Hej hopp! Efter mycket om och men, känner jag att jag vill ladda upp en fanfiction, som jag skrev när jag var enbart 16 år. Ni ser nog på titeln att det blir en oväntad karaktär det kommer att handla om!

Titel: Quirrells första år på Hogwarts
Språk: Svenska
Färdigskriven: Ja (37 kapitel och en epilog).
Genre: Äventyr och romantik.
Rating: PG 11. Det kan innehålla sorgliga saker och annat som kan verka skrämmande.

Handling: Elvaårige Quirinus Quirrell ser fram emot att börja på Hogwarts. Som stöd inför resan får han ärva sin morfars klocka och hans älskade moster, Lucy, finns också där. På tågresan möter han Frank Longbottom som blir hans bästa vän. Han möter även Marodörerna som är två år äldre än han själv, men han hamnar också i bråk med Severus Snape och Rabastan Lestrange. Han blir även lite förälskad i Sharon Roberts, en snäll och söt flicka med mugglarbakgrund.


Jag har lite önskemål från er läsare som jag vill att ni tänker på:

Långa kommentarer: Ja, det behöver inte vara en hel A4-sida, men det är roligare att läsa kommentarer som inte bara består av ”Bra!” ”Bevakar.” ”Vill ha mer!”. Skriv gärna vad som var bra, vilken scen ni gillade och vad ni tycker om karaktärerna. Kort sagt, inlägget får gärna bestå av mer än några ord. Tre-fyra rader räcker. Ett smart tips är att kolla om det finns noteringar före eller efter kapitlet. Det kan dyka upp frågor som kan vara en tankeställare och även finnas lite info om när nästa kapitel kommer.

Spoiler från böckerna och Pottermore: Det är inte alla medlemmar som har läst alla böcker och en del kanske inte har någon användare på Pottermore. Då gäller det att visa hänsyn till dem och spoiler-varna. Det kan man göra på två olika sätt. Ena sättet är att trycka på spoiler-knappen. Kom bara ihåg att skriva vilken bok texten kommer ifrån eller om det är från Pottermore. Andra alternativet är att skicka en uggla till författaren.

Tålamod: Tänk på att ha tålamod mellan varje kapitel. Som författare vill man kanske göra annat än att bara sitta vid datorn. Dessutom måste ju andra läsare få tid att läsa kapitlet och kommentera. Börjar det bli tjatigt, kanske det inte blir kul. Exempel på sådana kommentarer: ”Skriv nu!” ”Skynda dig och skriv!”, ”skriv inte bara på veckor, skriv på helgen också.” ”Man ska inte skriva på bara helgen, man kan/ska skriva på veckor också.” ”Nu får man vänta i evigheter på nästa!” ”Skriv nu då!” ”Du har inte skrivit på flera dagar. Varför får du inte använda datorn för mamma/pappa?” ”MEEEERRRR NU!” Om ni ser den röda texten. Det är faktiskt sårande mot författaren, som kanske vill göra annat. Tänk också på de läsare som bevakar och faktiskt väntar. De kan ju tro att det är ett nytt kapitel och så ser de att det inte är det. Tänk på att det kan klassas som spam. En kommentar per medlem räcker gott och väl. Man kan skriva: ”Jag längtar!” Det gör författaren glad. Hen blir motiverad att fortsätta, men i sin takt.

Kritik: Kritik är A och O. Att på ett konstruktivt sätt skriva att man har upptäckt ett eller flera slarvfel är helt okej. Men håll en vänlig ton. Skriv inte: ”Du är dålig på att stava!” ”Sluta skriva på storyn, du är värdelös!” Tror ni fattar. Var schysst!

Respektera varandra: Om någon skriver konstruktiv kritik, tycker jag att man ska låta personen framföra sin åsikt, utan att få en elak kommentar. Exempel: ”Ge inte kritik i onödan.” ”Sluta klaga! Berättelsen är bra och då ska man inte klaga.” Sånt sårar rejält. Börja inte heller kalla varandra för troll eller dylikt.

Avslöja inget i förväg: Har man läst fanficen på ett annat forum, eller på fanfiction.net, får man inte avslöja vad som komma skall för de andra på forumet. Visa hänsyn. Skicka hellre en uggla eller tryck på spoiler-knappen.

