Precis!
Det gör jag alltid!

En ravenclawhalsduk, en gryffindorhalsduk, Lunas trollstav, Harrys trollstav, Dumbledores trollstav, Lupins trollstav, kvicken, Marodörkartan, Tidsvändaren, brevet, foto av den gamla fenixorden, biljett till Hogwarts expressen, böckerna, Fantastic Beasts and where to find them, Tales of Beedle the Bard, elevhems bokmärken och filmerna

Jag har lagt upp en bild på det 5:e kapitlet om ni vill se.^^
(I första inlägget hittar man "innehåll" bara så ni vet)

Det skulle vara kul, då hade jag velat ha Lunas , men o andra sidan så eftersom att jag ändå har hennes trollstav i verkligheten (alltså köpt från Sf bokhandeln) så nöjer jag mig med den jag har .

11. Revolutionen i Farnagloria

Fellrendión flydde från platsen. Ingen var ens på väg att stoppa modern. Hon mördade Sally kallblodigt och folk bara såg på. Sedan insåg han att det spelade ingen roll vart han sprang. Svekfulla människor lurade bakom varje hörn. Åh, vad han hatade denna världen!

Han slog sig ner på en trottoar. Det hördes en snyftning.
”Folket här är inte alls som i Farnagloria”, sa Fellrendión för sig själv. Då hörde man ett jamande. En spräcklig katt med svart päls som hade en vit fläck på nosen satte sig ner vid hans sida. Den såg på honom med sina ovanliga ögon. Ena ögat var rött och det andra var blått. De var väldigt stora.
”Vet du hur man befrias från denna plågsamma värld? Den är onödig för mig. Jag vill till Fortunia, jag vill hjälpa mina vänner”, sa Fellrendión.
Katten verkade vilja att han skulle följa efter den för att få veta svaret.

Den såg på honom innan den sprang iväg.
”Lilla katt… stanna och vänta på mig! Vad är det du försöker visa”? Pustade Fellrendión och sprang. ”Jag hinner inte med”!
Katten sprang fortare fram.
”Du kommer att befrias, efter att Wellythernia utplånats. Fortunia kommer dock inte att bli som det var före förintelsen, man kan inte resa tillbaka till sitt förflutna, men det man kan göra. Är att bygga upp sin egen framtid, ett helt nytt Fortunia kommer att uppstå och det gamla kommer att försvinna”, sa katten. Fellrendión ryckte till av att höra en katt tala, men sedan tänkte han att det kanske var en budbärare från Fortunia.
Däremot talade djur i Fortunia. Ibland kunde de till och med vara lite störande för att de pratade för mycket. Men så var det inte längre, många djur hade dött ut av stormvädren och all kyla som furstinnan Wellythernia förde med sig. Så nu var det ovanligt att höra djur tala.

”Vad menar du med det”? Frågade Fellrendión förfärat. ”Fortunia kommer inte att återhämta sig av sig själv, det är invånarnas jobb att rensa upp och bygga upp sina samhällen”, sa katten. ”Hur är det ens möjligt att du pratar i denna världen, i denna omagiska miljö”?
”Alla kan använda magi, om man vet hur man gör”, sa katten. ”Du kan använda magi, jag kan använda magi, bedragaren som föreställer din mor kan det och alla andra kan”! Svarade katten och en gnista tändes i dess ögon. ”Bedragare? Så jag hade rätt? Fadern och modern är alltså ingen släkt! Men vem är min släkt”? Frågade Fellrendión ivrigt. ”Fellrendión! Du ska få veta! Men jag måste få visa dig vad som hänt med Nórrlendas slott i Farnagloria först”.

Fellrendión kom ihåg vad Meyheres hade sagt. Det var omöjligt att teleportera sig utomlands. ”Men hur ska det…”? Frågade Fellrendión men blev avbruten. ”Eftersom att din alviska kropp, eller din själ, befinner dig i en ögrupp vid murmaidernas land (murmaidernas land ligger i gränsen mellan Enthopia, Narza och Farnagloria och är inget riktigt land utan bara ett stort rike även om det kallas land) och därför kan vi teleportera oss, kropparna i denna världen har alltså ingen betydelse”, sa katten.
”Men, det var inte det jag menade, jag menar, Farnaklotet är ju det enda sättet man kan teleportera sig med, och det har jag ju inte här”! Sa Fellrendión, irriterad över att bli avbruten. ”Verkligen? Känn efter i dina fickor”.

