Det här med att ta bort meddelanden: Vi får ha tålamod med det. Det är mycket som ska fixas, och Erfa kanske inte har tid att ordna någon sådan funktion. Det är bara att vänta tålmodigt.

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge!

Tur att jag har handsprit i fickan. Ska äta på Max med boendet idag, och det kan kännas skönt att använda sånt, speciellt som man äter med händerna.

Jag finner tyvärr inga ord på hur bra kapitlet var! Man känner av Sandras känslor på ett bra sätt.

Jag känner igen mig i det du skriver! Jag hade liknande problem me "Vandalen på ridskolan". Du skrev en gång till mig att jag inte ska lägga upp ett kapitel som jag inte är nöjd med, och jag skriver likadant till dig. Lägg inte upp kapitlet om du känner tveksam.

Ta en paus från skrivandet du, så kommer det att kännas bättre. Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge! Eller vad säger du, Avis Fortunae?

Superbra kapitel som vanligt! Nu föll alla pusselbitar på plats när det gäller Eugene, och varför kontakten bröts! Eileen gjorde det för att skydda honom, med tanke på hur Tobias var. Nu fick vi också veta att hon förlorade sina krafter. Det måste ha känts hemskt.

Jag märker att du har nappat på min teori! Alltså att Miriam vill leta upp Eugene! Synd bara att Snape är så skeptisk till det. Det är den känslan jag får, men jag kan ju ha fel. Vi får se hur det blir. Om det är så att de hittar honom, ifall han lever förstås, så gissar jag att det blir tårar, inte minst för Snape.
Men vad jobbigt att kontakten med Eileen bröts efter att Snape tog över huset. Ja, det var en väldigt dysfunktionell familj, eller vad man ska säga. Det vet vi ju från böckerna, men att det var så hemskt, det visste jag inte. Ja, ja nog om det.

Du kommer inte undan från tipsen, haha!

Dela gärna upp första delen i ett stycke, så får man som läsare chans att andas ett ögonblick. Se var jag tycker det skulle vara lämpligt. (OBS! Du bestämmer såklart själv. )

“Nej”, sa han, men blev lite ljusare i ögonen, “inte ens Lily. Men hon var den ljuspunkt som fick mig att fortsätta kämpa, att ge allt i utbildningen från start.”
Som många gånger tidigare kände jag tacksamhet mot Lily för den roll hon spelat i Severus liv. Kanske hade hon, på sitt sätt, även räddat det.
“Jag föresatte mig att lära allt som var värt att veta om magi”, fortsatte han. “Speciellt om de onda krafterna. Min åsikt var att man måste känna dem utan och innan för att kunna försvara sig. Jag förstod inte andras återhållsamhet. I första årskursen hade jag lyckats ta reda på mer om olika förhäxningar och förbannelser än många av de som gick sista året.”
Så detta var alltså orsaken. Jag mindes hur Sirius, när de fortfarande var ovänner, pikat Severus på grund av hans intresse för svartkonster.
“Lockelsen till mörkrets sida började spira i de där studierna”, var det nu han själv som konstaterade. “Som du vet tog den ett riktigt grepp om mig, när Lily och jag skildes åt. Och jag hade överhuvudtaget inga positiva erfarenheter av så kallade mugglare. Möjligen Lilys föräldrar, som jag hade träffat sporadiskt, men inte direkt några andra. Nu kan jag tycka att det var väldigt enkelspårigt och naivt att tänka så.”
“Du var ung och hade svåra erfarenheter …”
“Ja, men likväl … nå, det går inte att ändra historien. Bara att försöka reparera det som är möjligt.”
“Återvände du hem ibland?” undrade jag.
“Det var man tvungen att göra under sommarferierna, men jag såg till att det blev kortvarigt. Och vi gick som sagt aldrig i vägen för varandra längre, far och jag. Det blev bäst så, om inte annat för att skona mor. Jag tror inte att hon kunde uppbåda kraften att bryta med honom. De var båda brutna.” Han blev tyst ett ögonblick. “Det kan ju ha varit så, att de kände sig misslyckade gentemot mig.”
“Vad hände när du blev vuxen?”
“Det var då de flyttade, långt bort från byn. Mor erbjöd mig att ta över huset på Spinnargränden. Sedan det praktiska kring övertagandet blev klart, har vi inte träffats.” Han ryckte lätt på axlarna, som om han sedan länge försonats med tanken: “Vi har inget att säga varandra.”
Jag kände mig också märkligt fattig på ord, men desto mer rik på känslor, där vi låg så nära intill varandra som det var möjligt. Han var varm nu och andades med lugna, jämna andetag. Efter en stunds tystnad frågade jag: “Varför behöll du huset?”
Han tycktes inte förvånad, utan sa: “En relevant fråga. Men jag har haft ett behov av att ständigt återvända dit.” Han skådade tankfullt ut i natten. “Det är som om jag måste besegra platsen, om och om igen. När jag inte har varit där på en tid, dyker den upp i mina drömmar…”


