Igår var jag jätteduktig och stängde datorn i tid, så jag kunde varva ner innan läggdags. Sedan läste jag ut en av böckerna min pojkväns mamma gav mig i somras. Därefter tog jag en annan bok som fanns i samlingen.

Idag var jag jätteduktig!

*Jag klev upp och tvättade mig.
*Jag åt frukost, klädde mig och bäddade sängen.
*Jag hann diska före 07.50!
*Jag borstade tänderna och läste lite av boken jag håller på med.
*Innan taxin kom, tog jag lunch och dricka och gick ner till entrén.
*På jobbet när vi hade rast, hann jag läsa lite till, men också ta en liten powernap.
*Pjäsen blev succé!
*Väl hemma slängde jag in en tröja i tvättmaskinen, innan jag tvättade håret.
*När jag hade dragit på mig pyjamasen, åt jag en god middag.
*Innan klockan blev 18:55, plockade jag fram godis, läsk, chips och lite glass, så jag kunde njuta framför "Fader Brown".

En lyckad dag med andra ord.

Ja, som ni ser på bilderna, är det tips på vad ni kan ha i närheten, då detta kapitel är spännande! Det pirrade i kroppen på mig när jag skrev avsnittet. Hoppas ni tycker likadant! Så ha något ätbart framför er, så ni inte biter på naglarna! Jag kan tala om att jag har fått skriva och skriva om detta kapitel. Jag är väldigt kritisk och bortskämd, så jag har fått stryka, ändra och fixa, innan jag slutligen blev nöjd!
___________________________________________________________


Kapitel 32


Amy kunde inte tro att det var sant.
”Mrs Dubois!” sa hon chockat. ”Vad… vad är meningen med det här?”
”Du har just upptäckt min hemlighet”, sa mrs Dubois lugnt. ”Du räknade just ut att lilla Martha är oskyldig. Men du kommer inte att skvallra för någon, för nu ska du få vad du förtjänar!” Hennes gröna ögon lyste av triumf. ”Jag har gjort allt för att ridskolan ska stängas.”
”Men varför?” viskade Amy. ”Jag förstår inte! Ni har alltid varit så snäll och tagit hand om oss.”
”Ja, men skenet bedrar!” sa mrs Dubois med ett elakare flin. ”Jag hatar hästar efter den där händelsen. Dessutom råkade jag ta på mig de där örhängena och ringen en dag, och då kände Martha igen mig! När jag började på ridskolan, försökte jag hålla låg profil, så Martha inte skulle misstänka något. Jag hade ändrat utseende och efternamn efter att jag blev diskad.”
”Men varför slog ni inte till direkt?” undrade Amy i ett försök att hålla sig lugn. ”Ni hade kunnat göra det när ni började arbeta.” ”Visst skulle jag kunna det”, sa mrs Dubois lugnt. ”Men först ville jag komma henne närmare, och låtsas vara hennes vän. Men tyvärr räknade hon ut vem jag var när jag hade tagit på mig smyckena, så hon hotade att tala om allt för mr och mrs Berry! Därför stal jag Arthur för att skrämma upp henne, men dessvärre var hon envis!” Hon gjorde en grimas. ”Jag behövde handskar för att stjäla honom, så jag tog av mig ringen. Oturligt nog beslagtog du den!”
Amy svalde hårt innan hon sa:
”Hur kunde ni hälla sömnmedel i Chips hö, och göra Apple överaktiv utan att någon upptäckte något?”
Mrs Dubois leende blev galnare när hon sa:
”Jag lurade iväg allihop på möten, genom att ringa till deras mobiler. Men sedan började du snoka, och allt höll på att förstöras!” Hon grep tag om Amys hår och slet upp henne ur stolen.
”Släpp mig!” Amy flämtade av smärta.
”Åh, nej! Du vet för mycket”, sa mrs Dubois. ”Jag försökte skada dig med höbalen, men Lionel kom till undsättning!”
Amy blev chockad.
”Det var ni!” utbrast hon förskräckt. ”Ni ringde och låtsades vara Lionel!” Hon fick en klump i magen.
”Javisst, din idiot!” fräste mrs Dubois och tryckte pistolen mot Amys haka.
En iskall tystnad fyllde rummet.