Fellrendión stack ner sina händer i fickorna och kunde känna någonting tungt i den ena, som han inte lagt märke till förut. Han drog upp handen och kunde förvånansvärt se Farnaklotet där.
”Men hur”? Sa Fellrendión oförstående. Katten sträckte på sig. Sedan gick den fram mot klotet och speglade sig. ”Oavsett vilken form du antar, kommer Farnaklotet evigt att stå vid din sida då du behöver det”, sa katten. ”Det var ju bra att höra, men vilket vackert språk du talar! Har du ingen ägare”? Frågade Fellrendión.

Katten började tvätta sig.
”Inte egentligen, jag föddes hos en fattig familj i utkanten av Liverpool, familjen hade inte råd att ha kvar mig, och ingen ville adoptera mig för att de trodde att mitt röda öga var ett tecken på onda andar. Så de övergav mig och sedan dess har jag fått ta hand om mig själv, jag har vandrat längs vägarna och slutligen fann jag Sally Austen, min enda vän, hon har tagit hand om mig och gett mig ett ställe att stanna, men sedan hon oskyldigt anklagades för mordförsök så har jag fått ta hand om mig själv igen”, sa katten.

”Stackars dig, du måste ha haft det svårt! Jag hoppas att Sally får vila i frid”, sa Fellrendión.
”Vi har inte tid att sörja och tycka synd om folk! Sätt din hand på Farnaklotet och räkna till tre då du säger ’mot Nórrlendas slott’”, sa katten och tryckte tassen mot Farnaklotet.
Fellrendión följde instruktionen och satte handen på klotet. Sedan tänkte han på ’mot Nórrlendas slott’.

Efter det kunde han känna en stark kyla.
Nu befann han sig på en tundra under en kraftig snöstorm. Framför honom fanns det en uppförsbacke som ledde till ett slott. Slottet var så täckt med snö att man inte kunde se några fönster, dörrar, dekorationerna eller ens grunden på slottet. Det enda som man kunde se tydligt var de smala tornen på toppen.
”Är detta Nórrlendas slott”? Frågade han. Katten dök upp bredvid honom. Fast konstigt nog hade dess päls och ögonfärg förändrats. Nu hade den snövit päls med en svart fläck på nosen 0ch två ametist lila ögon. Precis i den nyansen Farnaklotet hade. Kombinationen av rött och blått blev ju faktiskt lila.
Fellrendión såg konstigt på katten. Först kände han inte igen henne men sedan såg han att hon hade samma form som hon hade i verkligheten.
”Detta är Nórrlendas slott, men jag förväntar mig inte att du borde känna igen det, det är ju trots allt flera veckor sedan ni lämnade denna plats, sorgligt nog kommer denna plats aldrig bli så vacker som den var förut, det enda Wellythernias och Syndens hjärtas död kan åstadkomma är att få tillbaka värmen och vår vackra natur, men aldrig de vi förlorat”, sa katten. Fellrendión suckade. ”Jag vet att man aldrig kan återuppliva folk från det döda”, sa han. ”Vi måste leta reda på Minzilas syster och ta reda på vem det kan vara”, sa Clawna som om att hon läst hans tankar.
Sedan frös han. Blixtar och dunder var överallt på himlen. Stormar hade dragit loss träd och buskar. Allt som stod kvar var en tundra av förstörelse och kaos.

”Har du något namn”? Frågade Fellrendión katten och bar upp den i sin famn. Katten hade nästan begravts i snön och smälte in så väl att han ville inte tappa bort henne. ”Jag bär inget namn i den andra världen men jag kallas Clawna av somliga här”, sa hon. Hon hoppade sedan ner på marken. Sedan sågs ett ljussken och Clawna blev plötsligt en vit varg. (Ögonfärgen förändrades inte).

Fellrendión förstod vad hon var. Hon var ingen katt! Hon var en formskiftare. Det var en sällsynt varelse som kunde anta skepnader från många olika arter. Men en begränsning var att formskiftarna inte kunde ta mänskliga former.
”Clawna… jaså du är en formskiftare! Kan vi inte bara ta oss härifrån”? Sa han och darrade. Hela hans bruna klädnad var täckt med frost och den var mycket kall, fingrarna var mycket stela. ”Nej du, vi måste ta reda på vem Minzilas syster är”, sa Clawna.
”Kan jag åtminstone få klättra upp på din rygg”? Frågade Fellrendión. Han försökte att prata på ett så artigt sätt som möjligt. Clawna flämtade till. ”Vad ärokränkande”! Sa hon och vek undan. Hon försökte springa iväg men Fellrendión hann stoppa henne. ”Snälla! Det är iskallt här! Låt mig åtminstone få värma mig i din päls! Jag menar dig inget illa”, sa Fellrendión. ”Nja…okej då”, sa Clawna.

