Tack alla! Jag blir tårögd :*
Och Tack Twisted, vad kul att höra att du gillar den och VAD du gillar med den, U make my day! ♥
Hoppas ni kommer fortsätta läsa allihopa, och har ni ff:s så säg vad dem heter, jag både bevakar och läser!!
Här kommer iallafall kapitel 7 som är ganska kort, men snart är jag klar med kapitel 8&9 som är lite längre
EnjoY! Kram♥


Kapitel 7

Den långa, kraftiga flickan glodde stint på mig. Hon var ungefär lika lång som hon var bred, och det gällde inte bara längden. Ansiktet var kraftigt och brett, axlarna var breda, händerna var stora, ja till och med öronen var gigantiska. Hennes hår hängde i svarta stripiga tesar nerför axlarna på henne och den bastanta näsan såg ut som om den var fastsatt med trolltejp. Hela hennes ansikte utstrålade elakhet och Draco i jämförelse med henne framstod plötsligt som väldigt trevlig. Hon kastade en flörtig blick mot Draco och skrattade ett brölande vidrigt skratt som till och med hade fått en Ungersk taggsvans att känna sig besegrad. Förutom flickan fanns det tre pojkar utöver Draco. Två av dem var så groteska att jag kunde svära på att det rann trollblod i deras ådror.
Den tredje var smal med elaka små ögon och ett ansikte som var ännu spetsigare än Dracos.
Det här var mitt urval av sällskap till kvällen och jag kände mig ungefär som en råtta fångad i en råttfälla med fem hungriga katter runt om. Uppriktigt sagt hade jag blivit förvånad. Med tanke på hur uppblåst och självgod Draco verkade vara, så hade jag förväntat mig att han skulle valt sina vänner med större omsorg. Eller kanske var det precis det han hade gjort, för i den där hopen så framstod han som både väldigt snygg och intelligent.
Flickan, som verkade ungefär lika charmig som en Sprängstjärtsskrabba, fnittrade oavbrutet och slängde med sitt korta flottiga hår.
Pojken med det spetsiga ansiktet såg sig bara omkring med bister min, och de två troll liknande killarna glodde bara dumt framför sig medan dem då och då gav till ett grymtande.
”Ha nu så roligt, Draco.”, Narcissa log ett strålande leende mot var och en av oss i tur och ordning. ”Gå nu på upptäcktsfärd och håll er ur vägen och stör inte, är ni snälla.” Hon trippade nerför trappan där Lucius höll på att visa sina gäster till bords.
Jag kikade nyfiket över trappräcket.
Ett tjugotal trollkarlar och häxor med bistra utseenden flockades borta vid ingången till
matsalen. Det verkade som om dem skulle ha någon sorts sammanträde. Alla såg mycket allvarliga och viktiga ut, och Lucius kastade ibland en blick över axeln för att försäkra sig om att ingen obehörig tjuvlyssnade medan han visade in dem i rummet, samma rum som dem försvunnit in i vid flera tillfällen när häxan med de galna utseendet hälsat på.
Till sist hade alla tagit plats vid det stora bordet och dörren gled igen med en smäll.
Jag rätade upp mig från räcket och vände mig och tittade på den lilla kvartetten runt mig .
Alla förutom Draco stirrade tillbaka med kalla tomma ögon.
Jag kunde inte hjälpa att jag kände mig riktigt obehaglig till mods, och jag backade några steg mot mitt rum. Kanske skulle Draco hämnas nu för det som hände i Diagongränden, nu när han var på säker mark?
”Vart ska du ta vägen då?”, sa flickan elakt. ”Gå och böla över ditt missfoster till pappa kanske?”
Jag blev med ens alldeles kall. Hur visste hon…?
”Vi har ju inte ens presenterat oss.” Flickan tog ett par steg mot mig.
”Pansy Parkinsson.”, Hon sträckte fram en hand lika stor som min ena fot, men drog sen snabbt tillbaka den utan att jag gjort en tendens till att röra den. ”Ursäkta, men jag vill inte smutsa ner mig.” De andra skrattade och jag kände hur rodnaden steg upp på kinderna och gjorde mig tårögd.
”Flytta på dig!” sa jag ilsket. ”Låt mig få komma förbi…”
Pansy gav upp ett gällt skratt som fick väggarna att skaka.
Två snobbiga trollkarlar med slickat hår höll för öronen medans dem ilsket ropade ohörbara saker till Pansy från sina porträtt. De två pojkarna som mer påminde om troll än tonåringar, vaggade förvånansvärt snabbt fram och ställde sig framför mig och spärrade vägen medan de hotfullt svängde sina långa gorilla armar fram och tillbaka.
”Jag skulle inte tro det va, vi har ju inte ens lärt känna varandra än!” Hon gav upp ett till skratt och dem andra två instämde lydigt.
”Du ska inte tro att du är någonting bara för att du är från Sverige.” Pansy gjorde till rösten.
”Bara för att du tror att du är speciell.”
”Flytta på dig!” fräste jag igen och slöt fingrarna om trollstaven. Mina händer darrade våldsamt och jag kände till min stora fasa hur gråtklumpen började växa i halsen.
Pansy flinade. ”Jag tycker synd om Draco som måste ha dig hemma hos sig.” Om det var hem till mig du hade kommit, så hade du åkt ut direkt…”
”Jag har inte bett om att få bo här, om det var det du trodde!”, skrek jag, väl medveten om att rösten inte höll.
”Jag hatar det här stället, och jag hatar er!” vrålade jag och kände hur tårarna bröt igenom min fasad och började rinna nerför kinderna. ”Speciellt dig!” skrek jag och stirrade på Draco som glodde tillbaka utan att säga någonting.
Jag tog tillfället i akt när Pansy stämde in i en ny skrattattack och gjorde en stört rusning förbi dem och fram till mitt rum där jag rusade in och slängde igen dörren.
Panikslaget såg jag mig om efter ett lås, och när jag insåg att det inte fanns något tog jag tag i kofferten och släpade den framför dörren.
Sen sjönk jag ner på golvet med huvudet i händerna.
Jag kände mig så löjlig som grät, men jag klarade inte av någon elakhet just nu, inte från någon.
Åh vad jag önskade att Shanti skulle komma tillbaka snart, så jag fick någon att prata med.”