”Mina vänner kommer hit!” sa Amy efter ett par sekunder. ”Jag fotade artikeln och skickade den till dem!”
”Din dumma lilla flicka.” Mrs Dubois log. ”Du vet väl att det är fult att ljuga? Jag har lurat iväg dina vänner till sjukhuset, så de kan inget göra! Dessutom såg jag dig när du stängde din mobil!”
Amy blev genast illamående.
”Ni var i parken och låtsades vara Todd”, viskade hon medan hon fick tårar i ögonen.
”Jag höll mig gömd i ett hus i närheten.” Mrs Dubois log ett triumferande leende. ”Jag körde iväg med motorcykeln och tog en genväg för att komma hit före dig.”
Amy blev gråtfärdig.
”Det var er motorcykelnyckel jag hittade hos er! Ni var främlingen som min granne såg i vår trädgård. Ni… skrämde min lillasyster.” Hon svalde och tillade: ”Ni råkade försäga er när ni nämnde alla händelser, men ni ljög och sa att mrs Berry hade berättat allt för att jag inte skulle bli misstänksam!” ”Alldeles riktigt. Jag ville avleda dig, men du är envis som en get… eller ska vi säga häst?” Mrs Dubois skrattade hånfullt, och för ett ögonblick påminde hon om skurken från Ringaren i Notre Dame. ”Jag ringde även till dig och lät bli att svara, enbart för att få dig att bli osäker. Jag lurade dig också att tro att jag behövde vila, men egentligen skrev jag det första brevet, för att Martha skulle åka fast. Dessvärre vägrar du ge dig!”
Amy tänkte på vad som hade hänt den sista tiden.
”Ni låtsades att ni hade blivit överfallen, eller hur?” Hon flämtade till när hon kände hur greppet om hennes hår hårdnade.
”Ja, jag ville att ni skulle bli skrämda och ge upp, men ni vägrade. Jag hörde även att du och Lionel skulle hålla vakt i stallet, så jag tänkte fånga dig innan du tog dig dit, men du var snabbare”, muttrade mrs Dubois. ”Men när ni alla trodde att Martha var skyldig, smög jag till ditt hus och log över hur lättlurad du är! Oturligt nog har du mitt andra örhänge, och ringen, så jag var just på väg till dig, när du kom och grät över att Lionel har en tjej.” Hon tvingade Amy att röra sig framåt. ”Hur kunde ni veta att vi inte var hemma?” undrade Amy.
”Så fort du hade gått, skyndade jag mig att åka efter dig. Jag slog till så fort ni körde iväg”, svarade mrs Dubois lugnt. ”Men jag hittade inget, och du fortsatte snoka, så jag skrev ett till brev. Jag försökte ta mig in igen, men du var vaken, och det där hemska inbrottslarmet hade kunnat sätta igång.”
”Så… när jag och mina vänner kom, hade ni varit ute under natten!”
”Precis! Håll klaffen och följ med! Vi ska göra et besök på din skola! Jag låtsades vara städerska, så jag har stängt av larmet. Vi kan ta oss in till simhallen.” Mrs Dubois lade en arm om halsen på henne. ”Bibliotekarierna kan inte rädda dig, för de är inlåsta i arkivet, och jag fick tag i en bilnyckel.”
”Släpp mig!” bad Amy och försökte slita sig loss.
Men mrs Dubois var starkare och drog ut henne på gatan.


