Snape är dessutom bara en figur i en bok. Inget man behöver bli arg över för att han får kritik.

Jag till exempel gillar Hermione, men jag vet att en del kanske tycker något annat. Jag kan till exempel störa mig lite på henne i vissa böcker, och ser därmed hennes mindre bra egenskaper.


Skulle någon kritisera henne på tavlan, skulle jag bara rycka på axlarna.

Istället för att sätta mig vid datorn, ställde jag mig för att diska och sedan bädda sängen, när jag kom hem från jobbet. Biblioteket på stället där jag bor, fyller nämligen 30 år, så jag tog en promenad och fick saft och tårta.

Sedan har idétorkan äntligen lossnat så jag kan skriva på "Vandalen på ridskolan"! Så håll ögonen öppna, catradora och Avis Fortunae! ♥

Nu har idétorkan äntligen lossnat! Har skrivit klart detta kapitel ikväll, och har påbörjat på nästa del. Så snart kommer tråden att uppdateras slumpmässigt. Njut!
________________________________________________________________________


Kapitel 33


Amy kände sig illamående när hon öppnade ögonen. Ett skarpt ljus lyste, så hon blundade. Medan hon samlade sig, försökte hon komma ihåg vad som hände. Med viss tvekan öppnade hon ögonen igen och fick syn på både sin syster, sin mamma och de tre vännerna, och alla fem såg ängsliga ut.
”Åh, Amy!” sa Melanie med tårar i ögonen. ”Vi har varit så oroliga för dig!”
”Det har vi verkligen varit”, sa Helen med darrande röst.
Amy försökte säga något, men hon fick inte fram ett ord, och en spänd tystnad sänkte sig.
”Hur länge har jag legat här?” undrade hon till slut.
”En timme”, svarade Janice.
”Vi fick en chock när vi hörde vad som hade hänt”, sa Kate, som var kritvit i ansiktet. ”Vi kom till sjukhuset, och när vi fick veta att allt var en bluff, försökte vi ringa dig, men din mobil var avstängd.”
Amy ryste när hon tänkte på vad som hade hänt. Hon kastade en blick på sin mamma, och utmattad som hon kände sig, fick hon tårar i ögonen.
”Förlåt, mamma!” viskade hon. ”Jag… jag…”
”Lugna dig”, avbröt Amber och strök henne över håret. ”Jag vet vad som har hänt.”
”Jag berättade allt”, sa Melanie, som hade krupit upp i sängen och lutat huvudet mot hennes axel. ”En läkare ringde till mamma, och då tyckte jag att det var bäst att förklara.”
Amy vände sig till modern och sa:
”Du är förstås arg på oss för att vi inte sa något på en gång.” ”Oroa dig inte”, tröstade Amber. ”Jag är glad att du lever, så jag tänker inte gräla på någon av er.” Hon rynkade pannan och fortsatte: ”Jag kan inte begripa att mrs Dubois skulle göra något sådant! Hon har alltid verkat så trevlig.”
”Hur visste ni att det var hon?” frågade Amy förvånat. ”Övervakningskamerorna på biblioteket och skolan fångade upp henne”, svarade Janice raskt. ”Dessutom ringde någon till polisen för att meddela att ett pistolskott hade hörts”, tillade hon.
”En polis följde med och berättade allt”, förklarade Kate.
”Oroa dig inte för personalen på biblioteket”, försäkrade Melanie.
”De blev utsläppta på en gång”, sa Amber.
”Jag önskar att vi hade hunnit ringa och förvarna dig!” sa Helen. ”Du hade kunnat drunkna!” Hon knöt nävarna. ”Tur att mrs Dubois är efterlyst! När jag ser den där falska gamla skatan, ska hon få så mycket stryk att hon inte vågar visa sig på flera år!”
Amy kunde inte låta bli att le åt sin väns omtänksamhet.
”Tur att någon av er hann till skolan och rädda mig”, sa hon. Vid de orden såg hennes vänner förbryllade ut.
”Vi tog oss inte till skolan.” Kate stirrade förvånat på henne. ”Vi försökte som sagt ringa dig”, sa Janice.
”Vi visste inte vad som hade hänt förrän vi såg dig komma in hit”, sa Helen.
”Men… men någon drog upp mig”, mumlade Amy.
”Om ingen av er kom till skolan, vem kom då dit i tid?”
”Det var jag”, sa en röst från dörröppningen.


