Jag blev väldigt berörd av ditt långa inlägg! Jag förstår att det kan ha varit jobbigt, så kan jag också ha det. Så du har min förståelse! Styrkekramar till dig!

Denna gång ska jag inte klanta mig! Nu tar jag mig i kragen och försöker knåpa ihop ett inlägg till din underbara story! ♥

Det var ett bra kapitel som vanligt! Gillar hur Amber säger att hon måste få jobba ifred för att bli klar i tid. Abigail verkar bara glad av sig, men det kan vara bra att säga ifrån. (Hm... vad bekant namnet Abigail låter, eller vad säger ni, catradora och Avis Fortunae?* )

*


En hand lades på min axel och jag skrek.

Åh, nu blev det en cliffhanger! Undrar vem det var som lade en hand på hennes axel! Nu längtar jag till nästa kapitel! ♥

Åh, vilket underbart bra kapitel! Slutet blev en riktigt spännande cliffhanger! Malfoy har använt glömskeförtrollningen! Och Elli säger att Malfoy är död för henne. Tja, vad ska jag säga? De har ju haft det väldigt stormigt ett tag, och något har han gjort, så hon är arg på honom. Fast i så fall är hon lite orättvis, tycker jag. Han blev ju orolig för henne när hon vidrörde halsbandet, och fick en förtrollning över sig, eller vad man ska säga. (Jag har nog glömt en del.)

Angående det du skrev i spoilern: Aha! Då förstår jag var idén kommer ifrån. Ja, det stämmer, i fjärde boken har Dumbledore ett samtal med vattufolket.
Undrar hur det ska gå. Nu blev det som sagt en cliffhanger, men jag håller ut. Precis som du gör när det gäller Quirinus plågoande i "Tårar från himlen"!

Lite tips:

Just som jag öppnade munnen för att på något sätt stoppa det hela, var Elli blixtsnabbt framme hos Draco och ryckte tag i hans axel. “Hur vågar du tala så till Neville?” fräste hon och stirrade hatiskt på honom. “Efter allt som du ställt till med! Hur vågar du ens prata med honom efter det som har hänt?”
Jag visste inte exakt vilka händelser som faktiskt hade ägt rum, men det slog gnistor mellan dem, så pass starkt att jag inte förmådde bryta scenen även om det kanske hade varit det bästa. Draco tittade på Elli med låtsad oskyldighet innan han vände sig mot Neville igen med ett djävulskt flin på läpparna. Det var som om Neville plötsligt befann sig i skottgluggen för all Dracos underliggande frustration.

Jag tror det skulle se bättre ut om du flyttade ner samtalet.


Just som jag öppnade munnen för att på något sätt stoppa det hela, var Elli blixtsnabbt framme hos Draco och ryckte tag i hans axel.
“Hur vågar du tala så till Neville?” fräste hon och stirrade hatiskt på honom. “Efter allt som du ställt till med! Hur vågar du ens prata med honom efter det som har hänt?”
Jag visste inte exakt vilka händelser som faktiskt hade ägt rum, men det slog gnistor mellan dem, så pass starkt att jag inte förmådde bryta scenen även om det kanske hade varit det bästa. Draco tittade på Elli med låtsad oskyldighet innan han vände sig mot Neville igen med ett djävulskt flin på läpparna. Det var som om Neville plötsligt befann sig i skottgluggen för all Dracos underliggande frustration.

I övrigt har jag inget mer att säga. Jag undrar precis som Miriam var Snape befann sig. Vi får hoppas det går bra.

Åh, Gode Gud!

Jag har missat kapitel 8! :O Nå, du får en kommentar på båda nu istället! Bättre sent än aldrig, säg!

Kapitel 8:

Claudbelle verkar vara en schysst tjej! Homn vill ju att Amber ska prata med henne! Det är skönt att hon finns där, särskilt som Jensen är en idiot!

Kapitel 9:

Oj, oj, oj! Vad hände på slutet? Det verkar som om det blev stormigt mellan Noah och Amber! Hur ska det nu gå?
Vad roligt att Neville sitter och småpratar med Miriam. ♥

Vilket bra kapitel! Vad roligt att de har lektion med Neville! Vi får se hur det ska gå. Cain verkar vara en mystisk typ!

