Det skulle verkligen vara bra med en rapportera-knapp!

Såg en väldigt obehaglig bild, som fick mig att må illa. Tack och lov så tog mitchan bort den!

Men en rapportera-knapp vore suverän.

Sedan vore det bra att kunna förhandsgranska sina ugglor.

Avis Fortunae, du får en tumme i morgon! Ger du hintar om när det börjar närma sig?

Vilket makalöst bra kapitel!
Det var en så mörk, men ändå mjuk stämning hela vägen. När hon får presenten av Snape, känns det varmt inombords, samtidigt som det verkar vara kallt utomhus.
Jaså, Elvira bor på fosterhem. Det visste jag inte. har jag missat något?

Ja, ja! Det var i alla fall ett bra kapitel och jag längtar redan till nästa lördag.

Angående spoilern om "Tårar från himlen":


Nu får vi som sagt se hur det går, och om Miriams sanna blodstatus avslöjas av andra.
Sedan undrar jag om de någonsin kommer att glömma vad som hände i sjön nära Eugenes hus.

Som Trezzan skriver, är spoilerbilden bra.


EDIT: Ledsen angående det jag skrev om sjön! Jag missade i föregående avsnitt att Miriam har märkt att Snape drömmer om händelsen och vaknar i panik! Missade den delen!
Ibland tycktes han drömma om ögonblicket i sjön och vaknade i panik av att inte längre kunna simma.

Förlåt!

Här kommer ett kapitel till er, underbara läsare! Förra veckan fick Quirinus problem med Snape och Wincott. Som tur var dök MacGyver upp i rätt ögonblick. Nu ska vi se hur det går när han och James pratar med Quirinus.

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥


________________________________________________________________


Kapitel 22



Quirinus satt kvar i sjukhusflygeln, trots att skolsköterskan hade hjälpt honom med hans spruckna läpp, och lät tårarna rinna.
”Tänk om James tror på Snape?” mumlade han för sig själv. ”Då kommer han inte att vilja prata med mig! Och Remus, Peter och Sirius kommer säkert också att undvika mig.” Han drog upp benen under sig och lutade pannan mot sina knän. ”Visst tycker jag om Lily, men inte på det sättet!”
Han lät sig höra ännu en snyftning, men bet ihop för att ingen skulle höra honom. Medan han försökte samla sig, kom han ihåg vad som hände när Snape hade bråkat med honom första gången, när han började på Hogwarts.



