Här har ni nästa kapitel mina vänner!
Blev lite kort, men kan trösta er med att jag snart är klar med nästa också
Blir jätte glad om ni kommentarer eller tummar!
Kram på er ♥33

Kapitel 54


Hej Harry, Ron och Hermione.
Jag hoppas verkligen att ni har det bra hemma i kråkboet.
Hermione, jag är verkligen hemskt ledsen för de där med dina föräldrar, hoppas att dem kan återvända från sitt gömställe snart.
Det är skönt att vara hemma igen men samtidigt inte.
Det känns som om jag lämnat kvar någonting i England, men hur jag än funderar så kan jag inte komma på vad.
Draco är precis som vanligt.
Jag förstår inte hur han kan verka så oberörd efter det som hänt.
Jag råkade avslöja för honom att jag varit inne i hans rum när han inte var hemma och han blev inte direkt glad.
Jag är helt säker på att han döljer någonting där.
Han verkar inte vara medveten om att jag tagit visselpipan så antingen är det ingenting som är av värde eller så har han inte upptäckt att den är borta.
Igår vägrade han att prata med mig på hela dagen.
Han och Malissa kommer jättebra överens, så bra att jag faktiskt undrar om hon har glömt bort mig.
Jag börjar faktiskt tro att hon funderar på att adoptera honom.
Vi har fortfarande inte hört någonting från Lucius, och har Draco gjort det så håller han tyst.
Idag kommer min mamma hem från sjukhuset, botarna har gett henne klartecken, hon får vara hemma över jul.
Ni får hälsa alla så gott från mig
och glöm inte att ge Mr Weasley hans present, jag tror att han kommer att uppskatta den.
Ha det så bra tills vidare.
Varma hälsningar
Elli.
P.s
Jag har lånat Dracos uggla så att jag kan skicka era julklappar.
Eftersom jag inte vet hur lång tid det tar för ugglorna att flyga tillbaka till England så skickar jag dem direkt. God jul!

Jag knöt fast pergamentrullen runt Shantis utsträckta ben och strök henne långsamt över den fjäderprydda kroppen.
Hon klapprade med näbben och nafsade mig tillgivet i fingret innan hon hoppade upp på fönsterblecket bredvid Dracos uggla som genast bredde ut sina vingar.
Shanti vände på huvudet och hoade vänligt åt mig innan hon tog sats och försvann ut i solskenet.
Som två flaxande suddiga skuggor avtecknade det ståtliga djuren sig när de med en onaturlig kraft i sina vingslag flög över horisonten, sida vid sida.

När jag gick ner i köket så satt Draco och Malissa där.
De verkade vara inne i ett djupt samtal och hoppade överasskat till när jag hälsade.
”Vill du ha frukost?” Malissa gjorde sig genast beredd att resa sig men jag hejdade henne genom att skaka på huvudet. ”Jag är inte hungrig.”
”Men du måste ju äta!” Sa hon bekymrat och drog fingrarna genom det tjocka blonda håret medan hon oroligt betraktade mig med sina stora vackra ögon. ”Du är redan alldeles för smal.”
”Jag äter till lunchen, jag är inte hungrig nu.”
Utan att se henne i ögonen gick jag ut ur köket och in i hallen.
”Är det mitt fel?”
Draco hade utan att jag märkt det följt efter mig ut ur köket och stod nu lutad mot väggen med armarna i kors över bröstet.
Han såg forskande på mig och jag bet mig i läppen.
”Jag vet inte.”
”Hur är det med dig?” Frågade han och la huvudet på sned. ”Du har varit så tyst.”
”Det är lite märkligt att vara tillbaka bara.”
”Jag förstår. Stör det dig att jag är här?”
Jag sneglade på honom och skakade på huvudet. ”Nej, jag är glad att du följde med.”
Han log och gick fram till mig och lutade tungt sitt huvud mot mitt.
”Jag är också glad att jag följde med.”
”Draco, är du säker på att någon inte kastat en imperiusförbannelse över dig?” frågade jag retsamt och knuffade lite på honom, ”Det är inte riktigt din image att fråga hur folk mår.”
Han log stillsamt mot mig.
”Bäst att du inte vänjer dig vid det.”
Jag skakade flinande på huvudet.
”Ingen risk.”



”Lucius Malfoy.”
Voldemorts glödande röda ögon fästes på Lucius gråa
med en sådan intensivitet att några av betraktarna tittade bort,
tydligen rädda att själva bli svedda av den brinnande blicken.
Lucius svalde djupt och gick på darrande steg framtill sin herre och knäböjde vid dennes
fötter.
När han talade var rösten hes.
”Herre...” Han kysste fållan på Voldemorts klädnad, ”Jag känner en stor vördnad...”
”Tyst med dig!” väste Voldemort och Lucius tystnade genast.
”Är det sant det som sägs, att Draco fortfarande umgås med flickan?”
”Herre... Jag...”
Voldemort gjorde en hastig rörelse och Lucius kröp ihop framför hans fötter med händerna
höjda över det vitblonda huvudet.
”Res dig upp”, befallde Voldemort och Lucius kravlade sig klumpigt upp på fötter.
”Och ta fram din trollstav.”
Med händer som darrade av rädsla och underkastelse räckte Lucius Voldemort sin stav.
Voldemort tog inte emot den utan lät istället sina långa vita fingrar glida innanför manteln och dra ut sin egen stav som han sakta sträckte fram mot Lucius.
När de båda trollstavsspetsarna möttes började dem vibrera och Lucius grep med ett flämtande tag i sin med båda händerna och stirrade hänfört på den lilla silverkula som hade börjat pressa sig fram mellan det två stavarnas yttersta spetsar.
Voldemort väste någonting och kulan blev allt större och större tills den höjde sig upp över
deras ansikten och bildade en perfekt illusion av två ungdomar, en pojke och en flicka som
stod lutade mot varandra med huvudena tätt ihop.
Pojken hade samma vitblonda hår som Lucius och identiska gråa ögon.
Lucius Malfoy drog efter andan när han fick syn på sin son.
Voldemort fortsatte att mumla och flera sekvenser blev tydliga; Draco som förskräckt stirrade in i ett
skåp med ett halvätet äpple framför sig, Draco tillsammans med Elli uppe på Dumbledores kontor, Draco och Elli i Slytherins sällskapsrum, Draco borta vid skåpet igen...”
Voldemort vred på huvudet och betraktade sina anhängare som spänt iaktog bildspelet ovanför deras huvuden.
Bellatrix rynkade på näsan och skakade ogillande på huvudet, ögonen var så uppspärrade att
det såg ut som om de när som helst skulle kunna ploppa ut från huvudet på henne.
”Kan du förklara det här för mig, Lucius?” Sa Voldemort och lät bilderna falla samman.
”Kan du förklara för mig varför din son går bakom ryggen på oss?”
”Herre jag bönfaller dig...” Lucius hade återigen kastat sig framför fötterna på Voldemort och knäppt händerna. ”Jag ska göra allt som står i min makt för att få Draco att sluta vanära oss Herre, jag svär.”
”Krävs det verkligen att hela din familj ska behöva bli utplånad för att du ska förstå hur man tjänar Lord Voldemort?”
Sällskapet runt dem betraktade ängsligt Voldemort, och det syntes
hur rädda alla var för att hamna i samma sits som Malfoy.
Lucius drog ett häftigt inandat andetaget och en hög snyftning lämnade hans strupe.
Han grep med darrande händer tag i fållan på Voldemorts klädnad och lät än en gång
sina läppar snudda vid den.
”Nej Herre... Jag bönfaller dig...”
”Jag vill ha den där flickan”, sa Voldemort eftertänksamt och snurrade på sin trollstav vars förbindelse med Lucius stav hade brutits när denne hade fallit till marken,
”Jag tror att hon kan bli användbar.”
”Jag kan hämta henne åt dig herre!”
Bellatrix hade lösgjort sig ur mängden och kom nu framkrypande till Voldemort
vars läpplösa mun kröktes till något som liknade ett leende när han fick syn på sin favorittjänare.
”Tålamod, Bellatrix, tålamod.” Han strök henne nästan vördnadsfullt över klädnaden och Bellatrix kved till av lycka.
”När tiden är inne så litar jag fullt ut på att du hämtar flickan till mig.
Tillsdess får vi hoppas att lille Draco får bukt på sina känslor, annars lutar det åt att han går samma öde till mötes som sin mor.”
Några av dödsätarna flinade och Lucius såg ut som om han skulle svimma.
Bellatrix rörde inte en enda muskel i sitt ansikte som tydde på att Narcissa hade varit hennes syster,
hon fortsatte att kärleksfullt betrakta Voldemort med sina sotsvarta ögon.
”Herre.”
Ytterligare en kvinna lösgjorde sig från mängden och kom gående fram till Voldemort.
”Jag har uppgifter om flickan som jag tror kan vara till god nytta för dig.”
En glimt av intresse tändes i Voldemorts röda ögon och han vände sig om mot kvinnan
som rak i ryggen och utan att darra stod framför honom.
”Och vad skulle det vara, Natascha?”
”Ingenting som jag vill dela med någon annan här.” Svarade hon kyligt och knyckte på nacken med ett litet leende, ”Uppgifter som bara rör mörkrets herre själv och den trogna tjänaren som hjärtans gärna vill lämna över dem till sin mästare”, tillade hon och bugade vördnadsfullt mot Voldemort vars springor till näsborrar vidgades av nyfikenhet.
”Om det är på så vis...” Han vände sig om till sin församling som alla ryggade tillbaka
av rädsla för att bli åthutade, ”Befaller jag er att lämna rummet... NU.”
Det blev ett fasligt oljud när alla trettio män och kvinnor samtidigt försökte ta sig upp på fötter.
En man i förtiårsåldern som var känd under namnet Avery stelnade till mitt i en rörelse
och lyfte sin blick för att i samma stund möta Nataschas kalla ögon.
När hon såg hur han nästan omärkligt ryggade tillbaka spred sig ett brett leende över hennes smala läppar och hon formade tyst orden ”Du vet.”
Mannens ansikte förvreds av ilska men han gjorde ingen ansats till att säga något, utan gav henne bara en kort mörk blick fylld av fruktan innan han försvann ut ur salen tillsammans med Malfoy och Yaxley.

Eftersom det var ett tag sedan jag la upp så kommer jag att ge
er TVÅ kapitel idag! :3
Ni får ett nu och ett lite senare ikväll.
Hoppas ni ska tycka om det, jag tycker iallafall väldigt mycket om er ♥ Ni är de bästa läsarna man kan önska sig, tack för att ni finns!
[Och ja, jag vet att Fred och George egentligen har slutat, men dem fick gå kvar eftersom jag från början skrivit utifrån femte året, båda är dock födda efter första september så dem är ändå två år äldre än Ron och CO.
Lee Jordan och resterande i deras årskurs förutom dem som inte är födda efter första september är alltså ett år äldre än trion, istället för två]

Nu hoppas jag att du också lagt upp ett kapitel Molly Evans! :*

Kapitel 52
Tillbaka dit allting började

Det mörkröda ångloket gled långsamt in på perrongen.
Jag slöt ögonen och drog in den kyliga luftfläkten ner i mina längtande lungor.
Det skulle dröja flera timmar innan möjligheten att andas frisk luft kom igen så det var bäst att passa på.
”Kommer du?”
Harry hade stannat till framför mig och höjde frågande på ögonbrynen.
Hans ostyriga svarta hår krusade sig i vinddraget från tåget och han drog irriterat bort det ur ansiktet utan att ta ögonen ifrån mitt ansikte.
”Jag vet inte, jag kanske borde...”
Jag vred lite på huvudet och kastade en osäker blick på Draco som vagt gick att urskilja bland alla elever som skulle resa hem över jul.
Hans vitblonda hår var prydligt kammat och luggen hängde som vanligt ner strax ovanför hans skimrande gråa ögon.
Han skrattade åt något som Pansy sa och jag såg hur hon självbelåtet smackade med läpparna och utan att se sig om följde han efter henne in i en tom kupé.
Jag vände mig mot Harry.
”Jag kommer.”
Han gav mig ett brett leende som avslöjade ett par gulvita, lite sneda tänder och vi började tillsammans tränga oss fram genom myllret på perrongen.
Ugglor hoade misslynt till varandra ovanför sorlet och skrapet av tunga koffertar,
och flera gånger blev vi tvungna att stanna för att inte snubbla över någon vilsen förstaårselev som förtvivlat virrade omkring och letade efter sina kamrater i folkvimlet.

När vi efter en svettig kamp mot en uppkäftig andraårselev som spärrat vägen för oss
lyckats stiga ombord ljöd tågets vissla för andra gången och dörrarna stängdes.
Sedan satte Hogwartsexpressen av mot sitt slutgiltiga mål där alla dennes passagerares äventyr en gång hade börjat, Kings Kross.
Vi fann Ron och Hermione tillsammans med Neville och Luna inuti en stor luftig kupé i
andra änden av tåget.
Ron gav mig en hastig blick och jag besvarade den med ett leende.
Jag var inte arg på honom längre.
”Jo sen förstår du, så brukar pappa alltid knipa åt dem med fingrarna runt stjärten, såhär, annars så
är det lätt hänt att dem läcker... Åh, Hej Elli! Hej Harry!”
”Hej Luna”, sa vi i en mun och gav varandra ett roat ögonkast.
”Luna håller på att berätta för oss om...” Hermione tittade hjälplöst på Luna, som högfärdigt satte den lilla potatisformade näsan i vädret och sa med en giftig blick på Hermione: ”Blakobrakarsfiskar!”
”Öh, just det!” sa Hermione generat,
”Luna, ska du inte ta och berätta för Harry och Elli om dem också? Jag är säker på att de mer än gärna hör på om, öh, de här förtjusande fiskarna.”
”Nej jag tror faktiskt att jag ska hälsa på Ginny”, sa Luna fundersamt och reste sig upp.
”Det är nog bäst att jag sitter med henne en stund annars kanske hon blir besviken.”
Neville drog en lättnads suck och lutade sig pustande tillbaka mot sätet.
”Ja säkert”, flinade Ron som visste exat hur glad Ginny skulle bli när Luna vandrade in i deras kupé, ”Hälsa från oss!”
Hon nickade allvarligt åt honom så att det blonda oborstade håret flaxade runt hennes
axlar och sträckte sig sedan fram för att plocka ner sin enorma guloranga väska från bagagehyllan.
När hon svängde runt för att gå ut ur kupén (Harry lyckades nätt och jämt ducka när kofferten kom farande) så tittade jag nyfiket på de rörliga bilderna som satt påklistrade med trolltejp på bägge sidor om väskan.
Inte förens då gick det uppför mig att det var en mängd olika tidningsurklipp, och det sista jag såg
av Luna och hennes packning var ett par knallgula tights och en svartvit rubrik skriven i fet stil med texten Hört och sett- Tidnigen för dig som gillar äkta skvaller.

När lunchvagnen kom ett par timmar senare var vi allesammans utsvultna.
Vi köpte oss varsin måltid av den leende rundkindade kvinnan som drog vagnen och bullade upp ordenligt med saltlakrisstänger, pumpapastejer, chokladgrodor och Bertie Botts bönor i alla smaker som ingen egentligen gillade men som var ett måste om samlingen skulle bli komplett.
Vi mumsade på godsakerna medan vi spelade knallkort och lyssnade till tågets rytmiska dunkande när de i hög hastighet ångade på tillbaka mot London.
Emellan åt fick vi besök av någon vi kände, Fred och George tittade in tillsammans med sin bästa vän Lee Jordan för att presentera sina nya produkter(Till Hermiones stora förargelse) och Ginny kom in vid mer än ett tillfälle och svor över att vi låtit Luna gå över till hennes kupé.
Jag lade märke till att hon var noga med att inte titta åt Harrys håll och när
hon för tredje gången klampade ut ur vagnen var hennes ögon fulla av tårar.
”Du får ha det så bra i Sverige då”, sa Hermione plötsligt och såg upp från tidningen.
”Hur länge stannar du?”
”Bara en vecka”, sa jag och tuggade njutningsfullt på en lakrisstäng.
”Balen vill jag ju för allt i världen inte missa!”
”Undrar hur det kommer att gå för Draco på flyget?” sa Ron och stack ner handen i godispåsen.
”Kan du inte råka knuffa ut honom om han blir jobbig?”
Jag skakade skrattande på huvudet.
”Jag skulle inte orka ta straffet för det tyvärr!
Dessutom är fönstren nästan omöjliga att öppna, och jag vill ju inte riskera att bli relegerad för en sådan struntsak.”
Draco hade mer än protesterat när jag föreslagit att han skulle följa med mig hem över jul, och då hade jag inte ens nämnt flygningen.
Men han hade ingen annanstans att ta vägen.
Han fick inte stanna kvar på Hogwarts utan en förmyndarens tillåtelse och eftersom Lucius fortfarande var spårlöst försvunnen så var det inte möjligt.
Han hade ju iför sig kunnat följa med någon av sina vänner hem över jul men konstigt nog verkade han inte alls vara i god för den iden, och slutligen så hade han valt Sverige av tre onda ting.
Fast jag var ganska övertygad om att han egentligen inte hade något problem med att följa med mig hem, det var helt enkelt hur vi skulle ta oss dit som skrämde honom.

