Trezzan, Är du säker på att du och Snape kan bli vänner?

Spoiler från "Tårar från himlen":


OBS! Det är skrivet med glimten i ögat! ♥

Ni är bara för underbara! Tusen tack för era varma ord. Sånt behövs, nu när år 2020 är ett riktigt, ursäkta språket, skitår! Men vi får hoppas det ger sig snart, och att allt kan återgå till det normala så småningom.


Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen)



boknörd_ ♥



Pixelow♥



catradora ♥



Leoney ♥





______________________________________________________________

Kapitel 5



Klockan var halv tio när Quirinus vaknade av att han hörde steg i sovrummet. När han öppnade ögonen, stod Mia vid hans säng.
”Så bra att du är vaken”, sa hon med ett strålande leende. ”Du måste ha varit väldigt trött, för klockan är mycket”, tillade hon. ”Hur länge har jag sovit?” undrade Quirinus. Han såg att han hade på sig sina vanliga kläder från gårdagen.
”Du somnade i bilen, så Nathan bar in dig”, förklarade Mia, som om hon hade läst hans tankar.
”Åh, det beror nog på att farmor och jag gjorde en ganska lång utflykt i skogen innan vi åt middag.” Quirinus slängde av sig filten. ”Vi hittade en massa fina tusenskönor, som jag tänkte pressa”, tillade han.
”Så bra.” Hans mamma log. ”De ligger på köksbordet.” Hon vände på klacken och gick ut ur rummet.
Efter en stund gick Quirinus ner till köket.
”Vet du mamma, jag hade tur igår”, sa han när han satte sig vid köksbordet. ”Jag såg aldrig till den där pojken under hela dagen!”
”Så bra”, sa Mia, men hon lät frånvarande där hon stod och diskade.
Quirinus blev förbryllad när han hörde tonfallet.
”Mamma? Mår du bra?” frågade han.
Mia vände sig om och log.
”Det är ingen fara med mig”, sa hon. ”Jag… jag har inte sovit så mycket.” Hon lade ifrån sig sitt förkläde och satte sig bredvid honom. ”Men det ska vi inte tänka på nu. Vi ska umgås och ha så trevligt, så jag ska hjälpa dig pressa dessa fina blommor.”


Ett par veckor efter besöket hos farmodern, satt Quirinus i sitt rum och läste lite, när han hörde snyftningar från föräldrarnas sovrum. Det var konstigt, tyckte han, så han lade ifrån sig boken och gick dit. Mia satt på sängen och höll huvudet nerböjt medan hon skakade av gråt.
Det var oroväckande, tyckte Quirinus, för hans mamma brukade aldrig vara ledsen, om det inte var något allvarligt som inträffat. Han blev alldeles iskall när han mindes hur hans mormor, Melissa Thompson, hade gått bort. Han hade varit nio år, och då var det första gången han hade sett modern gråta.



Regnet slog mot fönstret och Quirinus betraktade vattendropparna. I tre dagar hade det varit dåligt väder, och han kände sig ganska uttråkad.
”Kommer det att regna hela veckan?” frågade han sin mamma, där hon satt vid köksbordet och läste.
Mia tittade upp från sin bok och log.
”Det vet jag inte”, svarade hon. ”Jag tycker inte det gör något att det är dåligt väder. Vi har det varmt och skönt här inne.” ”Men jag har tråkigt!” muttrade Quirinus. ”Jag har läst alla böcker jag har, och jag kan dem utantill. Jag skulle vilja gå till biblioteket i byn.”
”Det är ju stängt på söndagar.” Mias leende blev beklagande. ”Om du vill, kan vi gå dit i morgon.” Hennes leende blev större och hon smällde snabbt igen boken. ”Vi skulle kunna baka de där småkakorna som du tycker så mycket om! Då har vi något gott vi kan äta efter middagen!”
Quirinus kände hur humöret steg på en gång.
”Menar du dem med choklad?” undrade han hoppfullt. ”Självklart!” Hans mamma skrattade och reste sig upp. ”Vi skulle kunna sitta på vinden och låtsas att vi är på picknick! Pappa kan ju trolla fram lite blommor, så blir det på sätt och vis sommarkänsla!”
Hon reste sig upp och gick till köksskåpen för att dra fram plåtar, skålar och annat som behövdes. Quirinus gick fram till kylskåpet och skulle just dra fram smör, när telefonen ringde. ”Jag tar det”, sa Mia och gick ut ur köket.
Quirinus fortsatte att leta efter ingredienser.
”Nej, det är inte sant!” utbrast Mia plötsligt. Hon lät förskräckt och plötsligt hördes en snyftning.
Quirinus blev förvånad, men sedan livrädd. Hade det hänt Nathan något? Men varför kom ingen annan trollkarl till dem? Sankt Mungos hade inga telefoner, som sjukhuset för mugglare hade. Han smög ut i hallen och blev illa till mods när han såg hur hans mammas axlar skakade.
Mias röst var tjock när hon sa:
”Ja… ja, jag förstår. Hon… hon behövde inte lida. Tack för att du ringde!” Hon lade på luren och slog sedan händerna för ansiktet.
”Mamma!” utbrast Quirinus och sprang fram till henne. ”Mamma, vad har hänt?!”
”Åh, Quirinus!” viskade Mia och satte sig på huk. Hennes klarblå ögon var fyllda av tårar. ”Det… var din m-moster, Marie, som ringde.” Hon tog honom om axlarna och sa: ”Hon… hon var förbi mormor… och… och…” Hon kramade hans axlar ännu hårdare.
”Vad är det med mormor?” Quirinus blev alldeles iskall inombords, för han gillade inte moderns tonfall.
”Älskade Quirinus! Mormor är död!” Mias röst blev gäll och fler tårar rann nerför hennes kinder. ”Hon hade varit på övervåningen och läst, men när hon skulle gå ner, snubblade hon och föll nerför trapporna. Hon dog omedelbart, berättade Marie.”
Quirinus kände hur benen gav vika, för han älskade Melissa. ”Nej!” sa han förfärat. ”Mormor får inte vara död!” Han kände hur det sved bakom ögonlocken.
”Snälla, lyssna på mig”, vädjade Mia. ”Mormor var trots allt nittiotre år, och hon hade det jobbigt med synen. Hon var inte lika stark som när du föddes. Marie sa att hon inte behövde plågas.”
Quirinus brast i gråt, och slog armarna om Mias hals.
”Det är inte rättvist!” snyftade han. ”Vi får aldrig se mormor igen!”


