Ni är så underbara så jag inte riktigt vet
VAD jag ska ta mig till!
Jag är så glad att ni tycker om att läsa för jag ÄLSKAR verkligen att skriva!
Det här kapitlet är nog ett av dem jag är mindre nöjd med, kanske för att jag slarvat lite och inte rättat ordentligt, sen är det lite kortare också.
Men hoppas ni ska gilla det ändå!
Kommer nog att lägga upp nästa snart eftersom detta blev lite kort.
Btw... VI ÄR SNART PÅ SIDA HUNDRA!
Loveyouall♥
Jag lever för er och era kommentarer!

Kapitel 45
Smutskallens förbarmelse

”Du ser trött ut. Hur är det fatt?”
Harry la huvudet på sned och studerade mig ingående med sina gröna ögon.
Egentligen hade jag velat kasta mig om halsen på honom och stortjuta, men jag lyckades lägga band på mig och pressa fram ett litet leende.
”Jag har inte sovit så mycket bara.”
”Var det inte bra hos Malfoys?”
Han släppte mig fortfarande inte med blicken och jag ålade mig för att komma undan.
”Det var väl som vanligt, antar jag.”
”Inte bra alltså?”
”Snälla Harry!” Jag drog händerna genom ansiktet och lyckades med en kraftansträngning hålla tillbaka tårarna, ”Jag är bara trött efter resan, kan vi inte ta det här imorgon istället?
Jag behöver verkligen sova.”
”Men... Hermione och Ron kommer tillbaka från middagen snart, och jag är säker på att dem...”
”Du får hälsa dem så jätte mycket från mig, men jag är verkligen trött. Jag ska gå och lägga mig nu på en gång.
Det är jätte kul att få träffa dig igen, men... Jag är verkligen trött, okej? Vi kan väl snälla ta det här imorgon?”
”Jamen... Okej”, sa han uppgivet och det högg till i hjärtat på mig av dåligt samvete när jag såg hur hela han slokade.
Jag skyndade mig att ge honom en kram. ”Jag har verkligen saknat dig, men jag måste lägga mig.
Vi pratar mer imorgon, okej?”
”Okej”, sa han och såg betydligt gladare ut. ”Lova att du säger till om det är något.”
”Såklart, god natt.”
”God natt.”
Jag gav honom ett ansträngt leende ur ena mungipan som han glatt besvarade, och skyndade mig att slinka upp för trappan till flickornas sovsalar.
Direkt efter att jag kontrollerat att jag var helt ensam och hade stängt dörren ordentligt bakom mig så släppte jag ut mina tårar.
Snyftande kastade jag mig på sängen och begravde ansiktet i händerna.
Varför kunde aldrig någonting bli som jag hade planerat?


”Draco, varför lyssnar du inte?”
”Jag lyssnar väl.”
”Du verkar ju inte ens höra på!”
Pansy gav Draco en ilsken blick och reste sig upp ur fåtöljen och ställde sig
alldeles intill honom med armarna korsade över bröstet.
”Jag frågade dig om du ville gå på balen med mig och du svarade inte ens!”
”Balen?” ekade han och lyfte förskräckt blicken och stirrade upp på Pansy, som såg ut som om hon när som helst skulle explodera av ilska.
”Ja, Balen! Skolbalen som anordnas på jullovet!”
”Jasså den...”, sa Draco svävande utan att ha den blekaste aning om vad Pansy pratade om.
”Nej den kan jag nog inte gå på, jag ska resa hem över jul.”
”MEN EFTER JUL SA JAG JU!”
Pansy som hade tappat den lilla gnutta tålamod som hon hade i sitt bevar, slog ut med händerna och vrålade så att spottet yrde.
”Ta det lugnt! Jag går väl på den där balen med dig då. Jag har bara mycket att tänka på, så jag har inte... Äsh vafan!” Draco reste sig också upp, men han stannade inte som Pansy hade gjort utan marscherade bort till porträtthålet, knuffade två förskräckta förstaårselever åt sidan på ett sätt som hade fått Hermione att dra efter andan och trängde sig ut genom passagen.
”Och varför har du så bråttom?”
Draco stelnade till när han hörde den välbekanta låga rösten och Severus Snape svepte in i hans synfällt; som vanligt klädd helt i svart och med sin trollstav i säkert förvar innanför klädnaden.
”Jag...”
”Du borde inte rusa omkring på det här sättet, Draco. Folk börjar bli misstänksamma...”
Deras ögon möttes över kanten på Snapes krokiga läsa och Draco kunde känna hur Snapes korpsvarta ögon letade efter ett sätt att ta sig in i hans huvud.
Draco flämtade till och vände snabbt bort blicken och han kände mer än såg hur ett leende lekte på Snapes läppar. ”Låt mig hjälpa dig, Draco.”
”Aldrig”, mumlade han och lyfte blicken och såg trotsigt in i Snapes vaxbleka ansikte.
”Jag behöver ingen hjälp, inte från dig, inte från någon!”
”Så bra då.”
Det där leendet på Snapes läppar var verkligen illavarslande.
”Då förutser jag att du också utan problem kan handskas med Potters nyfikenhet.
Jag hörde han och hans lösk till vänner tala om dig i biblioteket härom kvällen.
Det verkar faktiskt som om de vet någonting som de inte borde veta om dig, och om du frågar efter min åsikt, så kanske det inte var det klokaste att bli förälskad i en av Potters vapendragare.
Men det är ju tur att du är så klipsk, Draco. Det här blir verkligen ingen lätt match.”
Han gav Draco en lätt nick innan han fortsatte ner i fängelsehålorna.
Draco stirrade rakt framför sig.
Hade hon...? Nej. Det kunde hon inte ha gjort!
Okej, han kanske hade varit lite oförskämd mot henne men inte så mycket att det skulle ha gett henne en anledning till att skvallra.
Fast å andra sidan… Draco slöt fingrarna om sin vänstra underarm, så visste hon faktiskt ingenting.
Ingenting mer än att Draco var tvungen att utföra ett uppdrag för att inte själv stryka med, och hur flummigt lät inte det egentligen?
Han måste ändå prata med henne, försäkerhetsskull.

Han skyndade sig uppför trappan och började små springa mot stora salen.
Han skulle ha gott om tid på sig innan förvandlingskonsten skulle börja.
Men vad hade Gryffindoreleverna för lektion nu, eller hade dem rast?
Förvirrat såg han sig omkring i korridoren.
Hundratals ungdomar trängde sig förbi honom där han dumt stod och glodde i mitten av längan.
Han hade aldrig insett hur många elever det gick på Hogwarts, och att lyckats urskilja en femteårselev från Gryffindor bland alla dem... Han spärrade förvånat upp sina gråa ögon när han fick syn på ett välbekant ansikte som han sett alldeles för mycket av på sista tiden, och trängde sig fram genom strömmen för att nå sitt mål.
”Potter!”
Harry stannade tvärt och snurrade runt på stället.
När han såg vem det var som hade ropat på honom slet han fram sin trollstav ur byxfickan och
pekade med den mot Dracos hjärta.
”Våga inte försöka med någonting, Malfoy!”
Draco kom helt av sig och stirrade chockat på Harrys trollstav med munnen formad som ett litet o av förvåning. ”Vad håller du på med?” sa han skrämt och stirrade från Harry till hans trollstav, som fortfarande pekade mot hans bröst.
”Vad jag håller på med?” Harry gav upp ett ironiskt skratt. ”Frågan är väl snarare vad du håller på med!”
Han vet, tänkte Draco och hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom.
Han vet, och nu tänker han avslöja allting.
”Vad är Elli?” frågade han med en lätt darrande röst. ”Vart har...”
”Och du tror hon vill prata med dig? avbröt Harry och sänkte efter en menande blick från Hermione sin stav. ”Efter allt du gjort? Du är dummare än vad jag trodde när jag först såg dig, Malfoy!”
”Vart är hon?”
”Det ska du strunta i!” skrek Harry och tog ett par steg fram mot Draco, som fick tvinga sig själv att inte backa undan, ”HUR KUNDE DU GÖRA SÅ MOT HENNE?”
Draco förmådde sig inte ens att svara, han stirrade bara kallt på Harry med sina uttryckslösa gråa ögon, men inuti honom pågick en känslomässig kamp. Hade hon berättat eller inte? Eller syftade den där idiotiska ärrskallen bara på deras bråk? Det var omöjligt att veta, han skulle bli tvungen att fråga.
Men inte den där gaphalsen.
Hans blick svepte över Harry och landande på Hermiones gråtfärdiga ansikte.
”Kan jag få prata med dig?” sa han helt vänd mot henne medan han bad en tyst bön om att ingen från hans eget elevhem varken skulle se eller höra honom.
”M-m-med m-mig?” stammade hon förskräckt och spärrade upp ögonen. ”Ja-ja-ja visst...”
”DU LÅTER HENNE VARA!” Tjöt Harry, som nu hölls tillbaka av Ron som såg minst lika arg ut,
”DU RÖR HENNE INTE!”
”Det skulle aldrig falla mig in”, svarade Draco bistert och såg äcklat på Hermione, vars kinder blossade upp av en ilsken rodnad, ”Kan jag få prata med dig eller inte?”
Hon nickade bara och följde efter en rädd blick på Harry och Ron som liknade två ilskna stridstuppar där det stod och flämtade, efter Draco.

Han stannade bara ett par meter därifrån, väl dold bakom ett par rustningar.
Snabbt kastade han en blick över axeln för att kunna försäkra sig om att de vart utom synhåll innan han tog sats och tvingade sig själv att se på Hermione, som fortfarande såg rädd ut.
”Vart är Elli?”
”Uppe i sovsalen”, viskade Hermione; hon harklade sig och plockade nervöst med håret,
”Hon har varit där sedan igår kväll.”
”Varför det?” En ton av oro kröp in i Dracos röst, och han såg noga till att hålla sig på behörigt avstånd för att inte bli nersmutsad.
”Det borde väl du veta!” Hermiones röst hade blivit stärkt av harklingen och nu såg hon ilsket upp på Draco. ”Det är ju ditt fel!”
”Vad menar du med det?” sa han skarpt och höjde på ögonbrynen,
”Det är väl inte mitt fel att hon är så känslig!”
”Du kallade henne en massa saker! Sen höll du med din pappa när han sa att hon borde lära sig en läxa, han låste in henne och du gick med på det!”
”Hon var uppkäftig!” försvarade han sig, medan rösten i hans huvud vrålade Jag hade inget val!
Han kunde trots allt inte låta bli att dra en suck av lättnad.
Hon hade tydligen inte berättat det värsta han gjort...
”Hon gör allt FÖR DIG!” Hermiones ansikte glänste nu av tårar, och hennes röst
var gäll och bruten. ”Allting! Och du bara står där... Och...Och... Hon vill inte se dig mer, så håll dig borta!” Hermione gömde ansiktet i händerna och vände sig om för att rusa därifrån, men alla Dracos skyddsmanövrar för att komma undan sin pappas bestraffningar hade gjort honom snabb och smidig.
Han högg tag i hennes arm innan hon hann börja springa, och vände henne mot sig igen.
”Det var inte meningen!” flämtade han och hans grepp om hennes handled hårdnande.
”Låt mig få prata med henne! Vad är ert lösenord?”
Men Hermione skakade bara på huvudet och slet sig loss från hans grepp.
”Vi vet vad du är, Draco”, sa hon och backade snyftande ifrån honom.
”Vi vet vad du är, och snart vet hon också det.”

Men hörni!
Klart jag svarar på era kommentarer, det är ju de bästa som finns!
NI är det bästa som finns, älskar er alla sååååå mycket!
och jag är så tacksam för det som ni ger mig.
Om ni bara visste vad det betyder för mig ♥
Här har ni nästa kapitlet, det är inte så jätte bra (Ett av de sämre jag skrivit) men hoppas det ändå är OKEJ.
Kommer ett nytt alldeles för snart... KEEP GOING MINA BABYS ♥

Kapitel 40
Tillbaka på Malfoy Manor

Vi hade inte behövt oroa oss för matchens utgång.
Ron vars nervositet verkade ha dämpats av återställningsdrycken, släppte inte in ett enda
mål och Harry fångade kvicken efter bara tjugo minuter vilket resulterade i att vi vann med etthundraåttio-noll.
Gryffindor var återigen tillbaka i spelet, och tillsammans med resterande Gryffindorare firade vi segern med högar av läckerheter som Fred och George smög iväg för att hämta nere i köket, och festen avslutades inte förens efter midnatt då en mycket irriterad och trött McGonagall klampade in i uppehållsrummet insvept i en mossgrön sidenrock och gråa luddiga tofflor.

”Jag önskar också att jag kunde stanna kvar på Hogwarts”, sa jag sorgset och såg på medan Rons springare högg huvudet av Harrys kung för tredje gången i rad, ”Det är mycket roligare här.”
”Gör det då”, sa Harry utan att ta blicken från schackbrädet, ”Stanna här med oss istället!”
”Jag kan inte... Jag måste åka tillbaka dit.”
Jag suckade och lutade mig tungt mot Hermione, som såg lika dyster ut som jag kände mig.
”Dem kan väl inte tvinga dig heller”, sa Ron oberört och flinade brett åt Harry som demonstrativt sköt brädet åt sidan och vände sig åt vårt håll efter ytterligare en ödestigen attack från Rons schackpjäs.
Jag svarade inte eftersom han ändå inte skulle förstå.
Jag var tvungen att åka tillbaka hem till Malfoys på höstlovet trots att jag mycket hellre
skulle velat stanna kvar på skolan som de flesta andra skulle göra.
Det var bara ett fåtal som skulle åka hem över lovet, där ibland Draco och alltså jag också.
”Hörni, jag kan verkligen inte förstå varför dem släppte Lucius”, sa Harry och sänkte rösten så att inte de tjattrande tredjeårseleverna bakom oss skulle höra,
”Det är väl ganska uppenbart att han var skyldig, inte sant?”
”Jag vet inte”, sa Hermione osäkert och kastade en ängslig blick på mig.
”Om trolldomsministeriet anser att det var ett misstag så antar jag att...Å Elli, varför kan du inte bara stanna kvar här hos oss!”
Hermione torkade sig snabbt under ögonen med handflatan och fnissade till.
”Förlåt, jag är så fånig”, snörvlade hon och tog tacksamt emot näsduken som Ron räckte henne.
”Men det känns som om allting inte står rätt till bara! Som om någonting fasansfullt kommer att hända...”
”Hermione, det är Malfoy vi snackar om, vad kan vara mer fasansfullt än att bo hos honom?”
Hermione kvävde ett olyckligt skratt bakom näsduken och snöt sig sedan ljudligt.
Jag la armen om hennes axlar och Harry log stillsamt mot mig med sina glittrande gröna ögon fästa på mitt ansikte.
”Jag är tillbaka om en vecka”, sa jag tröstande och gav Hermione en lång kram som hon tacksamt besvarade.
”Allting kommer att gå bra, jag lovar att vara försiktig.”