Anmäl: Detta är superviktigt. Om ni ser att några spammar eller är otrevliga, kontakta staff omedelbart! Det är de som får ta itu med saken. Kort sagt, konfrontera inte personerna. Ta en kopia på länken och kommentaren och skicka en uggla till lärare eller prefekt.

Styckeindelning: Om kommentaren blir lång, dela upp den i stycken. Kritik i en del, beröm i en och egna tankar i ett tredje stycke. Då blir det enkelt för författaren att läsa.

Sist men inte minst: Njut!

Tack till DeathDownAlex, som gav mig råd och tips om dessa saker jag har skrivit här ovanför.

Jag taggar några av er om det är okej.

Atira
Solkatten
Kelpie
Kintsugi
Frivolt
Margaret
Gabrielle delacour 2
InspiredPsycho
3m3li3
Jinx
TildeW


Ja, ni som inte blev taggade får förlåta, men jag kunde helt enkelt inte ta med allihop. Ni som ser denna tråd, får gärna skriva en rad om ni är intresserade.

Hej, denna soliga eftermiddag! Hoppas ni har det bra! Jag har fått upp skrivgnistan, så jag har lyckats skapa ytterligare ett kapitel, som jag postar nu! Hoppas ni gillar det. Tack för kommentarer och stöd, samt tips! ♥
__________________________________________________________

Kapitel 22



Klockan var sex på morgonen när Amy vaknade. Hon försökte somna om, men det gick inget vidare, så hon gav upp. Med mycket möda steg hon upp och i hopp att inte väcka Melanie, tassade hon fram till skrivbordet där hon rev ut ett papper från sin anteckningsbok, så hon kunde skriva ett meddelande till Hazel.

Kära Hazel.
Jag vet ju inte vad du har för nummer, så jag skriver detta brev nu. Din syster har kanske berättat vad som har hänt, men jag vill gärna prata med dig efter skolan. Jag ger dig mitt telefonnummer till mobilen så du kan ringa klockan halv tolv, vi har nämligen lunch då. Går det bra om Melanie och mina vänner följer med?
Hälsningar Amy.

När hon hade krafsat ner numret, lade hon lappen i ett kuvert och förseglade det, innan hon smet till badrummet för att tvätta av sig. När hon var färdigklädd och klar, mötte hon sin mamma i dörröppningen.
”Oj, är du redan vaken?” frågade Amber förvånat.
”Ja, jag kunde inte sova”, svarade Amy.
Amber ryckte på axlarna.
”Nå, du kan kanske väcka Melanie?” sa hon. ”Jag ska bara borsta tänderna innan jag hämtar tidningen.”
”Jag hämtar den”, sa Amy, som såg sin chans att lägga Hazels brev i hennes postlåda. ”Jag hinner, innan jag hjälper Melanie.” ”Det låter bra.” Amber log. ”Då kan jag steka lite bacon till oss i lugn och ro”, tillade hon.
Med raska steg, skyndade sig Amy över gatan och lade snabbt brevet i Hazels brevlåda. Hon gick tillbaka och tog tidningen, som hon gav till sin mamma. Efter att ha väckt systern och kollat väskorna, satte de sig och åt frukost.
”Jo, flickor, jag måste jobba över ikväll”, sa Amber plötsligt. ”Så jag har gjort i ordning mat, som ni kan värma i mikron.” ”Ja, det kan vi göra”, sa Amy. ”Är det okej om Janice, Kate och Helen kommer över en stund?”
”Jag ser inget hinder i det”, log Amber. ”Bara ni gör läxorna ordentligt.”
Hon åt färdigt och gav dem en puss på kinden. Inom några sekunder slog dörren igen.
”Det låter bra att mamma inte kommer hem i vanlig tid”, sa Amy medan hon ställde undan sin tallrik på diskbänken. ”Då kan vi besöka Hazel i lugn och ro. Jag hämtar dig vid din skola”, tillade hon.
”Vi säger så”, sa Melanie.
Så fort de hade låst dörren, skyndade de sig till skolan.


