Avis Fortunae ♥



ginnymollyw ♥



Trezzan ♥



Ellpotter09 ♥




boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney och Fanny Lawiise ♥



Det här kapitlet kommer från tävlingsbidraget., Så jag tror att ni, Nymphie, Kintsugi och rönnbär, känner igen detta avsnitt, då ni har tummat inlägget på tävlingen för Kreativt skrivande.

Den är dock omskriven och ser annorlunda ut. Vill ni ha länken till tävlingsbidraget, kan ni skicka en uggla.

____________________________________________________


Kapitel 29


Hösten hade börjat komma på allvar under den andra veckan i oktober. Quirinus såg på träden som höll på att tappa sina löv. Han slog sig ner vid ett bord i biblioteket och drog fram läxan de hade fått i förvandlingskonst. Medan han sökte svar i sina böcker, tänkte han återigen på sina föräldrar och deras märkliga beteende under sommaren. Han mindes hur Mia vid några tillfällen suttit helt tyst och sett ledsen ut och ibland hade hon gråtit. Quirinus bet sig i läppen när han kom ihåg hur att han hade råkat slå ner moderns vas som gick i kras och utan förvarning hade hans mamma börjat snyfta, vilket skrämde honom. När han gjorde sitt bästa för att trösta henne, hade hon gråtit ännu mer och sagt att han inte var myndig. Lyckligtvis hade Nathan ingripit och efter maten blev allt bra igen. De hade traskat ut på ängen nära huset och njutit av värmen och en jordgubbspaj, som Nathan bakade, så de kunde ha en riktig picknick. Quirinus log när han tänkte på hur trevligt han och föräldrarna hade haft den där kvällen. Bråket om vasen hade de skrattat bort och allt blev bra.


Han funderade dock på vad det var Mia inte ville berätta för honom. Mia hade sagt att de skulle vänta, men frågan var bara på vad, och varför.
”Tänk om hon väntar barn?!” sa Quirinus tyst för sig själv. All oro han hade känt tidigare, försvann och ersattes med glädje och förväntan. Han bestämde sig för att ta itu med läxan senare, så han packade ner sina saker i skolväskan och letade i hyllorna efter böcker om barn, fast han hittade inga, vilket var synd. Han kunde ändå inte låta bli att le åt tanken att få ett litet syskon. ”Hoppas det blir en pojke”, sa han, och med den glada tanken lämnade han biblioteket. ”Fast en lillasyster vore inte så dumt. Det kan ju bli både en flicka och en pojke, och det skulle inte vara helt fel det heller.”
Han bestämde sig för att prata med MacGyver om saken, men det fick bli vid ett senare tillfälle, eftersom de inte hade försvar mot svartkonster idag. Medan tanken på att få ett syskon snurrade i huvudet, gick han mot klassrummet för att ha lektion i trollkonsthistoria.


Dagen gick långsamt framåt och när den sista lektionen äntligen var över, skyndade Quirinus sig iväg för att äta lite middag. Medan han tog lite köttgryta, kunde han inte låta bli att tänka på vad som kunde vara orsaken till föräldrarnas konstiga beteende. Han hade visserligen alltid haft det bra med sina föräldrar, men ett syskon skulle få honom att känna sig mindre ensam.
Hans händer darrade av iver så han höll sin bägare med pumpajuice i ett försök att sansa sig och undvika blickar. För att skingra tankarna gick han raskt till uppehållsrummet och plockade upp läxan i förvandlingskonst som han bara hade kikat på tidigare.


