Avis Fortunae och catradora, tack så mycket för era fina ord! Det värmer i hjärtat! ♥ Ja, Amy fick aja-baja av sin mamma angående mjölken, men lyckligtvis skrek de inte åt varandra. Men nu är hon oerhört upprörd på Lionel, men också Patricia. Anledningen är att i kapitel 22 har Patricia sagt att hon är förtjust i kaptenen för skolans basketlag, men sedan sitter hon med Lionel. Amy anser då att Patricia har ljugit henne rätt upp i ansiktet.

Nu ska vi se hur det går!
____________________________________________________


Kapitel 25


I skolan följande dag, fick Amy veta av sin mentor att hon skulle sitta kvar en timme efter skolan. På lunchrasten berättade hon om det för sina vänner.
”Det kunde ha blivit värre”, sa Janice.
”Jag vet”, muttrade Amy. ”Fast det spelar ingen roll. Lionel var inte ärlig mot mig, så jag tänker nog hoppa av ridningen.”
”Nu är du fånig!” sa Helen bestämt. ”Om du slutar rida, ger du upp! Du kan inte låta honom styra dig!”
”Tänk på oss!” bad Kate. ”Vi är dina vänner, och du älskar ju att rida.”
Amy bet sig i läppen.
”Jag kan inte se honom i ögonen efter det som hände igår”, mumlade hon. ”Jag… jag kan ju… i-inte tala om för honom v-v-vad jag kände!” Hon slog händerna för ansiktet och snyftade förtvivlat.
Janice gav henne en kram.
”Du har i alla fall oss”, sa hon tröstande. ”Vi skulle aldrig svika dig!”
”Just det”, sa Katie. ”Vi ska följa dig genom eld och vatten”, tillade hon.
"Lova oss bara att du inte slutar med din hobby!” bad Helen. ”Jag ska försöka”, mumlade Amy medan hon torkade tårarna.


Dagen gick sakta framåt och Amy koncentrerade sig på sitt skolarbete. När det blev dags för lunch, smet hon iväg till kafeterian för att handla något att äta på väg hem från kvarsittningen. Efter att ha köpt en banan och ett äpple, skulle hon just gå till matsalen när hon hörde någon som ropade: ”Amy! Vad bra att du är här!”
Amy vände sig om och kände hur vreden tog över.
Lionel kom fram till henne.
”Jag behöver prata med dig”, sa han med andan i halsen. ”Jaså, det vill du?” sa Amy kyligt. ”Men tänk om jag inte vill prata med dig?!”
”Snälla!” vädjade Lionel. ”Jag vet att det blev fel, och som jag sa igår, förstår jag att du är sur…”
”Sur! Det är bara förnamnet!” utbrast Amy argt. ”Hazel sa att det är konstigt att du inte har en flickvän, och sedan får jag se dig pussa Patricia! Vet du vad? Jag tror du ljög när du sa att du hade musik i öronen, den gången Melanie hälsade på dig! Du struntade i min stackars lillasyster.” Hon drog efter andan och fortsatte: ”Minns du att vandalen skrämde upp oss den där helgen, då du och jag blev bjudna på te hos din moster? Melanie undrade om jag inte kunde ringa dig! Hon ville att du skulle komma, för hon kände sig antagligen trygg med dig, men du var säkert med fröken Tjuv!”
”Jag var på ridskolan!” Lionel såg chockad ut. ”Jag sa ju att du skulle ha ringt dit, så hade jag kommit direkt, eller hur?!”
”Äh, dra åt skogen!” fräste Amy och gick förbi honom med stora steg. ”Jag hoppas du blir utsparkad ur simmarlaget! Dessutom kan du glömma att du får se Ringaren i Notre Dame med mig och Melanie!”
Hon ökade stegen och vägrade titta bakåt. Patricia kom runt hörnet.
Men herregud! Amy kände sig argare än tidigare. Har jag gått under en stege idag?! Vad kan den där mallgrodan vilja mig?
”Amy, där är du!” sa Patricia. ”Jag vill prata med dig om det som hände igår!” Hon bet sig i läppen. ”Det är faktiskt inte som…”
”Du ljög för mig, du också!” röt Amy innan hon hann hejda sig. ”Du sa att du gillar Clive Robinson, men du kastade dig över Lionel. Hoppas ni får trevligt på ert bröllop! Och jag antar att du simmar som en fisk, så då kan ni ha er smekmånad på havet!!”
”Snälla Amy”, sa Patricia försiktigt. ”Visst, jag gillar att simma, men det hör inte hit. Lionel och jag…”
”Jag vill inte höra mer!” fräste Amy, medan blodet bultade i öronen. ”Jag har inte någon chans mot dig, det vet jag. Jag skulle sjunka som en sten om jag vistades i en bassäng. Så du vinner! Han älskar ju dig, så ni kan plaska omkring tillsammans!”
Hon knuffade sig förbi Patricia och skyndade sig för att möta sina vänner.


