Det är roligt att du gillar tanken.

För i femman...

Jag kom på en sak nu på morgonen! Nästa vecka är vi inne på kapitel 32 på våra berättelser!

Är det ödet? Eller är det en slump? Vem vet.

Hoppas ni har haft det trevligt, denna valborgsmässoafton! Och vad passar bättre än ett nytt kapitel!


Avis Fortunae ♥



rönnbär ♥



Nymphie och Kintsugi ♥



Ellpotter09 ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Trezzan och Fanny Lawiise ♥



Ja, kära vänner, som ni minns, så somnade Mia in efter problemet med hjärtat. Det tog Nathan hårt, och han fick svårt att kontakta Quirinus. Mot slutet av kapitlet skrev han dock ett brev till rektorn, för att be honom prata med Quirinus. Så ladda med näsdukar för säkerhets skull.

Detta avsnitt fanns med i tävlingsbidraget, men jag har upptäckt att det är slarvigt skrivet, och det beror på att jag skrev under tidspress. Men nu är det ”renskrivet” och ser ”städat” ut.

En sak till, angående att Nathan skickade till rektorn i föregående kapitel, och inte Quirinus: Det är INTE av elakhet. Nathan vet bara att ugglorna brukar komma med posten på morgonen, och då är han kanske osäker på hur de andra eleverna skulle kunna reagera.

Då är det bättre att ta det med rektorn, som kan förmedla budskapet på ett bra sätt, utan att de andra eleverna ser på. (Det skulle ju inte vara så bra att ge Snape och Wincott vatten på kvarnen, om Quirinus läst brevet vid frukostbordet, och börjar gråta.) Dessutom är det ju Dumbledore som bestämmer på skolan, så han kan ju ge Nathan tillåtelse att komma och hämta Quirinus. (Om ni går tillbaka till kapitel 30, så ser ni att jag har ändrat så Nathan pratar för sig själv, och tar upp allt jag skrivit.)

_________________________________________________________________________


Kapitel 31


Tre dagar hade gått utan att Quirinus visste något om moderns död, så han fortsatte sköta sina uppgifter som vanligt. Han kikade dock ifall en uggla skulle komma nu under frukosten, i hopp om att hans föräldrar skulle skriva något om barnet. Men tyvärr kom ingen uggla flygande, så han böjde sig besviket ner över sin äggröra.
Det är kanske för tidigt för dem att säga något, tänkte han. Det syntes ju inte på mamma att hon väntade barn. Men hon var faktiskt trött, så det kan mycket väl vara så att jag ska bli storebror!
Tanken fick honom på lite gladare humör och han avslutade frukosten för att gå till trolldryckslektionen. Han huttrade när han kom ner till fängelsehålorna. Kylan utomhus hade nämligen börjat tränga sig in genom slottets väggar.
”Tur att det inte regnar”, mumlade Quirinus för sig själv. ”Jag kanske ska gå en promenad under lunchen, det är ganska fint väder, även om löven börjar försvinna. Om jag hittar några, kan jag pressa dem och skicka dem till mamma. Hon älskar färgerna.”
Dörren till klassrummet öppnades och professor Snigelhorn visade in dem. Hans runda ansikte lyste av iver när han pratade om elixiret de skulle framställa den här dagen. Quirinus läste igenom anvisningarna noga och letade fram alla ingredienser. Just som han skulle sätta igång, hördes en knackning.
”Kom in”, ropade Snigelhorn muntert.
Dörren öppnades och Quirinus såg hur hans elevhemsföreståndare, professor Flitwick skyndade fram genom rummet. Flitwick, som var väldigt kort, såg nervös ut när han stod bredvid Snigelhorn och gjorde ett tecken åt honom att böja sig ner.
När Snigelhorn hörde vad Flitwick viskade, såg han först chockad ut, men sedan kastade han en medlidsam blick på Quirinus, som blev förvånad. Vad var det som pågick?
”Ni får gå tidigare idag”, sa professor Snigelhorn plötsligt. Eleverna utbytte förbryllade blickar, men de ställde ändå tillbaka sina kittlar och ingredienser. Professor Flitwick skyndade sig fram mot Quirinus och viskade:
”Rektorn har bett mig hämta dig till hans kontor. Det är väldigt viktigt.”
”Jag kommer också med”, sa Snigelhorn raskt. ”Packa dina saker, så går vi dit tillsammans.”
Quirinus tyckte att det lät alltmer konstigt, men han lydde och lade ner sina böcker i väskan, innan han följde med de båda lärarna.


