Nu är vi inne på det sista kapitlet! Det kanske är lite kortare än de andra, men det kan inte hjälpas. Hoppas ni gillar det! Njut!
____________________________________________________________

Kapitel 35


Amy log för sig själv när hon på måndagen under eftermiddagen satt hemma i soffan, tillsammans med Lionel och Melanie och såg hur eftertexterna till Ringaren i Notre Dame rullade. Efter händelsen hade hon blivit sams med Patricia, och dessutom hade Arthur, Chip och Apple kommit tillbaka till stallet. Alla tre mådde bra och mrs Dubois hade blivit dömd till livstids fängelse för sabotage, stöld, olovlig förföljelse, kidnappning, inbrott och mordförsök. Miss Moyes hade blivit frisläppt och allt höll på att återgå till det normala. Amy kastade en blick på första sidan av tidningen. På ett fotografi såg hon sig själv tillsammans med sin syster, sina vänner och Lionel. Hon kände sig varm i kroppen när hon läste artikeln.

Vandalen på ridskolan är äntligen fast

Under en tid har ridskolan London Riding utsatts för vandalism och stöld. I början trodde polisen att Martha Moyes, trettio år, låg bakom dådet, och hon fängslades trots att hon förnekade allt. Sex modiga hjältar, fem flickor och en pojke, alla sexton, respektive nio år, misstänkte att något var fel, och gjorde allt för att sätta dit vandalen. Amy Roberts berättar hur hon hittade en ring i stallet, samt ett örhänge i sin trädgård. I fredags kidnappades hon av vandalen, som tog henne till skolan och knuffade henne i bassängen. Lyckligtvis räddades hon av Lionel Berry, som är son till ägarna av ridskolan. Abigail Dubois, femtiofem år, greps av polisen i fredags under en biljakt, då hon fångades på övervakningskameror som fanns på biblioteket och skolan.

Lionel, som hade läst artikeln, skrattade muntert.
”Mrs Dubois fick verkligen vad hon förtjänade! Hon tänkte inte på att det fanns övervakningskameror”, sa han.
”Tur var väl det”, sa Amy och vek ihop tidningen. ”Annars skulle hon kanske förneka alltihop och gå fri”, tillade hon.
De satt tysta en stund, och det enda som hördes, var Melanies tunga andning, när hon satt i Lionels knä och sov.
”Fast det var som ändå tur att hon utförde dessa dåd”, sa Amy och log.
”Vad menar du?” Lionel såg förvånad ut.
Amy skrattade och sa:
”Du fick ju ge mig mun mot mun-metoden!”
Lionel log och gav henne en kyss. Det här var en höst Amy länge skulle minnas, men hon visste att hon äntligen hade hittat sin drömprins.
Deckarromanen fick sig ett lyckligt slut, tänkte hon och njöt av sin pojkväns trygga kram.
_______________________________________________________________________________

Ja, så fick berättelsen ett lyckligt slut.

Alltså, jag fattar inte att jag började skriva den under september 2017, men först nu, i februari 2020, är jag äntligen klar! Tror det beror på att idétorkan har drabbat mig med jämna mellanrum. Det blir så man kan tappa lusten. Sedan kommer verkliga livet först, och det kan också bidra att man kanske måste lägga skrivandet på is.


Jag måste säga att det har varit roligt att skriva denna berättelse! Det är tack vare er läsare. Ni har vågat skapa teorier, skriva långa kommentarer och framför allt haft en stor dos av tålamod, då det har blivit extremt långa pauser mellan gångerna.

Jag har även fått hjälp med val av ord och en massa tips, som kan hjälpa i framtiden!

Stor kram till er som har gillat berättelsen och kommenterat! Hjärtligt tack till er! ♥

Jag skrev klart "Vandalen på ridskolan" ikväll! Så njut, Avis Fortunae och catradora!

