Vilket gripande kapitel! Och vilken fin bild Trezzan har hittat! ♥

Det var som sagt gripande och lite pirrigt när Miriam och Snape har en stund tillsammans, och att Miriam blev tvungen att förvandlas tillbaka. Men jag vet ju varför. Ingen får veta att hon och Metrimona är en och samma person. Nu känner jag hur spänningen höjs steg för steg. (Undrar om de kommer att tänka tillbaka vad som hände under sommaren. Det var ju ett spännande ögonblick. Konstigt att de inte nämner det, då händelsen återförenade Snape och Eugene! )

Jag trodde jag hade tips att komma med, men det hade jag inte. Nå, jag skickar en uggla om jag skulle upptäcka något.
Superbra kapitel som vanligt!

Det ska bli spännande att läsa vidare. ♥

Så reagerade jag när jag såg att du hade postat ett nytt kapitel redan idag! Men det gör inget. Superbra var det i alla fall!

Oj, Snape och och Mona/Miriam har ett samtal om Elvira, och gåtorna blir allt fler och fler. Vad har Elvira för förmågor? Vad kan dödsätarna vilja henne? Vi får läsa vidare och se.

Tips:

“Fint ändå att eleverna anförtror sig till er.”

Det låter lite "hackigt" på något sätt, så se mitt exempel.


“Det är ändå fint att eleverna anförtror sig till er.”

Nu får jag hålla ögonen öppna när nästa kapitel kommer!

Även om vi alla tar vaccinet, måste vi tänka på att inte slappna av alltför snabbt. Vi bör vara försiktiga ett tag till, tills vi får klara besked. Eller vad tror ni, Avis Fortunae och Tillan Sato??

Nu kommer min kommentar! Tack vare att du svarade mig, så förstår jag att man läser kapitlet från Elviras perspektiv! Jag kommer att någon gång i framtiden läsa ikapp "Skam" och även "Att skapa ett liv", när jag får ordning på tillvaron!

I alla fall: Superbra kapitel! Det känns som om Elvira är förvirrad över saker och ting. Och jag frågar detsamma som hon gör i slutet: Vad ska hon göra när galleonen glöder? Det återstår att se.

Angående slutet på föregående kapitel: Låt det vara en gåta varför Miriam/Metrimona vänder bort blicken! Tids nog får vi veta varför.

Inga tips den här gången, men det går bra ändå.

mitchan har sagt till mig att om det inte finns någon spoilertagg på svaret, varken i trådar eller på anslagstavlan, räknas det som fusk, något som togs upp ifjol. Det kan Emmi bekräfta, då Tillan Sato var duktig som meddelade att svaren från kalendern fanns uppskrivna på lappar.

Nästa gång man tycker en fråga är knepig, be RoChuom hjälp.

Kintsugi, dina tips är också bra!

Nu har jag tagit mig i kragen och ska skriva en kommentar. Jag blev berörd när jag läste att Elli måste ligga kvar. Ang. spoilern: Aha! Jag har ju haft lite rörigt i vardagen, så jag har missat lite av "Skam" (Förlåt Elzyii! Men någon gång kommer jag att få balans och ska läsa ikapp, samt kommentera.) I alla fall fattar jag bättre.

Stackars Elli. Det måste vara jobbigt. Vi får hålla tummarna att hon klarar sig.

Tips:

Elli var sig så olik att hon nästan inte gick att känna igen, en skugga av sitt forna jag

Jag skulle vilja byta plats på några ord så det låter bättre.


Elli var så olik sig att hon nästan inte gick [b]att känna igen, en skugga av sitt forna jag

Min undran avbröts dock när jag såg hur trött Elli sjönk tillbaka mot kudden med slocknad blick.

Ändra så det låter naturligt.

Mina funderingar avbröts dock när jag såg hur trött Elli sjönk tillbaka mot kudden med slocknad blick.


När Elviras blick mötte min såg jag snabbt bort.

Lägg gärna till ett komma-tecken och ändra ett ord. Sedan undrar jag varför hon tittar bort från Elli. Kanske kan det förtydligas, om du vill det, eller så låter du det vara.