Jag tänkte på hur oroligt han kunde sova ibland, och rycka till i sömnen, som i försvar mot något. Tårarna steg på nytt i mina ögon och vätte ner hans hals. Han vaggade mig lätt och viskade: “Så, så. Gråt nu inte mer för min skull … ett av mitt livs skönaste minnen råkar faktiskt också vara från Spinnargränden.” Jag lyfte på huvudet och såg frågande på honom, skulle just undra om det var något från den tidiga barndomen, innan jag såg en liten retsam gnista i hans ögon och kom på att ett av mina skönaste minnen också var från samma plats. Närmare bestämt hans gamla sovrum, på annandagen förra julen. Vi skrattade till, ett läkande, tårfyllt skratt, och jag sjönk tillbaka in i hans famn. En stund låg vi där i våra egna tankar. Så kom jag på något.
“Hur gick det med din morbror, med Eugene? Kunde ni träffas igen?”
“Min mor bröt kontakten”, svarade Severus. “Av många skäl, skulle jag tro, alla avsedda för att skydda sin bror. Även om min far aldrig blev likadan igen, vet jag ju inte heller vad han kan ha ställt för ultimatum. Jag tänkte tyvärr likadant som min mor, och vågade aldrig besöka morbror igen.”
“Men när du blev vuxen?”







Jag kände mig också märkligt fattig på ord, men desto mer rik på känslor, där vi låg så nära intill varandra som det var möjligt. Han var varm nu och andades med lugna, jämna andetag.

Jag skulle vilja pilla lite, så det låter bättre när man läser texten högt.

Jag kände mig också konstigt nog svarslös, men desto mer rik på känslor, där vi låg tätt intill varandra. Han var varm nu och andades med lugna, jämna andetag.

Han tycktes inte förvånad, utan sa: “En relevant fråga. Men jag har haft ett behov av att ständigt återvända dit.” Han skådade tankfullt ut i natten. “Det är som om jag måste besegra platsen, om och om igen. När jag inte har varit där på en tid, dyker den upp i mina drömmar…”

Samma som föregående tips, vill jag ändra så det låter lite bättre.


Han verkade inte bli förvånad, utan sa: “En relevant fråga. Men jag har haft ett behov av att ständigt återvända dit.” Med ett tankfullt ansiktsuttryck granskade han den nattsvarta himlen. “Det är som om jag måste besegra platsen, om och om igen. När jag inte har varit där på en tid, dyker den upp i mina drömmar…”

Nu får vi se hur det går. Och man kan ju undra hur det ska gå för trion, när två av dem bråkar.
Jag längtar till nästa kapitel! ♥

Roligt med ett nytt kapitel! Tack för välkomnandet!

Oj, Fred och Angelina flirtar med varandra! Åh nej! Charlie har upptäckt vad de har för planer! Nå, tur att de kunde dra en lögn för honom, så han inte kontaktar Molly.
Vi får se hur det går!

Ingen fara, Trezzan!

Oh, Gud! Jag svimmade nästan när jag läste kapitlet! (Som du ser på bilden!) Gud, det var riktigt läskigt!

Idag när jag läste på Aftonbladet och Expressen, fick jag se att en folkkär skådespelare har lämnat oss! Nämligen Olof Thunberg, som blev känd som berättarrösten till den omtyckta figuren Bamse, både på kassettband, skivor och film.