Underbart med ett nytt kapitel! Stunden som Snape och Miriam har i början, är bra, om än att det blev lite kort. Men det är inget fel med det, tvärtom! Det är bättre än ingenting. Bra att hon ber Snape göra korgen osynlig, för att ingen ska se flaskan med sprit.
En sak som gör mig fundersam dock: (Det är inte kritik! Se det mer som att jag rensar tankarna!) Varför är det sprit i korgen över huvud taget? Vi vet ju i föregående kapitel* att Snapes pappa har problem med alkoholen, och då borde han ju minnas hur det var, och kanske vilja hälla ut allt? Han borde bli ärrad av problemet hans pappa hade. Jaja, nog om det. (*Jag kommer att återkomma till det längre fram i inlägget! )
En annan grej som gör mig fundersam, är att Harry och Miriam inte rotar i att Ron och Hermione fortfarande är osams, vilket hade en stor påverkan i sjätte boken. Men det är kanske inte aktuellt än, så det är bara att vänta och se.

Jag märker att Malfoy ser Miriam med andra ögon. Det verkar som om deras lilla pratstund rensade luften mellan dem, vilket fick honom att bli mer mänsklig. Vi får se hur det går. Undrar vem Snape besöker på Sant Mungos. Det kan hända att jag har glömt/missat något från tidigare avsnitt. Vi får kanske veta så småningom.

Ett par tips som vanligt.


“Snart transferenslektion?” Jag valde att inte låtsas om att ha hört deras diskussion och de såg märkbart lättade ut.

Det låter lite skumt i mina öron, så jag skulle vilja peta så det låter bättre.


“Är det snart dags för transferenslektionen?” Jag valde att inte låtsas om att ha hört deras diskussion och de såg märkbart lättade ut.

Han hade helt på egen hand fått reda på att Crabbe och Goyle användes som utkikar utan att de egentligen hade en aning om varför


Byt till ett annat ord, så det låter bättre.

Han hade helt på egen hand fått reda på att Crabbe och Goyle användes som spioner utan att de egentligen hade en aning om varför

Nu tillbaka till Kapitel 25: Roligt att du gillade tipsen! Jag såg ändringarna och tyckte att de blev superbra. Roligt att du gillade att det blev mer liv i kapitlet angående simningen. För det hade som sagt varit osmart att lämna Snape vind för våg i vattnet, utan att ha koll, ifall Eugene hade behövt ingripa. Men du löste det på ett bra sätt! Bravo!
Angående slutet, så vet jag att man kan läsa mellan raderna att Snape blir ledsen och arg. Jag tyckte bara att man kunde förstärka det. Inte jättemycket, utan med några rader, så man förstår att han hör vad Tobias säger. När det gäller Eugenes och Eileens samtal, så kan jag nästan gissa vad han såg. Men det kanske kommer fram senare. Det hoppas jag nästan.

Nu längtar jag till nästa söndag!

Jag lär få skit för det här, men jag tycker inte om berättelser där Snape och Harry är ett kärlekspar! Sorry, men det känns bara så skumt!

Så kände jag när jag läste kapitlet för första gången igår morse! Jag blev rent av stum när jag läste det, och så har jag läst om det några gånger under dagen. Jag antar att jag vill veta vad jag ska skriva!
Så megabra kapitel! Även om jag inte fällde en tår, så blev jag ändå djupt berörd. Relationen mellan Snape och morbrodern är väldigt gripande, liksom sanningen om kontakten som bröts! Bra jobbat med Eugenes personlighet och utseende. Man får en tydlig bild av honom, och han agerar som en ansvarig storebror. (Synd att han inte kunde banka lite vett i sin svåger!)


Det var en bra idé att göra texten kursiv, använda nutidsform som tempus och att skriva i tredje person. På så sätt förstår läsaren att man åker bakåt i tiden. Camilla Läckberg använder liknande stil. Se det som något positivt, för hon skriver bra. (Något att testa? )

“Jag såg det idag nere på stranden, fastän du försökte dölja dem för mig.”
“Det är min ensak, Eugene. Mitt val.”
Morbrors röst blir ännu lägre, nästan en viskning: “Det handlar inte bara om dig. Eileen, du måste slå dig fri.”


Jag undrar vad han såg. Men man förstår att han vill att Eileen ska skydda Snape. Han verkar fatta hur Tobias är när han dricker, för av flaskorna att döma, har han problem med alkohol. Har sett en sådan flaska i några fanarts, så man fattar varför han var hemsk. Ja, ja nog om det.

“Tobias”, vädjar mor igen, och hennes rörelser är små och avvägda. “Inte inför Severus …”


Här fattar man att hon vill skydda Snape, så jag skulle ha försökt fly, om jag vore hon. Men hon vågade kanske inte.
Mot slutet förstår jag att Tobias skyller allt på Eugene, och därför fick de aldrig träffas. Där blev det gripande.


