Åh, så underbart detta kapitel var. Alvina ber om ursäkt för gångna tider. Nu minns jag henne inte riktigt superbra. (Mitt minne är bra, men lite kort! )

Jag tror jag vet vilken bok hon syftar på i början!


Nu har Miriam fått höra om profetian, även om hon inte vet vad den handlar om. Jag hoppas hon får svar, och att de kan rädda trion, Ginny, Elvira, Neville och Luna! Sirius är i alla fall förvarnad, så jag hoppas han lyssnar. Men... Sirius är Sirius, så vem vet vad han hittar på!

Jag längtar till nästa kapitel!

Så bra kapitlet var. Nu stiger dramatiken! Hehe! Umbridge är i skogen, och vi vet ju hur det gick! Mohahahahahahahahaha!
Ska bli spännande att se hur det ska gå. (Som sagt, älskar när Umbridge får skit!) Det blev en cliffhanger på slutet. Jag anar att Sirius letar efter trollstaven! En vild gissning bara, eftersom det står att Miriam får en känsla av att det inte bara är cigaretter han söker efter i fickan. Vi får som sagt se hur det går.
Roligt att hon tänkte på Quirrell i den stunden. Det märks att hans minnen har satt djupa spår i henne. Blir kul när han nämns i Sjätte året.

Lite tips:

“Inte ens chans att de har ett vapen”, sa jag. “Det skulle jag ha vetat om. De bluffar Umbridge.”

Jag skulle vilja ändra meningen, samt byta ut ett ord, så det låter lite bättre.

“Det finns inte en chans att de har ett vapen”, sa jag. “Det skulle jag ha vetat om. De lurar Umbridge.”



“För att jag misstänker att pojken kan ha rymt från rektorn och gett sig av till Mysterieavdelningen för att rädda Black”, sa Severus bekymrat. “Kanske har de andra ungdomarna också följt med. Det skulle kunna bli mycket farligt, för Mörkrets herre har sannolikt ett finger med i spelet här.”



Ändra meningen lite grann, så det låter bättre när man läser texten högt.


“För att jag misstänker att pojken kan ha rymt från rektorn och gett sig av till Mysterieavdelningen för att rädda Black”, sa Severus bekymrat. “De andra ungdomarna har kanske också följt med. Det skulle kunna bli mycket farligt, för Mörkrets herre har sannolikt ett finger med i spelet här.”



“Som sagt, Black”, sa han långsamt. “Om inte annat måste någon stanna kvar i högkvarteret med den viktiga uppgiften att informera Albus. Han väntas ju ikväll.”

Skriv ett annat ord, så det låter bättre.

“Som sagt, Black”, sa han långsamt. “Om inget annat måste någon stanna kvar i högkvarteret med den viktiga uppgiften att informera Albus. Han väntas ju ikväll.”

Spännande och se hur det går.
Roligt att du gillade tipset angående återblickarna och morbrodern. Om du vill ha inspriation, kan du läsa om Himlen gråter och En ensam jul. Där finns det återblickar.

Det hände igår, men min kompis blev superglad över en tavla jag hade köpt till hennes fest! Det värmde i hjärtat att hon gillade den. Hon sa att hon ÄLSKADE den! ♥

Underbart kapitel! Åh, nej! Det rör sig om drömmen Harry hade om Sirius! Men nu är Sirius varnad, så det kommer förhoppningsvis gå bra. Undrar bara hur Harry och gänget ska räddas från den gräsliga Umbridge! Det återstår att se. Haha! Jag kan inte låta bli att fnissa åt Sirius kommentar till Snape på slutet! Det bringar humor mitt i eländet!

Tips:

Få styr på flickan!

Jag skulle vilja ändra texten, så det låter bättre.

Se till så att flickan håller sig lugn!

Angående spoilern: Jag är glad över att du gillade idén i orange text! Det var bara en teori som jag ville dela med mig av. Men det är kul att du vill spinna vidare på relationen han hade till morbrodern.
En återblick kanske skulle vara på plats? Alltså, som man har i tv-serier eller liknande. Det vill säga, scenerna visar morbrodern som stöttar honom, alla simlektioner och hur kontakten bröts.