När de anlände till arbetsrummet, satt Albus Dumbledore bakom sitt jättelika skrivbord.
”Åh, så bra att du kommer”, sa han vänligt. ”Var snäll och sätt dig ner, Quirinus”, tillade han och gjorde en gest mot stolen. Quirinus, som kände sig ännu mer förvirrad, gjorde som han blev tillsagd. En spänd tystnad sänkte sig över rummet.
”Ja, Quirinus, du undrar nog varför jag ville att du skulle komma”, sa Dumbledore till slut.
”Ja, sir”, sa Quirinus. ”Har jag gjort något fel?”
”Nej.” Dumbledore granskade honom genom sina halvmåneformade glasögon. ”Jag fick ett brev av din pappa nu efter frukost”, sa han. ”Din mamma… din mamma blev sjuk förra månaden. Hon blev tvungen att åka direkt till sjukhuset.”
”Sjukhuset?” Quirinus trodde inte sina öron.
Snigelhorn och Flitwick gav honom en medkännande blick.
”Ja, din pappa skriver att det skedde när du hade klivit på tåget”, sa Dumbledore försiktigt. ”Hon har varit där sedan dess.”
Det lät ytterst märkligt, tyckte Quirinus. Hur kunde en bebis göra så att Mia var tvungen att vistas på sjukhus? Det hade ju inte funnits tecken på att hon var gravid.
”Är… ni säker på att mamma var tvungen att sova på sjukhus? Ett barn kan väl inte orsaka någon sjukdom?”
”Barn?” Dumbledore såg förvånad ut.
”Ja, ett barn”, sa Quirinus raskt. ”I somras betedde hon sig konstigt, och jag tyckte det var underligt, men för några dagar sedan tänkte jag att hon väntar barn.”
Dumbledore klev upp från stolen och gick runt skrivbordet. ”Quirinus, lyssna på mig”, bad han och tog Quirinus hand i sin. ”Det rörde sig inte om ett barn. Mia fick problem med hjärtat någon gång under sommarlovet, och det blev värre trots att hon gick till läkaren några gånger.”
En iskall hand grep tag om Quirinus eget hjärta och han blev alldeles kallsvettig.
”Kommer… kommer mamma att… att bli frisk?” undrade han ängsligt.
Varken rektorn, Flitwick eller Snigelhorn svarade på en gång, men alla tre såg deltagande ut.
”Snälla, säg att pappa skrev ifall läkarna gör allt de kan för att hon ska bli bra!” vädjade Quirinus, som inte stod ut med tystnaden.
Dumbledore harklade sig och sa:
”Jag måste tyvärr tala om att… din mor avled för några dagar sedan.”
Orden sköljde över Quirinus som en våg och han kippade efter andan.
”Nej!” viskade han förfärat. ”Nej, det är inte sant! Inte mamma!”
”Jag förstår att du är chockad”, sa Flitwick som hade kommit fram till honom.
”Jag vill inte tro det!” sa Quirinus, som kämpade för att hålla tillbaka tårarna. ”Hon får inte vara död! Varför sa de inget?!”
”Det vet vi inte”, sa Snigelhorn försiktigt.
Men Quirinus kunde inte hejda sig, utan började snyfta förtvivlat, samtidigt som skuldkänslor angrep honom.
”Låt tårarna rinna”, uppmanade Dumbledore vänligt medan han drog fram en näsduk. ”Tänk på att din mamma alltid kommer att finnas i dina minnen”, tillade han.
”Jag skulle ha varit hos henne!” sa Quirinus medan tårarna rann nerför kinderna. ”Mamma är borta och jag fick i-inte vara med henne!”
”Anklaga inte dig själv”, bad rektorn. ”Jag har skickat ett brev till din pappa, så han kommer och hämtar dig.”


