catradora, du skrev att jag kunde lägga upp ett kapitel, så jag gör det. Kom ihåg att INTE stressa med kommentaren! Ta god tid på dig. ♥

Avis Fortunae, här är nästa kapitel!
_________________________________________________________


Kapitel 29




Amy skrek till när hon kände att någon ruskade på henne. ”Amy!” väste en röst. ”Lugna dig! Du väcker mamma!”
Amy slog upp ögonen och fick till sin stora lättnad syn på systern.
”Åh, Melanie! Tack gode Gud!” viskade hon och gav henne en kram. ”Jag hade en så förfärlig dröm.”
”Jag vet”, viskade Melanie. ”Du skrek nej ett par gånger. Vad hände? Och vad gör stekpannan på ditt sängbord?”
”Jag drömde att vandalen jagade mig med en pistol. Jag skrek att personen skulle sluta, men jag snubblade och ett skott hördes”, svarade Amy undvikande. ”Sen väckte du mig tack och lov. I natt gick jag in i köket för att dricka lite vatten. När jag kom tillbaka hit, fick jag en känsla av att någon stirrade på mig och när jag vände mig om, fick jag syn på den där hemska människan! Jag tog stekpannan för att stoppa personen, men han, eller hon, hann åka iväg på sin motorcykel.” Hon drog på sig morgonrocken och gick till köket för att lägga tillbaka stekpannan i skåpet, så att Amber inte skulle märka något.
Melanie såg skräckslagen ut.
”Jag fattar inte varför det händer!” viskade hon och slog armarna om Amys midja. ”Vad vill vandalen oss?!”
Hon snyftade till och tårarna rann nerför kinderna.
”Jag vet inte”, mumlade Amy medan hon strök systern över håret. ”Men jag tänker fråga mrs Dubois idag”, tillade hon bestämt. ”Jag ska be Helen, Janice och Kate följa med.”
”Bra!” Melanie torkade sig i ögonen.
Efter några minuter kom deras mamma ner i köket.
”Värst vad ni är morgonpigga”, sa hon.
”Ja… vi kunde inte somna om”, svarade Amy i ett försök att låta naturlig. ”Jo, jag tänkte träffa tjejerna nu före lunch. Vi… öh… fick… en uppgift i biologin! Vi ska samla löv och pressa dem!”
Amber höjde förvånat på ögonbrynen.
”Jag trodde att ni skulle slippa läxor under lovet”, sa hon.
”Det går fort att göra den.” Amy log i hopp om att det var övertygande.
Amber ryckte på axlarna.
”Ja, det kan du väl få göra”, sa hon innan hon gick till badrummet.
”Det gick ju bra”, sa Melanie.
”Ja”, verkligen.” Amy suckade av lättnad. ”Vill du följa med?” tillade hon raskt.
Systern skakade på huvudet.
”Jag tänkte att jag kan smita över till Hazel och berätta vad som hände i natt”, sa hon. ”Jag säger bara till mamma att jag vill lära känna henne lite bättre”, tillade hon.
”Det kanske är lika bra”, sa Amy och drog fram koppar, glas och fat. ”Då får polisen veta att vi har en mystisk främling som smyger omkring på vår gård. Jag ska ringa de andra tjejerna så fort vi har ätit frukost.”


När klockan var halv tio, skyndade Amy iväg till parken för att möta sina vänner. De andra tjejerna stod vid fontänen och alla tre såg nyfikna ut.
”Vi blev förvånade över ditt mejl”, sa Janice när Amy kom fram till dem.
”Det låter konstigt alltihop!” viskade Kate.
”Det är inte det enda!” sa Amy bistert. ”Vandalen var ute på vår gård i natt!”
”Vad säger du?!” utbrast Helen chockat. ”Åh, gode Gud!” tillade hon och såg förfärad ut.
Amy berättade snabbt hur det hade gått till.
”… och sen försvann människan på sin motorcykel”, avslutade hon. ”Jag vågade inte följa efter, så jag sprang in igen och låste dörren.”
”Det var bra!” sa Janice och tryckte hennes hand.
”Men jag undrar vad människan ville”, sa Kate med darrande röst.
”Det rör sig om örhänget och ringen förstås!” sa Helen. ”Han, eller hon, vill så klart ha tillbaka dem!”
”Just det, men det kan personen bara drömma om.” Amy tog upp påsen med smyckena ur sin väska. ”Jag går ingenstans utan dem.” Hon lade tillbaka sakerna i väskan och tillade: ”Bäst vi går nu, så vi hinner innan lunch.”
Med de orden skyndade sig de fyra vännerna iväg.