När skolan var slut för dagen, gick Amy till biblioteket för att ha kvarsittning. Det var oerhört tråkigt, och hon var glad att hon inte hade fått några läxor. Hon kastade en blick på sitt armbandsur och stönade när hon såg att det bara hade gått tjugo minuter. Ibland kom en lärare förbi för att hålla koll på henne, och hon försökte vara artig, även om hon helst hade velat skrika över allt som var orättvist. När det äntligen var över, gick hon inte hemåt, utan styrde stegen åt ett annat håll. Efter ett tag stod hon utanför mrs Dubois lägenhet, så hon ringde på.
”Vem är det?” frågade mrs Dubois vresigt. ”Amy! Vad… vad i hela friden gör du här?” Hennes annars så vänliga, gröna ögon lyste av irritation.
”Förlåt om jag stör er”, sa Amy, som blev förvånad över den gamla damens vassa tonfall. ”Jag… jag behövde någon att prata med, men… ” Hon avbröt sig, för hennes röst darrade. Mrs Dubois verkade ha upptäckt det, för hon såg inte lika ilsken ut.
”Kom in”, sa hon vänligt. ”Jag ber om ursäkt för att jag blev arg. Jag var… öh… tja… jag hade tänkt ta mig ett bad, när du ringde på”, tillade hon raskt.
Amy följde med in i vardagsrummet och satte sig tungt ner i soffan.
”Vad har du på hjärtat?” undrade mrs Dubois när hon slog sig ner i en fåtölj.
Amy tvekade ett ögonblick, för hon visste inte var hon skulle börja.
”Jag… jag har bråkat med Lionel!” utbrast hon och berättade hur det hade gått till.
Mrs Dubois såg fundersam ut.
”Ja, det var ju tråkigt”, sa hon till slut. ”Men du är ung, och det finns andra pojkar.”
”Ingen är som han!” mumlade Amy medan hon grät tyst. ”Det dumma är att jag bor granne med hans moster. Hon kommer att bli så ledsen när hon får veta att han har ljugit.” Hon drog en skälvande suck och tillade: ”Hazel sa att hon var förvånad över att han inte har någon flickvän. Och Lionel och jag som höll vakt i stallet tillsammans.”
Mrs Dubois suckade medkännande, men sedan ljusnade hennes min.
”Tänk på att ni lyckades få Martha att erkänna! Nu får hästarna äntligen vara i fred”, sa hon muntert.
”Jo, det är klart.” Amy tänkte på vad som hade hänt när miss Moyes fördes bort. ”Fast det konstiga är att hon förnekar det. Jag tänker fråga henne om smyckena jag visade er.” ”Varför det?”
Mrs Dubois såg förvånad ut.
”Bevisen hittades ju i hennes skåp, och tänk på det där otäcka brevet hon skrev till dig!” Hon log och tillade: ”Lionels mamma berättade det för mig.”
Det blev en besvärlig tystnad.
”Jag tror du får kila iväg, så kan vi prata när jag har mer tid”, sa mrs Dubois och kastade en blick på sitt armbandsur. ”En väninna ska komma på besök, så jag måste hinna bada innan dess.”
Amy tackade för sig och gick.


När hon kom hem, stod maten på redan på bordet, så hon försökte njuta av den.
”Är allt som det ska, Amy?” frågade Amber försiktigt. ”Du rör ju knappt maten.”
”Jag… jag mår bra”, mumlade Amy. ”Jag… är nog bara trött. Det har varit så mycket med skolan och allt.”
”Jag förstår det.” Amber log. ”Därför tänkte jag att vi går på bio ikväll. Vi kan behöva lite roligt.”
”Det låter toppen”, sa Melanie glatt. ”Får vi köpa popcorn?” ”Javisst”, sa Amber. ”Så fort vi har ätit och jag har ställt undan all disk, åker vi.”
Amy log för sig själv, för hon behövde annat att tänka på. Så fort hon och systern var klara, smet de in på sitt rum för att få några minuter för sig själva innan de skulle ge sig iväg.
”Har du och tjejerna blivit osams igen?” viskade Melanie försiktigt. ”Du såg så ledsen ut.”
”Oroa dig inte för tjejerna”, sa Amy kort. ”Det har blivit bråk med Lionel, så jag tror inte att vi kommer att kunna se Ringaren i Notre Dame med honom.”
Melanie såg medlidsam ut.
”Jag ska inte fråga varför, men det är tråkigt. Jag hade börjat gilla honom.”
”Det är bara att gå vidare.” Amy bad en tyst bön att mrs Berry, eller Hazel, inte skulle säga något till Amber.