*
”Draco, du vet vad jag har sagt… Så många gånger, och ändå trilskas du… Viker undan… Inte lyder…”
”Det var inte jag!” Draco var mycket väl medveten om att hans röst åkte upp i falsett av skräck, och att han måste låta som en liten barnunge som fick en utskällning för något han inte gjort.
”… Mycket dåligt uppförande… Jag är besviken Draco. Nästan lika besviken som jag blir när du låter den där smutsskallen Granger slå dig i vartenda prov…”
”Hon är lärarnas gullegris!”
”Inga bortförklaringar nu Draco…” Lucius röst var iskall när den sköljde över Draco som rös.
”Jag är så trött på att alltid bli besviken…”
”Jag lovar, den här gången… Jag ska göra det. Jag kommer inte göra fler misstag. ”
”Draco.” Hans pappas röst blev med ens mycket allvarlig.
”Jag har varit snäll och jag har varit förlåtande för att du är min son.” Men din klumpighet drar vanära över familjen. Inte ens att spela Quidditch klarar du av ordentligt, pojken Potter vinner varenda match framför näsan på dig och kvicken har väl i alla fall inga gullegrisar, eller hur?”
”Far…”
”Nej, Draco. Du borde veta vid det här laget att man inte leker med mitt tålamod. Det får vara ett slut på det här nu… Crucio!”
Hans skrik skar ut i nattens tystnad, och när Elli vaknade några minuter senare, utan att ha förstått vad som väckt henne, kröp han darrande ihop på golvet, medan hon drog täcket tätare in till sig, och somnade om.

Tack alla ni som tycker att det är bra :'3
Jag skriver sålänge som nån läser det!
Min data kraschade så jag förlorade TRE kapitel som jag jobbat med i flera dagar nu... Så får skriva om alltihop!
Därför lägger jag upp det här lite sent, och kan tänka mig att det säkert finns en del slarvfel... Hoppas ni ska gilla det ändå!Kram♥♥♥

Kapitel 5
Bröderna Weasly


Draco, kan du vara så snäll att hålla ett öga på den här åt mig ett slag?” Lucius räckte sin son ett väl inslaget litet paket och vände sig sedan till mig.
”Vi ska ha gäster ikväll.”, Han krökte på läpparna och rättade till sin mantel utan att släppa mig med blicken. ”Och jag förväntar mig att du framför en uppriktig och artig presentation av dig och din, låt oss säga, familj…”, Och sen att ni båda”, Han spände sina ögon i först mig och sen Draco, ”Håller er borta tillsammans med …”, Han gjorde en liten paus, ”De andras barn medan vi… planerar affärer.” Är vi överens? Så bra”, fortsatte han när varken jag eller Draco svarade. ”Då säger vi det… Åh, tack så mycket Narcissa…”
Narcissa hade kommit upp bakom sin man, och räckte honom ett till paket som var ännu mindre än det första. Han tog ivrigt emot det och började genast vända och vrida på det.
”Nu ska vi se om det är… Åh ja…”
Tydligen blev han nöjd med vad han såg, för han lät det sedan glida ner i säkert förvar innanför sin mantel med ett brett leende på sina smala läppar. När han upptäckte att jag iakttog honom log han och klappade sig på manteln där det buktade ut.
”Draco älskling, flera av dina små vänner från skolan kommer, det var väl skoj?”, sa Narcissa och la moderligt handen på hans axel.
”Du får presentera dem alla för lilla Eleonora här… Jag är säker på att ni kommer bli goa vänner…”
Draco såg inte ut som han trodde det, han stirrade bara på sin mamma med skeptisk blick och ryckte sedan på axlarna.
”Jag gillar inte ditt uppförande, Draco”, sa Lucius skarpt. ”Vi får hoppas att du har vett nog till att skärpa till dig tills ikväll, vilket jag tvivlar på…Narcissa, vad är klockan?”
Narcissa drog fram sin trollstav och den gav ifrån sig ett väsande och skrev någonting framför henne i luften. Hon lutade sig fram och tog sig en titt, innan hon stoppade tillbaka staven innanför klädnaden igen.
”Kvart över fyra, min kära Lucius.”
”Så pass… Jag har fortfarande en del att… Ni båda, har ni inte Böcker att köpa…?”
Han nickade åt mig och Draco.
”Deras boklistor kommer inte förrns om två veckor, Lucius”, sa Narcissa tyst.
Lucius log. ”Det finns säkert något annat ni två kan roa er med en timme, inte sant? Draco, varför visar du inte Eleonora runt i butikerna? Kanske ni ska gå förbi Gringotts också, så Eleonora kan växla lite pengar… Om det finns något att växla förstås.”
”Vi har samma valuta i Sverige.” svarade jag kort och kände hur kinderna hettade av min dåliga Engelska.
Lucius leende bleknade något och Narcissa tog honom under armen, beredd på att gå.
”Då föreslår jag att du följer lilla Eleonora till Madam Malkins, Draco, så hon kan köpa sig en anständig klädnad, du ser ju precis ut som en mugglare!”
”Lilla Eleonora har faktiskt en nästan ny mantel hemma”, svarade jag Narcissa och pressade fram ett leende, chockad över min egen djärvhet.
”Det finns säkert utrymme för en till, klädnader kan man ju aldrig få för många av. Vi plockar upp er om en timme utanför Den läckande kitteln, håll koll på tiden Draco.”
Hon tryckte hans axel på samma sätt som hon gjort hemma vid spishällen och skyndade sig sedan iväg längs den folktäta gatan tillsammans med Lucius.

Så fort hans föräldrar var utom synhåll vände sig Draco mot mig.
”En sak ska du ha klart för dig”, sa han och blåste upp sig. ”Att jag har ingen som helst lust att släpa runt på smutskallar på allmän plats, bara så att du vet.”, sa han med en röst som tydligt talade om att det var mitt och bara mitt fel att hans mamma föreslagit att han skulle visa mig runt.
”Va bra, jag har ingen lust att visa mig i bortklemade snorungars sällskap heller”, svarade jag kyligt.
”Säg om det där!”, morrade Draco och hans hand slöt sig om klädnaden där han förmodligen bar sin trollstav.
”Tänker du förhäxa mig?” Med tanke på att du är mammas lilla pojke så ser jag inte det som speciellt skrämmande…”
”HÅLL MUN!” Draco drog fram sin trollstav och riktade den mot mig.
Tusen tankar flög genom mitt huvud, men innan jag varken hunnit ducka eller försvara mig hördes en ljudlig explosion och en röst som ropade.
”EXPELLIARMUS!”
Draco for i backen med en duns och hans trollstav studsade ner på marken och rullade fram till mina fötter. Snabbt kastade jag mig ner efter den helt utan att komma ihåg att jag bar min egen trollstav innanför klädnaden, och snurrade runt för att hitta förövaren medan Draco låg kvar på marken och stönade.
”Du tänker väl inte förhäxa oss med den där snorpaddans trollstav?”
”Faktum är att man aldrig kan veta var den har varit någonstans, med tanke på ägaren!”
”Och man förhäxar väl inte sina räddare?” Hördes en tvåtonig stämma.