I nästa sekund hördes steg och Amy tappade hakan när hon såg vem det var.
”Lionel?!” utropade hon chockat. Lionel kom fram till sängen och hans rågblonda hår var rufsigt.
”Ja, jag”, sa han. ”Jag var förbi ditt hus för jag ville prata med dig.” Han bet sig i läppen. ”Du förstår, jag och mina föräldrar var på ridskolan i eftermiddags, eftersom mamma behövde fråga om mrs Dubois kunde ta över jobbet som ridlärare. Mrs Dubois fick dock väldigt bråttom ut och i all hast tappade hon något från sin väska. När jag plockade upp föremålet, såg jag att det var samma örhänge som du visade för polisen. Jag ville höra om du hade kvar det andra smycket, så jag cyklade till dig, men du hade hunnit gå hemifrån.”
”Hur visste du att jag var i parken?” undrade Amy, som fortfarande var förvånad.
”Jag talade om det”, svarade Melanie i Lionels ställe. ”Han visade mig örhänget och jag berättade att miss Moyes inte hade misshandlat hästen. Vi letade efter information på hans mobil och hittade en artikel om henne. Då förstod vi att något var fel när vi läste att hon var vittne till händelsen!”
”Jag bad Melanie gå till er mamma och vänta på besked”, sa Lionel. ”Jag cyklade iväg till parken, men du var inte där. Jag tänkte först att du hade gått till mrs Dubois, så jag ringde på hennes mobil, men då hörde jag ljud från en soptunna! Hon hade förstås slängt telefonen för att inte bli upptäckt.” Han såg arg ut när han fortsatte: ”Jag plockade upp den och såg att hon hade skickat sms till Kate, Janice och Helen. Lyckligtvis måste hon ha kommit åt inspelningsknappen, för hennes samtal till dig hade spelats in. Då tog jag mig till biblioteket så fort jag kunde.”
Amy ryste när hon mindes vad mrs Dubois hade gjort.
”Hon är galen!” sa hon. ”Hon… hon höll en pistol mot min haka!”
”Jag vet.” Lionel log medlidsamt. ”Jag såg när hon tänkte slänga in dig i bilen, och när du skrek på hjälp, ropade jag till mrs Dubois att hon skulle släppa dig, men hon sköt mot mig, så jag var tvungen att kasta mig åt sidan.”
”Då var det dig jag hörde!” Amy trodde att hon skulle svimma. Varför hade hon inte upptäckt honom i skuggorna?
”Ja, och så fort den där häxan hade åkt iväg med dig, ringde jag polisen. En polisman var i tjänst och han hade också hört skottet så han kom till biblioteket. Jag såg att det var moster Hazels kollega, och han kände igen mig, så jag fick hoppa in i bilen så vi kunde åka till skolan. Medan han körde, kontaktade han sina arbetskamrater. Jag ringde moster Hazel under tiden och berättade vad som höll på att hända.”
Återigen blev det tyst.


”Vad hände sen?” frågade Amy till slut. ”Allt jag minns var att jag försökte skrika på hjälp, och sedan blev allt svart.”
”Jag såg att ingången till simhallen var öppen, så jag skyndade mig dit. När jag såg att du inte rörde dig, insåg jag att det handlade om sekunder, så jag dök i poolen för att dra upp dig”, svarade Lionel.
Innan någon annan hann säga något, kom Amber fram och slog armarna om honom.
”Det är jag evigt tacksam för!” sa hon. ”Du är en riktig hjälte!” Plötsligt kom Amy ihåg Patricia, och hon blev genast dyster. ”Det kan du berätta för din flickvän”, sa hon och vände sig bort. ”Då kommer hon att älska dig ännu mer! Hon kan då simma!”
”Amy”, sa Helen.
”Var inte så nu”, bad Janice.
Lionel satte sig på sängkanten och sa:
”Jag vet att du är arg på mig, men när det gäller Patricia, så är hon inte min flickvän. Hon är mitt kusinbarn.”
_______________________________________________________________________

Haha! Ni hade rätt! Det var Lionel som räddade Amy från att drunkna! Men han kom inte in via ett pass, utan han började ana oråd, så han letade efter Amy för att varna henne.

Om ni läser om kapitel 32, är det någon som ropar "Släpp henne!".
Hoppas ni gillade kapitlet! Som ni läste i detta avsnitt, var det honom mrs Dubois försökte skjuta.

Glöm inte att komma med tips, om ni ser några småfel.

Hej! Om ni har sett dagens avsnitt av årets julkalender, så får ni gärna lämna en kommentar och skriva ner era tankar och åsikter.

Jag, och min mamma också för den delen, tror den kommer att bli bra! Den har en röd tråd, en massa bra skådespelare och fina miljöer. Den är även rolig, utan att för den sakens skull verka bli barnslig.

Hoppas de håller måttet i år. Alltså att den behåller charmen, och att den är mogen och mysig. Minns att jag till en början var nyfiken på förra årets kalender "Storm på lugna gatan", men sen spårade den ur, och jag gav upp efter bara några dagar. Detsamma gäller "Tidskristallen", det blev också fånigt efter bara några avsnitt.

Men som sagt, årets kalender verkar mysig, spännande och komisk på rätt sätt, så jag ska då fortsätta se den!