Runt sex tiden började tåget bromsa in och Ron sträckte belåtet på sig
och gäspade.
Vi plockade ner våra koffertar från bagage hyllan och både jag och Hermione fick påminna Neville flera gånger om att inte glömma kvar Trevor på Lunas tomma säte.
Det blev ett fasligt knuffande och skuffande när alla skulle av samtidigt och vi kom bort ifrån varandra i turmultet.
Jag lyckades hugga tag i Harrys utsträckta hand och tillsammans lotsade vi oss ut på stationen
och klev åt sidan för att inte bli översprungna av lyckliga föräldrar som ohämmat och utan att se sig för rusade fram mot loket för att möta sina efterlängtade barn.
Jag och Harry sneglade förstulet på varandra.
Ingen av oss hade någon förälder att vänta.
”Harry!”
En mansröst hördes plötsligt bakom oss och vi vände oss om.
”Åh, god dag Mr Weasley!”
Rons pappa hade lika eldrött hår som sina barn men det var märkbart tunnare.
Högst uppe på huvudet hade han bara en kal fläck.
Ögonen var blåa och snälla och han skakade först Harrys hand och sedan min.
”Och vem har vi här då?”
”Eleonora Jacobson”, sa jag och log mot Mr Weasley. ”Från Sverige.”
”Ja, just det ja! Dig har ju Ginny berättat om.” Han gav mig ett strålande leende och jag fattade genast tycke för honom.
”Du är väl uppväxt med mugglare, inte sant?”
Han synade mig uppifrån och ner som om jag hade varit en extra stor köttbit som han funderade på att äta till middag.
”I princip, jag har flera vänner som är mugglare.”
”Fantastiskt! Då kanske du skulle kunna förklara hur en sådan här mobelfelfeon fungerar?
Jag har nämligen hittat en del intressanta föremål på jobbet som jag tror kan vara delar av en sådan... Men säg ingenting till Molly, hon skulle inte alls tycka om det”, lade han till med en viskning innan han ivrigt började rota igenom sina byxfickor på jakt efter sitt hittegods.
Jag gav Harry ett litet leende.
Ron hade berättat för oss om hur mycket hans pappa älskade mugglare och deras ”Prylar”, och jag hade blivit förmanad av syskonen Weasley om att jag nog skulle falla i kant för deras pappas intresse.
Medan jag tålmodigt förklarade för Mr Weasley att delarna han hittat inte tillhörde en mobil utan en kamera så anslöt sig alla fyra Weasleybarnen plus Hermione till oss, och efter att ha stått och väntat i fem minuter drog Ginny otåligt sin pappa i armen.
”Pappa! Du kan prata mer med Elli sen, hon har ett flyg att passa!”
”Ett flyg? Ska du flyga tillbaka till Sverige? Så geniallt! Hur fungerar...”
Men Ginny hade redan börjat knuffa honom mot den förtrollade spärren, och Mr Weasley hade ingen chans att protestera.
”Nåväl, vi kanske kan prata mer en annan gång. Det var verkligen ett stort nöje att få träffa dig, Eleonora. Du är välkommen hem till oss när helst du vill.”
”Tack Mr Weasley”, sa jag och skakade hans hand igen, ”Jag kommer gärna och hälsar på.”
”Vi ses Elli!” sa Fred och George i en mun innan dem trippade igenom väggen och försvann.
”Ta hand om dig nu.”
Hermione hade tårar i ögonen när hon kramade mig och jag gav henne en extra lång kram innan hon
med ett konstigt gurglande läte lösgjorde sig från mig och försvann ut från perrongen.
”Se till så att inte Malfoy tar livet av dig bara.” Sa Ron när han passerade mig.
Jag log bara till svar innan jag vände mig mot Harry och försvann i hans famn.
”Var försiktig”, mumlade han med näsan inkörd i mitt hår.
”Du med”, sa jag lågt och strök hans svarta lugg bakåt. ”Du får skriva.”
”Om du lovar att skriva tillbaka.”
Jag nickade och han log stort mot mig och gav min hand en lätt tryckning innan han
försvann efter Ron och Hermiones ryggtavlor.
”Ska vi gå då?”
Jag vände mig om och fick syn på Draco som uttråkat stod lutad mot en pelare bredvid en mässingskylt med texten Inga ugglor lösa på perrongen av säkerhetskäl.
”Ja”, svarade jag och han lunkade fram till mig.
Även om han var en duktig skådespelare så syntes det att Narcissas död hade tagit hårt på honom.
Hans ögon var sorgsna bakom den glasartade ytan och han såg sliten ut.
Jag såg upp i hans bleka spetsiga ansikte och han öppnade munnen på vid gavel som om han ville säga något, men sedan verkade han ändra sig och var med ett par snabba kliv framme vid spärren och passade genom den.
Jag följde efter i hans kölvatten.

På Kings Cross var det liv och rörelse trots att klockan började närma sig halv sju
och Draco tvärstannade plötsligt bredvid mig och jag såg förvånat på honom.
Javisst ja, han hade ju ingen aning om vart vi skulle ta vägen.
Nu var det jag som hade makten.
Beslutsamt gick jag fram till en fetlagd man i full konduktörutstyrsel som stod och halvsov mot en vägg.
”Ursäkta?”
”Ja?” svarade han vresigt och blängde på oss.
”Är det här något skämt eller?”
Han pekade med ett valkigt finger på mig och Draco som båda två hade stora koffertar och uggleburar i händerna.
”Maskerad”, sa jag urskuldande och konduktören såg lite gladare ut.
”Vi ska ta flyget till Sverige klockan nio och jag undrar...”
”Har ni biljetter?”
”Ja”, svarade jag och räckte Shantis bur till Draco så att jag kunde ta fram det lilla kuvertet.
”Förhandsbokade”, mumlade konduktören och synade mitt kvitto. ”Och pass?”
Jag nickade och han skrev någonting på ett papper.
”Ni kan ta taxin till Heathrow flygplats, därefter är det incheckning i gaten klockan halv nio.”
”Tack så mycket.”
Han nickade nådigt åt mig och släntrade gäspande iväg åt ett annat hål.
”Vänta!” Draco småsprang bredvid mig. ”Vart ska vi?”
”Ut, och sen ska vi ta en taxi till flygplatsen.”
”Taxi?” sa han skrämt, ”Vadå taxi?”
”En bil, ungefär en sådan som vi åkte förra gången när vi skulle hem till dig.”
”En flyttnyckel?”
”Nej”, suckade jag och tryckte på knappen så det automatiska svängdörrarna skulle öppna sig.
”En chaufför kör bilen.”
”Jag tänker inte låta någon mugglare köra mig!”
”Du har inget val tyvärr”, sa jag och gick ut på gatan.
Det var full trafik på de regniga vägarna och Draco höll sig tätt intill mig.
Det här var inte hans värld utan det här var någonting helt okänt som hela hans familj alltid hade föraktat och han kände sig osäker.
Jag läste på den digitala tavlan som hängde på sned utanför stationen, nedbruten av allt regn som öste ner i England, att taxin inte skulle avgå förens om tio minuter.
Under tystnad stod vi där i regnet och såg hur människor skyndade fram längs gatorna.
London var en levande stad, alla var alltid på väg någonstans.
Jag sneglade upp på Draco och undrade vad han tänkte.
Det här var så mycket emot hans natur att det var ett under att han ens hade gått med på det.
Och det var fortfarande bara en vecka sedan som Narcissa hade hittats.
Regnet droppade ner i hans gråa ögon och rann i strida strömmar nerför de bleka kinderna.
Det såg ut som tårar.
När den gula taxibilen rullade in på tvärgatan fick vi bråttom.
Jag betalade och berättade vart vi skulle och den robusta svarthyade chauffören nickade och viftade åt oss att ta plats i taxin.
Vi satte oss tillrätta på det knöliga slitna sätena och jag kom på mig själv med att önska att vi hade haft tillåtelse att kasta en förmjuknings besvärjelse över dem.
Nåja, det var bara ett par dagar kvar tills jag fyllde sjutton.
Att vara född i december och ett år äldre än sina klasskamrater hade sina fördelar på Hogwarts.

”Heathrow Airport”, sa Chauffören och bromsade in utanför en stor byggnad. ”Trevlig resa!”
Vi stuvade ut vår till synes underliga packning och fortsatte in på flygplatsen.
Jag överdriver inte när jag säger att folk stirrade, och jag såg hur Draco kastade ilskna blickar på alla mugglarna som vi passerade.
Han verkade tycka precis lika illa om dem som de tyckte om oss.
”Vi ska checka in nu”, sa jag och pekade på en av incheckningsdiskarna där de hängde en skylt som det stod British Airways- Sweden 21:05 på.
Jag gick med Draco tätt efter mig fram till damen i luckan och kopplade på mitt allra soligaste leende.
”Vi skulle vilja checka in.”
Hon nickade kort mot mig och jag lämnade fram våra biljetter och pass medan Draco stumt såg på
och tog emot boardinkorten som hon räckte mig med.
”De här ska ni visa när ni går ombord på planet”, sa hon uttråkat och jag stoppade ner dem tillsammans med passen i kuvertet.
Sedan vände jag mig om mot Draco som misstänksamt stod och stirrade på rullbandet som jag precis hade slängt upp min väska på.
”Vi ska väga in väskorna”, förklarade jag och damen måste trott att Draco var helt dum i huvudet.
Jag slängde upp hans koffert på vågen utan att ta någon notis om hans häftiga andehämtning.
Eftersom vi hade fått hjälp av Flitwick att kasta en omvandlingsförtrollning över vårt bagage så var en samling kläder och märkliga utländska böcker de enda som mugglarna kunde se när dem undersökte väskornas innehåll.
Efter en konstig blick från damen i luckan fick jag godkänt och jag skyndade mig att skicka iväg Dracos väska efter min på rullbandet innan han hann protestera.
”Djur?” frågade hon och jag nickade.
Hon synade våra biljetter en gång till, lyfte upp ugglornas burar och försvann i väg med dem.
Sedan kom hon tillbaka med ett litet kvitto som jag tog emot och stoppade ner i fickan.
”Gaten öppnar om fem minuter.”
Jag nickade och vi började masa oss fram genom folkvimlet.
Draco var extremt misslynt när vi skulle gå genom säkerhetskontrollen och jag fick till sist knuffa igenom honom, vilket såg så misstänkt ut att vakterna beslutade sig för att ta oss båda två åt sidan för en ordentlig igenom känning.
Efter att de konstaterat att allt vi bar på var två avlånga konstiga föremål som liknade leksakstavar för barn och en samling märkligt godis av utländskt sortiment så fick vi passera och skynda vidare mot gaten som nu var öppen.

Det är nästan så att jag funderar på att
vänta så här länge varje gång .. (a)
Har aldrig fått så mycket kommentarer som nu hihi.
Ni är verkligen bäst, vet ni det?! Utan er skulle jag inte vara lycklig och det är bara sanningen.
Detta kapitel som jag lägger upp ikväll är inte så jättebra, det händer inte speciellt mycket... Men ni ska få ännu ett till snart också, jag har en hel del saker planerade... Så håll ut bara! Vi får väl se vad som händer på balen...

Tänkte skriva ihop en lista med alla era ff:s och länka här också, för ni skriver så sjukt bra allihopa, jag ÄLSKAR ERA HISTORIER ♥
Nu tänkte jag svara på lite kommentarer innan jag ska iväg... Har en halvtimme på mig, hoppas jag hinner ;* ♥
Kommer säkert bli lite kort eftersom jag har bråttom, men glöm inte att det alltid är lika uppskattat.
KOM IHÅG ATT KOMMENTERA NÅGOT SÅ JAG KAN LÄGGA UT KAPITLET SEN.
Puss ♥

Och.... ja, jag kan verkligen inte beskriva vad ni betyder för mig.
Om jag inte hade haft er så vet jag inte hur det hade gått.
NI ÄR BARA BÄST SOM... Ja lika bra som Draco.
Och jag dör när jag läser era kommentarer (Även dem jag inte svarar på) NI ÄR FÖR SÖTA.
Gah, sry för slarvet men hade bara en halvtimme på mig.
Svarar mer nästa gång, ni är allt! Puss


ÅH TACK JONTE
Jag är så glad att du börjat läsa min ff:n, det betyder verkligen grymt mycket för mig.
Du är guldvärd hörru, tack ♥


TAAAAACK MIN ÄLSKADE MOLLY ♥
Ser framemot ikväll då jag ska få läsa din ff:n och uggla en massa med dig (Så våga inte låta bli att logga in...) du gör mig rörd gumman :*
Kan bara skicka allt det fina tillbaka till dig (Fast först tar jag åt mig som satan av det ofc) för du är så otroligt duktig på att skriva.
Jag ska ge dig en rättvis kommentar sen ♥ ;Ä
Och... Den som väntar på nå gott... Som sagt, tror verkligen du kommer att gilla balen, om vi säger så!
Puss ♥


tror jag har läst om din kommentar tio ggr nu eller så..
Behövde lite inspiration när jag skrev, så då missbrukade jag din och några andras kommentarer... Ehe, tack för det (a)

Kan bara som vanligt hålla med dig min älskade vän.
Draco är (Förlåt) en riktig idiot emellan åt.
Men okej, jag vet inte riktigt hur jag skulle ha varit om jag hade haft Lucyboy som far... så han kanske blev ganska bra ändå!
Vi får väl hoppas att Elli inte tröttnar på honom tillslut, skulle inte förvåna mig det minsta om hon gör det så som han håller på.
Tänk dig själv att ha en vän som ideligen ändrar sig..
Och ja vi vet ju alla hur den obrytbara eden fungerar... Dumma lilla unge, Draco!
Jag tror faktiskt han är väldigt rädd just nu.
Han har läst din kommentar men vägrar svara på den, tror han sprang iväg och grinade eller något för han låste in sig på toaletten...Men se det som ett gott tecken!
tacktacktacktack min älskade Sofia ♥
Du förtjänar all kärlek i världen, för du gör mig så lycklig!


Älsklings frun ♥
När ska vi gifta oss? Det är på tiden nu.
Och JA.
Jag älskar Dumbly, jag kommer alltid älska Dumbly.
Draco har ju aldrig någon egen åsikt om något, han tycker bara som alla andra ( I det här fallet sin farsa) och det komplicerar ju saker och ting...

Oh ja... Jag har mycket på gång som är illavarslande...

Draco är en lipsill trots att han inte vill erkänna det.
Smyger in på toaletterna och gråter hos missnöjda Myrtle va... DRACO, DU ÄR AVSLÖJAD.
Hm..Undrar just vad Harry och Ron skulle tycka om det? Jag tror inte dem skulle uppskatta om Draco började springa runt i deras sällskapsrum och speciellt inte uppe i Ellis (Och Hermiones) sovsal...
Hihi allt för dig vetu hjärtat... Vänta du bara...
ALLT är planerat!
Jag håller med Crucio, Draco är som en hund :3
Pansy..♥33 Kan man annat än älska henne?!
Hihi... Blaise ♥
DU SKA FÅ ETT IKVÄLL MIN SKÖNA BÖNA.


Och det ska du säga Glinis?!
Du som skulle kunna bli världskändis bara du fick lust till det...BAH ♥
Men det är en stor ära för mig att få höra det från dig, du är så himla go :*
Tack hjärtat mitt.
Haha jag ska vidarbefodra det till honom... Han är så feg.
Hon är lika modig som du, Glinis ♥ Jag vet att du hade gjort precis samma sak.
PANSY IS THA SHIET ♥. Hon är ju nästan älskvärd.
Älskar din kommentar Glinis, TACK ♥



HAHAHHAHAHAHAAA *Dör*
Vetu hur mycket jag skrattade eller?!
Jag håller faktiskt med dig.
Men... Jag kan ändå inte sluta dö när jag läser meningen.
En sån där liten fluffig hund du vet med rosett i pannan... HAHAHAHAHHA.
Nääe..Men hon gillar dig
Japp! det var väl snällt gjort?
Han hatar dig Crucio...
JAG ÄLSKAR DIG.
Tack hjärtat mitt ♥


Guuuush jag vet hur det känns!!
Jag visste ju att du skulle åka bort, men oj vad jag har längtat efter dig
NU ÄR DU TILLBAKA OCH DET KÄNNS SÅ OTROLIGT BRA ♥
Gaaah... Jag spammade lite där, hehe... Trodde nästan du tröttnat på mig men nej det hade du inte :* *Overhappy*
ELLER HUR JAG HÅLLER MED.
P.s...
Älskar din bild på Voldy. Är typ kär i den.
DU är underbar ♥ TACK!!! Så länge som du läser så, då slutar jag inte.


ÅH LUNA!!!
*Dör*
Inser du hur lycklig jag blir när DU av alla personer KOMMENTERAR här?! Jag...Jag vet inte vad jag ska säga, men ååå jag har hoppats så mycket att du skulle börja läsa den här.
Jag ska läsa och kommentera dina också, ikväll då jag har mer tid ♥
*Stum*
Det där var helt klart en av dem finaste saker någon har sagt till mig (Nåja, skrivit) och jag kan inte beskriva hur rörd jag blir.
Jag tänker uggla dig sen.... :* ♥
Hihi, kan tänka mig hur många killar som kommer bli kära i dig... DU KOMMER FÅ SPRINGA FÖR LIVET.
Jag känner mig så hedrad, gah Luna... Du får mig till tårar ju, det händer inte ofta.
AWWW LUNA JAG ÄLSKAR DIG SÅ SEPE MYCKET MÅSTE BARA FÅ SÄGA DET.
Sabina också, tycker Draco ska sluta vara så dum mot henne D: ♥
Draco blev rädd för dig... DÅ KANSKE HAN BLIR LITE SNÄLLARE.
Jag är seriöst helt mållös.
Tror inte du förstår det, men den här kommentaren kommer för alltid att betyda väldigt mycket för mig.
Den är speciell. Precis som du!
ILOVEU LUNA OCH TACK ♥

GAAAAAAAAAAAAAAAH NEJ SKOJAR DU MED MIG?!
Det är fan helt otroligt... sådär brukar min data också göra.
Då känner man för att lägga sig ner och självdö eller nått ._. UGH.
Men tänk att du ändå orkar skriva en kommentar... :*
*Lycklig*
DU ÄR SÅ FANTASTISK GUMMAN MIN.