Så fort Amy och hennes kompisar stod utanför mrs Dubois, sa Helen:
”Jag hoppas hon är vaken. Du berättade att hon blev irriterad när du ringde på sist.”
”Hon väntade besök, så hon ville hinna bada”, sa Amy. ”Men hon mjuknade lika snabbt”, tillade hon och ringde på.
Dörren öppnades och mrs Dubois dök upp, rufsig i håret.
”Nej, men vilken trevlig överraskning!” sa hon. ”Kommer ni på besök?”
”Ja, vi vill prata med er”, sa Amy och klev in.
”Ni låg väl inte och sov?” undrade Helen oroligt.
”Inte alls, Helen lilla!” Den gamla damen log. ”Jag har inte hunnit kamma mig än. Slå er ner, så kommer jag strax”, tillade hon innan hon smet in i badrummet.
”Hon såg ut som hon hade ett skatbo!” viskade Kate och fnissade.
”Kate!” väste Janice och daskade till henne. ”Hon kan höra dig! Vi är här för att prata om vad miss Moyes sa till Amy, inte för att skämta.”
”Det stämmer”, sa Helen och kastade en blick mot badrummet. ”Vi måste hålla oss till saken.”
Mrs Dubois kom tillbaka.
”Jaha, vad har ni på hjärtat?” undrade hon.
”Jag fick chansen att träffa miss Moyes”, svarade Amy raskt. ”Jag fick veta en hel del saker!” Utan att hejda sig, talade hon om hur allt hade gått.
Mrs Dubois såg förvånad ut.
”Inte visste jag att hennes pojkvän var död sedan två år tillbaka”, sa hon slutligen. ”Ja, hon måste ha en vän i alla fall, som hjälper henne.” Hon kastade en snabb blick på sitt armbandsur. ”Jag tror ni får kila iväg, flickor. Jag måste åka till läkaren om en kvart.”
”Men jag har mer att säga!” protesterade Amy. ”Det är viktigt!”
”Jag är ledsen, Amy.” Mrs Dubois gav henne ett sorgset leende. ”Jag har inte tid. Vi får ta det en annan dag.” Hon visade ut dem. ”Kom bara ihåg att Martha är falsk! Hon ljuger för att få komma ut!”
Därefter stängde hon dörren. Amy kände hur ilskan steg inom henne.
”Jag kan inte tro det!” fräste hon när de var ute på gatan. ”Jag skulle just tala om att mamma inte hann prata med henne, och så skickar hon ut oss!”
”Lugna dig!” bad Janice. ”Hon hade säkert bråttom”, tillade hon. ”Vi måste tänka på att hon blev överfallen på sitt kontor”, sa Helen.
”Jag håller med.” Kate såg allvarlig ut. ”Det kan hända att hon fortfarande är chockad och behöver hjälp. Du vet, hon kan kanske inte sova och behöver tabletter.”
Amy kände hur vreden rann av henne lika fort som den kommit.
”Ni har rätt”, sa hon. ”Jag ljög och sa till mamma att vi fick i läxa att pressa några löv, så vi går förbi parken och tar ett par blad.”
Medan de gick, tänkte hon:
Vi är tillbaka på ruta ett. Men vi får hoppas att vandalen blir påkommen av Hazel och hennes kollegor. Då får vi äntligen vara ifred.
_______________________________________________________

Hoppas ni gillade kapitlet! Det börjar dra ihop sig.

Nästa kapitel kommer på obestämd tid. Dels är det inte färdigskrivet ( ), och dessutom ska jag vara hos mina föräldrar. Hade jag haft en laptop, hade jag kunnat ta med mig datorn, men nu kan jag inte det. (Berättelsen är skriven på ett dokument.)
Så ni får ha tålamod, vilket jag vet att ni har! ♥

Superbra kapitel! Jag satt och höll andan nästan hela tiden! Åh, Umbridge och Malfoy sjunker allt lägre ner. Nu har Snape kommit, och som vi båda vet, är det väldigt spänt mellan dem. Dels för att hon har sett hur Snape behandlade Quirinus, dels för att han själv blev mobbad. Ska bli spännande och se hur det ska gå!