Två rödhåriga killar dök upp i tomma intet framför mig.
Dem var långa och gängliga med ljus hy och fräknar som täckte nästan varenda decimeter av deras ansikte. De var så lika att dem bredvid varandra såg riktigt lustigt ut.
Den ena gick fram och petade till Draco med foten.
”Tyvärr levande.” sa han och skakade sorgset på huvudet åt sin tvillingbror som omsorgsfullt stoppade tillbaka trollstaven ner i jeansfickan.
”George” Han sträckte fram en kraftig hand och skakade min energiskt.
”Fred” Sa den andra och skakade min andra hand.
”Och det där är Malfoy”, sa George och gav Draco en äcklad blick. ”Slemmigt litet kryp.”
”Vi försökte förhäxa honom förra året, men rektorn kom på oss”, sa Fred urskuldande.
”Nu när vi ändå planerar att bli relegerade så gör det ingenting.”
”Nu ska du inte överdriva, käre bror.”, sa den andra som tydligen hette George. ”Lite större planer än så har vi väl för vårt F.UT.T år. Skadade han dig?”
”Nej” sa jag och såg roat på Draco som fortfarande låg kvar på marken.
”Finemang”, sa Fred och sträckte på sig. ”Dagens goda gärning - Check!”
Sen vände tvillingarna sin uppmärksamhet mot mig och sa i en mun : ”Vem är du?”
”Åh, förlåt… Eleonora, Elli…”
”Angenämt”, sa Fred och skakade min hand.
”Mycket angenämt”, sa George och skakade min andra hand.
Jag kunde inte låta bli att skratta och båda gav mig en uppskattande blick.
”Du är väl inte härifrån va?”, sa George nyfiket medan han intresserat studerade Dracos försök att ta sig upp, vilket försvårades eftersom Fred hade ställt sig på hans mantel.
”Jag är från Sverige”
”Sverige!” George visslade. ”Hörde du det, Fred? Hon är svensk!”
”Fred såg överraskad ut. ”Så alla har inte blont hår och stora bröst där?” frågade han och trampade med flit Draco på fingrarna. ”Häftigt!”
Jag fnissade. De här två var så olika familjen Malfoys som det bara gick att vara, och jag kände genast vilket jag föredrog.
”Vart är dina föräldrar då?” sa Fred medan han försökte trampa Draco på andra handen.
”Åh…Jag….”, Plötsligt ville inte min tunga lyda mig. ”Jag bor hos honom”, mumlade jag, utan att se på tvillingarna.
”Honom?” Fred stirrade på mig och George låtsades drabbas av ett svimningsanfall. ”Du skämtar!”
”Öh…Faktiskt inte…Hans föräldrar…Min mamma tyckte att….Hon skickade hit mig”
”Tragiskt” , sa George och hängde med huvudet. ”Då antar jag att du ska börja på Hogwarts också?”
”Ja” Jag svalde ner klumpen i halsen med viss svårighet och kände hur jag återfick talförmågan.
”Jag ska börja i sjätte årskursen…Jag antar att ni har årskurser där också? ”
”Självklart!” Tvillingarnas leenden kom på plats igen, och Fred vinkade glatt åt en hop med häxor som gick förbi och stirrade på Draco.
”Vi går vårt sista år. Inte sant, George?
”Det stämmer Fred. Återstår att se hur länge till vi pallar uppföra oss."
Jag log mot dem, osäker på om de drev med mig eller inte.
” Tänkte ni…öh?” Jag kastade en blick på Draco, vars mantel Fred fortfarande stod på.
”Tja, eftersom han tyvärr är med dig, så kan han inte ligga där och skräpa.”
Fred flyttade sig så Draco, som hade tårar i ögonen av smärta och förödmjukelse kunde kravla sig upp.
”Du ser ut att behöva tvätta dig lite”, sa George bistert. Renskrubba!
Dracos mun och klädnad fylldes genast med en grön, såpaliknande vätska och massa bubblor ploppade fram och slöt in hela honom i ett enda stort lödder.
”Vi får alltid motstå frestelsen att göra såhär mot honom under skolåret”, förklarade Fred för mig. ”Därför passar vi på nu. Vi har flera månader att ta igen.”
”Intressant effekt.” George nickade åt Draco, som nu börjat spy upp stora gröna bubblor medan han kämpade för att ta sig därifrån, vilket försvårades av att han hela tiden var tvungen att stanna för att huka sig ner. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom trots att han tio minuter tidigare försökt förhäxa mig. Sen slog det mig plötsligt att om Draco försvann…
”Draco!” Ropade jag efter honom. ”Draco vänta!”
Han tog ingen som helst notis om mig utan fortsatte att gå så fort som hans spyattacker tillät.
”Strunta i honom!” Sa Fred glatt. ”Följ med oss istället, två gentlemän på vift i det fria!”
”Men utan honom så hittar jag inte, hans föräldrar sa…”
”Äh!” George viftade avvärjande med handen. ”Lita på oss, vi hittar här som i vår egen ficka, visst gör vi Fred?”
”Utan tvekan!” Instämde han. ”Vart ska du?”
”Öh… Den Läckande kitteln, om en…”, Jag tog en titt på mitt armbandsur. ”En halvtimme.”
”Fint!” sa Tvillingarna i kör. ”Då visar vi dig dit sen!”
”Så…” Fred la armen om mig. ”Hur mycket har det där patrasket låtit dig se?”

Här kommer kapitel fyra!
Jag blir tårögd av era kommentarer, ska läsa och svara på dem så fort jag kan :*
Tack!!♥