Draco: ..... .... .... *RUSA IVÄG*
Jahap nu började han å grina
Skönt, då blev vi av med honom.
Bra jobbat Mara!
Eh, vart var vi?
Jo...
Han har en crush på dig.
Han påstår att ända sedan du kom in i hans liv har han insett vad äkta kärlek är, och han gör vad som helst för att upptäcka honom. Han planerar till och med att döda Elli för att få dig att se honom!
Den äldre såklart!

Han VILLE kramas med dig (Tror han har något rackartyg på gång och har lite dåligt samvete) Men tack vare Mara så slapp du ju den lilla incidenten.
TACK HANLIO ♥
Du gör mitt hjärta glatt (Och får Lucys knän att darra)
Puss ♥

Tilläggskommentar:
JAG BLIR HELT KÄR NÄR DU SÄGER ATT DU LÄST OM MIN FF:N.
Jag gillar sorteringshatten.
Jag älskar din andra kommentar.
Jag älskar dig ännu mer om du tar bort Harry
Han börjar bli lite väl närgången nu...
OCH DEN DÄR LÅTEN.
Allvarligt, jag har lyssnat på den i veckor nu.
Dracos förtjänst att du hittade den... Han älskar dig påstår han.
Tror han behöver en psykolog.
Puss!


Du är feels du Dessi!
Haha ja, han borde gå någon kurs i hur man uppför sig.
Innan Elli (Och jag) tröttnar på honom... får han flytta hem till dig då Dessi? Tror han skulle trivas bra där.
Detsamma mitt älskade hjärta.
Du gör mig rörd! Kram ♥


DET GÖR INGENTING MITT ÄLSKADE HJÄRTA ♥
Bättre sent än aldrig vetu väl?
Jag blir helt varm innombords, du ska få en tumme av mig också ♥
Tack gumman, *rörd* ♥


Awwwwwwwwwwwwwww TACK sötnos :*
NU STRAX!


Du ska få äckligt många tummar av mig... *Ond*


Åh, Carri det gör ingenting!
Du behöver inte kommentera långt överhuvudtaget, sålänge som jag vet att du läst och tycker om det så bankar mitt hjärta.
Då är jag glad! ♥
Hatar verkligen datorer ibland hörru... Ush.
Du är Perfection för mig.


VAR DET?!
Nu gjorde du mig riktigt rörd här 8D
Hihi tack sötaste nöten, glad jag blir :*


Låter som mig när jag ska försöka hitta på ett vettigt
svar på era kommentarer... För ni är för bra, så det går inte att beskriva det hela.
Men TACK hjärtat, så länge du finns här så är jag glad.
Kramis ♥


Jag har saknat dig din lilla smurf!
Skönt att du är tillbaka, hoppas du hade det bra där ♥
Draco: Visst. Kom ensam.

Ojojoj Vendela... Haff här på gång eller ska du helt enkelt bara lära snorungen en liten läxa... ?
Ja du är en vettig människa... DU ÄR SMART O.O
Lucius lever, kan jag glädja dig med
Elli hälsar att du kan ta Draco med dig och försvinna så hon kan gifta sig med Blaise istället =)
TACK VENDELA ♥33 *Dör av lycka*


TACK BROR ♥


Först och främst: DITT NAMN.
När jag såg att HP Sås hade kommenterat min ff:n så dog jag typ, jag fick så skumma bilder i huvudet och jag älskade bara namnet.
Sen går jag in... Och ser att jag fått en ny bevakare.
OCH EN HELT UNDERBAR KOMMENTAR SOM FICK MIG ATT RUSA TRE VARV I RUMMET VILT SKRIKANDES (Nej jag skojar inte, det är sant)
TACK.
Tycker du verkligen det? Den här kommentaren har tagit en mycket stor plats i mitt hjärta ska du veta.
Jag blev så glad! Hoppas du kommer att fortsätta läsa den, jag kommer skutta runt på små rosa moln resten av kvällen...
Opps... My bad... Eller vi skyller på Draco.
Jag fixar det!
TACK SKA DU HA ♥



ÅH EN EXTRA LÅNG KOMMENTAR
FRÅN MIN UNDERBARA KAJSA,
VAD MER KAN MAN BEGÄRA? PUSS PÅ DIG.
Draco säger att han tänker göra Crucio på dig, men var bara lugn, han varken vågar eller vill för han tycker om dig för mycket.... (a)
HAHAH!!
Vilken hemsk pizza, ingen skulle vilja äta den.
Utom möjligen Goyle...
HAHAHHAHAAH *Dör av skratt*
Nu fick jag den där låten på hjärnan, tack sötnos
Jag saknar dig redan... Kram ♥


SOM DU VILL ÄLSKLING!!!! ♥3333333
Du är mitt livselixir, OM DU BARA VISSTE HUR GLAD JAG BLIR ALLTSÅ AV DINA KOMMENTARER KAN INTE FÖRKLARA I ORD MEN... DET ÄR OTROLIGT. PUNKT.


Det gör inget hjärtat.
Huvudsaken är att du gillar det! Jag vill skriva med dig snart.. C: När börjar vi?!♥3


Hihi tänker inte spamma dig med något drygt svar nu
men... DU VET ATT JAG ÄLSKAR DIG.
(Jag har ju redan skrivit allt i en uggla... )


OMFG!!!!! JAG HAR FÅTT EN TILL BEVAKARE... Det här kan inte vara sant.
Vad har jag gjort för bra för att förtjäna detta?! OCH SÅ DIG DESSUTOM.
Hihi Bree, du har en fasligt snygg profilbild ska du veta... ÄLSKAR DEN.
Samma med din Fannie.... *Lovelovelovelove*
SKOJAR DU MED MIG ELLER??!! Herregud kvinna... är du medveten om hur glad jag blev nu? Det här är helt sjukt men... HERREGUD TACK SKA DU HA!!! ♥
Förstår inte vad du gillar men... JAG GILLAR IALLAFALL DIG.
Jag tänker ha dig i mitt våld nu.

Trezzan... Ska svara på din
kommentar med ETT TILL KAPITEL som du brukar säga, bara för att jävlas ._.
Men jag ska svara så fort jag kommer hem.. Pus´ på dig ditt fanskap! ♥

Bläää på er mina sötnosar ♥
Sry för min oaktivitet men har varit på westerläger med unghästen min och har inte kunnat vara inne något på datan.
Sen har internet typ krånglat som vanligt också...
Men nu är jag tillbaka!♥
Ni och era kommentarer betyder allt för mig, och jag försöker hela tiden bättra mig ( Ja jag tycker att jag suger..Hade det inte varit för er hade jag typ suttit å deppat i nått hörn) och...
JAG SKA LÄGGA UPP ETT KAPITEL TILL IKVÄLL.
Har försökt fixa det så bra jag kan, men är ändå inte ett dugg nöjd.
Men som sagt, har gjort mitt bästa.
Hoppas ni ska gilla det...Trotsallt :* ♥ Ni är bäst ♥


Tack för den UNDERBARA kommentaren MIN NyTo :* ♥
*Förälskad*
Du gör så in i Draco lycklig! Snälla rara fina underbara du sluta inte med det...Då vet jag inte vad jag gör.
Och DU.. NÄR SKA VI BÖRJA MED FF:N?♥


HAH!
Önsketänkande där va?! Önskar samma sak om jag ska vara
helt ärlig.
Och det gör nog typ alla andra också, utom möjligen Draco.
Men det är sådana smällar man får ta...
Kanske era typ dödsönskningar har fungerat?! *Hoppas*
HAHA! Barnhem! Skolan har insett att Draco sprider smitta och måste genast saneras.. *Ful bild i huvudet* HAHA! Förlåt my preacius, det lät bara så underbart i mina öron!
Nu fick du något att fundera på va? Hihi :*♥



Draco:

Huh... Jag tror han stöter på dig Vendela!
Bäst att du passar dig... Det skulle jag gjort.
TACK MITT ÄLSKADE HJÄRTA ♥
Åh, en husalf! Gäääärna, om den ser ut som Krake så 8D ♥

Hanlio [Bara för att du är söt]:


YÄS NU FÅR VI TILLBAKA VÅR HERMIONE!!!
Jag saknar dig nääär du inte är här din lilla sötnöt :* ♥
DÅ KOMMER DU FLIPPA UR ÄNNU MER SNART.
Din lillasyster kommer få en hjärtattack...Bäst att du förvarnar henne ._. ♥ *Dåligt samvete* Ehe... åååååh!
Du måste komma tillbaka snart Mione, jag saknar dig.
Så skaffa internet är du snäll.
Jag är så glad att du gillade det, TACK! ♥


För att det är de roligaste som finns såklart! 8D.
En död Crucio är en snell Crucio, åtminstone för det mesta.
HUH O_O Men jag föredrar nog dig levande trots allt.. Så därför återuppväcker jag dig med ännu ett kapitel, överens?! 8D ♥


Hihi ja sånna är jag bra på 8D
Du med dessutom.. JAG MÅSTE FÅ ETT NYTT KAPITEL AV DIG. ANNARS...dör jag. Bokstavligt talat!
Oh yeaaah...BIG troubel.
Vet faktiskt inte vem det blir värst för... När du läst så kommer du fatta vad jag menar!
Hihi för att jävlas lite såklart.
DETSAMMA ♥


TACK! ♥

EN TILL ÖVERLYCKLIG ELZYII!!!!
Tack så mycket min bästa Josse! ♥ :*


Och det DÄR är mobbning!
Men...Jag fick åtminstone underhålla mig en hel kväll 8D
Du också tydligen.. HERE I COME!

fEEL LIKE "..." efter att ha klickat på sex stycken och sen försökt
trycka på sjuan i tio minuter utan att fatta att den inte går att trycka på...

JAAA JAG HITTADE DEN!!!!!!
*Total jävla cp lycka och kasta sig över kommentaren som självklart är det bästa man får läsa*


JA DET GÖR HON .
Det gör jag med. Men han älskar inte mig. Fan också...
Hihi! Theoboy går ju i samma årskurs som dem, men han har inte varit med ännu. Varför? Jo för att han typ är en Trezzanboystile, han finns men man tänker inte så mycket på honom, för att han inte är beroende av att fjanta runt med Dracos gäng utan håller sig antingen för sig själv eller med sina äldre kompisar.
DU kommer bli kär. Du ska faktiskt få vara med också. Tack för iden smulan min :* ♥
OCH JAG ÄR FAN LIKA BEROENDE AV DIN. Därför.. Snälla lägg upp en bild på hur DU tänker dig Lucy. Jag ser bara hans fulhet och får spykänslor när Jessica är med honom
Huhu we are like sisters.. Vi är precis lika på den punkten.
OCH DET KÄNS BRA.
Ja eller hur... Fyfan, jag sätter snart det förbannade krullet i halsen.
Snälla, hoppas tillsammans med mig på att hon tröttnar på min stackars Teddy snart.... HON KAN TA LUCIUS. Dem skulle ha kul ihop.

*Läsa om fem gånger och bli lika varm inombords alla gångerna*
tack Trezz, jag är för en gångskull typ nästan seriös, TACK.
Jag ser bara hur jag ska kunna bli bättre, när jag läser andra ff:s (Din är ett jävligt bra exempel) får jag typ värsta ångesten och måste skriva om en massa bara för att jag tycker att du skriver så mycket bättre än mig.
Älskar som sagt ditt blandade ordförråd, dina karaktärer...Din story, allt! Så allt beröm skickar jag tillbaka till dig, men tro inte att jag tar åt mig! Det gör jag... OCH JAG BLIR SÅ GLAD.

Hm... Haru provat sånna här tvångströjor?
Det borde väl funka. Ta en skär isåfall, jag tycker verkligen lilla Lucia passar UTMÄRKT i rosa.
Eller kastrering, har funderat på att genomföra det på Draco många gånger när han varit lite jobbig, det kanske ligger i släkten?
Tack igen mitt älskade hjärta :^* Försöker verkligen få till Draco så verklighetstrogen som möjligt, även om han är lite... Wierd emellanåt, tex i det här kommande kapitlet. Där är han typ för gay, men med tanke på öh, situationen så är det kanske inte så konstigt.
Hehe.. PUSS MIN ÄLSKLING ♥

P.s
Harry sitter nu och cuttar sig i ett hörn med tårarna rinnande nerför sina fula kinder... BRA GJORT TREZZ! ♥

du ska få hångel....OM DU TAR BORT LUCIUS.
Snälla...Ta bara...BORT HONOM! Nu, okej? HAN ÄR DITT ANSVAR, JAG TÄNKER INTE BETALA MER FÖR DDEN DÄR LÅNGHÅRIGA BLONDINEN.

TREZZ!!!!!
Du ska bara veta HUR misshandlad jag känner mig
över att bara behövs SE den där fula blondiegayen här!
TA BORT HONOM. SÅ lovar jag dig... Ja, det kan jag inte gå in på här pga medelåldern... MEN DU FÖRSTÅR VÄL VAD JAG MENAR?!

OMFG JAG HITTADE DE ANDRA KAPITLET REDAN EFTER ANDRA KLICKET! (Okej jag borde ha lärt mig utantill eftersom jag läst kommentarerna minst tjugo ggr redan, men du vet...Vissa lär sig ju aldrig)

HIHI JAG VET!
Visst är det underbart?! *Slicka på skärmen i ett försök att verkligen berätta hur lycklig jag är*
SÖTBILD. Tänker bara på dig när jag ser den, är det elakt eller en ren sanning? Äsh... Vi kör på sanningen.

hAHA DU Är så....Riddiculus Trezz!
Jag hade inte ens planerat att han skulle dyka upp, he jus´t did, okay?! Men men...HAN ÄR VÄLKOMMEN.
Han är ju blatte i filmerna, men inte i böckerna... --->?! EHE?
Men i min ff:n är han som i böckerna... D: SÅDESÅ.
Jag håller som vanligt med dig Trezz, förutom på det där sista.
Du snackar bara om dig själv, du är helt fuckiing fantastisk (KOlla bara på alla kommentarer du får!) JAG VILL HA MERA.
Och du vet vad jag vill ha...

Spöken? Näe... Så speciell är det väl bara sankte Potter som är, kan jag tro ._, Glöm inte det nu Trezz, ingen får vara märkvärdigare än lilla Harry!
Hihi jag älskar dina spekulationer... Jessica ska också vara med...

MEN EN UNGE MED LUCY? Herregud... Räcker det inte med EN Draco?! /Elli

VÄNTA... Va?! BLEKNINGSMEDEL?
Nä den där historien känner jag att du allt får berätta ORDENTLIGT.
Huh. Alla är Gravida. Puss ♥

HAHAHHAA I KIND OF DÖR AV DET DÄR SISTA!!!
Ser bara allting framför mig...
Nån skum typ, kanske typ Igor Karkarof (?!) eller Voldy kommer in och häller sprit i bålen, för att ingen ska märka att dem rövar bort Harry P... (Vem skulle bry sig?) och alla typ blir skitfulla och.. HAHAHAH! *Ide* Du är grym vetu det?
Och jag är inte säker på om det är positivt!

Jag vill också kunna copy-paste......
LOVEJO.

OMFG DRACO KAPITEL!
Trezzan den store har landat.
..................JAJA, JAG ERKÄNNER.
OKEJOKEJOKEJ! Jag skrev fel från början...Fråga inte hur jag lyckades...Men det sket sig ju. MEN WHATÄVER NI FÅR LEVA MED DET ÄNDÅ. HAha. SUG PÅ DEN DU :3
JAG ÄLSKAR DIG MED.
Jag avskyr kaffe.
HAHHAHAHAHAHAH!
Okej,okejokej... jag VET att jag redan skrivit världens kommentar om dem där meningarna till dig i PM för att jag dog... MEN HAHAHHAHAHAHAH!
Jag tror att Draco luktar babypuder.
Harry å andra sidan...Hm, det ska vi faktiskt inte ens gå in på men det är långt ifrån rosor.
Dem byter ju för helvete aldrig kläder.
Min teddy luktade bara svett ibland... *Grina med dig* NU LUKTAR HAN PRECIS SOM TINA (Hon brukar använda samma trosor en vecka ungefär) alltså--- = SKIT.
Allvarligt. Det luktar lik och helvete när dem stiger på bussen. AllA VET när dem närmar sig. Obehagligt.

Ja det tycker jag också ♥33
Nästan iallafall, vad som helst är bättre än Harry...
Okej jag vet att jag är elak, men idag är jag sur på honom.
Fråga mig inte varför...det bara ÄR så.
*Fnisselifniss* HIHI *Älskar att vara sepemänniska*
Det kanske är Lucy som kikar fram ur skåpet? Fan vilken mardröm..