Plötsligt hördes ljud från eldstaden och en lång man med mörkbrunt hår stod i rummet. Hans gröna ögon var blanka och han såg väldigt förtvivlad ut.
”Pappa?” sa Quirinus och reste sig upp.
”Åh, Quirinus!” utropade Nathan. ”Din mamma… Mia… jag…” Han avbröt sig.
Quirinus tog några osäkra steg mot sin far, samtidigt som han darrade inombords.
”När fick mamma problem med hjärtat?” undrade han med låg röst.
”Det var den där gången då du var hos farmor”, svarade Nathan. ”Mia var ute i trädgården och planterade blommor, när hon plötsligt tog sig för hjärtat! Vi åkte till sjukhuset, som är för mugglare, men då var det inte någon fara för hennes liv.” Hans underläpp darrade när han tillade: ”Dessvärre började hon känna av det då och då, och den sista veckan var hon på en kontroll, och läkaren märkte att något var på tok!”
”Det är ju fruktansvärt!” utropade Snigelhorn.
”Ni sa inget till mig!” Quirinus märkte att sorgen ersattes med vrede. ”Den där gången jag slog ner vasen, hörde jag att du frågade när du och mamma skulle berätta något och hon sa inte än. Jag har under dagarna trott att hon väntade barn, men det var hjärtat hela tiden! Men ni sa inget!” Utan att hejda sig, knöt han händerna och hamrade mot sin fars mage, samtidigt som tårar av ilska rann nerför kinderna. ”Hur kunde ni?! Hur kunde ni?!” skrek han medan han slog vilt.
”Snälla, lugna dig!” vädjade Nathan och grep tag om hans handleder. ”Jag ville göra det.”
”Men du lät bli!” fräste Quirinus och försökte slita sig loss.
”Mia ville inte att du skulle bli ängslig.” Fadern böjde sig ner så att deras blickar möttes. ”Hon tyckte att det var bäst att du fick koncentrera dig på dina uppgifter”, tillade han.
”Du kunde ha kommit och hämtat mig!” Quirinus vände bort blicken. ”Hon… hon ä-är borta, men jag fick inte vara med! Ni ljög för mig!”
”De ville…”, började Flitwick, men Dumbledore hejdade honom. ”Låt honom släppa fram alla känslor”, bad han.
”Jag fick inte säga adjö till mamma!” upprepade Quirinus argt. ”Du… undanhöll allt fram t-t-t-tills nu! Var du ens hos henne?”
”Nej, hon föreslog att jag skulle ta mig en kopp te. När jag kom tillbaka, hade hon somnat in.” Nathan drog en skälvande suck. ”Men hon bad mig säga att hon älskade dig, och det kommer hon alltid att göra.”
Quirinus brast återigen i gråt och lät sig omfamnas av sin pappa.
”Mamma är borta!” kved han medan nya tårar rann nerför kinderna.
”Jag vet”, viskade Nathan, som hade börjat gråta, han också. Utanför fönstret blåste det till storm och alla löven fladdrade förbi.
Quirinus snyftade ännu mer, när han förstod att modern aldrig skulle få uppleva hösten och alla dess vackra färger. Hon skulle inte heller få se hans tavla med pressade löv, som han hade tänkt göra åt henne. Det började regna, och han intalade sig själv att hans mamma var uppe i himlen och grät för hans skull. Hösten skulle bli lång och sorglig.
_______________________________________________________________________________

Ett hjärtligt tack till Avis Fortunae, som tagit sig tid att komma med tips! ♥
Nu har ni även fått titelns innebörd.

Jag vet att det blev sorgligt med Mia, och att Quirinus reagerade med ilska! Men jag tänker att texten inte skulle ha fått samma djup, om föräldrarna hade berättat vad som hänt.

Sedan skulle ju Quirinus kanske slarva med sina uppgifter, och fått utskällning av lärarna, om han skulle gå och vara orolig för Mia. Det hade varit extra jobbigt om Nathan hade skickat en uggla och berättat att Mia är döende, och då hade Quirinus varit tvungen att förbereda sig på att hon ska somna in.

Spoiler från Quirrells första år på Hogwarts



Sedan har jag några frågor till er, som ni kan få fundera på. (OBS! Det är ingen tävling! Tänk hellre att det är frågor man får när man har en bokcirkel.)

1. Skulle berättelsen ha blivit lika bra, om Quirinus fått veta under sommaren vad som hänt? Hade berättelsen haft samma effekt och djup, om han varit förberedd på det?

