Husalferna tar kanske hand om det!

Nu är det äntligen fredag!
Förra veckan blev det en cliffhanger, för då hördes en iskall röst! I detta avsnitt får ni veta vem som kommer!


ginnymollyw ♥


Avis Fortunae ♥




Pixelow ♥



Elzyii ♥


catradora och Trezzan ♥



Leoney ♥


boknörd_ ♥



Nu mina kära läsare får ni veta vem plågoanden är!
______________________________________________________________________________________________


Kapitel 18



Kalla kårar letade sig uppför ryggraden på Quirinus när han hörde den välbekanta rösten, som plågat honom under hans första år på Hogwarts. Han tittade snabbt upp och fick en klump i magen när han såg den hemske pojken, som han hade sett i bokhandeln. Severus Snape stod i dörröppningen, med gardiner av svart hår som hängde runt hans gulbleka ansikte, och flinade hånfullt. Bakom honom stod Russell Wincott, med det askblonda håret på ända, och hans giftgröna ögon fick Quirinus att rysa. Han blev ännu mer darrig när han såg hur Wincotts jättelika muskler skymtade fram under kläderna. Med smygande steg kom Snape fram mot honom och sa:
”Så du vågar ta dig tillbaka till skolan?”
James, Sirius och Peter kastade mördande blickar på honom. ”Det är väl klart han vågar!” fräste James. ”Kan du inte låta honom vara?”
”Precis!” Sirius ställde sig upp. ”Han gör inte dig något.”
”Lägg er inte i”, sa Wincott och knöt nävarna.
”Vi lägger oss i om vi vill”, sa Peter argt. ”Det är ni som är elaka mot Quirinus utan anledning.”
Snape svarade inte utan fortsatte:
”Säg, Quirrell. Har du bara suttit inne och läst hela dagarna? Du ser sjukligt blek ut!”
Quirinus svalde hårt och låtsades leta något i väskan. Plötsligt kände han hur han drogs upp ur sin plats och såg in i Snapes djupa, svarta ögon.
”Släpp honom”, fräste Sirius och började gå fram, men Wincott hindrade honom.
”När jag frågar, ska du svara”, sa Snape med hotfull röst. ”Eller är du en räddhare, som du var i Diagongränden?”
Quirinus kände hur rädslan sköljde över honom.
”Såg du mig?!” utbrast han förfärat.
Snapes leende blev elakare och en illvillig glimt syntes i de kalla ögonen.
”Ja, för Russell och jag var där för att handla våra skolböcker, och då såg vi dig gå omkring ensam. Sedan sprang du till din lilla mamma, och bad att ni skulle åka hem!”
”Det är väl inte så konstigt?!” sa James ilsket och reste sig upp. ”Du har ju hackat på honom i tid och otid sen han kom till Hogwarts! Släpp honom nu!” Han började gå fram mot Snape, men innan någon hann göra något, gav Wincott honom en knuff så han åkte baklänges och hans glasögon landade på golvet.
”Lämna honom ifred!” bad Quirinus, som kände hur svetten bröt fram i pannan. ”Jag har gjort andra saker”, fortsatte han i ett försök att hålla rösten stadig.
”Som vad då?” undrade Snape med hånfullare röst. ”Har du plockat blommor med din mamma, som inte ens kan trolla?! Konstigt att din pappa inte har slängt ut henne!”
Ett elakt skratt hördes från Wincott.
”Våra mammor kan då trolla”, sa han mellan skrattsalvorna. Quirinus försökte vrida sig loss från Snapes grepp, men den äldre pojken var betydligt starkare.
Snapes smil blev ännu spydigare när han sa:
”Ser du? Du orkar inte ens kämpa emot! Så går det, när man bara har näsan i böckerna!”
”Vad håller ni på med?!” Remus hade kommit tillbaka och såg rasande ut.
”De bråkar med Quirinus!” sa Sirius medan han hjälpte James att leta fram glasögonen.
”Jag förstår”, sa Remus och blängde ilsket på Wincott och Snape. ”Jag skulle råda er att gå, om ni vet ert eget bästa!” Snape släppte taget om Quirinus.
”Bäst vi lyder”, sa han med ett sarkastiskt flin. ”Jag ser att Lupin har blivit prefekt, så vi får väl passa oss!” Han kastade en sista blick på Quirinus och tillade: ”Akta dig, Quirrell, så att ingen köttätande växt attackerar dig!”
Han och Wincott gick iväg. Peter reste sig upp och stängde dörren.
”De där två borde bli avstängda!” fräste han argt. ”Kan de aldrig sköta sitt?”
”Du vet hur de är”, muttrade James hätskt och såg på sina glasögon.
Quirinus rättade till sin klädnad, medan han kände hur tårar av rädsla brände bakom ögonlocken. Han tyckte inte om kommentaren om modern.
Han visste mycket väl hur Snape hade det hemma hos sig, för han hade sett honom under jullovet när han och föräldrarna hade besökt Nicole en dag före nyåret.