Bion fick henne att slappna av och hon hade en väldigt trevlig stund. Den glada känslan försvann dock, när de kom hem vid sjutiden.
”Åh, nej!” utbrast deras mamma förfärat. ”Titta! Vi har haft inbrott!” tillade hon, när hon såg den uppbrutna dörren.
De skyndade sig in och såg att allt var i en enda röra. Amy och Melanie sneglade ängsligt på varandra, medan deras mamma såg sig omkring.
”Inget värdefullt verkar vara stulet”, sa Amber. ”Teven står kvar. Men jag ska kolla uppe i mitt sovrum, medan jag ringer polisen. Ni flickor stannar här!”
Med de orden kilade hon iväg till övervåningen.
”Jag tror tjuven var ute efter ringen och örhänget!” sa Amy förfärat.
”Åh, Gud!” Melanie började gråta. ”Han, eller hon måste ha sett oss när vi åkte iväg med mamma! Nu är det så där otäckt igen!” Hon slog händerna för ansiktet, medan tårar rann nerför hennes kinder.
Amy ställde sig på huk och kramade henne hårt.
”Lugna dig, hjärtat”, sa hon. ”Vi får se efter så att sakerna är kvar. Vi måste vara snabba innan mamma kommer ner.”
De gick in till sitt sovrum och letade igenom Amys väska.
”De ligger kvar”, sa Melanie lättat.
”Ja, det är tur”, sa Amy. ”Men miss Moyes sitter ju i fängelse, så det kan inte vara hon!” Hon bet sig i läppen. ”Jag tror jag ska besöka henne, så kan jag se om hon har en kumpan!”
”Du är ju inte klok!” väste Melanie och kastade en blick mot hallen. ”Hur ska du göra det?”
”Jag ber Hazel om hjälp”, sa Amy lugnt. ”Med lite tur, får jag veta mer om hur miss Moyes misshandlade den där hästen.” Hon och Melanie tog sig till hallen, samtidigt som Amber kom ner.
”Polisen kommer om några minuter”, sa hon. ”Lyckligtvis är inget stulet på övervåningen, men det är upprörande.” Hon slog armarna om dem. ”Tack och lov att ni var med mig. Tänk om tjuven hade haft en pistol med sig!”
Efter tio minuter kom polisen och gjorde undersökningar.
”Ja, mrs Roberts”, sa en kvinnlig polis. ”Det verkar konstigt att tjuven inte tog era värdesaker. Mitt förslag är att ni skaffar ett inbrottslarm.”
”Det ska vi göra”, sa Amber. ”Jag ska ringa försäkringsbolaget, som kan hjälpa oss att få en ny dörr.” Hon vände sig till Amy och sa: ”I natt kan du och Melanie sova i mitt rum, så inget händer er, ifall tjuven kommer tillbaka!”
Det kommer inte personen att göra, tänkte Amy, medan hon hjälpte Melanie att göra lite te. Hon, eller han, är ute efter smyckena som har ett samband med sabotagen på ridskolan, och jag är måltavlan! Den natten sov hon oroligt.

_____________________________________________________________

Huu! Det blev riktigt läskigt! Någon har varit där! Vi får se hur det går!

Ja, det här med att Amber ringde för att få en ny dörr, så vet jag inte hur man gör när det är inbrott.

Jag rådfrågade Velma Dinkley, och hon tyckte att man kan använda sin fantasi. Vi ger henne en varm applåd, tycker jag!

Nu är dock frågan vem som har varit där, och varför personen inte stal tv, dator och dylikt.

Ja, jag vet, jag vet! Amy är envis som en get! (Snyggt rim, hehe! ) Jag tänker på när hon inte vill lyssna på Patricia och Lionel. Men om man känner sig sviken, är det svårt att vilja prata.

Det förra avsnittet var riktigt läskigt, i och med att någon har gjort inbrott hos Amy. Nu ska vi se hur det går.
________________________________________________________________________


Kapitel 26


Följande morgon satt Amy och gäspade stort. Under natten hade hon vaknat av ett märkligt ljud, men lyckligtvis var det bara en gren som hade skrapat mot fönsterrutan.
”Du ser trött ut”, sa Melanie.
”Jag har sovit för lite.” Amy kvävde en gäspning. ”Men jag ska minsann visa den där skurken att jag är tuffare än jag ser ut!” tillade hon bestämt. Hon avslutade frukosten och skyndade sig för att byta om.
När hon var klar satte hon sig ner på sin säng, eftersom det var en timme kvar innan hon skulle till skolan. Hon tog upp sin mobil och skickade ett sms till Helen, Janice och Kate där hon berättade vad som hade hänt.
”Amy!” ropade Amber från köket. ”Jag tänkte att jag skjutsar dig och Melanie till skolan lite tidigare. Jag måste försöka se om jag kan få tag på ett larm.”
”Jag kommer”, sa Amy. Hon tog med sig påsen med smyckena, ifall vandalen var ute efter dem.


Innan den första lektionen började, mötte hon sina vänner, som alla såg förskräckta ut.
”Åh, Amy!” utropade Kate och slog armarna om henne. ”Så fort vi fick ditt meddelande, blev vi skräckslagna!” tillade hon.
”Så otäckt det måste ha varit!” Helen var blek som ett lakan. ”Huvudsaken är att personen inte skadade dig eller Melanie”, sa Janice. ”Blev något stulet?”
”Nej”, svarade Amy och drog fram påsen. ”Jag tror inte det var en vanlig inbrottstjuv. Jag misstänker att miss Moyes har en kumpan!” tillade hon bistert.
”Ja, vi har ju sett hennes mörka sida”, muttrade Janice hätskt.
”Jag funderar på att prata med Hazel, och be henne se till så att jag får prata med miss Moyes. Följer ni med?”
Helen lade händerna på hjärtat och sa:
”Vi följer dig genom eld och vatten!”
”Ända in till slutet!” instämde Kate. ”Du behöver inte ens fråga”, skrattade Janice.
Amy log.
”Då så. Jag ringer Hazel under lunchen och hör om hon kan hjälpa oss”, sa hon, innan de begav sig till lektionen i biologi.