Ja, ja, vi får se. Jag längtar till nästa kapitel!

Jag läser gärna, om jag får! Den verkar väldigt vacker på något sätt, och det kan vara kul att läsa om Delphini! Jag har bevakat tråden, så jag inte missar något.

Får man komma med konstruktiv kritik?

Jag förstår också. Men man skulle kunna ta bort den och sedan sätta tillbaka den efter ett par månader. Då får vi se om folk har kunnat lugna ner sig, och förhoppningsvis förstå att man inte behöver brusa upp för att några busar. Så länge skämtet är snällt, kan man rycka på axlarna och gå vidare.

Är det däremot elakt:Anmäl! Det är lätt som en plätt att meddela staff!

1. Öppna ett nytt fönster och ta fram Mugglarportalen.

2. Gå till biblioteket och välj en av prefekterna, eller lärare, och klicka på deras profil.

3. Klicka på skicka meddelande.

4. På höger sida om mottagare-fältet finns ett plustecken. Klicka på den, så får ni fler fält för mottagare. På så sätt kan ni skriva in fler prefekter och lärare, så får de en kopia. Någon loggar in, och ser kuvertet lysa rosa.

4. Kopiera lappen/lapparna som uppfattas som elaka och skicka. Staff gör allt som står i deras makt, så ha tålamod.

Hoppas tipsen funkar.

Detsamma gäller om det blir för många dansande kossor. Läxa inte upp personerna, varken på tavlan, eller denna tråd utan skicka en uggla till staff. Annars går det åt en massa energi, och i värsta fall kan någon bli sårad.

Tunga ämnen som passar de som är över 15, bör man skriva i forumet 15+. Annars kan yngre medlemmar bli rädda.

Men lägg gärna upp bilder på karaktärer man gillar, blommor, snälla texter, skådespelare, videor(som är barnvänliga), önskan om rollspel, reklam för berättelser/fanfiction och mycket mer, som godkänns av staff och följer mugglarportalens regler.

SomSalemen gång skrev, kan man skicka en uggla ifall man blir provocerad.

Blir man provocerad, ska man ta ett djupt andetag, och kontakte lärare eller prefekt.

Som sagt, försök vara vänner och sprid glädje och positiv energi!

Lupin forever! ♥

Anledningen är att han är både smart och godhjärtad. Jag ser honom som väldigt tålmodig, och att han har förstår Neville. Han uppmuntrar sina elever och vill deras bästa. Dessutom var han duktig inom svartkonster.

Så mycket tycker jag om kapitlet. Jag blev först mållös och sedan skitlycklig! Miriam konfronterar Snape angående Quirrell, och Snape förklarar. Det märks att han verkar vilja få ur sig det, i och med att han vet vad Miriam har bevittnat. Bra jobbat med att får Snape att återberätta alla Quirinus minnen, med sina egna ord!


Lustigt att Snape erkänner att han betedde sig omoget. Det trodde jag aldrig om honom. Intressant också att han kände sig hotad av Quirinus begåvning. I Kapitel 53- Åskådare, beordrar han Quirinus att inte ställa sig in hos Snigelhorn. Då borde han kanske tillägga att han råkade höra Quirrell svara rätt på en av Snigelhorns frågor, och därför kände han sig hotad. ( Se Kapitel 6- Attacken i "Quirrells första år på Hogwarts, ifall du inte förstår vad jag menar.

Jag gillade en grej när han pratade om sin morbror:
Den sista sommaren jag tilläts att träffa honom …

Nånting säger mig att kontakten bröts. Det kan man kanske spinna vidare på, då morbrodern verkar ha varit ett stöd för honom. Om det blir i den här berättelsen, eller i uppföljaren, det får vi se. Men du ska bestämma själv om du vill ha med det. Det var bara en tanke, då det låter så gripande!

Sen kommer förstås den gräslige Malfoy in i bilden på slutet! Suck! Kan han inte ta oxh slänga sig i sjön med huvudet först? Förlåt, men jag avskyr honom! Nu ska vi se hur det går.