När jag några timmar senare anslöt mig till den lilla gruppen av elever som skulle resa hem över höstlovet kände jag mig inte alls lika säker.
Shanti hoade oroligt i sin bur och flaxade ilsket med vingarna för att riktigt framföra sitt missnöje över att bli tvungen att sitta inspärrad ombord på ett varmt tåg i flera timmar, och jag var i fullfärd med att försöka tysta ner den upprörda ugglan när springande steg hördes bakom mig.
”Elli!” Harry kom rusande nerför backen med sin svarta skolklädnad fladdrande efter sig och med de runda glasögonen på sned ovanför den runda näsan.
Han bromsade in framför mig och var nära att halka på en isfläck som lurade under den vita snön.
”Jag glömde att ge dig det här.”
Han stack in handen innanför klädnaden och tog ut ett litet fyrkantigt föremål och räckte över det till mig, som förvånat tog emot det.
När jag kisande betraktade den blanka ytan gick det uppför mig att det var en spegel i miniatyr.
Innanför ramen rörde sig suddiga figurer, men de var så långt bort att man inte kunde urskilja annat än konturerna.
”Det är en fiendespegel”, sa Harry innan jag hann fråga. ”I miniatyr. Jag fick den av en god vän och tänkte att...Jag tror att du kommer ha bättre användning för den än vad jag har.”
”Oj! Tack så mycket Harry”, sa jag överrumplat och gav honom en hastig kram. ”Men inte kan jag...”
”Det är inte förens du ser ögonvitorna på dem som de utgör en fara för ditt liv.” avbröt Harry och studerade mitt ansikte för att kontrollera att jag hade förstått. ”Den kan nog vara användbar.”
”Ja, verkligen. Tack så mycket!” Jag log mot honom och han lutade sig fram och drog in mig i sin famn.
”Lova att skriva.”
”Om du lovar att skriva tillbaka.”
”Varje dag”, svarade han allvarligt och såg in i mina ögon. ”Var försiktig.”
”Du med.”
Han nickade och släppte mig när tågvisslan ljöd bakom oss.
”Håll ett öga på Malfoy åt mig, är du snäll. Jag tror fortfarande att han planerar någonting.”
”Jag lovar”, svarade jag och stoppade försiktigt ner den lilla spegeln i väskan.
”Ta hand om dig Harry.”
”Du med.”
Jag nickade och blinkade bort tårarna som sakta steg i mina mörka ögon och jag öppnade munnen för att säga någonting mer, men rösten höll inte.
Istället gav jag honom en fuktig blick fylld av tacksamhet innan jag vände mig om och skyndade
fram till den öppna dörren och steg in i tåget medan visslan ljöd en andra gång och tåget sattes i rörelse.
Alldeles stilla stod jag sedan med väskan slängd över axeln och Shantis bur i ett hårt grepp i höger hand och betraktade hur siluetten av Harry blev allt mindre och mindre tills den slutligen flöt ihop vid en krök och försvann.

Eftersom tåget var nästan helt tomt på folk så var det inte
särskilt ont om platser.
Jag hittade Draco i en av de många lediga kupéerna längst bak i tåget.
Han tittade upp när jag kom in och studerade mig ingående med sina gråa ögon innan han vände sig bort och såg ut genom fönstret.
”Kan jag sitta här?”
Han ryckte på axlarna och jag stängde med en suck kupédörren bakom oss och slank ner på sätet mittemot honom.
”Vad är det nu då?”
”Är du kär i Potter?” Hans röst var överdrivet nonchalant men jag kunde höra en viss klang av oro i den.
”Hur så? Stör det dig?”
”Ja, faktiskt!” fräste han och kastade en svart blick på mig. ”Är du det?”
”Det angår inte dig!” svarade jag irriterat tillbaka och kände ilskan bubbla till i magen när han himlade med ögonen. ”Nu får du väl ge dig i alla fall! Du beter dig som en riktig barnunge.
Vem jag är kär i har inte du med att göra!”
”Jag trodde vi var vänner!” spottade han fram och slet loss en bit vadd ur det trasiga sätet.
”Ja, och du verkar ju verkligen tycka att man ska berätta allt för sina vänner, det märks ju tydligt eftersom du inte ens talar om för mig vad du sysslar med på kvällarna!”
Hans tystnad kändes till en början som en befrielse, men snart började den gå mig på nerverna.
När han fortfarande inte hade sagt något efter tio minuter la jag ner boken som jag försökt distrahera mig med och kastade en trött blick på honom.
Draco som hade återgått till sin fönstertittning ignorerade mig helt.
”Nej, jag är inte kär i Harry, vi är bara vänner. Är du nöjd nu?”
”Ja”, sa han och vände sig med ett brett flin mot mig igen. ”Ja, nu är jag nöjd.”
Jag kunde inte låta bli att skratta och skakade fnissande på huvudet. ”Du är verkligen knäpp, Draco.”
Han svarade inte utan nöjde sig bara med att leende rycka på axlarna, och jag lutade mig lättad tillbaka mot sätet och slöt ögonen.

”Elli, vi är framme nu.”
Jag väcktes ur min dröm av försiktiga händer som rörde vid mig, och när jag med en gäspning öppnade ögonen såg jag Dracos suddiga kontur stå böjd över mig.
”Vi måste av tåget, alla andra har redan gått av.”
”Är vi redan framme?” frågade jag sluddrigt och såg mig förvirrat omkring.
”Redan?” sa han spydigt och slängde åt mig väskan. ”Du har sovit i nästan fyra timmar.”
”Oj då.”
Jag reste mig upp på vingliga ben och sträckte gäspande på mig innan jag lyfte upp Shanti,
som slött öppnade ena ögat och såg på mig innan hon stängde det igen och stack tillbaka huvudet under vingen.
”Pappa väntar på oss.”
Draco lät nervös och jag såg hur hans hand skakade när han fumligt sköt upp kupédörren och försvann ut i korridoren.
Lucius var inte speciellt svår att urskilja där han rak i ryggen och med armarna i kors över bröstet stod längst bort på perrongen.
Jag såg hur flera av de andra barnens föräldrar kastade oroliga eller förebrående blickar på honom medan det skyndade sig att fösa sina barn genom den förtrollade väggen och ut på Kings Cross station.
Jag kunde känna hur Draco tryckte sig närmare mig och utan att tänka på det tog jag hans kalla hand i min varma.
Han släppte den inte utan kramade hårt mina fingrar när vi kom fram till hans pappa.
”Ser man på”, sa Lucius kallt och stirrade med djup avsmak på mig och Draco, som fortfarande kramade varandras händer.
”Jag vill minnas att sist vi sågs hade ni inte alls det tycket för varandra, eller har jag haft fel Draco?”
Draco släppte snabbt min hand som om han hade bränt sig och såg skamset ner på sina egna fötter.
Jag blängde på Lucius, som verkade njuta av min ilska.
”Bäst vi skyndar oss på, Narcissa vill inte att vi ska bli sena.”
Han vände med en svepning på sin svarta resemantel på klacken och försvann utan att så mycket som spänna en muskel ut genom den förtrollade väggen.
Jag knuffade lite på Draco som darrande följde efter sin far, slöt ögonen
och koncentrerade mig på att hålla tankarna på någonting helt annat när jag själv klev genom väggen och dök upp på andra sidan.
Stationen var alldeles öde, det verkade som om mugglarna inte hade några avgående tåg vid den här tidpunkten.
Nyfiket betraktade jag alla skyltar med olika tider och nummer; eftersom mina två närmaste vänner var mugglare så var jag i princip uppväxt i deras samhälle men jag kunde ändå inte låta bli att fascineras av hur bra mugglarna klarade sig utan magi.
”In med er.”
Vi hade kommit ut på parkeringen och Lucius nickade åt en avlång grå bil, samma bil som jag anlänt i när jag för första gången kommit till Familjen Malfoy.
Jag och Draco klev utan ett ord in från varsitt hål i baksätet medan Lucius satte sig tillrätta bredvid Mr Grain.
”Du vet vart vi ska.”
”Ja, Sir.”
Återigen fick jag uppleva känslan av att vara tyngdlös, och efter några få sekunder landade vi på familjen Malfoys gårdsplan.
Allting såg precis likadant ut bortsett från att taket på det vita huset var täckt med ett tjockt lager snö.
Gården hade någon, med all säkerhet en tjänare, skottat omsorgsfullt och Djävulsrankan som verkade ha växt sig flera decimeter större sen jag senast såg den, var omgiven av ett slags blått mörkt ljus som skyddade den mot både snö och kyla.
”Efter er, Ms.”
Mr Grain böjde artigt sin åldrande rygg och jag följde efter Draco och Lucius in i den praktfulla hallen.
Den lilla husalfen stod alldeles framför dörren iförd sin vanliga smutsiga blus och kjol, hon såg upp på mig med stora rädda ögon och sträckte upp sina smala armar för att ta emot min jacka.
”Jag kan göra det där själv, tack”, sa jag vänligt och hon backade förskräckt bakåt och såg storögt på medan jag hängde upp mina kläder på en av de silversmidda krokarna.
”Man har husalfer för att man ska slippa sådant där, Ms Jacobsson”, sa Mr Grain torrt och bugade sig djupt för mig innan han drog igen ytterdörren efter oss. ”Om Ms behagar...”
”Jag tycker inte att det är så jobbigt att hänga upp mina kläder så att jag måste be en stackars husalf att göra det åt mig, Mr Grain”, svarade jag artigt och följde efter Draco in i matsalen.
När Narcissa såg mig komma reste hon sig upp för att säga något, men satte sig efter en blick från Lucius ner igen.
Jag slog mig ner bredvid Draco, som fortfarande inte hade yttrat ett enda ord och
tittade sedan upp på Lucius som iaktog mig med sina kalla gråa ögon, och jag kunde inte förstå
hur jag en gång hade kunnat tycka att han och Draco var lika.
”Välkomna tillbaka, jag hoppas ni har haft en...Lärorik termin?”
”Terminen är inte slut än, Mr Malfoy”, svarade jag rappt och låtsades inte om Dracos förmanande blickar.
”Självfallet inte, du är en skarpsynt flicka. Trivs du på skolan?”
”Mycket bra tack”, svarade jag och tänkte på Dumbledores vänliga blåa ögon.
”Hogwarts har en mycket bra rektor.”
Vid den meningen utbytte alla tre i familjen Malfoy menande blickar, och jag la märke till hur Draco svalde stort och stirrade ner i tallriken.
”Dumbledore är en enastående trollkarl”, svarade Lucius långsamt och knäppte sina händer.
”Men även den bästa når slutligen sin överman... Hur går det för dig i skolan då, Draco?
Låter du fortfarande den där smutskallen överträffa dig i vartenda prov?”
”Hermione är ingen smutskalle!” utropade jag innan Draco hann svara,
”Hon är den bästa häxan i hela vår årskurs!”
”Aha... Ja just det ja, du hamnade ju i Gryffindor”, sa Lucius med en betoning på det sista ordet som om det avgjorde saken, ”Där verkar dem ta in allt möjligt lösk, till skillnad från Slytherin.
Det var verkligen synd att du inte hade mera komplex än så, du hade lyckats bra där.”
Jag bestämde mig för att inte svara utan koncentrerade mig istället på att studera alla de föremål som hängde fastspikade på mörka väggarna.
Två smala män i mörka kostymer kom in för att servera maten och vi åt under tystnad.
När tallrikarna återigen var tomma reste jag mig upp från bordet och tackade tyst för maten innan jag utan att vända mig om skyndade mig uppför trappan.
Rummet var sig nästan identiskt med hur det hade varit när jag lämnade det.
Sängen var ren bäddad och golvet avtorkat, det lilla skrivbordet stod på sin plats med
en skinande ren bordsyta och de vita gardinerna var strukna och nytvättade.
Jag satte mig på den lilla skrivbordsstolen och kastade en blick ut genom fönstret.
Himlen var svart till den vita marken och träden såg ut som maskerade snögubbar med sina ståtliga kronor.
Shanti hoade sorgset i sin bur och jag stödde hakan i händerna.
Den här veckan skulle bli en av de längsta i mitt liv.

Gaha vad underbara ni är alltså!!!
Skulle kunna spamma er till döds om jag ville,
men jag älskar er alldeles för mycket för det! NI är bäst, ni gör mitt liv värt att leva och ni får mig att känna mig duktig och och behövd, kan inte begära mer än så!
Tack för att ni finns mina älskade ♥ FÖRSVINNA ALDRIG.

Det här kapitlet är lite trögt, och återigen (förlåt men kom inte in på datan igår!) orättat... Men hoppas det ändå duger
Har redan två till klara, ska bara gå igenom dem så...Och låta er andas lite, vill inte vara jobbig och spamma er med kapitel!
Puss! / Er Elzyii

Kapitel 38
Expecto Patronum

”Jag såg henne i natt igen.”
”Flickan?” Hermione kastade en orolig blick över axeln för att försäkra sig om att vi var ensamma.
”Ja”, svarade jag och gnuggade pennan mot papperarket som låg framför mig på bordet.
”Jag tror att hon vill varna mig. Jag tror att någonting hemskt är på väg att hända.”
”Men på Malfoy Manor verkade det väl mer som om hon ville skrämma dig?”
”Inte egentligen.” Jag sög fundersamt på pennans spets innan jag fortsatte, ”Hon ville mer...Bli sedd. Jag kan inte riktigt förklara men... Jag tror inte att hon vill mig illa.”
Vi satt tillsammans i biblioteket och bläddrade bland en massa dammiga böcker på jakt efter Havets bryggder, en bok som Hermione kände sig tvungen att ögna igenom sedan hon för en dryg halvtimme sen hade fått reda på att vi skulle börja med ett nytt kapitel på trolldryckskonsten.
Eftersom vi båda hade lyckats tillverka Fallondra bryggden helt korrekt och med en deadline långt före resten av klassen hade vi fått kila iväg tidigare från Snapes lektion (Något som troligtvis berodde mer på att han ville bli av med oss än för att han var imponerad av vårt resultat) och Hermione hade genast släpat med mig till biblioteket.
”Du får börja skriva ner varje gång hon kommer till dig i drömmarna så kanske det blir lättare att se någon form av mönster! Åå, jag vet att det ska finnas någon bok här om drömtydning, vänta lite så ska jag le...”
”Det behövs inte!” avbröt jag snabbt och stoppade tillbaka mina tillhörigheter i väskan.
”Jag tror faktiskt att jag har en sådan bok uppe i sovsalen någonstans... Nu när jag tänker på det så måste jag nog upp dit och hämta min spådomsbok, stanna här så länge, jag är strax tillbaka!”
Hermione öppnade munnen för att protestera men då var jag redan påväg i språngmarsch tillbaka till Gryffindortornet.
Att jag inte hade tänkt på det tidigare.
Jag visste att jag sett den där flickan någonstans förut!
Jag var så inne i mina egna upprymda tankar att jag inte märkte figuren som kom gående från motsatt håll förens jag blev tvungen att ta ett stort hopp åt sidan för att undvika en krock.
”Åh, hej Luna!” sa jag överasskat och gav den blonda, lätt vindögda flickan ett hastigt leende.
”Jag måste verkligen skynda mig, om du ursäkt...”
”Det var länge sen. Undviker du mig?” avbröt hon svävande och glodde på mig bakom ett par enorma spiralformade skära brillor som skar sig ohyggligt mot hennes orangea rädisformade örhängen.
”Öh, nej verkligen inte!” svarade jag stressat och sneglade upp mot marmortrappan.
Den var tom.
”Luna, jag är verkligen hemskt, hemskt ledsen men jag har lite bråttom.
Det är en bok uppe i sovsalen som jag måste hämta och...”
”Jag såg din vän Draco idag. Jag tror inte han tycker om mig.”
”Nähä, men det är inget att bry sig om. Snälla Luna...”
”Han tittar konstigt på mig när jag går förbi, men han är väldigt söt, är han inte?”
”Jo oerhört!” sa jag och trängde mig förbi henne.
”Vi får prata senare, om du ser honom igen så får du hälsa så gott från mig!”
Jag fortsatte min språngmarsch uppför trappan och bromsade flämtande in framför den Tjocka damen som hade sällskap av sin höknäsade väninna Yvette.
”Lösenord?”
”Blodad tand!”
Jag väntade inte tills porträttet var helt öppet utan trängde mig in när det fortfarande hängde på tvären och skyndade mig igenom sällskapsrummet, klev i förbifarten över några förstaårselever som låg slängda på mage ovanpå golvet, helt utslagna av näsblodsnougat och nickade snabbt till Fred och George som kröp runt bland de däckade och försökte tvinga i dem motgift medan det hela tiden viskade halvhögt till varandra för att jämföra resultat.