Clawna lade sig ner på marken och då klättrade Fellrendión upp. Den mjuka vita pälsen värmde mycket. Fellrendión fick greppa hårt för Clawna sprang mycket fort.

De sprang mot skogarna. Eller, där skogarna borde ha funnits om inte det vore för Syndens hjärtas förbannelse. Allting såg så dött ut och det var också svårt att andas eftersom att det inte fanns så många växter i närheten.

I dalen nedanför slottet, kunde man höra höga stampningar och andra oväsen.
”Vad är det”? Sa Fellrendión förskräckt. Något som såg ut som en stor människa fast med hår över hela kroppen dök upp. Den var vitfärgad och hade långa vassa tänder. Varelsen var en yeti, eller som andra kallade den ”snömannen”. Just när Clawna tänkte gå till anfall började varelsen tala.
”Frukta inte! Jag heter Eyeguard och är på er sida! Jag har levt på svartalfer och blodstroll under den senaste tiden. Jag har hjälpt till att röja undan furstinnans väsen ända sedan ni gav er iväg”, sa yetin.

Fellrendión visste att det var fel att lita på främlingar, särskilt inte efter att Pheridoth förrått dem, men något fick Fellrendión att börja lita på honom. Yetin visade sig sedan vara väldigt godhjärtad för att leva i dessa tillstånd.

Fellrendión berättade sedan om deras resa till murmaidernas land, och hur han mötte Clawna. Clawna verkade också ha varit på ett uppdrag. Hon hade nämligen, under hela tiden sökt efter gruppen under en lång tid men fann Fellrendión först i London.

”Låt mig ställa en fråga, en vän jag känt, som dött. Sa till mig som sista önskan att jag skulle hitta Minzilas syster, har du någon aning vem det kan vara”? Frågade Fellrendión Eyeguard. ”Vet ni inte om det… eller tja, det är inte många som vet det nuförtiden, nu går ju Minzila under ett annat namn. Minzila är Demonicas födelsenamn, som hon sedan bytte bort när hon gick över till den andra sidan”, sa Eyeguard. ”Men… då betyder det ju att Minzilas syster är Nórrlenda”! Utbrast Fellrendión. ”Vi tackar dig stort, men vi måste verkligen återvända till Nórrlenda nu”, sa Clawna och bugade.

Efter det så tog de farväl av Eyeguard och reste tillbaka till murmaidernas land med Farnaklotet.

9. Den Samarbetsvilliga Murmaiden

Åter igen stod de utanför hajhuvudets port bakom några höga sjöväxter.
”Hur ska vi göra för att hjälpa dem”? Frågade Fellrendión. Murmaiderna stod placerade utanför porten och bevakade hela området. ”Vad föreslår du? Det går väl knappast att köpslå sig förbi”? Frågade Eudora. ”Menar du att vi måste döda dem”? Sa Fellrendión och darrade i rösten. ”Usch! Det vill jag inte”! Sa Fellrendión och blev illamående. ”De har våra vänner”, sa Eudora. Fellrendión andades in och ut två gånger. ”Okej”, sa han. ”Men hur ska du kunna försvara dig”? Frågade han och såg på Eudora som inte längre hade sin säck med blåspilar. ”Såhär”, sa hon lugnt och tog upp en stor sten från marken. Sedan kastade hon den rakt i huvudet på en murmaid så att den tuppade av. ”Din klant”! Sa Fellrendión.

Då upptäckte murmaiderna dem.
”Där är de där sabla inkräktarna”! Ropade de och gick till attack. De omringade snart dem. ”Det är ju ditt fel”! Viskade Fellrendión surt till Eudora. Eudora visade inget tecken på skam. ”Ett bra fel dessutom”, muttrade hon. Sedan hukade hon sig ner mot bottnen och kastade några snäckor och stenar så vilt hon kunde. Många av dem missade, men några andra lyckades få murmaiderna avsvimmade. Men vissa var inte så lätta att klå.

”Patetiskt! Ni tror att ni kan döda de som går under Zethras order, men då tror ni fel”, sa en av de återstående och gick närmare. ”DÖDA DEM”! Vrålade den. Sedan kunde Fellrendión känna ett hugg från ett spjut som åkte in i hans ben. Det var en enorm smärta. Han ryckte loss det. Sedan kastade han det med vrede mot en av murmaiderna och den dog. ”SLÄPP FRI ERA FÅNGAR”! Sa han. Murmaiderna skrattade hotfullt. ”Varför tror du att vi skulle göra det”? Frågade de och härmade hans röst fast med en överdriven inlevelse i rösten. ”Korkade pojk! Vi är inte rädda för döden, men du verkar vara”! Sa de. Sedan kastade sig den murmaiden över honom.