Det var en solig torsdagseftermiddag, och Quirinus njöt av värmen när han satt vid ett stort träd och gjorde klart den sista frågan på läxan professor McGonagall hade gett dem.
Med en suck av lättnad lade han ner pergamentstycket i väskan, innan han drog fram Fem stoppar spöktåget av Enid Blyton, som moster Marie hade gett honom som en födelsedagspresent i förskott. Han bläddrade till den första sidan, men innan han hade hunnit börja läsa, skymde en skugga texten. Han tittade upp och fick syn på en lång pojke från Slytherin, som såg ut att vara ett par år äldre än han själv. Gardiner av svart flottigt hår ramade in hans gulbleka ansikte, medan näsan påminde om en örnnäbb.
”Jaså, här sitter visst en släkting till botare Nathan Quirrell”, sa pojken med ett konstigt leende. ”För ni är väl släkt? Ni har ju samma efternamn hörde jag när du gick för att bli sorterad.”
”Ja, det… det stämmer”, sa Quirinus försiktigt. ”Nathan är min pappa” tillade han och tvingade fram ett leende, men han fick en olustig känsla i hela kroppen när han betraktade den andre pojken.
”Ja, då hade jag rätt. Min mammas väninna arbetar också på Sankt Mungos, och hon har sett att din pappa jobbar på tredje våningen”, sa pojken med kall röst.
”Det gör han”, sa Quirinus med stadig röst, trots att han blev nervös. ”Jag heter Quirinus”, tillade han i ett försök att dämpa oron och sträckte fram handen.
Pojken ignorerade däremot Quirinus hand.
”Själv heter jag Severus Snape.” Han såg på Quirinus, och hans svarta ögon fick en underlig glimt. ”Du brukar samla blommor på rasterna, eller hur? Jag och min vän Russell har sett dig gå och plocka dem på rasterna!”
”Ja, jag tycker om att pressa dem”, sa Quirinus och kunde inte dölja glädjen.
”Vad löjligt!” Snape flinade hånfullt. ”Dina rumskamrater verkar då inte gilla samma sak! Jag ser att du aldrig umgås med dem!”
Quirinus kände hur leendet dog bort, för det var tyvärr sant. Pojkarna i hans sovsal var bara intresserade av quidditch, medan han själv inte var så intresserad av sporten, så därför umgicks han inte med dem. Inte ens flickorna i hans årskurs pratade så mycket med honom, och vid ett tillfälle hade han hört Nancy Fowler säga till sina rumskamrater att hon tyckte han var konstig.
Plötsligt syntes en gulblek hand som slet åt sig boken.
”Ge tillbaka den!” sa Quirinus och reste sig snabbt upp för att ta den.
Oturligt nog var Snape snabbare och lyfte den högt över huvudet.
”Javisst, ja”, sa han medan ögonen glimmade elakt. ”Du läser ju en hel del, har jag sett! Vilken tråkmåns du är! Andra pojkar är intresserade av quidditch!” Han vände sig åt ett håll och ropade: ”Russell, ta och kom hit! Här får du se en riktig tråkmåns! Quirrell gillar dessutom att pressa blommor!”
Steg hördes, och en annan pojke, som var mer muskulös och hade askblont, rufsigt hår, kom fram till dem. Quirinus blev genast rädd när han såg hur nykomlingens gröna ögon påminde om gift.
”Det här är min vän Russell Wincott”, sa Snape.
”Är det sant att du plockar blommor?” frågade Wincott med avsmak i blicken. ”Vad töntigt!”
”Inte nog med det”, sa Snape och viftade på boken. ”Han är tråkig också! Titeln låter jättekonstig!”
”Snälla, får jag den”, bad Quirinus och försökte sträcka sig efter den, men han var betydligt kortare. Innan han visste ordet av, kastade Snape iväg boken, som fångades upp av den andre pojken.
”Den ser barnslig ut! En hund är med på omslaget! Kolla, Severus!” utropade Wincott och höll den mellan tummen och pekfingret.
”Snälla, låt mig vara!” bad Quirinus. ”Jag har inte gjort er något! Kan jag inte få tillbaka boken? Min moster har gett mig den.”
”Är hon också tråkig?” frågade Wincott med ett illvilligt grin. Quirinus försökte rycka åt sig boken, men Wincott slängde tillbaka den till Snape, som hade dragit fram sin trollstav, och lät boken sväva så den landade högst upp i trädet.
”Försök hämta den!” sa Snape.
Quirinus tittade upp, och blev med ens svimfärdig. Boken låg bland en massa grenar, och han kände sig genast illamående.
”Vad väntar du på?” frågade Wincott. ”Jag trodde tråkmånsar gillade sina böcker över allt annat på hela jorden!”
”Kom igen! Det är ju bara att klättra”, hånade Snape.
”Jag… jag kan inte!” sa Quirinus med darrande röst. Han svalde hårt. ”Kan… kan ni inte ta ner den åt mig?!” Till hans stora fasa kände han hur det sved bakom ögonlocken, vilket fick honom att rodna.
”Oj då! Tråkmånsen är på väg att grina!” Snapes smil blev ännu försmädligare. ”Du är höjdrädd! Vilken fegis du är!” tillade han.
Därefter nappade han åt sig Quirinus skolväska, och inom några sekunder hängde den också bland alla grenar.
”Snälla, jag kan inte klättra!” utbrast Quirinus med en gråtklump i halsen. ”Snälla, ta ner dem!” bad han. ”Mina läxor ligger i väskan, liksom min trollstav och läroböckerna!”
”Du ger inte oss order!” väste Snape och grep tag i hans slips. ”Vi går fjärde året, och du är bara en värdelös förstaårselev! Du är bara elva år och har väl inte ens lärt dig en enda formel.”
”Jag… jag fyller tolv år nu i september”, svarade Quirinus, som försökte blinka tillbaka tårarna. ”Bara för att ni är äldre än mig, kan ni inte göra så här! Jag ber er, ta ner boken och väskan!”
Snape gav honom en knuff så han föll på rygg.
”Som jag sa, ger inte du oss order”, hånade han. ”Du kanske ska tänka på att inte ha näsan i böckerna hela dagarna? Då skulle du våga hämta dina saker!”
Med ett sista hånflin gick han och Wincott iväg.
Quirinus såg efter dem, innan han drog upp knäna under hakan och brast i gråt. Han skulle aldrig få ner sakerna, för han hade inte lärt sig en enda formel.
”Snape har rätt!” viskade han medan tårarna rann nerför kinderna. ”Han och Wincott är båda större och starkare än mig! Jag kommer aldrig att vinna över dem!”
För ett ögonblick önskade han att han var hemma hos Mia och Nathan, så han kunde kasta sig in i deras famn. Tanken på att föräldrarna var för långt borta, fick honom att snyfta ännu mer.


