God morgon! Här kommer ännu ett kapitel! Tack för att ni kommenterar! Jag känner mig så bortskämd! ♥

Avis Fortunae ♥



ginnymollyw ♥


Pixelow ♥



Elzyii ♥



catradora ♥


_________________________________________________________________


Kapitel 15



Quirinus vaknade och såg att klockan var halv åtta. Han blev genast förväntansfull, för idag skulle han åka tillbaka till Hogwarts. Han steg upp ur sängen och tog sig till föräldrarnas sovrum. Hans mamma och pappa sov fortfarande, så han smög tillbaka till sitt sovrum för att dubbelkolla så han hade packat ner allt i kofferten. Alla kläder låg hopvikta i en prydlig hög, liksom alla böcker, ingredienser, pergamentrullar och en sax, som han behövde för att kunna pressa blommor när han var klar med läxorna.
”Åh, Gode Gud!” hörde han Nathan säga. ”Vi har försovit oss!” I nästa sekund stod han i dörröppningen till Quirinus sovrum. ”Så bra att du är vaken!” sa han med andan i halsen. ”Vi skulle ha vaknat klockan sju, men nu är den kvart i åtta! Skynda dig och klä på dig, medan jag trollar fram frukost. Vi får inte missa tåget.”
Med de orden rusade han nerför trapporna. Quirinus drog snabbt på sig kläder, innan han gick ner till frukosten. Hans pappa svängde på staven och lät några tekoppar sväva mot bordet. Efter en kvart var Mia färdigklädd och slog sig ner vid bordet.
”Varför påminde du mig inte om att vi skulle ställa klockan?!” utbrast hon och stirrade på Nathan. ”Vi sa ju klockan sju!” Hon vände sig till Quirinus och sa: ”Varför väckte du oss inte?!” ”Jag?” Quirinus blev förbryllad. ”Jag visste inte att ni hade tänkt vakna tidigare”, tillade han.
”Om du var den som vaknade först, kunde du ha sagt till oss!” Hans mamma såg nästan arg ut.
”Men mamma, tåget avgår inte förrän klockan elva”, sa Quirinus försiktigt. ”Jag…”
”Du har lika stort ansvar som vi!” fräste modern. ”Du kunde ha kommit och väckt oss. Men nu hinner du väl inte titta efter så du har med dig allt!”
”Mia!” Nathan såg förskräckt ut. ”Lugna dig.”
Men Mia såg bara argare ut.
”Lugna mig?!” utbrast hon. ”Vi måste ju skynda oss, för att hinna till tåget! Quirinus kommer ju inte ha tid att se så han inte glömmer något!”
”Jag förberedde allt igår kväll”, sa Quirinus, som blev skärrad över moderns humör. ”Jag såg efter när jag vaknade.”
”Du skulle ändå ha kommit in till oss!” sa Mia argt. ”Nu kommer jag att ha en klump i magen!” Hon drog irriterat åt sig en brödskiva. ”Du har som sagt också ansvar!” fräste hon.
”Mia”, sa Nathan varnande.
Quirinus kände hur det sved bakom ögonlocken.
”Jag kunde inte veta…”, började han.
”Det räcker”, avbröt Mia. ”Skynda dig istället, så vi hinner.” Quirinus svarade inte, utan rusade ut från köket, medan tårarna rann nerför kinderna. Varför var hans mamma så arg bara för en sådan småsak?