Så fort de stod vid en svart bil, ropade Amy:
”Hjälp! Jag blir kidnappad! Mrs Dubois tänker dränka mig i skolans bassäng!”
”Skrik inte!” sa den äldre damen argt och ett pistolskott hördes.
”Släpp henne!” ropade någon från skuggorna. Ännu ett skott hördes och personen kastade sig åt sidan.
”Tänk inte tanken!” skrek mrs Dubois, innan hon öppnade bakluckan och knuffade in Amy i bagageutrymmet. Luckan stängdes och Amy blev skräckslagen när hon hörde hur bilen startades. Det tog inte lång stund förrän Amy märkte att de hade stannat, och i nästa sekund öppnades luckan.
”Kom nu!” Mrs Dubois slet ut henne och gick mot simhallens ingång.
Amy försökte skrika, men en hand lades över munnen.


Lukten av klor var obehaglig och ögonen fylldes av tårar när hon visste vad som väntade. Så fort de stod vid startpallarna vid bassängen, viskade hon:
”Låt bli! Snälla, det är djupt!”
”Det vet jag, din dumma gås!” Mrs Dubois log elakt. ”Men jag har skrivit ett avskedsbrev på min dator, som de andra tjejerna, Melanie och din mamma ska få. Där tar du farväl, för att du inte känner dig älskad. Lionel valde ju Patricia, eller hur?” tillade hon och gav henne en kraftig knuff.
Amy ropade till när hon föll i poolen, men ljudet omvandlades till ett gurglande när hon befann sig under ytan och vattnet rusade in i hennes mun. Skräcken spred sig medan hon slog vilt omkring sig.
”HJÄLP! JAG KAN INTE SIMMA!” skrek Amy när hon äntligen fick sig upp. ”MRS DUBOIS, HJÄLP MIG! JAG KAN INTE SIMMA! JAG DRUNKNAR!” Vattnet slöt sig åter över hennes huvud ett par ögonblick. ”JAG KAN INTE SIMMA! SNÄLLA MRS DUBOIS, HJÄLP MIG! JAG SJUNKER!”
”Du skulle ha lärt dig simma”, sa mrs Dubois med ett hånleende på sina läppar. ”Men du valde att ta ridlektioner istället, så du får skylla dig själv!”
Därefter började hon gå iväg.
”NEJ, KOM TILLBAKA! JAG KAN INTE SIMMA!” Amy sjönk och det kändes som en hel evighet innan hon till slut fick huvudet ovanför ytan. ”HJÄLP MIG, NÅGON! JAG KAN INTE SIMMA! JAG DRUNKNAR!” ropade hon och fick ännu mer vatten i munnen. ”HJÄLP MIG! JAG KAN INTE SIMMA!” Hennes skrik ekade i hallen och hon blev alltmer panikslagen när hon guppade upp och ner i vattnet. Strupen snördes samman när hon tänkte på Amber, Melanie och sina vänner.
Jag får aldrig se dem igen! tänkte hon samtidigt som hon åter befann sig under vattenytan. De kommer att svälja mrs Dubois lögn. Jag skulle ha talat om för Lionel vad jag kände för honom. Då kunde jag dö lycklig! Hon tog sig upp och kippade efter luft.
”Rädda mig… jag… jag kan inte s-simma…”, snyftade hon. ”Snälla… jag drunknar!” Klorsmaken var obehaglig när hon svalde ännu mer vatten. ”Hjälp… mig…”
Amy sjönk och efter några sekunder försvann alla ljud och ljus. Någon hoppade i och drog upp henne. Hon hörde inte hur hennes räddare utbrast:
”Kom igen, Amy! Ge inte upp. Kom igen, Amy!”
Det tog ett ögonblick innan Amy började hosta och allt vatten rann ur hennes mun. När hon öppnade ögonen, fick hon syn på ett suddigt ansikte och hon insåg att det antingen var Helen, Kate eller Janice som hade räddat henne. Hon skulle just säga tack, när hon svimmade igen.

_________________________________________________________

Ja, nu är frågan vem som drog upp Amy. Alla hennes bästa kompisar är duktiga på att simma, så skapa teorier.
Mrs Dubois är en fegis som hånar Amy som hon gör. Nu får vi se hur det går med henne.