Efter en dryg timme var han klar med uppgiften och lade undan den i sovsalen, innan han skyndade sig iväg för att gå till MacGyvers kontor. När han kom till arbetsrummet, hämtade han andan ett par sekunder, innan han entusiastiskt knackade på dörren. Den öppnades och MacGyver dök upp.
”Det var en trevlig överraskning”, sa han glatt. ”Jag väntade mig inte att du skulle komma.”
”Jag stör väl inte?” undrade Quirinus.
”Inte alls. Det kan vara trevligt med ett avbrott i allt arbete.” MacGyver visade in honom. ”Slå dig ner, medan jag lägger undan några läxuppgifter jag har rättat”, tillade han.
Quirinus såg sig om på kontoret. En massa ovanliga föremål fanns i rummet och några märkliga djur syntes i olika burar. Det fanns även en bild på MacGyver själv när han verkade vara yngre och stod med en kvast i handen, medan de bruna ögonen lyste av stolthet.
”Har ni spelat quidditch?” frågade Quirinus förvånat.
”Ja, jag var sökare”, svarade MacGyver och log åt bilden. ”Gud, jag visste inte vad en kam var på den tiden!” utbrast han och pekade på kortet. ”Jag såg ut som ett troll!” Han skakade småskrattande på huvudet.
Quirinus log, innan han kastade en blick på skrivbordet och fick syn på två silverinramade fotografier, där en man och kvinna syntes. En kvinna med varma bruna ögon strålande mot dem, och hennes honungsblonda hår ramade in hennes hjärtformade ansikte.
På det andra kortet syntes en man, som hade samma grop i haken som MacGyver, och även näsan var likadan.
”Det är mina föräldrar om du undrar”, förklarade MacGyver och slog sig ner bakom sitt stora skrivbord.
”Ni är väldigt lik er pappa”, sa Quirinus.
”Ja, det finns många likheter mellan oss. Men jag ärvde mammas ögon och blonda hår. Pappa säger att jag har övertagit hennes tålamod och vänlighet.” MacGyver log sorgset, innan han vände sig mot Quirinus och tillade: ”Var det något du ville prata med mig om?”
”Ja, det … det är så att jag tror jag förstår varför mamma och pappa, men också farmor betedde sig konstigt i somras”, sa Quirinus ivrigt. Han tvekade ett par sekunder innan han fortsatte: ”Jag tror att hon väntar barn!”
”Barn?” MacGyver höjde ögonbrynen.
”Ja, ett barn.” Quirinus kände hur hjärtat bultade av lycka. ”Jag försökte hitta böcker om sådant i biblioteket, men det fanns inga. Fast jag har en känsla av att jag får ett syskon. Tror inte ni det också?”
MacGyver såg fundersam ut medan han strök sig över hakan. ”Det skulle förklara hennes utbrott”, sa han eftertänksamt. ”Jag har inga syskon, men jag vet att det kan vara jobbigt att kontrollera känslorna. Vi hade några grannar som väntade barn, och kvinnan kunde gråta för ingenting.”
Det blev tyst en stund.
”Men varför vill de vänta?” undrade Quirinus efter ett par minuter. ”Jag har ju rätt att få veta om jag ska bli storebror.”
”Mia och Nathan kanske är rädda att det ska hända något med bebisen”, sa MacGyver medan han fortsatte dra fingret över hakan. ”Du förstår Quirinus, ibland kan det bli falskt alarm, alltså att det inte finns något barn. Men om det är så att du ska få en syster, eller bror, vore det jättetrevligt för dig!” Ett varmt leende spred sig över hans läppar. ”Jag fick då inga syskon, så jag blir nästan lite avundsjuk.”
”Jag kanske ska vänta tills de talar om det själva”, sa Quirinus. ”Det är ju dumt om det inte stämmer.”
”Alldeles riktigt”, instämde MacGyver. ”Det är bättre att ha tålamod, så får du se.”
Quirinus tackade för hjälpen, innan han sa god natt och gick tillbaka till Ravenclawtornet.


Den kvällen hade han svårt att sova, för han kände sig nervös. ”Jag får hoppas inget händer”, viskade han för sig själv. ”Men om jag får ett syskon, ska jag hjälpa till så mycket jag kan!” Han log innan han till slut somnade.
Inte ens Snape eller Wincott kunde störa hans glädje.
____________________________________________________

Hoppas ni gillade kapitlet! Oj, Quirinus tror att han ska bli storebror, och att det är därför Mia, Nathan och Nicole har betett sig konstigt. Tyvärr är det, som vi alla vet, inte fallet.

Tack till Avis Fortunae, som har tagit sig tid att hjälpa mig läsa igenom delar av texten, och komma med fina tips.

Ja, det är fruktansvärt!

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥




boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw och Fanny Lawiise ♥


Detta kapitel är skrivet ur Richards perspektiv, bara så ni vet.
_________________________________________________________________

Kapitel 28


Richard hörde hur Quirinus steg dog bort i korridoren.
”Han är en bra pojke”, sa han för sig själv, medan han samlade ihop sina papper och böcker. ”Men det låter väldigt konstigt att Mia och Nathan åker iväg, utan att säga vart de ska. Det här med Mias utbrott känns ju inte så kul.” Han lade sina saker i väskan och tog bort alla anteckningar från tavlan. ”Är man en familj, ska man ju vara ärliga mot varandra.”
Richard tog sig till sitt kontor och när han kom in, slog han sig ner vid ett stort skrivbord. Han kastade en blick på två fotografier som stod där. På den ena bilden log hans far, Denzel MacGyver, mot kameran medan hans blå ögon hade en busaktig glimt och Richard hade ärvt hans grop i hakan. Hans mor, Sophie MacGyver, sken som en sol, medan hennes chokladbruna ögon utstrålade värme och hennes honungsblonda hår ramade in det hjärtformade ansiktet. Richard kände hur det sved i hjärtat när han kom ihåg vad som hade hänt när han var femton år och sommarlovet hade börjat.