Han medverkade även i en rad Disneyfilmer, bland annat som Shere Khan i Djungelboken. Men det finns fler filmer där han lånade ut sin mysiga röst.

Han är som bekant farfar till Greta Thunberg, och svärfar till sångerskan Malena Ernman. Hans son, Svante Thunberg, beskriver sin pappa som "lika snäll som Bamse".
Olof Thunberg somnade in den 24 februari, och blev 94 år!

Vila i frid Olof Thunberg! Du kommer alltid att vara Bamse för mig.


Aftonbladet

Expressen

Hans filmlista på wikipedia

Skriv gärna ner era tanker, och tänk på hans barn och barnbarn.

Håll god ton och anmäl, om det blir bråk.

Oj! Jag blir mållös när jag läser kapitlet!
Man kan riktigt känna av Snapes smärta, och hur han kämpar med uppgiften han har blivit tilldelad. Vi får se hur det går. Miriam försöker hjälpa honom, och det är bra. Bra att hon tänker på att Harry studerar kartan ordentligt, om än att han är fokuserad på Malfoy. Men som man säger, det är bättre att ta det säkra före det osäkra. Ja, som sagt det ska bli spännade och se hur det går.

“Jag vet att du länge undrat över dem”, sa han och verkade åter utmattad, som om allt försvar till slut fallit, “men jag har aldrig kunnat berätta för någon om hur det hände.” Efter en kort tystnad tillade han med svag röst: “Kanske är det på tiden att jag gör ett försök?”

Den meningen får mig genast att tänka på föräldrarna, och hur hemsk hans pappa var. Och av det du skrev om i spoilern, får vi ju veta mer om Eugene!

Glad att vi är överens om att Eileen måste ha kontaktat honom via brev. Och som sagt, det blir spännande att få mer information om honom. Som du skriver, kanske Snape inte tänker på det här med mat och kläder, men vi kan ju hoppas att någon skulle känna medlidande för honom. Ja, det blir väldigt spännande att läsa vidare!


Som vanligt kommer jag med tips!

Någon av oss behöver vara tillräckligt stark, för … pojkens skull.”

Jag tror att du kan slopa komma-tecknet, och det skulle se snyggare ut om du flyttar ett ord.

Någon av oss behöver vara tillräckligt stark… för pojkens skull.”

Jag menar inte att lasta dig ytterligare”, skyndade jag mig att tillägga,


Jag skulle vilja ändra lite så det låter bättre.


Jag menar inte att lägga ytterligare en börda på dig", skyndade jag mig att tillägga,

När det gäller luft i texten: Jag skulle egentligen vilja dela upp sista stycket, så att läsaren får en andningspaus. Men det är förstås en smaksak. Annars har jag en idé var du kan dela upp texten.