När Elviras blick mötte min, tittade jag snabbt bort.

Det blir så kul att läsa vidare!

Tack vare Leoney, blev min profil större!

Ni är bara så underbara! Ni höjer mitt humör till tusen! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥


Pixelow ♥



ginnymollyw ♥ (Båda inläggen)




Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen)




Elzyii ♥




Leoney ♥



Trezzan ♥



catradora och Kattbjörn ♥


_________________________________________________________________________________________


Kapitel 8


Några veckor efter Mias märkliga beteende var allt som vanligt, bortsett från att hon och Nathan åkte iväg ibland, vilket Quirinus tyckte var konstigt. Men han visste bättre än att fråga, för han ville inte göra sin mamma upprörd. En tisdag på eftermiddagen satt han vid sitt skrivbord och läste, när han hörde vingslag utanför sovrumsfönstret. Han lade ifrån sig boken och öppnade, för att låta en grå uggla flyga in och landa på bokhyllan. Ugglan hoade och stack ut ett ben, där ett kuvert var fastknutet. Quirinus såg att brevet kom från Hogwarts, så han slet loss det och ugglan flög iväg. Medan glädjen bubblade inom honom, rusade han nerför trappan.
”Mamma! Pappa!” ropade han när han kom in till köket där föräldrarna satt. ”Listan för de nya böckerna har äntligen kommit!”
”Det var ju bra”, sa Nathan glatt. ”Jag undrade just när den skulle komma.”
Mia tog pergamentstycket och läste igenom den.
”Så många böcker ni ska ha!” utropade hon.
”Det är för kursen i försvar mot svartkonster”, sa Nathan, som stod bakom henne. ”Det är tur att jag är ledig i morgon, så vi åker till Diagongränden och handlar allt det här. Jag går och ser om det är något mer vi behöver handla när vi är där.”
Han lämnade köket. Quirinus log ännu mer innan han vände sig till Mia.
”Du kommer väl med, mamma?” frågade han försiktigt. Han ville helst inte att hon skulle åka iväg som hon hade gjort sista tiden.
”Det är väl klart”, sa Mia vänligt. ”Det ska bli skönt att komma iväg en stund.” Hon kastade en blick på sitt armbandsur. ”Jag tror jag ska börja laga mat nu. Det blir köttgrytan med äppelklyftor!”
”Åh, den kommer jag att sakna när jag är på Hogwarts!” utropade Quirinus glatt.
Modern strök honom över håret.
”Det låter bra.” Hon log innan hon drog fram kött och några äpplen, och en tystnad sänkte sig.
”Får jag gå ut en stund?” undrade Quirinus efter några minuter medan han betraktade modern där hon stod och skalade frukt. ”Ja visst”, svarade hans mamma. ”Gå inte för långt, bara.”
”Jag går bara ut på ängen”, svarade Quirinus. ”Är du säker på att du följer med i morgon?” tillade han.
”Men det är väl klart”, sa Mia och stirrade på honom med förvånad min. ”Varför tror du att jag inte ska göra det?” Quirinus tvekade några sekunder.
”Du har ju åkt iväg så många gånger. Ibland har pappa följt med”, sa han.
”Åh, Quirinus!” Modern lade undan kniven och äpplet och satte sig på huk. ”Det är bara det att ibland har jag behövt vara för mig själv. Pappa har bara följt med för att han har behövt göra andra ärenden.” Hon log. ”Du behöver inte oroa dig, allt är bra. Kila iväg nu. Jag ropar när maten är klar.”
Quirinus lydde och gick iväg. Medan han styrde stegen mot ängen som låg en bit ifrån huset, njöt han av den ljumma vinden som lekte med hans hår.



Mia såg hur hennes son gick iväg med raska steg, innan hon fortsatte med maten. Medan hon letade upp alla kryddor som behövdes, tänkte hon på hur jobbigt det var att ljuga för Quirinus, men hon kunde inte säga att hon besökte sjukhuset när hon åkte iväg.
”Han har inte gjort något ont”, mumlade hon för sig själv. ”Jag får hoppas att jag inte får ont i hjärtat i morgon.” Hon kunde inte låta bli att le när hon tänkte på hur hon hade fått veta att Quirinus låg i hennes mage.



