Jag är också taggad.

Men jag undrar en sak. Finns det ett slutdatum för tävlingarna i kreativt skrivande?

(Det vore bra att veta, så man inte lämnar in sitt bidrag försent! )


Det vore också häftigt att få fånga spöken!
Jag minns för några år sedan att det var så att någon i staff lade upp en bild på ett spöke, och så fick någon citera inlägget och skriva "Fångad". Då fick man poäng. Men det behöver inte vara spöken, det kan vara pumpor, häxor, fladdermöss, mumier, eller annat som hör till Halloween.

Ja, mina kära vänner. Då var det dags för ännu ett kapitel. Det är skrivet ur både Quirinus och Nathans perspektiv. Hoppas ni gillar det.


ginnymollyw ♥


Ellpotter09 ♥


Avis Fortunae ♥




boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


______________________________________________________________________________________


Kapitel 35


Quirinus stirrade tomt framför sig när han ensam satt vid matbordet, eftersom Nathan hade åkt över till moster Marie för att prata om begravningen. Ända sedan de kom hem, hade ingen av dem sagt ett ord till varandra. Allt kändes så overkligt, som om han bara hade drömt alltsammans. Men han insåg att Mia aldrig skulle komma tillbaka. Han svalde innan han kastade en blick mot bakgården, och tårarna rann nerför kinderna när han tänkte på hur han och modern hade pratat med varandra i somras.
”Det var där hon gav mig råden att strunta i Snape, eller försöka behandla honom som luft!” viskade han tyst för sig själv. ”Nu kommer jag aldrig att få prata med henne igen, eller krama henne.”
Med en klump i magen gick han till övervåningen och in till föräldrarnas sovrum. Han satte sig på moderns säng och tog upp hennes morgonrock. Utan att tveka begravde han ansiktet i den, samtidigt som en snyftning steg i strupen. Han andades in Mias parfym som hade fastnat på den och kroppen darrade. En hand lades på axeln och när han tittade upp, fick han syn på sin pappa. Nathans gröna ögon var blanka när han viskade: ”Jag förstår att det är jobbigt. Det var svårt för mig efter att hon somnade in.”
”Jag vill inte tro att det är sant!” snyftade Quirinus. ”Varför… v-varför skulle hon få problem med hjärtat för?!”
”Din morfar hade liknande problem”, förklarade Nathan. ”Mia sa det… första gången vi åkte till sjukhuset.”
”Morfar blev då i alla fall gammal”, viskade Quirinus medan han fick en gråtklump i halsen. ”Mamma förtjänade inte det här!” Han slog händerna för ansiktet och grät bittert. ”Och vi får aldrig se henne mer!” tillade han.
Nathan kramade honom hårt.
”Vi måste försöka hjälpa varandra”, sa han. ”Vi får tänka oss att Mia finns med oss, även om vi inte kan se henne.”
Quirinus svarade inte, utan lät tårarna rinna nerför kinderna. Han förstod nu varför Mia hade blivit arg på honom över några småsaker.
”Hon hade svårt att kontrollera sina känslor på grund av hjärtat, eller hur?” frågade han efter en stund.
”Ja, det var så mycket tankar som rörde sig i huvudet på henne”, sa Nathan undvikande. ”Men det är nog normalt när man är sjuk.”
De satt återigen tysta ett bra tag, medan regnet slog mot fönstret. När klockan var halv elva sa Nathan:
”Jag tror det är bra om vi försöker sova lite. Du får vara här i natt, så slipper vi vara ensamma.”
Quirinus reste sig upp och med tunga steg gick han till sitt eget sovrum för att dra på sig pyjamasen.
När han kom ut i hallen, kände han sig illamående av sorg. Han mindes hur många gånger han hade gått till föräldrarnas sovrum när han var liten, ifall han hade haft mardrömmar, eller om han trodde det var ett monster under sängen. Efter några sekunders tvekan gick han och lade sig bredvid Nathan, och det dröjde innan han till slut föll i en orolig slummer.