Dess vassa klor trängde in i ryggen och smärtan blev värre.
Han drog loss sitt svärd från fodralet och högg den till döds.
Ingen murmaid såg det minsta ledsen ut utan log fortfarande hånande. Sedan upprepade den vad den andra murmaiden sagt. ”Som sagt vi är inte rädda för döden”, sa den. ”Men det är väldigt korkat av er att välja döden istället för att släppa fri era fångar”, svarade Fellrendión och höll upp svärdet igen. ”Smaken av kött är det bästa vi vet, och att släppa fri en smakfull fånge vore en synd”! Sa de. ”Har ni någon aning om vad som händer just nu? Wellythernia, mörkrets furstinna håller på att förstöra och sprida kaos i Fortunias riken för att sedan förinta dem. Vi försöker ju att hjälpa er, är det verkligen så svårt att inte släppa fri dem”? Sa Fellrendión.

En treudd riktades plötsligt mot hans hals.
”TYST! NI PRATAR BARA STRUNT”! Sa murmaiden med treudden och tryckte den så långt in att den nästan skar i halsen. ”Nej Nemesis”, sa en annan och riktade bort treudden. ”Vi låter Zethra bestämma vad som ska ske med dem”, sa den.
Den som verkade heta Nemesis tvekade först.
”Nåja, men bind deras händer”! Sa Nemesis ohyfsat. De ryckte sedan loss en bit från sjögräset och knöt det runt Fellrendóns och Eudoras händer. ”När vi väl har chansen, och ifall de lever så flyr vi med dem”, viskade Eudora ur mungipan. Fellrendión nickade.

Sedan ställde sig Nemesis sig framför hajhuvudet och började tala till det.
”Släpp in oss, det är Nemesis som talar, vi har fångar med oss, fångarna har hört vår lockelsesång och lever fortfarande, borde vi ta in dem”? Frågade Nemesis. Då blinkade hajens ögon igen. ”För in dem”! Hördes hajhuvudets röst säga. Sedan öppnades den kopparfärgade porten.

Man kunde se ett helt samhälle innanför portarna. Det fanns hus gjorda av snäckor och stenar, tempel och torn, marknader och allt möjligt man aldrig hade kunnat föreställa sig att undervattens varelserna kunde ha.
”Välkommen till murmaidernas land”, sa Nemesis, även om hon knappast menade det på ett trevligt sätt. ”Tack… antar jag”, sa Eudora.
Sjögräset hade de visst gjort till ett slags rep som var knutet väldigt hårt och skavde i huden. ”Oj, din hand! Det var inte meningen att göra så mot dig”, sa den murmaiden som föreslagit att någon vid namn Zethra skulle avgöra deras öde när hon fick syn på Fellrendións sönderpressade hand. ”Det var det visst”, sa Nemesis irriterat. Fellrendión började förstå att den ena murmaiden började känna skuldkänslor. Det var väldigt ovanligt bland murmaidernas folk att känna skuldkänslor för människor. ”Nej, den där mojängen går inte att ta ner, det var en slags fälla för våra fiender sedan många år sedan. Jag kan läka ditt sår om du vill”, sa hon. ’
Denna murmaiden hade mörkblå ögon och hon hade gulfärgat hår, en mörkblå fiskstjärt och hon såg en smula mänskligare ut än de övriga.

”Gärna”, sa Fellrendión tacksamt. Murmaiden började knyta loss sjögräset ända tills hennes hand blev bortslagen. ”NEJ! Han kommer att rymma. Skäms på dig! Om din mor visste vad du gjorde med fångar så skulle du råka mycket illa ut Sunelia”, sa Nemesis. Den godhjärtade murmaiden gav henne en avfärdande blick. ”Ja, men då behöver hon ju aldrig få reda på det”! Sa hon.

Sedan fortsatte hon att knyta loss sjögräset.
För att inte svika hennes förtroende så stannade Fellrendión kvar då hon knutit loss.
”Sådär ja”, sa hon. Sedan gick hon fram till en slags sandlåda av marmor och tog en handfull sand. Efter det så strödde hon på det på såret. Sanden började plötsligt upplösas och handen började läka igen. Känseln började samtidigt komma långsamt tillbaka och var så småningom som ny igen. ”Tack”, sa Fellrendión. Sedan hjälpte hon honom att läka de andra såren också. Fellrendión passade sedan på att ta en ny amfibieplanta och gav den andra till Eudora. Sedan så fanns det bara en amfibieplanta kvar i hans fickor.