Angående när Ringaren i Notre Dame nämns, se spoilern:

Så härligt att se att du uppdaterar! Mysigt som vanligt. Ja, nu fick hon möta Snape. Haha! Jag gillar delen i spoilern! Nu kan det inte bli mer spännande! Jag tror jag vet varför Snape verkar rädd.

Spoiler från sjätte boken:



Vi får se om jag har rätt. Nå, ska bli kul när hon träffar trion igen, samt Elvira och Luna. Profetiorna från "Kraften" var som sagt intressanta, så jag hoppas att vi får veta mer om dem. Kan knappt bärga mig när hon tänker på Quirinus, samt en viss person. (Du vet vem! ) Längtar till nästa kapitel! Det ska bli spännande som sagt.

Tips på ingång!

Hur klarade folk av sina liv när de inte hade en särskild plats för allt? Själv tappade jag sällan bort saker och det allra viktigaste bar jag ständigt med mig. Severus, som kände mig bättre än någon annan, visste detta och ändå … Jag slöt ögonen och föreställde mig längtansfullt hur han kom in i köket, medförande en doft av dimma och skymning.

Jag tror du kan ta bort det röda ordet. Det skulle låta bättre. Vill du absolut förmedla att hon är längtansfull, kan du se hur jag hade skrivit!

Hur klarade folk av sina liv när de inte hade en särskild plats för allt? Själv tappade jag sällan bort saker och det allra viktigaste bar jag ständigt med mig. Severus, som kände mig bättre än någon annan, visste detta och ändå … Jag slöt ögonen och medan hjärtat slog av längtan, föreställde mig hur han kom in i köket, medförande en doft av dimma och skymning.

Från PG 13+ delen:


“Kom”, sa jag bestämt, ledde honom ut ur köket och den man som alltid skyddat mig, på ett stundtals mästrande sätt, följde mig nu lydigt uppför de gistna trapporna. På något sätt fick jag ner honom på den rankiga sängen i mitt sovrum, under flera varma filtar. Tack och lov fanns det glöd kvar i kakelugnen. Jag tecknade åt honom att ligga stilla och han såg bara svartögt efter mig när jag gick för att hämta teet. När han fått i sig lite av det började han äntligen kännas varmare och jag kröp ner bredvid honom för att få upp värmen ännu mer. Till sist suckade han trött och lutade sitt mörka huvud mot mig.

Om du ser den röda delen, skulle jag vilja pilla lite så det låter bättre.

“Kom”, sa jag bestämt ochledde ut honom ur köket. Den man som alltid skyddat mig, på ett stundtals häpnadsväckande sätt, följde mig nu lydigt uppför de gistna trapporna. På något sätt fick jag ner honom på den rankiga sängen i mitt sovrum under flera varma filtar. Det fanns tack och lov lite glöd i kakelugnen, så jag tecknade åt honom att ligga stilla och han såg bara svartögt efter mig när jag gick för att hämta teet. När han fått i sig lite av det började han äntligen kännas varmare och jag kröp ner bredvid honom för att få upp värmen ännu mer. Till sist suckade han trött och lutade sitt mörka huvud mot mig.

SOm du ser har jag tagit bort ett komma-tecken, och ändrat lite meningar.

“Vi får helt enkelt ta hand om varandra”, sa jag. “Så gott vi kan efter rådande omständigheter.”

Ändra den röda delen, så det låter lite bättre.


“Vi får helt enkelt ta hand om varandra”, sa jag. “Under rådanande omständigheter, får vi hjälpas åt, så gott vi kan."


“Om bara omständigheterna varit annorlunda”, mumlade han och drog de gamla malätna filtarna tätare om oss. “Jag kunde ha tagit så väl hand om dig.”

Ta bort de röda orden, så det låter bättre.

“Om bara omständigheterna varit annorlunda”, mumlade han och drog de gamla malätna filtarna tätare om oss. “Jag kunde ha tagit handom dig.”

Undrar om Miriam får träffa Dumbledore också.

Alltså, alla diskussioner om epilepsi och dylikt:

Kan man inte skapa en tråd på 15+ forumet?