Jag ska självklart tala om vad jag tyckte om Marianne Fredriksson! ♥ Du får gärna tala om vad du tyckte om Badhytten! (Men det kan vi ta via ugglor, så kan vi diskutera ostört! )

Tips:

Mina vettskrämda ögon mötte hans stenhårda grå

Jag skulle vilja byta ut det röda ordet. Det låter bättre.

Mina vettskrämda ögon mötte hans stenhårda blick

“Ja, lyckligtvis”, pustade Umbridge,


Jag tror inte det röda ordet passar. Kolla hur jag skulle ha skrivit.

“Ja, lyckligtvis”, sa Umbridge med andfådd röst,

“Flickan är dessvärre en allvarlig säkerhetsrisk. När hon senast var här inne på mitt kontor föll flera föremål från väggarna. Hon skulle kunna orsaka betydande skada och måste hållas i magiskt förvar. Vi har redan två potentiellt farliga halvmänniskor som flytt härifrån i natt …”

Meningen låter en smula konstig i mina öron.

“Flickan är dessvärre en allvarlig säkerhetsrisk. Den gången då hon var här inne på mitt kontor föll flera föremål från väggarna. Hon skulle kunna orsaka större skada och måste hållas i magiskt förvar. Vi har redan två potentiellt farliga halvmänniskor som flytt härifrån i natt …”

I övrigt gillade jag det som vanligt. Åh bara ett kapitel kvar till du vet vad!

Jag längtar så mycket! Stubinen tänds!




På söndag smäller det!

Jag ska snart lämna konflikten, men vill gärna inflika en sak. Så länge man skämtar inom rimliga gränser, alltså om lättsamma saker dom strumpor och liknande, kan bara rycka på axlarna. Skämtar man om folkgrupp och dylikt, är det bra att meddela staff! Då bryter inte tredje världskriget ut.

Jag tycker att du ska få efterlysa din strumpa i lugn och ro! Jag för min del anser att så länge skämten är snälla, ska man få busa lite.

Man kan ju ignorera vissa saker. Är det dock en pik mot någon annan, alltså att man gör sig rolig på någon annans bekostnad, bör man meddela staff.

Vi måste bombardera tavlan med positiv energi!

Himmel och pannkaka! Malfoy använder en av de oförlåtliga förbannelserna på henne! En sån slug liten skitstövel han är! Hoppas han får en rejäl smocka, eller att han får städa ett kontor... utan magi. Hur ska det gå?! Åh, du gjorde en cliffhanger! Hur kunde du?! Haha! Nej, gumman, oroa dig inte. Jag bara skojar, det hoppas jag du förstår. Jag tycker om sådana kapitel. (I "Vandalen på ridskolan" finns det gott om sådana! )
Tack för tipset om Marianne Fredriksson förresten! ♥ Ska låna hennes böcker när jag har läst ut alla böcker min svärmor gett mig.

Ja, nu fick Maxime vara framme ett tag, men nu måste hon och Hagrid fly. Hoppas det går bra för dem.
Nu har Hermione fått veta att Miriam är mugglare, men tydligen har hon vetat om det hela tiden. Hur har hon kunnat göra det? Nå, jag vet att hon kan hålla tyst om saken. Hon är lojal och vet att tala är silver, tiga är guld!

Ja, vi får som sagt se hur det går med vidrige Malfoy.
(Åh, snart smäller det! Du-vet-vad närmar sig! )

Några tips:

Jag hade medvetet vilat under dagen med vetskapen om att det skulle bli omöjligt att sova.

Jag tror det låter bättre om du tar bort det röda ordet.

Umbridge var nu ensam kvar mot honom och ingen tycktes vilja komma henne till hjälp.

Byt plats på den röda delen och lägg till en bokstav.

Umbridge var nu ensam kvar mot honom och ingen tycktes vilja komma till hennes hjälp.


Hermione närmast knuffade in mig i tornrummet och förseglade dörren.

Ta bort det röda ordet och sätt dit ett annat, på ett annat ställe i texten, så den låter bättre.