Quirinus ryste när han tänkte tillbaka på den dagen. Han undrade om han skulle låtsas vara sjuk och stanna i sjukhusflygeln hela veckan, men just som han försökte komma på vilken sjukdom han kunde säga att han hade, kände han hur en hand lades på hans axel, så han tittade upp. MacGyver stod och såg på honom med ett medlidsamt leende.
”Hur känns det i läppen?” frågade han vänligt.
”Bra”, mumlade Quirinus och strök sig hastigt i ansiktet. ”Men jag vill inte gå tillbaka till uppehållsrummet!” tillade han och oturligt nog rann fler tårar nerför kinderna.
”Varför inte?” undrade MacGyver. ”Du har inte gjort något dumt. Det är mr Snape och mr Wincott som gör fel, inte du.”
”De andra eleverna tror säkert att jag är en sådan som förstör för andra! Ni hörde ju vad Snape sa!” Quirinus märkte att han höjde rösten, men det kunde inte hjälpas.
”Jag är inte döv”, sa MacGyver lugnt. ”Jag har pratat med professor Snigelhorn, och han ska ta tag i saken.”
Quirinus tittade bort.
”Det kan inte hjälpas”, mumlade han. ”James vill säkert inte prata med mig efter det Snape sa!”
”Tror du jag bryr mig om vad han säger?!” frågade en förvånad röst.
I nästa sekund kom James fram mot sängen. Hans nötbruna ögon glittrade okynnigt.
”Jag har aldrig haft något emot att du pratar med Lily”, sa han och höll fram Quirinus skolväska, ”så oroa dig inte.”
”Du ser, Quirinus”, sa MacGyver och log. ”Allt ordnar sig till det bättre.”
”Men, Snape påpekade att jag…”, började Quirinus förvånat.
”Den dag jag lyssnar på Snape och Wincott”, avbröt James raskt, ”ska jag äta upp min fjäderpenna!”
Ett busaktigt leende lekte på hans läppar, vilket fick Quirinus att skratta. Det kändes genast lite bättre.
”Du vet ju att jag, Remus, Peter, Sirius och Lily gärna hjälper dig”, fortsatte James, som blev lite skär i ansiktet när han nämnde Lilys namn. ”Det har vi gjort sen du började här.”
”Det är sant”, sa Quirinus.
”Ja, då har vi fått ordning på allting”, sa MacGyver.
Han, Quirinus och James lämnade raskt sjukhusflygeln. James sa hej då innan han gick iväg mot Gryffindors uppehållsrum.
”Jag följer dig till ditt uppehållsrum”, sa MacGyver vänligt, ”så behöver du inte oroa dig om någon annan elev från Slytherin ska bråka med dig.”
Quirinus drog en suck av lättnad, för efter händelsen i biblioteket, ville han inte vara ensam. Medan de styrde stegen mot Ravenclawtornet, kände han sig väldigt trygg.
”Det är tur att James från Gryffindor är snäll”, sa MacGyver plötsligt.
”Ja, det är han verkligen”, sa Quirinus. ”Han och hans vänner är några av de få som pratar med mig. Mina rumskamrater brukar inte…”
Han avbröt sig, för tanken på hur annorlunda han var jämfört med Sylvester, Norman, Howard och Terry, gjorde så att det knöt sig i magen.
MacGyver log medkännande.
”Ni kanske inte har så mycket gemensamt”, sa han. ”Då är det bra att man kan prata med andra elever. Men en sak ska du veta, Quirinus. Jag vill gärna finnas för dig, så det är bara att komma till mig om det är något som tynger dig, eller om du bara vill prata med mig.”
”Tack, professorn”, viskade Quirinus, som kände sig rörd. För han fick känslan av att han hade fått en vän i MacGyver.
__________________________________________________________________

Hoppas ni gillar kapitlet!

Kom gärna med tips, om det behövs synonymer.

Nu fick ni även se hur Quirinus hade det när han mötte Snape för första gången.

Min moster mår inte riktigt bra av att inte kunna träffa sina barn och barnbarn på grund av smittan. Men hon blev så glad över att vi ringde och bad henne hjälpa oss handla varor, för då känner hon att hon behövs.

När jag får tid, ska jag knåpa ihop min del.

Tack för ert tålamod och stöd. Nu får ni ett nytt kapitel, bara två dagar försent! Tack till scarhead som låste tråden under några dagar, och sen låste upp den. ♥

Avis Fortunae ♥


catradora ♥




ginnymollyw ♥



Trezzan ♥



Fanny Lawiise ♥



Tårar och ilska utlovas i detta kapitel. Säg inte att jag inte varnade er.
_______________________________________________________________________