Discobollen är borta, och då kan vi väl lägga det bakom oss.
Har skickat en uggla till Georgetown idag, och mitchan fick en igår, så vi får se vad de säger.

Anslagstavlan ska vara en kul plats där man kan göra reklam för fanfictions, efterlysa folk som vill rollspela eller duellera, eller bara sprida positiv energi! ♥

Sen vill man kanske lägga upp bilder på sina favoritskådisar och skämta lite, så länge de håller Mugglis regler, och är barnvänliga!*

*Alltså att man inte lägger upp bilder på folk utan kläder!

Kika i spoilern:


Om vi lägger upp sådana bilder, kan vi sprida positiv energi!

Salem, du vet kanske råd?

Avis Fortunae, det var jättebra! Det beror på om staff nappar på det! ♥ mitchan är inne, så hon har kanske svar!

EDIT: Nej, hon loggade ut! Nå, Emmi, themarauder, Georgetown, scarhead och Salem kan också taggas, liksom Erfa.

Så härligt att få se Miriam igen!
Ja, nu har hon och Tonks träffats, och frågan är när hon får träffa trion... och Snape!

Ja, det kommer bli spännande.


Jag har lite tips som vanligt!


Slängde mig framför svartälvornas förbannelse istället för att bara dra Snape därifrån. Tog tag i Harrys klädnad istället för att knuffa honom från trekampspokalen. Försökte få ett föremål bakom Malfoy att falla istället för att avväpna honom med blicken mot trollstaven … han fick in mig i imperius hur lätt som helst ... ”


Jag skulle vilja lägga till ord. Kolla på den gröna texten.

Jag slängde mig framför svartälvornas förbannelse istället för att bara dra Snape därifrån. Sedan tog jag tag i Harrys klädnad istället för att knuffa honom från trekampspokalen. Jag försökte få ett föremål bakom Malfoy att falla istället för att avväpna honom med blicken mot trollstaven … han fick in mig i imperius hur lätt som helst ... ”

Det skulle låta bättre.
Nu längtar jag som sagt till nästa kapitel.

Då får vi se om hon tänker något mer på Quirinus, som hon gjorde i "Kraften".

Avis Fortunae får en stor kram för att hon stöttar mig när jag skriver på stör mig på-tråden. Dessutom kan jag bolla idéer med henne och få tips av henne.

catradora förtjänar en kram för att hon låter mig uppdatera "Vandalen på ridskolan", även innan hon har gett mig en kommentar. (OBS! Stressa inte!)

Även Aphrodite får en kram, för hon vågar också stötta och tänka sig in i min situation.

Jag känner hur det kliar i fingrarna, så jag postar ett nytt kapitel! Ha gärna något ätbart i närheten, så ni inte biter på naglarna.


___________________________________________________________________

Kapitel 31


När Amy kom hem, rusade hon in på sitt rum och slängde sig på sängen, medan hon grät bittert. Tanken på Lionel fick henne att må illa, och hon var säker på att hon aldrig skulle våga lita på en kille.
”Jag skulle ha sagt till honom om mina känslor medan vi satt i stallet!” viskade hon och lät tårarna rinna. ”Men nu kan jag inte se hans moster i ögonen!” Steg hördes och i nästa sekund stod Amber i rummet.
”Amy?” sa hon försiktigt och satte sig på sängkanten. ”Hur är det fatt, hjärtat?” tillade hon och strök Amy över håret. ”Jag trodde att du skulle stanna en längre stund hos miss Smith.”
”Det… det är inget”, mumlade Amy och snöt sig.
”När du kommer hem och gråter, är det något som är på tok”, sa hennes mamma försiktigt. ”Är det bråk med kompisarna?”
”Nej”, svarade Amy. ”Det är inte något! Jag… jag är bara trött.”
Amber suckade medkännande.
”Ja, det är inte lätt att vara tonåring”, sa hon. ”Du får väl vila en stund. Jag ska säga till Melanie att du inte vill bli störd.”
Hon reste sig och gick mot dörren.