Amy kämpade med arbetsuppgiften i biologi medan hon höll koll på klockan. Hon hoppades att Hazel hade sett lappen, så hon kunde få besked vid lunch. När det äntligen blev rast, smet hon och hennes vänner iväg bakom gympasalen, så hon kunde visa dem brevet.
”Det är precis som en deckare”, sa Janice när hon läste lappen. ”Fast det är på riktigt! Så otäckt det måste vara!” viskade Helen och gav Amy en kram.
”Men vi får hoppas att det verkligen är över”, sa Kate allvarsamt. ”Om London Riding stängs, kommer det förändra, och förstöra, allt!”
”Jag vet”, sa Amy. ”Därför lämnade jag en lapp i Hazels brevlåda, så hon kommer kanske ringa. Med lite tur, får ni kanske också komma.”
Innan de andra tjejerna hann säga något, hörde de en röst som ropade:
”Amy! Så bra att jag hittade dig!”
Amy vände sig om och fick syn på Patricia. Hon kom springande mot dem med ett stort leende.
”Skoltidningen säljer som smör i solsken! Artikeln om London Riding lockar läsare.” Hon vände sig till Helen, Janice och Kate. ”Ni tre har också varit till stor hjälp!”
”Inget att tala om.” Kate sträckte stolt på sig.
”Vi älskar ridskolan”, sa Janice.
”Huvudsaken är att Arthur kommer tillbaka.” Helen log ett sorgset leende.
Patricia såg medlidsam ut.
”Jag förstår att du hoppas det”, sa hon och tryckte Helens hand. ”Jo, Amy. Du och Lionel har, som jag sa tidigare, jobbat bra tillsammans. Ni är ett team!”
”Ja… han… han är duktig”, mumlade Amy, medan hon blev röd om kinderna. Hennes tre vänner utbytte en menande blick.
”Du gillar Lionel, va?” Patricias ögon lyste av nyfikenhet. ”Alltså, han… är en bra kompis”, sa Amy raskt. ”Han är… snäll och…” Hon fick slut på orden.
”Jag förstår”, sa Patricia med ett förstående leende. ”Själv är jag förtjust i Clive Robinson. Ni vet, kaptenen för skolans basketlag .”
”Jaså, han!” Amy drog en djup suck av lättnad, för hon ville inte ha en konkurrent när det gällde Lionel, och särskilt inte Patricia.
Janice, Kate och Helen verkade tänka samma sak, för alla tre andades ut.
”Oroa dig inte, jag säger inget.” Patricia blinkade med ena ögat. ”Ha det så bra nu, ni fyra!” Med de orden vände hon på klacken och sprang iväg.
”Ja, tur att hon har kärat ner sig i Clive Robinson”, sa Helen. ”Jag blev riktigt orolig när hon nämnde Lionel”, medgav Amy. ”Men Patricia har alltid varit schysst, så jag litar på henne.”


Så fort klockan var halv tolv, hördes en gäll signal från Amys mobil, så hon svarade.
”Hallå?”
”Hej, Amy”, sa Hazels milda röst. ”Jag såg ditt brev när jag hämtade posten. Pamela har berättat lite grann, men det går bra om vi pratar.”
”Det låter bra”, sa Amy. ”Mamma jobbar, över så vi har gott om tid.”
”Det blir bra”, sa Hazel. ”Ta gärna med dig dina väninnor och Melanie. Vi kan säga klockan halv fem.”
”Tack Hazel. Vi ses då”, sa Amy. Hon avslutade samtalet och vände sig till de andra. ”Då så”, sa hon. ”Om vi inte får för många läxor, kan vi gå dit direkt efter maten.”
”Låter bra.” Janice log. ”Vi kommer gärna.”
”Så vi också får en chans att lära känna Hazel!” Kates ögon glittrade ivrigt.
”Just det.” Amy log. ”Hon skulle uppskatta det. Vi kanske även ska be Lionel komma med!”
”Men vad står vi här för?!” utropade Helen. ”Vi äter lunch och letar upp honom, så vi hinner fråga, innan han bokar in sig på något annat!”
De fyra flickorna fnittrade, innan de skyndade sig till matsalen. ”Jag ser honom ingenstans”, muttrade Kate när de såg sig omkring.
”Vi brukar ju ha lunch samtidigt som hans klass på tisdagar och onsdagar”, sa Janice efter.
”Bara han inte är sjuk.” Amy blev orolig. ”Han kan väl inte ha skadat sig i bassängen!”
”Det tror jag inte”, sa Helen tröstande. ”Han är säkert bara… åh nej!” Hon såg genast förskräckt ut.
”Vad är det?!” frågade Kate och Janice i kör.
”Titta! Titta där!” Helen pekade mot mitten av salen.
Amy följde hennes blick och fick se hur Lionel höll om en annan tjej. Ett skratt hördes från dem båda och Lionel lekte med tjejens hår. När den mystiska flickan lyfte på blicken, blev Amy illamående. På platsen bredvid Lionel satt nämligen Patricia.
______________________________________________________

Hoppsan! Hur ska detta sluta?!