När dagen äntligen var slut, sa Amy hej då till sina kompisar, innan hon tog sig hem. Under lunchen hade hon fått tag på Hazel, som lovade att ge henne besked senare på eftermiddagen. Amy var tacksam över att de inte hade fått några läxor, så hon kunde ta det lugnt innan middagen. Just som hon skulle slänga sig på sängen för att läsa lite, ringde hennes mobil och hjärtat tog ett skutt när hon kände igen Hazels nummer.
”Hazel!” utropade hon glatt. ”Vad bra att du ringer”, tillade hon. ”Jag håller alltid mitt löfte”, skrattade grannen. ”Men för att vara allvarlig, så kan jag tala om att jag har ordnat ett besök hos miss Moyes. Du får träffa henne redan i morgon.”
”Härligt! Vi slutar redan klockan två då, eftersom vi har höstlov nästa vecka!” utropade Amy. ”Kan mina vänner följa med?”
”Det tror jag går. Jag är ledig i morgon, så efter skolan kan jag hämta er. Om era mammor undrar, så kan ni säga att jag gärna vill ha goda råd om smink.”
”Tack så mycket, Hazel. Jag ska kontakta mina vänner nu på en gång!” sa Amy. När det hördes ett klickande i andra änden, gick hon in till köket för att göra en kopp te, innan hon ringde till Helen.
”Det låter toppen”, sa Helen vänligt, när Amy berättade om samtalet med Hazel. ”Jag kan ringa de andra nu på en gång”, tillade hon. ”Jag hoppas vi får veta var Arthur är!”
Efter att Amy hade sagt hej då, kom Melanie in i sovrummet.
”Det låg ett brev i lådan. Ditt namn står på det”, sa hon. Amy tvekade en stund. Vem kunde ha skrivit till henne?
Lionel är förstås desperat, tänkte hon surt. Han verkar inte fatta att jag hellre skulle äta maskar, istället för att prata med honom.
Med viss motvilja öppnade hon kuvertet och irritationen ersattes med fasa. Texten fick henne att må illa.

Förstod du inte vad jag skrev sist, din lilla snorunge?! Jag vill inte att du snokar! Tur för dig att du och din lillasyster inte var hemma när jag letade efter mina smycken. Nästa gång kommer jag att ta dig!

”MELANIE!” skrek Amy gällt. ”MELANIE, KOM HIT!”
”Vad är det?!” Melanie kom springande.
”L-läs lappen…”Amy avbröt sig och rusade in i badrummet. Hon hann just slänga sig på knä framför toastolen, för att sedan kräkas. Det sved i strupen och svetten bröt fram i pannan. Efter ett tag var det över och hon reste sig för att skölja ansiktet. Melanie stod i dörröppningen och såg förskräckt ut. ”Det är obehagligt!” viskade hon. ”Du… du har rätt i att miss Moyes har en medhjälpare!”
”Jag vet”, sa Amy med darrande röst. ”Vi måste ändå låta bli att säga något till mamma.”
”Men, hon kan kanske…”, började Melanie oroligt.
”Melanie, vi kan inget säga!” avbröt Amy skarpt. ”Vem vet vad människan kan göra med henne?!”
Med darrande fingrar stoppade hon ner brevet i sin väska, så hon kunde visa det för Hazel och sina vänner.
______________________________________________________________

Oj,oj, oj, oj! Hur kan Amy ha en sådan otur?! Nu har hon fått ännu ett hotbrev. Vi får se hur det går.

Återigen vill jag tacka Velma Dinkley som kommit med tips, och tycker att man får använda sin egen fantasi. I kapitlet nämner Amy att de har höstlov nästa vecka, men jag vet inte hur det är i USA/England. Anledningen till att jag lät Amy och gänget få en vecka ledigt, är för att jag kände att det blir svårt att hålla ordning på lektioner och liknande. Dessutom förtjänar Amy en paus, så hon slipper tänka på Lionel och Patricia.

catradora, ledsen att jag postar ett nytt kapitel innan du har hunnit läsa föregående avsnitt, men det kliade i fingrarna! Men du är duktig, så jag tror du förstår allt! ♥

Haha! Fred och George Weasley slår till! Underbart kapitel som vanligt. Och Umbridge sätt på pottkanten! Hehe! Jag ÄLSKAR när hon får lida.

Oj, nu har Miriam fått möta Snape efter missödet med minnessållet. Det känns som om det blev en spänd stämning mellan dem, när han hjälpte henne från trappsteget. Jag syftar på den kursiva texten, då hon tänker att hon inte alls är oskadd. Min teori är att hon inte kan sluta tänka på att Snape mobbade en yngre elev. Särskilt som hon har sett elevens minnen tidigare.

Vi får se hur det går. Stämningen är som sagt väldigt laddad.

Förslag:

“Återställ ordningen omedelbart!” skriade hon gällt.

Byt ut det röda ordet mot ropade, skrek eller vrålade. Ett av dem orden låter bättre. Välj det ord du tycker låter bäst.


Just det.
Aldrig göra honom illa igen.
Stadigt mötte jag de älskade ögonen.

Meningen låter konstig när jag läser den högt. Kolla hur jag skulle ha gjort. (Texten blir mer levande också.)

Jag skulle aldrig göra honom illa igen. Jag svalde och mötte hans mörka ögon. Det var samma ögon som hade lyst av illvilja och skadeglädje när han hade attackerat stackars Quirinus, men de hade också varit sorgsna när han blev hånad av James och hans vänner.

Jag såg tillbaka på honom, själv förundrad över hur naturligt det kändes att åter vara i hans armar. För en sekund gled hans blick mot länken om min hals, innan den sakta och frågande återvände till mina ögon.


Jag tror du kan ta bort det röda ordet. Läsarna förstår att hon är förundrad.