Mia kände hur luften gick ur henne och hon insåg vad som hade hänt. Hon hoppade till när en dörr stängdes med en smäll.
”Är du nöjd nu?!” utbrast Nathan argt. ”Ser du så ledsen han blev!”
”Jag vet.” Mia suckade och drack sitt te. ”Jag blev bara så stressad…”
”Det hör inte hit”, avbröt hennes man och tog henne hårt om axeln. ”Du kan inte lägga skulden på Quirinus. Det är inte hans fel!” Han sänkte rösten och tillade: ”Tänk även på hjärtat. Vad skulle ha hänt om du fått en hjärtattack nu?”
Mia bet sig i läppen, medan det knöt sig i magen.
”Du har rätt”, mumlade hon. ”Det var dumt av mig att bli arg på er. Och jag borde inte låta ilskan gå ut över Quirinus.” Hon drog en hand genom håret. ”Gud, vad jag känner mig hemsk!” Vid de orden, såg hennes man inte lika ilsken ut längre.
”Jag borde inte ha blivit arg”, sa han och satte sig ner. ”Om du pratar med Quirinus, kommer det att kännas bättre.”
Mia tog hans hand.
”Du har nog rätt. Jag var fånig, men så fort jag har ätit klart, går jag till honom direkt.”
”Det låter bra!” Nathan log uppmuntrande. ”Jag använder bara min trollstav för att hjälpa honom packa det sista. Och skulle han glömma något, skickar vi det till honom.”
Han åt sin frukost, innan han gick för att klä på sig.
Mia åt av sin smörgås, medan hon kände sig skamsen.
”Jag måste skärpa mig”, mumlade hon. ”Jag får inte låta mitt dåliga humör gå ut över Quirinus.”
Hon avslutade frukosten och lade sin hjärtmedicin i handväskan, innan hon gick uppför trapporna.


När hon kom till Quirinus sovrum, öppnade hon försiktigt dörren. Hennes son satt vid sitt skrivbord och såg ledsen ut. ”Quirinus?” sa hon försiktigt.
”Låt mig vara!” fräste Quirinus, och med ilskna rörelser torkade han sig i ansiktet med ärmen.
Mia stod tyst ett par sekunder.
”Kan vi inte prata?” bad hon.
”Jag gör ju bara fel!” sa hennes son argt. ”Du behöver inte följa med!”
Mia tog honom om axlarna.
”Snälla, lyssna på mig!” vädjade hon. ”Jag vet att jag var dum. Det är bara det att jag inte har sovit så bra i natt.” Hon tvekade innan hon fortsatte: ”Det är också så att jag kommer att sakna dig så förfärligt mycket.”
Quirinus vände sig bort och höll för öronen.
”Gå! Jag vill vara ensam!” sa han, innan nya tårar rann nerför kinderna.
”Snälla, Quirinus!” Mia satte sig på huk. ”Du gjorde inget fel, och jag betedde mig som en idiot. Det sista jag vill, är att vi bråkar innan du ska till skolan! Kan du inte lyssna på mig?” Hon strök honom försiktigt över håret. ”Du vet väl att jag älskar dig?” frågade hon försiktigt.
Innan hon hann blinka, slog Quirinus armarna om henne, och hon kände hur hans tårar blötte ner hennes hals, men hon struntade i det.
”Jag förlåter dig”, viskade hennes son när han släppte taget om henne.
”Det är jag glad för”, sa Mia. ”Jag är som sagt ledsen för att jag blev arg, men jag ska skärpa mig.” Hon kastade en blick på sitt armbandsur. ”Vi har två timmar på oss, så du får komma och äta upp resten av din frukost”, sa hon.
Quirinus tog hennes hand och följde med ner till köket. Efter bara några minuter kom Nathan ner med kofferten, som svävade bredvid honom.
”Då var allt packat och klart”, sa han. ”Sängarna är bäddade och ni har blivit sams, ser jag”, tillade han med ett varmt leende.
”Ja, det är vi”, sa Mia. Hon pussade sin man på munnen och alla tre kramade om varandra.



Klockan var kvart över nio när de satt i bilen.
”Så skönt att vi är på väg”, sa Mia när de åkte mot tågstationen.
”Ja, och vilken tur att jag hann äta frukost”, sa Quirinus glatt. Mia log mot sin son, lättad över att de skulle skiljas som vänner.
”Jag har ändå packat ner lite äpplen i din väska”, sa Nathan. ”Ifall du skulle bli hungrig under tågresan.”
Quirinus log, plockade upp en bok och började läsa den. Mia kastade en sista blick på honom innan hon öppnade sin handväska.
Tur att jag kom ihåg att ta med mig medicinen, tänkte hon. Men nu på morgonen har det varit lugnt, trots att vi försov oss.
Hon log för sig själv då hon såg ut genom fönstret och betraktade de fina molnen på himlen.
______________________________________________________________________________________________

Återigen tackar jag Avis Fortunae för hennes korrekturläsning.