Som vanligt har jag tips! (Sorry om de inte kommer i rätt ordning! Men du är så klok, så du hittar nog dem ändå! )

Han råkade knuffa till mig i bokaffären på Diagongränden och jag for genast ut mot honom. Det var som om jag hatade allt och alla som på minsta vis störde min väg … och det värsta var om någon rörde vid mig.

Egentligen är det inget fel med texten, men det kanske vore bra att Snape talade om att Quirinus bad om ursäkt, men att Snape varnade honom för att gå in i honom på skolan. (Se "Inköpsturen") Vill du inte ta med det, behöver du inte göra det. Det var bara en tavke jag fick, då jag kan tänka mig att Quirinus föräldrar uppfostrade honom till att vara hövlig/artig.

“Annat i din bakgrund kan vi vänta med, men jag vill att du berättar för mig om Quirinus.”

Meningen låter lite tokig i mina öron när jag läser texten högt.

"Vi kan vänta med att prata om din bakgrund, men jag vill att du berättar för mig om Quirinus.”


Dessvärre kunde det ibland leda till att jag betedde mig väldigt primitivt och gav honom tillmälen som “klantskalle” och liknande …

Om du ser det röda ordet: Jag skulle vilja ha ett ord som passar det moderna språket. Se vilka ord jag har skrivit, och välj ett av dem. Sedan är jag osäker, men jag trorr inte att man skriver citationstecken mitt i ett samtal.

Dessvärre kunde det ibland leda till att jag betedde mig väldigt primitivt och gav honom öknamn/skällsord som 'klantskalle' och liknande …


“Simning var något jag faktiskt var bra på, eftersom min morbror lärde mig det när jag var sju år. Den sista sommaren jag tilläts att träffa honom …”

Egentligen är det inget fel med meningen, men en sak fick mig att fundera. Borde det inte stå "är"? Jag tänkte, att han borde vara simkunnig även i vuxen ålder. Kika hur jag skulle ha skrivit. Jag skriver två alternativ, så kan du välja ett av dem!

“Simning är något jag faktiskt är bra på, eftersom min morbror lärde mig det när jag var sju år. Den sista sommaren jag tilläts att träffa honom …”

“Simning var något jag faktiskt var bra på, och jag är fortfarande duktig på det, eftersom min morbror lärde mig det när jag var sju år. Den sista sommaren jag tilläts att träffa honom …”

Det kan finnas mer saker, men det skickar jag i så fall via ugglan!

Bra kapitel som sagt! Det var mysigt att läsa det.



Längtar till nästa!



EDIT: Angående hans morbror, så har jag en teori, som jag vill dela med mig av!

Det kan ju hända att Snapes morbror dog helt plötsligt, och det var därför det blev sista sommaren som de träffades!

Salem vet nog hur vi ska lösa detta.

Ett nytt fräscht, och förhoppningsvis efterlängtat kapitel! Hoppas ni gillar det!
_____________________________________________________________


Kapitel 27


Det kändes som en evighet innan den första lektionen skulle ta slut och Amy trodde för ett ögonblick att tiden hade stannat. Hon tappade sin penna på golvet med flit, så hon fick en ursäkt att böja sig ner för att kika i väskan efter brevet hon hade fått. Hoppas miss Moyes berättar allt, tänkte hon när hon rätade på sig. Då får vi tag på hennes kumpan också.
När det äntligen ringde ut, smet Amy, Helen, Janice och Kate iväg till biblioteket för att läsa lappen.
”Den där brevskrivaren sparar då inte på krutet!” muttrade Janice argt.
”Gud, vad obehagligt det är”, sa Kate.
”Personen verkar vilja ha sina smycken tillbaka.” Helen såg skrämd ut.
”Vi får hoppas Hazel kan hjälpa oss”, sa Amy och vek ihop brevet. Hon fick syn på Lionel i ögonvrån, men istället för att möta hans blick, tittade hon snabbt ner i en bok.