Det var alldeles tomt i sovsalen när jag steg in i det hemtrevliga cirkelformade rummet och jag påminde mig själv om att stanna upp och andas innan jag stegade fram till min koffert och började rota runt.
Jag fiskade upp tre klädnader och en hel näve med gåspennor innan mina fingrar slutligen hittade rätt.
Jag vecklade upp det gamla tidningsupplaget och ignorerade artikeln från 1965 och lät istället blicken vila på den svartvita rörliga bilden.
Längst fram stod anledningen till varför jag alltid bar med mig tidningen; min pappa som femåring, omgiven av minst ett dussintal andra barn, glatt vinkades till fotografen helt ovetande om den ödestigna död som skulle vänta honom flera år senare.
Jag log lite mot honom innan jag återigen kom underfull med varför jag plockat fram bilden och lät fingret löpa längs de andra barnens ansikten.
Längst bak till vänster hittade jag henne, och hjärtat tog ett litet skutt i bröstet på mig när jag stirrade in i hennes bleka surmulna ansikte.
Flickan var sig på pricken lik.
Det långa mörka håret som hängde som en svart slöja över det smala bleka ansiktet och de svarta små knappnålsögonen som stirrade och stirrade på åskådarna utanför fotot.
Jag sänkte blicken och läste artikeln som stod ner krafsad med spretiga bokstäver alldeles under bilden.

Barnhemsbarn på Winston Garden
placeras ut hos mugglare

Efter en mycket omfattande utredning har Ministeriet beslutat
att det barn som tidigare bott på Barnhemmet Winston Garden, West Suri, England
ska placeras ut hos mugglarfamiljer.
Detta till förmån att förminska de oönskade barnens magiska förmågor och ge dem
en plats i ”Det andra samhället” skriver Juan Skeeter, The Daily Prophets specialutsända reporter.
”Ja, vi kan informera om att så är fallet”, intygar Igor Macklei, föreståndare och förvaltnings chef på Winston.
”Vi kan också intyga att det som skrevs i medierna förra veckan är helt korrekt, vi har till största del Smutskallar och ynkar här.”
Styrelsen har beslutat att barnen, vars magiska förmågor är svaga eller näst intill obefintliga ska sättas i karantän och sedan så småningom adopteras bort till mugglare.
”De här barnen har inget att frukta, de är fortfarande mycket unga och har lätt för att anpassa sig.” säger Igor Macklei. ”Dessutom vet vi alla att vårt trolldomssamhälle inte har plats för barn vars blod är smutsigt eller förorenat, enligt paragraf 13 tas bara barn av riktig trollkarssläkt emot till undervisning.
Barnen har sedan det varit mycket små undanhållits allt magiskt och bestraffats hårt vid varje utövning av magi.

Trots att jag hade läst artikeln så många gånger att jag kunde den utantill så rös jag.
Att folk kunde vara så hemska!
Jag greps plötsligt av en väldig ångest över att jag aldrig bett min pappa berätta mer om sitt förflutna, och torkade bort en envis tår som hängde sig fast i ögonvrån.
Stod det inga namn under bilden?
Jag kisade för att kunna läsa de små bokstäverna som var nästan helt utnötta, men det enda som gick att tyda var ”Barnen ser fram emot att flytta”, och jag gav snabbt upp och återgick till att stirra på flickans ansikte igen.
Jag var helt säker när jag vek ihop tidningen en liten stund senare.
Det där var flickan jag sett i Malfoy Manor, och det var garanterat hon som hemsökt mig i natt med sina bedjande svarta ögon.


”Vart har du varit?” väste Hermione när jag svettig och med rödblossande kinder
kom in rusande i Lupins klassrum tio minuter senare.
Innan jag hann ge henne en någorlunda vettig förklaring kom Lupin fram till mig och la en vänlig arm runt mina axlar.
”Så du bestämde dig för att dyka upp ändå Ms Jacobsson? Du kanske inte tycker att mina lektioner är tillräckligt intressanta?”
”Ne-nej, det var inte alls så... Jag glömde bort tiden Professorn, jag tycker era lektioner är mycket bra.
Lupin skrattade muntert och kramade om mina axlar.
”Du kan sitta bredvid Draco, Pansy har just begett sig upp till sjukhusflygen med ett mycket allvarligt utbrott av näsblod och ni ska jobba i par idag.”
”Ja Professorn.”
Jag kastade en urskuldande blick på Hermione som fortfarande såg misstrogen ut och gick sedan tvärs genom rummet och slängde mig ner bredvid Draco som förvånat vände sig om.
Han verkade ha varit helt inne i sina egna tankar och inte ens märkt att jag hade kommit in klampades.
”Då så, då kan vi ta vid där vi slutade.” Lupin slog ihop händerna och log mot klassen.
”Är det någon här som har lyckats frammana en kroppslig patronus förut?”
Bara jag och Harry räckte upp handen och Lupin såg överraskad ut.
”Kan du frammana en kroppslig patronus Elli? Att Harry kan det vet jag ju givetvis redan eftersom det var jag som lärde honom det av personliga skäl, men att du också skulle vara benägen till det gör mig både chockad och nyfiken.”
”Ja Professorn”, svarade jag och rätade lite på mig när jag kände klassens nyfikna blickar bränna i ryggen, ”Vi lärde oss det under vårt tredje år på min skola i Sverige.
Vår rektor ansåg att det var en av de viktigaste besvärjelserna för unga häxor och trollkarlar att känna till, särskilt med tanke på att hon var övertygad om att Du-vet-vem skulle återvända till makten.”
”Mycket klokt resonerat av henne”, sa Lupin tyst och betraktade mig intensivt med sina blåa ögon.
”Om jag får lov att ställa frågan, av egen nyfikenhet; vilken form antar din patronus?”
”Enhörning, Sir.”
”Inte illa...” Lupin skakade på huvudet och log mot mig. ”Det kommer underlätta dina lektioner i försvar mot svartkonster under en tid, Elli.
För det är precis vad jag tänkt mig att ni ska få träna på idag”, fortsatte han vänd mot klassen som förväntansfullt såg upp.
”Att lära er frammana er egen personliga kroppsliga patronus. En patronus fångar upp alla positiva känslor som en Dementor lever på, samtidigt som den fungerar som en beskyddare.
Patronusen skyddar sin trollkarl från Dementorer, och kan till och med få dem att försvinna.”
Lupin gjorde en kort paus för att försäkra sig om att han hade fångat allas uppmärksamhet innan han fortsatte prata medan han började vanka av och an i klassrummet.
”En patronus kan inte känna förtvivlan, som vi människor kan, så Dementorer kan inte göra illa den. Den frammanande patronusen skyddar häxan eller trollkarlen som frammanade den,
lyder hans eller hennes kommandon och försvinner kort efter att den inte längre efterfrågas.
En frammanad patronus är silvrig, skir och halvt genomskinlig.
En korrekt frammanad kroppslig patronus tar en solid animalisk form, som återspeglar frammanarens karaktär och personlighet.
Ni kommer alla att hitta er egna personliga patronus, men vägen dit kan vara både lång och svår.
Är det någon av er som vet hur man gör för att frammana en patronus, förutom Harry och Elli som redan kan det?”
Hermiones hand sköt genast i luften och Lupin nickade. ”Ja, Hermione?”
”Att frammana en patronus är enkel t enligt teorin men svårt att göra rent praktiskt.
Kastaren måste anta ett mycket speciellt känslomässigt tillstånd.
Han eller hon måste tappa ur och dra ut de positiva känslorna som skapar patronusen oavsett hur situationen ser ut.”
”Helt korrekt Ms Granger, jag kunde inte ha sagt det mycket bättre själv.
Tio poäng åt Gryffindor för din geniala förklaring!”
Hermione rodnade och tittade förläget ner i bänken, men hon såg mycket glad ut över Lupins beröm.
”Jag brukar säga som så, att det bästa sättet för att lyckas frammana en patronus är att fylla sig själv med positivt laddad energi.
Detta gör man enklast genom att tänka på ett lyckligt minne, eller en väldigt trevlig tanke som får dig på glatt humör.
Vi kommer självklart inte att träna på riktiga Dementorer, men eftersom jag är övertygad om att alla i det här klassrummet ser Dementorer som de ohyggliga väsen som det faktiskt är, så tänkte jag införskaffa oss en Boggart till nästa vecka att öva på.
Idag ska vi bara öva på själva formeln, så säg efter mig: Expecto Patronum!”
”Expecto Patronum”, ekade klassen i kör.
”En gång till, lite högre den här gången.
EXPECTO PATRONUM!”
”EXPECTO PATRONUM!”
”Mycket bra. Jag ber er nu att slå upp era böcker och bläddra fram till kapitel tolv och läsa sidorna nittiofem till hundraett under tystnad.
När ni har gjort det så ska ni dela upp er i par, gärna som ni sitter så ska jag förklara vad ni ska göra sedan. Varsågoda.”
De som inte redan slagit upp sina böcker skyndade sig att göra det och en tystnad la sig över klassrummet, endast avbruten när någon elev vände sida i sin bok.
Efter några minuter började flera i klassen räta på sig, snurra på pennorna och luta sig bakåt på stolarna.
Neville, som bara hade hunnit halvvägs genom sin text knölade ihop ansiktet och såg sig stressat omkring innan han knöt näven och ansträngde sig för att få upp tempot.
När Lupin såg detta klappade han i händerna för att sänka ljudnivån som hade börjat höjas efterhand då fler och flera blev färdiga.
”Se så, alla är inte klara ännu. Fem minuter till kan ni sitta tysta.”


”Det var verkligen en lärorik lektion, tycker ni inte?” Hermiones ansikte strålade av upphetsning och hennes kinder lyste fortfarande röda efter att Lupin gett Gryffindor ytterligare tio poäng när hon gett honom en korrekt redovisning av teorin bakom patronus besvärjelsen.
”Jo, den var fantastisk”, höll Ron med och försökte kväva en gäspning. ”Verkligen helt chantill...”
”Jag tycker faktiskt att Lupin är en mycket bra lärare!” svarade Hermione eldigt och blängde på Ron som förskräckt höll upp händerna.
”Det var inte så jag menade! Han är en jätte bra lärare, men jag kan inte påstå att en massa snack om olika teorier hit och dit fängslar mig särskilt mycket...”
Dem fortsatte att tjafsa ända tills våra vägar skildes åt borta vid trappan upp till norrtornet där spådomskonsten skulle hållas.
Medan vi traskade upp för det alldeles för många trappstegen och klättrade uppför den vingliga repstegen som ledde upp till Professor Trelawneys kvava klassrum så sprang Hermione en trappa ner för att komma i tid till Proffesor Vektors lektion forntida runskrift.

Proffesor Trelawney tvingade oss att fortsätta med våra drömtydningar
och vi delade raskt in oss i par om två och två.
Eftersom Pansy fortfarande var kvar uppe i sjukhusflygen (Till min stora glädje) så jobbade jag med Draco även denna lektion.
Efter att ha lyssnat på hur Trelawney förutspådde Harrys död i ungefär tio minuter plockade vi fram
våra drömdagböcker och började bläddra i Drömoraklet efter beskrivningar som matchade vår partners drömmar.
”Vem av oss ska börja?” frågade jag Draco men han ryckte bara på axlarna och såg sig ointresserat omkring i det dunkla rummet.
”Då gör väl jag det då”, sa jag med hög röst smällde igen boken. ”Är du med?”
”Ja”, svarade han och vände sig om mot mig igen; hans silvergråa ögon betraktade mig illvilligt under den långa ljusa luggen och jag kom på mig själv med att tänka hur det skulle kännas att kyssa honom.
Nej. Jag skakade snabbt av mig tanken och låtsades vara väldigt upptagen med att slå upp rätt sida i min drömdagbok(Någonting som jag redan gjort för länge sedan) och såg mycket noga till så att mitt mörka hår hängde för mitt blossande ansikte.
”Ska vi börja då?” sa jag och kämpade för att hålla rösten stadig.
”Vad har du drömt dem senaste nätterna?”
”Ingenting.”
Jag höjde på ögonbrynen. Svaret hade kommit alldeles för snabbt för att kunna vara äkta.
”Ingenting? Någonting måste du väl ändå ha drömt?”
Han ryckte på axlarna, verkade fundera ett slag.
”Jag drömde någonting om någon jäkla eld.”
”Eld? Nu ska vi se... Var den långt borta eller tätt inpå?”
”Långt borta”, muttrade han och pillade bort icke existerande smuts under sina väl manikyrerade naglar.
”Det betyder Isånafall att någons vrede snart kommer att drabba dig. Undra vem det kan vara?
Har du gjort Snapes läxa?”
Han nappade inte på mitt skämt utan såg istället uppriktigt sagt orolig ut.
”Men snälla Draco!” Sa jag när jag såg hans ansiktsuttryck, ” Det är ju bara en massa struntprat...”
Jag sänkte rösten, ”Du tar väl inte Trelawney på allvar heller?”
”Såklart inte!” fräste han och ruskade på sig. ”Nu är det min tur.”
”Har du inte skrivit någonting i din bok?”
Han sköt demonstrativt över sin drömdagbok mot mig och jag bläddrade förstrött igenom den.
Bokens sidor var lika blanka som de varit när vi fått dem i vår ägo.
”Hon kommer inte att bli glad över att se det här, vi ska ju lämna in dem nästa onsdag.”
”Det skiter jag i, jag tänker i alla fall inte fortsätta att studera spådomskonst, det är ett helt meningslöst ämne!”
”Nu låter du nästan som Hermione”, log jag och Draco gjorde en så förskräckt grimas att jag inte kunde låta bli att skratta. ”Vad har du emot henne egentligen?”
”Hon är en äcklig liten besserwisser, och dessutom är hon en smutskalle.
Hon går runt och tror att hon är så mycket bättre än alla andra trots att hon inte ens borde få tillåtelse att gå på den här skolan!”
”Tja, det kan man ju ha delade åsikter om”, mumlade jag och låtsades vara väldigt intresserad av ett uppslag i boken som handlade om att spå i teblad för att förhindra att Proffesor Trelawney stannade när hon balanserade förbi vårt bord på sina höga klackar.
”Jag tycker i alla fall att Hermione är toppen, och hon är faktiskt jätte gullig. Nu är det din tur, du kan ta min senaste dröm, den är lagom otäck för dig.”
Jag låtsades inte om den föraktfulla blick som han gav mig utan sköt bara lugnt över min bok till honom och han lyfte upp den och började läsa igenom första sidan.
Medan Draco var försjunken i texten passade jag på att vända mig om och fånga Harrys uppmärksamhet vid bordet intill.
Av hans och Rons ansiktsuttryck att döma hade det tjuvlyssnat och hört vartenda ord som Draco yttrat om Hermione, Harry skakade nedlåtande på huvudet och Ron såg ut som om han svalt en citron.
Jag öppnade munnen för att ge dem en viskande redogörelse om Dracos syn på saker och ting, men en rörelse i ögonvrån fick mig att vända mig framåt igen.
Proffesor Trelawney stod lutad över Draco och viskade något i hans öra.
Draco stirrade förskräckt upp på henne innan han nickade kort och började samla ihop sina saker under klassens nyfikna blickar.
”Vart ska du?” sa jag lågt och tog tag i hans hand. ”Vi slutar inte förens om en halvtimme.”
”Jag måste gå, min pappa vill träffa mig.”
”Lucius?” utbrast jag chockat och tittade upp på Dracos som nickade.
”Men... Sitter inte han i Azkaban?”
”Inte längre”, svarade han kort och lyfte upp sin väska från golvet.
”Han ville träffa mig, han sa att det var viktigt.”
Draco gjorde en rörelse att ta bort sin hand men jag höll krampaktigt tag i den och fortsatte att se
på honom. ”Draco, var försiktig.”
Han stirrade uttryckslöst på mig i några sekunder innan han gav mig en nästan omärkbar nick och ett blekt leende.
Jag log tillbaka och kramade hans hand, innan jag släppte taget och såg honom försvinna ut genom dörren, betydligt mer säker än vad han kände sig.