Snöflingorna föll mjukt på marken när Quirinus såg ut genom bilfönstret.
”Det ska bli kul att få se Nicole”, sa Mia muntert medan de passerade några hus.
”Eller hur”, sa Nathan medan han svängde runt ett hörn.
”Jag hoppas hon gillar chokladtårtan”, sa Quirinus.
Mia log mot honom.
”Det är väl klart hon gör”, skrattade hon. ”Hon gillar det mesta.”
Efter en halvtimme var de äntligen framme vid farmoderns solgula hus, vars tak täcktes av snö.
”Så roligt att ni kommer!” utropade Nicole glatt där hon stod vid grinden, iklädd en ljusblå vinterkappa.
Hon kom fram till dem och gav dem varsin kram, och Quirinus andades in den härliga doften av rosor från hennes parfym. Nathan svängde på staven så deras väskor svävade in i huset. ”Jag och Quirinus hjälptes åt att baka igår”, sa Mia och räckte fram en kartong. ”Det är som tack för att vi får sova över här några dagar, innan Quirinus ska tillbaka till Hogwarts.”
”Det var snällt av dig”, sa Nicole med ett strålande leende. ”Men nu ska vi inte stå här. Kom in nu, så får ni lite te och smörgåsar! Ni har ju åkt så långt.”
Hon ledde in dem i huset och Quirinus gick förväntansfullt in i köket. Det vattnades i munnen när han såg ett fat med sockerkaka. Han gick sedan mot vardagsrummet och kastade en blick mot fönstret, och innan han visste ordet av, kände han hur en våg av rädsla sköljde över honom.
En bit ifrån Nicoles hus såg han några grå tegelhus som stod på rad, och bland dem såg han en välbekant figur vandra omkring. Severus Snape, vars svarta, flottiga hår hängde som gardiner runt det gulbleka ansiktet, tillhörde Slytherin och var två år äldre än Quirinus. Snape var dessutom väldigt elak mot honom, för varje gång de sågs i korridoren, skrek han elaka saker.
”Vad står du och grubblar över?” hördes en röst, som bröt tystnaden.
Quirinus vände sig om och fick syn på sin farmor.
”Jag… jag såg någon från skolan”, svarade han undvikande. Nicole gick fram till fönstret och kikade ut.
”Åh, det är Eileen Snapes son”, sa hon. ”Jag har sett dem gå omkring nära floden när jag är på promenad, eller letar bär på somrarna. Hon är en stark kvinna.”
”Hur då?” undrade Quirinus, medan han försökte ignorera klumpen i magen.
”Hennes man, Tobias Snape, var mugglare och dessutom väldigt lat”, muttrade Nicole. ”En dag slängde hon ut honom, för hon fick nog av att han skällde på henne utan anledning i tid och otid. Det hände när pojken där var fyra år. Sedan sökte Eileen jobb i en butik som heter Dervish & Banges, och de har det väldigt bra tillsammans.” Hon log och klappade Quirinus på kinden. ”Det är ju trevligt att hennes son går på samma skola som du! Då har du någon att prata med, när du är här.”
”Ja… det… det är toppen!” sa Quirinus och pressade fram ett leende.
Hans föräldrar kom in i vardagsrummet, slog sig ner framför den öppna spisen och försåg sig med te. Quirinus kände dock att smörgåsen med apelsinmarmelad växte i munnen. Tanken på att hans plågoande bodde i närheten av farmodern, gjorde så att all glädje kändes bortblåst, och att dagen hade blivit förstörd. Hur skulle det nu gå att hälsa på Nicole under somrarna?