Fåglarnas glada kvittrande fick Richard att vakna. Han sträckte på sig, innan han slet isär gardinerna. Det var första dagen på sommarlovet och han log när han såg hur solen lyste över fruktträdgården utanför hans sovrum.
”Vad synd att Nathan bor så långt bort”, mumlade han för sig själv. ”Då kunde vi umgås. Men annars kan vi bjuda hit honom någon gång under lovet. Idag ser det ut att bli varmt, så jag kan ju fråga mamma och pappa om vi kan åka till stranden! Det skulle vara skönt att svalka av sig, och har jag tur, får jag kanske se en groda!”
Tanken på att få bada gjorde honom glad, så han slängde av sig täcket och klev upp. Just som han letade efter sina badbyxor, öppnades dörren och hans pappa kom in. Denzel såg spänd ut och hans blå ögon lyste av oro.
”Jag skulle just väcka dig”, sa han ängsligt. ”Du måste klä på dig och följa med till Sankt Mungos sjukhus.”
”Har det hänt något?” undrade Richard förbryllat.
”Det är din mamma”, svarade fadern och i nästa ögonblick darrade hans underläpp. ”I går, när du hade gått och lagt dig, fick hon några konstiga blåsor. Vi trodde först att det inte var så allvarligt, men vid tvåtiden i morse klagade hon på att det gjorde ont, så vi åkte till sjukhuset. Botarna kunde konstatera att hon har fått stänkkoppor.” Han såg bedrövad ut. ”Jag trodde att det skulle bli en bra början på sommarlovet för dig”, tillade han.
”Det är viktigare att veta hur mamma mår”, sa Richard allvarsamt och drog fram jeans och en svart t-shirt. ”Jag ska bara borsta tänderna, så kan vi åka.”
Denzel log tacksamt.
”Vilken tur att du förstår!” sa han och gav honom en snabb kram.
En stund senare befann de sig på andra våningen på Sankt Mungos. En boterska visade in dem i sjukhussalen. Mitt i rummet såg Richard sin mor, där hon satt i en säng. Sophie höll blicken fäst på sin arm med bister min.
”Mamma?” sa Richard försiktigt när han kom fram mot sängen. Modern tittade upp och log.
”Åh, Richard”, sa hon medan hennes chokladbruna ögon glimmade vänligt. ”Så bra att du kommer!”
Hon sträckte sig för att ge honom en kram, men en botare ställde sig mellan dem. ”Jag är ledsen, mrs MacGyver, men sjukdomen är smittsam”, förklarade han. ”Därför är det bra om ni är försiktiga.”
”Jag förstår”, sa Sophie med en sorgsen suck.
Botaren log medlidsamt innan han gick.
”Hur mår du mamma?” undrade Richard, medan han fick en klump i magen.
”Det gör lite ont”, svarade modern och strök sitt blonda hår bakåt. ”Men har vi tur, kanske jag kan lämna sjukhuset innan hösten”, tillade hon.
Richard kände sig lite hoppfull och slog sig ner på en stol. ”Botarna kommer att kunna hjälpa dig. Nathans föräldrar brukar hjälpa en massa trollkarlar och häxor på tredje våningen.”
”Ja, men det här är en annan sak”, sa Denzel försiktigt. Han bet sig i läppen och fortsatte: ”I och med att kopporna är smittsamma, kan vi inte vara helt säkra. Du måste vara beredd på att vi måste vänta.”
”Det blir inte något roligt sommarlov för dig.” Sophie såg dyster ut. ”Vi bör hålla modet uppe, men det finns tyvärr en risk att jag kanske…” Hennes röst dog bort.
Richard blev med ens iskall inombords, men sedan svalde han och sa:
”Jag förstår, mamma. Jag vill ändå hoppas att du blir frisk. Och pappa och jag kommer att hälsa på dig så ofta vi kan.”
”Det ska vi.” Denzel log, men leendet nådde inte ögonen. ”Sommaren blir väldigt annorlunda.”
En spänd tystnad sänkte sig över rummet.
”Vi vill i alla fall att du ska veta vad som pågår”, sa Sophie efter några minuter. ”Dessutom är du mogen nog att förstå vad som kan hända.”
”Jag vet”, sa Richard. ”Men jag lever på hoppet, och har vi tur, kan du komma hem, så vi kan hitta på en massa saker!” Han kunde inte låta bli att le när han tillade: ”Vi kan till exempel stänka vatten på pappa om han skulle råka somna i solen!”
Vid de orden kunde ingen av dem hålla sig för skratt.