Hej på er mina älsklingar ♥♥♥
Här har ni nästa kapitel
Jag har tyvärr inte haft tid att rätta det här ordentligt, så det dyker säkert upp lite småfel men det får va så helt enkelt!
Jag hinner inte göra mera med det, orkar inte heller för jag vill SKRIVA MERA 8D
Och så lovade jag ju att det skulle komma ut idag.
Hoppas verkligen ni ska gilla det, nästa kapitel är redan klart och väntar på att jag ska hinna rätta det..
Ni är bäst i världen, hoppas ni aldrig slutar läsa även om det går upp och ner! Kram till alla ♥



Kapitel 36
Dödsvarsel och Akromanteler på vift

Jag hade aldrig varit i den förbjudna skogen tidigare men Harry hade berättat ett och annat
för mig om den.
Han hade varit här tillsammans med Draco under deras första år på Hogwarts vid en gemensam straffkommendering, och det var uppenbart att någonting skrämt slag på Draco den gången.
Han hoppade till vid minsta ljud och såg sig hela tiden omkring utan att släppa efter på sitt krampaktiga tag runt trollstaven.
”Snälla kan du inte ta det lite lugnt!” fräste jag när han för tredje gången studsade till och höll på att peta ut mitt öga med sin trollstav, ”Vi är på lektion, Draco! Vad skulle kunna hända då?”
Han svarade inte utan nöjde sig med att kasta en förebrående blick på mig innan han lät trollstavshanden falla åt sidan, men jag såg att han fortfarande höll ett fast grepp om den med sin bleka hand.
”Hur långt in ska vi egentligen?” gnällde Pansy bakom oss och jag kunde se hur Dean vände sig till Seamus och himlade med ögonen.
”Är det långt kvar?”
”En bit!” hojtade Hagrid och ökade takten.
Eftersom han tog ett steg när vi tog tre så fick vi lov att börja småspringa för att hinna med i hans tempo.
Skogen började bli allt tätare och mörkare omkring oss.
Det var alldeles tyst förutom våra steg och flämtande andetag som ekade mellan träden.
Plötsligt stannade ledet framför oss och vi lyckades med nöd och näppe undvika att törna in i
Harry och Hermiones ryggar.
”Vad…” började Draco men jag hyssjade honom och pressade fingret över läpparna.
Hagrid hade vänt sig om med ansiktet mot träden och öppnade munnen och utstötte en rad märkliga läten som påminde om kvävda plågade skrik.
Vi såg på varandra och några skakade på huvudet och fnissade elakt bakom Hagrids rygg.
Efter några minuter tystnade Hagrid och böjde sig istället ner och öppnade lådan som han burit i famnen och slet fram någonting stort och slemmigt som liknande avskalade djurkroppar.
Jag drog som resten av klassen upp klädnaden för ansiktet när den ohyggliga lukten än en gång nådde våra näsborrar, betydligt mer påfallande än innan och försökte utestänga ljudet av det obehagliga slafsande dunsarna när Hagrid släppte ner kropparna på marken.
Sedan vände han sig om mot oss och harklade sig.
”Vi får nu hoppas att dom lockas fram av lukten av köttet…” han såg sig om på sina elever som såg plågade ut, ”Å om dom vill visa sig för oss så kommer vi snart å märka det…Här kommer en av dom nu!”
Reaktionen var omedelbar.
Som en man svängde klassen runt och stirrade mot stället mellan träden där Hagrid pekade.
”Skojar du med oss din…” började Draco, men sedan blev han alldeles tyst och stilla bredvid mig.
Mer än hälften av klassen verkade inte kunna förstå varför, det fortsatte att sträcka på halsarna och kisa för att försöka urskilja det som nu kom framskrittande ur mörkret.
Jag hade sett Testraler tidigare, och jag kunde känna en våg av lättnad när det märkliga hästliknande magra djuret höjde sitt huvud och bredde ut sina beniga fjälliga vingar för att undersöka det ruttna kadavret på marken.
Hermione och Ron såg sig likt de flesta andra förvirrat omkring medan Harry, Neville och en blek surmulen Slytherin flicka såg på medan det väldiga djuret försiktigt sträckte fram den svarta mulen och tog en tugga av köttet.
Flera av eleverna utstötte chockade tillrop när testralen började slita av stora bitar av den döda geten med sina vassa gula tänder medan två testraler till smög ut genom dungen och gjorde den sällskap.
Jag försökte föreställa mig hur det måste se ut för dem som inte kunde se vad det var som tuggade på köttet och klandrade inte Hermione det minsta när hon slog händerna för ögonen.
”Förtjusande djur!” hojtade Hagrid nöjt och klappade den närmsta av dem som nyfiket lyfte det stora huvudet och såg på klassen med sina silvriga bottenlösa ögon. ”Hur många e det som kan se dom? Räck upp handen!”
Jag, Harry, Neville och Slytherin flickan räckte försiktigt upp händerna.
Efter ett ögonblicks fundering om han skulle avslöja sig eller inte räckte Draco också upp handen och jag log mot honom.
”Fem stycken… Inte illa”, mumlade Hagrid och slängde ner ännu en djurkropp till Testralerna som hungrigt kastade sig över den.
”E det någon som vet vad det här e för djur?”
Utan att förvåna någon räckte Hermione upp en darrande hand.
”Testraler. Det kan bara ses av dem som sett någon dö.” Hermiones röst lät ovanligt gäll och hon svalde innan hon fortsatte. ”För i tiden sa man ofta att testraler förutspådde död och olycka, något som på senare tid har tystats ner. Det är Testraler som drar vagnarna från Hogwartsexpressen upp till slottet.”
”Alldeles riktigt”, skrockade Hagrid nöjt, ”Tie poäng till Gryffindor. Självklart så e det där med att dom skulle bringa död å olycka bara ett varsel å ingenting å lyssna på.” Sa han och vände sig mot Lavender Brown som hade flyttat sig så långt bort från köttstycket där stora bitar fortfarande slets av och försvann i tomma intet.
”Testraler e fredliga djur som gör mycket nytta här oppe i skogen.
Man kan rida på dom också å dom har en väldig känsla för å hitta ut från platser som skrämmer dom, å dom har ett otroligt lokalsinne. Bara å tala om för dom vart man ska så grejar dom det, helt fantastiska djur e vad dom är!” Han såg med öm blick på testralerna som nu hade dubblats i antal, och flera silvriga ögon blinkade vaksamt borta vid dungen.
”Ni behöver inte oroa er, testraler e snälla varelser som aldrig skulle göra en fluga förnär, dom är faktiskt…”
Men vad testralerna var fick vi aldrig reda på.

Det hördes en plötsligt smäll och förvånade utrop och jag såg i ögonvrån hur testralerna vände sina spinkiga bakdelar mot oss och försvann i galopp tillbaka in i skogen.
Draco snurrade runt på stället för att försöka ta reda på vad som skrämt dem, och Harry, som på en given signal slitit fram sin trollstav, slogs plötsligt bakåt av något stort och hårigt som höjde sina enorma gripklor över honom och tvingade honom till marken.
Ett fruktansvärt skrik hördes bakom oss och jag såg hur Pansy tillsammans med resten av Slytherin eleverna tog till flykten medan Hagrids vrål ekade över våra huvuden:
”NEJ! STANNA DÄR NI E! SPRING INTE ER VÄG! STANNA!”
Men det var redan för sent, de hade redan försvunnit in i skogen, skingrade åt olika håll i ren panik.
”Depulso!” skrek Hermione och en marin blå ljusstråle sköt ut ur änden på hennes trollstav och slungade den ohyggliga varelsen bakåt och Harry kravlade sig upp på benen och riktade sin egen trollstav mot spindeln som snabbt hade återfått kontrollen över sina långa ben och på nytt reste sig över våra huvuden; med en flämtning fick jag syn på ytterligare sex, sju stycken jätte spindlar som kom kilande på sina långa ben för att ansluta sig till striden och ingenstans fanns en skymt av varken Hagrid eller Dean och Seamus som alldeles nyss hade stått bara några meter ifrån mig...
”Nej! Depulso! Lamslå!” Jag riktade trollstaven mot en av de kraftiga behårade skallarna som precis sänkt sig ner över Neville som skräckslagen krupit ihop på marken och odjuret slungades kraftfullt bakåt och slog i backen några meter bort där den blev liggande på rygg orörlig med de åtta benen lamt hängande åt sidorna.
”Draco! Hjälp till!” skrek jag och viftade med staven. ”Lamslå! Lamslå! Depulso!”
”Vi måste ta oss härifrån!” vrålade Harry och slet upp Neville på fötter.
”Dem blir bara fler och fler... Var är Hagrid? ”Expulso!”
”Vi måste härifrån! Kom nu Ron...” Hermione knäböjde över Ron som hade kastat sig ner på marken med händerna över huvudet. ”Snälla Ron, upp med dig nu...”Lamslå!”
Hermiones röda ljusstråle träffade en av spindlarna rakt mellan de fyra ögonen och kastade in den i ett av träden som knackande böjde sig på mitten.
”Jag vill inte dö... Mamma!” kved Ron och kröp ihop ännu mer på marken. ”Hjälp!”
”Kom här då!” skrek Hermione och lyckades med en kraftansträngning få upp Ron på fötter medan jag, Harry och Draco fortsatte att kasta våra besvärjelser mot jätte spindlarna; vi hade lika gärna kunnat låta bli, förhäxningarna verkade inte kunna tränga igenom deras pansarbeklädda hud.
”Kom igen, den här vägen!” ropade Harry och högg ett fast tag i Neville som verkade alldeles för ostadig på benen för att kunna ta sig fram själv och började springa allt vad han orkade med Neville på släp medan han sköt besvärjelser bakåt mot odjuren som ilsket kastades omkull på rygg.
”Snälla Ron!” bönade Hermione och drog i Ron som stod som fastfrusen i marken medan spindlarna som Harry just lamslagit kravlade sig upp på benen igen och satte kurs mot Rons röda hår.
”Ron, vi måste härifrån, KOM NU!” Med all den kraft som hon var värd lyckades hon slita loss Ron från sin förlamning och tillsammans började det springa efter Harry som fortfarande släpade Neville efter sig.
Draco kastade sig fram och började rusa efter dem och jag var inte sen att följa efter samtidigt som jag kastade besvärjelser över axeln utan att ta något sikte.