Kapitel 4

”Åh, Ron…”, sa Hermione och gav honom en ilsken blick över kanten på den stora boken Urnor för Framtiden som hon hade uppställd mot sitt glas med Pumpasaft.
”Om du inte slutar vifta med den där...”,
”Slutar? Jag har ju precis lyckats få den att svischa runt såhär!”, sa Ron. ”Titta, nu kan den flyga ett helt varv utan att krascha…” Han viftade energiskt med händerna, och den lilla miniatyr modellen av Quidditch spelaren Viktor Krum tog sig ännu en rundtur omkring huvudet på dem med de små händerna hårt kramande om miniatyr kvastens skaft.
”Och jag som trodde att du hade något emot Viktor?” Hermione höjde på ögonbrynen.
”Den riktiga Viktor, ja!”, sa Ron och fortsatte att ivrigt betrakta figuren som susade snabbare och snabbare genom luften.
”Men den här Viktor är betydligt tystare och inte så präktig!”
”Viktor är inte präktig, Ronald!”, sa Hermione ilsket. ”Det är bara du som aldrig ger honom en chans…”
Harry lät deras käbbel dö bort och ersättas av hans tankar.
Sirius bleka, smala ansikte, handen som liksom famlade i luften...Fingrarna som greppade efter något, vad som helst att gripa tag i som skulle hindra honom från att falla.
Faktum var att den här sommaren hade varit den värsta i hela Harrys liv, till och med värre än alla dessa långtråkiga vidriga somrar han fått tillbringa som Dudleys privata slagpåse, innan han visste att ett annat liv väntade honom därute.
Innan han visste att han var en trollkarl och skulle få börja på Hogwarts skola för trolldom och häxkonster. Det hade varit de fem bästa åren i Harrys hittills sextonåriga liv. Men också fem år fyllda med massor av faror och märkliga händelser. Harry var nämligen inte någon vanlig trollkarl. Han var den enda som någonsin hade överlevt den dödande förbannelsen då han bara varit ett år gammal. Harrys båda föräldrar hade blivit mördade samma natt av världens mäktigaste och ondaste trollkarl, Lord Voldemort. Det var också han som var anledningen till att Harry bar ett blixtformat ärr i pannan och var berömd över hela världen. Harry hade fått växa upp hos sin moster, morbror, och sin överviktiga grisliknande kusin, Dudley. I ett försök att få ut Harrys magiska krafter hade dem kämpat med att plåga honom så mycket de bara kunnat under de åren som Harry bott där. Trots deras ansträngningar så var det enda resultatet att Harry utvecklade en stark avsky mot sina enda släktingar. Sirius hade varit den enda släkting som Harry kände något annat än avsky emot. Men Sirius var död. Lika död som Harrys föräldrar. Harry hade tappat räkningen på alla gånger som han vaknat upp i Rons stökiga rum i Kråkboet under sommaren som varit, svettig och skakig efter att ha drömt mardrömmen om och om igen.
”Harry!” Rons väsande röst fick honom att hoppa till och väckas ur sina obehagliga tankar.
”Titta där!”
”Malfoy” Harry stirrade ut genom fönstret.
Hans välkända älsklingsfiende Draco Malfoy syntes mycket riktigt spatserande uppför huvudgatan utanför. Han såg sur ut, och Harry kunde se hur han kastade oroliga blickar över axeln. Ron flinade och återgick till sin glass.
”Rätt var det är så åker han dit för något, och den dagen…”, Han Svalde en stor tugga choklad, ”…ska jag skratta! Vem som helst kan se att han har något lurt i kikaren…”
Hermione slog igen boken med en smäll.
”Nej då”, sa hon roat. ”Titta igen.”
”Vad i HELA HELSKOTTA!” Ron spottade smält choklad och Banancurry glass över hela bordet, och tog ingen notis över Hermiones mördande blick då hennes bok blev alldeles nerstänkt.
”Har Malfoy... ”, Han gjorde en liten paus medan han drog efter andan. ”Skaffat flickvän?”
Vid dem orden kastade också Harry återigen en blick ut genom fönstret. Malfoy hade stannat utanför Kittelbutiken (Violas Kittlar- Det är inte priset som räknas, utan formen) och bredvid honom stod en ganska blek, smal flicka i deras ålder med mörkbrunt halvlångt hår. Harry hade aldrig sett henne förut, och han kunde inte minnas att Draco någonsin hade haft något annat flicksällskap än sin trogna beundrarinna, Pansy Parkinsson.
”Nej hon är alldeles för snygg” konstaterade Ron högt för sig själv.
”Ja”, instämde Harry tyst och fortsatte studera det omaka paret. Flickan hade nu satt sig på stentrappan som ledde upp mot butiken, medan Draco stod lutad mot den med sitt vanliga överlägsna uttryck målat i ansiktet.
Harry fick plötsligt en märklig känsla av att han ville gå ut och mucka gräl med Draco.
”Vid merlins skägg”, mumlade Ron. ”Näääeh… Inte kan en sån där snygg tjej hänga ihop med den där torskpaddan…”
Hermione gav honom en ilsken blick.
”Hon är inte tillsammans med Malfoy!”, sa hon tvärt. ”Hon är inte härifrån.”
Ron stirrade på henne med lätt gapande mun.
”Hur kan du veta det?”, Han skakade på huvudet. ”Harry, hur kan hon veta precis allting?!”
Hermione gav till en fnysning men hon såg triumferande ut.
”Jag hörde henne inne på Flourish och Blotts tidigare, när jag var in för att köpa…”
”Struntsumma vilken dammig bok du skulle köpa!”, sa Ron. ”Hur vet du att hon inte är med honom?”
”För att”, fortsatte Hermione ilsket, ”att hon talade med Mr. Bodegrim, affärsinnehavaren ni vet, och han kan en mängd olika språk och…tja, hon talade inte engelska.” avslutade hon.
”Så då är hon inte med Malfoy?” sa Ron hoppfullt.
Hermione suckade. ”Hon är inte tillsammans med Malfoy Ron, det ser du väl själv…”, Hon nickade ut mot flickan. Hon och Draco såg hela tiden till att hålla sig på bra avstånd från varandra.
” Men hon måste ju ha något att göra med honom eftersom…titta nu går dem!”
Malfoy hade släntrat iväg uppför gatan och flickan följde efter en bit bakom honom, något motvillig. Harry satt som klistrad med blicken på henne, tills hon vek av bakom ett hörn och försvann. Det hade varit en mycket söt flicka, och känslan av att han kanske skulle stöta på henne flera gånger, trots att hon verkade ha ett band till Malfoy, gjorde honom märkligt nog på bättre humör.

Aww TACK! Det där var en sån där nu-gjorde-du-min-dag-kommentar, jisses amalie vad glad jag blev! :'


Hehe oops! Ska försöka dela upp styckena lite mera,
men det kommer nog bli långt ändå
Ett tips, kopiera det till world och läs där! Det brukar jag göra när jag läser långa stycken


Ja! Jag lägger upp kapitel 3 nu, sen kapitel 4 lite senare ikväll :'
Jag är så sjukt glad att ni gillar de allihopa, det gör mig så otroligt glad! Dina ff är också så himla bra Lillan Potter!