Kapitel 21


Samma kväll efter middagen gick Quirinus till biblioteket för att göra läxan de hade fått i förvandlingskonst. På vägen dit mötte han Lily Evans, som tillhörde Gryffindor och var lika gammal som James, Remus, Sirius och Peter.
”Hej, Quirinus”, sa hon glatt medan hennes smaragdgröna ögon lyste vänligt. ”Vad trevligt att se dig”, tillade hon medan hon strök undan sitt mörkröda hår från ansiktet.
”Det är roligt att se dig också.” Quirinus log, för han tyckte om Lily. Liksom James och hans vänner, var hon en av de få elever som pratade med honom.
”Jag hoppas du hade en bra sommar”, fortsatte Lily. ”Gjorde du något särskilt?”
”Jag hälsade på farmor”, svarade Quirinus.
”Åh, vad roligt!” Lily log vänligt. ”Själv har jag bara varit hemma, men det gick bra.” Hon bet sig i läppen och sänkte rösten när hon tillade: ”Du hade väl inga problem med Severus Snape från Slytherin, hoppas jag? Jag fick höra att han var dum mot dig på tåget igår.”
”Allt gick bra”, sa Quirinus lugnande. ”Remus sa åt honom och Wincott att gå, ifall de inte ville att han skulle rapportera dem till lärarna.”
Lily drog en suck av lättnad.
”Det var ju bra. Jag måste gå, men vi ses kanske sedan!” Hon sa hej då innan hon gick iväg.
Quirinus fortsatte mot biblioteket och när han kom dit, slog han sig ner vid ett bord och började arbeta med uppgiften. Plötsligt hörde han en röst som sa:
”Jaså, så Quirrell försöker stjäla Potters tjej!”
Quirinus vände sig om, och en klump bildades i magen. Snape stod alldeles bakom honom med ett hånleende på sina tunna läppar. Även Wincott var med och log elakt.
”Så du försöker bli ihop med Lily Evans”, sa Snape spydigt.
”Vad… vad pratar du om?” undrade Quirinus, som blivit torr i munnen.
”Jag och Russell såg att du pratade med Lily Evans!” Snapes kalla svarta ögon glittrade av illvilja. ”Tänk om Potter visste att du försöker bli ihop med hans drömtjej!”
”Sluta”, sa Quirinus i ett försök att hålla tonen stadig. ”Jag är inte kär i Lily. Hon är snäll och pratar med mig, det är allt.” Han började samla ihop sina saker, för han hade ingen lust att vistas i samma rum som sin fiende. Men just som han hade stängt väskan, drog Snape den till sig.
”Lägg av!” sa Quirinus och försökte ta den, men han var för långsam.
”Inte nog med att du är tråkig”, sa Snape med ett elakare flin, ”du ljuger också!”
”Jag är inte kär i Lily!” upprepade Quirinus. ”Snälla, låt mig bara vara! Lily kom fram och pratade med mig, men vi är bara vänner. Jag skulle aldrig såra James!”
”Men det gör du ju genom att försöka ta Evans ifrån honom”, sa Snape. Han såg bort mot hyllorna och fortsatte: ”Just nu ser jag honom! Vad tror du han säger att du stod och pratade med Evans?”
Quirinus svarade inte utan försökte ta sin väska, när han kände hur någon grep tag i hans armar och vred dem bakåt. Wincott stod bakom honom med ett försmädligt leende och sa: ”Potter skulle nog bli väldigt sur på dig! Då slutar han nog prata med dig!”
Snape öppnade Quirinus väska och tömde den på alla saker.
”Låt bli!” bad Quirinus och försökte slita sig loss, men Wincott var starkare.
Snape svarade inte utan höll upp en bok mellan tummen och pekfingret.
”En bok om blommor från Sverige!” utropade han med avsmak. ”Att du går omkring och bär på sådana böcker! Vad larvigt!”
Wincott hånskrattade.
”Ge tillbaka den”, vädjade Quirinus. ”Det är mammas bok!”
”Åh, din mammas bok!” Snapes grin blev elakare. ”Vad skulle hända om den gick sönder?”
”Snälla Snape! Låt bli!” Quirinus kände hur ögonen fylldes av tårar. ”Snälla, jag har fått låna den av mamma!” Han fick plötsligt en hård knuff och slog ansiktet mot en stol, vilket gjorde att några droppar blod landade på golvet. Han kände hur det dunkade av smärta i underläppen.
”Oj, så du ser ut”, sa Wincott med ett skadeglatt leende. ”Hur tror du Evans ska gilla dig nu?”
”Det är inte den stora frågan”, sa Snape, som fortfarande höll i boken. ”Jag undrar vad hans mamma ska säga när hon får veta att boken har gått sönder.”
”Gör det inte!” vädjade Quirinus förfärat.
”Vad ska det här föreställa?!” utropade en ilsken röst.
Quirinus tittade upp och blev förvånad. MacGyver såg på de äldre eleverna med knutna nävar och de bruna ögonen blixtrade.
”Vad håller ni två på med?!” fräste han.
”Snape och Wincott har bråkat med mig”, mumlade Quirinus medan han höll en hand mot sin blödande läpp. ”De hällde ut mina saker på golvet!”
”Din lilla skvallerbytta!” röt Wincott och höjde handen. MacGyver var dock snabbare och grep tag i honom.
”Det räcker!” sa han. ”Ni två är bara för fega!” Hans röst darrade av vrede.
”Men professor MacGyver”, sa Snape med ett inställsamt leende. ”Det är inte som det ser ut!”
”Försök inte”, sa MacGyver argt. ”Jag är inte dum, för jag hörde att han bad dig låta bli boken. Ni ska inte tro att ni kommer undan. Gå nu raka vägen till professor Snigelhorn, så kommer jag alldeles strax!”
De båda äldre pojkarna blängde på honom innan de började gå iväg. James dök upp bakom några hyllor, så Snape log hånfullt, för att sedan ropa:
”Vet du vad Potter! Quirrell är på väg att stjäla Evans ifrån dig! Visst är det jobbigt att veta att den du trodde var din vän, försöker förstöra för dig?”
Det blev alldeles för mycket, tyckte Quirinus. Utan att bry sig om sakerna som låg på golvet, rusade han ut ur biblioteket, samtidigt som tårarna rann nerför kinderna. Han hörde inte ens att MacGyver bad honom vänta.