Minnet av den dagen fick Quirinus att rysa för han hade älskat Melissa, och hon hade älskat honom. Men nu var det något annat som störde Mias tankar. Med viss tvekan gick han fram till sängen och tog hennes hand.
”Mamma?” sa han. ”Mamma, är det något som har hänt?”
Mia tittade upp på honom.
”Nej, det är inget”, sa hon och log ett sorgset leende. ”Jag… jag är bara så fånig!” Hon lät höra ett litet skratt. ”Jag tänker på att det blir så tomt utan dig när du åker tillbaka till Hogwarts i september.”
”Åh, mamma!” sa Quirinus och kramade henne. ”Det är ju bara juli än. Dessutom kommer jag hem till jul!” Han log. ”Jag skriver till dig och pappa varje vecka. Det gjorde jag förra året.”
"Jo, jag vet.” Mia strök undan tårarna med baksidan av handen. ”Jag är bara beredd på att saknaden blir stor!” Hon höll om honom, innan hon sneglade på ett fotografi på sitt sängbord. ”Jag tänker också på att det är tre år sedan mormor lämnade oss."
Quirinus kastade en blick på kortet och kände sig lite dyster. Melissa log ett strålande leende, och hennes vita lockiga hår ramade in hennes hjärtformade ansikte.
”Jag saknar henne”, mumlade han. ”Hon tyckte om att läsa. Vi ärvde hennes favoritsysselsättning”, tillade han.
”Ja, det gjorde vi”, sa Mia. ”Jag kommer aldrig att glömma hennes min när vi avslöjade att både du och Nathan är trollkarlar!”
Quirinus småskrattade när han tänkte på det. Den gången hade han fått hennes böcker att sväva i luften, och Melissa hade inte förstått hur det kunde hända.
”Hon höll nästan på att svimma!” sa han och skrattade ännu mer.
”Ja, men sen tyckte hon det var ganska spännande. Hon tyckte att det gick fortare när din pappa hjälpte till med disken.” Mia log, men sedan harklade hon sig. ”Jag känner mig lite trött. Du kan väl gå till ditt rum, eller så kan du kanske titta lite på tv? Jag… jag tror att jag behöver vila.”
”Gör det mamma”, sa Quirinus och gav henne en kram.
Han gick sedan iväg och stängde dörren efter sig, medan han kände sig lättare inombords.
________________________________________________________________________________________________________


Återigen tackar jag Avis Fortunae för hennes hjälp!

♥ ♥ ♥ ♥catradora ♥ ♥ ♥ ♥




♥ ♥ ♥ ♥ Pixelow ♥ ♥ ♥ ♥





♥ ♥ ♥ ♥ Avis Fortunae ♥ ♥ ♥ ♥




♥ ♥ ♥ ♥ boknörd_ ♥ ♥ ♥ ♥





♥ ♥ ♥ ♥ Leoney och Trezzan ♥ ♥ ♥ ♥



___________________________________________________________________________________


Kapitel 4


Quirinus satt vid köksbordet i sin farmors stora kök, där väggarna påminde om havet, och åt lite av jordgubbstårtan som de hade bakat efter middagen. Det hade varit en rolig dag, men nu ville han hem och visa Mia alla tusenskönor han hade hittat. Nicole lät en kvast svepa över golvet medan hon vattnade några blomkrukor.
”Om du är klar, kan du ställa tallriken på diskbänken och gå och tvätta av dig, för jag tror din pappa kommer snart”, sa hon.
”Ja, farmor”, sa Quirinus lydigt. Han åt det sista av tårtbiten. När han var klar i badrummet, samlade han ihop sina saker innan han satte sig i vardagsrummet. Han var evigt tacksam att han inte hade sett pojken från Slytherin under vistelsen hos farmor, så allt kändes bara bra.
Han skulle just luta sig tillbaka och läsa lite, när en gäll ringsignal hördes och efter bara några sekunder stod Nathan i dörröppningen.
”Pappa!” utropade Quirinus glatt och sprang fram till honom. Hans far gav honom en hård kram.
Nicole kom fram till dem med ett vänligt leende.
”Vad roligt att du kommer”, sa hon muntert. ”Har du inte Mia med dig? Vi har hjälpts åt att baka en tårta”, tillade hon.
”Den var jättegod!” sa Quirinus. ”Jag hjälpte till att vispa smeten, utan magi!”
”Vad bra, Quirinus.” Nathan log. ”Det är bra att du hjälper till.” ”Vill du ha en bit innan ni åker?” frågade Nicole.
”Inte just nu”, sa Nathan. ”Quirinus, du kan väl gå och sätta dig i bilen? Jag och farmor måste prata om en viktig sak.”
Quirinus blev förvånad.
”Har jag gjort något?” undrade han oroligt.
”Nej, nej!” Nathans leende blev bredare. ”Det är bara så att vi måste få prata i enrum. Säg hej då nu och gå ut. Jag kommer om en stund.”
”Okej.” Quirinus vände sig till Nicole och gav henne en kram. ”Tack för att jag fick vara här farmor! Jag har haft det jättekul!”
”Det låter bra”, sa farmodern. ”Jag ska försöka hälsa på, innan du åker tillbaka till Hogwarts.”
Quirinus log innan han tog sina saker och skyndade sig mot bilen.