Jag såg tillbaka på honom, förundrad över hur naturligt det kändes att åter vara i hans armar. För en sekund gled hans blick mot länken om min hals, innan den sakta och frågande återvände till mina ögon.

Nu ska vi se hur det går. Konstigt att Sirius och Remus inte sa något om Quirrell i Snapes minnen, när de har pratat med Harry. Fast de fick kanske inte veta att Harry och Miriam såg vad som hände, innan de fick se James och Lily.
Längtar jättemycket till nästa avsnitt.

Jättebra kapitel! Tur att Miriam försöker trösta Hermione, nu när det har blivit så tokigt. Fast samtidigt måste Harry göra det här, för att reda ut vad som hände med föräldrarna.
Det är bra att Hermione och Miriam kan försonas väldigt snabbt. Får se hur det går,, med kontoret och allt.

Spoiler till du-vet-vad och våra ugglor:


Du gillar tipsen, så därför ska du få mer! (Du kommer inte undan från mina hökögon! Haha! )

Till sist måste vi dra oss ifrån.

Jag skulle vilja lägga till ett ord.


Till sist måste vi dra oss ifrån varandra.


Hermione såg misstänksamt från mig till Harry. Det syntes att hon förstod att det fanns något vi inte berättat och det gjorde ont i mig att hon befann sig utanför. Jag skyndade mig att säga:

Ett komma-tecken vore bra, samt att du byter ut ett ord.

Hermione såg misstänksamt från mig till Harry. Det syntes att hon förstod att det fanns något vi inte berättat, och det gjorde ont i mig att hon verkade känna sig utanför. Jag skyndade mig att säga:


“Jag håller alltså med Hermione helt och fullt om det här, men sedan är det förstås Harrys sak att avgöra.”

Texten låter en smula skum i mina öron. Kolla hur jag skulle ha skrivit.


“Jag håller alltså med Hermione om det här, men sedan är det förstås Harrys sak att avgöra.”

Det var första dagen efter påsklovet vilket innebar att jag under största delen av dagen var hänvisad till mig själv och mina studier. För att tankarna inte skulle övermanna mig var stenhård självdisciplin ett måste. Jag fortsatte att följa de olikfärgade rutorna i Hermiones schema som om de varit mitt enda hopp om livet.

Ett komma-tecken vore på sin plats, då meningarna känns för långa.


Det var första dagen efter påsklovet, vilket innebar att jag under största delen av dagen var hänvisad till mig själv och mina studier. För att tankarna inte skulle övermanna mig, var stenhård självdisciplin ett måste. Jag fortsatte att följa de olikfärgade rutorna i Hermiones schema som om de varit mitt enda hopp om livet.

Ja, nu får vi se hur det går!

Tvättade håret och diskade i god tid innan mina föräldrar kom, så vi kunde åka tillsammans till min pojkvän och hans föräldrar. Innan vi skulle åka, fick jag packa ner fyra påsar med böcker, som min svärmor hade tänkt ge bort till mig! Ja, ni läste rätt, fyra påsar fick vi använda. Totalt har jag fått 35 böcker av min svärmor, varav en som min egen mamma har fått ta. (Jag är väldigt osäker på Jo Nesbø.)

Det blev med andra ord en lyckad dag. Jag lät bli att söla framför datorn, och prioriterade hygienen!

På väg till min pojkvän, hann jag ta en tupplur i bilen.

Ja, du store tid ett så bra kapitel! Roligt att du gillade mina tankar angående Miriam och Quirinus. Du fick till det bra! Drömmen var jättebra. Hon saknar Snape, det märks. Hon tänker tillbaka till det Sirius och Remus pratade om, och hon har förstått direkt. Det måste kännas snopet att veta att den hon älskar, har mobbat en yngre elev. Extra jobbigt är det när hon vet att denne elev var väldigt sårbar. Jag förstår precis vad du menar med Harry, James och Quirrell.* (Du kan skriva i spoilern när nästa del av du-vet- vad kommer. )

Ja, nu får vi se hur hon ska nå Snape, när han har blivit så arg. Värre kan det dessvärre bli, och så är han oerhört tjurskallig. Sorry, men det måste bli sagt.

Lite tips:

Det hade fallit mig ur minnet, eftersom så mycket hänt, men nu förstod jag med ens vilken förstaårselev från Ravenclaw Sirius hade menat där på Grimmaldiplan, när han nämnt för Remus att Severus inte varit något helgon under barndomen. Att han hade hackat på en yngre elev.

Jag skulle vilja ändra något, så det låter bättre, och lägga till något ord.

Det hade fallit ur mitt minne, eftersom det hade hänt så mycket, men nu förstod jag med ens vilken förstaårselev från Ravenclaw Sirius hade menat där på Grimmaldiplan, när han nämnt för Remus att Severus inte varit något helgon under barndomen. Att han hade hackat på en yngre elev.


Han började lägga ut texten om Mariettas svek och fastän jag mest kände medömkan med både henne och Cho invände jag inget. Både Harry och jag nickade och lyssnade förstrött. Det som tyngde oss hade varken med Marietta eller Cho att göra.


Jag skulle vilja ändra texten, så det låter lite bättre när man läser den högt.

Han började lägga ut texten om Mariettas svek och fastän jag mest kände medömkan med både henne och Cho. kom jag inte med några invändningar. Både Harry och jag nickade och lyssnade förstrött. Det som tyngde oss hade varken med Marietta eller Cho att göra.