2. Tror ni inte det hade varit jobbigt för honom att tänka på det under lektionerna, måltiderna och rasterna?

3. Skulle det inte bli besvärligt för honom om han tänkte på Mia, och därmed slarvade under lektionerna, och så kanske lärarna hade blivit stränga mot honom, just för att han slarvar eller inte är uppmärksam? (MacGyver skulle dock vara förstående, för han har själv förlorat en förälder. Se biografin, om ni vill.)

MacGyvers biografi

Läs dessa frågor högt för er själva, och sen kan ni svara, nästa gång ni kommenterar.

Åh, herregud! Så bra kapitlet är! Jag blev nästan förstummad över att Snape gråter! Inför Miriam/Metrimona dessutom! Jag blir som sagt chockad. För det hör ju inte till vanligheterna!
Alla händelser som hänt tidigare, bubblar upp inom dem, och det är tungt.
Nu är frågan vad som ska hända sedan. Om hon får återse trion, Remus, Sirius, Tonks och de andra i Ordern igen.


Först var det omöjligt. Och skuggan borta i dörren liksom krympte, försvann in i väggen ännu mer. Tills den började dra sig utåt igen. Bort från mig. Jag såg efter honom med Quirinus röst ekande i mitt huvud.

Hans mardrömmar håller på att besegra honom. Hur mycket jag än kan tycka att han förtjänar dem, så är det inte den rätta vägen att gå. M, det får bara inte ske, jag bönfaller dig.

Jag bara ÄLSKAR hur du låter Quirinus lämna "spår" efter sig! Jag får en tydlig känsla av att han finns i Miriam medvetande. Undrar hur Harry, Ron och Hermione kommer att reagera, om de får veta det. Kan nästan se hur Hermione blir tårögd när hon får höra att han har skuldkänslor för det han gjort.

Jag har inga tips att ge dig den här gången, men det får gå ändå. (Skulle jag se något, meddelar jag via ugglan.)
OJ! Hjälp, jag har ju glömt bort att det är några elever som känner till att Miriam är mugglare! (Nu minns jag dock inte vilka det var.) Hur ska det gå?! Det hoppas jag att vi får veta så småningom. Jag undrar om hon vet att de känner till hennes hemlighet. Nå, det är bara att läsa vidare.

Angående det du skrev i spoilern:


Men som du säger, så får vi se vad som händer.

Superbra kapitel, som vanligt. Det förgyller lördagarna i den grå vardagen som uppstått på grund av corona. (Förlåt! Men jag är så urbota less på detta virus. Jag vill bara ha tillbaka våra liv.)

Grattis, Leoney!
Hoppas du får en trevlig dag! Är det något särskilt du vill ha?

Säg till i så fall, så kan jag sälja på marknaden.

En tårta för att krydda din dag!

Det skulle inte vara dumt att få max fem försök på frågesporten.

Sedan vore det bra att välja om man vill ha en liten ledtråd till varje fråga.

Eller räknas ledtrådarna som fusk, mitchan, Emmi,Salem och scarhead ?

Att förhandsgranska ugglorna skulle vara jättebra! Då kan man se om en gif/bild kommer med, eller om all text är med, och har rätt färgkoder, eller dylikt.

Visst vore det toppen, Avis Fortunae?

För jag har märkt att ibland kommer inte de bilder man vill ha, fram i ugglan, och det är störigt när man upptäcker det efter att man har skickat meddelandet. (Vi kan ju förhandsgranska inläggen på forumet, och det brukar underlätta.)

Lite fler färger på lapparna på anslagstavlan vore kul! Typ gröna lappar i olika nyanser, (som mintgrönt, lime, ljusgrönt, etc.), rosa i andra nyanser och blått i olika nyanser. (Ljusblått, marinblått, etc.) Turkost är också fint, och andra kanske gillar orange.

Tack för svaret!

Så reagerade jag när jag läste kapitlet! Det var riktigt fint när Miriam och Quirinus hade en pratstund! Och för några dagar sedan undrade jag om han skulle nämna moster Lucy och Harold, och det gjorde han. Och jag älskar hur du får med tårar, och även lite skadeglädje i honom. Hm... jag undrar hur Snape reagerar när han får veta vad som hänt. En annan sak man kan fråga sig. Tänk om Quirinus uppenbarar sig för honom?! Då lär väl Snape svimma av chock! Hehe!