GIFT?" HAR DU GIFT DIG MED DE ASET?!
Men... NEJ FÖR HELVETE!!! Du sa ju att.... att... att... ATT DU VAR MED SIRIUS OCH INTE MED DET DÄR ASET.
Och Huh, tror inte Gonagall hade grinat om han åkt in i Azkaban.
fast kanske. Många äldre har ju hemliga förälskelser nu för tiden... EUW. *Spyr*
"Han och hans jävla svartkonster", HAHA Åh... Dör!
Tja, han har väl litegrann att vara nervös över...eller vad säger du? och det kan mycket väl vara lilla Draco som ställt till det för sig, de brukar han ju göra. Den lilla jäveln!
I do it for U bby...MEN OM DU VILL ATT VI SKA FORTSÄTTA MED VÅR RELATION... Gör för helvete slut med Lucy först.
Det är ingen vädjan, det är ett krav.

Och ja... Dumby är gammal. Och lill snippan Snape har skvallrat om allting redan, så vad är problemet?
Kasta bara ut ungen (Draco) det är väl inte svårare än så? Om ens Snape vet precis vad Draco håller på med.. Jag vet faktiskt inte.
DU FÅR ALDRIG SLUTA BABBLA.
Huh...Jag är ganska säker på att du är Bellas gengångare.
Älskar dig darling ♥ Puss!

Jag?!
Utan dig så skulle det väl inte gått
förstår du väl!
Du är ju min lilla ängel som lyser upp allting
och alltid får mig på så braaaaaaaa humör!
♥
Hihi vilket aweeesum shipnamn!
Draco blev riktigt svartsjuk faktiskt...Han är rädd för att du inte tycker lika mycket om honom längre (Ja, han är mogen)
DU GÖR MIG SÅ HIMLA LYCKLIG SLUTA INTE LÄSA VÄNNEN MIN! LOva det, okej??!!
Tumme till dig med... TACK ♥


KLARTJAGKUNDELÄSADETDÄRMYSWEETNES! ♥
Jag typ tokälskade det, TROR DU INTE JAG BLIR SUPERGLAD NÄR JAG FÅR EN KOMMENTAR/UGGLA/DUELL/WHATÄVER FRÅN DIG DÅ VA?
Gaha.... Tänk dig samma lycka som jag får när Draco förengångskull inte är arg på mig, så inser du nog.
Puss ♥
P.s OFC

Naaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaw!
Tack, vad glad jag blir över din kommentar!
Jag tycker det är så kul att lite Hufflepuffare ÄNTLIGEN börjat läsa min ff:n, ni är så fina ♥


*STIRR*
OMG... IM in heaven.
Seriöst, vetu hur glad jag blir?! Brukar aldrig få nya bevakare typ eftersom jag skriver så lååångt...Men GAH TACK!
Hoppas du stannar kvar *Dobby eyes fast mer som Draco* JAG BLIR SÅ HIMLA GLAD :*
Skriver du något?♥
Kramis och puss!!! ♥


Åh vännen min! ♥
Jag har verkligen saknat dig, var rädd att du hade glömt bort mig ett tag (Trots att jag vet att du inte har varit hemma) men nu är jag både glad och tacksam att du är hemma igen!
Jag vet inte vad jag ska säga... Finns inga ord som kan beskriva min tacksamhet.

JO Carri..Han ÄR jobbig.
Det var ett mycket bra ord för honom tycker jag.
Nej..Men det värsta är att varken hon eller ens Draco är medveten om att det inte ens var han som torterade henne.
det är sjukt, men Lucy är ju inte speciellt normal.
HAHA inte jag heller!
Blir det bättre när jag säger att hon typ aldrig byter underkläder...?
Såklart det ska! ♥ (Speciellt nu när du är här och styr upp allt hihi)
Jag tror det är rätt (Shiet du har mer koll på kapitlen än vad jag har... eheh) Jag har läst ett par ff:s där Blaise har framstått som Dracos elaka vapendragare, men alltså.. Jag tyckte inte att han passade som det. Alla i Slytherin är ju faktiskt inte likadana, det är de jag vill få fram.
Jag är så glad att du gillade det!
Håjå precis... med Draco i närheten kan ALLT hända...
Håhåhå...Är du verkligen HELT säker på att du vill veta det?
Draco: :@!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! *Avada Kedavra*
Harry: ...Men...Jaha?.... ... ... ;________;

Hihi ja det var han!
Du kan få vara med i min & Hanlios Älska Lupin klubb ♥
Äääääsh! Är man så underbar som du så är det inte
konstigt att man blir lite virrig ibland!
Du är verkligen en ängel och man kan inte skriva en bättre!
Jag tackar dig med ännu ett kapitel (Som faktiskt är totalt vedervärdigt...USH) Men som sagt... Hoppas du kommer gilla det.
Och jag måste läsa om din kommentar...
KRAMIS ♥


Hur kan du göra mig såååå glad?! 8D
Du liksom bara dyker upp här och börjar bomba mig med lycka- RIDDICULUS! ♥
Det är ju synd om honom ._. ♥ ); Lite iallafall...
KLART JAG SKA- MEN BARA OM DU LÄSER 8D♥


..... Du är ju GIFT med Lucy.
Jag kräver att du gör slut!
Well, i will!
Och du... Din profilbild = Het.se
Puss ♥

Molly Evans:


Och tack till er alla andra också förstås! Vad skulle jag gjort utan er? Ni är värda i guld för mig, allihopa. LAVJO♥

OBS!
Jag har bestämt mig för att ändra deras år.
[det var meningen från början men jag skrev fel ehe..]
Så, dem går alltså sitt sjätte år och inte sitt femte.
Blir ju ingen skillnad alls för er, eftersom ja skrivit som dem gått sjätte hela tiden..Men nu vet ni iallafall det!
Så låtsades inte som någonting utan läs bara som ni brukar 8D
Var ba tvungen att skriva det eftersom jag tror att jag nämnt någonstans tidigare att dem går sitt femte.


Alltså jag är kär i er ._.
Det är bara att acceptera.
PUNKT SLUT.
Ni är dem bästa som finns i hela världen ♥
Synd att ni snart kommer dampa på mig igen <;D
Och Vendela... Det här är till dig från Draco:

Fråga mig inte vad han menar, men jag tror att han försöker se sexig ut.

Hoppas ni ska gilla kapitlet lika mycket
som jag gillar er! :*

Kapitel 48
Besked

När Draco vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Eftersom Slytherins uppehållsrum låg under sjön så fanns det inga fönster i sovsalen
att titta ut genom, men han kunde ändå räkna ut att klockan inte kunde vara mer än fem, sex genom att kasta en blick på sina kamraters snarkande gestalter som avtecknade sig i de tre himmelssängarna.
Försiktigt resta han sig upp och famlade med handen efter trollstaven.
”Lumos”, mumlade han och en svag ljuskälla strömmade ut ur spetsen på hans trollstav och lyste upp rummet så pass att han kunde rota fram sina kläder.
Han drog på sig sin skolklädnad och fiskade fram ett par rena strumpor ur kofferten.
Sedan drog han handen genom håret, kastade en sista blick mot sina kompisar och smög ut ur sovsalen.
Nere i uppehållsrummet var det tomt på folk.
Inte ens husalferna hade gjort sitt jobb ännu; brasorna var släckta och godispapperet från gårdagen låg fortfarande hopknycklade där Crabbe hade lämnat det.
Draco slängde en snabb blick på klockan när han passerade.
Visaren pekade på kvart i fyra.
Han skulle ha minst två timmar på sig innan de andra började vakna.

Slottet var tomt och tyst.
Den enda levande varelse som Draco stötte på var smutskallens stora röda katt Krumben.
Den satt och lurpassade på någonting; säkert en äcklig råtta, alldeles utanför Slytherins uppehållsrum och vände sitt platta fula tryne mot Draco när han gick förbi.
”Stick härifrån!” väste han och måttade en spark mot katten som ilsket väsande försvann uppför trappan.
Draco längde på stegen när han vandrade genom det tysta slottet.
Han kände sig både upprymd och nervös, hade det fungerat?
Om det hade de... Han kunde nästan inte lägga band på sig själv; då skulle det här vara över.
Allting som han hade fått lov att genomlida skulle vara slut.
Han var framme.
Målmedvetet gick han fram och tillbaka utanför den tomma väggen och tänkte intensivt.
Jag behöver ett ställe där jag får vara ifred och slutföra mitt arbete.
Som vanligt dök dörren upp och Draco skyndade sig att öppna den.
Den här gången behövde han inte se sig omkring, han visste redan att han var ensam.
Skåpet stod där det alltid hade stått och det var med darrande fingrar som Draco öppnade det.
Han hade slutit ögonen och blundade hårt medan hjärtat dunkade i bröstet på honom.
Skulle den vara borta?
Han drog ett djupt andetag och öppnade ögonen.
Chockat drog han efter andan och stirrade in i skåpet.
Vad i hela fridens namn skulle det här betyda?


Ingen vettig människa vill väl börja morgonen med en dubbeltimme i trolldryckskonst.
Just det var anledningen till att vi fann Snapes lektion högst upp på schemat dagen där på.
Eftersom jag inte hade fått många timmars sömn den natten drog jag stönande täcket över huvudet när klockan ringde, men Hermione lyckades som vanligt jaga upp mig och utan att ha någon chans till att hitta på en bra ursäkt för en sovmorgon följde jag med henne, Parvati och Lavender ner till frukosten.
”Har ni sett det här?”
Harry viftade med tidningen och jag kastade en hastig blick på den men blev tvungen att stanna till.
”Ministeriet inför registrering av mugglarfödda”, läste jag högt och rynkade pannan.
”Vadå registrering av mugglarfödda? Dem tänker väl inte...”
”Jo det tänker dem”, svarade Hermione i mitt ställe.
Hon hade röda fläckar på halsen som hon alltid fick när hon blev upprörd.
”Men de har inte lyckats driva igenom sin önskan ännu, det finns fortfarande folk som sätter fingret för.”
”Men ministeriet har väl aldrig...”
”Det är dödsätarna”, avbröt Harry och skakade misstroget på huvudet.
”Dödsätarna har tagit över ministeriet.”
”Men det står ju här...”
”I tidningen ja”, fortsatte Ron, ”Min pappa arbetar för ministeriet. Han säger att allting håller på att spåra ur, att saker och ting bara blir mer och mer vrickade.
Det är bara en tidsfråga innan den nya trolldomsministern lyckas driva igenom det.”
”Vad hände med den förra?”
Ron, Hermione och Harry gav varandra en blick.
”Han hittades död i början av sommaren, och den föregående ministern Cornelius Fudge vägrar att återigen träda in i tjänst, han tycker att det är alldeles för farligt.”
”Och han har rätt”, sa Hermione med en viskning.
”Saker och ting förändras hela tiden, ingenting är säkert längre.”
”Inte ens Hogwarts?”
”Så länge som Dumbledore...” började hon men blev avbruten av Neville som med en skräll och illröda kinder välte omkull sitt mjölkglas.

Proffesor McGonagall verkade vara på uselt humör.
Hon skred fram och tillbaka i klassrummet och inspekterade noggrant med sina hökögon
våra tafatta försök att förvandla knipvisslare till fågelholkar och när lektionen äntligen var slut
var det bara Hermiones holk som var utan vingar.
McGonagall skakade missnöjt på huvudet och gav hemläxa åt halva klassen.
Jag klarade mig med en hårsmån med motiveringen att min holks vingar verkade glesa och var överhängande träfärgade.
Vi ramlade ut ur klassrummet tillsammans med hufflepuffarna som efter händelsen
med Hannas mamma hade hållit en låg profil.
De mumlade tyst med huvudena tätt ihop och såg sig då och då omkring för att kontrollera så att ingen tjuvlyssnade.
Jag förstod att det måste känna sig hotade, förra året hade en pojke vid namn Cedric Diggory mist livet under den magiska trekampen; mördad av självaste Lord Voldemort och nu hade en flicka från deras elevhems mamma försvunnit, med största sannolikhet mördad.
Jag sände en medlidande tanke till Hanna och hoppades att hon mådde bra.
Hon hade inte setts till mer efter händelsen och rykten sade att hon lämnat skolan.
Jag klandrade henne inte.
Dämpade av hufflepuffarnas nedstämdhet vandrade vi under tystnad upp till astronomitornet för att lämna in vår uppsatts om planeternas solsystem.
Eftersom astronomilektionerna alltid hölls vid midnatt så hade vi bara de en gång i veckan och då tillsammans med slytherin.
Tidigare hade vi haft lektionerna med ravenclaw, men efter att åtskilliga elever från den klassen kommit och klagat över gryffindorarnas brist på intresse så hade vi fått byta med hufflepuff till Rons stora förargelse.
Proffesor Aurora Sinistra tog utan att blinka emot våra uppsatser och återgick sedan till att drömsk stirra ut genom de stora öppna fönstren utan att yttra oss ett enda ord och vi skyndade tacksamt oss tillbaka ner för den långa trappan.
När vi en liten stund senare begav oss mot Lupins klassrum klagade Ron högljutt för alla som ville höra på om lock för öronen och Hermione skakade som vanligt på huvudet åt honom under djupa suckar.

Proffesor Lupin satt bakom sitt ruggslitna överbelastade skrivbord när vi som första trupp anlände till klassrummet och när han fick syn på oss sken han upp och reste sig.
”Är de andra på ingång?”
Vi nickade och han såg glad ut.
Jag var noga med att hamna i bänken bredvid Hermione så att jag skulle slippa påpekningar om att jag egentligen skulle sitta bredvid Draco, men Lupin sa ingenting utan fortsatte att hälsa resten av eleverna som började ramla in i klassrummet välkomna.
Jag mer kände än såg när Draco kom in och hans lukt fångades i mina näsborrar.
Jag fnös och kände mig löjlig, men kunde inte låta bli att försiktigt snegla upp på honom när han släntrade förbi min bänk.
Han hade sin blick stelt riktad framåt och slog sig ner på sin vanliga plats, den här gången med Crabbe vid sin sida.
När de sista eleverna som utgjordes av två fnissande flickor från slytherin kommit in i klassrummet stängde Lupin dörren med en lätt sväng på sin trollstav och tittade med ett
leende ut över klassen.
”Idag ska vi ha ett litet prov på kapitlet som vi gått igenom”, han viftade återigen med staven och en hög med papper flög upp från katedern och började med ett svischande läte att dela ut sig på våra bänkar.
”Ni har timmen ut på er, lycka till!”
Ron stönade högt och fick snabbt en tillrättavisande blick av Hermione.
Jag förstod henne, vi hade hållit på med patronusbesvärjelsen i flera veckor nu och Ron var inte ett dugg sämre än oss andra bara han ansträngde sig.
Jag såg förstrött ner på mitt papper.
Tänk så lustigt egentligen, för bara några månader sedan hade jag varit orolig för hur jag skulle klara av engelskan och nu hade jag tillochmed börjat tänka på engelska.
Det handlade helt enkelt bara om att sätta ihop ord till meningar precis som man gjorde i svenskan och sedan se till att de kom ut på ett någorlunda rätt sätt.
Noggrant lät jag fjäderpennan glida över papperet.
Det här kunde jag och det fanns ingen anledning till att slarva.

Det var inte särskilt svåra frågor som Lupin hade satt ihop, och när jag kastade en snabb sidoblick på Neville som satt snett framför mig såg jag med ett litet leende hur han skrynklade ihop hela sitt
runda ansikte i koncentration medan hans hand flög över papperet.
Lupin hade en förmåga att ta fram de bästa hos varje elev och han gav aldrig upp hoppet
eller förklarade någon som ett hopplöst fall.
Han var utan tvekan min favoritlärare och jag tror faktiskt inte ens att slytherinarna tyckte illa om honom, inte egentligen.
De kunde helt enkelt inte acceptera honom för att deras föräldrar inte tillät dem att göra det.
”Ni kan vända på provet när ni är klara.”
Jag tittade omsorgsfullt igenom mina svar och gjorde en liten rättning här och där.
Försvar mot svartkonster ville jag ha bra betyg i och en liten del av mig ville inte heller göra Lupin besviken.
Han trodde på mig och jag ville visa honom vad jag kunde.
”Tio minuter kvar.”
Jag såg mig lugnt om i klassrummet.
De flesta verkade vara färdiga men det var ändå ingen som pratade, alla
satt tyst och stilla på sina platser och väntade tills Lupin skulle ge klartecken åt oss att lämna in proven.
Draco satt och snurrade på sin fjäderpenna och Goyle låg framstupa över bänken och stirrade slött framför sig.
”Sådär nu kan ni...”
”Ursäkta mig Proffesor Lupin.”
Lupin hade blivit avbruten av Proffesor McGonagall som plötsligt stod i dörröppningen.
Hon hade ett mycket bistert uttryck i ansiktet och hennes röst darrade till lite när hon fortsatte:
”Jag måste omgående få låna en av dina elever om det går för sig, Proffesor Lupin.”
”Givetvis”, svarade Lupin och betraktade fundersamt McGonagall. ”Varsågod Minerva.”
”Tack.”
McGonagall skred fram till klassen och snöt sig ljudligt i en servett innan hon harklade sig.
”Draco Malfoy, om du skulle vilja vara så vänlig att komma...”
Hon hann inte ens slutföra meningen innan Draco reste sig upp.
Utan att se på någon tågade han fram och ställde sig bredvid henne.
När han passerade mig bänk såg jag att hans händer skakade och han hade ett sammanbitet uttryck
i de bleka ansiktet.
”Och...”, Proffesor McGonagall vände sig tveksamt om i dörröppningen.
”Jag tror att det är bra om Ms Jacobsson också följer med.”
Jag nickade och reste mig långsamt upp.
En klump lika stor som en tennisboll hade fastnat i halsen och den blev inte mindre när
Proffesor McGonagall snöt sig ännu en gång och torkade sig i ögonen.
Jag gav mina vänner en blick och det log tappert mot mig alla tre fastän jag kunde se i deras ansikten att det var minst lika oroliga som jag.
Med darrande händer räckte jag över mitt prov till Lupin, och han tryckte min hand som hastigast när han tog emot det.
Jag log tacksamt mot honom och skyndade mig sedan fram till McGonagall som väntade vid dörren.
Draco stod någon meter bort och trampade, han var nervös.
”Den här vägen”, sa Proffesor McGonagall och började leda oss uppför en stentrappa.
”Vi ska in till rektorn.”