Snön yrde utanför fönstret. Mia betraktade det mörka himlavalvet där hon återigen låg på sjukhuset. I fem veckor hade hon haft en molande värk i magen, och hon hade mått illa flera gånger under dagarna. Hon hade även märkt att hon åt mer än vanligt, vilket var lite jobbigt. Hennes svärmor hade skickat både henne och Nathan till sjukhuset, eftersom hon hade en känsla att det rörde sig om ett barn. Nathan gick fram och tillbaka i rummet medan han bet på naglarna.
”Tänk om drömmen slår in?” sa han ivrigt. ”Vi… vi kanske får ett barn trots allt?!”
”Jag vet inte”, mumlade Mia, som kände sig väldigt skeptisk. ”Vi har ju haft fel förut, så jag har svårt att hoppas.” Hon drog frustrerat en hand genom håret. ”Kan du inte sätta dig ner?” tillade hon irriterat. ”Jag blir nervös när du går omkring sådär. Och bit inte på naglarna!” Hon visste att hon lät vresig, men det kunde inte hjälpas.
Hennes man kom fram till henne och tog hennes hand.
”Var inte så arg, älskling!” bad han. ”Jag vet att det inte blev som vi hade tänkt oss för två år sedan, men jag tycker vi ska försöka vara positiva.”
Dörren till rummet öppnades och doktor McKinnon kom in.
Mia kunde inte hejda sig utan sa: ”Kan ni vara snäll och tala om ifall det var falskt alarm igen? Jag tänker då inte försöka någon mer gång! Vi har haft fel flera gånger, så jag ger upp!” ”Mia!” utbrast hennes man förfärat. ”Så kan du väl inte säga? Doktor McKinnon har ju just kommit in!” Han vände sig till den korta kvinnan och tillade: ”Ursäkta! Min fru är bara lite… trött.” Mia fnös, för hon ville inte bli besviken som hon hade blivit så många gånger förut.
”Det är ingen fara”, sa doktor McKinnon muntert. ”Jag är van. Dessutom har jag och de andra läkarna kollat testet ni lämnade till oss.” Hon log strålande så att några skrattgropar syntes i det knubbiga ansiktet. ”Ni har verkligen tur!” utropade hon.
”Vad menar ni?” Mia förstod ingenting. ”Tur?”
”Ni väntar barn, mrs Quirrell!” sa doktor McKinnon. ”Om allt går som planerat, kommer barnet någon gång i september nästa år.”
Mia kände hur hjärtat hoppade över ett slag. Hade hon hört rätt? ”Är… är det sant?” Hon märkte att hon blev darrig på rösten, samtidigt som en gnista av hopp tändes.
”Javisst.” Doktorn log. ”Vi har dubbelkollat, så det är bara att ni förbereder er för det lilla livet.”
Hon log och vände på klacken. Mia kunde inte hjälpa det, utan brast i gråt, men den här gången var det glädjetårar som rann nerför kinderna.
”Åh, Nathan!” utbrast hon. ”Det är otroligt! Efter så många år ska vi äntligen bli föräldrar!”
”Jag hörde det!” Nathans ögon lyste av lycka och lyfte upp henne i famnen, innan han snurrade runt med henne. ”Det kommer att bli fantastiskt!” tillade han.
Mia lade en hand på magen och sa:
”Tänk att du äntligen ska fylla vårt liv med glädje. Jag lovar att jag ska bli en bra mamma till dig, min skatt!”


