Himmel och pannkaka! Jag har glömt att läsa denna underbara berättelse! Förlåt!
Kan vi skylla på att jag har semesterhjärna? Värmen gör mig lite snurrig, hehe!

Underbart kapitel! Precis som Avis Fortunae skriver, så är splittringen och tystnaden ett faktum och frågan är verkligen vad som ska hända nu. Spänningen stiger och det blir en dramatikkurva.

Lite tips:

"Jag oroar mig, det är…" började han,

Har sett i böcker att man sätter dit ett komma-tecken efter tre punkter i ett samtal.
"Jag oroar mig, det är…", började han,

Vilket underbart kapitel! Känns så roligt att få läsa den igen.

Min far hemma i Sverige, Jakob Silver, arbetade som musiklärare. I sin lektionssal var han gud. Som barn hade jag ofta besökt honom bland alla de otaliga instrumenten. Han behärskade vartenda ett av dem: gitarren vars musik sköt ut i luften som små blanka spjut i olika gula nyanser, flöjten vars melodi svävade silvrigt vit och tycktes vilja nå bortom himlen, ja till och med på trumpeten kunde han få fram några mässingsfärgade toner som bar någorlunda. Och när han satte sig vid pianot försvann omvärlden. De mest färgrika landskap målades upp, helt olika för varje musikstycke. Han rörde sig runt i salen med självklar säkerhet, alltid tålmodigt leende, även när elevernas plinkande toner skar sig mot varandra och jag helst ville fly ut i korridoren.

Den här delen känns som poesi! Det är så vackert beskrivet när hon tänker på sin pappa och musiken. Kan inte beskriva det bättre, annat än att jag fastnar vid just den biten. ♥

Hu, de får lära sig om Cruciatus-förbannelsen! Det är en otäck upplevelse!
Slutet tyder på en cliffhanger, och det är bara att vänta och se vad som händer och vem som kommer.

Verkar intressant. Jag läser gärna.

Det är en superskön känsla! Extra skönt är det när man har en ren pyjamas och har tagit en varm dusch, med eventuell hårtvätt och kroppsskrubb före det. Det blir liksom rent i själen!

Tänk på att smörja in er med solskydd och skydda huvudet med en hatt, sjal eller keps. Se även till att dricka vatten!

Riktigt bra kapitel! Och jag älskar när Felicity inte förstår sarkasm. Hon är bara glad och positiv. Känns bra. Oj, Amelie lutar sig mot Alvie och han rör sig inte från henne! Hur ska det gå?

Tänk om Felicity blir svartsjuk?! Hur ska det då gå? Får läsa vidare!

Så roligt med ett nytt kapitel! Och vad kul att jag kunde få skrivkrampen att lossna för dig! Det glädjer mig! Men spoila inte, för då blir inte så spännande, hihi!

Snape blir spänd och orolig känns det som. Får hoppas allt går bra. Spänningen stiger!

Litet tips:

På slutet vill jag dela upp stycket så man får en andningspaus,

“Även om ingen, hm … anpassning behövs, så kan jag informera om att hans förmåga till legilimering är ytterst begränsad, för att inte säga obefintlig, särskilt om man ser det i proportion till hans övriga kapacitet - gällande ocklumenering exempelvis. Så det skulle kunna bli en svårighet för honom att få ut information av eleverna om det skulle behövas, i alla fall med den metoden…”
“Aha, som dyslexi, fast gällande legilimeringsförmågan?”
“Precis. Korrekt uppfattat.”


Jag begrundade detta, även om det ännu var svårt att veta vad det kunde innebära för oss och vår situation. Det kändes dock väldigt bra med vetskapen om att den gränslöse Dödsätaren åtminstone inte skulle kunna tränga in i mina tankar. Dessutom fanns ju ocklumeneringsskyddet i min glamourförtrollning. Jag tog beslutsamt upp fjäderpennan igen.
“Vad vet vi mer, sir? Familjesituation? Vem ska jag anteckna som närmast anhörig?”
“Såvitt jag vet lever han ensam med dottern som nu börjar i sjätte årskursen.”
Jag undrade hur Eleonore var och hur hon skulle landa i elevgruppen. Speciellt som den såg ut nu.
“Har flickan någon mor?”
Severus var tyst några sekunder för länge. Hans ögon förlorade sig i fjärran igen och han såg ut att bli obehagligt berörd.
“Nej”, sa han slutligen. “Hon finns inte med i bilden.”
Det förvånade mig egentligen inte. Gick det ens att föreställa sig ett familjeliv med en sådan som Lostburge? Såvida man inte själv var av samma skrot och korn, men jag betvivlade att det ens bland Dödsätarna fanns många i hans kaliber. Frågan var varför inte modern tagit hand om flickan och på så sätt räddat henne från en sådan far.
“Frågan är hur vi löser lektionerna i försvar mot svartkonster den här veckan”, sa Severus som tycktes tacksam över att få återgå till ett praktiskt problem. “Jag förmodar att de får ställas in. Jag har inte tid och möjlighet att själv ta dem. Men det är inte vem som helst som … hm, kan hantera den där tjänsten på ett lämpligt sätt.”
Som om Lostburge skulle kunna det, tänkte jag bittert och medlidandet slog ut i bröstet vid tanke på eleverna. Ginny, Neville, Blaise som Elli alltid var tillsammans med … Elli. För att inte tala om Draco. Jag kunde se dem framför mig. Hennes mörka, beslutsamma ögon och hans ångestfyllda grå.
Det fanns bara en sak att göra.
På något sätt skulle det väl gå.
“Sir, jag har ett förslag”, deklarerade jag klart och tydligt för att väcka honom ur hans grubbel och få hans fulla uppmärksamhet. Och så, snabbt för att inte hinna ändra mig: “Jag kan vikariera i försvar mot svartkonster den här veckan.”

Ännu ett bra kapitel! Hur bär du dig åt?

Amelie påminner om Hermione, alltså att hon följer böckernas instruktioner till punkt och pricka. Se understruken del i färgad text.
"Den ska finfördelas, inte massakreras", sa Amelie snabbt och tog försiktigt roten ur hennes händer,

Det får mig som sagt att tänka på Hermione.

Lite tips.
"Den ska finfördelas, inte massakreras", sa Amelie snabbt och tog försiktigt roten ur hennes händer, "Jag gör det.” Hon vände sig mot Alvie, "Du kan... väga ingredienserna."

Sätt dit en punkt på ett ställe. Sedan vill jag peta lite, så texten flyter på.

"Den ska finfördelas, inte massakreras", sa Amelie snabbt och tog försiktigt roten ur hennes händer. "Jag gör det.” Hon vände sig mot Alvie och tillade: "Du kan... väga ingredienserna."

I övrigt jättebra.

Min semester börjar idag, kan man säga!

På fredag är det midsommar afton och då är jag ledig! Nästa vecka är det första veckan då jag är ledig. Så skönt!
Får hoppas att jag kan skriva några kapitel till "Tårar från himlen". Och så blir det så klart glass och läsning!

Jag gillar inte fanfictions där Hermione och Draco är ett par.

Jag tycker verkligen INTE om att hon i en del fanfictions paras ihop med en karaktär som är flera år äldre än hon själv. (Till exempel Snape, Sirius, Remus*, eller någon annan man.)

*Nog för att Remus är min favoritkaraktär, men ändå. Han är ju för Guds skull gammal nog att vara Hermiones pappa!