Quirinus vaknade ur sina funderingar när han kände hur en hand lades på hans axel. Han blinkade hårt ett par gånger för att tårarna inte skulle svämma över, innan han såg Remus medlidsamma blick.
”Du behöver inte oroa dig”, sa han vänligt. ”Jag ska se till så att Snape och Wincott får sitt straff, för jag kommer att rapportera dem.”
”Du ska inte bry dig om dem”, sa Peter tröstande.
”Snape kan fortfarande inte komma över att han förlorade mot dig i schack förra året”, sa Sirius.
”Och Wincott är lika elak som han är lat!” muttrade James och satte på sig glasögonen.
Quirinus suckade djupt.
”Det har ni förstås rätt i”, mumlade han. ”Men jag kunde inte följa mammas råd!” Han svalde och berättade vad han och Mia hade pratat om den där dagen då han skulle besöka sin farmor. ”Hon sa att jag skulle försöka behandla honom som luft. Hon tyckte även att jag skulle försöka vara snäll mot honom, för då skulle han bli förvånad. Men det gick inte!” Han vände bort blicken för att de äldre pojkarna inte skulle se att ögonen åter fylldes av tårar.
”Du var inte förberedd på att han skulle komma hit oinbjuden.” Remus log medlidsamt. ”Du kan ju testa att följa din mammas råd under terminen”, tillade han uppmuntrande.
Quirinus tvingade sig att le.
”Ja, du har rätt”, sa han.
Just då hördes ett skramlande, och en knubbig kvinna med ett vänligt leende öppnade dörren till deras kupé, och sköt fram en vagn med olika godsaker.
”Härligt”, sa James muntert och drog fram några galleoner. ”Jag började bli hungrig!”
Han, Sirius, Peter och Remus gick fram till vagnen, men Quirinus satt kvar. Han kände sig skamsen över att han hade låtit Snape skrämma honom. Han suckade och drog fram en av de nya skolböckerna, i ett försök att skingra tankarna. James räckte fram en pumpapastej och några chokladgrodor till honom.
”Jag tänkte att du kan få de här”, sa han glatt, ”som tröst för det som hände tidigare. Du kan behöva det, för det dröjer innan vi är framme.”
”Åh, jag tror inte jag kan ta emot…”, började Quirinus, som kände hur han rodnade.
”Jag bjuder!” avbröt James. ”Det kan få dig lite gladare.” Quirinus kände att han var lite hungrig, så han tog tacksamt emot godsakerna. På något sätt försvann den oroliga känslan han hade inom sig.
_________________________________________________________________________________

Ni har ju gissat att det var Snape, så grattis! Ni hade rätt! Nu behöver ni inte skriva hans namn i spoilern.


Nu när ni vet vem som bor ett kvarter ifrån Quirrells farmor:



Här vill jag tacka Trezzan! Tack vare en av hennes fina kommentarer, fick jag en idé hur jag skulle göra med Snapes familj! ♥


Till alla som älskar Snape:

Tårtan är till er!


Ni får gärna diskutera alla förändringar jag har gjort, men jag blir glad om ni sätter det i en spoiler.



Bonus:







Detta är det sista kapitlet Avis Fortunae har korrekturläst, och kommit med fina tips om, så vi tackar henne för det! ♥
Ni har kanske undrat varför hon har läst igenom alla kapitel? Det kan jag inte avslöja nu, men det kommer att förklaras när det blir dags.

Nu kommer jag dock ta en paus från berättelsen. Det beror på att fantasin inte vill vara med mig riktigt, samt att jag helst vill ha väldigt många kapitel på lagret. Jag har påbörjat ett kapitel, men som sagt, det är bättre att ha fler till hands.