När Amy blev ensam, skickade hon ett sms till sina vänner där hon förklarade vad som hade hänt. Hon försökte lägga sig ner och blunda en stund, men efter några minuter gav hon upp, så hon gick ut till köket för att koka en kopp te. Hennes mobil ringde och när hon svarade, hörde hon Janices röst.
”Jag är så ledsen för din skull!” sa hon medlidsamt. ”Det måste ha varit jobbigt att se Hazel i ögonen!”
”Ja, det var hemskt”, muttrade Amy samtidigt som hon letade fram honung. ”Jag smet iväg för att inte börja gråta inför henne.”
Janice gav ifrån sig en medkännande suck.
”Helen och Kate är lika upprörda för din skull. Jag har ringt till båda två, och vi tycker att vi förtjänar en paus i sökandet. I alla fall du!” sa hon. ”Så vi kan göra som vi brukar , innan höstlovet börjar på allvar?!” tillade hon med ett ivrigt tonfall. Trots klumpen i halsen, kunde Amy inte låta bli att le. Den sista helgen i oktober brukade hon och hennes vänner träffas för att kika i skyltfönster efter fina kläder, och sedan fira höstlovet en kopp varm choklad och en härlig tårtbit på ett kafé. Ibland hände det att Melanie följde med och det brukade vara trevligt. ”Det låter som en bra idé”, sa Amy. ”Det kan vara skönt att tänka på annat.”
”Precis!” sa Janice muntert. ”Du kan fråga Melanie om hon vill komma med. Har vi tur, hinner vi kanske med ett biobesök. Vi kan träffas i parken klockan halv sex.”
De sa hejdå till varandra, och Amy kände sig genast lite gladare.


Efter middagen drog Amy på sig jackan och rättade till håret. Melanie stod och såg på.
”Jag hoppas du inte blir ledsen över att jag inte följer med”, sa hon. ”Men efter allt som har hänt, vågar jag inte gå ut när det är mörkt.”
”Jag förstår det”, sa Amy och strök henne över kinden. ”Jag ska köpa godis åt dig, och under lovet kan vi hitta på något, bara du och jag.”
Hon gav sin syster en kram och efter att ha lovat Amber att komma hem halv tio, skyndade hon sig iväg.