Kapitel 3
Diagongränden

De följande dagarna som kom virvlade förbi som i en tjock ogenomtränglig dimma.
Jag tillbringade all min tid uppe på rummet, och gick bara ner när Draco eller någon av husalferna kom upp för att hämta mig, det vill säga vid måltiderna.
Jag blev förvånad över att Narcissa och Lucius lät mig vara ifred. Narcissa gav mig bara sitt vanliga kalla leende, böt några ord med mig för att sedan rikta sin uppmärksamhet åt något annat, vilket oftast var sin son, make eller väninnorna som kom på besök allt oftare.
En tyckte jag särskilt illa om. Hon hade svart, spretigt år, blekt ansikte och ögon så fulla av galenskap att de såg ut som att de skulle tränga sig ur sina hålor. Ändå kunde jag tänka mig att hon en gång varit mycket vacker. Varje gång som hon kom på besök, vilket visade sig vara rätt ofta, blev jag strängt tillsagd av Narcissa att hålla mig på mitt rum. Hon, kvinnan, Lucius och ibland även Draco försvann alltid in i rummet med ormarna, som noggrant förseglades både inifrån och utifrån.
Lucius såg jag annars knappt till alls under den kommande veckan. Han uppenbarade sig bara som hastigast vid frukosten och sen ibland lagom till middagen.
Han verkade tröttare och tröttare, men leendet på de smala läpparna blev större och större, som om han visste att något bra väntade honom. Draco såg jag knappt heller till, och jag antog att han också tillbringade större delen av dagen på sitt rum. Under måltiderna satt han tyst som en mus med en surmulen uppsyn i det bleka spetsiga ansiktet. Jag var faktiskt förvånad över att min taktik att hålla mig undan hade fungerat så pass länge, men på lördagen gick det inte längre.
Jag satt vid skrivbordet och skrev dit min gamla adress med snirkliga bokstäver på pergamentet. Tårarna hade sen länge torkat på papperet och bildat små fläckar lite här och där över texten. Shanti hoade och flaxade ner bredvid mig och sträckte ivrigt ut benet.
”Snart klart.” Jag krafsade dit gatuadressen och rullade ihop pergamentstycket.
”Jag ska bara försegla det.”
Stegen i trappan fick mig att stelna till ett ögonblick innan jag kom på att jag inte gjorde något otillåtet och fortsatte rulla ihop brevet. Omsorgsfullt förseglade jag det innan jag surrade fast det vid Shantis ben.
”Vem skriver du till?” sa Draco misstänksamt när han dök upp i dörröppningen.
”Min mamma”, Sa jag och kände en välbekant gråtklump i halsen. ”Är det också förbjudet?”
Jag vände på huvudet och såg på honom där han stod, som vanligt lutad mot listen och iakttog mig.
”Nej”, sa Draco som nu rättade till sin klädnad helt i onödan.
”Mamma vill att du ska komma med ner”, Han sträckte på sig och återgick till sin fulla längd.
”Vi ska åka till Diagongränden.”
”Diagongränden?” sa jag oförstående och höjde på ögonbrynen. ”Vad är det?”
”En gata för sådana som oss”, svarade han irriterat. ”Vi behöver köpa skolsaker där, och min pappa…”
”Jag behöver inga nya skolsaker.”
”Min mamma vill i alla fall att du kommer med”, sa han kyligt. ”Och om jag vore du, ” fortsatte han, ”så skulle jag inte rekommendera att säga emot min mamma.”
”Mammas lilla pojke va?” Ett elakt leende spreds över mitt ansikte, och jag kände en liten stöt av tillfredsställelse när jag såg hur Draco rodnade ilsket.
”Nej!” sa han ilsket.
”Är det något problem där uppe, Draco?” Narcissas lena röst hade letat sig upp från bottenvåning.
Jag kände en ofrivillig rysning gå genom kroppen, och Draco stelnade till.
”Nejdå, mamma” , Han kastade en misstrogen blick på mig, ”Vi kommer ner alldeles strax.”
Han gav mig en sista ilsken blick innan han tågade ut ur rummet. Jag insåg min brist på valmöjlighet och skyndade att fästa fast pergamentet vid Shantis ben.
Sen bar jag fram henne till fönstret.
”Hacka på henne tills hon låter mig komma hem igen”, sa jag sorgset. Shanti lät höra ett lugnande hoande, bredde ut sina vingar och försvann ut i friheten.
Själv drog jag fram trollstaven och placerade den in säkert förvar innanför klädnaden och begav mig nerför trappan.
Hela familjen Malfoy stod samlade vid spishällen när jag kom ner. Alla bar dem svarta resemantlar med en liten broderad silvergrå orm vid brättet.
Jag kände ett stygn av skadeglädje över att jag inte tagit på mig min mantel när jag såg Narcissas ogillande min. Men hon sa ingenting, utan vände sig istället mot Lucius som stegade fram till brasan vartefter han fäste sina tomma ögon på mig.
”Har Miss Jacobsson rest med flammpulver förut?” frågade han med en röst hos någon som talade med en mycket efterbliven person.
”Ja” , svarade jag.
”Jag trodde inte att ni kommit så långt i utvecklingen i …” Han gjorde en paus och gav mig ett försmädligt leende. ”Ert land.” Han och vände sig om och stoppade ner handen i en skål gjuten i silver.
”Diagongränden!” Mr Malfoy försvann i ett virrvarr av starka gröna lågor.
”Bäst att du visar henne hur det ska gå till, Draco”. Narcissa gav hans axel en lätt tryckning innan intog samma plats som Lucius och upprepade proceduren.
Med ett sprakande ljud var också hon borta och Draco vände sig mot mig.
Han gav mig en blick som tydligt talade om vad han tyckte om att bli tvungen att stå i samma spis som mig.
”Kom hit.”
Jag kände hur hans överlägsenhet fick det att koka i kroppen, och jag fick tvinga mig själv att ta plats bredvid honom i spisöppningen. Det var varmt och trångt och jag kunde känna hans andetag genom min klädnad. Draco räckte fram skålen och jag tog en näve av pulvret.
”Diagongränden!” hojtade han och i nästa sekund infann sig känslan av att stå i en mycket varm snurrande karusell. Jag slöt ögonen och drog ihop axlarna så mycket som det var möjligt för att slippa stöta in i Draco.
Bara några sekunder senare snubblade vi ut i ett dunkelt rum.
Glada röster höjdes och sänktes runt omkring oss och jag skyndade mig att sopa ögonen rena från sot.
När jag öppnade dem igen konstaterade jag att vi befann oss på en pub. En stor kraftig häxa med något som såg ut som en stor fjällig svans utstickande från manteln betraktade oss nyfiket innan hon vände sig mot bartendern, en skallig krum man med märkligt utseende.
”Kom.”
Jag följde efter Draco som tagit sikte på dörren ut mot gatan, medan jag nyfiket såg mig omkring. Det verkade vara en mycket populär pub. Vi fick lov att röra oss i sidled förbi de stora borden för att undgå att trampa någon på tårna.
Det gav mig mera tid till att studera gästerna.
Mängder av häxor och trollkarlar flockades runt bardisken där den skalliga bartendern nu fått sällskap av två till, som stressat for fram och tillbaka för att servera sina gäster med allt från Pumpasaft till någonting som var misstänkt likt blod.
I hörnet alldeles vid utgången satt en mycket gammal häxa insvept i svart sjal och rörde i någonting som liknade halvruttna råttsvansar. Hon blinkade irriterat åt ljuset som svämmade in när Draco öppnade dörren och slank ut.
Efter att ha kastat en sista blick bakåt stängde jag dörren till puben, med en märklig känsla av att vara iakttagen i ryggen. Jag hann se en stor skylt med texten ”Den läckande kitteln” placerad över ingången (där ännu fler Häxor och trollkarlar nu kämpade för att ta sig in) innan jag upptäckte att Draco försvunnit en bra bit bort, och jag blev tvungen att småspringa efter.