Ni är så underbara så jag inte riktigt vet
VAD jag ska ta mig till!
Jag är så glad att ni tycker om att läsa för jag ÄLSKAR verkligen att skriva!
Det här kapitlet är nog ett av dem jag är mindre nöjd med, kanske för att jag slarvat lite och inte rättat ordentligt, sen är det lite kortare också.
Men hoppas ni ska gilla det ändå!
Kommer nog att lägga upp nästa snart eftersom detta blev lite kort.
Btw... VI ÄR SNART PÅ SIDA HUNDRA!
Loveyouall♥
Jag lever för er och era kommentarer!

Kapitel 45
Smutskallens förbarmelse

”Du ser trött ut. Hur är det fatt?”
Harry la huvudet på sned och studerade mig ingående med sina gröna ögon.
Egentligen hade jag velat kasta mig om halsen på honom och stortjuta, men jag lyckades lägga band på mig och pressa fram ett litet leende.
”Jag har inte sovit så mycket bara.”
”Var det inte bra hos Malfoys?”
Han släppte mig fortfarande inte med blicken och jag ålade mig för att komma undan.
”Det var väl som vanligt, antar jag.”
”Inte bra alltså?”
”Snälla Harry!” Jag drog händerna genom ansiktet och lyckades med en kraftansträngning hålla tillbaka tårarna, ”Jag är bara trött efter resan, kan vi inte ta det här imorgon istället?
Jag behöver verkligen sova.”
”Men... Hermione och Ron kommer tillbaka från middagen snart, och jag är säker på att dem...”
”Du får hälsa dem så jätte mycket från mig, men jag är verkligen trött. Jag ska gå och lägga mig nu på en gång.
Det är jätte kul att få träffa dig igen, men... Jag är verkligen trött, okej? Vi kan väl snälla ta det här imorgon?”
”Jamen... Okej”, sa han uppgivet och det högg till i hjärtat på mig av dåligt samvete när jag såg hur hela han slokade.
Jag skyndade mig att ge honom en kram. ”Jag har verkligen saknat dig, men jag måste lägga mig.
Vi pratar mer imorgon, okej?”
”Okej”, sa han och såg betydligt gladare ut. ”Lova att du säger till om det är något.”
”Såklart, god natt.”
”God natt.”
Jag gav honom ett ansträngt leende ur ena mungipan som han glatt besvarade, och skyndade mig att slinka upp för trappan till flickornas sovsalar.
Direkt efter att jag kontrollerat att jag var helt ensam och hade stängt dörren ordentligt bakom mig så släppte jag ut mina tårar.
Snyftande kastade jag mig på sängen och begravde ansiktet i händerna.
Varför kunde aldrig någonting bli som jag hade planerat?


”Draco, varför lyssnar du inte?”
”Jag lyssnar väl.”
”Du verkar ju inte ens höra på!”
Pansy gav Draco en ilsken blick och reste sig upp ur fåtöljen och ställde sig
alldeles intill honom med armarna korsade över bröstet.
”Jag frågade dig om du ville gå på balen med mig och du svarade inte ens!”
”Balen?” ekade han och lyfte förskräckt blicken och stirrade upp på Pansy, som såg ut som om hon när som helst skulle explodera av ilska.
”Ja, Balen! Skolbalen som anordnas på jullovet!”
”Jasså den...”, sa Draco svävande utan att ha den blekaste aning om vad Pansy pratade om.
”Nej den kan jag nog inte gå på, jag ska resa hem över jul.”
”MEN EFTER JUL SA JAG JU!”
Pansy som hade tappat den lilla gnutta tålamod som hon hade i sitt bevar, slog ut med händerna och vrålade så att spottet yrde.
”Ta det lugnt! Jag går väl på den där balen med dig då. Jag har bara mycket att tänka på, så jag har inte... Äsh vafan!” Draco reste sig också upp, men han stannade inte som Pansy hade gjort utan marscherade bort till porträtthålet, knuffade två förskräckta förstaårselever åt sidan på ett sätt som hade fått Hermione att dra efter andan och trängde sig ut genom passagen.
”Och varför har du så bråttom?”
Draco stelnade till när han hörde den välbekanta låga rösten och Severus Snape svepte in i hans synfällt; som vanligt klädd helt i svart och med sin trollstav i säkert förvar innanför klädnaden.
”Jag...”
”Du borde inte rusa omkring på det här sättet, Draco. Folk börjar bli misstänksamma...”
Deras ögon möttes över kanten på Snapes krokiga läsa och Draco kunde känna hur Snapes korpsvarta ögon letade efter ett sätt att ta sig in i hans huvud.
Draco flämtade till och vände snabbt bort blicken och han kände mer än såg hur ett leende lekte på Snapes läppar. ”Låt mig hjälpa dig, Draco.”
”Aldrig”, mumlade han och lyfte blicken och såg trotsigt in i Snapes vaxbleka ansikte.
”Jag behöver ingen hjälp, inte från dig, inte från någon!”
”Så bra då.”
Det där leendet på Snapes läppar var verkligen illavarslande.
”Då förutser jag att du också utan problem kan handskas med Potters nyfikenhet.
Jag hörde han och hans lösk till vänner tala om dig i biblioteket härom kvällen.
Det verkar faktiskt som om de vet någonting som de inte borde veta om dig, och om du frågar efter min åsikt, så kanske det inte var det klokaste att bli förälskad i en av Potters vapendragare.
Men det är ju tur att du är så klipsk, Draco. Det här blir verkligen ingen lätt match.”
Han gav Draco en lätt nick innan han fortsatte ner i fängelsehålorna.
Draco stirrade rakt framför sig.
Hade hon...? Nej. Det kunde hon inte ha gjort!
Okej, han kanske hade varit lite oförskämd mot henne men inte så mycket att det skulle ha gett henne en anledning till att skvallra.
Fast å andra sidan… Draco slöt fingrarna om sin vänstra underarm, så visste hon faktiskt ingenting.
Ingenting mer än att Draco var tvungen att utföra ett uppdrag för att inte själv stryka med, och hur flummigt lät inte det egentligen?
Han måste ändå prata med henne, försäkerhetsskull.

Han skyndade sig uppför trappan och började små springa mot stora salen.
Han skulle ha gott om tid på sig innan förvandlingskonsten skulle börja.
Men vad hade Gryffindoreleverna för lektion nu, eller hade dem rast?
Förvirrat såg han sig omkring i korridoren.
Hundratals ungdomar trängde sig förbi honom där han dumt stod och glodde i mitten av längan.
Han hade aldrig insett hur många elever det gick på Hogwarts, och att lyckats urskilja en femteårselev från Gryffindor bland alla dem... Han spärrade förvånat upp sina gråa ögon när han fick syn på ett välbekant ansikte som han sett alldeles för mycket av på sista tiden, och trängde sig fram genom strömmen för att nå sitt mål.
”Potter!”
Harry stannade tvärt och snurrade runt på stället.
När han såg vem det var som hade ropat på honom slet han fram sin trollstav ur byxfickan och
pekade med den mot Dracos hjärta.
”Våga inte försöka med någonting, Malfoy!”
Draco kom helt av sig och stirrade chockat på Harrys trollstav med munnen formad som ett litet o av förvåning. ”Vad håller du på med?” sa han skrämt och stirrade från Harry till hans trollstav, som fortfarande pekade mot hans bröst.
”Vad jag håller på med?” Harry gav upp ett ironiskt skratt. ”Frågan är väl snarare vad du håller på med!”
Han vet, tänkte Draco och hjärtat sjönk som en sten i bröstet på honom.
Han vet, och nu tänker han avslöja allting.
”Vad är Elli?” frågade han med en lätt darrande röst. ”Vart har...”
”Och du tror hon vill prata med dig? avbröt Harry och sänkte efter en menande blick från Hermione sin stav. ”Efter allt du gjort? Du är dummare än vad jag trodde när jag först såg dig, Malfoy!”
”Vart är hon?”
”Det ska du strunta i!” skrek Harry och tog ett par steg fram mot Draco, som fick tvinga sig själv att inte backa undan, ”HUR KUNDE DU GÖRA SÅ MOT HENNE?”
Draco förmådde sig inte ens att svara, han stirrade bara kallt på Harry med sina uttryckslösa gråa ögon, men inuti honom pågick en känslomässig kamp. Hade hon berättat eller inte? Eller syftade den där idiotiska ärrskallen bara på deras bråk? Det var omöjligt att veta, han skulle bli tvungen att fråga.
Men inte den där gaphalsen.
Hans blick svepte över Harry och landande på Hermiones gråtfärdiga ansikte.
”Kan jag få prata med dig?” sa han helt vänd mot henne medan han bad en tyst bön om att ingen från hans eget elevhem varken skulle se eller höra honom.
”M-m-med m-mig?” stammade hon förskräckt och spärrade upp ögonen. ”Ja-ja-ja visst...”
”DU LÅTER HENNE VARA!” Tjöt Harry, som nu hölls tillbaka av Ron som såg minst lika arg ut,
”DU RÖR HENNE INTE!”
”Det skulle aldrig falla mig in”, svarade Draco bistert och såg äcklat på Hermione, vars kinder blossade upp av en ilsken rodnad, ”Kan jag få prata med dig eller inte?”
Hon nickade bara och följde efter en rädd blick på Harry och Ron som liknade två ilskna stridstuppar där det stod och flämtade, efter Draco.

Han stannade bara ett par meter därifrån, väl dold bakom ett par rustningar.
Snabbt kastade han en blick över axeln för att kunna försäkra sig om att de vart utom synhåll innan han tog sats och tvingade sig själv att se på Hermione, som fortfarande såg rädd ut.
”Vart är Elli?”
”Uppe i sovsalen”, viskade Hermione; hon harklade sig och plockade nervöst med håret,
”Hon har varit där sedan igår kväll.”
”Varför det?” En ton av oro kröp in i Dracos röst, och han såg noga till att hålla sig på behörigt avstånd för att inte bli nersmutsad.
”Det borde väl du veta!” Hermiones röst hade blivit stärkt av harklingen och nu såg hon ilsket upp på Draco. ”Det är ju ditt fel!”
”Vad menar du med det?” sa han skarpt och höjde på ögonbrynen,
”Det är väl inte mitt fel att hon är så känslig!”
”Du kallade henne en massa saker! Sen höll du med din pappa när han sa att hon borde lära sig en läxa, han låste in henne och du gick med på det!”
”Hon var uppkäftig!” försvarade han sig, medan rösten i hans huvud vrålade Jag hade inget val!
Han kunde trots allt inte låta bli att dra en suck av lättnad.
Hon hade tydligen inte berättat det värsta han gjort...
”Hon gör allt FÖR DIG!” Hermiones ansikte glänste nu av tårar, och hennes röst
var gäll och bruten. ”Allting! Och du bara står där... Och...Och... Hon vill inte se dig mer, så håll dig borta!” Hermione gömde ansiktet i händerna och vände sig om för att rusa därifrån, men alla Dracos skyddsmanövrar för att komma undan sin pappas bestraffningar hade gjort honom snabb och smidig.
Han högg tag i hennes arm innan hon hann börja springa, och vände henne mot sig igen.
”Det var inte meningen!” flämtade han och hans grepp om hennes handled hårdnande.
”Låt mig få prata med henne! Vad är ert lösenord?”
Men Hermione skakade bara på huvudet och slet sig loss från hans grepp.
”Vi vet vad du är, Draco”, sa hon och backade snyftande ifrån honom.
”Vi vet vad du är, och snart vet hon också det.”

Men hörni!
Klart jag svarar på era kommentarer, det är ju de bästa som finns!
NI är det bästa som finns, älskar er alla sååååå mycket!
och jag är så tacksam för det som ni ger mig.
Om ni bara visste vad det betyder för mig ♥
Här har ni nästa kapitlet, det är inte så jätte bra (Ett av de sämre jag skrivit) men hoppas det ändå är OKEJ.
Kommer ett nytt alldeles för snart... KEEP GOING MINA BABYS ♥

Kapitel 40
Tillbaka på Malfoy Manor

Vi hade inte behövt oroa oss för matchens utgång.
Ron vars nervositet verkade ha dämpats av återställningsdrycken, släppte inte in ett enda
mål och Harry fångade kvicken efter bara tjugo minuter vilket resulterade i att vi vann med etthundraåttio-noll.
Gryffindor var återigen tillbaka i spelet, och tillsammans med resterande Gryffindorare firade vi segern med högar av läckerheter som Fred och George smög iväg för att hämta nere i köket, och festen avslutades inte förens efter midnatt då en mycket irriterad och trött McGonagall klampade in i uppehållsrummet insvept i en mossgrön sidenrock och gråa luddiga tofflor.

”Jag önskar också att jag kunde stanna kvar på Hogwarts”, sa jag sorgset och såg på medan Rons springare högg huvudet av Harrys kung för tredje gången i rad, ”Det är mycket roligare här.”
”Gör det då”, sa Harry utan att ta blicken från schackbrädet, ”Stanna här med oss istället!”
”Jag kan inte... Jag måste åka tillbaka dit.”
Jag suckade och lutade mig tungt mot Hermione, som såg lika dyster ut som jag kände mig.
”Dem kan väl inte tvinga dig heller”, sa Ron oberört och flinade brett åt Harry som demonstrativt sköt brädet åt sidan och vände sig åt vårt håll efter ytterligare en ödestigen attack från Rons schackpjäs.
Jag svarade inte eftersom han ändå inte skulle förstå.
Jag var tvungen att åka tillbaka hem till Malfoys på höstlovet trots att jag mycket hellre
skulle velat stanna kvar på skolan som de flesta andra skulle göra.
Det var bara ett fåtal som skulle åka hem över lovet, där ibland Draco och alltså jag också.
”Hörni, jag kan verkligen inte förstå varför dem släppte Lucius”, sa Harry och sänkte rösten så att inte de tjattrande tredjeårseleverna bakom oss skulle höra,
”Det är väl ganska uppenbart att han var skyldig, inte sant?”
”Jag vet inte”, sa Hermione osäkert och kastade en ängslig blick på mig.
”Om trolldomsministeriet anser att det var ett misstag så antar jag att...Å Elli, varför kan du inte bara stanna kvar här hos oss!”
Hermione torkade sig snabbt under ögonen med handflatan och fnissade till.
”Förlåt, jag är så fånig”, snörvlade hon och tog tacksamt emot näsduken som Ron räckte henne.
”Men det känns som om allting inte står rätt till bara! Som om någonting fasansfullt kommer att hända...”
”Hermione, det är Malfoy vi snackar om, vad kan vara mer fasansfullt än att bo hos honom?”
Hermione kvävde ett olyckligt skratt bakom näsduken och snöt sig sedan ljudligt.
Jag la armen om hennes axlar och Harry log stillsamt mot mig med sina glittrande gröna ögon fästa på mitt ansikte.
”Jag är tillbaka om en vecka”, sa jag tröstande och gav Hermione en lång kram som hon tacksamt besvarade.
”Allting kommer att gå bra, jag lovar att vara försiktig.”

När jag några timmar senare anslöt mig till den lilla gruppen av elever som skulle resa hem över höstlovet kände jag mig inte alls lika säker.
Shanti hoade oroligt i sin bur och flaxade ilsket med vingarna för att riktigt framföra sitt missnöje över att bli tvungen att sitta inspärrad ombord på ett varmt tåg i flera timmar, och jag var i fullfärd med att försöka tysta ner den upprörda ugglan när springande steg hördes bakom mig.
”Elli!” Harry kom rusande nerför backen med sin svarta skolklädnad fladdrande efter sig och med de runda glasögonen på sned ovanför den runda näsan.
Han bromsade in framför mig och var nära att halka på en isfläck som lurade under den vita snön.
”Jag glömde att ge dig det här.”
Han stack in handen innanför klädnaden och tog ut ett litet fyrkantigt föremål och räckte över det till mig, som förvånat tog emot det.
När jag kisande betraktade den blanka ytan gick det uppför mig att det var en spegel i miniatyr.
Innanför ramen rörde sig suddiga figurer, men de var så långt bort att man inte kunde urskilja annat än konturerna.
”Det är en fiendespegel”, sa Harry innan jag hann fråga. ”I miniatyr. Jag fick den av en god vän och tänkte att...Jag tror att du kommer ha bättre användning för den än vad jag har.”
”Oj! Tack så mycket Harry”, sa jag överrumplat och gav honom en hastig kram. ”Men inte kan jag...”
”Det är inte förens du ser ögonvitorna på dem som de utgör en fara för ditt liv.” avbröt Harry och studerade mitt ansikte för att kontrollera att jag hade förstått. ”Den kan nog vara användbar.”
”Ja, verkligen. Tack så mycket!” Jag log mot honom och han lutade sig fram och drog in mig i sin famn.
”Lova att skriva.”
”Om du lovar att skriva tillbaka.”
”Varje dag”, svarade han allvarligt och såg in i mina ögon. ”Var försiktig.”
”Du med.”
Han nickade och släppte mig när tågvisslan ljöd bakom oss.
”Håll ett öga på Malfoy åt mig, är du snäll. Jag tror fortfarande att han planerar någonting.”
”Jag lovar”, svarade jag och stoppade försiktigt ner den lilla spegeln i väskan.
”Ta hand om dig Harry.”
”Du med.”
Jag nickade och blinkade bort tårarna som sakta steg i mina mörka ögon och jag öppnade munnen för att säga någonting mer, men rösten höll inte.
Istället gav jag honom en fuktig blick fylld av tacksamhet innan jag vände mig om och skyndade
fram till den öppna dörren och steg in i tåget medan visslan ljöd en andra gång och tåget sattes i rörelse.
Alldeles stilla stod jag sedan med väskan slängd över axeln och Shantis bur i ett hårt grepp i höger hand och betraktade hur siluetten av Harry blev allt mindre och mindre tills den slutligen flöt ihop vid en krök och försvann.