En sak som förbryllar mig, är att det har blivit mycket diskussioner om EU-valet på anslagstavlan, vilket leder till bråk, i och med att en del inte vill rösta, och andra skriver att man ska rösta.

Detta leder till att någon tar illa vid sig, och så blir det en mindre bra stämning.

Om man inte är intresserad av valet, kan man försöka strunta i lapparna som har med EU-valet att göra och låtsas om något annat.

Jag för min del lägger upp bilder för skojs skull, och då blir det inget tjafs.

Jippi! Underbart kapitel som vanligt! Haha! Rita Skeeter gillade jag aldrig i fjärde boken, så när jag läste om henne i femman, flinade jag stort. Nå, nu ska både Harry och Miriam få berätta vad som hände, och då kommer paddan att blekna. Mohahaha!

Hermione var däremot så upptagen med att läsa brev att hon tycktes helt omedveten om omgivningen.

Lägg till några ord, och sätt ett komma-tecken i meningen.

Hermione var däremot så upptagen med att läsa ett brev, att hon tycktes vara helt omedveten om omgivningen.

“Ska strax berätta, men nu måste jag snabbt svara på det här brevet. Lycka till idag, Harry - och du också, Ron - Miriam, du kan väl vänta på mig vid entrén? Jag är där om ett ögonblick!” Hon rusade iväg med en halväten brödskiva i handen.

Jag skulle vilja lägga till ett ord, så det låter bättre.

“Jag ska strax berätta, men nu måste jag snabbt svara på det här brevet. Lycka till idag, Harry - och du också, Ron - Miriam, du kan väl vänta på mig vid entrén? Jag är där om ett ögonblick!” Hon rusade iväg med en halväten brödskiva i handen.


Ja, nu ska det bli kul och se hur Umbridge reagerar när hon möter Miriam!

Nu tog jag mig i kragen och har läst! Underbart avsnitt som vanligt! Ett riktigt girlpower-kapitel! Tänker på hur Miriam och Hermione har en stund för sig själva! Gillar också när Hermione pratar om Ron. Jag bara ÄLSKAR när Miriam namnen på Nevilles föräldrar och genast kommer ihåg Frank och Alice, samt att hon känner stark empati för Quirinus! ♥ (Min idé, hehe!)

Tips på ingång:

Det var nämligen inte bara Umbridges lektioner, som haltade för tillfället. Både Hagrids och Trelawneys kurser var nu tydligen rena skämtet, eftersom den nitiska överinkvisitorn var ständigt närvarande och gjorde dem nervösa på alla upptänkliga sätt.

Om deu ser det röda: Jag skulle hellre skriva "tänkbara". Det låter bättre när man läser texten högt.

Det var nämligen inte bara Umbridges lektioner, som haltade för tillfället. Både Hagrids och Trelawneys kurser var nu tydligen rena skämtet, eftersom den nitiska överinkvisitorn var ständigt närvarande och gjorde dem nervösa på alla tänkbara sätt.

Hermione var dock, naturligt nog, inne på ett helt annat spår:

Skriv den röda meningen på ett annat sätt, eller slopa det helt. Kolla mina exempel och välj ett av dem.

Hermione var dock, naturligtvis, inne på ett helt annat spår:

Hermione var dock inne på ett helt annat spår:

Så kom jag på det - Frank var ju Quirinus bäste vän, som till slut hamnat på sjukhus! Quirinus hade varit där och besökt honom och Alice. De var alltså Nevilles föräldrar! Jag mindes Quirinus förtvivlan och tänkte, att om hans bästa vän fallit offer för en Dödsätares tortyr, kunde han aldrig frivilligt ha gett sig åt Voldemort.

Om du ser den röda texten: Sätt gärna in en synonym. Det skulle se bättre ut. Flytta gärna "frivilligt", så det låter bättre.