När jag väl tar upp berättelsen igen, kommer jag dock fortsätta ladda upp på fredagar, oavsett om jag är ledig under julen, påsken och sommaren.

Under pausen kan ni ju, om ni vill, alltid läsa Vandalen på ridskolan (Som dock inte är magisk, utan mer en deckare! Dessutom är det mina egna karaktärer som medverkar.) eller Quirrells första år på Hogwarts!

Tack för era fina ord och tips! ♥

Leoney förtjänar en riktig bamsekram! Tack vare hennes tips, blev min profil större på längden!

Du är ett geni! Att inte jag tänkte på det!

Det var ett makalöst bra kapitel! Men det är ju inget nytt!Tur att Jessica klarade sig. Jag uppfattar stämningen som väldigt spänd, men allt verkar lösa sig, känns det som i alla fall. Miriam känner sig utanför, och det är förståeligt. Men sedan får hon och Snape en stund ensamma... och han gråter?! :O Ja, ja! Någon gång ska ju vara den första.

Oj, Jessica vill kolla ifall stugan är obebodd. Förstår att Snape blir rädd, för i föregående kapitel vill han inte se sin morbror i ögonen efter det som har hänt. (Sedan är ju du och jag överens om att det blir ännu mer spännande om han inte bor kvar, när Miriam och Snape letar efter honom! ) Ja, ja, nu lämnar vi Eugene och fokuserar på vad som ska hända nästa gång.

Tips:

“Möjligen kommer jag och Sirius att ryka ihop”, sa jag och försökte le medlande mot dem.

Jag skulle vilja peta så det låter naturligt.

"Det är möjligt att jag och Sirius kommer att ryka ihop”, sa jag och försökte le medlande mot dem


“Vi har ingen lång respit”, sa hon, “men en kort tid kan vi nog lyckas hålla oss dolda för att fatta våra beslut. Jag ger mig bort till stugan och ser om den är bebodd.”

Byt ut de röda orden, så det låter bättre.

“Vi har ingen lång respit”, sa hon, “men en kort tid kan vi nog lyckas hålla oss gömda för att fatta våra beslut. Jag ger mig av till stugan och ser om den är bebodd.”

Nu får vi vänta och se. Undrar om stugan är tom.

"Brevet" av Kathryn Hughes. Den är skitbra!
(Något jag har tipsat Trezzan och Avis Fortunae om. )

Passa på att njuta av en bra film eller en god bok!

Åh, vilket bra kapitel som vanligt! Ledsen att jag tog tid på mig, men du vet vad man säger. Bättre sent än aldrig! Eller vad säger du, Avis Fortunae?
I alla fall får jag nästan tårar i ögonen när Narcissa berättar att Bellatrix inte förstår hennes att inte kunna bli gravid. Det ska du se som något positivt, för om en text kan beröra, är det jättebra! (Läser just nu "Brevet" av Kathryn Huges och jag blev berörd när jag läste några kapitel igår! Något att sätta upp på att läsa-listan, kanske. )

Ett pyttelitet tips kommer här, om det är okej. (Annars kan du säga till om du inte vill ha kritik.)

”Ändå är jag kluven…” suckar Cissa och de speglar återigen varandras tedrickande.

Jag har kikat i en bok, och även om man har tre punkter i en dialog, används ändå ett komma-tecken.

”Ändå är jag kluven…”, suckar Cissa och de speglar återigen varandras tedrickande.


Vill du absolut inte ha ett komma-tecken, men ändå skriva punkter i samtalet, kan du göra så här:

”Ändå är jag kluven…” Cissa suckar och de speglar återigen varandras tedrickande.

Nu längtar jag till nästa kapitel!

Det var min reaktion i morse, när jag vaknade och kikade på mobilen! Vilket makalöst bra kapitel! Och jag hade rätt! Se gul text.