Richard suckade när han tänkte på att Sophie hade fått vistas på sjukhuset hela sommaren, och varje dag hade han försökt hålla modet uppe. ”Jag hoppas Quirinus får svar”, mumlade han för sig själv. Han suckade och reste sig upp för att få lite middag. Tankarna på att hans gamle vän hade problem, lämnade honom ingen ro.
Jag skulle kunna skriva till Nathan, tänkte han medan han tog lite kyckling. Men det är ju samtidigt dumt att lägga sig i, om de nu har problem med äktenskapet.
Han kastade en snabb blick mot Ravenclawbordet. Quirinus satt och åt sin mat, medan han läste en bok som han hade lutat mot en safttillbringare, och han såg betydligt lugnare ut än vad han gjorde under deras pratstund.
Allt jag kan göra är att finnas till hands för Quirinus, tänkte Richard. På så sätt slipper han bära all oro själv. Efter någon timme avslutade han middagen och gick tillbaka till sitt kontor. Han drog fram elevernas läxuppgifter, men medan han läste dem, kunde han ändå inte sluta tänka på Nathan och Mia. Jag får vänta och se. Förhoppningsvis är det inte så allvarligt som Quirinus tror.
Richard log vid tanken och fortsatte betygsätta elevernas hemuppgifter.
_________________________________________________________________

Hoppas ni gillade kapitlet! Kom gärna med tips om något låter galet.

Åh, det här kapitlet var riktigt bra! Det kändes som en stor sorg tynger Miriam ordentligt och hon befaller Jessica att gå.

När det gäller spoilern, så älskar jag hur du lyckades väva in Quirinus på ett smidigt sätt!
I alla fall så verkar Miriam inte må så bra, och vi kan undra hur det ska gå. Nu får vi se hur det ska gå för henne.

Såg hur du gjorde med tipset, och det blev en bra kompromiss! Alltså att du tog bort "verkligen" här, men behöll ordet i Prinsen.

Här kommer mer tips:

Jag kramade med iskalla händer om tvättstället.

Jag skulle vilja byta plats på några ord, så det låter naturligt.

Med iskalla händer kramade jag om tvättstället.


Hade inte nämnt händelsen för Severus eller ens tänkt särskilt mycket på saken, för att jag litade så oskuldsfullt på Elli och hur hon valde sina vänner.

Lägg till ett ord, så det låter naturligt.

Jag hade inte nämnt händelsen för Severus eller ens tänkt särskilt mycket på saken, för att jag litade så oskuldsfullt på Elli och hur hon valde sina vänner.


I övrigt var det superbra kapitel, om än väldigt mörkt! Men det minns jag att vi diskuterade via ugglan.

Åh, nästa vecka blir det spännande!




Dock undrar jag en sak, som du kan svara på via ugglan. (Så blir det inte off-topic.)

Kommer du att börja uppdatera på fredagar istället? Eller är det bara en slump?

Avis Fortunae, för hon har stöttat mig under några jobbiga veckor, samt att hon tar sig tid att hjälpa mig, om jag funderar om något angående "Tårar från himlen".

Trezzan, för även hon har stöttat mig under jobbiga veckor, samt är förstående.

Ruby Black för att hon har lätt att förlåta, och har även hon stöttat mig. Dessutom är hon förstående.

Stor kram till er!

Det går väldigt bra att läsa trots svordomarna!
Jag har ju sett "Die Hard" väldigt många gånger.

I alla fall blir det kul att läsa nästa kapitel!

Låter toppen!

Trezzan, du har en poäng i det du skriver. Får klura. Annars tänkte jag att ett extra otd förstärker länslan.

Vilket underbart kapitel! Riktigt spännande! När det nämns att Snape hatar flaskor, blir jag påmind om återblicken som finns i Prinsen! Se Kapitel 25 - 1967. Lite roligt att Eileen och Eugene nämndes i texten. Nu kan man ju undra när man får se Euegene igen. Men det är bara ett önsketänkande. Hm... jag är förvånad över att han inte tänker på Quirinus. Det skulle få honom att känna sig lite märktig, eller skämmas. Men du gör som du vill.

Tips:

Severus hatar flaskor.

Meningen kommer på slutet av berättelsen. Lägg till "verkligen", så det inte blir en upprepning från första meningen.

Severus hatar verkligen flaskor.

I övrigt är det jättebra!

Jag hoppas också det!