Eftersom tåget var nästan helt tomt på folk så var det inte
särskilt ont om platser.
Jag hittade Draco i en av de många lediga kupéerna längst bak i tåget.
Han tittade upp när jag kom in och studerade mig ingående med sina gråa ögon innan han vände sig bort och såg ut genom fönstret.
”Kan jag sitta här?”
Han ryckte på axlarna och jag stängde med en suck kupédörren bakom oss och slank ner på sätet mittemot honom.
”Vad är det nu då?”
”Är du kär i Potter?” Hans röst var överdrivet nonchalant men jag kunde höra en viss klang av oro i den.
”Hur så? Stör det dig?”
”Ja, faktiskt!” fräste han och kastade en svart blick på mig. ”Är du det?”
”Det angår inte dig!” svarade jag irriterat tillbaka och kände ilskan bubbla till i magen när han himlade med ögonen. ”Nu får du väl ge dig i alla fall! Du beter dig som en riktig barnunge.
Vem jag är kär i har inte du med att göra!”
”Jag trodde vi var vänner!” spottade han fram och slet loss en bit vadd ur det trasiga sätet.
”Ja, och du verkar ju verkligen tycka att man ska berätta allt för sina vänner, det märks ju tydligt eftersom du inte ens talar om för mig vad du sysslar med på kvällarna!”
Hans tystnad kändes till en början som en befrielse, men snart började den gå mig på nerverna.
När han fortfarande inte hade sagt något efter tio minuter la jag ner boken som jag försökt distrahera mig med och kastade en trött blick på honom.
Draco som hade återgått till sin fönstertittning ignorerade mig helt.
”Nej, jag är inte kär i Harry, vi är bara vänner. Är du nöjd nu?”
”Ja”, sa han och vände sig med ett brett flin mot mig igen. ”Ja, nu är jag nöjd.”
Jag kunde inte låta bli att skratta och skakade fnissande på huvudet. ”Du är verkligen knäpp, Draco.”
Han svarade inte utan nöjde sig bara med att leende rycka på axlarna, och jag lutade mig lättad tillbaka mot sätet och slöt ögonen.

”Elli, vi är framme nu.”
Jag väcktes ur min dröm av försiktiga händer som rörde vid mig, och när jag med en gäspning öppnade ögonen såg jag Dracos suddiga kontur stå böjd över mig.
”Vi måste av tåget, alla andra har redan gått av.”
”Är vi redan framme?” frågade jag sluddrigt och såg mig förvirrat omkring.
”Redan?” sa han spydigt och slängde åt mig väskan. ”Du har sovit i nästan fyra timmar.”
”Oj då.”
Jag reste mig upp på vingliga ben och sträckte gäspande på mig innan jag lyfte upp Shanti,
som slött öppnade ena ögat och såg på mig innan hon stängde det igen och stack tillbaka huvudet under vingen.
”Pappa väntar på oss.”
Draco lät nervös och jag såg hur hans hand skakade när han fumligt sköt upp kupédörren och försvann ut i korridoren.
Lucius var inte speciellt svår att urskilja där han rak i ryggen och med armarna i kors över bröstet stod längst bort på perrongen.
Jag såg hur flera av de andra barnens föräldrar kastade oroliga eller förebrående blickar på honom medan det skyndade sig att fösa sina barn genom den förtrollade väggen och ut på Kings Cross station.
Jag kunde känna hur Draco tryckte sig närmare mig och utan att tänka på det tog jag hans kalla hand i min varma.
Han släppte den inte utan kramade hårt mina fingrar när vi kom fram till hans pappa.
”Ser man på”, sa Lucius kallt och stirrade med djup avsmak på mig och Draco, som fortfarande kramade varandras händer.
”Jag vill minnas att sist vi sågs hade ni inte alls det tycket för varandra, eller har jag haft fel Draco?”
Draco släppte snabbt min hand som om han hade bränt sig och såg skamset ner på sina egna fötter.
Jag blängde på Lucius, som verkade njuta av min ilska.
”Bäst vi skyndar oss på, Narcissa vill inte att vi ska bli sena.”
Han vände med en svepning på sin svarta resemantel på klacken och försvann utan att så mycket som spänna en muskel ut genom den förtrollade väggen.
Jag knuffade lite på Draco som darrande följde efter sin far, slöt ögonen
och koncentrerade mig på att hålla tankarna på någonting helt annat när jag själv klev genom väggen och dök upp på andra sidan.
Stationen var alldeles öde, det verkade som om mugglarna inte hade några avgående tåg vid den här tidpunkten.
Nyfiket betraktade jag alla skyltar med olika tider och nummer; eftersom mina två närmaste vänner var mugglare så var jag i princip uppväxt i deras samhälle men jag kunde ändå inte låta bli att fascineras av hur bra mugglarna klarade sig utan magi.
”In med er.”
Vi hade kommit ut på parkeringen och Lucius nickade åt en avlång grå bil, samma bil som jag anlänt i när jag för första gången kommit till Familjen Malfoy.
Jag och Draco klev utan ett ord in från varsitt hål i baksätet medan Lucius satte sig tillrätta bredvid Mr Grain.
”Du vet vart vi ska.”
”Ja, Sir.”
Återigen fick jag uppleva känslan av att vara tyngdlös, och efter några få sekunder landade vi på familjen Malfoys gårdsplan.
Allting såg precis likadant ut bortsett från att taket på det vita huset var täckt med ett tjockt lager snö.
Gården hade någon, med all säkerhet en tjänare, skottat omsorgsfullt och Djävulsrankan som verkade ha växt sig flera decimeter större sen jag senast såg den, var omgiven av ett slags blått mörkt ljus som skyddade den mot både snö och kyla.
”Efter er, Ms.”
Mr Grain böjde artigt sin åldrande rygg och jag följde efter Draco och Lucius in i den praktfulla hallen.
Den lilla husalfen stod alldeles framför dörren iförd sin vanliga smutsiga blus och kjol, hon såg upp på mig med stora rädda ögon och sträckte upp sina smala armar för att ta emot min jacka.
”Jag kan göra det där själv, tack”, sa jag vänligt och hon backade förskräckt bakåt och såg storögt på medan jag hängde upp mina kläder på en av de silversmidda krokarna.
”Man har husalfer för att man ska slippa sådant där, Ms Jacobsson”, sa Mr Grain torrt och bugade sig djupt för mig innan han drog igen ytterdörren efter oss. ”Om Ms behagar...”
”Jag tycker inte att det är så jobbigt att hänga upp mina kläder så att jag måste be en stackars husalf att göra det åt mig, Mr Grain”, svarade jag artigt och följde efter Draco in i matsalen.
När Narcissa såg mig komma reste hon sig upp för att säga något, men satte sig efter en blick från Lucius ner igen.
Jag slog mig ner bredvid Draco, som fortfarande inte hade yttrat ett enda ord och
tittade sedan upp på Lucius som iaktog mig med sina kalla gråa ögon, och jag kunde inte förstå
hur jag en gång hade kunnat tycka att han och Draco var lika.
”Välkomna tillbaka, jag hoppas ni har haft en...Lärorik termin?”
”Terminen är inte slut än, Mr Malfoy”, svarade jag rappt och låtsades inte om Dracos förmanande blickar.
”Självfallet inte, du är en skarpsynt flicka. Trivs du på skolan?”
”Mycket bra tack”, svarade jag och tänkte på Dumbledores vänliga blåa ögon.
”Hogwarts har en mycket bra rektor.”
Vid den meningen utbytte alla tre i familjen Malfoy menande blickar, och jag la märke till hur Draco svalde stort och stirrade ner i tallriken.
”Dumbledore är en enastående trollkarl”, svarade Lucius långsamt och knäppte sina händer.
”Men även den bästa når slutligen sin överman... Hur går det för dig i skolan då, Draco?
Låter du fortfarande den där smutskallen överträffa dig i vartenda prov?”
”Hermione är ingen smutskalle!” utropade jag innan Draco hann svara,
”Hon är den bästa häxan i hela vår årskurs!”
”Aha... Ja just det ja, du hamnade ju i Gryffindor”, sa Lucius med en betoning på det sista ordet som om det avgjorde saken, ”Där verkar dem ta in allt möjligt lösk, till skillnad från Slytherin.
Det var verkligen synd att du inte hade mera komplex än så, du hade lyckats bra där.”
Jag bestämde mig för att inte svara utan koncentrerade mig istället på att studera alla de föremål som hängde fastspikade på mörka väggarna.
Två smala män i mörka kostymer kom in för att servera maten och vi åt under tystnad.
När tallrikarna återigen var tomma reste jag mig upp från bordet och tackade tyst för maten innan jag utan att vända mig om skyndade mig uppför trappan.
Rummet var sig nästan identiskt med hur det hade varit när jag lämnade det.
Sängen var ren bäddad och golvet avtorkat, det lilla skrivbordet stod på sin plats med
en skinande ren bordsyta och de vita gardinerna var strukna och nytvättade.
Jag satte mig på den lilla skrivbordsstolen och kastade en blick ut genom fönstret.
Himlen var svart till den vita marken och träden såg ut som maskerade snögubbar med sina ståtliga kronor.
Shanti hoade sorgset i sin bur och jag stödde hakan i händerna.
Den här veckan skulle bli en av de längsta i mitt liv.

Gaha vad underbara ni är alltså!!!
Skulle kunna spamma er till döds om jag ville,
men jag älskar er alldeles för mycket för det! NI är bäst, ni gör mitt liv värt att leva och ni får mig att känna mig duktig och och behövd, kan inte begära mer än så!
Tack för att ni finns mina älskade ♥ FÖRSVINNA ALDRIG.

Det här kapitlet är lite trögt, och återigen (förlåt men kom inte in på datan igår!) orättat... Men hoppas det ändå duger
Har redan två till klara, ska bara gå igenom dem så...Och låta er andas lite, vill inte vara jobbig och spamma er med kapitel!
Puss! / Er Elzyii

Kapitel 38
Expecto Patronum

”Jag såg henne i natt igen.”
”Flickan?” Hermione kastade en orolig blick över axeln för att försäkra sig om att vi var ensamma.
”Ja”, svarade jag och gnuggade pennan mot papperarket som låg framför mig på bordet.
”Jag tror att hon vill varna mig. Jag tror att någonting hemskt är på väg att hända.”
”Men på Malfoy Manor verkade det väl mer som om hon ville skrämma dig?”
”Inte egentligen.” Jag sög fundersamt på pennans spets innan jag fortsatte, ”Hon ville mer...Bli sedd. Jag kan inte riktigt förklara men... Jag tror inte att hon vill mig illa.”
Vi satt tillsammans i biblioteket och bläddrade bland en massa dammiga böcker på jakt efter Havets bryggder, en bok som Hermione kände sig tvungen att ögna igenom sedan hon för en dryg halvtimme sen hade fått reda på att vi skulle börja med ett nytt kapitel på trolldryckskonsten.
Eftersom vi båda hade lyckats tillverka Fallondra bryggden helt korrekt och med en deadline långt före resten av klassen hade vi fått kila iväg tidigare från Snapes lektion (Något som troligtvis berodde mer på att han ville bli av med oss än för att han var imponerad av vårt resultat) och Hermione hade genast släpat med mig till biblioteket.
”Du får börja skriva ner varje gång hon kommer till dig i drömmarna så kanske det blir lättare att se någon form av mönster! Åå, jag vet att det ska finnas någon bok här om drömtydning, vänta lite så ska jag le...”
”Det behövs inte!” avbröt jag snabbt och stoppade tillbaka mina tillhörigheter i väskan.
”Jag tror faktiskt att jag har en sådan bok uppe i sovsalen någonstans... Nu när jag tänker på det så måste jag nog upp dit och hämta min spådomsbok, stanna här så länge, jag är strax tillbaka!”
Hermione öppnade munnen för att protestera men då var jag redan påväg i språngmarsch tillbaka till Gryffindortornet.
Att jag inte hade tänkt på det tidigare.
Jag visste att jag sett den där flickan någonstans förut!
Jag var så inne i mina egna upprymda tankar att jag inte märkte figuren som kom gående från motsatt håll förens jag blev tvungen att ta ett stort hopp åt sidan för att undvika en krock.
”Åh, hej Luna!” sa jag överasskat och gav den blonda, lätt vindögda flickan ett hastigt leende.
”Jag måste verkligen skynda mig, om du ursäkt...”
”Det var länge sen. Undviker du mig?” avbröt hon svävande och glodde på mig bakom ett par enorma spiralformade skära brillor som skar sig ohyggligt mot hennes orangea rädisformade örhängen.
”Öh, nej verkligen inte!” svarade jag stressat och sneglade upp mot marmortrappan.
Den var tom.
”Luna, jag är verkligen hemskt, hemskt ledsen men jag har lite bråttom.
Det är en bok uppe i sovsalen som jag måste hämta och...”
”Jag såg din vän Draco idag. Jag tror inte han tycker om mig.”
”Nähä, men det är inget att bry sig om. Snälla Luna...”
”Han tittar konstigt på mig när jag går förbi, men han är väldigt söt, är han inte?”
”Jo oerhört!” sa jag och trängde mig förbi henne.
”Vi får prata senare, om du ser honom igen så får du hälsa så gott från mig!”
Jag fortsatte min språngmarsch uppför trappan och bromsade flämtande in framför den Tjocka damen som hade sällskap av sin höknäsade väninna Yvette.
”Lösenord?”
”Blodad tand!”
Jag väntade inte tills porträttet var helt öppet utan trängde mig in när det fortfarande hängde på tvären och skyndade mig igenom sällskapsrummet, klev i förbifarten över några förstaårselever som låg slängda på mage ovanpå golvet, helt utslagna av näsblodsnougat och nickade snabbt till Fred och George som kröp runt bland de däckade och försökte tvinga i dem motgift medan det hela tiden viskade halvhögt till varandra för att jämföra resultat.

Det var alldeles tomt i sovsalen när jag steg in i det hemtrevliga cirkelformade rummet och jag påminde mig själv om att stanna upp och andas innan jag stegade fram till min koffert och började rota runt.
Jag fiskade upp tre klädnader och en hel näve med gåspennor innan mina fingrar slutligen hittade rätt.
Jag vecklade upp det gamla tidningsupplaget och ignorerade artikeln från 1965 och lät istället blicken vila på den svartvita rörliga bilden.
Längst fram stod anledningen till varför jag alltid bar med mig tidningen; min pappa som femåring, omgiven av minst ett dussintal andra barn, glatt vinkades till fotografen helt ovetande om den ödestigna död som skulle vänta honom flera år senare.
Jag log lite mot honom innan jag återigen kom underfull med varför jag plockat fram bilden och lät fingret löpa längs de andra barnens ansikten.
Längst bak till vänster hittade jag henne, och hjärtat tog ett litet skutt i bröstet på mig när jag stirrade in i hennes bleka surmulna ansikte.
Flickan var sig på pricken lik.
Det långa mörka håret som hängde som en svart slöja över det smala bleka ansiktet och de svarta små knappnålsögonen som stirrade och stirrade på åskådarna utanför fotot.
Jag sänkte blicken och läste artikeln som stod ner krafsad med spretiga bokstäver alldeles under bilden.

Barnhemsbarn på Winston Garden
placeras ut hos mugglare

Efter en mycket omfattande utredning har Ministeriet beslutat
att det barn som tidigare bott på Barnhemmet Winston Garden, West Suri, England
ska placeras ut hos mugglarfamiljer.
Detta till förmån att förminska de oönskade barnens magiska förmågor och ge dem
en plats i ”Det andra samhället” skriver Juan Skeeter, The Daily Prophets specialutsända reporter.
”Ja, vi kan informera om att så är fallet”, intygar Igor Macklei, föreståndare och förvaltnings chef på Winston.
”Vi kan också intyga att det som skrevs i medierna förra veckan är helt korrekt, vi har till största del Smutskallar och ynkar här.”
Styrelsen har beslutat att barnen, vars magiska förmågor är svaga eller näst intill obefintliga ska sättas i karantän och sedan så småningom adopteras bort till mugglare.
”De här barnen har inget att frukta, de är fortfarande mycket unga och har lätt för att anpassa sig.” säger Igor Macklei. ”Dessutom vet vi alla att vårt trolldomssamhälle inte har plats för barn vars blod är smutsigt eller förorenat, enligt paragraf 13 tas bara barn av riktig trollkarssläkt emot till undervisning.
Barnen har sedan det varit mycket små undanhållits allt magiskt och bestraffats hårt vid varje utövning av magi.