Nathan såg efter sin son, och han fick en klump i magen.
”Nå, vad är det du vill berätta?” undrade hans mor.
Nathan satte sig tungt ner på en stol vid köksbordet.
”Det är Mia”, mumlade han. ”Vi var tvungna att åka till sjukhuset.”
”Sjukhuset?” Nicole stirrade storögt på honom. ”Varför åkte ni dit?”
”Hon… hon fick problem med hjärtat”, svarade Nathan med darrande röst. Han svalde hårt och berättade hur det hade gått till. Med viss motvilja talade han om vad Mia hade sagt om sin far.
”… eftersom allt gick bra, tyckte hon att vi inte skulle åka tillbaka”, avslutade han efter en stund. ”Jag kan inte tänka mig vad som hade hänt om jag inte hade fått sluta tidigare på Sankt Mungos!”
Modern såg förskräckt ut.
”Det är ju upprörande!” utbrast hon. ”Mia är ju så ung! Hur kunde hon få hjärtflimmer?! Hur kan det drabba en oskyldig människa som hon?”
Hon flög ur stolen och vankade av och an i köket.
”Vad sa du att den där doktorn sa?” frågade hon med bister min.
”Han sa att det var en lindrigare form av hjärtflimmer”, sa Nathan. ”Vi kom ju in tidigt, så de lyckades hjälpa henne i tid.” Nicole satte sig ner igen.
”Det är ändå orättvist”, muttrade hon.
”Jag vet.” Nathan stirrade ner i bordet. ”Hon vill inte att vi talar om det för Quirinus, för hon är rädd att han ska bli orolig. Så du får inte säga något till honom.”
Hans mor bet sig i läppen. ”Jag ska vara tyst”, sa hon efter några sekunder. ”Men jag tycker det är fel att han inte får veta något.”
”Jag vill gärna göra det, men jag lovade. Mia har sagt att om hon blir inlagd på sjukhuset, ska vi tala om allt för honom.” Han reste sig upp. ”Det är bäst att vi åker nu, så du får smälta det här”, tillade han. ”Tack för att du tog hand om honom.” ”Ingen orsak.” Nicole pressade fram ett leende, innan hon svängde på sin trollstav och lät en stor tårtbit sväva fram till dem. ”Ta med den här, så får ni något gott att äta.”
Nathan gav sin mamma en kram innan han tog tårtbiten och gick ut till bilen.



Under åkturen hade Quirinus somnat, och Nathan kände sig illa till mods när han betraktade honom i backspegeln. Hans son såg så liten och oskyldig ut där han satt i baksätet med slutna ögon.
Det är faktiskt dumt att oroa honom, tänkte han. Även om jag inte gillar det, förstår jag Mia. Quirinus förtjänar att vara lycklig. Han har inte gjort någon illa, så vi får vänta och se. Förhoppningsvis kommer det inte att hända igen.
Väl hemma bar Nathan Quirinus, som fortfarande sov, till huset. Med försiktiga steg gick han uppför trapporna och lade sin son på hans säng. Så fort Nathan hade lagt en filt över honom, tassade han ut och stängde dörren. Utanför sovrummet stod hans hustru, klädd i morgonrock.
”Jag såg er genom fönstret”, sa hon. ”Han måste ha varit väldigt trött.”
”Ja”, mumlade Nathan, medan han drog en hand genom håret. ”Mamma blev upprörd när hon fick veta vad du har varit med om, men hon lovade att hon skulle vara tyst.”
Mia log.
”Det är det jag gillar med Nicole”, sa hon. ”Hon lägger sig aldrig i mer än nödvändigt och hon kan hålla löften. Dessutom har hon aldrig kritiserat mitt sätt att uppfostra Quirinus!” Nathan kunde inte låta bli att le.
”Ja, hon är fantastisk.”
Mia gav honom en puss på kinden.
”Jag går och gör en kopp te. Det får oss att sova gott.”
”Det låter bra. Jag glömde Quirinus saker i bilen, så jag går och hämtar dem”, sa Nathan. När han såg sin frus frågande min, tillade han: ”Det är dumt om några mugglare ser när jag använder locka till sig-besvärjelsen, eller hur? Då är det bättre att jag inte använder trollstaven.”
Mia ryckte på axlarna och gick ner. Med raska steg tog sig Nathan till bilen, men istället för att samla ihop sonens saker på en gång, satte han sig tungt ner. Att han inte ville att mugglarna skulle se honom använda magi, var bara något han hade sagt, eftersom han ville vara ensam en liten stund. Hans syn blev suddig och i nästa sekund rann tårarna nerför kinderna. Han kunde inte glömma vad som hade hänt på eftermiddagen.
”Låt oss hopps att doktor Young har rätt”, mumlade han för sig själv. ”Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något händer henne när jag är på jobbet!”
Han grät tyst en stund, men sedan snöt han sig och tog sin sons bok och blommor.
När klockan var tio, lade Mia ifrån sig sin bok och efter bara några minuter sov hon. Nathan betraktade henne en liten stund, innan han klev upp och smög in till sonens sovrum. Quirinus djupa andning fick honom att känna sig någorlunda lugn. Nathan satte sig på sängkanten och strök honom över håret.
”Inget ska hända din mamma”, viskade han. ”Jag kommer att göra allt jag kan för att vi ska fortsätta vara tillsammans.”
________________________________________________________________________



Ja, så har Nicole fått veta vad som har hänt. Det är tufft, men hon måste hålla sitt löfte.

Angående att Quirinus sover, och att Nathan bär in honom: I och med att Quirinus har umgåtts med sin farmor hela eftermiddagen och de har hittat på en del saker, så är han kanske trött, och det är lätt hänt att man somnar i bilen. Tänk också på att det är långt mellan de båda husen. Sedan tänker jag mig att han är ganska kort, så hans pappa kan bära honom. (I första kapitlet nämns det att Quirinus är ganska kort för sin ålder.) Sedan kan vi kanske tänka oss att Nathan inte har hjärta att väcka honom, när han sover så pass gott.

Kom ihåg att ingen av föräldrarna är elaka när de är tysta om det som har hänt. De vill bara skydda honom.



Tack till Avis Fortunae, som har kommit med tips för att texten ska bli bättre!

Vad fina ni är! Det värmer i hjärtat!