Vi rusade genom skogen.
Det kändes som om tiden hade stannat.
Grenar rispade upp svidande märken på vår nakna hud och kvistar rev upp stora hål i våra klädnader
där vi sprang på stigen; Harry i spetsen fortfarande släpandes på en ganska så lealös Neville, Hermione efter tillsammans med en skräckslagen Ron och så Draco som löpte lätt som en vind framför mig, minst lika skräckslagen och utan att ta någon notis om såren som slets upp på hans armar och spillde hans rena blod över den övervuxna stigen.
Jag var så trött att jag knappt kunde andas och varje steg som jag tog följdes av ett välbekant hugg i sidan. Jag önskade plötsligt att jag aldrig hade ätit någon frukost.
Efter något som kändes som en timme men logiskt sett inte kunde varit mer än tio minuter började skogen glesna upp och långt där borta kunde man skymta Hogwarts tinnar och torn i skenet från den stigande solen.
”Ja...”
Harry stannade så tvärt att Neville for på näsan rakt ner i mossan där han blev liggande; flämtandes och pustandes medan han med en skakig fetlagd hand torkade svetten ur pannan.
Ron sjönk också ner i diket och förde sakta händerna till ansiktet; som om han verkligen ville övertyga sig själv om att det fortfarande satt där det skulle.
Vi andra fyra såg avmätt på varandra.
Alla tre hade långa rispor i ansiktet och över armarna där grenar hade
träffat dem och på vissa ställen läckte fortfarande blodet fram ur smala skåror.
Draco hade ett ganska otäckt jack på armen där blodet strilade nerför hans bleka hud och droppade ner på marken där det samlades i en klarröd tunn pöl.
Jag insåg att jag måste se lika eländig ut som dem och skyndade att syna mina armar där flera revor gav sig tillkänna.
Hermione var den som bröt den spända tystanden.
”V-vad var det där?” stammade hon och torkade sig i ansiktet med en darrande hand. ”De-de-de ba-bara dök –u-upp!”
”Akromanteler”, svarade Harry bistert till allas; inte minst Hermiones, förvåning.
”Jag och Ron stötte på några sådana under vårt andra år på Hogwarts... Minns du det Ron? Ron?”
Ron som stod lutad över diket alldeles grönblek i ansiktet svarade inte.
”Intressant!” fräste Draco och drog sin klädnad över såret som fortfarande blödde ymnigt.
”Kanske du planerade det här Potter? Tillsammans med din håriga best till vän, som ett litet skämt va? Vänta bara tills min pappa får höra det här! Han kommer att kasta ut den där halvmänniskan fortare än Longbottom förstör en trolldryck!”
Harrys ansikte intog en ilsken röd färg och han knuffade Hermione åt sidan och ställde sig framför Draco som fortfarande höll en skakande hand över såret.
”Om jag hör dig yttra ett enda ord Malfoy...”
”Varför skulle jag vara rädd för dig?” spottade Draco fram och hånflinade mot Harry.
”Kallar du det här en lärorik lektion kanske? Att nästan bli uppäten av köttande monster som din halvjätte gömmer i skogen? Jag trodde faktiskt inte att du var dummare än vad du såg ut, men det verkar som om jag misstagit mig.”
”Det hade då inte varit någon större förlust om du blivit kvar där inne!” morrade Harry och slöt fingrarna runt sin trollstav. ”Malfoy, du är bara en feg liten nolla!”
”Det räcker nu!” sa jag bestämt och tvingade Draco, som också hade tagit ett fast grepp om sin trollstav, tillbaka.
”Om ni ska duellera, så varsegoda. Men inte i den förbjudna skogen under lektionstid!”
”Värst vad du har blivit snusförnuftig helt plötsligt, det verkar som om du har umgåtts för mycket med Granger!” hånade Draco, men han gjorde ingen ansats att anfalla Harry som gnisslande tänder av ilska.
”Men om inte den där håriga besten är borta här innan fredag...”
”Draco, det räcker.” sa jag skarpt och till både min och de andras förvåning tystnade han och nöjde sig med att betrakta Harry med en överlägsen min i det bleka uppfläkta ansiktet.
Rons hastiga uppstötningar bröt tystnaden och Draco rynkade äcklat på näsan och backade några steg för att komma så långt bort från Rons knäböjande siluett som han kunde komma.
Hermione såg medlidande ut och Harry skakade sorgset på huvudet.
”Vi måste tillbaka till slottet”, sa han och nickade bort mot Hogwarts. ”Jag tror att de här båda; han nickade mot Ron som nu hade slutat att kräkas och darrande betraktade sin egen spegelbild i daggen från några ormbunkar och så Neville som blek och stilla fortfarande låg kvar på marken; behöver komma till sjukhusflygen.
Jag nickade och kastade en blick på Draco som fortfarande stod kvar bakom mig, alldeles för rädd för att ta sig ut ensam.
När han släppte ner armen som han hållit pressad över såret rös jag till.
Såret vad djupare än vad jag först hade trott och blodet rann fortfarande ner från hans arm och droppade ner till marken.
Jag tyckte utan att överdriva att han blivit blekare i ansiktet sedan vi anfölls av spindlarna borta vid gläntan och jag högg beslutsamt tag i hans friska arm.
”Draco, du måste också upp till sjukhusflygen.”
”Aldrig i livet!” fräste han och blängde på mig. ”Jag är ingen ynkrygg!”
”Det där såret ser otäckt ut”, sa jag mer till Hermione än till honom som nu försiktigt närmade sig för att ta sig en titt.
”Jag kan nog ordna det där”, sa hon och betraktade jacket som fortsatte att blöda.
”Bara en besvärjelse...”
”Aldrig!” utropade Draco förskräckt och tog ett steg åt sidan medan han stirrade på Hermione som om hon varit något som katten släpat in. ”Jag behöver ingen hjälp av en smutskalle!”
”Våga inte kalla henne det där!” morrade Harry som satt nerhukad med armen om Rons axlar. ”Hermione är ingen...”
”Draco, det där behöver fixas och du vet lika bra som jag att Hermione är den bästa häxan i vår årskurs! Dessutom; la jag till och fingrade på min sönderrivna klädnad; så tar det betydligt längre tid om Madam Pomfrey ska ordna det där, och en rad obehagliga frågor som garanterat inte kommer att göra dina föräldrar glada. Vad tror du de skulle säga om dem fick reda på att du hjälpt oss att bekämpa jätte spindlar i den förbjudna skogen?”
Jag hade dragit det första bästa jag kommit på, och tydligen hade det fungerat.
Draco bar uttrycket av någon som tvingades att välja mellan en plågsam död eller
Cruciatus förbannelsen, och efter några sekunders betänketid nickade han kort och sträckte fram armen.
”Men om du smutsar ner mig med ditt orena blod, så svär jag på att du kommer att få ångra dig bittert!” fräste han och slöt ögonen för att slippa se eländet.
Hermione angav inte ett enda ansiktsuttryck som visade att hon blivit berörd av hans elaka påhopp, utan riktade bara sitt trollspö mot hans arm och sa med stadig, säker röst: Episkey!”
Draco flämtade till och öppnade ögonen, trots sitt stora agg mot Hermione, imponerad.
Såret på hans arm suddades långsamt ut och lämnade hans bleka hud lika
hel och ren som den varit en timme tidigare när vi stått samlade runt Hagrids stuga.
Deras ögon mötte varandras och trots att Draco inte sa någonting, var tystnaden från honom ett sällsamt tack, och Hermione, vars ansikte hela tiden varit uttryckslöst lystes nu upp av någonting som jag inte kunde tyda, men den hastiga sammanföringen av två så olika människor som bittert avskytt varandra i flera år var så vacker att jag blev tvungen att torka av mina ögon på klädnaden.
”Kom igen nu Ron, upp med dig!” mässade Harry och bröt den märkliga stämning som Hermiones helande hade frambrutit.
”Vi måste tillbaka till slottet! De undrar nog vad vi håller hus... Hoppas alla de andra har kommit tillbaka helskinnade.”

Tillsammans, sida vid sida vandrade vi tillbaka mot slottet under tystnad.
Ingen yttrade ett enda ord, inte ens Draco fällde någon nedlåtande kommentar och när vi skiljdes åt vid den vita marmortrappan som ledde upp mot Gryffindor tornet kastade Draco bara en blick på sina fiender och nickade åt mig innan han försvann bort mot fängelsehålorna.

Ååh tack snälla underbara NI!
Ni kan inte ana hur glad jag blir över era fantastiska (Nej det ordet räcker inte...Det finns inget ord som gör det, men ni är helt...Ja jag kan som sagt inte beskriva men ni gör mitt liv värt att leva, hoppas att det räcker som förklaring!
Jag älskar ju som ni vet att skriva, och den här storyn vill jag ju väldigt gärna slutföra, eftersom jag redan har den i huvudet..Så ja, jag kommer fortsätta skriva sålänge någon vill läsa det.
Men desto fler ni är, desto roligare är det såklart!
Och till alla er som läser utan att kommentera- HOPPAS NI GILLAR DET ÄNDÅ!
Vilket jag antar att ni faktiskt gör eftersom ni läser detta..

Okej okej okej, jag ska inte skriva kortare kapitel!
Vad glad jag blir över att ni inte vill det.. ♥
För jag är faktiskt inte säker på att jag KAN det.
Ibland händer det inte så mycket, men jag har en plan vad som SKA hända, så lugn, bara lugn...Även denna FF:n har ett slut...Ush kommer kännas riktigt sorgligt när den tar slut
Men isf får jag väl hitta på något annat att skriva om och det kommer NI få hjälpa mig med 8D
Jag ber återigen om att ni stannar kvar med mig till slutet ♥

Känn er aldrig tvingade att kommentera,
men självklart blir jag jätteglad om ni gör det eller tummar!
Jag ger ut mina tre timmar varje dag till er i tur & ordning, bara för att jag vet att ni vill ha forum poäng och för att ni verkligen är värda det eftersom ni är mitt livselixir!
Ni kan inte ana hur kul det är att skriva när ni visar att ni tycker om det (Kan dock fortfarande inte förstå hur och det kommer jag aldrig kunna men det betyder allt att ni gör det)
Har ni en ff:n, jag bevakar GÄRNA.

Det är en ära för mig att få ha er som läsare ♥
Jag kommer lägga ut nästa kapitel imorgon, ni får mig att sitta bänkad framför datan och göra det jag älskar mest!
Draco hälsar ... till er, jag tror han är förbannad men det är inget att bry sig om (Jag tycker också att han borde släppa in Elli och sluta bete sig som en småunge, tur att han är så söt!)

Och ja Crucio expulso både Narcissa och flickan kommer att vara med mer, båda två kommer spela en mycket viktig roll i den här storyn
I hope u will like it!
Är det något ni stör er på eller som jag ska ändra - SKRIV DET.
Love ya all ♥

Alltså herremin skapare vad ni är gulliga!
Loggade precis in och läste de här fantastiska underbara kommentarerna... Man blir ju helt varm ända in i hjärtat!
NI är underbara, NI skriver bäst och NI gör mitt liv helt underbart och värt att leva!
Och ni stressar mig inte ett dugg, jag tycker bara det är sjukt fantastiskt kul när ni skriver att ni vill attjag ska skriva...Ååå nu är SÅ fantastiska allihopa!
Kan inte förklara hur det känns att få se alla dem här fina kommentarerna...Men jag läser om dem flera gånger varje gång jag loggar in och blir lika glad varje gång! Ni är BÄST! ♥

Här kommer nästa kapitel också, kanske inte händer så mycket...men det är en viktig del av storyn
Har redan börjat på nästa, det är ju så kul att skriva när ni uppskattar det! Loveya ♥
Puss från er Elzyii!

Kapitel 34
Dracos avstickare

//Chill out, what you yellin' for?
Lay back, it's all been done before
And if, you could only let it be
You will see
I like, you the way you are
And you're, talkin' to me one on one
But you become Somebody else 'Round everyone else
Your watchin' your back Like you can't relax
You tryin' to be cool
You look like a fool to me
Tell me
Why'd you have to go and make things so complicated?
I see the way you're actin' like you're somebody else Gets me frustrated
Life's like this you
You fall and you crawl and you break
And you take what you get, and you turn it into
Honestly, you promised me
I'm never gonna find you fake it.//



”Bara två brutna revben?” sa Hermione skeptiskt och skakade långsamt på huvudet.
”Om inte Dumbledore hade lyckats dämpa fallet…” Hennes röst dog bort och jag
klandrade henne inte.
”Någon verkar inte vilja ha mig här”, sa jag fundersamt och lutade mig fram för att kunna se vad Hermione skrivit på fråga tolv (Vad används en besoar till?) för att kunna försäkra mig om att jag svarat rätt.
”Säg inte så!” utbrast hon upprört och råkade stöta till Trolldrycker och magiska bryggder så kraftigt att boken med en duns föll ner på det blanka golvet.
Hon dök genast ner efter den medan jag kastade oroliga blickar mot Madam Pomfreys kontorsdörr som märkligt nog förblev stängd.
”När får du lämna sjukhusflygen?” Hermiones bruna hårburr dök återigen upp i mitt synfällt och jag sträckte belåtet på mig.
”Ikväll, känns inte som om jag borde missa flera lektioner nu eller hur?”
”Verkligen inte”, svarade hon med ett litet leende.
Sedan kastade hon med en suck en blick på den slitna marmorklockan ovanför som visade på kvart över två.
”Jag måste nog gå nu… Örtläran börjar om femton minuter och det tar ju sin lilla tid att
gå ner till växthusen, speciellt med tanke på att jag först måste leta reda på Harry och Ron.”
Hon böjde sig fram och gav mig en försiktig kram innan hon började lägga tillbaka böckerna i väskan.
”Får jag låna den här?” frågade jag och höll upp Trolldrycksboken och Hermione nickade.
”Tack.” Jag bläddra förstrött igenom sidorna lite på måfå, ”Jag vill verkligen inte komma mera efter.”
”Det förstår jag.” Hon rätade på sig och slängde väskan över axeln. ”Vi ses ikväll!”
”Det gör vi”, nickade jag och Hermione försvann med ett leende på läpparna ut genom dörren.


Efter den första lektionen dagen därpå kunde jag inte längre riktigt förstå vad jag egentligen
längtat efter.
Vi hade börjat dagen med en mycket lång och tråkig Trolldomshistorie lektion tillsammans med Hufflepuff och lyssnat i nästan två timmar om Svartalf upproren, ett ämne som Proffesor Binns aldrig tycktes tröttna på.
Efter ett par dimmiga anteckningar och betydligt tröttare än vad vi hade varit när vi börjat skyndade vi oss upp en trappa för att ta oss till Proffesor Lupins klassrum för en lektion i Försvar mot Svartkonster, som till skillnad från Proffesor Binns lektion var någonting som vi alla såg fram emot.
När vi kom fram till klassrummet som fortfarande var omsorgsfullt låst fick jag till min förvåning syn
på Draco som alldeles ensam satt på en av bänkarna utanför klassrummet med huvudet ner böjt över en stor tjock bok som såg mycket tung ut.
Utan att ta någon notis om Harrys bedjande blick och Rons himlande ögon gick jag fram till bänken och slog mig ner bredvid honom.
”Hej”, sa jag försiktigt och mötte hans ögon när han förvånat tittade upp, ”Vad läser du?”
”Ingenting speciellt”, svarade han hastigt och smällde igen boken som inte hade någon titel.
”Vad vill du?”
”Prata med dig” svarade jag förvånat och lutade mig fram en smula så att min axel rörde vid hans.
”Är det så konstigt?”
”Nej”, svarade han långsamt och slog ner blicken, ”Hur mår du?”
”Frågan är väl snarare hur du mår”, sa jag och såg forskande på hans bleka ansikte.
”Sover du inte om nätterna?”
”Inte precis”, mumlade han lågt och hade jag inte vetat att det varit helt omöjligt så skulle jag trott att han hade tårar i ögonen.
”Draco”, sa jag försiktigt och la min hand ovanpå hans medan eleverna började tåga in i klassrummet, ”Om det är någonting som tynger dig…”
”Du kan inte hjälpa mig”, svarade han snabbt och drog bort sin hand från mig.
”Jag måste göra det här själv.”
”Men vad är det du ska göra?” viskade jag med bedjande röst medan tårar började fylla mina mörka ögon, ”Vad är det du håller på med? Jag vet att det är någonting, kan du inte bara berätta vad?”
”Nej”, sa han med en röst som var blandad med både ilska och sorg, ”Jag kan inte, så fråga mig inte mer om det!”
Han reste sig upp och slängde ner den slitna boken i sin väska.
”Säg till Lupin att jag inte mådde bra, jag har annat att göra.”
”Men Draco…” viskade jag och sträckte bedjande ut handen.
”Snälla säg vad det är…Jag kan hjälpa dig.”
”Ingen kan hjälpa mig”, svarade han motstridigt och ryckte upp väskan från bänken.
”Det kommer aldrig att gå… Och om jag inte klarar det…” Hans röst bröts och lämnade en tystnad emellan oss som fick mitt hjärta att frysa till is, det var någonting med hans tonfall som redan skvallrade om meningen som han inte avslutat.
”Draco… Snälla stanna här…”
Jag såg bedjande upp på honom med våt blick men han ruskade bara på sig som om jag vore någonting obehagligt som han ville bli av med innan han vände på klacken och försvann bort i korridoren.
Jag såg efter hans ryggtavla tills den flöt bort ur mitt synfällt och drog händerna under ögonen
för att torka bort tårarna som envist hade börjat rinna nerför kinderna.
Jag kunde fortfarande känna Dracos andetag mot mitt ansikte och hans lukt hängde sig kvar
i mina näsborrar. Om någonting skulle hända honom… Jag drog en darrande suck och svalde ner klumpen i halsen som envist kom tillbaka igen och tog upp händerna ännu en gång för att torka under ögonen men en rörelse i ögonvrån fick mig att stelna till och vända mig om.
”Är någonting på tok Elli?” frågade Lupin och såg vänligt på mig med sina forskande blåa ögon.
”Vart är Malfoy?”
”Han… Han må-mådde inte så-så bra”, stammade jag medan jag försökte torka tårarna med baksidan av handen.
”Han…”, jag skakade bara på huvudet och fortsatte att dra handen över ögonen.
”Har det hänt någonting?” Lupin närmade sig mig försiktigt och lade en trygg arm om mina späda axlar. ”Kan jag hjälpa till på något sätt?”
”Jag vet inte”, snörvlade jag och tog tacksamt emot näsduken som han räckte mig.
”Draco håller på med någonting, men jag vet inte vad det är… Ha-han vägrar säga något om det till m-m-mig.”
”Håller på med något?” sa Lupin frågande och rynkade ögonbrynen. ”Som vadå?”
”Ingen a-aning”, svarade jag och drog ett djupt andetag för att få stopp på tårfloden.
”Han säger ingenting till mig, men jag ser på honom att han inte mår bra.”
”Hans pappa sitter för närvarande häktad i Azkaban, så om han mår dåligt är det ju inte speciellt konstigt med tanke på…”
”Va?!” avbröt jag förskräckt och tappade näsduken på det leriga golvet. ”Sitter Lucius i Azkaban?”
”Visste du inte det?” svarade Lupin förvirrat och han lyckades inte dölja ett spår av förvåning i sitt slitna ansikte.
”Nej”, svarade jag tyst och svalde med en kraftansträngning tillbaka klumpen ner i halsen igen.
”Nej det har han inte talat om för mig.”
”Han kanske hade sina skäl”, sa Lupin tröstande och tryckte min smala lilla hand mellan sina stora ärriga.
”Nu går vi in till klassen tycker jag, vi ska gå igenom någonting som jag tror du kommer finna intressant.”
Jag besvarade Lupins leende och protesterade inte när han drog upp mig från bänken och ledde mig
in i klassrummet där blickarna genast nyfiket riktades mot mig.
”Vart är Draco?” frågade genast Pansy misstänksamt och blängde på Lupin som sjunkit ner bakom sitt skrivbord medan jag återigen anslöt mig till mina vänner längst bak i klassrummet.
”Draco mådde inte särskilt bra och bestämde sig för att uppsöka sjukhusflygen, och du stannar här”, tillade han lugnt och tecknade åt Pansy som genast rest sig upp när hon hörde ordet ”Sjukhusflygen”, och som nu dunsade tillbaka på stolen igen med en ilsken blick på Lupin.
”Du kan ta med dem här till honom efter lektionen, Pansy.” Lupin viftade med ett papper och en fjäderpenna, ”Hälsa honom att uppsatsen om Grindylogger ska vara klar tills på fredag.”