Richard kände hur hjärtat slog hårt av ilska när han betraktade de två pojkarna från Slytherin, där de båda stod med varsitt hånleende.
”Ni tycker visst att ni var väldigt roliga, eller hur?!” fräste han och tog tag om deras axlar, vilket fick dem att sluta le. ”Men det tycker inte jag! Jag drar av tio poäng från Slytherin för dåligt uppförande.” Han vände sig till pojken med askblont hår och fortsatte: ”Du försökte slå mr Quirrell, så det blir ytterligare tio poängs avdrag.”
”Men professorn…”, började Snape, vars svarta hår hängde som gardiner runt hans gulbleka ansikte.
”Inga men, mr Snape”, avbröt Richard för han mindes de båda pojkarnas namn från lektionen han hade haft med dem efter lunchen. ”Du och mr Wincott har uppfört er illa, så ni får ni ta konsekvenserna. Det här ska professor Snigelhorn få veta, så gå till ert uppehållsrum.”
De båda pojkarna gick iväg. Richard vände sig om och såg att en pojke med glasögon och rufsigt svart hår samlade ihop Quirinus saker.
”Det Snape sa är inte sant, sir”, sa han medan han lade ner några böcker i väskan. ”Jag har inget emot att Quirinus pratar med Lily Evans.”
”Vad heter du?” frågade Richard lite vänligare.
”James Potter”, svarade pojken och hans nötbruna ögon var fyllda av medkänsla. ”Jag och mina vänner försöker säga till Snape och Wincott när de är dumma mot Quirinus.” Han bet sig i läppen innan han tillade: ”Tyvärr passar de på när vi inte är i närheten. De har alltid varit elaka mot honom ända sedan han började första året här.”
”Ja, dessvärre finns det sådana personer”, suckade Richard. ”Men jag är glad att du hjälper till”, tillade han.
James smålog och reste sig upp.
”Jag tillhör Gryffindor, och då försöker jag vara modig.”
”Det är bra. Därför blir det tio poäng till Gryffindor för att du är hjälpsam”, sa Richard. ”Du skulle händelsevis inte vilja leta efter Quirinus? Jag vet inte vart han tog vägen.”
”Han sprang nog till sjukhusflygeln, så jag kan gå dit. På samma gång ger jag honom väskan”, sa James innan han lämnade biblioteket.
Richard tog sig snabbt ner till fängelsehålorna. Medan han gick, kände han hur vreden åter växte i honom.
Varför ska en del elever bete sig så illa mot andra?! tänkte han. Det var likadant när jag och Nathan gick i skolan. Då var de flesta eleverna från Slytherin elaka.
Till sin stora lättnad mötte han Horace Snigelhorn, som var föreståndare för Slytherin och lärare i trolldryckskonst, redan vid trappan.
”Åh, Richard, det var en trevlig överraskning”, sa han glatt.
”Jag var just på väg till dig”, sa Richard. ”Det gäller dina elever från femte årskursen!” Han märkte att han lät arg, men han brydde sig inte om det.
Snigelhorns muntra leende slocknade på en gång.
”Vad har hänt?” frågade han med rynkad panna.
”Severus Snape och Russell Wincott har bråkat med Quirinus Quirrell från Ravenclaw”, svarade Richard förargat. ”De gjorde även så han började gråta och sprang iväg, så jag sa åt dem att gå hit.” Han berättade vad han hade sett och hört. ”Det är hemskt att de ger sig på honom på det sättet! Jag blir så arg när jag ser hur elaka en del personer kan vara!” Han andades tungt.
Snigelhorn skakade upprört på huvudet medan hans rödbruna valrossmustasch darrade.
”Jag lovar att jag ska prata med dem på en gång! Så här får det inte gå till.”
”Tack, Horace”, sa Richard. Han tvekade innan han tillade: ”Jag hörde av James Potter från Gryffindor att mr Snape och mr Wincott alltid har bråkat med Quirinus. Varför gör de det?”
”Det är svårt att veta”, sa trolldrycksläraren. ”Men mr Quirrell har alltid varit… låt oss säga… annorlunda. De flesta elever är ju intresserade av quidditch och gobstenar, men han föredrar mest att pressa blommor.” Han såg medlidsam ut.
”Det är väl hans ensak?!” sa Richard, som blev mer skakad av det han hörde.
”Vi gör allt vi kan för att hjälpa honom”, försäkrade Snigelhorn. ”Jag letar reda på mr Snape och mr Wincott, så de får sitt straff.” Han vände på klacken och gick iväg med raska steg.
Richard såg efter honom innan han gick uppför trapporna för att leta efter Quirinus. Han mindes hur han hade hjälpt Nathan ur en liknande situation under den första skoldagen, och det blev början på en fin vänskap.