Nathan såg hur morgonen grydde. Han hade inte sovit under hela natten, för en massa tankar hade snurrat runt i huvudet på honom. Han satte sig upp i sängen och betraktade Quirinus, som rörde oroligt på sig i sömnen.
”Jag kan inte skydda dig mot dina mardrömmar”, viskade Nathan och kramade sin sons hand, ”men jag ska göra allt jag kan för att ta hand om dig. Vi måste bara stötta varandra så gott det går.” Han tvekade innan han tillade: ”Och jag hoppas att du någon gång kan förlåta oss för att vi inte sa sanningen till dig! Vi menade inget illa.”
Quirinus drog en skälvande suck och en kvävd snyftning hördes. Nathan strök honom över håret, innan han slängde av sig täcket och klev upp. Han tassade ut ur sovrummet och stängde dörren efter sig och gick ner till köket för att dricka lite vatten. Ända sedan Mia dog, hade han haft svårt att koncentrera sig. Han ryste när han tänkte på gårdagen. När han anlände till skolan, hade Quirinus först tittat på honom med en konstig blick, innan han blivit arg, vilket på sätt och vis var förståeligt.
Med en suck tog Nathan fram ett glas och hällde upp vatten. Men just som han skulle ta en klunk, såg han sig hastigt om i köket och plötsligt sjönk han ihop på golvet, medan tårarna rann nerför kinderna. Smutsiga tallrikar, bestick och glas låg i en enda röra på diskbänken, medan små flugor surrade över matresterna.
”Jag kommer inte klara det här!” snyftade Nathan. ”Hur ska jag kunna ta hand om Quirinus, om jag inte orkar bry mig om att städa med hjälp av magi?! Jag har låtit allt förfalla efter Mias bortgång.” Han ställde ifrån sig glaset och lutade huvudet mot sina knän, medan yrseln tog över. En hand lades på hans axel så han tittade upp, och till sin stora förvåning fick han se sin gamle vän från Hogwarts.
Richard MacGyver stod och såg på honom med medlidsam blick och viskade:
”Professor Dumbledore berättade vad som hade hänt. Det är så hemskt alltihop!”
Nathan svarade först inte, utan slog armarna om sin gamle skolkamrat, medan nya tårar rann nerför kinderna.
”Jag hade hoppats att vi kunde träffas på ett bättre sätt”, mumlade han efter en liten stund.
”Det blir inte alltid som vi har tänkt oss”, sa Richard vänligt och hjälpte honom upp. Hans stora chokladbruna ögon lyste oroligt. ”Du ser inte ut att må så bra”, sa han försiktigt.
”Jag vet.” Nathan suckade djupt. ”Jag har inte kunnat göra någonting sedan Mia dog. Jag har inte sovit på hela natten och det ser ut som om en orkan har dragit förbi! Och Quirinus! Han är så ung! Han… han…” Han avbröt sig när han kände hur det sved bakom ögonlocken.
”Var är han?” undrade hans vän.
”Han sover i mitt sovrum”, svarade Nathan och torkade sig i ögonen. ”Jag borde kanske göra frukost åt honom.”
”Jag tycker att du ska lägga dig och vila”, sa Richard och räckte honom vattenglaset. ”Jag kan ta hand om röran här inne, och sedan går jag och ser om Quirinus är vaken.”
”Men… men du kom ju just”, sa Nathan förvånat. ”Jag kan inte låta dig…”
”Jag vill hjälpa till”, avbröt Richard bestämt. ”Gå och lägg dig, så ordnar jag allting”, tillade han.
Nathan tvekade, men han insåg att han behövde lägga sig ner en stund.
”Jag skulle kunna lägga mig i gästrummet vi har i närheten av vardagsrummet”, mumlade han. ”Så slipper jag störa Quirinus.”
Richard log uppmuntrande.
”Det låter bra”, sa han. ”Ta det bara lugnt nu, så ska du se att det känns bättre.”
Nathan kände sig tacksam över sin kamrats omsorg, så han gick in till det lilla sovrummet. Han svalde när han såg de lila tapeterna han och Mia hade valt ut när de inredde rummet. Saknaden efter hustrun fick honom att gråta tyst, innan han följde Richards råd och gick till den lilla sängen som stod nära fönstret. Så fort han lade huvudet mot kudden, somnade han.
________________________________________________________________________________

Det här kapitlet är nog det sorgligaste jag skrivit. Ni ser ju hur Quirinus och hans pappa mår efter Mias död.

Quirinus försöker förstå och låta sanningen sjunka in, fast som ni märker, har han svårt att ta in det, vilket är förståeligt.

Nathan har i sin tur haft rätt svårt att ta itu med saker, som till exempel disken. (Vilket resulterar i att flugorna kommer på besök.) När han ser röran, bryter han ihop och undrar om han kommer att kunna ta hand om Quirinus.

Jag tror att det är så i verkligheten. När någon man står väldigt nära, avlider, tappar man kontrollen. Som tur är kommer Richard som en räddande ängel! Han tröstar Nathan och erbjuder sig att röja upp i köket. Så han är klok som förstår att det är tufft, och omtänksam, som råder Nathan att vila. (Tänk på att MacGyver inte har någon mamma, som ni läste i föregående kapitel. Då är det lätt för honom att känna empati för sin vän och hans son.) Videon här nedanför passar bra till kapitlet tycker jag.