Hermione knuffade nästanin mig i tornrummet och förseglade dörren.

Aldrig hade jag sett en sådan chock i hennes ögon

Byt plats på några ord.

Jag hade aldrig sett en sådan chock i hennes ögon

Underbart kapitel som vanligt. Vi får som sagt se hur det går. Nu är McGonagall lamslagen! Hu! Jag minns att jag tyckte att den delen var hemsk. Vi får se hur det ska gå, och det blir extra spännande på söndag om någon vecka. ;P

Avis Fortunae, jag kom på en grej såhär nu i efterhand.

Borde Maxime inte ha den där speciella brytningen hon har i fjärde boken? Hon är trots allt från ett annat land. Är det dock svårt att skriva den brytningen. blundar jag för det!

I morgon, för då ska pojkvännen och jag gå på bio. Vi ska se "Lejonkungen"!

Mysigt kapitel! Roligt att hon fick möta madame Maxime! Det är trevligt när kvinnorna tar lite mer plats. Jag tänkte på slutet, när hon och Miriam har en pratstund. Det ska bli väldigt spännande att få se mer av madame Maxime, eller om det är tillfälligt.

Angående det du skrev i spoilern: Jo, uttrycket "att skingra tankarna" lät bättre, om man tänker på det moderna språket. Skriver Marianne Fredriksson bra, förresten? Jag har aldrig läst hennes böcker.

Ett litet tips.

“Måste erkänna att jag var lite besvärad av de blickar vi drog till oss på de franska vägarna. Rubeus är en synnerligen sympatisk man som jag alltid borde vara stolt över att ha vid min sida … men han är ju lite kort.”

Lägg till ett ord.


“Jag måste erkänna att jag var lite besvärad av de blickar vi drog till oss på de franska vägarna. Rubeus är en synnerligen sympatisk man som jag alltid borde vara stolt över att ha vid min sida … men han är ju lite kort.”

I övrigt var det som sagt ett mysigt kapitel. Jag längtar till nästa avsnitt. Åh, nedräkningen till andra delen av du-vet-vad har börjat! Bara tre kapitel kvar! Ahh! Så spännande!

Jag har läst ikapp, och det finns inte tillräckligt med ord som beskriver hur mycket jag tycker om berättelsen. Undrar hur det ska gå för Sandra och Adrien.

Längtar till nästa kapitel!

Underbart kapitel som vanligt! Nu har Harry fått veta vem den lille pojken var. Jag hoppas bara att min fundering inte krockade med dina andra planer.

Spoiler från första boken.



Det verkar som om Miriam har blandade känslor mot Snape, eftersom hon har sett hans "mörka" sida. Så uppfattar jag det.

Oj, nu har hon fått veta om Graup. Vi vet ju hur det gick i boken. Det ska bli spännande att se hur det ska gå. Umbridge härjar som en diktator, men snart kommer hon inte att vara så lyckligt lottad! Hehe!
Åh, det är bara fyra kapitel kvar tills vi kommer till nästa del av du-vet-vad! Gud, jag kan knappt bärga mig! Men den som väntar på något gott...

Ja, lite tips!

För att hålla de tunga tankarna stången gick jag mer än någonsin in för studierna och ägnade maj åt intensivt pluggande.


Meningen låter lite skum, och några komma-tecken skulle vara bra.

För att skingra tankarna, gick jag mer än någonsin in för studierna och ägnade mig åt att plugga intensivt.



“Retade honom för att han var ovanligt - ehm, liten.”

Om du ser den röda delen, så tror jag att man använder tre punkter i det sammanhanget.


“Retade honom för att han var ovanligt... ehm... liten.”




Faktiskt kunde jag tänka mig hur båda minnena i sållet plågade Severus med både skuld och skam. Det fanns en orsak till att han gömt just detta från oss. Den, som inte tror på kärlek eller vänskap, kan både hemfalla åt att utsätta andra och till följd av detta själv bli ensam och utsatt.

Byt plats på några ord.


Jag kunde faktiskt tänka mig hur båda minnena i sållet plågade Severus med både skuld och skam. Det fanns en orsak till att han gömt just detta från oss. Den, som inte tror på kärlek eller vänskap, kan både hemfalla åt att utsätta andra och till följd av detta själv bli ensam och utsatt.

Längtar till på torsdag!