Klockan var halv sex när Amy anlände till parken, men ingen av hennes vänner hade hunnit dit. Hon skulle just sätta sig på en bänk för att vänta på dem, när mobilen plingade till. Hon öppnade den och såg ett sms från Janice.
Jag kan tyvärr inte komma! En läkare ringde och berättade att min mormor har brutit benet! Jag måste till sjukhuset, för att se så hon mår bra. Förlåt, men jag blir orolig för henne. Kram Janice.
Amy blev förvånad över det hon såg, men sedan blev hon medlidsam.
Det är ingen fara. Åk du och se hur din mormor mår. Jag ska tala om det för de andra tjejerna.
Hon hade just skickat iväg meddelandet, när Kate ringde.
”Jag kan inte komma!” skrek hon med gråt i rösten. ”En läkare ringde till mamma och sa att pappa har varit med om en bilolycka! Han var medvetslös när ambulansen kom och…” Hon avbröt sig och snyftade.
”Lugna dig”, sa Amy. ”Du ska absolut se hur din pappa mår. Åk till sjukhuset. Jag talar om det för Helen.”
”Tack, Amy!” Kate snöt sig. ”Vi måste skynda oss nu.”
Därefter lade hon på.
”Stackars Janice och Kate”, sa Amy för sig själv. ”Hoppas de får goda nyheter på sjukhuset.”
Mobilen ringde igen och Helens nummer syntes på skärmen. ”Vad bra att du ringer”, sa Amy när hon svarade. ”Det blir nog bara du och jag, för Janice och Kate är på sjukhuset…”
”Jag kan inte heller komma”, avbröt Helen förskräckt. ”Jag fick just ett samtal från min moster! Mamma och pappa var med en olycka i restaurangen där de skulle fira sin bröllopsdag, och de ligger på sjukhuset! Jag har bett min granne skjutsa mig!” Hon lade snabbt på.
Amy stirrade på telefonen.
”Det här var ju ingen lyckad kväll”, muttrade hon. ”Och som om det inte räckte, glömde jag ladda mobilen! Det är bara sexton procent kvar.” Hon suckade. ”Jag kan lika gärna gå hem. Vi får umgås någon annan kväll”, mumlade hon och reste sig upp, när telefonen ringde igen och ett okänt nummer syntes. ”Hallå?” sa Amy när hon svarade.
”Hej, Amy”, sa en glad, men hes röst. ”Du vet kanske inte vem jag är, men jag går på din skola. Jag heter Todd Watson!”
”Jag minns inte att jag har sett dig”, sa Amy försiktigt.
”Nej, du har ju alltid umgåtts med dina vänner. Men jag läste om ridskolan i skoltidningen och du var ju med och skrev artikeln. Jag beundrar verkligen ditt arbete… och dig!” sa Todd. Amy kände hur hon rodnade.
”Det var snällt av dig”, sa hon i ett försök att hålla tonen stadig. ”Ja, jag kan inte prata så länge, för batteriet håller på att ta slut.”
”Kan vi träffas?” Todd lät ivrig. ”Jag kan bjuda dig på en fika.” Amy tvekade en stund. Det var trots allt en främmande pojke som hon pratade med, men samtidigt lät han så trevlig.
Han verkar snäll. Dessutom är han kanske den rätte! tänkte hon och blev genast gladare.
”Vi kan träffas”, sa hon raskt. ”Jag ska bara gå hem och ladda mobilen…”
”Det behöver du inte göra!” Todd skrattade muntert. ”Jag har min bärbara laddare med mig, så bestäm ett ställe där du vill att vi ska träffas!”
Amy kom just på att hon inte hade sökt efter en artikel om miss Moyes misshandlade en häst, så hon sa:
”Kan vi träffas på biblioteket? Jag behöver kolla en sak.”
”Ja, kila i förväg”, sa Todd. ”Jag kommer om ett tag.”
Amy sa hejdå, innan hon skyndade iväg mot biblioteket. Medan hon gick, stängde hon mobilen för att all ström inte skulle försvinna.


Biblioteket var tomt när Amy kom dit. Hon kastade en snabb blick på klockan.
”Det var nog ingen bra idé”, mumlade hon. ”På lördagar stänger biblioteket sju på kvällen, så jag kan inte stanna för länge. Jag hoppas Todd kommer så fort han kan.” Hon suckade och satte sig vid en dator. Hon öppnade internet och medan hjärtat bultade av nervositet, skrev hon ”Misshandel av häst år 2004, Martha Moyes.”
Efter bara några sekunder fick hon syn på en artikel, där rubriken löd:
Häst misshandlad under tävling-ägaren rasande på vittne.

Amy klickade på länken och slog händerna för munnen för att inte skrika högt.

En häst misshandlades svårt under en tävling. Den berömda ryttaren, Abigail Greenwood, fyrtiotvå år slog sin häst i vredesmod, då den vägrade lyda henne. Hästen började gå iväg och kvinnan ska ha blivit rasande och slagit till den med ett verktyg, så den haltade. En ung flicka på sjutton år såg händelsen och rapporterade allt till sin mor, som var en av domarna. Den äldre kvinnan blev diskvalificerad och fick lämna tävlingen med en gång. Hon sökte upp den unga flickan, Martha Moyes, och hotade henne till livet. Enligt polisen, får vittnet fly från landet med sina föräldrar, för att inte komma till skada.