Lämna gärna en kommentar.

Några saker som är värt att tänka på:


Ja, som jag nämnde, är jag för ovanlighetens skull nöjd med kalendern! Det är så det ska vara, tycker jag. En julkalender ska passa alla, både barn, ungdomar och vuxna, och den ska fängsla tittarna redan i första avsnittet. Den ska även ha en röd tråd.

I dagens avsnitt:

Oj, vilket gastkramade kapitel! Nå, nu har Snape fått se halsbandet, och misstankarna haglar ner. Malfoy går bort, för som Hermione säger, skulle han aldrig skada Elli. Nu är frågan hur det ska gå. Får ha tålamod.

Angående föregående kapitel och det tredje tipset:

Hm... det var en bra fråga, och jag har klurat på den hela dagen sen jag läste kapitel tretton för första gången. Man skulle kunna skriva:


Draco ryckte till och kastade en skrämd blick på smycket, samtidigt som hans ögon lyste av fruktan/rädsla, vilket fick honom att se blekare ut.

Här kommer lite förslag till detta avsnitt:


“Med ett nödrop, Draco.”

Om du ser den röda delen, vill jag ändra så det låter bättre.

“Med nöd och näppe, Draco.”

Oavsett vad Harry trodde och vad den unge, plågade Slytherineleven än var inblandad i.

Vad som än hände, skulle jag aldrig mer kunna tycka riktigt illa om Draco Malfoy.


Egentligen är det kanske inget fel på meningarna, men jag skulle vilja slå ihop dem, så det flyter bättre, samt peta lite så det låter bra när man läser texten högt.

Oavsett vad Harry trodde och vad den unge, plågade Slytherineleven än var inblandad i, och vad som än hände, skulle jag aldrig kunna tycka riktigt illa om Draco Malfoy.


Han tycktes helt omedveten om de mörka blickarna från Harry, och jag visste plötsligt en sak med stor säkerhet.

Lägg till ett ord

Han tycktes vara helt omedveten om de mörka blickarna från Harry, och jag visste plötsligt en sak med stor säkerhet.


Angående att Ron och Hermione kramas:



Undrar när vi får träffa Tonks, Sirius och Remus igen.

Spoiler från våra ugglor.

Var hos pojkvännen och först såg vi "Skönheten och Odjuret" med Emma Watson. (Med originalrösterna.)

Sedan såg vi Disneys "Ringaren i Notre Dame", som för övrigt är en underbar film, eller vad säger ni, Atira och Avis Fortunae?

Onödig fakta: "Ringaren i Notre Dame" var dessutom den filmen jag såg på bio med min favoritkusin, när jag besökte bion för allra första gången. När min pojkvän besökte mig för första gången, såg vi den tillsammans! ♥

Dessutom har mamma sett den några gånger, och hon har starka åsikter om Frollo!

Så spännande kapitel! Huuu! Nu har Elli råkat illa ut! Vi vet ju vad som hände i boken... men ändå! Läskigt värre. Särskilt när hon inte rör sig på slutet. Hur ska det gå. Jaså, Sape är inte anträffbar. Typiskt! Vi får se hur det går!

Tips:

Den var oändligt mjuk och varm på samma gång, sannolikt vidrörd av mild magi. Severus gåva till mig på min tjugoförsta födelsedag för några veckor sedan.


Jag vill gärna ändra, så det låter bättre, och så kommer texten förhoppningsvis att kännas levande.


Den var oändligt mjuk och varm på samma gång, så den var säkert förtrollad. Severus hade gett den till mig på min tjugoförsta födelsedag för några veckor sedan.

Det dröjde inte länge förrän vi, med den bråda takten, hann ifatt en grupp med ungdomar på vägen. När vi närmade oss kände jag igen Hermiones röst:

Byt ut det röda ordet mot något annat, så det låter bättre.

Det dröjde inte länge förrän vi, med den raska takten, hann ifatt en grupp med ungdomar på vägen. När vi närmade oss kände jag igen Hermiones röst:


Draco ryckte till och stirrade, fullkomligt skräckslaget, på smycket.

Ändra texten, så det låter lite bättre.

Draco ryckte till och kastade en skrämd blick på smycket.

Såg i fasa på Elli som, inför våra förfärade ögon, lyftes från marken. Sakta svävade hon uppåt i snöyran, flera meter ovanför oss, med det lockiga håret böljande i ultrarapid som en skrämmande gloria.

Om du ser den röda delen, låter det konstigt när jag läser texten högt.

Till vår stora fasa såg vi hur Elli lyftes från marken. Sakta svävade hon uppåt i snöyran, flera meter ovanför oss, med det lockiga håret böljande i ultrarapid som en skrämmande gloria.

Nu får vi se hur det går.

Disney "Mulan"!

Låter mysigt!

Den är bra!