Richard gick med raska steg ut på gården för att få lite frisk luft efter lunchen. Under morgonen hade han och de andra förstaårseleverna i Ravenclaw haft lektion i trolldryckskonst, som han verkligen hade gillat. Nu stod han vid ett träd och lyssnade till fåglarna som kvittrade, medan den ljumma vinden lekte med hans blonda hår. Han log för sig själv och blundade för att njuta av stunden. Men just som han skulle luta sig mot trädet, hörde han hur en förtvivlad röst ropade:
”Nej! Låt bli min väska!”
Richard öppnade snabbt ögonen och blev förvånad när han såg hur Nathan Quirrell, som även han hade hamnat i Ravenclaw under sorteringsfesten i går kväll, sträckte sig efter något. Två pojkar som hade placerats i Slytherin, och som Richard visste hette Gilbert Lopez och Stuart Denton, skrattade hånfullt åt honom.
”Kom och ta den då!” sa Gilbert, som var finnig i ansiktet, innan han slängde iväg en svart skolväska till Stuart, vars svarta hår lyste i solen. Nathan, som var kortare än de båda pojkarna, försökte fånga den men misslyckades.
”Ge mig den!” bad han. ”Jag har trollstaven, mina böcker och läxan i trolldryckskonst där!”
”Ja, så är det väl för alla som är släkt med botare?!” Gilbert flinade ännu elakare. ”Min mamma vet att båda dina föräldrar jobbar på Sankt Mungos sjukhus, för hon besökte sin syster som ligger där. Dina föräldrar har ju inget liv! De höll säkert på att plugga hela dagarna, istället för att göra något roligt, och du är förstås likadan!” tillade han.
”Det är inte sant!” Nathan lät gråtfärdig. ”Snälla, ge mig den!”
”Kolla! Han är på väg att grina!” skrattade Stuart innan han kastade tillbaka väskan.
Gilberts grin blev ännu spydigare när han sa:
”Undrar vad som händer ifall vi slänger väskan i sjön. Hur ska Quirrell klara sin läxa då?”
Nathans gröna ögon blev runda av skräck.
”Ni får inte göra det!” utbrast han med darrande röst.
”Inte det?” Stuart log försmädligt. ”Vet du, Gilbert, det skulle vara roligt att se! Särskilt om den landar där det är djupt!”
”Lägg av med det där!” röt Richard, som kände hur ilskan tog över. ”Fy, vad ni är elaka!”
De båda pojkarna från Slytherin slutade att skratta och vände sig mot honom.
”Vad vill du?” frågade Gilbert argt.
”Jag vill att ni slutar bråka med Nathan!” fräste Richard. ”Låt honom vara ifred. Han har inte gjort er något.”
”Försvarar du nollan?!” Stuart såg chockad ut. ”Han snubblade ju när han var på väg till Ravenclawbordet igår!” tillade han.
Richard bet sig i läppen, för det stämde. Han kände hur medlidandet för den kortare pojken växte.
”Jag såg mig inte för”, sa Nathan, som såg ännu mer förtvivlad ut när han försökte ta sin väska.
”Men jag hjälpte honom upp.” Richard släppte sin egen väska och knöt nävarna. ”Jag ramlade förresten när jag klev på tåget”, ljög han trotsigt, ”så det kan hända den bästa. Lämna tillbaka väskan!”
De båda pojkarna såg på honom ett par sekunder, innan Gilbert sa:
”Visst, som du vill.” Han flinade elakt. ”Men inte förrän vi ser hur Quirrell reagerar när den hamnar i vattnet!”
Innan någon hann reagera, slängde han väskan så den landade i mitten av sjön.
”Nej!” skrek Nathan förfärat.
”Lycka till med att göra läxorna nu, din lilla lipsill!” skrattade Stuart elakt, innan han och Gilbert rusade iväg.
Nathan såg gråtfärdig ut när han stirrade på sin väska.
”Alla mina saker ligger där!” viskade han innan han sjönk ner på knä. ”Och jag vet inte hur djupt det är!”
Utan att tveka, drog Richard av sig skor, strumpor och slängde av sig sin klädnad innan han vadade ut i vattnet och när han inte kunde känna någon botten under sig, började han simma så fort han kunde. Inom några sekunder fick han tag i axelremmen och tog sig lika snabbt tillbaka till land. Nathan hade slagit händerna för ansiktet och en kvävd snyftning hördes.
”Alla saker är förstörda!” sa han med svag röst. ”Och jag vet inte hur jag ska få allt torrt igen, för jag har inte lärt mig alla formler!”
”Var inte ledsen”, sa Richard tröstande när han kom fram till honom. ”Jag följer dig till lärarna och ber dem hjälpa dig. Dessutom ska Lopez och Denton inte få komma undan med det här”, tillade han.
Nathan tittade på honom, och hans mörkbruna hår hängde i pannan.
”De kommer att ge sig på mig om de upptäcker att vi har skvallrat!” viskade han medan de gröna ögonen blev runda av skräck. ”De kommer att ge mig skulden!”
”Inte om jag har något att säga till om”, sa Richard. ”De får försöka ta sig förbi mig först, men de kommer inte klara det. Jag vägrar stå tyst som en skrämd mus, för jag har ett lejons mod i blodet, precis som mina farföräldrar! De tillhörde nämligen Gryffindor. Men jag kan berätta att hatten var väldigt osäker på vilket elevhem den ville placera mig i, för den upptäckte att jag skulle passa i Ravenclaw, Gryffindor eller Hufflepuff. Så den var nog väldigt lättad när den bestämde sig för att låta mig hamna i Ravenclaw, som min pappa!”
Vid de orden log Nathan genom tårarna.
”Det var bra”, sa han. ”Och det var tur att du var i närheten.”
”Det tycker jag också. Och jag tror inte alls att du bara pluggar hela dagarna.” Richard hjälpte honom upp och samlade ihop sina kläder.
”Tack för att du försvarade mig”, mumlade Nathan och strök undan tårarna. ”Det är andra gången du hjälper mig.” Han såg lite orolig ut och tillade: ”Du säger väl inget till någon annan elev att jag inte vågade hämta väskan själv?” Hans blick var vädjande.
”Det är väl klart jag inte gör!” sa Richard och lade en arm om hans axlar. ”Vänner ska kunna lita på varandra, eller hur?” Nathans leende blev ännu större och tillsammans styrde de stegen mot slottet.