En liten tår rann nerför Mias kind, men hon strök hastigt bort den.
”Nu får jag skärpa mig!” muttrade hon argt och skar ett stycke kött i bitar. ”I morgon ska vi till Diagongränden, och då ska vi ha trevligt. Jag får inte förstöra slutet av sommaren för Quirinus.” Hon drog fram en kastrull och lade i alla ingredienser som behövdes, innan hon började duka med tallrikar, glas och bestick. ”Det ska bli roligt i morgon”, sa hon bestämt. ”Och får vi syn på den där elake pojken, får vi försöka undvika honom, så Quirinus inte behöver må dåligt. Eller så ska jag säga ett och annat till den unge mannen!”
Hon ställde ner ett glas med en smäll innan hon tog ut grädde och lite ris. Ikväll skulle hon försöka vara glad, för att hennes son inte skulle bli ledsen igen, som han blev för några veckor sedan.
________________________________________________________________________________________________________


Återigen ger vi Avis Fortunae en applåd för hennes hjälp med texten!
Sedan vet jag att det är fel av Mia att vara så vresig i återblicken, men jag hoppas ni kan vara förstående till det. Hon har ju länge hoppats att det är ett barn, och så har det blivit falsk alarm. Sedan hoppar hormonerna omkring i kroppen, vilket kan bidra lite.

Alltså, jag blir alldeles rörd över era varma ord! Sånt behövs i tider som dessa, samt att vädret är urtråkigt just nu.

Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen!)



Elzyii ♥



Pixelow ♥



ginnymollyw ♥ (Båda inläggen.)




catradora ♥


___________________________________________________________________



Kapitel 7


Juli övergick i augusti, och Quirinus hade upptäckt att hans mamma hade uppfört sig konstigt. Under de senaste veckorna hade Mia åkt iväg nästan varje dag, men så fort han frågade vart hon skulle, hade han inte fått något svar. Nu satt hon i en fåtölj och stirrade ut i tomma luften.
”Mamma, vad gör du?” frågade Quirinus, för han tyckte att det kändes jobbigt med tystnaden som hade sänkt sig över huset hela dagen.
”Inget.” Mia lät irriterad av någon anledning.
Quirinus tvekade ett ögonblick, för han var förbryllad. Hans mamma brukade alltid vara ärlig mot honom.
”Du har suttit här ända sedan lunch”, sa han försiktigt. ”Vi brukar alltid hitta på roliga saker när vi har ätit. Är du ledsen över något?”
Modern drog en hand genom sitt ljusröda hår.
”Det är inget”, mumlade hon. ”Du kan väl gå ut? Jag behöver få vara ensam.”
”Men mamma.” Quirinus kände hur oron spred sig inom honom. ”Du kan ju inte bara sitta här. Det …”
”Hörde du inte vad jag sa?!” Mia vände sig om och hennes ögon blixtrade. ”Jag vill vara ensam, och det får du acceptera!” Hon reste sig upp och gick ut ur rummet med bestämda steg.
Med en klump i halsen, sprang Quirinus till sitt sovrum. Så fort han hade stängt dörren, sjönk han ner på golvet och lät en ensam tår rinna nerför hans ena kind. Hans mamma brukade aldrig bli arg på honom.
Hon är alltid glad, även om hon är trött! tänkte han medan en snyftning steg i strupen. Men hon har varit så konstig ända sen jag besökte farmor! Hon gråter för ingenting, och nu blev hon rasande bara för att jag är ängslig! Vad har jag gjort för fel?! Ännu fler tårar rann nerför kinderna och han grät tyst.


Mia drack långsamt av vattnet hon hade hällt upp åt sig själv. Hon skämdes för att hon hade blivit så arg på Quirinus. Det var inte hans fel att hon var tvungen att åka till sjukhuset så ofta. Hjärtat hade fladdrat till och under besöken gjorde läkarna undersökningar, men doktor Young kunde inte hitta någon förklaring till varför det blev fler hjärtflimmer. Hon tänkte på sin son, och blev återigen skamsen.
”Han menade inget ont”, mumlade hon för sig själv och ställde ifrån sig glaset. ”Jag måste skärpa mig! Han får inte bli misstänksam.”
Hon svalde hårt. Quirinus var ljuspunkten i hennes liv, och hon ville inte att de skulle bli ovänner. Utan att tveka gick hon till skafferiet och letade bland hyllorna. ”Perfekt!” sa hon när hon hittade en burk med kakor. Hon lade upp dem på ett fat och drog fram en kanna med saft. ”Det här kan få oss båda på gott humör.” Hon log och gick uppför trapporna.