Så kom jag på det - Frank var ju Quirinus bäste vän, som till slut hamnat på sjukhus! Quirinus hade varit där och besökt honom och Alice. De var alltså Nevilles föräldrar! Jag mindes Quirinus förtvivlan och tänkte, att om hans trofaste kamrat fallit offer för en Dödsätares tortyr, kunde han aldrig ha gett sig åt Voldemort frivilligt


Skulle jag någonsin mer kunna se stjärnor och måne utan att obeskrivliga minnen nästan tog andan ur mig?

Tror det blir bättre om du tar bort det röda ordet helt och hållet.

Skulle jag någonsin kunna se stjärnor och måne utan att obeskrivliga minnen nästan tog andan ur mig?

Mm... det ska bli spännande att se hur det går.

Det var bara roligt att få tipsa dig om sidan.

Gode Gud, min skapare! Nu har det haft en natt tillsammans!
Ja, hon har inte mött den gräsliga Umbridge än, så det har varit ganska lugnt.
Oj, vad kul att hon träffade Dobby! Han lever ju efter mottot: "Harry Potters vänner är Dobbys vänner!"

Ja, det blev romantiskt! Angående Jessica Raven: Jag har ganska lätt att se detaljer, så det var lätt som en plätt. Om inget annat kan jag misstänka saker och ting.
Men nog om det och åter till kapitlet. Undrar vad som skulle hända, om trion fick veta vad Miriam har gjort! Ja, Hermione skulle le, medan Harry och Ron skulle bli chockade. De skulle tänka: "VA?! Kan Snape bli kär?!"

Det är bara roligt att komma med tips.

Sällan hade himlavalvet över det snöklädda Hogwarts varit mer magnifikt än denna sena kväll.

Jag skulle vilja skriva på ett annat sätt, så det låter bättre.

Himlavalvet över det snöklädda Hogwarts hade sällan varit mer magnifikt än denna sena kväll.

När det gäller slutet: Hm... Snape säger Miriam ska lära Harry att visa ödmjukhet. Men Snape då?! Han verkar inte ha mjuknat efter att ha sett Harrys minnen! Jag vet att det var så i boken, men ändå. Ja, ja. Miriam försökte få honom att tänka om. Fast han är ju envis, så det kanske inte går.

Och när de pratar om skuld: Ja, Snape bär inte alls någon skuld! Nej då, han är helt oskyldig! Han skulle inte göra en fluga förnär! *host* OBS! Jag är sarkastisk! (Jag tror du vet vad jag syftar på.)

Bra jobbat, som vanligt.

Avis Fortunae, skönt att vi är överens! Fem minuter, max tio minuter går an, men inte en hel timme! Nej tack!

Vad trevligt med ett nytt kapitel. Jag förstår att Harry inte gillar lektionerna i ocklumenering. Tur att både Ron, Hermione och Miriam stöttar honom! Nu har de fått veta om flykten från Azkaban, och Miriam har fått veta om Nevilles föräldrar. Att Hagrid går på prov gör inte saken bättre. Nu har tidningen nämnt Jessica Raven. Är hon tjejen på bilden Sirius bär med sig? Undrar hur det ska gå nu. Tänk om Miriam möter den gräsliga Umbridge igen! Huuu! Jag ryser!

Tips:

“Det är inte många som vet något om Mysterieavdelningen”, funderade Ron.

Jag tror det skulle se bättre ut om det stod "förklarade"

“Det är inte många som vet något om Mysterieavdelningen”, förklarade Ron.

“Är det inget slut på de dåliga nyheterna idag?”

Meningen låter lite konstig i mina öron när jag läser den delen högt.

"Ska de dåliga nyheterna aldrig ta slut?"

I övrigt var kapitlet superbra.

Jag känner mig snäll idag och har dessutom fått tillbaka skrivgnistan, så ni får ett kapitel idag istället. Hoppas ni gillar kapitlet.
_________________________________________________________________