Fick ett paket gravad lax av mina föräldrar, samt att jag fick se deras nya bil!

Och gravad lax på mackan är inte fy skam, eller vad säger du, Avis Fortunae?

Jag har sprungit en halvtimme på mitt promenadband! Pulsen slår och jag sitter och flåsar! Det känns så otroligt bra!

Åh, herregud! Så spännande kapitlet var i början! Gud Elli var verkligen olycklig, och det kändes som att vad än Miriam sa, så hjälpte det inte! Som tur var, kom Dumbledore till undsättning. Aha! Vattufolket kan alltså känna när någon har hjärtesorg, och försökte locka ut Elli, som nu är föräldralös. Mot slutet är det väldigt känslomässigt, vilket jag kan förstå.

Och av vad jag förstår på slutet, är Snape borta. Typiskt!

Elinaey, bra råd! Jag sätter in dem i första inlägget!

Först välkomnar vi kokoskatten som ny läsare! Hoppas du fortfarande gillar berättelsen!

Sedan vet jag att kapitlet kom en dag tidigare, men det beror på att jag ska bort några dagar! För första gången sedan februari. ska jag sova över hos mina föräldrar. Bara vi låter bli att krams, ska det gå bra.

Avis Fortunae ♥





ginnymollyw ♥




Pixelow ♥


catradora ♥


Elzyii, Leoney, boknörd_ och Trezzan ♥


_______________________________________________________________


Kapitel 9


Quirinus njöt av solens varma strålar när han vilade i gräset på ängen, som låg en bit bort från huset. Det var en vecka kvar innan han skulle återvända till sitt andra år på Hogwarts, och även om sommarlovet hade varit roligt, längtade han till skolan. Han log när han tänkte på att han och hans föräldrar skulle besöka Diagongränden följande dag, för att handla nya böcker inför skolstarten. Just som han tänkte på morgondagen, hörde han modern ropa:
”Quirinus! Kom in, är du snäll. Vi ska äta.”
”Jag kommer”, svarade Quirinus. Han reste sig upp och borstade bort grässtrån från sina kläder innan han började gå mot den gröna villan. Doften av Mias speciella köttgryta, med små äppelklyftor, fick honom att småspringa den sista biten eftersom han var ganska hungrig.
”Mamma”, sa han glatt. ”Jag är hemma nu, och där ute på ängen fick jag… OJ!” utbrast han förfärat när han råkade slå till en vas som höll på att falla från ett bord.
Quirinus sträckte fram händerna för att fånga den, men tyvärr var han en sekund för sen. Krukan föll till golvet och gick i tusen bitar. De röda skärvorna spred sig över hela hallen och i nästa ögonblick hördes steg.
”Men Quirinus!” utropade Mia när hon stod i dörröppningen till köket. ”Vad håller du på med?!”
”F-f-förlåt m-mig”, stammade Quirinus fram. ”Jag… jag…”
”Den där vasen fick vi av din mormor på vår bröllopsdag!” skrek modern förskräckt. ”Titta vad som har hänt!”
Quirinus förstod ingenting när han såg Mias reaktion. I vanliga fall brukade hon aldrig skrika åt honom om han råkade tappa något som gick sönder.
”Förlåt mig, mamma”, bad han. "Det var inte...”
”Din mormor gav den till mig när jag och din pappa gifte oss!” avbröt Mia och hennes annars så milda, klarblå ögon lyste av ilska. ”Det var min favorit! Hur kunde du vara så klumpig?! Titta bara vad som hände!” I nästa sekund sjönk hon ihop på golvet och började gråta.
”Snälla mamma! Gråt inte!” vädjade Quirinus och lyckades ta sig fram till modern. ”Jag är verkligen ledsen. Snälla, var inte arg! Jag kan…”
”Du får inte använda magi utanför skolan!” snyftade hans mamma uppgivet. ”Du… du ä-är inte myndig!” Hon lyfte blicken och tårarna rann nerför kinderna, medan hennes ljusröda hår föll över ögonen. ”Du är inte myndig”, tillade hon och slog händerna för ansiktet.
”Vad är det som händer?” frågade en förvånad röst.
Quirinus tittade upp och fick syn på sin far, som såg förundrad ut.
”Vad är det som händer?” upprepade Nathan.
Innan Quirinus hann svara, sa hans mamma:
”Quirinus välte ner vasen vi fick på vår bröllopsdag! Det är min favorit! Mamma gav den till oss!”
”Det var inte med flit!” sa Quirinus och fick tårar i ögonen. ”Jag var ute på ängen och sen kom jag hit. I all hast råkade jag slå ner den! Jag skulle fånga den, men jag hann inte!”
Nathan såg sig omkring, innan han lade en arm om Quirinus axlar och tog honom till övervåningen.
”Pappa”, viskade Quirinus förtvivlat. ”Jag menade inte att ha sönder mammas vas! Du måste tro mig, jag ville inte göra mamma ledsen!”
”Oroa dig inte”, sa Nathan vänligt. ”Jag vet att det var en olycka, så jag ska laga krukan på en gång. Men jag tror det är bäst att du äter på ditt rum. Jag ska prata med Mia.” Han skyndade sig nerför trapporna och kom tillbaka med ett glas mjölk och en tallrik. ”Mamma kommer in till dig när hon har lugnat sig”, sa han. ”Lova att du väntar här.”
”Ja.” Quirinus tassade in på sitt rum och lät dörren stå på glänt. ”Såja, Mia”, hörde han sin pappa säga. ”Jag kan laga vasen, det är det som är det fina med att vara trollkarl!”
”Den gick sönder”, hulkade Mia. ”Det är ett minne från…”
”Jag vet”, avbröt Nathan tröstande. ”Quirinus menade inget illa. Försök äta lite. Jag tar hand om disken sedan, jag lovar.” Quirinus stängde sovrumsdörren och började äta, men maten växte i munnen.