Quirinus fortsatte gråta tyst, för han var förvirrad över det som nyss hänt.
”Om ändå pappa var hemma!” mumlade han. ”Då hade han förklarat vad som händer.”
En knackning på dörren avbröt hans tankar.
”Quirinus? Kan jag komma in?” hörde han modern säga. Quirinus sa inget, för han var fortfarande skärrad över hennes utbrott.
”Snälla, öppna.” Mias röst var vädjande. ”Jag vill prata med dig.”
Efter några sekunders tvekan öppnade Quirinus dörren. Hans mamma stod där med ett ångerfullt ansiktsuttryck.
”Quirinus, jag är ledsen för att jag brusade upp som jag gjorde”, sa hon och satte sig på huk. ”Det är bara det att jag har varit så trött på sista tiden.” Hon log urskuldande. ”Jag tror värmen är jobbig.”
Quirinus svarade först inte, men han tänkte faktiskt samma sak. Det hade varit för varmt de senaste dagarna, och han hade också känt sig lite trött på grund av det.
”Jag vill bara hjälpa till”, sa han.
Mia gav honom en kram.
”Det vet jag”, sa hon. ”Därför har jag plockat fram lite kakor som vi kan ta, med lite apelsinsaft.”
Quirinus log, för det betydde att hans mamma var på gott humör igen. Han skyndade sig att tvätta sig i ansiktet innan han följde med till köket. När de satt och småpratade, glömde han bort all oro som hade funnits inom honom.
__________________________________________________________________


Återigen tackar jag Avis Fortunae för hennes tips!

Ja, jag medger att det var dumt av Mia att bli arg, men som tur var, blev hon och Quirinus sams ganska fort. Hon vill ju inte oroa honom, så därför kan hon inget säga, även om det är superjobbigt.

Vi får se hur det går. ♥

Det är alltid roligt att läsa era kommentarer! Jag blir så varm i hjärtat!


Avis Fortunae ♥



Pixelow ♥



Leoney ♥



boknörd_ ♥



catradora ♥



Trezzan ♥


_____________________________________________________________


Kapitel 6


Mia kastade en blick på den stängda dörren, innan hon åter stirrade på sina knän. Visst skulle hon sakna Quirinus under hösten, men det var inte därför hon var ledsen. Kvällen innan hade hjärtat fladdrat till, och när hon då ringde till sjukhuset, fick hon en tid redan i morgon. Hon suckade, för hon kunde inte berätta för sin son vad som försiggick.
För ett ögonblick mindes hon hur hon och Nathan hade kämpat för att få barn, men oturligt nog hade det inte gått. En dag hade hon mått illa vid flera olika tillfällen och det hade hänt två år innan Quirinus föddes. Både hon och Nathan hade åkt till sjukhuset för mugglare med hopp om att få bli föräldrar. Dessvärre hade glädjen försvunnit lika fort.