“Snälla, rara Hermione”, sa jag bevekande, “lasta dig nu inte med det här.

Meningen låter en smula konstig, och jag skulle vilja byta ut ett ord.

“Snälla, rara Hermione”, sa jag vädjande, “tänk inte på det.



Jag tycker du har lyckats bra med kapitlet, och jag längtar redan till nästa avsnitt.

*Jag tänkte på en sak. Spoiler för de som inte läst ettan, trean, fyran och sjuan:





Ja, jag hoppas du förstår spoilern. Jag är inte superbra på att förklara!

Först vill jag tacka för att du länkar till min berättelse! Det var superschysst!

Nu till kapitlet: Oj, jag känner att det blev en jobbig stämning efter det som hände, både för Miriam och Harry. Harry för att han har sett vad hans pappa gjorde, och Miriam för att mannen hon älskar gav sig på en yngre elev! Det värsta är att hon vet vem pojken är, men att hon inte får berätta. Hon har trots allt lovat Dumbledore, och hon är tvungen att hålla löftet. Undrar bara hur länge hon ska klara av att göra det. Kika på delen i den gula texten som är understruken.


“Ja, men … vem …”, undrade Harry, men jag skakade på huvudet. Detta var inte rätt tillfälle att avslöja vem pojken varit.

Om du ser texten jag har strukit under: Jag tolkar det som om hon hade lust att berätta, men att hon ser att det inte är rätt tillfälle. Du får säga om jag har fel. Det kan jag mycket väl ha.

Ja, det kommer bli spännande att se när hon får veta mer om hur Snape var som trettonåring. Jag undrar om Miriam har förstått vem förstaårseleven, som Sirius nämnde, är. Nu minns jag inte vilket kapitel det var, men han nämnde ju att Snape inte var ett helgon. Då nämnde Sirius förstaårseleven från Ravenclaw, varpå Remus nickade instämmande.

Det är ingen kritik, utan mer ett förslag, om du vill ta med det: Miriam tänker ju väldigt mycket på pojken, men hon vågar inte säga något till Harry (Undrar om hon någonsin säger något.) Borde hon inte vara fundersam, chockad och besviken på Snape för det han gjorde Quirinus? Jag tänkte att hon kanske tänker så här: "Jag kunde inte sluta tänka på vem det var som hade attackerat stackars Quirinus vid sjön. Varför hade Snape gjort så mot honom?!"

Blir det dock svårt, ska du inte ta med det. Jag tänkte bara att hon kanske borde reflektera över det hon såg i början, med Quirrell. (Hoppas du förstod något! )

Tips på ingång:

Ingen som fullt ut förstod hur jag kände. Istället skulle jag behöva hålla samman hjälpligt för att inte skrämma mina yngre vänner. Harry såg ut att själv att fått en chock av det vi varit med om. Att fokusera på honom fick marken under fötterna att stilla sig något. Det är också märkligt hur snabbt tårar sinar, när det inte finns någon som vill torka dem.

Om du ser de röda orden: På en del ställen skulle jag vilja ta bort några ord för att få texten att låta bättre. Det känns som att det fattas ett ord, och så vill jag byta ut ett annat. Allt för att meningen ska låta bättre när man läser den högt.

Ingen som verkligen förstod hur jag kände. Istället skulle jag behöva hålla maskenför att inte skrämma mina yngre vänner. Harry såg ut att själv ha fått en chock av det vi varit med om. Att fokusera på honom fick marken under fötterna att lugna sig lite. Det är också märkligt hur snabbt tårar sinar, när det inte finns någon som vill torka dem.

Detta var inte rätt tillfälle att avslöja vem pojken varit.

Ändra ett ord och lägg till ett annat.

Det var inte rätt tillfälle att avslöja vem pojken hade varit.

I övrigt hoppas jag Miriam kan prata med Snape. Fast han är väldigt... hm... envis, så det kanske inte går.

Jag hoppas du inte blir sur, men är det långt till nästa del av du-vet-vad? I så fall får jag vara förväntansfull!
Jag längtar till nästa kapitel!


EDIT: I mina tips ändrade jag så att det står "masken" istället för "samman". "Masken" lät nämligen ännu bättre i mina öron.

Nu har jag äntligen semester, så jag får tid att skriva! (Om jag inte sitter på balkongen och läser superbra böcker förstås! ) Hoppas ni gillar detta kapitel! I förra avsnittet, så blev Amy osams med både Lionel, Patricia, Melanie och sina tre bästa vänner! Nu får vi se hur det går.
______________________________________________________