Oj, Mia blev väldigt arg! Tänk dock på att hon är sjuk, och då kan minsta småsak bli jobbig. Och Quirinus blev väldigt snäsig, jag vet. Men det beror på att han är ledsen och inte vet något om Mias hjärta. Han är ju inte heller van att hans mamma blir arg för att de har råkat försova sig, när de egentligen har ganska gott om tid. (Såvitt jag vet, går ju tåget klockan elva.)

Som tur var, blev de sams. ♥

Gud vad ni är fina! Ni skämmer bort mig med era fina kommentarer! ♥


ginnymollyw ♥




Avis Fortunae ♥



Pixelow ♥




catradora ♥




Leoney ♥





boknörd_ ♥


_______________________________________________________________________

Kapitel 13


På lördagskvällen efter händelsen i Diagongränden var Mia ensam i sängen, eftersom Nathan skulle jobba på Sankt Mungos under natten. Hon lade ifrån sig sin bok, men istället för att släcka lampan, drog hon på sig morgonrocken, innan hon smög iväg mot Quirinus sovrum.
Väggarnas gröna milda färg fick henne att tänka på gräset i trädgården. Med lätta steg gick hon och satte sig på sängkanten, där hennes son sov djupt. I övermorgon skulle rummet stå tomt ända fram till december. Mia bet sig i läppen när hon mindes hur jobbigt det hade varit när Quirinus åkte till Hogwarts för första gången.


Med en klump i halsen betraktade Mia sin son, där han satt med förväntansfull min i baksätet.
”Är vi snart framme vid tågstationen?” frågade han medan de safirblå ögonen lyste av iver.
”Om ungefär femton minuter”, svarade Nathan muntert.
Mia pressade fram ett leende, men hon kunde inte låta bli att känna sig dyster. Visserligen var hon glad över att hennes son skulle få börja på trollkarlsskolan, så han kunde behärska alla trollkonster, men hon skulle inte få se honom förrän i december. Efter en stund var de framme vid tågstationen och klev ut.
”Du får vänta här”, sa hennes man till henne. ”Med tanke på att du är mugglare, kan du tyvärr inte följa med till Hogwartsexpressen.”
”Jag förstår”, sa Mia. Hon vände sig till Quirinus, som stod bredvid henne. ”Det kommer att bli så tomt utan dig!” viskade hon och innan hon visste ordet av, rann en tår nerför hennes ena kind.
”Men mamma!” Quirinus såg förvånad ut. ”Gråt inte! Jag kommer ju hem runt jul. Dessutom kommer jag att skicka brev till dig, pappa och farmor.” Han bet sig i läppen. ”Jag vill gärna åka.”
”Det är klart att du ska åka”, sa Mia och skrattade genom tårarna. Hon drog in honom i sin famn. ”Problemet är bara att du växer så fort! Jag ser dig fortfarande som min lille pojke!” Hennes son rodnade lite.
”Snälla mamma”, bad han. ”Jag är elva år nu”, tillade han. Mia släppte taget om honom.
”Var rädd om dig”, sa hon.
”Jag lovar, mamma. Jag älskar dig!” sa han och gav henne en sista kram, innan han följde med Nathan genom väggen på en pelare mellan perrong nio och tio.
Hon höll andan av rädsla för att de skulle skada sig, men sedan försvann de utom synhåll. Tårarna strömmande nerför kinderna, för hon skulle känna sig ensam när hennes man var på jobbet på dagarna och hennes ende son nu skulle befinna sig på Hogwarts. Hon snöt sig när Nathan kom tillbaka efter ett tag.
”Då är Quirinus på väg till min gamla trollkarlsskola”, sa han och tog Mia om axlarna.
”Jag hoppas han klarar sig”, mumlade Mia.
”Oroa dig inte.” Nathan log. ”Han blev alldeles hänförd när han såg tåget, men innan han skulle kliva på, blev han lite ledsen. Han sa att han kanske skulle längta hem. Jag talade om för honom att det är naturligt, men att han kommer att vänja sig. Då blev han lugn och kramade mig innan han klev på tåget.” Mia torkade tårarna med baksidan av handen.
”Vi… vi får ju brev av honom”, sa hon i ett försök att hålla humöret uppe.
”Precis. Låt oss nu glädjas åt att Quirinus får utbilda sig till trollkarl”, sa Nathan glatt.