”Draco!”
Jag hoppade fram bakom en av de åldersbestigna rustningarna som var placerade
på sina vaktposter runt omkring i slottet och ställde mig framför honom för att hindra hans framfart.
”Varför har du inte talat om för mig att Lucius sitter i Azkaban?”
Draco, som verkade både överaskad och förödmjukad av mitt påhopp skakade på huvudet
för att dölja den ilskna rodnad som snabbt steg på hans bleka kinder.
”Varför skulle jag göra det?” fräste han i ett försök att hålla masken inför Crabbe och Goyle som dumt glodde på mig med sina slöa ögon. ”Jag tyckte kanske inte att du hade med det att göra.”
”Jasså, har jag inte?” Jag tog hotfullt ett steg närmare honom och tvingade hans gråa ögon att möta mina bruna. ”Tycker du inte att jag har något att göra med det? För helskotta Draco, jag bor hos er!”
Han öppnade munnen för att svara men stängde den igen och såg uppgivet på mig, men den ilskna glimten i ögonen fanns kvar.
”Okej”, sa han irriterat och mötte trotsigt min blick. ”Vad vill du veta då?”
”Varför sitter Lucius häktad i Azkaban?” frågade jag snabbt och iaktog hur Draco besvärat skruvade på sig.
”Jag vet inte”, blev hans svar och jag höjde på ögonbrynen.
”Låt mig formulera det där, du vet inte?”
”Nej”, svarade han och la armarna i kors över bröstet.
”Mamma skrev inte varför, hon sa bara att han blivit…Anhållen.”
”Ja, han kanske tog en kvällspromenad förbi fängelset och bestämde sig för att titta in på en kopp tee”, svarade jag ironiskt och skakade på huvudet åt Draco som återigen blivit beslöjande röd om kinderna.
”Nej det är säkert!” envisades han. ”Jag vet inte varför, mamma skrev inte…”
”Är inte han högt uppsatt inom ministeriet?” avbröt jag och Draco nickade.
”Jo, därför kommer dem belöna honom högt när det inser att de tagit fel man.”
”Hmmh”, muttrade jag och Draco blängde ilsket på mig över huvudet på Crabbe och Goyle.
”Hur understår du dig att förolämpa min pappa…”
”Jag harklade mig bara, ursäkta mig för det.” Jag suckade och kastade en blick över axeln för att försäkra mig om att vi fortfarande var alldeles ensamma bortsett från Dracos kumpaner som fortfarande stirrade dumt på mig utan att riktigt förstå vad som hände runt dem.
”Är inte din pappa en dödsätare?” frågade jag med skarp röst och Draco ryckte till som om jag
slagit honom.
”Det har inte du med att göra!”
”Draco, jag umgås årligen med din ena moster…”
”Hon är inte min moster!” spottade han fram, ”Hon är en blodsförädare! Gift med en… En...”
Han hade svårt att forma ordet på sina läppar, ”En smutskalle!”
”Troy är en utmärkt trollkarl, om det var det du syftade på”, svarade jag kyligt.
”Och min farbror, om du glömt det.”
”Hon är i alla fall inte min moster!” fräste Draco och lutade sig mot stenväggen.
”Hon slutade vara en del av vår familj för länge sen. Hon har ingenting med min mamma eller oss att göra längre!”
”Inte?” svarade jag frågande. ”Jag tycker att Malissa och din mamma är slående lika, åtminstone om man talar om utseendet.”
Draco såg ut som han skulle kräkas och öppnade återigen munnen för att bita ifrån, men kanske insåg han att det inte skulle tjäna något till att bråka för han stängde den igen och nöjde sig med att rycka prompt på axlarna och himla med ögonen.
”Så du har alltså ingen aning varför din pappa spärrats in i Azkaban?” frågade jag för att återgå till ämnet som intresserade mig.
”Nej”, svarade Draco envist och såg envetet på mig. ”Jag har ju sagt det!”
”Oroar inte det dig?”
”Nej, han kommer att frias så snart dem inser att de gripit fel man.”
”Och om dem inte har gripit fel man?”
”Det har dem”, svarade han bestämt och sträckte på sig. ”Du får se.”
”Jag behöver inte se någonting”, mumlade jag tyst för mig själv, och Draco som hade vänt sig till Crabbe och Goyle verkade inte ha hört någonting. ”Ska vi dra?”
”Vart ska ni då?”
Jag var så snabb att fråga att han såg överrumplad ut.
”Vi ska… Till stora salen.”
”Vad bra”, svarade jag glatt och ställde mig bredvid honom, ”Då gör jag sällskap med er, jag ska också dit ner. Middagen borde väl vara på gång att serveras nu, inte sant? Jag är verkligen hungrig!”
”Ni har väl inget problem med att jag följer med?” frågade jag och vände mitt leende ansikte mot Crabbe och Goyle som bägge två såg mycket förvirrade ut.
”Va bra!” svarade jag innan de hunnit svara och tog Draco i armen. ”Kom nu!”
”Men…” började han tveksamt, men jag som redan hade mina aningar om vad han hade i tankarna skakade bara glatt på huvudet.
”Raska på nu Draco, jag är säker på att Pansy redan saknar dig.”

Vi promenade i raskt tempo som styrdes av Draco ner till Stora salen och skildes sedan åt vid Gryffindors elevhemsbord som stod närmast ingången.
Draco ökade på tempot ytterligare så snart som jag släppt hans arm och Crabbe och Goyle lunkade på i sin vanliga sega takt efter honom längst bort i salen.
”Var har du varit?” frågade Hermione nyfiket och räckte mig en stor skål med rykande potatis.
”Åå, jag hade bara en liten pratstund med Draco.” svarade jag nonchalant och placerade noggrant tre potatisar på min tallrik.
”Hörde ni om hans pappa…” mumlade Harry och nickade mot Slytherinbordet.
Jag nickade och stoppade in en bit kyckling i munnen.
”Ja, jag undrar varför han är anhållen.”
”Vet du inte det?” frågade Harry och såg förvånat upp från sin välfyllda tallrik.
”Nej, Draco ville inte tala om det för mig.”
”Så du tror att han vet?” Harrys lysande gröna ögon vilade på Malfoys smala nacke och han såg mycket misstänksam ut.
Jag gav till ett skratt och skakade på huvudet, ”Ja garanterat. Jag känner honom, han visste betydligt mer än vad han ville anförtro mig.”
”Han är inte så lätt att komma in på livet va?” viskade Hermione medan hon kastade nervösa blickar över axeln.
”Skojar du… Det är en mur, här”, svarade jag och måttade med händerna, något som fick både Ron och Harry att bryta ut i skratt, men Hermione såg fundersam ut.
”Han kanske inte har haft det så lätt”, konstaterade hon slutligen och fick Ron att sätta sin tugga i halsen. ”Jag menar… Hans familj är ju lite…”
”Speciell”, avslöjade jag, glad över att Hermione förstått utan att jag hade behövt förklara.
”Jag tycker så synd om honom.”
”Synd?” sa Ron skeptiskt och sköljde ner maten med en stor klunk mjölk.
”Det är mer synd om oss som måste stå ut med honom, det är en av anledningarna till att jag längtar till vår examen, tänk att få slippa se den där fula nunnan.”
”Var inte så säker på att vi slipper det, Ron”, sa Harry lågt och gav mig en blick som speglade precis
samma sak som jag själv tänkte.
”Vi kanske får se betydligt mer av honom än vad du tror.”

Hej mina underbara läsare
Om ni bara visste hur glad jag är över var&en av er,
om någon av er slutar bevaka skulle det verkligen kännas i mitt hjärta, ni betyder.
Är det någon gång något jag skulle kunna göra för er, jag gör det (Vad som helst) för ni gör mitt liv underbart!

Måste be om ursäkt för mina långa kapitel försöker verkligen
korta ner dem en massa, men det blir alldeles för långt ändå ._. Hoppas ändå ni orkar läsa.

Tänkte lägga ut det nya kapitlet ikväll som faktiskt bara handlar om en sak, men i nästa kapitel (Som har med detta att göra) kommer ni få träffa Bellatrix bland annat... Och vem älskar inte henne?! Hat kärlek för mig.. ^.^
Och jag ska ge er alla som kommenterat varsin tumme, men kan bara ge tre per dag så...Ni andra kommer också att få!
Detta för att ni är BÄST! ♥
Kram på er alla.



Åååååååå Tack min älskade finaste lilla ängel!!! :*
Du är ju verkligen helt underbar du, tack för den fina kommentaren den gjorde mig verkligen jätte glad (Du fick ju en tumme! )
Detsamma till dig mitt lilla hjärta, tack så mycket!!!♥


Å TACK Ginny!
Vad kul att du tycker det!
För att...Jag älskar att skriva åt dig & alla andra ♥



Tycker du??!
*Vilja ge hundra tummar men kan bara ge en*
Tack så hemskt mycket!
Förlåt att kapitlen är så långa..Försöker korta ner dem
en massa, men det går inte mer än så ;__; ♥


*Anfalls krama*
MIN LUNA!♥
Tack så himla mycket hjärtat, glad jag blir att du
tyckte om det och ser fram emot det :*
Är så glad att du fortfarande hänger med, du var ju en av mina allra första bevakare...
Loveya♥
& moahaha.... Du tror det du? ♥


Åååå tack så mycket Wolfz!
Älskar vargar, så du ligger väääldans bra hos mig! ^.^
Kan inte beskriva hur glad jag blir, men det är verkligen extremtextremtöverlycklig!
Kommer bevaka din ff:s stenhårt också, älskar redan handlingen så det kommer INTE att bli svårt...
Är så glad att du började bevaka!


*Vifta på svansen*
Nejnej, du är ju bäst min godaste & bästa groda!
Tack så jättemegasuperdupermycket! ♥
Och nej, det hoppas jag verkligen inte att han ska....


Å jo Hanlio, lite korkad är han väl allt?!
Och han lär inte bli mer intelligent direkt!
Sen måste jag tacka&bocka för den här fina kommentaren,
den gjorde verkligen min dag & jag har läst om den tusen ggr, varje gång jag behöver inspiration till de nya kapitlet har ja läst den så jag har blivit megasuperduper taggad så tack för det!!! :'D
DU SKA FÅ DEN GRATIS!
Om du slutar bevaka så kör jag AVADA KEDAVRA på dig!
(Ingen aning men vi stavar de så nu!)
Ja vi får väl se....Hoppas INTE!


Du är bäst ja! :'D ♥
Tack hjärtat!


ÅÅÅÅÅÅ TACK MIN ÄLSKADE GLINA!♥
Du är ju helt underbar alltså, vad jag älskar dig! :*
Du gör mig så gladgladglad min underbara.
Älskardiiiiig!♥


Åååå min älskling! ♥33
Du gör min dag, min ff:s, mitt liv!!!
tack så obeskrivligt fantastiskt cp mycket!
Vad vore jag utan dig & er andra? INGENTING!
Jag är så glad att du gillar det, blir så glad när jag ser att ögat lyser rätt och du (Och ni andra) skrivit en fantastisk kommentar.... Det är lycka för mig!
Sjunger du??!
SJUNG FÖR MIG!
vad underbart att du gillade, hoppas att du kommer gilla nästa lika mycket trots att det bara kommer handla om en enda sak.. ♥
Du får aldrig aldrig aldrig sluta bevaka.....


Awww ge mig lite vavavavava?! ♥


Tack Sam :'3 ♥


Åå vad underbart att du tyckte det!
Älskar dig!!! trots att jag inte fick något godis.............


Hihi ♥
Tack så mycket frida!!!♥


Åå nu känner jag mig HELT lugn igen... DU ÄR TILLBAKA!
Frugan min :'3
Trodde nästan du FÖRSVUNNIT O_O *Dör av bara tanken*
Tacktacktacktack till tusenmiljoner, vad glad jag blir.
Älskar verkligen när du spoilar hehe, känner mig som en dum liten unge på julafton igen då 8D
Det gör jag förresten varje gång jag ser att ögat är rött...Ni ger mig jul året om!
♥ symboliserar allting tillbaka till dig, min vackra.
Du är så snäll & underbar och bäst och...ja jag vet inte, allt positivt som man kan va antar jag!
Och...och...och.....VI GIFTER OSS! :'D
♥
Iloveu...and....ilove dobbys to!
yes...I love ALLA i den här ff:s :'D
Ni har min respekt, & all min kärlek.