När klockan slog två, jublade Amy, Helen, Janice och Kate eftersom höstlovet började.
”Nu kan vi koncentrera oss på att försöka hitta Arthur”, sa Helen.
”Ja, vi får inte glömma Apple och Chip”, sa Janice.
”Sedan är London Riding och hästarna i säkerhet”, sa Kate.
”Ja, förhoppningsvis åker miss Moyes kumpan fast”, sa Amy. Hon såg sig om efter Hazel, när hon upptäckte att mrs Dubois stod vid grinden och vinkade åt dem.
”Vad kan hon vilja?” undrade Helen förvånat.
”Ingen aning”, sa Kate fundersamt.
De styrde stegen mot den gamla damen.
”Åh, Amy!” utropade mrs Dubois. ”Jag hörde att det hade varit inbrott hos dig! Gode Gud, så otäckt det måste ha varit!”
”Vem har ni hört det av?” frågade Amy förvånat. ”Jag och… Lionel pratar inte med varandra längre, så mrs Berry kan omöjligt ha sagt det till er.”
”Jag… öh... sprang på din mamma när jag handlade lunch”, sa mrs Dubois. ”Då berättade hon det för mig.” Hon log medlidsamt. ”Blev något stulet?”
”Nej”, svarade Amy. ”Jag tror människan var ute efter örhänget och ringen”, tillade hon.
”Vi tror att miss Moyes har en medbrottsling!” viskade Kate. ”Just det. Han, eller hon, har skrivit ett till brev till Amy”, sa Janice.
”Det är lika otäckt som det förra brevet!” Helen såg skrämd ut. Mrs Dubois såg medlidsam ut.
”Ja, Martha måste veta att du inte kan simma”, sa hon och klappade Amy på axeln. ”Så gräsligt, lilla vän.” Hon kastade en blick på sitt armbandsur och tillade: ”Nej, nu måste jag rusa! Vi ses!” Med de orden gick hon iväg.
Amy kände sig förbryllad.
”Hur kan hon veta vad som stod i den första lappen?” sa hon förvånat.
”Du vet ju att hon och mrs Berry är goda vänner”, sa Janice. Innan Helen och Kate hann säga något, ropade någon:
”Om ni skyndar er, får ni åka med Hazels privata taxi!”
Amy och hennes vänner vände sig om, för att se Hazel stå och le mot dem, så de skyndade sig fram till henne.
”Du har ett speciellt sätt att överraska folk!” skrattade Amy när hon slog sig ner bredvid Hazel.
”Ja, verkligen”, sa Helen.
”Har du aldrig funderat på att bli komiker?” undrade Kate. ”Jag är då utsedd till klassens clown!”
”Och gör lärarna vansinniga efter ett tag!” retades Janice. Hazel fnissade.
”Ni är bra snälla”, sa hon. ”Men jag trivs med mitt jobb. För att vara allvarliga nu, så vet jag vad som har hänt.” Hon såg med ens bekymrad ut. ”Mina kollegor berättade om inbrottet hos dig, Amy.”
”Det var otäckt”, mumlade Amy. ”Vi gissar att miss Moyes har en medbrottsling.” Hon drog fram lappen.
Hennes granne läste den och blev bister.
”Ja, vi får se vad hon säger om det”, sa hon och startade bilen.