Gata upp och gata ner täcktes med flera olika affärer.
Vissa hade till och med förhäxat sina skyltar så de skrek ut saker om varorna (Flourish och Blotts- Enda bokhandeln där du kan finna ”3001 Magiska bönor”, till bönsmå priser!) andra verkade ha smyckat sina affärer så utstickande som det bara kunde. En liten Häxa stod som bäst och viftade med sin trollstav så att flera hundra feer i olika färger svävade omkring och försökte dra in besökarna i affären.
En lång,ståtlig trollkarl hade satt levande eldsalamandrar i kedjor utanför en stor affär med texten Det magiska mengariet och dem tittade sorgset på mig när vi gick förbi (Magiska Mengariet- Allt från päls till fjäll!) och jag kunde känna ett stygn i hjärtat av medlidande.
Nu var jag visserligen inte fasttjudrad i Draco, men känslan var den samma. Jag hade ingen aning vart han gick, fråga var ingen mening då han i alla fall inte skulle svara, jag var i ett helt främmande land, och hos en familj jag inte kände och som uppenbarligen inte ville ha mer med mig att göra än vad som var absolut nödvändigt. Hade jag bara fått en chans så hade jag gärna gått och kikat in i alla de små affärerna som låg överallt upp längst den långa gatan. Men nu var jag hela tiden tvungen att små springa för att hinna med Draco, som såg ut att vilja komma bort från Diagongränden så snabbt han kunde. Plötsligt stannade han och vände sig om mot mig.
”Vi ska vänta här.”
”Vart är vi?” Jag sträckte på mig för att läsa vad som stod på den vindpinade sneda skylten bakom honom.
”Svartvändargränden?” Vad är det för nått?”
Draco flinade.
”Du är korkad, du. Synd, för det kommer man inte långt på.”
”Konstigt att du har blivit så gammal då”, sa jag och mötte trotsigt hans blick.
”Du kommer garanterat att hamna i Gryffindor!” fräste han ilsket innan han vände sig bort för att betrakta de svartklädda figurerna som rörde sig inne på Svartvändargrändens gata, varav två var hans föräldrar.

Kapitel 16
Välja sida

Dagen i vid-behov-rummet såg också ut att bli den sista dagen som jag och Ginny talade med varandra. Till en början var det skönt. All min ilska gjorde att jag självmant tog omvägar för att slippa stöta ihop med henne, och märkte knappt att hon gjorde detsamma. Men långsamt började jag också märka en förändring hos dem andra. Det var inte bara Ginny som undvek mig. Lavender och Parvati som jag delade sovsal med slutade abrupt att prata med mig. Vi hade aldrig haft någon närmare relation, särskilt inte jag och Lavender som jag hade väldigt svårt att förstå mig på. Men vi hade åtminstone bytt några ord med varandra på kvällarna och under lektionerna. När Parvati och hennes tvillingsyster Padma hade tvingats åka hem morgonen efter då Dumbledore hade påträffats död så hade jag till och med fått en kram av henne. Nu när hon och hennes syster blivit myndiga så hade dem återvänt till skolan och Dumbledores Arme. Ginny som alltid hade föraktat Parvati och Lavender umgicks plötsligt med dem. Jag såg dem sitta tillsammans i fåtöljerna längst in i uppehållsrummet; Ginny, Dean, Seaumus, Parvati och Lavender. Neville brukade svansa efter, alltid två steg bakom Ginny med huvudet nedsänkt. Ibland sneglade han ledsamt åt mitt håll men sa ingenting.
En morgon var Parvati och Lavenders sängar prydligt bäddade och koffertarna borta. Först trodde jag att dem ändrat sig och åkt hem, men när jag sedan såg dem komma efter Ginny nerför spiraltrappan som ledde till sjätteklassarnas sovsal förstod jag. Dem ville inte sova i samma sovsal som en förrädare. För det var det jag betraktades som. Nu kunde jag förstå hur Harry känt sig under sitt andra år på Hogwarts då alla trodde att det var han som skickade Basilisken på mugglarfödda elever. Jag försökte verkligen att låtsas om som att min nyvunna ensamhet inte gjorde mig något. Men den gjorde ont. Samtidigt som jag kände mig sårad så gjorde ilskan ett mörkt bo i mitt hjärta. Starkare än aldrig förr önskade jag att Harry, Hermione och Ron skulle komma tillbaka.

Det var under trolldryckslektionen nästkommande dag som jag hittade den första lappen. Den var inte särskilt väl dold utan låg längst ner i min kittel. Hopknölad och med spretig ful handstil, som om den som skrivit lappen gjort allt för att få hatet att synas.

”DITT BLOD KOMMER ATT PRYDA MITT ANSIKTE.”