Ett svagt mumlande från Quirinus fick Mia att återvända till nuet. Hon såg på honom, och han sov fortfarande djupt. Plötsligt gav han ifrån sig ett gällt skrik och utbrast:
”Nej! Låt bli! Låt bli mig!” Han kastade sig av och an i sängen och Mia kunde se att något var på tok. ”Låt bli mig! Snälla, låt bli!” Det var tydligt att han hade en otäck dröm, för han lät skrämd på rösten.
Utan att tveka, grep Mia tag om hans handleder och sa: ”Quirinus! Lugna dig. Du drömmer!”
I nästa sekund slog hennes son upp ögonen. Hans andetag var snabba och korta medan några svettdroppar bröt fram i pannan.
”Lugna dig”, upprepade Mia vänligt, medan hon höll fast hans handleder.
Quirinus såg fortfarande förskräckt ut när han satte sig upp. ”Vad… vad hände?” frågade han.
”Du började skrika”, förklarade Mia och försökte låta lugn, men hon kände sig skakig efter det hon hade hört. ”Du måste ha haft en mardröm.”
När hon sagt så, såg hon hur de safirblå ögonen blev blanka och det tog inte lång stund förrän stora tårar rullade nerför hans kinder.
”Det var fruktansvärt!” sa han och brast i gråt, innan han slog armarna om Mias midja.
”Vad drömde du om?” frågade Mia försiktigt medan hon höll om honom.
”Han var efter mig!” snyftade Quirinus förtvivlat. ”Han jagade mig!”
”Vem?” Mia förstod ingenting.
Hennes son grät tyst innan han viskade:
”Den där elake pojken!” Han klamrade sig fast vid Mia. ”Han började jaga mig med en massa hemska vargar!” fortsatte Quirinus. ”Jag bad honom låta bli, men han vägrade! Vargarna sprang efter mig, och pojken stod och skrattade åt mig!”
Mia kramade honom hårt och sa:
”Det var bara en dum dröm. Den där pojken skulle aldrig göra så mot dig, när det finns lärare i närheten. Det förstår du väl.” ”Jag kommer inte att kunna vara snäll mot honom!” Quirinus grät ännu mer. ”Han är alldeles för stark för mig, mamma!”
Mia strök honom över håret.
”Du måste försöka”, sa hon milt. ”Du får inte låta honom ta över ditt liv.” När Quirinus inte sa något, tillade hon: ”Om mina förslag inte funkar, måste du be dina lärare om hjälp.”
”Jag ska försöka”, mumlade hennes son. Hans snyftningar hade avtagit och ett hickande hördes.
Mia tog honom varsamt i handen och ledde honom till sitt och makens sovrum.
”Du får sova hos mig i natt”, sa hon vänligt. ”Så slipper du känna dig ensam.”
Quirinus lydde och kröp ner i sängen. Mia lade ett täcke över honom innan hon skyndade ner till köket för att göra lite varm mjölk. Hon kände sig illa till mods när hon tänkte på att hon skulle få svårt att skydda sin son mot den andre pojken.
”Låt oss hoppas några elever talar om för rektorn vad som pågår, ifall de ser något.”
Hon satte mjölkglaset på en bricka och gick tillbaka till sitt sovrum. När Quirinus hade druckit upp sin mjölk, dröjde det inte länge förrän han åter sov djupt. Mia tog hans hand och höll den hårt.
”Inget ont ska hända dig”, viskade hon. ”Jag ska göra allt jag kan för att skydda dig.”

___________________________________________________________________________

Ännu en gång tackar jag Avis Fortunae för hennes tips! ♥


Oj, den där pojken hemsöker Quirinus i hans drömmar! Skönt att slipper sova ensam.

Det är som det många quora stör sig på! Att filmerna gör Hermione too good to be true, eller vad man ska säga.

Fast i de två första filmerna är Ron precis som han ska vara! Lojal, modig, rolig och snäll, samt att han skyddar Hermione när hon blir kallad smutsskalle.