En halvtimme senare hörde han sina föräldrars röster utanför rummet.
”När ska vi berätta för honom?” frågade Nathan.
”Inte än”, sa modern strängt. ”Jag vill inte att han ska tänka på det nu. Han ska snart tillbaka till skolan och han måste sköta sina uppgifter!”
Berätta vadå? Quirinus förstod inte vad de pratade om, men det lät oroväckande. I nästa sekund öppnades dörren och Mia klev in.
”Quirinus, vännen”, sa hon försiktigt när hon kom fram och satte sig på huk framför honom. ”Jag är ledsen att jag skrek åt dig på det sättet. Det är jag verkligen.”
”Det var inte med flit”, mumlade Quirinus och tittade på sina knän.
”Jag vet.” Mia satte en hand under hans haka och såg in i hans ögon. ”Jag har bara… varit så trött den sista tiden och det blev lite för mycket för mig.” Hon log urskuldande. ”Men jag vet att det var ett misstag, och jag överreagerade. Kan du förlåta mig?” undrade hon.
Quirinus svarade inte, utan slog armarna om hennes hals, medan han lät tårar av lättnad rinna nerför kinderna. Mia harklade sig efter en stund och sa:
”Pappa har gjort en jordgubbspaj. Vi tänkte att vi kunde sitta på ängen och äta den. Skulle du tycka om det?”
Quirinus torkade sig i ansiktet och log.
”Det låter jättebra!” sa han. ”Om det går, kan vi kanske titta på molnen.”
Mia skrattade hjärtligt.
”Det låter som en fin idé”, sa hon. ”Gå och tvätta av dig i ansiktet, så kan vi gå. Jag ska ta med mig picknickkorgen.” Hon reste sig och lämnade rummet.



Så fort disken var klar, gick alla tre till ängen. Väl framme drog Nathan fram en filt som han bredde ut över marken och Mia plockade fram jordgubbspajen, vars härliga doft gjorde så att det vattnades i munnen på Quirinus. Medan de njöt av efterrätten lyssnade de till fåglarnas kvitter och syrsornas sång.
Under ett par timmar hade de skrattat bort olyckan med vasen, och betraktade molnen som svävade ovanför dem. När solen började gå ner, kände Quirinus sig ganska trött så de gick hem. Efter att han hade tagit ett bad och dragit på sig pyjamasen, somnade han så fort han lade huvudet på kudden.
___________________________________________________________________________________


Oj, det blev lite stormigt innan middagen! Som tur var, kunde Nathan hjälpa till!

Återigen tackar jag Avis Fortunae för all hjälp med små tips som hon har kommit med.