Jag stirrade på texten. Blev tvungen att läsa om det flera gånger. En kall kåre letade sig nedför min ryggrad. Blaise, som stått och rört frenetiskt i sin kittel bredvid mig, kom av sig.
”Vad är det där?” Han rynkade på ögonbrynen och jag skyndade mig att stoppa undan lappen.
”Vi tar det senare”, mumlade jag och fortsatte med min trolldryck. Plötsligt kände jag mig betraktad och lyfte blicken från trolldrycken. Snapes gråa, kalla ögon såg rätt in i mina där han stod framme vid katedern tillsammans med Snigelhorn. Jag kunde omöjligt läsa av hans uttryck men någonting sa mig att han hade sett mer än jag önskat att han hade sett.
Jag kunde känna hans forskande blickar följa mig resten av lektionen ända tills jag äntligen klev ut ur klassrummet. Jag kunde fortfarande se de kalla svarta ögon riktas mot Dumbledores döda fallande kropp.
Vi hade haft lektionen tillsammans med dem få Huffelpuff elever som kvarstod. Varje lektion som vi inte hade med Gryffindor var nu mer en befrielse och jag följde Blaise och Nott uppför trapporna som tog oss ut från de dystra fängelsehålorna.
”Försvar mot svartkonster”, läste Blaise från schemat. ”Kan vi inte skolka?”
Han såg verkligen orolig ut. ”Jag har ingen bra känsla, jag har verkligen inte det.”
”Du, Jacobsson!”
Innan jag hann reagera hade jag slagits till marken. Jag tappade luften och kippade efter andan. Ett gäng fötter hade kommit fram till oss och jag försökte förtvivlat ta mig upp på fötter, men kunde inte röra mig.
”Vad sjutton håller ni på med!” Blaise räckte mig sin hand medan han skrek åt mina angripare. ”Vad gör ni sådär för?”
”Tyst med dig Zabini, din ynkrygg!” Jag såg hur en flicka trädde fram. Hon var lång och smal. Det ljusa håret dansade över hennes nätta axlar. Hennes klädnad bar samma färger som min. Omkring henne stod en blandad skala av rött, gult och blått. Det högg till i hjärtat när jag såg att rött helt klart var överrepresenterat.
”Du har förstört tillräckligt för oss. Det är på grund av DIG som allting gått åt pipan!”
”Vad menar du?” Jag kunde inte hålla rösten stabil trots att jag verkligen försökte. Hjärtat dunkade i bröstet och jag var både rädd och chockad. Jag kände igen flickan som Virgina Werhell, en femteårselev som jag aldrig riktigt hade lagt märke till tidigare. Hennes vackra ansiktsdrag som skvallrade om att hon var av Vilie släkt var nu hårt sammanpressade. Hon var verkligen förbannad och i stånd att göra vad som än föll henne in.
”DU och ingen annan är problemet här!” Hon tog ett kliv fram och ännu ett.
”Ser du inte det själv? Du klampar in och tror att du kan styra hela skolan. Det är nu eller aldrig man måste välja sida, Jacobsson, och det verkar som om du gjort FEL val när inte ens ditt eget elevhem vill veta av dig längre!”
Hon kastade en föraktfull blick på Blaise och Nott.
”Du ska bort härifrån, fattar du det? Åk hem till ditt eget jävla land och ställ till oreda men lämna oss ifred!” Fler och fler elever samlades runt omkring oss som flugor kring ett kadaver. Flera slytherinare hade också anslutit sig till åskådarna men de stod i en klunga och betraktade oss lite på avstånd högljutt mumlande med varandra. Jag kunde urskilja Pansy och hennes skräniga väninnor någonstans i högen av grönt och silver.
”Hur vågar du tala så till Elli?” Blaise var upprörd. Hans ögon hade svartnat och han stirrade på Virgina med trollstaven höjd. ”Ett enda ord till och jag…”
”Ja vad ska ni göra? Bita mig?” Det sista sa hon åt Notts håll. Hon hånlog.
”Jag är trött på det här nu, förstår du?” Hon stirrade återigen på mig. ”Om inte jag sätter stopp för dig så gör någon annan det. Man kan inte vara på två sidor, fattar du det? Antingen så är man MED oss eller så är man med DEM!” Hon viftade med trollstaven mot Slytherinarna. ”Och om du har minsta lilla självbevarelsedrift, vilket jag faktiskt tvivlar på att du har, så kommer du över till rätt sida illa kvickt!”
Vi mötte varandras ögon. Mina mörka mot hennes isande blåa, som havet en stormig sommarnatt; vackert men så förrädiskt.
”Tänk dig noga för nu, Jacobsson. Väldigt noga.”
Hon knyckte på nacken, krökte på läpparna och vände sig sedan hastigt om. Det såg ut som om Blaise för ett ögonblick tänkte slänga en förhäxning på hennes ryggtavla, men han stod emot frestelsen.
”Vad händer här? Har inte ni lektioner att vara på?” Professor McGonagall, slitnare än någonsin, viftade åt eleverna som skingrade sig åt alla håll. Hon höjde frågande på ögonbrynen åt mig, men jag skakade bara sammanbitet på huvudet. Jag tvingade tillbaka tårarna, plockade upp min trollstav som fallit ur klädnaden och torkade av den.
”Är allt som det ska här?” McGonagall såg först på mig och sedan på Blaise.
Han öppnade munnen men stängde den igen efter en snabb blick på mig.
”Ja… Jo…”
”Ni borde vara lite försiktiga. Erat umgänge…. Kan uppröra folk.”
Hon sa inget mer, men jag kunde läsa resten i hennes ansikte. Jag kunde också se en förvåning och en stolthet och det gjorde mig lite bättre till mods.
Hon nickade kort åt oss och fortsatte sedan iväg in mot slottet.
”Är du…okej?” Blaise la en hand på min axel.
”Jadå.” Jag drog ett djupt andetag. ”Det är såhär det kommer vara nu, eller hur?”
Blaise och Nott tittade på varandra men svarade inte.
”Jag vet det. Ni behöver inte säga något. Ni behöver inte umgås med mig heller. Ni kanske också kommer råka illa ut och det…Det vill jag inte riskera. Det här är emot reglerna, eller hur? De oskrivna reglerna på Hogwarts?”
”Det är…” Blaise gjorde ett försök att prata men tystnade lika fort igen. Han såg hjälplöst på Nott. ”Det är… Det har nog aldrig…”
”Det är emot principerna.” Notts röst var lika lugn som alltid. ”Men vad är inte det just nu…”
”Jag bryr mig i alla fall inte.” Blaise log mot mig. Hans mörka ögon glittrade.
”Jag har aldrig haft en vän som du, Elli. Om det betyder att jag kommer råka illa ut så är jag beredd att betala det priset.”
Jag kände återigen tårarna stiga i ögonen men den här gången var det av glädje.
Jag slog armarna om Blaise och han kramade tillbaka.
”Tack Blaise. Tack.”
Jag vände mig sedan mot Nott.
”Du vet redan vart du har mig. ”
Jag gav honom samma leende och slog armarna om honom också.
Lappen låg bortglömd i fickan, för stunden lika obetydlig som Virginia Werhell.

Till alla er som älskar allas vår, Snape - HAN ÄR SNART TILLBAKA!

Fantastiskt att ni gillar Snapes egna berättelse! Här kommer del två, hoppas att den ska uppskattas!