Jag hade inte ens vetat att sådan här förtvivlan existerade. På ett sätt var det skrämmande, men samtidigt visste jag att om Severus kände så här, ville jag ha honom hos mig. Vi hörde samman i de svåraste av stunder. Så jag höll honom nära, medan regnets låga smattrande steg och sjönk mot fönsterrutan, och drog filtarna över hans axlar för att hålla honom varm. Till slut andades han nästan som vanligt och jag började undra om han hade somnat. Men så sa han rakt ut i natten: “Tack för att jag får vara här.”
“Det var bra att du kom till mig, Severus.” Jag kysste hans hand, som hela tiden legat i min.
“Jag vet inte hur jag skulle klara det här utan dig”, fortsatte han, med en röst som var snudd på utmattad. “Det är tanken på dig som får mig att stå ut. Att du kanske någon gång ska få leva i en bättre värld än den här.”
“Jag vill leva med dig”, mumlade jag med läpparna mot hans fingrar, som nu började återfå sin värme. Trots allt som var dolt, kändes det som om mitt hjärta hade direktförbindelse med hans. “Är det något som precis har hänt?” vågade jag fråga, medan jag lade hans hand mot min kind för att få den ännu varmare.
“Ja, Miriam, ja”, kved han och kramade min hand i sin, medan tårarna åter bröt fram i hans ögon. “Det är så tungt … så omänskligt. Jag begriper inte hur det ska gå till …”
“Skulle det vara lättare för dig att berätta?” brast jag ut, desperat efter att lindra hans plåga. “Jag lovar att jag kan bära det. För din skull.”
Men han skakade orubbligt på huvudet: “Jag svär, Miriam - om jag berättade, skulle vi båda ångra det. Någon av oss behöver vara tillräckligt stark, för … pojkens skull.”
“Harry?”
“Ja. Potter. Du står honom nära, Miriam, du kan vara ett stöd för honom. Han behöver bli stark och mogna inför det som väntar. Den goda viljan har han säkert, men eftertänksamheten … han är ju så ung. Och han får bära för mycket.”
Vad kunde vara bakgrunden till detta, från Severus sida, ovanligt starka fokus på Harry? Och vad var Dumbledores roll i det hela? Plötsligt slog mig en tanke:
“Har något förändrats angående Dumbledore? Sker allt fortfarande med hans samtycke?”
“Det gör det”, sa Severus utan att tveka, “och lägg det på minnet, Miriam, för du kommer att behöva den vetskapen, när du måste bära den alldeles ensam … det är en del av spelet. Det är nödvändigt med allas tro att jag har bytt sida, annars kommer jag inte att kunna uträtta sådant som måste göras. Albus vill att det sker på det här sättet. Han är den drivande i planen.”
“Jag förstår, Severus, och det hjälper otroligt att du berättar det här.” Jag försökte låta lugnande, fastän hans ord rev upp all den rädsla jag kände inför att förlora honom.
“Och ändå, trots att jag delgett dig detta som ingen annan får veta, finns risken att du ändå kommer att misstro mig när det väl sker.”
Jag skakade på huvudet: “Hur skulle det ens vara möjligt? Inget kan få mig att tvivla på dig.” Jag lutade pannan mot hans och smekte över hans ärrade bröstkorg. “Ditt goda hjärta, Severus … jag har redan sett det.”
Han darrade till och sänkte sin mörka blick, med ögonfransarna fulla av tårar, som om han inte kunde bemöta de positiva orden om sig själv. Men så tog han ett djupt andetag och sa beslutsamt:
“Det är ditt eget hjärta du måste se. Din styrka. Du kan komma att behöva söka skydd hos de magiskt starka på vår sida, men det är din inre kraft som är viktigast. Och så länge du kan befinna dig i närheten av … Potter … kan det hjälpa honom. Han behöver mer av din eftertanke och ödmjukhet … han är alltför viktig för framtiden, det är ett omänskligt ansvar, ett orimligt offer …”
“Skulle du kunna ge Harry något av det stödet, Severus? Jag menar inte att lasta dig ytterligare”, skyndade jag mig att tillägga, “men du har kunskaper som …”
“Kunskaper är inte det viktigaste just nu. Och jag måste hålla en viss distans till pojken, med det jag nu har fått veta”, viskade Severus, fortfarande med sänkt blick. “Annars bryts jag. Det är redan väldigt nära. Och då drar jag med mig honom, och andra, i fallet ...”
Han såg plötsligt upp på mig, genomträngande och trosvisst.
“Men du kommer att klara det, Miriam”, sa han. “Du har ljuset, din själ är hel och intakt - den kommer inte att slitas sönder. Du kan finnas där för pojken så länge det är möjligt.”


Jag förstod inte vad han menade, kände bara den orubbliga tro med vilken han såg på mig, och hade ingen aning om ifall jag skulle visa mig värdig den. Men han vek inte med blicken och plötsligt sa han, med en sorgset konstaterande ton i rösten: “Jag är redan delvis fallen.”
“Hur menar du?” viskade jag och såg undrande på honom, behövde fler ord på det obegripligt svåra. Han såg bort igen, ut i mörkret, och hans röst blev entonig.
“Du förstår, det finns en sida hos mig … en härdad sida. Jag kan bevittna nästan vilka grymheter som helst och verka fullkomligt oberörd.”
“Jag vet redan”, sa jag och kände mig konstigt nog lugnare. “Det svartvita.”
“Så kan man kanske se det”, instämde han.
“Men det betyder ju inte att du är oberörd, Severus. Tvärtom, skulle jag tro.”

Du bestämmer förstås själv. Jag gav dig bara ett förslag.

Nu längtar jag till nästa kapitel.

Spoiler från våra ugglor: (Ej om Eugene!)