Kapitel 15


Amy kände sig andfådd när hon närmade sig stallet.
”Nästa gång tar jag cykeln”, muttrade hon för sig själv. ”Fast det är klart, det hade varit för avslöjande.”
Lionel kom springande mot henne med ett stort leende.
”Vad bra att du kommer”, sa han. ”Jag har gjort i ordning en plats i Apples box.”
”Det låter toppen”, sa Amy. ”Melanie skickade med lite äpplen, bröd och ett par vattenflaskor som vi kan dela på.”
”Din syster tänker då på allt”, skrattade Lionel.
De följdes åt och Amy vecklade ut sin sovsäck för att sedan krypa ner i den. Lionel drog fram en ficklampa innan han kröp ner i sin egen sovsäck.
”Hur lyckades du ta dig ut utan att din mamma märkte det?” frågade han. ”Hennes arbetskompisar är hemma hos oss just nu. Med lite tur kanske de stannar längre än till tio och då går mamma och lägger sig direkt”, svarade Amy lugnt. ”Vad sa du till dina föräldrar?”
”Ingenting för de ska vara borta hos några vänner och kommer inte hem förrän klockan två imorgon”, svarade Lionel. ”Så för mig gick det som en dans!” Han log retsamt och tillade: ”Jag behövde inte lägga ner en basketboll i sängen!”
Amy daskade till honom på armen.
”Din retsticka!” sa hon innan hon började fnissa. ”Var glad att du inte fick en sovsäck och mobil i ditt huvud. Melanie slängde ner dem till mig och de hamnade i skallen.”
Lionel skrockade muntert.
”Okej, jag ska sluta!” Han blev sedan allvarlig och sa: ”Vi måste hålla ögonen öppna om vi upptäcker något konstigt. Men om du skulle känna dig trött kan du säga till så håller jag koll. Och du får ge dig av innan solen går upp, så att din mamma inte märker något.”
”Visst.” Amy log över att Lionel var så omtänksam. När allt det här är över, ska jag berätta mina känslor för honom!


Det hade gått ett par timmar men det var helt stilla i stallet med undantag av några flugor som surrade omkring. Amy tittade på sin mobil. Kvart över tolv. Tänk om vandalen inte kom? Då hade hon och Lionel suttit och vaktat helt onödan.
Jag vill gärna veta vem som försöker skada mig och hästarna, tänkte Amy och tog ett bett från ett äpple. Det vore bra om vi fick tag i typen som överföll stackars mrs Dubois. Hon bestämde sig för att åka förbi den gamla damen med lite blommor och kanske en ask choklad för att muntra upp henne.
”Jo, Amy”, sa Lionel plötsligt. ”Jag har tänkt mycket på att vi går på samma skola och vi tycker båda om att rida, men egentligen känner vi varandra knappt. Jag vet inte så mycket om dig, annat än att du och Helen är bästa vänner. Så varför inte ta tillfället i akt och berätta lite om dig själv”, tillade han glatt.
”Ja, varför inte”, sa Amy. ”Då kan du göra likadant. Vad vill du veta?”
”Hur det kommer sig att du inte har nämnt din pappa”, sa Lionel försiktigt. ”Du har bara pratat om din mamma.”
Amy bet sig i läppen för hon hade aldrig tänkt på sin pappa sen han flyttade för tre år sen.
”Min pappa var… lite speciell”, mumlade hon och stirrade på sina knän. ”Det blev en massa tjafs och bråk mellan honom och mamma när jag var tretton år. En lördagsmorgon stod hans väskor i hallen och utan att säga något, tog han sin bil och åkte.”
”Jag beklagar”, sa Lionel medlidsamt.
”Det spelar ingen roll.” Amy svalde hårt och fortsatte: ”Jag försökte kontakta honom några gånger men utan resultat. Ett halvår efter att han hade stuckit, skrev han ett brev till mamma där han berättade att han skulle flytta till Australien med sin nya flickvän! Jag lyckades få tag på hans telefonnummer och sa att han var en fegis som inte kunde säga det till oss öga mot öga. Sedan dess har vi inte hört något från honom och lika bra det. Han brydde sig knappt om Melanie och mig.”
Det blev tyst ett par sekunder.
”Är det därför du och Melanie har ett så bra förhållande trots att hon är sju år yngre än dig?” undrade Lionel.
”Javisst”, sa Amy. ”Melanie är mogen för sin ålder och som du märkte är hon väldigt smart.”
”Ja, hon är även väldigt bestämd av sig.” Lionel log uppskattande. ”Själv har jag inga syskon.” Han såg avundsjuk ut. ”Jag ville gärna ha ett när jag var yngre, helst en lillebror, men mamma kunde inte få fler barn. Efter ganska många år blev jag van vid att vara enda barnet och sedan tyckte jag att det kändes skönt att få ha mina saker ifred. Jag har mina vänner och jag är nöjd.”
Amy kunde inte låta bli att skratta.
”Det låter helt otroligt!” sa hon. ”Fast du har det bra med dina föräldrar.”
”Ja, det har jag”, sa Lionel lugnt.
”Jo”, började Amy försiktigt, ”Melanie såg dig den där fredagen innan Arthur blev stulen. Hon sa hej, men du verkade inte höra henne.”
”Jag hade musik i öronen när jag lastade in höet, så jag missade henne. Men jag lovar att jag ska gottgöra…” Lionel avbröt sig när det hördes steg utanför stallet. Amy kände hur hon fick kalla kårar längst ryggraden för hon tänkte att det kanske var samma person som knuffade ner höbalen mot henne.
”Vad ska vi göra?!” viskade hon panikslaget.
”Jag går ut och ser vem det är”, viskade Lionel tillbaka. ”Du väntar här. Om personen kommer hit och attackerar dig, får du slå till honom, eller henne i huvudet.” H
an räckte Amy en spade innan han gick iväg med sin ficklampa i högsta hugg. Amy kramade sitt eget föremål hårt och såg sig omkring. Hon märkte att hennes hjärta slog onormalt fort samtidigt som en av hästarna började gnägga ängsligt.
De känner på sig att någon är här! tänkte hon medan paniken steg inom henne. De vet att det är en elak person som stryker omkring för att skada dem! Hon höll andan för att lyssna ifall någon kom.
Plötsligt syntes Lionel i dörröppningen.
”Det är miss Moyes”, sa han lugnande. ”Hon kunde inte sova, så hon tog bilen för att åka hit.”
Amy drog en djup suck av lättnad och sänkte spaden. I nästa sekund kom miss Moyes in med en rynka mellan ögonbrynen. ”Jag tycker att ni båda tar en onödigt stor risk när ni är här så sent på natten!” sa hon strängt.
”Jag vet”, mumlade Amy och tittade på sina skor när hon kände miss Moyes bistra blick på sig. ”Vi ville bara se vem som förstör all utrustning och vem som anföll mrs Dubois.” ”Personen har dessutom försökt skada Amy med en höbal!” sa Lionel. ”Om inte jag hade kommit kunde hon dött.”
Miss Moyes mjuknade. ”Nå, det är fint att ni vill få slut på dessa obehagliga händelser”, sa hon. ”Men det är en stor risk att vara här mitt i natten. Jag kan skjutsa er hem om ni vill.”
”Nej, det behövs inte”, sa Amy raskt, ”jag ska förbi… öh…” Lionel verkade förstå problemet för han sa:
”Jag lånade en bok av henne och hon ska förbi mig och hämta den, så jag följer henne hem sedan, jag lovar.”
”Ja, det stämmer!” Amy försökte låta naturlig.
”Ja då så”, sa miss Moyes. ”Då får ni kila iväg.”
Amy och Lionel packade ihop sina sovsäckar innan de skyndade sig ut med kvicka steg för att sedan styra stegen hemåt.