♥ ♥ ♥ ♥ themarauder ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ Avis Fortunae ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ Pixelow ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ Leoney ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ boknörd_ ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ catradora ♥ ♥ ♥ ♥



♥ ♥ ♥ ♥ Trezzan ♥ ♥ ♥ ♥ (Båda inläggen.)




Jag är glad över att ni tycker om hur jag plockar fram Quirinus intressen, och det finns en förklaring till det. Läs spoilern!


___________________________________________________________________________________


Kapitel 3


Yrseln hade äntligen släppt, men Mia kände sig ändå inte lugn med tanke på vad som hade hänt ute i trädgården. Hon såg sig om i sjukrummet där hon hade blivit intagen för kontroll och de grå, iskalla väggarna fick henne att längta hem.
Det var annat när Quirinus föddes, tänkte hon medan hon drog en hand genom håret. Då hade väggarna vackra blommor och roliga djur.
Hon kastade en blick på armbandsuret. I ungefär tjugo minuter hade hennes man pratat med en av läkarna, och hon var väldigt nervös. Efter några sekunder kom Nathan in i rummet, tätt följd av en mörkhyad man med grått hår.
”Nathan?” sa Mia försiktigt.
”Älskling, oroa dig inte!” sa hennes man när han kom fram till henne. ”Allt ordnar sig. Doktorn och jag har pratat.”
Den främmande mannen sträckte fram handen.
”Mitt namn är Graham Young”, sa han vänligt och tog hennes hand. ”Jag och er man har pratats vid.”
Mia tvekade ett par ögonblick.
”Hur… hur ser det ut för mig?” frågade hon och höll andan.
”Det är ingen fara för ert liv, mrs Quirrell”, sa doktor Young med ett lugnande leende och de varma bruna ögonen lyste av välvilja. ”Ni drabbades av en mildare form av hjärtflimmer, men eftersom ni och er man kom hit i tid, kunde vi vidta åtgärder. Som det ser ut nu, kan ni åka hem om en halvtimme”, tillade han.
”Så… så jag kommer att klara mig?” viskade Mia hoppfullt. Den äldre mannens leende blev ännu varmare.
”Absolut. Jag skriver ändå ut medicin, som ni kan ta om ni får något liknande. Skulle det inte hjälpa, kan ni komma tillbaka”, svarade han.
Nathan drog en suck av lättnad.
”Jag tror vi kommer att klara oss”, sa han. ”Men tack för all hjälp, doktorn.”



På vägen hem sa Mia inte ett ord. Hon ryste när hon tänkte på att hennes egen far hade haft ett liknande problem. Skillnaden var bara att han hade varit över nittio år gammal, och efter en massiv hjärtattack hade han avlidit. Då var Quirinus knappt ett år.
”Det var tur att jag slutade tidigare.” Nathans röst fick henne att vakna till.
”Ja, det var det”, mumlade hon. ”Men min pappa hade något liknande innan han dog. Jag tror jag har ärvt det av honom.” Orden slank ur henne innan hon hann hejda sig.
Nathan tvärstannade och stirrade förskräckt på henne.
”Vad är det du säger?!” utbrast han. ”Varför… varför…”
”Det var så att han fick hjärtflimmer”, avbröt Mia. ”Men han var trots allt väldigt gammal, så det var naturligt för honom.” ”Men… men om du…” Hennes mans gröna ögon lyste av skräck. ”Om du har ärvt det, måste vi tillbaka! De måste kolla så att du klarar dig!” Han började starta bilen. ”Vi måste berätta för Quirinus vad som har hänt.”
”Är du galen!” utropade Mia förskräckt. ”Det skulle förstöra resten av sommarlovet för honom! Vi måste hålla tyst om det!”
”Men Mia…”
”Lyssna på mig”, sa Mia, medan hon kämpade för att hålla sig lugn. ”Allt gick bra, eller hur? Då är det dumt att oroa Quirinus i onödan. Det kan ju bara ha varit tillfälligt, och det är inte rätt att skrämma honom. Tänk på vår son, Nathan!” Hon lade en hand på hans arm. ”Snälla, låt det stanna mellan oss. Det kanske inte blir någon mer gång. Låt inte det här förstöra sommaren”, vädjade hon.
Han har det nog så jobbigt med den där hemske pojken som han berättade om, tänkte hon.
Nathan såg tveksam ut, men sedan verkade han ge efter, för han körde vidare.
”Vi säger väl inget till honom”, muttrade han bittert. ”Men min mamma måste få veta det! Och blir du liggande på sjukhus, är det viktigt att Quirinus får veta vad som har hänt. Lovar du det?”
”Nathan…”
”Lovar du det?!” Hennes mans ton var ovanligt skarp.
Mia suckade.
”Ja, ja”, mumlade hon. ”Jag lovar.”
Medan de passerade några hus, bad hon en bön att hon hade rätt.
_________________________________________________________________________________________

Tusen tack till Avis Fortunae, som har korrekturläst texten!

Sedan vet jag att det är viktigt att vara ärlig, men nu har Mia och Nathan valt att vara tysta. Men de gör de inte för att vara elaka, de vill bara inte att Quirinus ska bli rädd. Om han får reda på det, kanske han blir så skrämd att han inte vågar göra det han tycker om att göra. Tänk också på att han ska ju tillbaka till Hogwarts, och då skulle han kanske ha svårt att lyssna på lektionerna och utföra formler, om han skulle bli tvungen att grubbla över Mia och hennes hjärtproblem.

Hoppas ändå att ni gillade kapitlet.

Hej allihopa! Hoppas ni har det bra denna dag, då ni är lediga! Ja, det är ju första maj idag. Först vill jag börja med att tacka för era fina kommentarer!

Sen vill jag be er om en tjänst. Som en del av er märkte, försvann tråden på ett mystiskt vis, och det var så klart en bugg som spökade. Tack vare mitchan, themarauder och Erfa, kom den lyckligtvis tillbaka!