”Bind deras händer”, sa Nemesis när hon såg att den godhjärtade murmaiden inte bundit fast sjögräset igen. ”De verkar ju samarbetsvilliga nu så varför binda dem ifall det inte är nödvändigt”, svarade hon bara. Sedan knöt hon upp Eudoras bojor också. ”Du har ansvaret över henne, så lång tid ni är samarbetsvilliga får ni gå utan bojor och om ni stretar emot blir det konsekvenser”, svarade Nemesis då, och riktade treudden mot Fellrendión av ilska. ”Ta det lugnt, det kommer jag”, sa Fellrendión lugnt då han tog tag i treudden och riktade den mot ett annat håll varsamt. ”Jag håller ögonen på dig”, sa hon och kisade med ögonen så att det bara blev en springa mellan hennes ögonlock. ”Gör det”, svarade Fellrendión lugnt.

Efter det så tog de sig mot ett stort gammalt sjunket skepp som hade blivit pyntat med snäckor och stenar. Runt skeppet stod det pelare med facklor. Enligt murmaiderna så skulle detta skepp vara ett heligt tempel eller något. Utanför skeppets öppning (murmaiderna hade gjort ett hål mitt i väggen som de gjort till en dörr av stenar) stod det två vakter. De såg ut som murmaider bortsett från att de hade hajhuvuden istället. Antagligen var det en annan ras av murmaidernas art.

”Nemesis, vad är ditt ärende denna kväll”? Frågade en av hajmurmaiderna. Nemesis började titta på fångarna. ”Ser du dessa? Alven och älvan förföljde mig på väg in från porten, Sunelia tycker att vi borde fråga ers majestät om lov först så kan du meddela henne om att vi väntar på hennes godkännande”, sa hon.
En av dem gick in i skeppet för att tala med deras ledare.

Efter en mycket lång stund kom vakten ut igen.
”Nå, hur blir det”? Frågade den vänliga murmaiden. ”På drottning Zethras order ska dessa brottslingar avrättas”, sa hajmurmaiden. Sedan slickade den sig runt munnen. Den verkade få för sig att äta upp dem. ”Låt mig få henne på bättre tankar, de är faktiskt här för att rädda sina vänner som tänker stoppa mörkrets furstinna från sina planer”, sa den vänliga murmaiden.
Hajmurmaiderna fnös åt henne.
”Varför skulle vi låta dig tala till henne Sunelia”? Frågade de med en elak blick. ”För att jag råkar faktiskt vara hennes dotter”, svarade hon irriterat. De såg ut som att de inte hade hört. De bara riktade bort sina blickar och ställde sig tätare framför dörren. ”Zethras order ändrar man inte på”, sa de.

Sedan började de rikta sina spjut mot Eudora och Fellrendión. De andra murmaiderna med människoansikten höll fast dem. Även om denna Sunelia var hennes dotter så verkade de inte lyssna på henne. Nemesis riktade sedan sin treudd mot Fellrendións hals igen.
”LYSSNA PÅ MIG! Även om dessa fångar kommer från våra fienders art så måste vi göra ett undantag denna dagen. Om nu vår värld håller på att förintas och dessa verkar veta hur man stoppar detta, borde vi då inte stödja dem”, sa Sunelia och ställde sig i vägen för dem med utsträckta armar. ”Håll klaffen! Du kanske är en ’blivande drottning’ men du är det i alla fall inte det än, och du har heller ingen makt över oss”, sa hajmurmaiderna och knuffade undan henne. Sunelia riktade då sin egen treudd mot dem. ”Jag ger er en sista chans”, sa hon i en lugn men bestämd ton. ”Dessa varelser måste upp till ytan innan deras sista amfibieplanta slutat verka”. Hajmurmaiderna kunde inte övertalas. Inga murmaider fick lov att skada en kunglig familjemedlem. Det skulle betyda dödsstraff. Dock betydde inte det att de inte fick stoppa henne. Medan Sunelia uppehöll vakterna kunde de smita iväg till en fängelsebyggnad där de andra från gruppen kanske var. Beredda på att bli mat.

___________________________________________________

Det är inte ofta jag får kritik. Vilket var syftet med att lägga upp den här på mugglarportalen. Så jag påminner igen om att ge kritik (om det behövs).^^

"Eliz, det var jag", sa Alice och lugnt.

Sedan tog hon fram en blodig kniv ur sin klänning.