Trots att jag hade läst artikeln så många gånger att jag kunde den utantill så rös jag.
Att folk kunde vara så hemska!
Jag greps plötsligt av en väldig ångest över att jag aldrig bett min pappa berätta mer om sitt förflutna, och torkade bort en envis tår som hängde sig fast i ögonvrån.
Stod det inga namn under bilden?
Jag kisade för att kunna läsa de små bokstäverna som var nästan helt utnötta, men det enda som gick att tyda var ”Barnen ser fram emot att flytta”, och jag gav snabbt upp och återgick till att stirra på flickans ansikte igen.
Jag var helt säker när jag vek ihop tidningen en liten stund senare.
Det där var flickan jag sett i Malfoy Manor, och det var garanterat hon som hemsökt mig i natt med sina bedjande svarta ögon.


”Vart har du varit?” väste Hermione när jag svettig och med rödblossande kinder
kom in rusande i Lupins klassrum tio minuter senare.
Innan jag hann ge henne en någorlunda vettig förklaring kom Lupin fram till mig och la en vänlig arm runt mina axlar.
”Så du bestämde dig för att dyka upp ändå Ms Jacobsson? Du kanske inte tycker att mina lektioner är tillräckligt intressanta?”
”Ne-nej, det var inte alls så... Jag glömde bort tiden Professorn, jag tycker era lektioner är mycket bra.
Lupin skrattade muntert och kramade om mina axlar.
”Du kan sitta bredvid Draco, Pansy har just begett sig upp till sjukhusflygen med ett mycket allvarligt utbrott av näsblod och ni ska jobba i par idag.”
”Ja Professorn.”
Jag kastade en urskuldande blick på Hermione som fortfarande såg misstrogen ut och gick sedan tvärs genom rummet och slängde mig ner bredvid Draco som förvånat vände sig om.
Han verkade ha varit helt inne i sina egna tankar och inte ens märkt att jag hade kommit in klampades.
”Då så, då kan vi ta vid där vi slutade.” Lupin slog ihop händerna och log mot klassen.
”Är det någon här som har lyckats frammana en kroppslig patronus förut?”
Bara jag och Harry räckte upp handen och Lupin såg överraskad ut.
”Kan du frammana en kroppslig patronus Elli? Att Harry kan det vet jag ju givetvis redan eftersom det var jag som lärde honom det av personliga skäl, men att du också skulle vara benägen till det gör mig både chockad och nyfiken.”
”Ja Professorn”, svarade jag och rätade lite på mig när jag kände klassens nyfikna blickar bränna i ryggen, ”Vi lärde oss det under vårt tredje år på min skola i Sverige.
Vår rektor ansåg att det var en av de viktigaste besvärjelserna för unga häxor och trollkarlar att känna till, särskilt med tanke på att hon var övertygad om att Du-vet-vem skulle återvända till makten.”
”Mycket klokt resonerat av henne”, sa Lupin tyst och betraktade mig intensivt med sina blåa ögon.
”Om jag får lov att ställa frågan, av egen nyfikenhet; vilken form antar din patronus?”
”Enhörning, Sir.”
”Inte illa...” Lupin skakade på huvudet och log mot mig. ”Det kommer underlätta dina lektioner i försvar mot svartkonster under en tid, Elli.
För det är precis vad jag tänkt mig att ni ska få träna på idag”, fortsatte han vänd mot klassen som förväntansfullt såg upp.
”Att lära er frammana er egen personliga kroppsliga patronus. En patronus fångar upp alla positiva känslor som en Dementor lever på, samtidigt som den fungerar som en beskyddare.
Patronusen skyddar sin trollkarl från Dementorer, och kan till och med få dem att försvinna.”
Lupin gjorde en kort paus för att försäkra sig om att han hade fångat allas uppmärksamhet innan han fortsatte prata medan han började vanka av och an i klassrummet.
”En patronus kan inte känna förtvivlan, som vi människor kan, så Dementorer kan inte göra illa den. Den frammanande patronusen skyddar häxan eller trollkarlen som frammanade den,
lyder hans eller hennes kommandon och försvinner kort efter att den inte längre efterfrågas.
En frammanad patronus är silvrig, skir och halvt genomskinlig.
En korrekt frammanad kroppslig patronus tar en solid animalisk form, som återspeglar frammanarens karaktär och personlighet.
Ni kommer alla att hitta er egna personliga patronus, men vägen dit kan vara både lång och svår.
Är det någon av er som vet hur man gör för att frammana en patronus, förutom Harry och Elli som redan kan det?”
Hermiones hand sköt genast i luften och Lupin nickade. ”Ja, Hermione?”
”Att frammana en patronus är enkel t enligt teorin men svårt att göra rent praktiskt.
Kastaren måste anta ett mycket speciellt känslomässigt tillstånd.
Han eller hon måste tappa ur och dra ut de positiva känslorna som skapar patronusen oavsett hur situationen ser ut.”
”Helt korrekt Ms Granger, jag kunde inte ha sagt det mycket bättre själv.
Tio poäng åt Gryffindor för din geniala förklaring!”
Hermione rodnade och tittade förläget ner i bänken, men hon såg mycket glad ut över Lupins beröm.
”Jag brukar säga som så, att det bästa sättet för att lyckas frammana en patronus är att fylla sig själv med positivt laddad energi.
Detta gör man enklast genom att tänka på ett lyckligt minne, eller en väldigt trevlig tanke som får dig på glatt humör.
Vi kommer självklart inte att träna på riktiga Dementorer, men eftersom jag är övertygad om att alla i det här klassrummet ser Dementorer som de ohyggliga väsen som det faktiskt är, så tänkte jag införskaffa oss en Boggart till nästa vecka att öva på.
Idag ska vi bara öva på själva formeln, så säg efter mig: Expecto Patronum!”
”Expecto Patronum”, ekade klassen i kör.
”En gång till, lite högre den här gången.
EXPECTO PATRONUM!”
”EXPECTO PATRONUM!”
”Mycket bra. Jag ber er nu att slå upp era böcker och bläddra fram till kapitel tolv och läsa sidorna nittiofem till hundraett under tystnad.
När ni har gjort det så ska ni dela upp er i par, gärna som ni sitter så ska jag förklara vad ni ska göra sedan. Varsågoda.”
De som inte redan slagit upp sina böcker skyndade sig att göra det och en tystnad la sig över klassrummet, endast avbruten när någon elev vände sida i sin bok.
Efter några minuter började flera i klassen räta på sig, snurra på pennorna och luta sig bakåt på stolarna.
Neville, som bara hade hunnit halvvägs genom sin text knölade ihop ansiktet och såg sig stressat omkring innan han knöt näven och ansträngde sig för att få upp tempot.
När Lupin såg detta klappade han i händerna för att sänka ljudnivån som hade börjat höjas efterhand då fler och flera blev färdiga.
”Se så, alla är inte klara ännu. Fem minuter till kan ni sitta tysta.”


”Det var verkligen en lärorik lektion, tycker ni inte?” Hermiones ansikte strålade av upphetsning och hennes kinder lyste fortfarande röda efter att Lupin gett Gryffindor ytterligare tio poäng när hon gett honom en korrekt redovisning av teorin bakom patronus besvärjelsen.
”Jo, den var fantastisk”, höll Ron med och försökte kväva en gäspning. ”Verkligen helt chantill...”
”Jag tycker faktiskt att Lupin är en mycket bra lärare!” svarade Hermione eldigt och blängde på Ron som förskräckt höll upp händerna.
”Det var inte så jag menade! Han är en jätte bra lärare, men jag kan inte påstå att en massa snack om olika teorier hit och dit fängslar mig särskilt mycket...”
Dem fortsatte att tjafsa ända tills våra vägar skildes åt borta vid trappan upp till norrtornet där spådomskonsten skulle hållas.
Medan vi traskade upp för det alldeles för många trappstegen och klättrade uppför den vingliga repstegen som ledde upp till Professor Trelawneys kvava klassrum så sprang Hermione en trappa ner för att komma i tid till Proffesor Vektors lektion forntida runskrift.

Proffesor Trelawney tvingade oss att fortsätta med våra drömtydningar
och vi delade raskt in oss i par om två och två.
Eftersom Pansy fortfarande var kvar uppe i sjukhusflygen (Till min stora glädje) så jobbade jag med Draco även denna lektion.
Efter att ha lyssnat på hur Trelawney förutspådde Harrys död i ungefär tio minuter plockade vi fram
våra drömdagböcker och började bläddra i Drömoraklet efter beskrivningar som matchade vår partners drömmar.
”Vem av oss ska börja?” frågade jag Draco men han ryckte bara på axlarna och såg sig ointresserat omkring i det dunkla rummet.
”Då gör väl jag det då”, sa jag med hög röst smällde igen boken. ”Är du med?”
”Ja”, svarade han och vände sig om mot mig igen; hans silvergråa ögon betraktade mig illvilligt under den långa ljusa luggen och jag kom på mig själv med att tänka hur det skulle kännas att kyssa honom.
Nej. Jag skakade snabbt av mig tanken och låtsades vara väldigt upptagen med att slå upp rätt sida i min drömdagbok(Någonting som jag redan gjort för länge sedan) och såg mycket noga till så att mitt mörka hår hängde för mitt blossande ansikte.
”Ska vi börja då?” sa jag och kämpade för att hålla rösten stadig.
”Vad har du drömt dem senaste nätterna?”
”Ingenting.”
Jag höjde på ögonbrynen. Svaret hade kommit alldeles för snabbt för att kunna vara äkta.
”Ingenting? Någonting måste du väl ändå ha drömt?”
Han ryckte på axlarna, verkade fundera ett slag.
”Jag drömde någonting om någon jäkla eld.”
”Eld? Nu ska vi se... Var den långt borta eller tätt inpå?”
”Långt borta”, muttrade han och pillade bort icke existerande smuts under sina väl manikyrerade naglar.
”Det betyder Isånafall att någons vrede snart kommer att drabba dig. Undra vem det kan vara?
Har du gjort Snapes läxa?”
Han nappade inte på mitt skämt utan såg istället uppriktigt sagt orolig ut.
”Men snälla Draco!” Sa jag när jag såg hans ansiktsuttryck, ” Det är ju bara en massa struntprat...”
Jag sänkte rösten, ”Du tar väl inte Trelawney på allvar heller?”
”Såklart inte!” fräste han och ruskade på sig. ”Nu är det min tur.”
”Har du inte skrivit någonting i din bok?”
Han sköt demonstrativt över sin drömdagbok mot mig och jag bläddrade förstrött igenom den.
Bokens sidor var lika blanka som de varit när vi fått dem i vår ägo.
”Hon kommer inte att bli glad över att se det här, vi ska ju lämna in dem nästa onsdag.”
”Det skiter jag i, jag tänker i alla fall inte fortsätta att studera spådomskonst, det är ett helt meningslöst ämne!”
”Nu låter du nästan som Hermione”, log jag och Draco gjorde en så förskräckt grimas att jag inte kunde låta bli att skratta. ”Vad har du emot henne egentligen?”
”Hon är en äcklig liten besserwisser, och dessutom är hon en smutskalle.
Hon går runt och tror att hon är så mycket bättre än alla andra trots att hon inte ens borde få tillåtelse att gå på den här skolan!”
”Tja, det kan man ju ha delade åsikter om”, mumlade jag och låtsades vara väldigt intresserad av ett uppslag i boken som handlade om att spå i teblad för att förhindra att Proffesor Trelawney stannade när hon balanserade förbi vårt bord på sina höga klackar.
”Jag tycker i alla fall att Hermione är toppen, och hon är faktiskt jätte gullig. Nu är det din tur, du kan ta min senaste dröm, den är lagom otäck för dig.”
Jag låtsades inte om den föraktfulla blick som han gav mig utan sköt bara lugnt över min bok till honom och han lyfte upp den och började läsa igenom första sidan.
Medan Draco var försjunken i texten passade jag på att vända mig om och fånga Harrys uppmärksamhet vid bordet intill.
Av hans och Rons ansiktsuttryck att döma hade det tjuvlyssnat och hört vartenda ord som Draco yttrat om Hermione, Harry skakade nedlåtande på huvudet och Ron såg ut som om han svalt en citron.
Jag öppnade munnen för att ge dem en viskande redogörelse om Dracos syn på saker och ting, men en rörelse i ögonvrån fick mig att vända mig framåt igen.
Proffesor Trelawney stod lutad över Draco och viskade något i hans öra.
Draco stirrade förskräckt upp på henne innan han nickade kort och började samla ihop sina saker under klassens nyfikna blickar.
”Vart ska du?” sa jag lågt och tog tag i hans hand. ”Vi slutar inte förens om en halvtimme.”
”Jag måste gå, min pappa vill träffa mig.”
”Lucius?” utbrast jag chockat och tittade upp på Dracos som nickade.
”Men... Sitter inte han i Azkaban?”
”Inte längre”, svarade han kort och lyfte upp sin väska från golvet.
”Han ville träffa mig, han sa att det var viktigt.”
Draco gjorde en rörelse att ta bort sin hand men jag höll krampaktigt tag i den och fortsatte att se
på honom. ”Draco, var försiktig.”
Han stirrade uttryckslöst på mig i några sekunder innan han gav mig en nästan omärkbar nick och ett blekt leende.
Jag log tillbaka och kramade hans hand, innan jag släppte taget och såg honom försvinna ut genom dörren, betydligt mer säker än vad han kände sig.

Hej på er mina älsklingar ♥♥♥
Här har ni nästa kapitel
Jag har tyvärr inte haft tid att rätta det här ordentligt, så det dyker säkert upp lite småfel men det får va så helt enkelt!
Jag hinner inte göra mera med det, orkar inte heller för jag vill SKRIVA MERA 8D
Och så lovade jag ju att det skulle komma ut idag.
Hoppas verkligen ni ska gilla det, nästa kapitel är redan klart och väntar på att jag ska hinna rätta det..
Ni är bäst i världen, hoppas ni aldrig slutar läsa även om det går upp och ner! Kram till alla ♥



Kapitel 36
Dödsvarsel och Akromanteler på vift

Jag hade aldrig varit i den förbjudna skogen tidigare men Harry hade berättat ett och annat
för mig om den.
Han hade varit här tillsammans med Draco under deras första år på Hogwarts vid en gemensam straffkommendering, och det var uppenbart att någonting skrämt slag på Draco den gången.
Han hoppade till vid minsta ljud och såg sig hela tiden omkring utan att släppa efter på sitt krampaktiga tag runt trollstaven.
”Snälla kan du inte ta det lite lugnt!” fräste jag när han för tredje gången studsade till och höll på att peta ut mitt öga med sin trollstav, ”Vi är på lektion, Draco! Vad skulle kunna hända då?”
Han svarade inte utan nöjde sig med att kasta en förebrående blick på mig innan han lät trollstavshanden falla åt sidan, men jag såg att han fortfarande höll ett fast grepp om den med sin bleka hand.
”Hur långt in ska vi egentligen?” gnällde Pansy bakom oss och jag kunde se hur Dean vände sig till Seamus och himlade med ögonen.
”Är det långt kvar?”
”En bit!” hojtade Hagrid och ökade takten.
Eftersom han tog ett steg när vi tog tre så fick vi lov att börja småspringa för att hinna med i hans tempo.
Skogen började bli allt tätare och mörkare omkring oss.
Det var alldeles tyst förutom våra steg och flämtande andetag som ekade mellan träden.
Plötsligt stannade ledet framför oss och vi lyckades med nöd och näppe undvika att törna in i
Harry och Hermiones ryggar.
”Vad…” började Draco men jag hyssjade honom och pressade fingret över läpparna.
Hagrid hade vänt sig om med ansiktet mot träden och öppnade munnen och utstötte en rad märkliga läten som påminde om kvävda plågade skrik.
Vi såg på varandra och några skakade på huvudet och fnissade elakt bakom Hagrids rygg.
Efter några minuter tystnade Hagrid och böjde sig istället ner och öppnade lådan som han burit i famnen och slet fram någonting stort och slemmigt som liknande avskalade djurkroppar.
Jag drog som resten av klassen upp klädnaden för ansiktet när den ohyggliga lukten än en gång nådde våra näsborrar, betydligt mer påfallande än innan och försökte utestänga ljudet av det obehagliga slafsande dunsarna när Hagrid släppte ner kropparna på marken.
Sedan vände han sig om mot oss och harklade sig.
”Vi får nu hoppas att dom lockas fram av lukten av köttet…” han såg sig om på sina elever som såg plågade ut, ”Å om dom vill visa sig för oss så kommer vi snart å märka det…Här kommer en av dom nu!”
Reaktionen var omedelbar.
Som en man svängde klassen runt och stirrade mot stället mellan träden där Hagrid pekade.
”Skojar du med oss din…” började Draco, men sedan blev han alldeles tyst och stilla bredvid mig.
Mer än hälften av klassen verkade inte kunna förstå varför, det fortsatte att sträcka på halsarna och kisa för att försöka urskilja det som nu kom framskrittande ur mörkret.
Jag hade sett Testraler tidigare, och jag kunde känna en våg av lättnad när det märkliga hästliknande magra djuret höjde sitt huvud och bredde ut sina beniga fjälliga vingar för att undersöka det ruttna kadavret på marken.
Hermione och Ron såg sig likt de flesta andra förvirrat omkring medan Harry, Neville och en blek surmulen Slytherin flicka såg på medan det väldiga djuret försiktigt sträckte fram den svarta mulen och tog en tugga av köttet.
Flera av eleverna utstötte chockade tillrop när testralen började slita av stora bitar av den döda geten med sina vassa gula tänder medan två testraler till smög ut genom dungen och gjorde den sällskap.
Jag försökte föreställa mig hur det måste se ut för dem som inte kunde se vad det var som tuggade på köttet och klandrade inte Hermione det minsta när hon slog händerna för ögonen.
”Förtjusande djur!” hojtade Hagrid nöjt och klappade den närmsta av dem som nyfiket lyfte det stora huvudet och såg på klassen med sina silvriga bottenlösa ögon. ”Hur många e det som kan se dom? Räck upp handen!”
Jag, Harry, Neville och Slytherin flickan räckte försiktigt upp händerna.
Efter ett ögonblicks fundering om han skulle avslöja sig eller inte räckte Draco också upp handen och jag log mot honom.
”Fem stycken… Inte illa”, mumlade Hagrid och slängde ner ännu en djurkropp till Testralerna som hungrigt kastade sig över den.
”E det någon som vet vad det här e för djur?”
Utan att förvåna någon räckte Hermione upp en darrande hand.
”Testraler. Det kan bara ses av dem som sett någon dö.” Hermiones röst lät ovanligt gäll och hon svalde innan hon fortsatte. ”För i tiden sa man ofta att testraler förutspådde död och olycka, något som på senare tid har tystats ner. Det är Testraler som drar vagnarna från Hogwartsexpressen upp till slottet.”
”Alldeles riktigt”, skrockade Hagrid nöjt, ”Tie poäng till Gryffindor. Självklart så e det där med att dom skulle bringa död å olycka bara ett varsel å ingenting å lyssna på.” Sa han och vände sig mot Lavender Brown som hade flyttat sig så långt bort från köttstycket där stora bitar fortfarande slets av och försvann i tomma intet.
”Testraler e fredliga djur som gör mycket nytta här oppe i skogen.
Man kan rida på dom också å dom har en väldig känsla för å hitta ut från platser som skrämmer dom, å dom har ett otroligt lokalsinne. Bara å tala om för dom vart man ska så grejar dom det, helt fantastiska djur e vad dom är!” Han såg med öm blick på testralerna som nu hade dubblats i antal, och flera silvriga ögon blinkade vaksamt borta vid dungen.
”Ni behöver inte oroa er, testraler e snälla varelser som aldrig skulle göra en fluga förnär, dom är faktiskt…”
Men vad testralerna var fick vi aldrig reda på.