Jag skulle bli glad om vi alla hjälps åt att anmäla, om något liknande händer. Alltså, om tråden inte syns, tveka inte! Skicka en uggla till någon i staff. De gör allt som står i sin makt för att hjälpa till. Så ser ni något skumt, skicka efter hjälp. Det är bara bra!



Avis Fortunae (båda inläggen)


catradora


Pixelow




themarauder


Leoney


rönnbär, Kintsugi, Tillan Sato



_______________________________________________________________


Kapitel 2


Efter samtalet med Mia, kände Quirinus sig bättre till mods. När de steg in i huset, blev han ännu gladare när han fick syn på Nicole Quirrell, där hon stod i köket och lät tre tekoppar sväva mot bordet. När hon tittade upp, lyste hennes ljusgröna ögon av glädje.
”Här kommer ni i god tid! Teet är precis klart och sen kan vi åka!”
"Det kommer att bli jättekul, farmor”, sa Quirinus och gav Nicole en kram. Därefter slog de sig ner vid köksbordet och pratade om det mesta, men både Quirinus och Mia valde att inte berätta om pojken som bodde i närheten, för då skulle Nicole bara ha blivit orolig.
Så fort de var klara sa Nicole:
”Ja, då ska jag bara hjälpa till med disken. Har du med dig allt, Quirinus?”
”Jag ska bara hämta min bok”, svarade Quirinus och skyndade ut till bakgården.
Mia följde med honom och sa:
”Du vet nu hur du ska göra, om den där pojken kommer?”
”Jag behandlar honom som luft”, sa Quirinus. ”Annars kan jag hålla mig i närheten av farmor”, tillade han.
Hans mamma log.
”Det låter bra”, sa hon.
”Jag ska även försöka vara snäll mot honom”, sa Quirinus. ”Då kommer han att tappa hakan!” tillade han och skrattade.
”Ja, han blir nog väldigt förvånad”, sa Mia med ett okynnigt leende medan de gick till framsidan av huset.
Solen värmde skönt och fåglarna kvittrade.
”Då kan vi åka”, sa Nicole medan hon låste upp sin gröna bil. ”Jag tänkte att vi kunde plocka lite jordgubbar i trädgården, och har vi tur, hittar vi kanske några vilda blommor som du kan plocka och pressa.”
Quirinus kände hur hjärtat tog ett skutt av lycka, för han gillade blommor. Han gav sin mamma en kram.
”Då hämtar Nathan dig klockan åtta ikväll”, sa Mia. ”Ha det så kul!”
”Det ska jag, mamma”, lovade Quirinus innan han satte sig i bilen. Han vinkade till sin mamma, som blev allt mindre medan de åkte väg, tills hon såg ut som en prick vid vägkanten.


Mia såg hur bilen försvann runt ett hörn, innan hon gick in i huset för att leta upp sina trädgårdshandskar.
”Det ska bli så skönt att plantera om blommorna”, sa hon glatt för sig själv. Hon drog fram några blomfrön och gick till en rabatt som låg vid husknuten. Medan hon grävde i jorden, kände hon sig dock lite sorgsen. I september var det dags för Quirinus att åka tillbaka till Hogwarts för sitt andra år och hon visste att saknaden skulle bli stor. Trots att det var flera år sen, kunde hon fortfarande inte glömma hur förvånad hon hade blivit när Nathan hade avslöjat att han var trollkarl, och då var Quirinus bara tre år och hade just gjort sin första trollkonst.


Hon höll på att laga lite mat, medan hennes treårige son satt och lekte med några klossar i ett hörn av köket.
”Titta, mamma!” ropade Quirinus och lät stolt.
”Jag ser”, sa Mia vänligt. ”Du har byggt ett jättefint torn. Men nu måste jag göra maten klar.”
Quirinus fortsatte plocka med en av klossarna, så hon kastade en blick på köttfärssåsen som fräste i stekpannan. Dofterna fyllde köket och hon kände hur magen kurrade. Hon var så koncentrerad på det hon gjorde, att hon inte märkte att Quirinus blev trött på att sitta stilla och ställde sig upp för att gå till hallen. Just när hon var klar och lade upp spaghettin och köttfärssåsen i en skål, hörde hon hur något krossades och ett skrik hördes. Mia släppte det hon hade för händer och rusade iväg för att se vad som hade hänt.
När hon kom till hallen, såg hon att en vas hade ramlat ner och Quirinus stod och snyftade. Röda skärvor låg utspridda på golvet och blommor flöt omkring i vattnet. Men Mia brydde sig inte om det, utan utbrast:
”Quirinus! Är du oskadd?” Hon lyckades komma fram till sin son, som grät ännu mer. ”Hur gick det?” frågade hon.
”Det var inte meningen!” Quirinus såg rädd ut. ”Jag råkade stöta till bordet och då föll den ner!”
”Det är ingen fara”, tröstade Mia. ”Huvudsaken var att du inte gjorde dig illa.”
Plötsligt hände något märkligt. Alla glasbitar samlades ihop, liksom vattnet och blommorna, och i nästa sekund var vasen lika hel och fin som tidigare. Mia trodde inte sina ögon och hennes son såg lika förvånad ut.
”Hur gick det här till?” frågade Mia mer till sig själv.
”Jag… jag tror jag gjorde något”, viskade Quirinus. ”Men jag vet inte vad som hände!” Han lät skrämd. ”Jag rörde den ju inte! Vad gjorde jag?!”
”Du gjorde din första trollkonst!” utbrast någon imponerat. Nathan hade kommit ner för trapporna. Mia kände hur en våg av chock sköljde över henne.
”Trollkonst?” upprepade hon, samtidigt som sonen stirrade på den nu hela vasen.
”Ja, han kan trolla!” förklarade hennes man ivrigt och drog fram en gråaktig pinne, som såg lite böjd ut i spetsen, ur en ficka i skjortan. ”Jag är också trollkarl och här är min trollstav”, fortsatte han. ”Hela min familj består av häxor och trollkarlar!” Mia blev ännu mer förvånad.
”Är det sant?” frågade hon. ”Menar… menar du att du och Quirinus är… trollkarlar?”
Quirinus såg lika förvånad ut.
”Ja, det är sant.” Nathan log. ”Har du aldrig tänkt på att det går fort för mig att städa? Eller att jag inte alltid vet hur jag ska laga mat på ditt sätt? Du är mugglare, då du inte har magiska krafter.”
Mia kom plötsligt ihåg att hennes svärföräldrar hade haft på sig märkliga kläder, men hon hade inte tänkt så mycket på det. Nu slog det henne att hennes man alltid sagt några ord som Renskrubba och Evanesco när han hade stängt dörren till deras sovrum.
”Du trollade alltså när du hjälpte mig att städa”, sa hon. ”Men du har aldrig sagt något förrän nu”, tillade hon.
”Nej, för jag visste inte hur du skulle reagera.” Nathan log generat. ”Så min mamma sa att jag skulle vänta tills rätt tillfälle gavs.” Han viftade på trollstaven och sa: ”Avis!”
Några fåglar syntes från spetsen och flög omkring dem.
”Har… har du alltid haft den där trollstaven?” frågade Quirinus försiktigt.
”Jag köpte trollstaven när jag var elva år”, förklarade Nathan. ”Det finns en skola som heter Hogwarts, och där får alla unga häxor och trollkarlar lära sig grunderna.”
”Det låter otroligt”, sa Mia och betraktade fåglarna som kvittrade ovanför dem. ”Är det bara häxor och trollkarlar som kommer in på skolan?”
”Det finns mugglarfödda elever på skolan, det vill säga att deras föräldrar är mugglare, och det finns de som har en förälder som är mugglare och en som är antingen häxa eller trollkarl”, svarade hennes man. ”Det är så för oss, så Quirinus är halvblodstrollkarl.”
Ingen av dem sa något på några sekunder. Quirinus såg ut som om han hade hämtat sig från chocken och viskade:
”Så då blev vasen hel, bara för att jag ville det?”
”Det ser så ut.” Mia log, för hon började tycka att det lät spännande.
En spänd tystnad sänkte sig.
”Om jag är en trollkarl”, sa Quirinus efter ett par ögonblick, ”så kan jag alltså göra allt med magi!” Han såg genast glad ut. ”När får jag börja på den där skolan?!” frågade han.
”Det blir inte förrän du är elva år”, svarade Nathan och lyfte upp honom. ”Men du kommer att få det så roligt!”
Mia insåg att hennes liv aldrig skulle bli sig likt, men hon visste att hon skulle få uppleva en hel del roliga saker.