"Mitt motiv, jag vet inte vart man borde börja...hm, kanske att jag har alltid varit den man kallade för tråkmånsen, plugghästen och sånt där. Vet du hur irriterande det är att alltid se dig lyckas mer än mig när det gäller vänner? Du har alltid varit den coola typen medan jag stått i skuggorna. Så jag gjorde en plan, varför inte förgifta lärarnas bål med gift som jag stal från klassrummet i trolldryckskonst, medan jag hämtade giftet kunde jag på så sätt låsa dörren så att folk skulle tro att det var någon som hade kommit utifrån att göra med. Dessutom kunde jag smyga in genom dörren i väggen obemärkt för att sedan hälla i giftet i bålet. När lärarna dog visste jag att om jag smög fram till bålet så skulle jag säkert väcka någons uppmärksamhet, och denna någon är du. Lärarna hade jag ingenting emot, men det krävs uppoffringar för att få det man vill ha. En väldigt lyckad plan om du frågar mig", sa Alice.

Sedan började hon gå närmare med den blodiga kniven i vänsterhanden."Våga inte skrika", sa Alice och log brett. Hon höll den nära Eliz för att visa att hon pratade allvar.

"Det ska bli så roligt för dig i Azkaban", sa Alice drömmande. "Om några sekunder kommer jag att skrika på hjälp, men innan folk hunnit hit så kommer jag att vara död och alla kommer att misstänka dig", sa Alice.

Sedan riktade hon kniven mot sin hals och var beredd att göra ett sådant hugg som hon tidigare gjort med de andra offren.

[Var det ok att Alice skulle vara mördaren? Jag ville få det att bli som en skräckfilm på ett ungefär eftersom att titeln heter ju faktiskt "Dödens Bal".]

Usch! Jag drömde i natt att jag hade fått cancer och att jag hade fått en klocka som visade hur lång tid jag hade kvar. När den nådde tio sekunder så började min familj gråta och då började jag må jättedåligt. Det kändes så verkligt! Jag är glad att det inte var på riktigt och att dödsklockan egentligen var min alarmklocka. Och även om jag inte vet hur Zazza var så sörjer jag henne. Hon förtjänade inte det ödet.

SKA BLI!
Jag fick en idé om att lägga upp bilder på olika av karaktärerna (så att ni kan få se hur jag föreställer mig dem). Fast dessa är bara bilder på deras ansikten men jag kan, om ni vill lägga upp bilder på deras kropp också.

Fellrendión:

Nórrlenda:

Eudora:

Lunéth:

Sedan så får ni vänta till en annan gång för att hemma har jag inga färgpennor och måste vänta tills jag är i skolan så att jag kan färglägga bilderna. Jag har gjort bilder på (de jag säger som har * istället för bokstäver är karaktärer/monster som kommer med senare i berättelsen). Demonica, Pheridoth, ********, Lawafin (chimaerans namn), Blackorth (som bara jag och Fortunia vet vem hen är än ), Koinitys, *'************, Wellythernia, Meyheres, ******, ****, ******** och Fagg. Och kanske imorgon kommer bilder på fler personer.

septimus heap 2012 och Molly Evans, ni behöver inte vänta länge för här kommer ett! ^^

VARNING FÖR KÄNSLIGA LÄSARE!


___________________________________________________



5. Konflikter och förrädare

I hamnen fick de syn på några gamla skepp och små båtar.
”De alla ser för slitna ut”, sa Nórrlenda. Träet båtarna var byggda av såg alldeles för ruttet ut för att kunna bära deras vikt. ”Jag antar att vi måste nog bygga ett eget skepp”, sa Nórrlenda efter att ha inspekterat alla skepp mycket noggrant. ”Hur”? Frågade Lunéth. ”Vi har ju inte spik och hammare med oss”!
”Magi såklart, du, Meyheres, Eudora och Pheridoth hjälps åt med att bygga skeppet medan jag, Awanda, Eix och Fellrendión lastar på allt som vi behöver ha med oss. ”Använd er av träet från de gamla husen och metaller från gruvorna för att få till grunderna”, sa Meyheres till de andra från sin grupp. ”Gå till marknaden och ta med er kläder och till bäcken i skogen för att få tag på vatten och allt som kan tänkas vara användbart. Även om allting kanske inte är modernt så gäller varje beslut ni tar för vilket öde Fortunia ska få”, sa Nórrlenda till sin grupp.

