Glöm det, jag har egna saker!

Du säger åt mig att det är bra att ventilera sina känslor, så ventilera på! Du skulle kunna be att skolan stängs? Jag kommer ju inte få gå till mina jobb på drygt två månader. Men härda ut. Forskarna jobbar med vaccin.

Vi fick bulle idag, eftersom teatern stängs på grund av pandemin.
(Tillan Sato och Avis Fortunae vet.)

Förstår vad du menar.

96hpevanescence, tack för dina varma ord!

Avis Fortunae, jag lovade ju att klura på hur man skulle uttrycka hur Miriam ska nå Snape.

Man kan kanske skriva så här: Det gjorde mig förlamad av rädsla, när jag förtvivlat grep efter den sista möjligheten att nå honom och jag hoppades att jag skulle få honom att hålla sig stilla.


En annan grej med Eugene: Han borde kanske lägga till att Miriam skulle ha närmat sig Snape bakifrån, ifall hon inte hade hittat något att ha som den förlängda armen.

Det var en tanke som slog mig att det är så man egentligen ska göra. Men du gör som du vill.

Att kapitlet heter "Ångest" passar alldeles utmärkt, för jag kunde, konstigt nog känna av den! Men det är positivt menat. Jag känner med de båda nu. Nu drar sig mörkret fram som ett gift.

Angående föregående kapitel. Jag förstår när det gäller delen med Eugene. Det var bara en tanke jag hade. Om Eugene dyker upp igen i berättelsen, kan du kanske ge en liten vink.

Du gillar ju tipsen, så nu får du ett till!

“Severus, vi är ensamma.” Jag försökte stryka lugnande över hans bara arm men han for häftigt ut: “Vi är aldrig ensamma i borgen! Det här får inte hända! Jag blev frestad och riskerade din säkerhet …”

Jag skulle vilja peta så det låter bättre/naturligt.

“Severus, vi är ensamma.” Jag försökte lugna honom genom att stryka hans arm, men han drog sig undan, och utbrast: “Vi är aldrig ensamma i borgen! Det här får inte hända! Jag blev frestad och riskerade din säkerhet …”

Nu blir det spännande att läsa vidare.

Tack! Du får en tumme imorgon!

Fick veta att jag blir avstängd från båda mina jobb från och 18 november. Det kom som en chock och tårarna sprutade. Men som tur var, lugnade jag mig.

Vilket underbart kapitel! Ett riktigt dunderavsnitt! I alla fall, så var det trevligt att Snape och Eugene återförenades igen, som om ingenting hade hänt! (Även om jag nästan velat se lite glädjetårar, men det gör inget! Det var bara en önskan, men du bestämmer. ) Lustigt också att Eugene trodde att det var Eileen som hade sökt honom, men så var det Jessica. Nu får vi se om han dyker upp någon mer gång. Det är också roligt att han tar emot Miriam med öppna armar. Angående din förklaring med kontakt och kontroll: Nu trillade polletten ner! Om du vill, kan jag klura på formuleringen och uggla sedan. Får klura när jag har tid.

Slutet får mig att rysa, för vi vet vad som har hänt Charity Burbage! Huu!
En pytteliten grej: Borde inte delen med Eugene vara kursiv? Jag tänkte, då det är en återblick? Men du bestämmer så klart själv. Jag tänkte bara på hur jag brukar göra när jag gör återblickar i "Tårar från himlen".

Här kommer lite tips: (OBS! Det blir kanske inte i ordning, så du får läsa igenom och leta.)

När jag nu åter var här på slottet, med Severus i min famn och smekande hans alltjämt kolsvarta hår, tänkte jag på den silverstrimmade Eugene som nästan varit en äldre version av sin dotterson,

När det står dotterson, kan folk tro att han är Snapes morfar, men då undrar jag inte om han redan skulle vara död? Ändra ordet.