Under texten fanns två bilder som skrämde Amy. På det vänstra fotografiet syntes miss Moyes som sjuttonårig. Amy svalde hårt innan hon kastade en blick på det högra fotot. En äldre kvinna med brunt lockigt hår såg rasande ut, medan två män höll henne tillbaka. I öronen dinglade samma örhängen som Amy hade hittat i sin trädgård och hos mrs Dubois. På den vänstra handen glimmade en grön ring. Amy slöt ögonen för att samla sig.
”Miss Moyes ljög inte”, viskade hon. ”Hon skadade aldrig hästen! Hon flydde från landet för att hon var ett huvudvittne! Vandalen har förstås saboterat allt för att hämnas på miss Moyes!”
”Det stämmer alldeles utmärkt, din lilla snorunge!” utropade en iskall röst.
Amy vände sig snabbt om och flämtade till. Mrs Dubois stod bakom henne och log hånfullt, medan hon höll fram en pistol.

___________________________________________________________

Oj! Här kommer storyns klimax! Hoppas ni gillar det!

Var det förresten oväntat? Mrs Dubois har ju betett sig skumt!

Så underbart kapitel! Roligt att se att jag blivit taggad! Jag gissar att kapitlet är skrivet från Dumbledores perspektiv. Anledningen till att jag tror det, är för att det nämns att hans hand är svart och skröplig. Sedan nämner han att han tog hand en del minnen som tillhörde Quirinus! Om jag har rätt, är det Dumbledores tankar man läser.

Det ska bli så roligt att läsa vidare! När det gäller uppdateringen: Jag tycker det är bra att det inte ska bli så stressigt. Om jag ska vara ärlig, blir det nästan bättre om du uppdaterar en gång i veckan. Då hinner läsarna kommentera senare, ifall de inte har tid samma dag som avsnittet postas. Du slipper känna dig pressad, och får tid att "fixa" texten. (Alltså dela upp den i stycken, flytta ner samtal, etc.)

Det är mitt förslag, men du gör så klart som du vill! Roligt att Quirinus nämndes förresten. Det känns som hans minnen påverkade även Dumbledore. (Det är ju jag som har skrivit alla händelser, hehe! ) Det blir spännande att träffa Miriam och resten av gänget igen.



Förslag:

Svartnad, skrovlig och skrumpen vilar min högra hand framför mig på skrivbordet,

Jag skulle vilja skriva om texten lite, så det låter bättre när man läser den högt.


Min högra hand, som är alldeles svart, skrovlig och skrumpen, vilar framför mig på skrivbordet,

Tids nog kommer också hon att finna sin väg. Det märks att hon funderar mycket över sin egen styrka och motståndskraft. Återigen frågade hon mig om Quirinus Quirrell, vars tyngre minnen jag tagit vara på åt honom för att de var för tunga att bära, och en gång lät henne se.

Jag skulle vilja ändra några småsaker, så det låter bättre.

Tids nog kommer också hon att finna sin väg. Det märks att hon funderar mycket över sin egen styrka och motståndskraft. Återigen frågade hon mig om Quirinus Quirrell, vars tunga minnen jag tagit vara på åt honom för att de var för jobbiga att bära, vilket även hade gjort honom okoncentrerad, och en gång lät henne se.

Nu får vi se hur det går!

Om du ser det fetstilta: Nu har jag funderat ordentligt på din fråga och kan nu skriva svar.

Du har rätt i att Snape nämner att han är skicklig på simning, så egentligen är det inget fel att skriva "så skickligt". Fast samtidigt säger man att en bild säger mer än tusen ord. Det var bara en tanke jag fick när jag läste texten första gången. Följ ditt hjärta och fundera om du vill omformulera texten. För som du skriver, har ju Snape sagt att han kunde något som Quirrell inte kunde. Men på samma gång vet du ju hur det blir. Tankar samlas, och så skriver man ner dem.

Roligt att du minns teorierna!
Jag hoppas det inte gjorde något att de andra teorierna blev lite dramatiska! Det är ju roligt när dramatikkurvan stiger!

*

Tänk på hur mycket drama det är i "Quirrells första år på Hogwarts" och "Vandalen på ridskolan"!

Angående Snape och morbrodern: Fundera och avgör själv. Jag hoppas innerligt att mitt svar duger. Jag har som sagt funderat ordentligt, och på så sätt gjort mitt bästa att svara.


*