Mitt i ilskan kunde Richard inte låta bli att le, för från den stunden hade de stått varandra nära.
”Jag får vara uppmärksam på hur eleverna från de andra elevhemmen är mot Quirinus”, mumlade han för sig själv. Han fortsatte gå vidare i hopp om att hitta sin väns son. James kom plötsligt springande mot honom.
”Professor MacGyver”, sa han andfått. ”Jag såg att Quirinus var i sjukhusflygeln, men när han fick se mig, vände han bort blicken och sa åt mig att gå. Jag fattar inte varför han gjorde det, jag ville bara lämna tillbaka väskan.”
Richard bet sig i läppen när han kom ihåg vad Snape hade skrikit år James i biblioteket.
”Mr Snape sa ju till dig att Quirinus försökte förstöra för dig och miss Evans”, sa han eftertänksamt. ”Då kan det hända att han tror du är arg på honom. Jag följer dig, så kan vi prata med honom.”
James såg lättad ut och tillsammans gick de till sjukhusflygeln. När de kom dit, såg Richard att Quirinus satt i en säng, så han och James gick in.
_________________________________________________________________________________

Ja, Snape och Wincott är inga änglar! Tur att Richard vågar ingripa och säga ifrån. Och tjugo poängs avdrag för Slytherin är ju ett bra straff! Hehe!


En snabb grej bara:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Snape har INGA känslor för Lily. Han försöker bara få Quirinus att må dåligt.

[b]Nu fick ni även se hur Richard och Nathan blev vänner.

Åh, vilket spännande kapitel! Och vad duktig Elzyii har varit som har kommit med idéer. Som jag har gjort till dig.

Spoiler från "Tårar från himlen":



Slutet tyder på att det är en cliffhanger, och att Miriams liv är i fara. Nu får vi hoppas någon kan ingripa i tid, så inget händer henne.
Håller tummarna för att det ska gå bra.

Tack för omtanken! ♥

Och tack för att du länkade till min berättelse i förra kapitlet! Ja, det blev ögongodis i förra avsnittet, hehe!

Håll ögonen öppna under söndag kväll! Då kommer ett nytt kapitel, bara två dagar försent.

Gullungar! Er respons betyder allt för mig! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen.)