Sedan är ju en del regissörer så att de kanske inte tänker sig för, när det gäller vissa karaktärer.

Ta Ron till exempel i trean. I boken blir han arg på Snape och försvarar Hermione. Men i filmen står han på Snapes sida, vilket än idag gör mig för... ja du vet!

Alltså, en del av regissörerna kanske inte har läst böckerna noga.

Avis Fortunae för jag kan bolla idéer med henne och vi har nästan samma smak när det gäller snygga män! Hihi!

Tack Alva Weasleyför att du vill ge mmig en kram! ♥

Leoney, det var fint skrivet! ♥

Tänk om Ron hade letat upp Hermione när han fått veta att hon hörde vad han sa om att hon inte hade några kompisar, samt att hon var en mara, just för att be om ursäkt för det han sa?
Jag tror att Hermione skulle ha godtagit ursäkten, och även sagt förlåt för att hon var lite snorkig, och glänste över honom.
För båda betedde sig ju lite illa mot varandra, Ron för det han sa, och Hermione för att hon var lite väl kritisk och ilsken under lektionen.

Det blir så kul med ett nytt kapitel!

Vilket underbart kapitel som vanligt! Angående anslagstavlan: Ja, jag tänkte att jag kan lika gärna göra reklam för din fanfiction, eftersom du tillät att vi delade på på uppdateringsdagen!
Och angående kvinnan i Miriams drömmar: Jag gillar ju själv när läsare vågar skapa teorier, så då gör jag det också, om än att jag skriver i spoilern. Ge och ta, vet du! Vi får hoppas hon dyker upp någon mer gång. Det känns som om hon är en viktig person i det hela, och jag tror, precis som med Eugene, att man kan spinna vidare på det.

I alla fall, i detta kapitel fick Miriam och Snape en stund tillsammans, och det blev lite... spännande, haha! Åh, Gud! Dumbledore kom in! Och han har fått se vad de har gjort! OMG! Så genant!



Ja, ja. Nu fick hon snällt gå tillbaka till sitt rum, och jag känner att atmosfären är tung, som om en tjock dimma omringar dem. Mörkret sprider sig som ett gift i luften. (Ungefär som det dumma corona-viruset gör just nu i världen.)
Slutet blev en cliffhanger, och jag håller andan till nästa gång. Vi får se hur det går, och det ska bli spännande att se vad som händer. Något säger mig att det kommer bli väldigt otäckt. Nu har i alla fall Harry och Dumbledore gett sig iväg. Intressant att Hermione håller koll. Borde inte Ron också vara delaktig? Men du gör såklart som du vill, om han ska vara med på noterna eller inte. (Dock kan jag tycka att i sjätte filmen, är han nästan inte delaktig vid vissa tillfällen! Ej Rupert Grints fel! Regissören kan ha gjort ett misstag.)

Tips på ingång.

Trots mina uttalanden var det ändå nerbäddad på rygg i tornrummet jag befann mig en stund senare, men det var bara en kort respit.

Jag tycker, att när det gäller det jag har markerat med röd färg, låter det oerhört skumt i mina öron.
Kolla på min version, och avgör. Lägg även till ännu ett komma-tecken, så ser det lite bättre ut.


Trots mina uttalanden, dröjde det inte länge förrän jag låg nerbäddad i min säng, men det var bara en kort respit.


“Jag måste få hjälpa er, Severus. I alla fall göra ett försök. Jag har ju kraften…”

Jag skulle vilja lägga till några ord, så det låter mer naturligt.

“Jag måste få hjälpa er, Severus. Låt mig få göra ett försök i alla fall. Jag har ju kraften…”

I övrigt var detta kapitel som vanligt bra! ♥

Jag kom på en sak angående kvinnan som nämndes i föregående kapitel! Se spoilern!

Först vill jag bara säga att jag är smickrad över dina fina ord om min fanfiction. Det värmer i hjärtat!

Sen måste jag få säga att Cain är en idiot som kallar henne för smutsskalle.
Som Avis Fortunae, nämnde, verkar tjejerna schyssta. Vi får se hur det går!