Minnet fick Mia att le stort när hon hade sett alla trollkonster som både hennes man och svärföräldrar hade utfört för att hjälpa henne. Hon återgick till arbetet och lade i lite frön i jorden, medan hon njöt av solens värme. Plötsligt kände hon hur hjärtat fladdrade till och det blev nästan svårt att andas. ”Åh Gud!” flämtade hon, medan yrseln tog över. ”Vad… vad händer?!” Innan hon visste ordet av, kände hon hur en arm lades om hennes midja. När hon tittade upp, blev hon förvånad. ”Nathan?!” sa hon. ”Hur… hur…” Hon avbröt sig när hjärtat slog snabbare.
”Jag slutade tidigare”, svarade hennes man med darrande röst, ”och det var tur! Vi måste ta oss till sjukhuset för mugglare, för jag tror inte Sankt Mungos kan hjälpa dig!”
Nathan hjälpte henne upp, och Mia var tacksam över att hon hade hjälpt honom och svärmodern lära sig köra bil på mugglarsätt.
________________________________________________________________________________________


Oj! Nu hände något! Vi får se hur det går.

Vill tackaAvis Fortunaeför hennes fina tips! ♥ ♥

Som vanligt dras jag in i kapitlet och slukar det med hull och hår! ♥ Hm... jag måste ha missat att hon faktiskt har tänkt på trion. Jaja, nog om det.

Oj, Jessica verkar vara väldigt arg på Snape, med tanke på att hon ger honom mördande blickar. Undrar hur det ska gå. Och Elvira verkar sakna trion. Nå, hoppas hon kan ha lite kontakt med Ginny, Luna och Neville. Men de är ju i förbjudna skogen, vad jag förstår. Det ska bli roligt att läsa vidare.

Tips:

Hon gjorde helt om, så att den ståtliga manteln glänste som dovt röd eld i det svaga skenet från facklorna, och lämnade mig utan ytterligare utläggningar.

Jag skulle vilja peta lite så det låter naturligt.

Hon vände snabbt på klacken, så att den ståtliga manteln glänste som dovt röd eld i det svaga skenet från facklorna, och lämnade mig utan ytterligare utläggningar.


Elvira satt ensam en bit från de andra vid Ravenclaw och stirrade dystert på de tomma platserna vid Gryffindorbordet där hennes vänner brukade sitta. Jag såg från de övergivna stolarna till Severus som lugnt intog sin sedvanligt enkla frukost vid min sida.

Se hur jag skulle ha gjort.

Elvira satt ensam en bit från de andra vid Ravenclawbordet och stirrade dystert på de tomma platserna vid Gryffindorbordet där hennes vänner brukade sitta. Jag såg från de övergivna stolarna till Severus som lugnt intog sin sedvanligt enkla frukost vid min sida.


Kanske fanns det ändå en möjlighet att agera.

Skulle vilja byta plats på några ord, så det ser bättre ut.

Det fanns kanske ändå en möjlighet att agera.


I övrigt är det bra. Det ska bli kul att läsa vidare.

Så kommer här det första kapitlet! Njut av det!