Kapitel 24



När klockan var halv fyra, kände Amy att hon var hungrig, så hon gjorde klart sin läxa och gick till köket. Till sin stora överraskning såg hon att Helen, Kate och Janice satt vid matbordet.
”Jag ringde dem”, sa Melanie försiktigt. ”Jag går till vardagsrummet, så kan ni prata ifred.”
Hon smet iväg, innan Amy hann säga något. Utan ett ord tittade hon på de andra tjejerna, medan hon undrade vad de hade att säga. Skulle de tala om att hon inte var deras vän längre?
Helen reste sig till slut upp och sa:
”Amy, vi menade inte att stå på Lionels sida.”
”Vi vet att du tycker om honom. Eller, rättare sagt, gillade honom”, sa Janice vänligt.
”Du är vår bästa vän!” sa Katie. ”Och oavsett vad som hände idag, ska vi inte förråda dig!”
Vid de orden brast Amy i gråt, rörd över vad de sa. ”Jag är verkligen ledsen”, snyftade hon. ”Det… d-det blev bara s-s-så fel alltihop!”
”Vi vet”, sa Helen och slog armarna om henne. ”Vi tycker också han gjorde fel, och jag förstår om du kände dig sviken.” ”Du har rätt i att vara ledsen, och då får man bli arg på sina kompisar”, tröstade Janice och drog fram en näsduk.
”Om du förlåter oss, förlåter vi dig!” Katie log hoppfullt.
Amy skrattade genom tårarna.
”Så klart att jag förlåter er! Ni är ju mina bästa vänner!” Hon gav dem alla en kram, innan hon gick till vardagsrummet. Därinne satt Melanie i soffan, med ett spänt ansiktsuttryck. ”Melanie”, sa Amy försiktigt och satte sig bredvid henne. ”Jag är ledsen att jag skrek åt dig. Du har rätt i att du inte förtjänade att bli avsnäst på det viset!”
”Det är lugnt!” sa Melanie medan hennes ansikte sprack upp i ett leende.
”Då så, allihop!” utropade Katie glatt. ”Nu ger vi varandra en ordentlig gruppkram, innan vi ger oss av till miss Smith!”
Alla fem omfamnade varandra, och Amy kände sig genast lite lättare till mods.
”Nå, vi andra har redan ätit hemma hos oss, men om ni två ser till att få i er lite middag, kan vi hjälpas åt att diska”, sa Janice.


Så fort allt var bortstökat, gick de fem vännerna till Hazel. Den äldre damen öppnade och log vänligt. Helen, Janice, Katie och Melanie hälsade artigt på henne, innan de slog sig ner i hennes soffa. Hazel hämtade te åt dem och slog sig ner i en fåtölj.
”Nå, då vill jag höra vad som har hänt”, sa hon.
”Ja, miss Moyes har blivit anhållen för stöld, sabotage och olaga hot!” sa Amy upprört. ”Det värsta är att vi har sett henne som en storasyster!” Hon drog fram hotbrevet hon hade fått och räckte fram det.
Hazel granskade lappen med bister min.
”Det är vidrigt”, sa hon argt. ”Men hon förnekade allt, har min syster sagt.”
”Ja, det stämmer, miss Smith” sa Melanie. ”Hon grät till och med när polisen tog henne.”
”Fast bevisen pekar mot henne”, sa Helen.
”Alla redskap hittades i hennes skåp”, sa Janice.
”Hon säger själv att hon inte var på ridskolan när Chip fick sömnmedlet”, sa Kate. ”Och dessutom talade hon om att hennes medicin försvinner så fort hon har köpt en ny flaska.” Amy tvekade innan hon sa:
”Det värsta är att hon verkar ha misshandlat en häst när hon var ung.”
"Vad säger du?!” Hazel tappade hakan. ”Skulle hon ha slagit en häst?”
”Ja, mrs Dubois talade om det för mig”, sa Amy och med viss motvilja berättade hon allting. När hon var klar, rådde en spänd tystnad i rummet och det enda som hördes var några bilar som åkte förbi.
”Min mentor hade hand om det fallet”, sa Hazel efter en stund. ”Tyvärr så minns jag inte alla detaljer.”
”Kan ni inte fråga honom, eller henne?” undrade Helen.
”Ja, det skulle vara till hjälp”, sa Janice.
”Det blir svårt.” Hazel såg dyster ut och hennes grå ögon blev plötsligt blanka. ”Han dog för fem år sedan.”
”Åh, det var tråkigt”, sa Kate medlidsamt.
Hazel log ett sorgset leende.
”Ja. Bob var som en bror för mig”, sa hon. ”Han lärde mig allt han kunde.” Hon kastade en snabb blick på sin klocka och tillade: ”Nu tror jag att ni får kila hem, så att Amber inte blir arg på er, Amy och Melanie.”
De fem flickorna tackade för sig och gick.
”Vi borde kanske fråga mrs Dubois”, sa Janice medan de styrde stegen mot huset.
”Vi skulle kunna åka dit efter den sista lektionen imorgon”, föreslog Kate.
”Gärna för mig”, sa Helen.
”Visst”, sa Amy. ”Vi får ljuga och säga att vi ska stanna och plugga på ett prov, annars blir det ett himla liv på mamma”, tillade hon.
Helen, Kate och Janice sa hej då innan de åkte hem till sig.