AKTA DIG HERMIONE!!!
Draco vill ha dig........
:3
Hehe!
Tack så himla mycket mitt hjärta, vad glad jag blir! :'D
U the bääzt! ♥
Sålänge du fortsättter att bevaka så klarar jag mig, men om du slutar.... *Voldy blick*


Gör du?
Å vad kul! Nu blev jag jätte glad
Älskar att få höra ifrån nya bevakare, skriver du något?
Och du, ditt namn, är det från den där rosa Pokemonen? Heter inte den ditto? Var bara tvungen att fråga, like it! x'
Såklart jag ska, det kommer ett ikväll!
Tack för att du finns ♥

Vad gulliga ni är allihopa! :'D
Jag blir superduper glad när ni skriver att ni längtar efter ett nytt kapitel, det får mig att känna mig VÄRDEFULL!

Ni är bäst! ♥

Här kommer det nya kapitlet,
hoppas det ska duga även om jag slarvat en del
Är strax klar med nästa också!
Kram ♥


Kapitel 31
Fruktan i sitt rätta sinne

Kapitel 31
Fruktan i sitt rätta sinne

”Är det sant?”
Långsamt lade jag ifrån mig tidningen på det redan överbelastade nattduksbordet där påsar med godis trängdes med flera krya på dig kort (bland annat ett från Luna som sjöng en Bättra på dig visa med hemsk skränande röst varje gång man öppnade det) och tittade sedan frågande på först Harry och sedan Hermione som båda två nickade allvarligt.
Jag skakade bedrövat på huvudet och sjönk tillbaka ner mot de mjuka kuddarna som Madam Pomfrey stoppat in bakom min ömma rygg.
”Tolv dödsätare på fri fot… Det kan inte vara möjligt!”
”Det är för att Fudge vägrat att inse att det faktiskt inträffar på riktigt och inte gjort någonting åt det”, suckade Hermione och skakade misstroget på huvudet medan hon vek ihop tidningen och stoppade tillbaka den i väskan. ”Och nu när han äntligen insett det så ger han makten till Rufus Schrimingeour istället och piper iväg med svansen mellan benen.”
”Värre blir det.” Ron kom släntrade in i rummet lätt vinglande och sjönk med en duns ner på en ledig stol bredvid Harry. Han var likblek i ansiktet och hade ett fånigt småleende på läpparna, något som Hermione inte var sen att påpeka.
”Vad är det med dig?” sa hon förskräckt och skakade Rons vänstra arm, ”Har du blivit överfallen?”
”Jag fick den”, viskade Ron hest och vände sig om och såg på Hermione med ögon som lyste av upphetsning.
”Jag av alla dem… Jag kan inte fatta det.”
Han lade huvudet i händerna och började mumla tyst för sig själv medan han långsamt vaggade fram och tillbaka.
”Öh, Ron, är allt som det ska?” Frågade Harry försiktigt och lade sin hand över Rons axel medan Hermione skrämt såg på. ”Är något på tok?”
”På tok?” viskade Ron och lyfte sitt bleka fräkniga ansikte mot Harry, ”På tok? Nog är det tokigt alltid men … Jag har fått en plats i laget!”
”I laget… Grattis!” Utropade Harry ungefär lika överraskad som Hermione såg ut och dunkade hjärtligt Ron i ryggen, ”Som vadå?”
”Vaktare förstås”, svarade han stolt medan han sträckte lite på sig och riktade en blick som nu var misstänkt fuktig mot mig, ”och du ska vara Jagare. Å, Jag kan inte fatta att jag kom med…”
”Ska du också vara med i laget? Grattis!” ropade Harry och Hermione skyndade sig att ge mig en varm kram (Vilket fick Ron att se mycket missnöjd ut) och strök sitt långa hår bakom ena örat.
”Ååå vad roligt Elli! Det ska bli så kul att se dig spela.”
”Verkligen”, instämde Harry och log sitt varma leende mot mig innan han med armen om Rons axlar nöjt utbrast:
”Slytherin kommer inte att ha en chans.”


”Draco, vänta!”
Jag lyckades tränga mig emellan den lilla lucka som bildats mellan Crabbe och Goyle och snappade tag i Dracos mantel och drog honom tillbaka.
”Vill du inte prata med mig?”
”Jo”, sa han lågt och såg sig om efter Crabbe och Goyle som båda två hade stannat en liten bit ifrån honom för att dumt stå där och glo medan de inväntande en order. ”Ni kan gå i förväg”, sa Draco åt dem och genast vände det sig om och började masa sig bort från oss medan det tävlade om vem som kunde knuffa omkull flest förstaårselever.
”Jag tänkte om du bara ville veta… Jag mår bra nu.”
”Jag ser det”, svarade han svävande och fokuserade sin blick någonstans strax under min haka.
”Har du ont?”
Jag gav upp ett skratt och skakade på huvudet.
”Varför frågar du någonting som du ändå inte bryr dig om?” Jag tog några steg emot honom och tvingade hans ögon att möta mina.
”Jag ville egentligen bara fråga dig en sak.”
”Fråga på då”, svarade han kort.
”Men du får skynda dig, jag har inte hela dagen på mig.”
”Har du någon aning om vad som hände?”
Jag fortsatte att stirra på honom och han såg tillbaka på mig utan att avspegla en enda känsla i det bleka spetsiga ansiktet.
”Jag minns ingenting och Harry tror att du har med det att göra.”
”Tror Potter att jag har med det där att göra?” Draco som hittills varit så oberörd fick plötsligt liv och en glimt av ilska tändes i hans gråa ögon.
”Han tror att du försökte döda mig.”
”Han tror vadå?” spottade han ilsket fram och hans hand gled automatiskt upp mot fickan där han bar sin trollstav. ”Så du menar att det där äckliga smutskalleälskande ärrskallen…”
”Så du hade inget med det att göra?”
”Nej!” utbrast han och slog ut med armarna, ”Varför skulle jag försöka döda dig?”
”Ingen aning, jag ville bara vara säker”, sa jag tyst och iakttog hur Draco ilsket sparkade bort en tom godisförpackning.
”Draco jag tror inte heller att du skulle…”
”Du får tro vad du vill, jag orkar ändå inte med dig och dina dumskallar till kompisar
längre!” skrek han argt, helt omedveten om uppmärksamheten från de förbipasserande eleverna.
”Du har gjort ditt val men kom inte och gnäll sen när du upptäcker att det var fel!”
Han stirrade på mig ett par sekunder och jag försökte förtvivlat hindra honom men förgäves.
Efter en sista mörk blick på mig vände han sig om och stegade iväg längs korridoren, knuffandes och fräsande åt alla de stackare som råkade befinna sig framför honom.
Jag såg efter hans ryggtavla ända tills den rundade en krök och försvann, mycket väl medveten
om att jag hade sårat honom.
Och jag kände mig riktigt dum.
Jag hade tänkt att jag skulle provocera honom lite för att ta reda på om det låg någon sanning i det som Harry sagt (Vilket jag såklart inte trodde) men kanske hade jag gått lite väl långt.

Vid örtläran undvek han noga att se åt mitt håll utan var istället helt koncentrerad på Pansy och hennes fjäskande. Hon fladdrade omkring honom som en ful fjärilslarv och fnissade och blinkade med sina stora buskiga ögonfransar så fort Proffesor Sprout tittade åt ett annat håll och verkade äckligt belåten med sig själv.
Jag fick dock snart annat att tänka på än Pansys försök till uppvbaktning. Tillsammans med resten av klassen tvingades jag tömma ut det gröna varet från dem svarta fula bubotuber plantorna som vände och vred sig allt vad det behagade för att försöka komma undan våra händer innanför drakskinns handskarna. Eftersom jag nu inte bara var ny utan också nästan dödad så kastades
det onekliga nyfikna blickar mot vårt bord och det begränsade mina, Hermiones, Harrys och Rons tillfällen att tyst spekulera i vad som egentligen hade hänt.
Hermione ojade sig över att hon aldrig hade fått se halsbandet som hade brunnit upp i samma stund som jag rörde vid det och Harry och Ron vände och vred på alla tänkbara personer som förövare trots att de båda två fortfarande hade Malfoy som huvudmisstänkt.

När Neville för fjärde gången hade fått ansiktet ner sprutat av Bubotubvar från sin aggressiva planta
och det började växa ut stora gula vårtor runt ögonen på honom fick vi lämna
lektionen tjugo minuter tidigare än vanligt. Eftersom det var en hel halvtimme kvar innan Försvar mot svartkonster skulle börja så bestämde vi oss för att tillbringa den lediga stunden nere vid sjön.
Vi hade precis hunnit slå oss ner i det vissnande gula gräset när Hagrids stora skugga böjde sig ner över oss följt av sin enorma jakthund Fang, som ivrig skuttade runt lyckligt vevande med den långa svansen medan han försökte pricka in sina kärleksfulla blöta kyssar i våra ansikten.
”Hallå där! E allt som de ska me er?” Hojtade Hagrid och högg tag i hundens halsband som var minst lika stort som ett mindre mopedhjul. ”Jag hörde att du kommit bort från sjukan nu Elli, va bara tvungen å höra hur det var me dig! Läbbig sak det där du blev utsatt för…” Hagrid rös och ruskade ogillande på sitt lurviga huvud, ”Har de någon aning om vem som ligger bakom det än?”
”Dumbledore tror att det var en olyckshändelse”, svarade Harry i mitt ställe.
”Fast vi tror att han har fel.”
”Om Dumbledore säger att det var en olycka, så var det så”, grymtade Hagrid medan han tryckte på Fangs rumpa för att få honom att sätta sig.
”Fast de låter väldigt konstigt alltesammans. Nåväl, huvudsaken är att du mår bra igen Elli.”
Han blinkade mot mig och jag log strålande tillbaka.
”Har jag missat många intressanta djur medan jag varit borta?” frågade jag pliktskyldigt medan Ron långsamt skakade på huvudet och låtsades svimma bakom min rygg.
”Åå, ja en massa!” sa Hagrid ivrigt och skyndade sig att dunka Harry som satt sin Chokladgroda i halsen hjärtligt i ryggen.
”Vi har gjort klart arbetet med Skrumpmaskarna och vi har börjat kika lite på Eldminkar och Tusenbaggar…Tänk så mycket man missar på två veckor va, det är ju otroligt!”
”Ja verkligen”, instämde jag lydigt och blängde på Ron som höll på att börja ett tyst gapskratt.
”Men jag hoppas att jag snart är ikapp.”
”Å, det tror jag alldeles säkert!” Brummade Hagrid och svängde den döda hjorten som han bar över axeln fram och tillbaka på ett mycket barbariskt vis som fick både mig och Hermione att förskräckt rygga undan.
”Nä hörni, nu måste ja ge mig av. Har massor å göra, femteårseleverna ska få studera Sprängstjärtsskrabbor idag, de kommer din syster säkert å gilla Ron!”
”Alldeles säkert”, flinade Ron och stoppade sin knytnäve i munnen.
”Vi ses Hagrid!”
Hagrid lyfte en dasslocksstor näve i luften innan han med enorma kliv
började gå mot motsatt håll med Fang skuttande efter sig och den döda hjorten hängandes över axeln.
”Jag känner på mig att det här kommer bli Ginnys bästa lektion någonsin”, sa Ron nöjt innan han tryckte in en hel näve med puffsurrare i munnen, ”Hob kommerl älscha deth!”
”Vad är sprängstjärtsskrabbor för något?” Frågade jag nyfiket Harry som satt närmast.
Han skakade bedrövat på huvudet innan han svarade.
”Det vill du nog inte veta, men om du tänker dig en extremt ful krabba som är övertäckt med ett lager pansar och som skjuter ut eld genom baken för att ta sig fram eller när den blir rädd eller upprörd, så har du nog svaret.” Jag skrattade lite, osäker på om han var allvarlig eller inte. Efter att ha sett hans min som var allt annat än skämtsam bad jag en tyst bön om att vi inte skulle få bekanta oss med några skrabbor under det här året.


Dumbledore reste sig långsamt upp ur sin tronbevingade stol och såg med
sina genomträngande blåa ögon ut över eleverna som höll på att avnjuta dagens sista måltid.
Klingandet från besticken avtog och alla i stora salen tystnade som en man.
Rektorn böjde sig ner mot McGonagall och mumlade tyst någonting i hennes öra. Hon nickade och Dumbledore rätade på sig igen.
”Får jag be om er största möjliga uppmärksamhet tack.
Som ni vet så har tolv dödsätare rymt från Azkaban igår natt.
Jag har tillsammans med vår käre före detta trolldomsminister Cornelius Fudge och vår lika käre nya trolldomsminsiter Rufus Scrimingeour informerat mugglarna om detta , om någon av er funderat över vart jag varit under gårdagen. ”
Han gjorde en paus och kliade sig fundersamt i skägget. Neville tappade sin gaffel som med ett litet kling föll ner på Rons halvfulla tallrik.
”Nu vill jag be er alla att vara mycket försiktiga.
Voldemort (Flera av eleverna hoppade till och såg sig skrämt omkring) kommer att försöka göra anspråk på så många av er och era familjer som möjligt, så jag ber er åter en gång att redan nu välja
rätt sida.
Voldemort älskar inte. Voldemort förbarmar inte.
Voldemort tar det han får tag på och splittrar så många familjer som han får möjlighet till.”
”Många av er”, han gjorde en svepande gest med handen, ”har säkert redan vänner eller släkt som fallit offer för Voldemorts framfart.
Det vi inte får glömma är att vi har någonting som Voldemort inte har.
Och vi får aldrig släppa vårt innersta, inte ens för en sekund, och slappna av.
Jag vill inte skrämma någon utav er men Voldemort kan få sitt övertag när som helst.
Så jag ber er nu att från denna stund vara mycket, mycket, mycket försiktiga.
Och att hålla fast vid era vänner och kämpa för det ni tror på.”
Det hördes ett skrapande när en stol drogs ut från ett av elevhemsborden och
med sin rektors forskande blick efter sig skyndade sig Draco Malfoy ut ur stora salen
med huvudet nerböjt och sin trollstav i ett fast grepp innanför klädnaden.

Jag vill bara framföra mitt varmaste TACK till alla er som stöttat mig i den här FF:N. Ni räddade mitt liv när det var som mörkast och gav mig någonting att tro på. Ni gav mig hopp och ni gav mig det självförtroende som fick mig att orka ta mig igenom och besegra mina demoner. Jag hoppas att ni alla förstår hur mycket ni har betytt för mig. Om någon utav er fortfarande är aktiv här, tveka inte att slänga iväg ett meddelande. Jag saknar er så!