Jättebra kapitel som sagt var. Du fick fram Quirinus skuldkänslor, och hans vilja att hjälpa, på ett bra och magiskt sätt! Nu får vi se om Miriam kan följa hans goda råd. Nu längtar jag med spänning på nästa kapitel.


Lite tips. (Ge och ta, du vet! )

“Ja, jag känner igen er, mr …”, började jag men han han avbröt mig genast med mjuk stämma: “Snälla, säg Quirinus.”




Lägg gärna till ett kommatecken på det röda stället. Dessutom har det smugit in ett extra "han".

“Ja, jag känner igen er, mr …”, började jag, men han avbröt mig genast med mjuk stämma: “Snälla, säg Quirinus.”


Han darrade till i en snyftning och skräck blev synlig i hans ögon. Det var tydligt att han mindes den fruktansvärda tid då han varit tvungen att agera som ett redskap åt ondskan. Då han hade tvingats att försöka skada Harry, den unge pojke vars far han egentligen höll så högt. James hade räddat Quirinus liv och varit ett stöd i hans svåra ungdom. Där Severus, däremot, varit en av dem som utsatte honom för lidande.

Du gör så klart som du vill, men jag undrar om det vore bra och väva in hur James räddade honom? Alla har kanske inte läst Kraften och Quirrells första år på Hogwarts, och då kan det kanske vara bra att nämna hur James kom till hans undsättning. Men du bestämmer själv. Lägg till ett ord i meningen som har med Snape att göra, så blir det mer naturligt.

Han darrade till i en snyftning och skräck blev synlig i hans ögon. Det var tydligt att han mindes den fruktansvärda tid då han varit tvungen att agera som ett redskap åt ondskan. Då han hade tvingats att försöka skada Harry, den unge pojke vars far han egentligen höll så högt. James hade räddat Quirinus liv och varit ett stöd i hans svåra ungdom. Där hade Severus däremot varit en av dem som utsatte honom för lidande.



Och vårt samtal om liv, död, skuld och förlåtelse lade sig som ett lugn på djupet av min själ. Kuddarna bakom mig var tröstande mjuka och täcket vänligt varmt. Efter en stund föll mina ögon igen och någonstans mellan vaka och sömn tyckte jag mig höra Quirinus vänliga röst viska: “Sov gott nu, M … ibland önskar jag, att jag hade fått samma möjlighet som du att kunna fortsätta. Du kommer inte att behöva välja livet. Det har redan valt dig …” och när ljuset väckte mig var Quirinus borta. Som om han varit en dröm.

Flytta ner Quirinus dialog, så det inte blir som en klump.

Och vårt samtal om liv, död, skuld och förlåtelse lade sig som ett lugn på djupet av min själ. Kuddarna bakom mig var tröstande mjuka och täcket vänligt varmt. Efter en stund föll mina ögon igen och någonstans mellan vaka och sömn tyckte jag mig höra Quirinus vänliga röst viska:
“Sov gott nu, M … ibland önskar jag, att jag hade fått samma möjlighet som du att kunna fortsätta. Du kommer inte att behöva välja livet. Det har redan valt dig …”
Och när ljuset väckte mig var Quirinus borta. Som om han varit en dröm.

Nu längtar jag till nästa kapitel!

EDIT: Nu kan man ju fundera om Quirinus verkligen var där. eller om hon bara drömde. Men å andra sidan, så var hon väl vaken i kapitel 29? Ja, jag tror man får avgöra själv om det var en dröm, eller om det var verklighet. Om det nu var på riktigt, kanske han lämnar ett tecken.

Minihäst, tack för dina varma ord! Ja, jag minns att jag fick sudda blyertsprickar från en bok jag lånat, och det var inte alls kul! Så därför gav jag ut varningar, så blir allt bra! Hoppas du gillade min text om intresset för skrivning, samt tips som kan vara användbara, om man vill skriva.

Avis Fortunae, din text var suverän!

Newt's Niffler
theLilyPotter
Leoney
PansyMalfoyParkinson
Fjalar
Ida_Cho
GinnyHermionePotter
Atira


Ni har också varit jätteduktiga!

Avis Fortunae ♥



Ellpotter09 ♥



Trezzan och rönnbär ♥



Nymphie och Kintsugi ♥


ginnymollyw ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, och Fanny Lawiise ♥



Ja, kära vänner. Idag är det fredag och då blir det ett nytt kapitel. Detta avsnitt är skrivet ur Nathans perspektiv, så det blir lite annorlunda.