Fellrendión fick syn på en gammal brun kappa med guldfärgade remmar som han gärna ville ha. ”Och så ger jag den här till Lunéth”, tänkte han när han såg en turkos klänning med mörkgröna remmar som kanske hon skulle gilla.
Samtidigt så gick den andra gruppen för att hugga ved. ”Vet Fellrendión att du kan trolla”? Frågade Meyheres samtidigt som han försökte hugga av ett träd på mitten med sin magi. ”Jaa, jag berättade det för honom igår”, svarade Lunéth lugnt. Sedan ryckte hon till. ”Hur vet du att jag kan trolla”? Frågade hon förskräckt. ”Vi som levt i tusen år, lär oss mycket varje år”, sa han. ”Jag förstår inte”! Sa Lunéth och skakade på huvudet.
”Okej, vi trollkarlar har många förmågor och är väldigt duktiga på att lära oss saker, och en av förmågorna är att kunna känna igen en annan trollkunnig människa”, sa Meyheres långsamt så att man kunde hinna med att förstå vad han sa. ”Det låter lite mystiskt för att jag märkte ingenting sånt med dig innan”, sa Lunéth och tänkte efter. ”Du är ju en blandning mellan en alv och en trollkarl så du kanske inte besitter den förmågan Lunéth”, sa Meyheres. ”Men vad för förmåga har jag då”? Frågade hon. ”Det är tyvärr inte alltid självklart, det måste du ta reda på själv”, sa han och sågade av några grenar av trädet så att man kunde använda det som ved. Himlen började då dundra och det började ösregna. ”Hur ska vi kunna stoppa Syndens hjärta egentligen”? Frågade Lunéth när hon började tänka på att det var det berget som orsakade alla oväder och hemskheter. ”Vi måste döda Wellythernia naturligtvis, då bryts alla förtrollningar hon någonsin gjort”, sa Meyheres. ”Hur ska vi kunna klara av det då? Jag har hört att hennes fästning ligger under marken”, sa Lunéth. ”Det är sant, men när vi når Narza så kan vi med enkelhet teleportera oss till Wellythernia med Farnaklotet”, sa Meyheres. ”Men varför gör vi det inte nu då”? Frågade Lunéth samtidigt som hon började såga i stocken som Meyheres fällt. ”Farnaklotet kan endast teleportera oss inom en speciell radie, eftersom att Narza ligger så långt bort så funkar inte det bara”, sa Meyheres.
Sedan så började de göra brädor av stocken och började snart bli färdiga med undervåningen av skeppet. Det var också mycket trä som fick gå åt för att bygga skeppet. Både för att göra själva skeppet och för att urholka stockar och göra dem till livbåtar.

Efter många dagar och hårt arbete stod snart det höga skeppet färdigt. De döpte båten till ”Goldians Najad” och snart var det dags att lämna staden som de nästan börjat känna sig hemmastadda i. De hade nästan till och med blivit vana vid mullret och stormarna som var högt över himlen.
”Kom barn så ska vi åka”, sa Nórrlenda när hon väckte Fellrendión och Lunéth från drömmarnas värld. Efter att ha ätit frukost så gick de nerför en äng som stod mellan deras hus (de bodde tillfälligt i ett övergivet hus under tiden som de byggt Goldians Najad) och hamnen där båten stod. Men plötsligt så stannade de upp när de fick höra ilskna otäcka skrik.

”… din förrädare”! Kunde de höra Meyheres säga. ”Ha! Ska du säga! Det var ju du som fick oss att tjäna henne från första början”! Svarade Pheridoth med en hög röst. ”Okej, men jag ändrade mig, och jag trodde att du hade gjort det också”! Sa Meyheres. ”Varför tog du då tillbaka den där stenen”? Vrålade Pheridoth högt och tog ett grepp om den svarta onyxen som stod på Meyheres stavs topp och samtidigt fick några kvistar att brytas av. ”Jag tappade den ju på en resa till Narza för många år sedan, men den stenen har jag ju haft sen tonåren, är det verkligen så fel att jag kanske ville ha tillbaka den när jag visste att Nórrlenda hittat den”? Sa Meyheres. Kunde de verkligen tro sina öron? Att Meyheres och Pheridoth stått på den onda sidan, det visste de inte. Men de stod fortfarande kvar och lyssnade på deras samtal.
Trollkarlarna gjorde ilskna blickar till varandra.
”Jag har allt sett dig kommunicera till Wellythernia igår kväll och berättat för henne om vad våra planer är, fan. Hon har nog redan sänt dem på väg hit”! Sa Meyheres ursinnigt och tog ett grepp om Pheridoths mantel. ”Hur länge har detta pågått”? Vrålade Meyheres. ”Ända sedan vi mötte Nórrlenda i hennes slott”, stammade Pheridoth fram nervöst när han såg att folk kollade på dem. ”Så det är du som är ansvarig för alla attacker vi har fått genomlida hittills”, sa Meyheres ilsket och nästan spottade fram sina ord. Sedan upptäckte han att Nórrlenda stirrade på dem. ”Pheridoth, luftens trollkarl! Bekänn för drottningen vad du har gjort”! Vrålade han och knuffade Pheridoth våldsamt fram mot Nórrlenda.