Leoney


catradora



Pixelow



Avis Fortunae

_________________________________________________________________________


Kapitel 1

Sommaren 1975


I en grön villa var det alldeles tyst medan solens första strålar höll på leta sig fram. På övervåningen av huset sov en familj fridfullt, och det enda som hördes var deras lugna andetag. Plötsligt föll något till golvet i ett sovrum där en tolvårig pojke, vid namn Quirinus Quirrell, sov. Dunsen fick honom att vakna med ett ryck. Han satte sig upp och såg att han hade råkat slå ner en bok som han läste innan han somnade igår kväll. Just som han slängde av sig täcket, hördes steg i hallen och i nästa stund stod en kvinna med ljusrött hår i dörröppningen. ”Åh, Quirinus! Jag trodde att du hade ramlat ur sängen!” viskade hon och gick fram mot honom. Hennes klarblå ögon lyste av oro.
”Det är ingen fara med mig, mamma”, sa Quirinus. ”Jag råkade slå ner min bok. Förlåt om jag väckte dig.”
Mia Quirrell log vänligt och slog armarna om honom. ”Huvudsaken är att det inte var du som föll.” Hon kastade en blick på sängbordet och tillade: ”Det var tur att du inte slog ner vattenglaset, för då skulle du ha råkat skära dig på glasbitarna. Du vet vad pappa har sagt om reglerna på din skola.”
”Ja, jag vet.” Quirinus visste att han inte fick trolla utanför Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, eftersom han var omyndig.
Han var nämligen trollkarl och det var hans far, Nathan Quirrell, också. Mia däremot var mugglare och kunde inte göra någon magi.
”Ska vi hjälpas åt med frukosten?” frågade modern. ”Så hinner vi umgås med pappa, innan han åker till Sankt Mungos.” Quirinus klev ur sängen och drog på sig morgonrocken, innan han följde med ner till det stora köket, med gula tapeter som påminde om solen.


Efter en halvtimme gick Quirinus och Mia upp med en bricka där frukter, stekt ägg, juice, rostat bröd, marmelad, några koppar och en tekanna trängdes. I det jättelika sovrummet låg Nathan och sov i en dubbelsäng, men efter några sekunder vaknade han och satte sig upp.
”Jag tror jag sover fortfarande”, sa han och ett retsamt leende lekte på hans läppar, medan han drog en hand genom sitt mörkbruna hår, som Quirinus hade ärvt.
”Varför tror du det?” frågade Mia med en busaktig glimt i ögonen.
”Jag brukar vara den som vaknar först av alla här!” Nathans gröna ögon glittrade okynnigt. ”I vanliga fall är det ni två som är sömntutor!”
Quirinus brast i skratt, för han visste att hans pappa bara skojade.
”Sömntutor!” utbrast Mia och låtsades se förnärmad ut. ”Du ska få igen, din latmask!”
I nästa sekund flög både hon och Quirinus på Nathan för att kittla honom, så han skrek av skratt. Efter en liten stund låg alla tre på sängen, flämtande och leende.
”Ja, ett gott skratt förlänger livet”, sa Mia muntert innan hon hällde upp te i tre muggar. ”Men man blir också hungrig”, tillade hon. ”Så nu äter vi av frukosten och sedan är det bara att ta på sig kläderna. Så Quirinus, du får gå och tvätta av dig när du har ätit klart, så är du färdig när farmor kommer och hämtar dig efter lunch.”
Quirinus log och njöt av alla godsaker han och hans mamma hade gjort i ordning. När han var klar och styrde stegen mot badrummet, började dock rädslan smyga sig på. Visst var han glad över att få åka till sin farmor, fast oturligt nog låg hennes hus bara ett kvarter ifrån Spinnargränden där det bodde en väldigt elak pojke som gick på Hogwarts, och tillhörde Slytherin.
Den pojken var två år äldre än Quirinus, och under hela skolåret hade han hackat på honom, så fort de hade råkat mötas i korridorerna. Blotta tanken att pojken skulle vara i närheten, fick honom att rysa. Plötsligt var glädjen som bortblåst, och oron tog över.


Klockan var halv ett när Mia stod i sitt och makens sovrum och tog itu med tvätten. Medan hon vek ihop en blus, funderade hon på hur Quirinus hade betett sig efter att han hade klätt på sig.
”Han har sett dyster ut hela förmiddagen, och under lunchen sa han ingenting”, mumlade Mia för sig själv. ”Så fort vi hade ätit klart, gick han till bakgården.” Hon suckade. ”Vad synd att Nathan var tvungen att åka efter frukost. Det skulle ha varit bra om vi båda pratade med Quirinus.”
Just som hon sagt så, ringde det på dörren. Hon hängde upp en klänning innan hon skyndade nerför trapporna för att öppna dörren. Nicole Quirrell, som var en smal kvinna med gräddvit hy och ljusgröna ögon, stod på trappan och log strålande, medan solen föll över hennes mörkbruna, gråsprängda hår.
”Åh, Mia!” utropade hon glatt. ”Så trevligt att se dig! Och det är snällt av dig att jag får ha Quirinus idag.”
”Det blir nog roligt för honom också.” Mia log, för hon tyckte om sin svärmor. ”Han är ute i trädgården. Vill du ha lite te eller kaffe, innan ni åker hem till dig?” tillade hon.
”Ja tack, lite te skulle vara gott. Men jag fixar det”, sa Nicole och drog fram sin trollstav. ”Är jag en häxa, ska du inte passa upp mig. Gå du och hämta Quirinus, så är allt klart när ni kommer.” Hon blinkade och styrde stegen mot köket.
Mia gick iväg till bakgården, för hon såg sin chans att prata med Quirinus om varför han inte var lika glad som innan frukosten. På en bänk under ett stort äppelträd satt hennes son, som höll en bok i handen, men hans ögon rörde sig inte. Mia tvekade ett par sekunder innan hon sa:
”Quirinus. Din farmor är här nu.”
När han inte visade något tecken på att ha hört henne, gick hon fram till honom och lade en hand på hans axel. Han ryckte till och stirrade på henne.
”Förlåt om jag skrämde dig”, sa Mia. ”Men din farmor är här nu.”
”Är hon?” Quirinus log ett stelt leende. ”Det var… var ju bra!” Hans ton var falskt glättig. ”Jag… jag vill bara läsa ut kapitlet, och sen…”
”Du läste ju inte ens i boken när jag kom”, avbröt Mia raskt. Hennes sons klarblå ögon lyste av oro.
”Jag… jag tror jag är trött”, sa han och leendet bleknade.
Mia bet sig i läppen, för hon förstod att det var något som inte stämde.
”Är allt bra?” frågade hon försiktigt.
”Jadå!” Quirinus såg trotsigt på henne.
”Men när du skulle gå till badrummet, såg du väldigt orolig ut… som om du var rädd för något.”
”Det är inget!” Quirinus hade samma bestämda ansiktsuttryck. ”Jag är din mamma.” Mia satte sig bredvid honom. ”Jag ser att du är bekymrad över något.”
”Allt är bra”, sa Quirinus lika envist, men han såg osäker ut.