Nu kommer lite tips:



Misstänksamt betraktar han den stora buteljen som morbror sätter fram på bordet. De är äntligen här nu, han och mor. Dagen han har väntat på hela vintern och våren är inne. Dessa veckor hos morbror på somrarna är som eldflugor i grått mörker. Ska det nu bli flaskor på bordet här också?

Jag vill gärna ändra, så det låter lite bättre när man läser texten högt.


Med en stor klump i magen betraktar han den stora buteljen som morbror sätter fram på bordet, och misstankarna växer. De är äntligen här nu, han och mor. Dagen han har väntat på hela vintern och våren är inne. Dessa veckor hos morbror på somrarna är som eldflugor i grått mörker. Ska det nu bli flaskor på bordet här också?


“Du har det i dig, Severus”, säger han. “Din förmåga är ovanligt stark.” Han vadar närmare och hukar sig i höjd med sin dotterson. “Därför är det viktigt att du är försiktig”, säger han.

Om du ser det röda ordet: Man kan tro att han är Snapes morfar. Ändra ordet.

“Du har det i dig, Severus”, säger han. “Din förmåga är ovanligt stark.” Han vadar närmare och hukar sig i höjd med sin systerson. “Därför är det viktigt att du är försiktig”, säger han.

I början är det svårt, inte alls som att få små föremål i naturen att sväva. Hela ens egen kropp är mycket tyngre att hålla ordning på. Men Severus ger sig inte och snart kan han ta både tio och femton simtag i vattnet.

Egentligen är det kanske inget fel på texten, men man kanske kan utveckla det hela lite? Alltså att man lägger till att Snape till en början sjunker när han övar på simtagen. Sedan vore det bra att det står att Eugene är i närheten hela tiden och har till exempel en arm under magen på Snape, så inget händer. (Det är ju inte så smart att lämna någon ensam, när personen till en början inte kan simma.)

I Kapitel 9- Strand får ju Miriam och vi läsare se Snape simma långt ute i sjön, (Vilket hon inte tycker verkar så klokt.) och då borde det kanske stå att han även har lärt sig simma på djupt vatten, samt lärt sig flyta, trampa vatten, dyka och testa olika tempon och simsätt.

Det var bara en tanke som slog mig, men du bestämmer självklart själv. Vill du ändra, kan du formulera bäst du vill.

“Det är min ensak, Eugene. Mitt val.”

Ändra gärna, så det känns levande.

“Det är min ensak, Eugene. Jag har gjort mitt val.”

På slutet tycker jag att det är lite skumt att Snape inte reagerar på det Tobias säger om Eugene. Hör han inte att pappan förbjuder dem att träffas? Borde han inte bli både ledsen och arg, eftersom han tycker om sin morbror?* Vill du lägga till det, får du formulera det bäst du vill.



Severus hatar flaskor.

Den här meningen kommer från slutet av texten. Lägg gärna till ett ord, om du vill.


Severus hatar verkligen flaskor.

Tror inte jag hittar något mer. Annars skickar jag en uggla.

* Spoiler från "Quirrells första år på Hogwarts"


Då skulle jag nästan vilja lägga till lite känslor på slutet, men det är en smaksak.
Åh, jag längtar till nästa söndag. Skönt att vi är överens om Hermione. Vi får se hur det går där.

Mamma blev superglad för paketen pappa och jag gav henne nu på morgonen! (Avis Fortunae vet.)

Sedan hittade jag en födelsedagspresent till min pojkvän! Han ska få Dragonheart med Dennis Quaid och David Thewlis (Remus Lupin)! Han älskar nämligen drakar.

Lördag, för då ska mamma få sin födelsedagspresenter i efterskott, och vi kan äta chips, tårta och godis med gott samvete! Plus att det ska bli kul och se hennes reaktion.

Avis Fortunae:Vilket lustigt sammanträffande! Jag har just tipsat Ylvenom den via ugglan! ♥

En åsikt jag har, är att Dumbledore skulle ha lämnat Harry på ett barnhem, och låtit honom bli adopterad av en familj, som hade kunnat ge honom kärlek och omtanke redan från början.

Du får en tumme i morgon!

Tycker Luna är jobbig till en början när vi möter henne för första gången.