ginnymollyw ♥



Pixelow





catradora och boknörd_

__________________________________________________________________________



Kapitel 12



Quirinus fortsatte att kika bakåt, så att pojken inte följde efter dem. När de kom till bilen, drog han en djup suck av lättnad. ”Han såg oss inte”, sa han och slöt ögonen.
”Kan jag få en förklaring nu?” Hans pappa lät både förvånad och orolig.
Innan Quirinus hann svara, sa Mia:
”Det var en pojke från Hogwarts som var i affären, och han är väldigt elak mot Quirinus!”
”Han tillhör Slytherin”, sa Quirinus. Han tvekade innan han tillade: ”Dessutom bor han i Spinnargränden, som ligger bara ett kvarter från farmors hus.”
Nathan tvärbromsade.
”Varför i hela friden har du inte sagt något tidigare?!” utbrast han och stirrade på honom.
”Jag kunde inte göra det”, muttrade Quirinus och tittade på sina knän. ”Jag vill ju kunna hälsa på farmor, utan att vara rädd. Och när jag var hos henne sist, gick det bra.”
”Men du borde ändå ha sagt något”, sa fadern strängt. ”Farmor måste ju också få veta vem pojken är, så hon kan hjälpa dig. Du skulle ha berättat för henne vad som händer!”
”Men älskling”, sa Mia vädjande. ”Var inte så hård nu. Nicole kan inte vara i närheten hela tiden, eller hur? Det gick ju bra i somras, och även nu i butiken.” Hon vände sig mot Quirinus och fortsatte: ”Du minns väl att du ska behandla honom som luft, eller vara snäll mot honom?”
”Ja.” Quirinus suckade. ”Men jag tänkte inte på det just då.” Nathan mjuknade.
”Det gick ju bra den här gången”, sa han och började köra. ”Jag hade tänkt att vi skulle åka till farmor nu på fredag, men vi kan be henne komma till oss istället”, tillade han. ”Skulle du vilja det, Quirinus?”
”Ja, det vore jättekul!” sa Quirinus och kände sig genast gladare. Medan de åkte, undrade han om den två år äldre pojken hade sett honom.
Det är klart att han inte gjorde, tänkte han. Då skulle han ha ropat tråkmåns eller något annat elakt efter mig.



När de kom hem, gick Quirinus upp på rummet med alla böcker, medan föräldrarna var nere i köket. Han tyckte att det hade varit en bra dag, trots att den elake pojken och hans vän var i bokhandeln samtidigt som han.
”Jag får försöka vara snäll mot honom, som mamma sa”, mumlade Quirinus för sig själv. ”Då blir det kanske lugnare.” Med den glada tanken valde han ut en av de nya skolböckerna och började läsa.


Mia dukade fram några koppar medan hennes man svängde på trollstaven så att tevattnet kokade. Hon kände sig lite illa till mods när hon såg hans bistra min.
”Jag var orolig för att du hade fått problem med hjärtat”, sa Nathan.
”Nejdå, jag har inte känt av det under hela dagen”, sa Mia och log. ”Det gick ju bra idag.”
”Jag förstår dock inte varför du och Quirinus inte sa något om den där pojken”, muttrade Nathan surt.
”Du var ju tvungen åka till Sankt Mungos”, påminde Mia honom. ”Jag märkte att något var tok samma dag som han skulle åka till Nicole. Efter lunchen gick han ut utan ett ord. När din mamma gjorde te, gick jag till bakgården och pratade med honom, så jag fick reda på varför han var bekymrad efter frukosten. Jag tror Quirinus ville låta bli att oroa oss och Nicole. Ingen av oss visste att den där pojken skulle vara i Diagongränden samtidigt som vi.” Hon slog sig ner vid bordet. Hennes man satte sig bredvid henne.
”Du har rätt”, sa han.
”Huvudsaken är att du inte drabbades av hjärtflimmer. Då hade det blivit jobbigt för oss alla tre.”
Mia kramade hans hand.
”Det kommer inte att ske igen”, sa hon bestämt. ”Jag har gjort så många besök hos läkaren nu, och jag börjar bli trött på sjukhuset. Jag har ju medicin, så jag klarar mig.” Hon pussade honom på munnen. ”Låt oss nu ha trevligt med Quirinus de här dagarna innan skolan börjar”, bad hon.
”Ja, det ska vi.” Maken log tillbaka. ”Medan vattnet kokar, ska jag transferera mig till mamma och fråga om hon kan komma nu på fredag, så slipper Quirinus vara rädd för att möta den där pojken.”
Han reste sig upp och med ett pang var han borta. Mia gick till övervåningen och såg att dörren till Quirinus sovrum var öppen. Hennes son låg på sin säng och läste en av de nya böckerna de hade köpt, och hon fick en klump i halsen. Den första september åker han, tänkte hon. Då kommer vi inte att få se varandra förrän i december. Men jag hoppas att hjärtat inte krånglar innan dess.
Hon svalde innan hon gick ner för att ta hand om tekannan.
_________________________________________________________

Återigen riktar jag mitt varma tack till Avis Fortunae, för hennes tips!!

Innan ni kommenterar, bör ni läsa detta: Nästa kapitel kan dröja, för jag ska vara hos föräldrarna en vecka. Min dator är inte bärbar, så det blir inget kapitel på fredagen den 17/7. Det kan komma antingen på söndagen den 19/7 eller på måndagen. Det är mer troligt att ni får hålla ögonen öppna på söndagen, då ett kapitel per vecka är målet!

Sedan har jag under senare år blivit en sådan person som gärna vill ha några kapitel i reserv, och dessvärre har jag kört fast på ett avsnitt. (Och även om jag inte hade gjort det, är det svårt att knåpa ihop några kapitel när jag är hos föräldrarna! )

Om jag måste ta en paus på obestämd tid, talar jag så klart om det!

Så håll ögonen öppna antingen på söndag, eller måndag! ♥