När jag nu åter var här på slottet, med Severus i min famn och smekande hans alltjämt kolsvarta hår, tänkte jag på den silverstrimmade Eugene som nästan varit en äldre version av sin systerson,

“Du var duktig i sjön”, sa han erkännsamt till mig när vi satt alla tre tillsammans, torra och lugnade, i stugan. “Du är en bra simmare, men det är svårt att få grepp om någon i en sådan situation, när man närmar sig framifrån. Det är bra att försöka ha med sig ett föremål att sträcka fram, det man brukar kalla den förlängda armen, så att man inte själv dras ner i djupet.” Vid de här orden hade han sett aningens strängt på mig och sedan låtit sin gåtfulla, svarta blick vandra över till Severus, som satt ovanligt tyst och medtagen, uppenbart överväldigad av alla känslor som både incidenten och återseendet måste ha gett honom. “Och angående djupet, Severus...”, sa Eugene sakta. “Jag har en bestämd känsla av att din vän här alltid kommer att försöka rädda dig. Så gör er båda en tjänst och tänk på var du simmar. Jag är säker på att du minns regeln vi hade?”
Ett leende krusade svagt Severus bleka läppar. “Att inte gå ut ensam på djupet där man inte bottnar.” Eugene nickade och strök sig tankfullt över hakan, medan de betraktade varandra. Så vände sig den äldre mannen till mig igen.
“Jag uppskattar verkligen det du gjorde för min systerson”, sa han. Severus log om igen svagt vid hans ord och såg på mig med oändlig ömhet.


På en del ställen vill jag flytta ner några meningar en rad, så det inte blir en "klump" om du förstår vad jag menar. Sedan vill jag peta vid en mening samt ändra några ord, så det låter bättre och att det blir en synonym. (Ordet "svagt" dyker upp lite för nära varandra, tycker jag.) Se mitt exempel.


“Du var duktig i sjön”, sa han uppskattande till mig när vi satt alla tre tillsammans, torra och lugnade, i stugan. “Du är en bra simmare, men det är svårt att få grepp om någon i en sådan situation, när man närmar sig framifrån. Det är bra att försöka ha med sig ett föremål att sträcka fram, det man brukar kalla den förlängda armen, så att man inte själv dras ner i djupet.”
Vid de här orden hade han sett aningens strängt på mig och sedan låtit sin gåtfulla, svarta blick vandra över till Severus, som satt ovanligt tyst och medtagen, uppenbart överväldigad av alla känslor som både incidenten och återseendet måste ha gett honom. “Och angående djupet, Severus...”, sa Eugene sakta. “Jag har en bestämd känsla av att din vän här alltid kommer att försöka rädda dig. Så gör er båda en tjänst och tänk på var du simmar. Jag är säker på att du minns regeln vi hade?”
Severus bleka läppar krusades till ett svagt leende.
“Att inte gå ut ensam på djupet där man inte bottnar.”
Eugene nickade och strök sig tankfullt över hakan, medan de betraktade varandra. Så vände sig den äldre mannen till mig igen.
“Jag uppskattar verkligen det du gjorde för min systerson”, sa han.
Vid hans ord log Severus återigen försiktigt, och såg på mig med oändlig ömhet.

Åsynen av Jessica hade dock, naturligt nog, väckt en del frågor.
“Första ögonblicket trodde jag att det var Eileen som sökte mig”, berättade Eugene.


Ändra, så det låter lite mer naturligt.

Åsynen av Jessica hade dock, av naturliga själ, väckt en del frågor.
“För ett ögonblick trodde jag att det var Eileen som sökte mig”, berättade Eugene.

Ja, det var ett lika bra avsnitt som alltid! Och vilka fina bilder du fick fram!

Elzyii, det är jag som har skrivit inledningen! Om du går tillbaka till kapitel 4, så ser du att jag står som gästskribent, och då finns inledningen med, fast på slutet! (Några saker har Avis Fortunae lagt till, för att öka spänningen.)

Jag längtar tills jag får hem boken "Deckardrottningen-En författare i motvind" i brevlådan. Författarna heter Olséni och Hansen. Det är samma författare som har skrivit "Mord i Falsterbo"-serien, som är en superrolig serie. (Trezzan och Avis Fortunae vet vad jag menar!)