Pheridoth fick nästan tårar i ögonen. Det syntes väldigt tydligt på honom att han måste ha känt en enorm skam i kroppen. ”Nå”? Sa Nórrlenda när hon såg att han tog så lång tid på sig att få fram ord. ”Ni måste förlåta mig ers majestät…”, sa Pheridoth. Då avbröts han plötsligt. ”Förlåta dig för vadå”? Frågade hon i lugnande ton. ”Jag har förrått dig…”, började han. Sedan fick Nórrlenda ett sårat ansiktsuttryck och började bli samtidigt röd i ansiktet. Det var uppenbart att hon var ilsken. ”… men jag lovar att bättra mig”, sa han och försökte visa att han menade det.

Nórrlenda skakade på huvudet.
”Försöker du be om mitt förtroende igen när du alldeles nyss förlorat det”? Frågade Nórrlenda med rynkad panna, men fortfarande med lika lugn röst. Pheridoth öppnade då munnen för att säga något men gjorde det aldrig. ”Patetiskt”! Sa hon rakt i ansiktet på honom. ”Du förtjänar inte ens ditt liv längre”! Sa hon. ”De som svikit mitt förtroende har även svikit Farnaglorias förtroende”. Sedan tittade hon på Fellrendión som hade Enthorcys fodral fäst runt bältet. ”Ge mig ditt svärd”! Sa hon. Fellrendión visste då inte själv vad han skulle göra. Med enkelhet kunde han överlämna svärdet men samtidigt låta ännu ett liv läggas på hans samvete. Nej, det kunde han bara inte. Men att protestera skulle samtidigt också kunna förvärra saken. Han ville ju inte komma i bråk med sin egen drottning, han funderade. ”Fellrendión, ge mig ditt svärd”, sa Nórrlenda högre. ”Snälla Fellrendión… gör det int…”, sa Pheridoth. ”TIG”! Vrålade Nórrlenda med en röst Fellrendión aldrig hört förut. ”JAG HAR HÖRT TILLRÄCKLIGT FRÅN DIG”!

Eudora kom då susandes från träden.
”Vad händer här”? Frågade hon sjungandes. Lunéth började då viska till henne. ”Aha”, svarade Eudora. ”FELLRENDIÓN! GE-MIG-DITT-SVÄRD”! Sa Nórrlenda lugnt men ilsket. Eudora började sedan försvara Fellrendión. ”Ers majestät, att döda Pheridoth visar knappast att du är bättre än Wellythernia”, sa Eudora. ”Det var det fräckaste! Har du då någon idé om vad vi ska göra med honom då? Låta honom fortsätta sprida vidare våra hemligheter och samtidigt bli en onödig börda”? Frågade Nórrlenda. ”Självklart inte! Om han visar tecken på att han kan bättras så kan vi faktiskt ha användning för honom, han kan ju faktiskt använda sig av Wellythernias tillit för att vi ska kunna ta reda på hennes hemligheter”, sa Eudora lugnt. (Nórrlenda som samtidigt var på väg att rycka svärdet från Fellrendión lät då bli och började då lyssna på Eudora). ”Bra sagt Eudora, då låter jag då Pheridoth få leva”, sa Nórrlenda då med samtidigt en blick som visade tecken på avsky för henne. Pheridoth bugade sig då. ”Åh, tack ers majestät”! Nórrlenda gav honom då en kraftig spark i magen. ”Bort med dig ditt skadedjur”! Sa hon bara och gick sin väg.

”Tack! Jag vet inte vad jag skulle ha gjort ifall du inte var där”, sa han när det fanns ett tillfälle för det. När de klev ombord på Goldians Najad så fick han även veta vad Wellythernia hade gjort mot henne. (Nórrlenda hade tidigare sagt att alla där hade en anledning till att vilja hämnas på Wellythernia). Lunéth som också hade börjat lära känna Eudora med tiden satte sig då också för att lyssna, och fick då ta emot sin klänning hon hade fått.
Eudora berättade att hon för många år sedan bott vid Livsträdet tillsammans med många andra älvor och de var beskyddare åt trädet, (enligt sägner så var Livsträdet anledningen till att allt liv hade uppstått och man visste inte riktigt vad som skulle hända ifall det dog).
Men en dag kunde inte älvorna beskydda trädet då Wellythernias arméer börjat anfalla det. Många älvor dog den natten och mycket skada hade det också orsakat på trädet. En av älvorna som dog var Eudoras kära syster Wendelin, den enda släktingen hon hade. Eudora hade då sedan från den dagen nästan drivits till vansinne. Utan Nórrlendas hjälp hade Eudora aldrig klarat sig. Och när Nórrlenda tänkte bygga upp sin lilla armé så anmälde hon sig direkt.

Snart låg Farnagloria långt bakom dem och en mycket lång färd väntade hädanefter.