En spänd tystnad sänkte sig.
”Quirinus, nu vill jag att du är ärlig mot mig”, sa Mia. ”Det är något som har hänt.”
”Men allt är bra!” sa Quirinus ilsket. ”Sluta tjata! Jag är bara lite trött, säger jag!” tillade han. Han knep ihop munnen och slog igen sin bok med tjurig min.
”Quirinus.” Mia tog hans hand. ”Nu efter frukosten såg du inte glad ut och du sa inte ett ord när vi åt lunch.”
När hon hade sagt så, såg Quirinus plötsligt ledsen ut och hans underläpp darrade.
”Det… det är så att farmor bor nära Spinnargränden… och där bor det en pojke som går på Hogwarts och är två år äldre än mig”, mumlade han och tittade på sina knän.
”Men varför är du dyster över det?” undrade Mia förvånat. ”Visst är det väl roligt om du har någon från skolan att umgås med?”
Hennes son tittade på henne och ögonen blev blanka.
”Nej, det är inte alls skojigt”, mumlade han. ”Den där pojken har bara retat mig sen jag började på Hogwarts! Det värsta är att han får alla sina kompisar från Slytherin på sin sida.”
Mia kände hur hon fick en klump i magen, för hennes man hade berättat hur en del elever från det elevhemmet kunde bete sig. Hon svalde och frågade:
”Hur retas pojken?”
Quirinus bet sig i läppen, som om han först inte ville berätta. ”Han kallar mig tråkmåns bara för att jag gillar att läsa böcker”, viskade han, och några tårar rann nerför kinderna. ”Han brukar även knuffa mig, förhäxa mig, och allt som oftast slänger han iväg mina saker. Den där pojken brukar även förstöra de blommor jag pressar, och en gång talade han om att andra pojkar inte håller på med sådant! Dessutom säger han att jag är ful och har samma längd som en femåring!” Han gjorde en grimas. ”Jag får ibland god lust att fråga om han har sett sig i spegeln. Han har långt, flottigt hår, hans näsa påminner om en örnnäbb och hans hy liknar sur mjölk!” Han slog händerna för ansiktet.
Mia slog armarna om honom.
”Älskade Quirinus!” sa hon. ”Du är inte alls ful!”
Hon granskade honom och såg hur solen lyste mot hans mörkbruna hår, som vilade i pannan. Visserligen var Quirinus kort för sin ålder, men det brydde hon sig inte om.
”Det säger du bara för att du är min mamma”, sa Quirinus med tårfylld röst.
Mia kramade honom hårdare.
”Så är det inte alls!” utbrast hon. Hon blev genast fundersam på varför pojken var så elak. ”Vet du varför han ger sig på dig?”
Hennes son snyftade en stund, innan han sa:
”Jag vet inte. Jag är väldigt duktig i alla ämnen, och dessutom har Hogwarts en schackklubb. Pojken är också med. Jag tävlade mot honom, och vann.”
”Det är förklaringen”, sa Mia. ”Han är avundsjuk på dig”, tillade hon.
Quirinus gav henne en skeptisk blick.
”Tror du det?”
”Det är jag säker på.” Mia log. ”Du ska strunta i honom. Behandla honom som luft, så tröttnar han”, föreslog hon. ”Annars kan du försöka vara vänlig mot honom, så blir han nog väldigt förvånad!”
Vid de orden log Quirinus ett äkta leende.
”Jag ska försöka”, sa han och strök undan tårarna.
Därefter gick de hand i hand mot huset för att ta sig en kopp te.
_________________________________________________________________________


Ja, så var det första kapitlet uppe!

Angående Quirinus farmor, som dyker upp i berättelsen: Egentligen var det tänkt att hon skulle heta Queenie, men sen ändrade jag mig. Se spoilern:

Spoiler:
Tryck här för att visa!
Anledningen var för att i film-serien "Fantastiska vidunder" finns redan en karaktär som heter Queenie, och det är Tina Goldsteins syster. Jag ville helt enkelt inte härma dem.

Nu har ni läst om hur Quirinus gruvar sig lite för att åka till farmodern, och varför.

Om ni har räknat ut vem pojken som bor granne med Quirinus farmor är, kan ni kanske vara snälla att skriva i spoilern? Så blir det en överraskning för de som läser och funderar!

När det gäller perspektiv, kommer jag att växla mellan olika karaktärer. Det kommer oftast att läsas från Quirinus synvinkel, då han är huvudpersonen, men ibland kan man läsa från antingen hans föräldrars perspektiv, eller någon annan karaktär.

Det kan hända att det sker mitt i ett kapitel, (Alltså att man läser från två olika personers perspektiv, som man gör i Camilla Läckbergs böcker) eller så får en karaktär ett eget avsnitt, det kan variera. Hoppas ni gillar den idén!

Jag vill passa på att tacka Avis Fortunae, för att hon har kommit med fina tips, så texten blir bättre!

Borde inte grannar och skolan ha reagerat på hur illa behandlad Harry blev innan han började på Hogwarts?

Det är något folk inte verkar prata om.

Avis Fortunae, klart vi ställer upp! Det var jag som inte fattade galoppen!

Aha! Tja, jag ser ju saker på annat sätt, och med tanke på att jag bor ensam, läser jag texten högt, och uppfattar den meningen som lite tokig, om du förstår. Men nu föll polletten ner!

Tummen kommer i morgon.