Han har inte en tanke på att gå närmare stugan på andra stranden. Det sista han vill är att morbror ska se vad det har blivit av honom. Om den äldre mannen ens finns kvar här, vilket är långtifrån säkert. Stugan såg mer eller mindre övergiven ut, vid den hastiga blick han tordes slänga på den vid ankomsten

Jag hade rätt! Snape anlände till platsen där morbrodern bodde. Gud, ibland tror jag att du och jag har ett sjätte sinne! Precis som jag också misstänkte, är det inte säkert att han bor kvar där. Jag tänkte, eftersom stugan ser ödslig ut.*
Frågan är dock varför han känner sig iakttagen. Det är bara att vänta och se!
Det var en bra idé att skriva detta kapitel ur Snapes synvinkel, och det är superbra att det är skrivet på ett tydligt sätt. Texten är kursiv (även om det utspelar sig i "nutid" ), det är skrivet i nutidsform, och man läser avsnittet i tredje person. Jag minns att jag skrev att när man läser en bok, som är skriven i jag-form, är det fruktansvärt jobbigt när författaren byter perspektiv, såvida han/hon inte väljer att skriva personens namn under kapitelsiffran, som är både bra och smart. Som vi kan ha diskuterat, är det lättare att byta perspektiv, om det är skrivet i tredje person, som jag gör ibland i "Tårar från himlen". Ja, ja, nog om det. Skitbra som vanligt! ♥


*Det blir ju inte heller lika spännande att leta efter honom, om han skulle bo kvar där!

I alla fall, så känner man tydligt Snapes smärta, samt att han inte vågar se sin morbror i ögonen.
Jag såg förresten ändringen i föregående kapitel, och det blev bra. Ett litet minne som bringar glädje, är något Miriam behöver mitt i eländet.
Angående det du skrev till mig i spoilern, så är det som du skriver, inte orimligt att Miriam är kylig mot Snape. Det känns ju som ett svek mot henne, om man tänker efter.
Spoiler från "Quirrells första år på Hogwarts":


En annan grej jag tänker på är att Eileen nämns, och det är en stor skillnad på hur hon tolkas här, och hur jag har tolkat henne i "Tårar från himlen" Spoiler, igen!



Du kommer inte undan från tipsen! Hehehehehehehehehehehehe!

Han har inte en tanke på att gå närmare stugan på andra stranden. Det sista han vill är att morbror ska se vad det har blivit av honom. Om den äldre mannen ens finns kvar här, vilket är långtifrån säkert. Stugan såg mer eller mindre övergiven ut, vid den hastiga blick han tordes slänga på den vid ankomsten. Så varför har Severus då känslan av att vara iakttagen?

Om du ser de röda delarna av texten, skulle jag vilja ändra så det låter bättre när man läser texten högt. Se mitt exempel.

Han har inte en tanke på att gå närmare stugan som ligger på andra sidan om sjön. Det sista han vill är att morbror ska se vad det har blivit av honom. Om den äldre mannen ens finns kvar här, vilket inte är säkert. Stugan såg mer eller mindre övergiven ut, vid den hastiga blick han slängde på den vid ankomsten. Så varför har Severus då känslan av att vara iakttagen?

Vid den lätta smällen i luften en bit bakom honom dröjer det därför bara några sekunder innan han dragit trollstaven, kommit på fötter och står öga mot öga med inkräktaren.

Lägg till ett par ord, så det låter bättre.

Vid den lätta smällen i luften en bit bakom honom dröjer det därför bara några sekunder innan han har dragit fram trollstaven, kommit på fötter och står öga mot öga med inkräktaren.

Det var bara de förslagen jag hade. Finns det mer att ändra, skickar jag en uggla. När vi kommer till slutet:

OMG! Vad hände?! Har Jessica dött?!


Jag förstår Trezzan's reaktion helt och hållet!

Nu längtar jag till nästa del!

EDIT: En grej jag kom att tänka på, när det står att stugan ser ödslig ut. Bara Eugene inte har dött! Fast i så fall skulle Snape kanske veta om det, för i kapitel 30 vill ju Miriam leta upp morbrodern, vilket gör Snape skeptisk.

Bra skrivet!

Själv är jag glad för att jag läste på bussen både till jobbet och på hemvägen!