Det hördes en plötsligt smäll och förvånade utrop och jag såg i ögonvrån hur testralerna vände sina spinkiga bakdelar mot oss och försvann i galopp tillbaka in i skogen.
Draco snurrade runt på stället för att försöka ta reda på vad som skrämt dem, och Harry, som på en given signal slitit fram sin trollstav, slogs plötsligt bakåt av något stort och hårigt som höjde sina enorma gripklor över honom och tvingade honom till marken.
Ett fruktansvärt skrik hördes bakom oss och jag såg hur Pansy tillsammans med resten av Slytherin eleverna tog till flykten medan Hagrids vrål ekade över våra huvuden:
”NEJ! STANNA DÄR NI E! SPRING INTE ER VÄG! STANNA!”
Men det var redan för sent, de hade redan försvunnit in i skogen, skingrade åt olika håll i ren panik.
”Depulso!” skrek Hermione och en marin blå ljusstråle sköt ut ur änden på hennes trollstav och slungade den ohyggliga varelsen bakåt och Harry kravlade sig upp på benen och riktade sin egen trollstav mot spindeln som snabbt hade återfått kontrollen över sina långa ben och på nytt reste sig över våra huvuden; med en flämtning fick jag syn på ytterligare sex, sju stycken jätte spindlar som kom kilande på sina långa ben för att ansluta sig till striden och ingenstans fanns en skymt av varken Hagrid eller Dean och Seamus som alldeles nyss hade stått bara några meter ifrån mig...
”Nej! Depulso! Lamslå!” Jag riktade trollstaven mot en av de kraftiga behårade skallarna som precis sänkt sig ner över Neville som skräckslagen krupit ihop på marken och odjuret slungades kraftfullt bakåt och slog i backen några meter bort där den blev liggande på rygg orörlig med de åtta benen lamt hängande åt sidorna.
”Draco! Hjälp till!” skrek jag och viftade med staven. ”Lamslå! Lamslå! Depulso!”
”Vi måste ta oss härifrån!” vrålade Harry och slet upp Neville på fötter.
”Dem blir bara fler och fler... Var är Hagrid? ”Expulso!”
”Vi måste härifrån! Kom nu Ron...” Hermione knäböjde över Ron som hade kastat sig ner på marken med händerna över huvudet. ”Snälla Ron, upp med dig nu...”Lamslå!”
Hermiones röda ljusstråle träffade en av spindlarna rakt mellan de fyra ögonen och kastade in den i ett av träden som knackande böjde sig på mitten.
”Jag vill inte dö... Mamma!” kved Ron och kröp ihop ännu mer på marken. ”Hjälp!”
”Kom här då!” skrek Hermione och lyckades med en kraftansträngning få upp Ron på fötter medan jag, Harry och Draco fortsatte att kasta våra besvärjelser mot jätte spindlarna; vi hade lika gärna kunnat låta bli, förhäxningarna verkade inte kunna tränga igenom deras pansarbeklädda hud.
”Kom igen, den här vägen!” ropade Harry och högg ett fast tag i Neville som verkade alldeles för ostadig på benen för att kunna ta sig fram själv och började springa allt vad han orkade med Neville på släp medan han sköt besvärjelser bakåt mot odjuren som ilsket kastades omkull på rygg.
”Snälla Ron!” bönade Hermione och drog i Ron som stod som fastfrusen i marken medan spindlarna som Harry just lamslagit kravlade sig upp på benen igen och satte kurs mot Rons röda hår.
”Ron, vi måste härifrån, KOM NU!” Med all den kraft som hon var värd lyckades hon slita loss Ron från sin förlamning och tillsammans började det springa efter Harry som fortfarande släpade Neville efter sig.
Draco kastade sig fram och började rusa efter dem och jag var inte sen att följa efter samtidigt som jag kastade besvärjelser över axeln utan att ta något sikte.

Vi rusade genom skogen.
Det kändes som om tiden hade stannat.
Grenar rispade upp svidande märken på vår nakna hud och kvistar rev upp stora hål i våra klädnader
där vi sprang på stigen; Harry i spetsen fortfarande släpandes på en ganska så lealös Neville, Hermione efter tillsammans med en skräckslagen Ron och så Draco som löpte lätt som en vind framför mig, minst lika skräckslagen och utan att ta någon notis om såren som slets upp på hans armar och spillde hans rena blod över den övervuxna stigen.
Jag var så trött att jag knappt kunde andas och varje steg som jag tog följdes av ett välbekant hugg i sidan. Jag önskade plötsligt att jag aldrig hade ätit någon frukost.
Efter något som kändes som en timme men logiskt sett inte kunde varit mer än tio minuter började skogen glesna upp och långt där borta kunde man skymta Hogwarts tinnar och torn i skenet från den stigande solen.
”Ja...”
Harry stannade så tvärt att Neville for på näsan rakt ner i mossan där han blev liggande; flämtandes och pustandes medan han med en skakig fetlagd hand torkade svetten ur pannan.
Ron sjönk också ner i diket och förde sakta händerna till ansiktet; som om han verkligen ville övertyga sig själv om att det fortfarande satt där det skulle.
Vi andra fyra såg avmätt på varandra.
Alla tre hade långa rispor i ansiktet och över armarna där grenar hade
träffat dem och på vissa ställen läckte fortfarande blodet fram ur smala skåror.
Draco hade ett ganska otäckt jack på armen där blodet strilade nerför hans bleka hud och droppade ner på marken där det samlades i en klarröd tunn pöl.
Jag insåg att jag måste se lika eländig ut som dem och skyndade att syna mina armar där flera revor gav sig tillkänna.
Hermione var den som bröt den spända tystanden.
”V-vad var det där?” stammade hon och torkade sig i ansiktet med en darrande hand. ”De-de-de ba-bara dök –u-upp!”
”Akromanteler”, svarade Harry bistert till allas; inte minst Hermiones, förvåning.
”Jag och Ron stötte på några sådana under vårt andra år på Hogwarts... Minns du det Ron? Ron?”
Ron som stod lutad över diket alldeles grönblek i ansiktet svarade inte.
”Intressant!” fräste Draco och drog sin klädnad över såret som fortfarande blödde ymnigt.
”Kanske du planerade det här Potter? Tillsammans med din håriga best till vän, som ett litet skämt va? Vänta bara tills min pappa får höra det här! Han kommer att kasta ut den där halvmänniskan fortare än Longbottom förstör en trolldryck!”
Harrys ansikte intog en ilsken röd färg och han knuffade Hermione åt sidan och ställde sig framför Draco som fortfarande höll en skakande hand över såret.
”Om jag hör dig yttra ett enda ord Malfoy...”
”Varför skulle jag vara rädd för dig?” spottade Draco fram och hånflinade mot Harry.
”Kallar du det här en lärorik lektion kanske? Att nästan bli uppäten av köttande monster som din halvjätte gömmer i skogen? Jag trodde faktiskt inte att du var dummare än vad du såg ut, men det verkar som om jag misstagit mig.”
”Det hade då inte varit någon större förlust om du blivit kvar där inne!” morrade Harry och slöt fingrarna runt sin trollstav. ”Malfoy, du är bara en feg liten nolla!”
”Det räcker nu!” sa jag bestämt och tvingade Draco, som också hade tagit ett fast grepp om sin trollstav, tillbaka.
”Om ni ska duellera, så varsegoda. Men inte i den förbjudna skogen under lektionstid!”
”Värst vad du har blivit snusförnuftig helt plötsligt, det verkar som om du har umgåtts för mycket med Granger!” hånade Draco, men han gjorde ingen ansats att anfalla Harry som gnisslande tänder av ilska.
”Men om inte den där håriga besten är borta här innan fredag...”
”Draco, det räcker.” sa jag skarpt och till både min och de andras förvåning tystnade han och nöjde sig med att betrakta Harry med en överlägsen min i det bleka uppfläkta ansiktet.
Rons hastiga uppstötningar bröt tystnaden och Draco rynkade äcklat på näsan och backade några steg för att komma så långt bort från Rons knäböjande siluett som han kunde komma.
Hermione såg medlidande ut och Harry skakade sorgset på huvudet.
”Vi måste tillbaka till slottet”, sa han och nickade bort mot Hogwarts. ”Jag tror att de här båda; han nickade mot Ron som nu hade slutat att kräkas och darrande betraktade sin egen spegelbild i daggen från några ormbunkar och så Neville som blek och stilla fortfarande låg kvar på marken; behöver komma till sjukhusflygen.
Jag nickade och kastade en blick på Draco som fortfarande stod kvar bakom mig, alldeles för rädd för att ta sig ut ensam.
När han släppte ner armen som han hållit pressad över såret rös jag till.
Såret vad djupare än vad jag först hade trott och blodet rann fortfarande ner från hans arm och droppade ner till marken.
Jag tyckte utan att överdriva att han blivit blekare i ansiktet sedan vi anfölls av spindlarna borta vid gläntan och jag högg beslutsamt tag i hans friska arm.
”Draco, du måste också upp till sjukhusflygen.”
”Aldrig i livet!” fräste han och blängde på mig. ”Jag är ingen ynkrygg!”
”Det där såret ser otäckt ut”, sa jag mer till Hermione än till honom som nu försiktigt närmade sig för att ta sig en titt.
”Jag kan nog ordna det där”, sa hon och betraktade jacket som fortsatte att blöda.
”Bara en besvärjelse...”
”Aldrig!” utropade Draco förskräckt och tog ett steg åt sidan medan han stirrade på Hermione som om hon varit något som katten släpat in. ”Jag behöver ingen hjälp av en smutskalle!”
”Våga inte kalla henne det där!” morrade Harry som satt nerhukad med armen om Rons axlar. ”Hermione är ingen...”
”Draco, det där behöver fixas och du vet lika bra som jag att Hermione är den bästa häxan i vår årskurs! Dessutom; la jag till och fingrade på min sönderrivna klädnad; så tar det betydligt längre tid om Madam Pomfrey ska ordna det där, och en rad obehagliga frågor som garanterat inte kommer att göra dina föräldrar glada. Vad tror du de skulle säga om dem fick reda på att du hjälpt oss att bekämpa jätte spindlar i den förbjudna skogen?”
Jag hade dragit det första bästa jag kommit på, och tydligen hade det fungerat.
Draco bar uttrycket av någon som tvingades att välja mellan en plågsam död eller
Cruciatus förbannelsen, och efter några sekunders betänketid nickade han kort och sträckte fram armen.
”Men om du smutsar ner mig med ditt orena blod, så svär jag på att du kommer att få ångra dig bittert!” fräste han och slöt ögonen för att slippa se eländet.
Hermione angav inte ett enda ansiktsuttryck som visade att hon blivit berörd av hans elaka påhopp, utan riktade bara sitt trollspö mot hans arm och sa med stadig, säker röst: Episkey!”
Draco flämtade till och öppnade ögonen, trots sitt stora agg mot Hermione, imponerad.
Såret på hans arm suddades långsamt ut och lämnade hans bleka hud lika
hel och ren som den varit en timme tidigare när vi stått samlade runt Hagrids stuga.
Deras ögon mötte varandras och trots att Draco inte sa någonting, var tystnaden från honom ett sällsamt tack, och Hermione, vars ansikte hela tiden varit uttryckslöst lystes nu upp av någonting som jag inte kunde tyda, men den hastiga sammanföringen av två så olika människor som bittert avskytt varandra i flera år var så vacker att jag blev tvungen att torka av mina ögon på klädnaden.
”Kom igen nu Ron, upp med dig!” mässade Harry och bröt den märkliga stämning som Hermiones helande hade frambrutit.
”Vi måste tillbaka till slottet! De undrar nog vad vi håller hus... Hoppas alla de andra har kommit tillbaka helskinnade.”

Tillsammans, sida vid sida vandrade vi tillbaka mot slottet under tystnad.
Ingen yttrade ett enda ord, inte ens Draco fällde någon nedlåtande kommentar och när vi skiljdes åt vid den vita marmortrappan som ledde upp mot Gryffindor tornet kastade Draco bara en blick på sina fiender och nickade åt mig innan han försvann bort mot fängelsehålorna.

Ååh tack snälla underbara NI!
Ni kan inte ana hur glad jag blir över era fantastiska (Nej det ordet räcker inte...Det finns inget ord som gör det, men ni är helt...Ja jag kan som sagt inte beskriva men ni gör mitt liv värt att leva, hoppas att det räcker som förklaring!
Jag älskar ju som ni vet att skriva, och den här storyn vill jag ju väldigt gärna slutföra, eftersom jag redan har den i huvudet..Så ja, jag kommer fortsätta skriva sålänge någon vill läsa det.
Men desto fler ni är, desto roligare är det såklart!
Och till alla er som läser utan att kommentera- HOPPAS NI GILLAR DET ÄNDÅ!
Vilket jag antar att ni faktiskt gör eftersom ni läser detta..

Okej okej okej, jag ska inte skriva kortare kapitel!
Vad glad jag blir över att ni inte vill det.. ♥
För jag är faktiskt inte säker på att jag KAN det.
Ibland händer det inte så mycket, men jag har en plan vad som SKA hända, så lugn, bara lugn...Även denna FF:n har ett slut...Ush kommer kännas riktigt sorgligt när den tar slut
Men isf får jag väl hitta på något annat att skriva om och det kommer NI få hjälpa mig med 8D
Jag ber återigen om att ni stannar kvar med mig till slutet ♥

Känn er aldrig tvingade att kommentera,
men självklart blir jag jätteglad om ni gör det eller tummar!
Jag ger ut mina tre timmar varje dag till er i tur & ordning, bara för att jag vet att ni vill ha forum poäng och för att ni verkligen är värda det eftersom ni är mitt livselixir!
Ni kan inte ana hur kul det är att skriva när ni visar att ni tycker om det (Kan dock fortfarande inte förstå hur och det kommer jag aldrig kunna men det betyder allt att ni gör det)
Har ni en ff:n, jag bevakar GÄRNA.

Det är en ära för mig att få ha er som läsare ♥
Jag kommer lägga ut nästa kapitel imorgon, ni får mig att sitta bänkad framför datan och göra det jag älskar mest!
Draco hälsar ... till er, jag tror han är förbannad men det är inget att bry sig om (Jag tycker också att han borde släppa in Elli och sluta bete sig som en småunge, tur att han är så söt!)

Och ja Crucio expulso både Narcissa och flickan kommer att vara med mer, båda två kommer spela en mycket viktig roll i den här storyn
I hope u will like it!
Är det något ni stör er på eller som jag ska ändra - SKRIV DET.
Love ya all ♥