Jag vill passa på att tipsa er om att läsa Borgen, som Avis Fortunae har skrivit! I det senaste kapitlet, som är mycket bra, har en mycket speciell karaktär dykt upp!
_________________________________________________________________


Kapitel 30


De mörka molnen drog över himlen och det skulle kunna regna när som helst. Nathan såg på dem ett par sekunder innan vände sig bort och betraktade sin hustru, som låg i en sjukhussäng. Två dagar efter Quirinus födelsedag, hade hon blivit sämre och trots läkarnas undersökningar, blev hon inte frisk. Mia öppnade långsamt ögonen och log ett matt leende. ”Har du suttit här hela natten?” frågade hon.
”Vad ska jag annars göra?” Nathan satte sig på en stol och tog hennes hand. ”Jag är orolig för dig. Ända sedan Quirinus åkte tillbaka, har du varit tvungen att ligga här!” sa han. ”Vi skulle ha sagt något om det första sjukhusbesöket du gjorde, medan han var hos min mamma!”
”Du vet att han skulle ha blivit ängslig!” sa Mia bestämt. ”Minns du inte vad doktorn sa första gången jag besökte honom?” Nathan svarade först inte, för han ville helst glömma hur det hade varit. Han kunde inte sluta tänka på hur hans fru hade planterat blommor, när hon plötsligt tagit sig för hjärtat och fått svårt att andas. Enligt läkarna hade det rört sig om något mugglarna kallade hjärtflimmer, men just då hade hon klarat sig.
”Minns du vad han sa första gången?” upprepade Mia.
”Han… han sa att han var säker på att det inte var någon fara”, svarade Nathan motvilligt. ”Men se på dig!” tillade han upprört. ”Du… du ä-är alldeles blek! Och de där läkarna har pratat om att ditt hjärta inte är som det ska!”
”Jag vet.” Mia höjde försiktigt sin ena hand och rörde hans kind. ”Jag vet att det blev fler sjukhusbesök än vad vi hoppades på. Hjärtat är inte som det ska, och min pappa hade något liknande.” Hon fick plötsligt tårar i ögonen. ”Och din magi kan inte hjälpa mig.”
Nathan kramade hennes hand hårt.
”Säg inte så”, vädjade han. ”Vi ska ta oss ur det här!”
Mia bet sig i läppen, men innan hon hann säga något, kom en läkare med mörk hy fram till dem.
Trots oron, log Nathan, för mannen hade tagit emot dem första gången de hade kommit till sjukhuset. Doktor Graham Young var en smal, gråhårig man med vänliga bruna ögon, och han såg väldigt bekymrad ut.
”Jag skulle behöva prata med er, mr Quirrell”, sa han, innan han kastade en menande blick på Mia. ”I enrum.”
”Det går bra, Nathan.” Mia log förstående. ”Gå du.”
Nathan tryckte hennes hand innan han motvilligt följde med doktor Young till korridoren.