Amy ryste när hon och hennes vänner kom in till fängelset. Allt var grått och det kändes så dystert på något sätt.
”Vänta här”, sa Hazel. ”Jag ska se efter om ni alla får besöka henne, eller om hon bara får träffa en av er.” Hon gick iväg. Medan Amy, Helen, Kate och Janice väntade, såg de sig om. Lite färg på väggarna hade inte skadat, tänkte Amy. Tur att Melanie inte hade tid att följa med, hon skulle få mardrömmar.
Hennes granne kom tillbaka efter några minuter.
”Jag är ledsen, men ni kan inte komma in allihop”, sa hon.
”Jag tycker att du ska konfrontera henne, Amy”, sa Janice raskt.
Innan Amy hann protestera, sa Helen:
”Jag håller med. Det är dig hon har försökt skada!”
”Och hon har hotat dig!” Kate darrade på rösten.
”Om ni tycker det är okej”, mumlade Amy. ”Jag berättar allt sen.” Med hjärtat i halsgropen följde hon med Hazel till rummet.
Miss Moyes snyftade där hon satt fastkedjad vid ett bord. Hennes ögon var rödkantade av gråt och hennes röda hår hade förlorat sin glans. När hon tittade upp, utbrast hon: ”Amy?! Åh, vad glad jag är att se dig!”
”Jaså, det är ni?” frågade Amy kyligt när hon satte sig mitt emot henne.
”Åh, Amy”, sa miss Moyes. ”Du måste få ut mig härifrån! Jag är oskyldig.” Hon grät igen.
”Oskyldig?!” Amy fick en vansinnig lust att skratta, om situationen inte var så allvarlig. ”Arthur är borta, Chip och Apple har fått något konstigt i sig, så de är sjuka och jag blev nästan krossad av en höbal!” Hon drog efter andan. ”För att inte tala om sabotagen med alla sadlar och hinder. Ni skrämde upp min stackars syster!”
Miss Moyes såg förskräckt ut.
”Vad säger du?” frågade hon.
”Ja, ni skrämde oss samma helg då jag höll vakt i stallet!” fräste Amy och berättade hur det hade gått till och hon passade även på att redogöra för vad mrs Dubois hade sagt. ”Melanie grät och var livrädd, men det enda vi kunde göra, var att hålla oss lugna. Mrs Dubois säger även att er pojkvän överföll henne i kontoret!” Hon tvekade innan hon slet fram brevet. ”Här är något er vän lämnade i min brevlåda!” Hon andades tungt, som om hon hade sprungit flera mil.
En spänd tystnad rådde i det trånga rummet. Miss Moyes läste lappen och såg chockad ut
”Jag har ingen pojkvän”, sa miss Moyes till slut när hon vek ihop meddelandet. ”Jag hade en för två år sedan, men han dog.” Stora tårar rann nerför kinderna. ”Han var med om en bilolycka. Så Abigail har fel. Jag var hos tandläkaren när Chip fick i sig min sömnmedicin och vad gäller Arthur och Apple, var jag inte i närheten av dem. Jag älskar hästar.” Hon snyftade till. ”Jag vet inte hur sakerna kunde hamna i mitt skåp!”
”Hur förklarar ni hotbreven?” undrade Amy.
”Jag skulle aldrig skada dig!” Miss Moyes gav henne en vädjande blick. ”Jag ringde aldrig dig, eller knuffade ner höbalen mot dig. Jag hade åkt till min pappa den där lördagen.” Hon harklade sig och fortsatte: ”Jag äger inte ens en motorcykel, och vad ringen och örhänget beträffar, så är de någon annans.”
Amy andades tungt. Hon visste inte vad hon skulle tro.
Det känns som om vi är på ruta ett, tänkte hon dystert. Vi kan lika gärna ge upp. En annan tanke slog henne plötsligt.
”Mrs Dubois berättade om något ni gjorde när ni var sjutton år. Ni misshandlade en häst under en tävling!”
Miss Moyes såg på henne en kort stund innan hon snyftade till igen.
”Jag kan inte fatta varför Abigail säger så!” viskade hon förtvivlat. ”Jag…”
”Jag är ledsen”, avbröt en polisman plötsligt, ”men besökstiden är tyvärr slut.”
”Vänta lite”, sa Amy. ”Vad är det ni inte fattar?”
”Jag såg när en häst blev misshandlad! Jag har inte skadat någon häst! Du måste…”
”Besökstiden är slut, så nu är det bäst att du går”, sa polismannen och tog Amy om axlarna. Hon frös när hon lämnade rummet, och miss Moyes gråt ekade i hennes huvud.


Hennes vänner tittade på henne med förväntansfulla blickar. ”Hur gick det?” frågade Janice spänt.
”Hon förnekar allt!” muttrade Amy och berättade om samtalet. När hon var klar, utbrast Helen:
”Vi är tillbaka där vi började! Och hon sa inget om Arthur!” Hon fick tårar i ögonen.
”Vi får hoppas att polisen gör allt för att hitta honom”, sa Kate och tog henne om axlarna.
De fyra vännerna sa inget till varnadra när Hazel skjutsade dem hem.

_________________________________________________________


Ja, ni får ursäkta angående fängelsescenen. Jag utgick från filmer, så jag har inte någon aning! Jag hoppas ni förstår!

Mystiken tätnar!