Efter en kvart kom Amber hem. Hon stod innanför dörren och såg arg ut.
”Amy!” fräste hon. ”Jag skulle vilja prata med dig nu på en gång!”
Vad kan nu ha hänt? tänkte Amy. Hon vände sig till Melanie och viskade:
”Gå till sovrummet och sätt på datorn. I mellersta lådan i mitt skrivbord finns ett par hörlurar som du kan låna, för du bör inte bli inblandad.”
Melanie nickade lydigt och smet iväg.
”Gå till vardagsrummet”, befallde Amber medan hon tog av sig kappan.
Amy gick dit och satte sig i soffan, samtidigt som nervositeten spred sig inom henne. Hade mrs Berry talat om allt i alla fall? Hennes mamma kom in och såg rasande ut.
”Jag fick ett samtal från din mentor under lunchen”, sa hon. ”Han berättade att du hade hällt mjölk över Lionel Berry idag. Stämmer det?”
”Ja”, sa Amy, för det fanns ingen anledning att ljuga. Hon hatade Lionel efter det hon hade sett, så för hennes del spelade det ingen roll om hon fick utskällning. ”Han bad om det”, tillade hon elakt.
”På vilket sätt?” frågade Amber.
Åh nej! Amy bet sig hårt i läppen. Det är ju bara mina bästa vänner som vet vad jag känner, eller rättare sagt kände, för honom! Vad ska jag hitta på?
”På vilket sätt?” upprepade hennes mamma strängt. ”Jag skulle vilja att du svarar!”
”Han… han… han sa att jag såg ut som en råtta i håret!” ljög Amy kvickt. ”Jag tyckte att det var elakt sagt och då blev jag arg.”
Amber satte sig tungt ner bredvid henne.
”Det var inte snällt sagt av honom”, sa hon. ”Han borde förstå att vissa saker ska man hålla för sig själv.” Hon bet sig i läppen. ”Men det betyder inte att du kan hälla mjölk över honom! Hans föräldrar äger ridskolan, och i värsta fall kan de bannlysa dig!”
”Det bryr jag mig inte om!” utbrast Amy hetsigt. ”Jag vill aldrig se honom mer! Han är en arrogant gris, som alla tjejer svärmar efter som flugor runt en sockerbit! De vet inte att han är självisk. Han har för höga tankar om sig själv, och… och…” Hon avbröt sig och började gråta. Tårarna rann nerför kinderna, men hon struntade i det. ”Jag hatar honom!” tillade hon. ”Hör du det, mamma?! Jag hatar honom!”
Amber såg genast medlidsam ut och slog armarna om henne. ”Amy, gumman”, sa hon med mildare röst. ”Jag förstår att du blev ledsen över hans kommentar. Han verkar inte så trevlig hör jag.” Hon log medkännande, men blev sedan allvarlig. ”Jag vill ändå inte att du gör något liknande.”
”Jag lovar”, mumlade Amy. ”Ge mig utegångsförbud, så är det överstökat.
”Din mentor kommer att prata med dig i morgon”, sa hennes mamma och reste sig upp. ”Så hans straff blir nog tillräckligt, utan att jag behöver lägga mig i. Men jag förbjuder dig att se på teve i kväll. Går du med på det?” tillade hon.
”Ja.” Amy kände sig till en viss del lättad.
Lionels mamma hade inte sagt något om sabotagen, så det skulle förbli en hemlighet.
”Bra”, sa Amber. ”Gå och tvätta av dig i ansiktet nu, medan jag lagar te.”
Hon vände på klacken och gick. Amy styrde stegen mot badrummet och öppnade kallvattenkranen. Medan hon sköljde bort spåren av tårar, tänkte hon på det som hade hänt i matsalen.
”Det är rätt åt honom!” muttrade hon ilsket. ”Han kunde ha varit ärlig mot Hazel… och mig! Gud, vad jag var blåögd. Jag trodde han var den rätte, men han är ihop med Patricia!” Hon var just klar, när telefonen i hallen ringde. Hon skyndade dit och lyfte luren.
”Hallå?” sa hon.
”Amy. Det är jag”, sa Lionels röst.
”Vad vill du?” frågade Amy kyligt, medan hon kokade inombords.
”Snälla Amy”, bad Lionel. ”Jag vet att du är arg, men…”
”Jag vill inte höra på dig!” fräste Amy, medan hon fick tårar i ögonen igen. ”Du ljög för din stackars moster! Och du var inte ärlig mot mig!” Hon drog efter andan. ”Du kunde ha sagt att du och Patricia var ihop! Vi höll ju vakt i stallet. Jag trodde att du var en fin vän, men du är en lögnaktig dumskalle! Du tycker säkert jag är en riktig fegis, fast du sa att du förstod varför jag blev ledsen! Du är en lögnhals, hör du det?! Och jag hatar dig!” ”Amy, lyssna på mig!” Lionel lät desperat. ”Du har rätt att vara sur…”
”LÄMNA MIG I FRED!” skrek Amy och slängde på luren. ”Hoppas han är sjuk i morgon!” fräste hon. ”Och Patricia kan gärna få en finne mitt på näsan!”
_________________________________________________________________

Ja, jag vet att Amy och de andra tjejerna blev sams väldigt snabbt, men hellre det än att hon ska gå igenom allt själv.

Och det är fult att ljuga, jag vet, men Amy har ju själv valt att berätta om kärleken till Lionel för sina bästa vänner, och hon vill kanske inte göra saken värre.

Ni som har läst "Quirrells första år på Hogwarts" vet ju hur det är. Allt behöver föräldrarna inte veta!

Jag håller med om att vi måste sätta in positiv energi. Man kan lägga upp bilder på favvoskådisar eller göra reklam för sina fanfictions, samt skriva snälla saker.

Kom igen Mugglis! Mer positiva tankar på tavlan, så blir det en fröjd att kika på den!

Avis Fortunae, jag såg en till sak som du kanske vill ändra.

Hans släppte sin väska

Som du ser, har ett s råkat smita in, och jag tror inte s:et behövs i detta sammanhang.

Han släppte sin väska

Det ser bättre ut.