Det kändes som en evighet innan doktorn kom tillbaka. För tio minuter sedan hade Mia lämnat ett test, och nu väntade hon på att få höra läkarens omdöme.
”Jag kan inte fatta att vi äntligen ska bli föräldrar!” Nathans gröna ögon lyste av iver.
”Jag kan inte heller förstå det. Tänk att efter så många misslyckade försök, så slår drömmen in! Det var tur att din mamma kände igen symptomen jag hade”, sa Mia och log. ”Åh, jag hoppas doktor McKinnon kommer snart!”
”Jag undrar om vi får en son eller dotter”, sa hennes man.
”Det kan ju bli både och! Vi kan ju få tvillingar!” sa Mia. Nathans leende blev större.
”Det skulle vara ännu bättre. Då blir det rättvist”, sa han.
I nästa sekund öppnades dörren till sjukrummet och doktorn, Isla McKinnon kom in. Hon var en knubbig kort kvinna med skrattgropar och vänliga ögon. Men hon hade en besynnerlig blick när hon kom fram till dem.
”Nå?” frågade Nathan. ”När kommer barnet?”
Doktor McKinnon bet sig i läppen.
”Jag… jag har en tråkig sak att berätta för er, mr och mrs Quirrell”, sa hon.
”Vad då?” Mia kände sig nervös, för hon gillade inte läkarens tonfall. ”Är… är det något fel?”
”Vi kollade testet”, sa doktorn försiktigt. Hon tittade ner i golvet ett par sekunder. ”Dessvärre kunde vi inte hitta något tecken på att ni ska få barn.”
Luften gick ur Mia och en iskall tystnad sänkte sig.
”Inget… inget b-barn?” stammade hon fram efter några sekunder. Hon kramade Nathans hand hårt.
”Jag är ledsen.” Doktorn såg medlidsam ut. ”Det kan vara så ibland. Det kan bli falskt alarm.”
Mia kände hur ögonen fylldes av tårar.
”Men… men hur kommer det sig?!” viskade hon. ”Min s-svärmor såg direkt att något var fel på mig, och då sa hon att jag var gravid!”
”Illamåendet kan bero på något annat”, sa doktor McKinnon. Hon log beklagande. ”Jag ska hämta lite te åt er”, tillade hon och gick iväg.
När de blev ensamma, började tårar av sorg rinna nerför Mias kinder och hon kände hur det sved i strupen.
”Åh, Nathan!” viskade hon förtvivlat. ”Jag… jag kan inte förstå det!” Hennes man kramade henne hårt.
”Jag vet”, mumlade han och strök henne tröstande över håret. ”Vi får… får kanske försöka igen.” Han lät osäker när han sa så, och Mia kände hur dysterheten höll på att äta upp henne inifrån.
Hon hade en känsla av det här var deras sista försök att få bli föräldrar.


Mia strök sig i ansiktet och snöt sig.
”Jag hoppas det inte är något allvarligt med hjärtat”, mumlade hon för sig själv. ”Om jag blir liggande på sjukhus innan sommaren är slut, blir Quirinus orolig. Det vill jag inte.”
En knackning hördes och Nathan sa:
”Mia? Kan jag komma in en stund?”
”Visst”, svarade Mia. Hennes man kom in i rummet.
”Hur är det fatt?” frågade han när han kom fram mot sängen. ”Du såg så ledsen ut i morse.”
Mia tvekade innan hon berättade att hon var tvungen att åka till sjukhuset.
”Det här är lika illa som när vi besökte läkaren, och de sa att jag inte var gravid!” viskade hon när hon var klar. ”Jag vill inte åka dit”, tillade hon.
”Du har inget val!” sa Nathan bestämt. ”Det är bättre att du åker och ser så att allt är som det ska. Då behöver vi inte oroa oss. Om Quirinus undrar, kan jag säga att du ska besöka din syster.”
Mia log över sin mans omtänksamhet.
”Det är bra att du håller ditt löfte”, mumlade hon. ”Jag ska hålla mitt.”
Nathan gav henne en hård kram.
”Det låter bra. Du kan vila, medan jag lagar middag.” Han pussade henne på munnen, innan han vände sig om och gick. Mia lade sig tacksamt ner på sängen.
”Gode Gud, låt mig hoppas på att jag aldrig mer behöver besöka sjukhuset!” sa hon. ”Jag vill se min ende son växa upp, och jag vill gärna bli farmor.”
__________________________________________________________________________________________


Återigen tackar jag Avis Fortunae för hennes fina tips! ♥

Ni får självklart göra som ni vill, men jag har en tanke angående spoiler:

När ni kommer med konstruktiv kritik, behöver ni egentligen inte trycka på spoilerknappen. Det är bara bra om jag ser förslagen på en gång. Var inte rädda för att någon annan läsare ser tipsen. Som sagt, det är inget ni behöver följa. Det är bara ett förslag.

Vill ni dock skrivit något från böckerna/filmerna, Harry Potter Wiki, Pottermore, eller "Quirrells första år på Hogwarts", bör ni klicka på spoilerknappen. En del har kanske inte läst klart alla böcker, sett alla filmer, eller kikat på Pottermore och Harry Potter Wiki. Det finns ju dem som inte har läst "Quirrells första år på Hogwarts", och då är det schysst mot dem, och spoilervarnar.

Hoppas ni gillade detta kapitel.