Kapitel 2
De vita kaninerna


Snape trampade ner genom korridorerna mot fängelsehålan där lektionen snart skulle äga rum. Medan han gick funderade han på om han skulle beställa cashew Chicken på chopchop, eller om det skulle bli en helt vanlig sketen sallad på Ica. Innan han ryckte upp klassrumsdörren hade han bestämt sig för chopchop och det vattnades i munnen. Aptiten försvann med ens när han kom in i klassrummet.
Harry Potter var på lektionen. Han satt längst fram och viskade med rödtotten Weasley, vars ätt Snape hade tvingats undervisa i alldeles för många år, och besserwissern Granger som Snape alltid hade blivit provocerad av. När han såg Grangers fina, korrekta handstil kunde Snape inte hålla tillbaka avundsjukan. Hon hade kunnat skriva tio romaner om hon så ville medan han, Severus Snape, alltid var fångad i sin meningslösa lärarroll.
”Professorn, professorn!”
Dörren slogs med ens upp och en rund liten Huffelpuff pojke kikade in. Snape tyckte att han var obehagligt lik en av dem citronmuffins som Madam Pince alltid ville bjuda på och kände sig plötsligt illamående.
”Professorn, det är kaniner överallt i Astronomitornet!”
Snapes blick svartnade. Det var femte gången den här veckan, och varje gång var det han som fick ta hand om saken. Ilsket sköt han den feta pojken åt sidan och lyckades nätt och jämt klämma sig förbi.
”Den som rör så mycket som en fena blir utan gratis tandborste!” röt Snape. Klassen svalde. Tandborstar var en av de få saker som Hogwarts bistod med, och det var sannerligen inte något man ville riskera att gå miste om.

När Snape kom upp till tornet fick han en syn värre än Voldemort själv. Det kryllade av vita, rödögda små kaniner. Minst ett hundratal, varav hälften red på den andra hälften för att snabbast möjligt tillverka flera kaniner. Varje gång Snape lyckades hugga tag i en kanin så kom det ett dussin till.
”Hur går det, Severus?”
Albus Dumbledore skred in i rummet, tuggandes på ett av dessa eviga bubbelgum som gubbfan för jämnan hade i truten.
”Ja vad tror du?” spottade Snape fram. ”Det finns en elev här på skolan, Dumbledore. En elev som bedriver illegal kaninuppfödning. Jag kräver att denna person omedelbart relegeras!”
”Så, så Severus", sa Dumbledore och blåste en skär bubbla.
”Kaniner är fredliga djur. Och är det inte bättre att eleverna experimenterar med dessa än med varandra? Vi hade alldeles för många som blev gravida under förra läsåret. Kan dem föra sina lustar på annat vis så är väl det tacksamt?” Dumbledore kastade en blick på sin smartphone och utbrast:” Nej, min kära Severus, Nu stänger Chop-chop om en kvart. Reder du ut det här är du snäll? Det finns burar nere hos Hagrid. Måla dem i en glad färg och schasa in kaninerna. Professor McGonagall kallar! Med en liten blinkning och ännu en bubbla var Dumbledore försvunnen.

Hur ska det gå?
Kommer Snape få fast den illegala uppfödaren?
Blev det ingen thai mat för Snape?
Och är det verkligen bara ett vanligt bubbelgum som Dumbledore tuggar?
Alla svar och lite till i nästa kapitel av Livet Enligt Snape!

Här är den första sanna inblicken i Snapes liv, för er Avis Fortunae, Trezzanoch alla er andra som älskar vår alldeles egna Severus Snape!

Kapitel 1
Snape gör sig iordning

Solens strålar lyste in genom de skitiga fönstren nere i fängelsehålan och bländade Severus Snape i ansiktet. Hans redan sura uppsyn blev om möjligt ännu surare och han svor högt för sig själv: ”Förbannade solsken!”
Endast iförd en mossgrön sidenpyjamas och ett par rosa luddiga tofflor som han fått av Dumbledore på sin 30- års dag, stegade han fram till kaffekoppen från kvällen innan. Kaffet var kallt och blaskigt men det gjorde jobbet, och Snape vaknade till. Efter att ha tuggat i sig en seg smörgås med jordnötssmör på var Snape redo för dagens första lektion - trolldryckskonst med Gryffindor och Slytherin. Snape avskydde läraryrket. Han hatade barn, han hatade att undervisa och han hatade den fula lektionssalen som var helt prydd i grått. Snapes favoritfärg var gul och i hemlighet brukade han önska att Longbottom skulle råka missfärga väggarna så pass att det skulle bli ett gyllene tillfälle att måla om.

När Snape var ung hade han drömt om att skriva romaner, men dem drömmarna hade han fått lägga på hyllan då han hade diagnostiserats med dyslexi i unga år. Både dyslexin, drömmarna om romaner och att han egentligen hellre hade velat gå klädd i gult var sådant som Snape höll för sig själv. Snape var inte den pratsamma typen och han tyckte inte om att dela sina hemligheter med andra.
Snape drog handen genom sitt flottiga hår. Han sneglade på duschen, funderade ett slag innan han fnös föraktfullt. ”Skulle inte tro det”, sa Snape högt till sig själv, klev ut ur rummet och smällde igen dörren.

Fortsättning följer!

Äntligen är jag tillbaka efter arbete, sjukdom och diverse andra tråkigheter ♥ Jag har saknat er! Tack Avis, Gik och Pevve för att ni fortfarande finns här för mig, läser och verkligen tror på det jag gör ♥ Det betyder väldigt, väldigt mycket för mig ♥

Tack för att ni finns!

Du är min klippa, och den klippan vill jag behålla! Satt och väntade och längtade efter ett kapitel, tills jag insåg att du redan skrivit ett xD Då dog jag lite inombords men skyndade mig att läsa. Blev jag besviken? Inte en chans. Det här om något är magi och jag bara älskar det, rakt upp och ner. Så magiskt!

Mer Draco? Kan inte önska mig något mer. Så ge mig, PLZ. Jag blir tokig snart. Älskar att se Mirre och Snape tillsammans, du gör det så magiskt. Ingen annan har någonsin lyckats med den biten. Och tro mig, jag har läst miljoner ff:n genom åren.

Jag simmade så fort jag kunde, samtidigt som Severus ropade på hjälp och viftade med armarna. Till slut befann jag mig nära honom, och innan jag hann reagera, grep han tag i mig med iskalla och alltför starka händer.
”Lugna dig!” befallde jag när jag kände hur vi båda höll på att sjunka. Paniken steg i mig i takt med att djupet drog oss neråt.
”Jag har fått kramp!” Severus var kritvit i ansiktet. ”Jag kan inte simma!” Hans annars så fokuserade ögon stirrade utan att se, och händerna greppade för första gången okontrollerat. Det gjorde mig förlamad av rädsla när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom.
”Du måste hålla dig lugn”, sa jag. ”Annars…” Längre hann jag inte förrän vattnet slöt sig över oss båda.
Fy vad jag ryser. Vilken inledning, jag älskar den. Känner verkligen paniken... Fy! Det här minnet, det tar mig tillbaka i din berättelse. Fint att få läsa det ♥

Slutet var så spännande.... Jag vill veta mer, gärna nu på en gång! Du är en jäkel på att hålla cliffhangers, jag både hatar och älskar dig för det!

Magiskt, som allt du ger oss ♥ Du är en legend!