Den kalla nattluften blåste i håret och stjärnorna lyste klart. ”Tack för att du följer mig hem”, sa Amy. ”Det var tur att miss Moyes inte fick för sig att ringa mamma.”
”Med tanke på att din mamma har ett hett temperament kan vi inte riskera att hon får veta att du har trotsat henne”, sa Lionel vänligt. ”Och vi går bakom huset, så du inte blir sedd.”
”Men hur ska du klara dig?” undrade Amy oroligt. Innan hon hann tänka sig för tillade hon: ”Du kan kanske sova hos oss? Jag sätter mobilen vid sju så kan du smita innan mamma märker något! Hon brukar inte vakna den tiden då vi är lediga.”
”Det var snällt av dig men jag tror det blir besvärligt att släpa in en madrass i ert rum utan att Amber ser vad som händer”, sa Lionel. ”Oroa dig inte, jag tog med mig min egen nyckel så jag kan ta mig in.”
”Ja okej”, sa Amy. ”Huvudsaken är att du inte behöver frysa.” Hon såg att de var framme och sa god natt till Lionel innan hon ålade fram till fönstret som lyckligtvis stod öppet.
Amy gömde skor, sovsäck, kuddar och bollen under sängen så att Amber inte skulle se dem. Därefter drog hon på sig sitt nattlinne och när hon lade sig ner somnade hon på en gång.

__________________________________________________________

Ja, det blev ingen dramatisk händelse, men jag hoppas ni gillar avsnittet ändå. Undrar vad miss Moyes gjorde i stallet.