De stirrade tyst på varandra.
”Ja, mr Quirrell”, sa den äldre mannen försiktigt. ”Vi har gjort grundliga undersökningar på er fru, och jag kan tyvärr inte ge er goda nyheter.”
"Vad menar ni?” Nathan blev torr i munnen. ”Hon hade hjärtflimmer i somras, men ni sa att det kanske inte var så allvarligt och att hon skulle bli frisk.” Han tvekade innan han tillade: ”Vi kom ju så fort vi kunde i början av september, när hon klagade på smärtor.”
”Det vet jag.” Doktor Young lade en hand på hans axel. ”Men efter hennes första besök kom ni då och då och vi tog prover. Nu har vi som sagt upptäckt att det inte går att göra något mer. Hon har under sin vistelse fått en kraftig hjärtattack, och hon berättade att hennes pappa hade något liknande. Det är ärftligt, så vi kan tyvärr inte hjälpa henne.”
Nathan satte sig snabbt ner på en stol, medan han kippade efter andan, samtidigt som han tänkte på sin son.
”Hur… hur lång tid har hon kvar?” frågade han. ”Vad ska jag s-säga till vår son?! Han är på sin skola och det är… långt dit!” ”Försök berätta så skonsamt ni kan”, sa doktorn vänligt. ”Hör efter om er son kan få lämna skolan, för att ta farväl.”
”Jag… ska försöka.” Nathan kämpade för att hålla tårarna tillbaka.
Doktorn tryckte hans hand innan han gick.
Nathan skyndade in till sin fru och viskade:
”Älskling! Jag är så ledsen! Jag…”
”Jag vet”, avbröt Mia. ”Jag hoppades att pappas sjukdom inte skulle drabba mig, men jag hade fel.” Hennes klarblå ögon, som Quirinus hade ärvt, fylldes av tårar. ”Jag tror inte Quirinus hinner i tid. Om det värsta händer, vill jag att han ska veta att jag älskade honom! Lova att du säger det! Och ta hand om honom.”
”Jag lovar”, svarade Nathan. ”Jag ska skicka en uggla till Dumbledore nu genast, så Quirinus kan komma hit!” Mia strök honom över kinden.
”Jag vet inte om han hinner”, mumlade hon. Hon hostade till. ”Du kan väl gå och köpa en kopp te till dig själv?” tillade hon. ”Du behöver det.”
Trots klumpen i halsen, kunde Nathan inte låta bli att le och sa: ”Alltid lika omtänksam!”
Han kysste henne på pannan innan han lämnade rummet. När han hade fått den varma drycken, skyndade han sig tillbaka. När han gick fram till sängen, såg han hur några sköterskor stod vid sängen.
"Det finns inget vi kan göra”, sa en av dem, som hade fått syn på Nathan. ”Hon… hon…”
Nathan hejdade henne och gick fram till sängen.
”Hon visste”, sa han och satte sig ner. ”Hon visste att hon skulle dö. Det var därför hon skickade iväg mig!” Han lät tårarna rinna och strök Mia över håret. Han böjde sig ner mot henne och med låg röst sa han: ”Du ville inte att jag skulle se dig dö! Det var därför du skickade ut mig.”


Ett par dagar efter hustruns död, hade Nathan fortfarande inte kontaktat Dumbledore, eller sin son. Sorgen hade angripit honom inifrån och han hade försummat sina uppgifter på sitt jobb på Sankt Mungos.
”Jag måste skicka ett brev till professor Dumbledore och be honom prata med Quirinus”, mumlade han för sig själv och satte sig tungt ner vid skrivbord. "Det är dumt om Quirinus får brevet vid frukosten, och då kanske de andra eleverna undrar varför han gråter. Sedan kanske den där otäcke pojken som vi såg i Diagongränden i somras, får se vad som händer, och då kanske han blir ännu elakare än vad han är. Dumbledore kan förmedla det på ett bra sätt, utan att de andra eleverna ger Quirinus konstiga blickar. Förhoppningsvis får jag tillåtelse att komma till Hogwarts." När han tog sin fjäderpenna, kändes handen lika tung som bly.
_______________________________________________________________________

Förlåt! Förlåt!



Jag är verkligen ledsen att det blev så här, men det var så i tävlingsbidraget. Dessutom var det den tanken som poppade upp när jag diskuterade Quirinus med en vän på fanfiction.net, och det känns ju som dumt att överge den. Alltså att mamman blir allvarligt sjuk. Jag hoppas att ni kan förlåta mig för att jag har gjort så här, men ni kanske förstår att det ger mer djup åt texten.




Nu förstår ni kanske varför jag har bett Avis Fortunae korrekturläsa alla kapitel som har med Mia att göra. (Utom Kapitel 24) Det var för att de medlemmar som inte läst tävlingsbidraget, inte skulle misstänka något, och förstå att Mia skulle dö. Ett varmt tack till henne, som kunde komma med tips till alla avsnitt som hade med Mias sjukdom att göra.


Tro mig när jag säger det, men detta avsnitt var det tyngsta jag skrivit. (Om man inte räknar med några kapitel av ”Quirrells första år på Hogwarts”, men det tar vi vid ett senare tillfälle.)
Som sagt, så hoppas jag att ni kan förlåta mig. Tårtan och gifen är till er!





Nu när ni har läst klart och smält alltihop, kan ni leta upp ett roligt klipp, eller läsa en rolig historia för att få bort den sorgliga känslan.

Bonusspoiler från tävlingsbidraget och ”Quirrells första år på Hogwarts”.



Kom gärna med tips om förbättring är ni snälla, för det är ingen som har korrekturläst texten i förväg.