Här har ni fortsättningen på den här storyn, om ni vill läsa.
Love you all ... /Er Elzyii.

https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=45904

Nej, nytt kapitel NU!!!
Innan jag far till stallet och hämtar min mobil så att jag kan ringa lilla Trezzan!

Hoppas verkligen ni ska tycka det är OK, har inte rättat det
för jag orkade inte, så det är nog en del grammatik fel men inget felstavat tror jag Puss!

Kapitel 28
Dracos misstag

Jag fingrade lite på paketet som nu tryggt vilade mellan mina skakiga händer.
”Vem kan ha skickat dig det där?” Hermione sträckte sig fram för att röra vid det,
men det var någonting som fick mig att vilja hindra henne.
Snabbt stoppade jag det innanför manteln och ryckte på axlarna.
”Min mamma kanske”, svarade jag svävande och skyndade mig att svepa det sista som fanns kvar i mitt glas.
”Tror du verkligen att hon…”, började Hermione men jag skakade bara på huvudet och hon tystnade.
”Jag vet inte, vi får väl se vad det innehåller.”
”Öppna det nu!” sa Ron ivrigt och lutade sig förväntansfullt fram över bordet.
Jag nickade och tog försiktigt fram byltet ur klädnaden och placerade det framför mig innan jag långsamt sträckte fram handen för att börja lossa på snörena.
”Vänta!” utbrast plötsligt Hermione och stirrade med skrämd blick på knytet.
”Borde vi inte… Låta någon titta på det först? Så att det inte är något farligt menar jag.”
Ron skrattade till. ”Farligt? Hur skulle ett paket kunna vara farligt? Tror du snörena stryper oss kanske?” Han skakade på huvudet och flinade mot Harry, som inte alls såg lika säker ut.
”Hermione du ska alltid vara en sådan mes!”
”Hon har rätt”, sa Ginny snabbt och tittade upp på mig.
”Jag tycker också att vi borde få det undersökt först, för säkerhetsskull.”
”Okej”, svarade jag besegrat och nappade åt mig paketet, ”Om vi gör det nu i såna fall. Vart ska vi gå?”
”Vi tar med det till Dumbledore”, svarade Hermione bestämt och kastade en misstänksam blick på paketet som jag nu hårt höll tryckt mot bröstet.
”Du får vänta med att öppna det tills vi kommer tillbaka till skolan.”
”Då går vi nu då.” Jag hoppade ner från stolen och grabbade tag i min väska, Harry gjorde precis likadant och slank upp bredvid mig.
Jag gav honom en tacksam blick och han besvarade den genom ett litet leende som fick hela hans ansikte att lysa.
Ron ryckte på axlarna och ställde sig också upp. ”Jag är i alla fall pank så.”
Ginny tittade uppfodrande på Hermione som tvekade ett ögonblick innan hon också reste sig och följde med oss ut genom dörren.
Eftersom vi suttit inne på värdshuset ganska så länge så hade ögonen vant sig vid den lite dunkla ljussättningen och därför blev solljuset som nu slog emot oss med all kraft en riktig pärs.
Vi kisade mot solen medan vi allesammans i bredd försökte ta oss fram på den fulla gatan.
”Tänk att bo här!” utbrast Ron och försökte skugga solen med ena handen, ”Att aldrig behöva bry sig om man utövar trolldom eller inte…”
”Det ska man alltid bry som om, Ronald!” svarade Hermione bestört och höll på att snava på sin alldeles för långa mantel, ”Man vet ju aldrig…”
Jag lät deras tjattrande långsamt lämna mina hörselgångar och tog istället fram paketet ur min ficka igen och vägde det i handen. Trots att det inte var särskilt stort så kändes det ändå ganska tungt. Vem kunde ha skickat det här till mig? Hade jag en hemlig beundrare? Eller var det som Hermione trodde, att det var någonting farligt?
Om jag bara kunde öppna en liten, liten springa och titta…
Bara för att få en skymt av vad det innehöll. De andra skulle inte hinna märka något.
Jag ville så hemskt gärna öppna det. Jag hade aldrig velat något så mycket förut.
Försiktigt och med noga uppsyn på Hermione som fortfarande bråkade med Ron,
började jag med händer som darrande av förväntan lirka upp snöret.


Draco tyckte inte speciellt mycket om att vara i Hogsmeade.
Han hade tröttnat på det redan under deras tredje år och fattade inte det roliga med att
slösa en massa pengar på onödiga prylar från Zonkos eller proppa i sig en massa äckligt godis.
Nej, han hade bra mycket hellre velat stanna kvar på slottet och undersöka det där rummet lite noggrannare. Kolla runt lite, se om han kunde hitta någonting annat som skulle kunna vara till hans hjälp. Men nu hade han inte haft något val.
Pansy hade frågat honom det första hon gjorde igår morse och han hade inte kunnat komma på någon ursäkt om varför han inte kunde komma med.
Så nu stod han här tillsammans med Pansy, Millicent, Crabbe, Goyle och Zabini och värmde sig i den stekheta solen utanför Spökande stugan.
”Kan vi inte gå in?” tjatade Pansy och tittade bedjande på Draco.
”Min pappa har sagt att flera stycken smutskallar blivit dränkta där inne, jag skulle så gärna vilja se efter om kropparna ligger kvar…”
”Gå in ni då”, svarade Draco kort.
Han var fortfarande arg på henne sen igår. Hon hade stört honom när han verkligen hade behövt vara ifred och han tänkte inte förlåta henne så lätt.
Dessutom fanns det inte mycket som skulle få honom att gå in i det där äckliga rucklet.
”Men inte utan dig såklart!” sa Pansy smickrande och la huvudet på sned.
”Du har blivit så konstig…Har den där smutsskallen förgiftat dig eller någonting?”
”Hon är ingen smutskalle!” fräste han ilsket och sparkade iväg en sten. ”Hon är lika renblodig som oss!”
”Ja men det märks ju inte, med tanke på vad hon umgås med.” Pansy ruskade på huvudet så att hennes korta mörkbruna hår krusade sig.
”Ska du med eller inte? Eller vänta… du kanske är rädd?”
”Nu börjar du låta som Potter!” Han blängde på henne. ”Jag är inte ett dugg rädd, vi går väl in då!”
Draco tecknade åt Crabbe och Goyle som moloket svansade efter honom genom den stora grinden.
Pansy tog tag i Millicents arm och klampade fnissandes efter dem.
”Ni är ju inte riktigt kloka. Jag tänker då inte följa med”, sa Zabini bestämt.
”Fegis”, sa Draco lent och vände sig om. ”Du är som en ynk, Zabini. Nej förresten… värre.”
Han knyckte på nacken och försvann tillsammans med de andra fyra upp mot stugan.
Zabini tittade efter dem och skakade på huvudet innan han sjönk ner på den gamla stenmuren och tog fram sin fickspegel.
”De får väl skylla sig själva då, inte sant?”
”Du har så rätt kära vän”, svarade spegeln och blinkade åt honom.

”Vi kanske ska vända…”
Draco stannade precis utanför ingången och såg upp på den rangliga gamla stugan som såg ut att
kunna rasa ihop när som helst.
Han kände hur magen knöt ihop sig. Han avskydde gamla fula hus.
Tänk så låg det verkligen döingar där inne?
”Nej kom nu”, sa Millicent och puffade på Pansy som skrattande öppnade den slitna dörren som med ett obehagligt gnisslande långsamt gled upp på glänt och avslöjade en mycket mörk hall.
”Men det är skitigt därinne!” muttrade Draco och stirrade in i mörkret. ”Och det finns säkert råttor…”
”Du är bara rädd, erkänn!” sa Pansy elakt och klampade utan att tveka in i stugan.
”Nej!” morrade Draco ilsket och knuffade på Crabbe och Goyle. ”In med er!”
De gav honom en skrämd blick och masade sig sedan in efter Millicents breda ryggtavla.
Dörren gled igen med ett konstigt knarrande läte som fick Dracos nackhår att resa sig.
Han vände sig blixtsnabbt om och stirrade mot dörren som nu var ordentligt stängd.
Sedan tog han ett jättehopp för att komma ikapp Goyle som långsamt vaggade framför honom.
”Oj titta vilket gammalt kök!”
Nu när deras ögon vant sig vid mörkret kunde man tydligt urskilja ett rangligt gammalt bort och tre stolar som stod i ena änden av det lilla rummet och såg övergivna ut.
På bordet stod en kopp och en tallrik vars innehåll var övertäckt av damm.
Så när som på en sliten spis och ett tomt kylskåp som helt saknade dörr var det alldeles tomt.
Pansy gick fram till ett av de gamla skåpen som satt fastgjutna ovanför spishällen och öppnade det.
Hon skrek till och ett gammalt kranium av en råtta studsade ner på spisplattan där den gick i flera delar. Millicent skrattade rått och Draco försökte förtvivlat få sitt hjärta att sluta banka.
”Jätte kul!” fräste han och drog efter andan och lutade sig mot väggen, ”Verkligen jätte roligt Pansy!”
Pansy och Millicent fortsatte att skratta och skyndade sig att tillsammans öppna alla andra skåp utan att finna någonting mer av intresse innan de backade ut ur rummet och skyndade sig upp för den vinda smala trappan. Etersom Draco inte kände sig helt säker på att trappan skulle hålla för Crabbe och Goyles vikt och eftersom han inte ville riskera att braka rätt igenom tillsammans med dem, så väntade han tills de båda hade stövlat uppför alla trappsteg innan han själv vågade följa efter även om han helst av allt hade velat låta bli.
”Draco, kom! Titta på det här!” Han följde Pansys röst och hittade de allesammans samlade i ett ganska litet rum där de verkade ha pågått någon form av aktivitet ganska så nyligen.
Det fanns fotspår här och där i dammet som inte tillhörde någon utav dem och längst in i ena hörnet låg en avbruten trollstav och en liten bit av en svart klädnad.
Han rös ända in i benmärgen och önskade mera innerligt än någonsin att han kunde transfera sig.
Crabbe och Goyle satte sig ner på den gamla trasiga himmelsängen vars förhängen såg ut att ha rivits sönder av något som såg ut som två par väldigt stora vassa klor.
”Kan vi inte gå?” Draco försökte låta oberörd men hade en stark känsla av att han inte lyckades. ”Tänk så finns det faktiskt folk här? Dödsätare.”
”Ja och dem är ju du verkligen rädd för!” Pansy knuffade retsamt till Draco som backade in i väggen. ”Jag vill se de där kropparna… Milli, kom.”
De båda flickorna försvann ut ur rummet och Draco kunde höra dem härja runt i rummet bredvid.
Efter någon minut kom det tillbaka med ett lätt besviket uttryck i ansiktet och medgav att det inte fanns några dränkta smutskallar här och att de lika gärna kunde gå tillbaka till byn.
Precis då hördes ett raspande, krafsande ljud någonstans precis under Crabbe, som for upp med en sådan fart att han fick med sig halva förhänget.
”Vad var det?” skrek Draco panikslaget och sprang bort till andra sidan rummet, ”Vad håller du på med?”
”Det är något där!” kved Crabbe och pekade mot sängen. ”Hö-hörde ni inte?”
”Det var väl din mage, din stora idiot!” fräste Pansy som skrämt tryckt sig mot Draco.
”Goyle, flytta på dig!”
Goyle, som fortfarande lugnt satt kvar på sängen med sina slöa små ögon hårt slutna, grymtade ogillande och hävde sig upp och vaggade fram till dem.
”Din stora dumma feta…”
”Nej!” Lyssna!” sa Millicent spänt och pekade mot sängen.
Det krafsande ljudet hördes på nytt och Crabbe spärrade upp ögonen.
”Jag sa ju det! D-d-et är nått…dä-dä-där!”
”Trams!” sa Pansy barskt, men hennes röst lät ovanligt tunn. ”Vi borde gå tillbaka nu…”
”Kom då”, sa Draco och försökte kväva sitt dunkande hjärta, ”Om vi skyndar oss så…”
”EN RÅTTA?” Utbrast Pansy och började gapskratta. ”En äcklig liten ful råtta!”
Draco vände sig om och stirrade på djuret som stod på bakbenen och intresserat snusade i luften mot dem. Pälsen var skabbig och brun med små kala fläckar här och där.
Han kände mycket tydligt igen den där råttan…
”Det är ju Vesslans”, konstaterade han och flinade elakt. ”Vad tusan gör den här?”
”De kanske är här?” sa Millicent ivrigt och vred på sin tjocka nacke.
”Eller så har Weasley helt enkelt köpt ett nytt hus”, sa Draco. Nåja, det är ju åtminstone en liten uppgradering.” Alla skrattade och han kände sig mycket nöjd med sig själv.
Han tog tag i Crabbes arm. ”Nu sticker vi härifrån, låt den där äckliga saken vara Crabbe.”
Crabbe, som ställt sig med foten höjd över råttan i ett försök att förinta den för gott, ryckte på axlarna och följde med de andra ut.

”Den fega skiten har stuckit.”
Draco drog fingrarna genom håret och såg sig omkring efter Zabini som inte syntes till någonstans.
”Han gick väl tillbaka till byn”, svarade Millicent ointresserat och högg tag i Pansys arm. ”Kom, jag fryser.”
Solen hade gått i moln nu och luften var kall och rå. Draco huttrade och drog klädnaden tätare omkring sig. Klockan borde vid det här laget vara ganska mycket. Han kunde inte låta bli att le när han tänkte på vad som skulle vänta honom när han kom tillbaka till slottet.
Skulle hans plan ha lyckats? Det kändes för bra för att vara sant.
Det dåliga samvetet sköt han åt sidan, ville inte tänka på att han faktiskt kanske hade dödat någon.
En Malfoy hade inget samvete.
”Men vad är det nu då?” Pansy stannade tvärt och stirrade in på den lilla gatan mitt i Hogsmeade.
Draco återvände ovilligt till verkligheten och såg upp.
”Vad i…?”
En massa människor hade samlats runt någonting på marken.
Han kunde urskilja Dumbledore som höjde sig upp över alla de andra och till och med på det här avståndet såg han mycket bekymrad ut.
En mycket obehaglig känsla sköljde över Draco och han fick en plötslig lust att rusa dit för att ta reda på vad som hänt, men han hann inte.
”Draco!” Zabini kom rusande mot dem med uppspärrade ögon och manteln flaxande efter sig.
”Draco…” Han tvärstannade framför honom, hämtade andan.
”Draco, jag tror du borde se det här… Jag vet inte vad som hänt, men det är inte jag, jag lovar!”
Utan ett ord knuffade Draco Zabini, som fortfarande svamlade en massa, ur vägen och småsprang bort till hopen av människor som allesammans stod samlade runt någon som låg på marken.
Han kunde först bara urskilja fötterna, men ändå var det som om han redan visste.
Han blev ännu mera övertygad när han såg Hermione och Ginnys tårdränkta ansikten och Harry som lika blek som ett spöke stod och stirrade på figuren på marken.
Han slet sig loss från Mcgongalls utsvepta arm som huggit tag i honom i samma stund som han kommit dit och trängde sig fram för att få sina värsta farhågor besannade.
Nedanför honom låg Elli, likblek i ansiktet och med ögon som glasartat stirrade rakt upp.