Ett stort tack till Avis Fortunae som har korrekturläst texten och kommit med smarta tips för att få texten att bli bra.

Nu när ni har läst kapitlet och smält alla händelser, kan ni leta upp ett roligt klipp att se.

Ja, just ja! Idag är det en skådespelare från Harry Potter som har födelsedag idag! Nämligen Ian Hart, som spelade Quirrell i första filmen! Han fyller faktiskt 57 år idag! För alltså tjugo år sedan fick vi se honom på bioduken! Han var 37 år gammal, men han såg tio år yngre ut, så jag blev lurad och trodde att ”Harry Potter och de vises sten” var hans första film. (Vilket fick min ett år äldre killkompis att skratta åt mig. Behöver jag säga att jag ville hälla vatten över honom? )

I alla fall, så tycker jag vi önskar honom en bra dag, och hoppas han och hans familj har det trevligt tillsammans!

Så trevligt att se att du lade upp ett nytt kapitel! Oj, oj, oj! Delen i spoilern gör mig alldeles förstummad! Nästan så jag rodnar!


Det låter som om Snape gillar förslaget att bo hos Jessica, så vi får se hur det går.



Så reagerade jag när jag läste delen om Eileen! Alltså, det blev alldeles magiskt bra! Jag trodde inte du skulle ta med det. Men du gjorde det!

Jag fortsatte att smeka det mörka huvudet och ärren på ryggen. Han låg stilla och lät mig hållas, andades lugnt men darrade till ibland. Till sist frågade jag mjukt: "Älskade, vad tänker du på?"
Han vände upp sitt ansikte mot mig och ögonen var alldeles blanka. Så viskade han, nästan ohörbart: "Jag undrar om hon lever."
"Din mor?"
Han nickade tyst och lade åter sitt huvud mot mig.
"Eugene kanske vet?" Mina händer rörde sig genom de ännu kolsvarta hårmassorna, bara på enstaka ställen brutna av silvriga strån liknande den äldre morbroderns.
"Nej, det tror jag inte", svarade Severus och lät säker på sin sak. "De bröt kontakten för gott, eftersom han inte kunde acceptera att hon stannade med min far."


Bara den biten är sagolikt bra. Men vad jag tolkar det som, så verkar Snape lite besviken på henne, vilket jag kan förstå! Jag vet att vi har diskuterat det här tidigare, men jag tycker ändå hon skulle ha tagit Snape med sig och flytt från Tobias.



Men sitt barn älskar man väl ändå mest av allt? Jag kunde inte hjälpa att tanken bröt fram, med en överraskande intensitet, djupt från maggropen och fortplantade sig ut i armarna som tog ett ännu fastare, beskyddande grepp om den älskade i min famn.

Och förstod med ens att detta, att han inte blev vald då, inte på det sättet tillräckligt älskad, kunde vara en grundläggande orsak till att han en gång gick mot mörkret.

Alltså, bara den meningen får mig ju att bli nästan tårögd! Att Snape inte blev vald av Eileen, eller vad man ska säga.* Vilka känslor det väcker!



Jag undrar vad det är för mystiskt med rummet. Vi får se vad som händer!

Lite tips: (Haha! Du kommer inte undan! )

Jag fortsatte att smeka det mörka huvudet och ärren på ryggen. Han låg stilla och lät mig hållas, andades lugnt men darrade till ibland. Till sist frågade jag mjukt: "Älskade, vad tänker du på?"
Han vände upp sitt ansikte mot mig och ögonen var alldeles blanka. Så viskade han, nästan ohörbart: "Jag undrar om hon lever."
"Din mor?"
Han nickade tyst och lade åter sitt huvud mot mig.
"Eugene kanske vet?" Mina händer rörde sig genom de ännu kolsvarta hårmassorna, bara på enstaka ställen brutna av silvriga strån liknande den äldre morbroderns.
"Nej, det tror jag inte", svarade Severus och lät säker på sin sak. "De bröt kontakten för gott, eftersom han inte kunde acceptera att hon stannade med min far."
Jag tänkte att morbror Eugene nog gärna ensam hade tagit vårdnaden om Severus. Men förmodligen hade det inte varit så enkelt. Och i längden hade han kanske trots allt inte velat skilja mor och son från varandra, när det stod klart att hon inte skulle kunna förmå sig att lämna maken.
"Hon måste ha älskat honom. Jag förstår det bättre nu", sa Severus plötsligt rakt ut i tystnaden och höll mig lite hårdare.
Men sitt barn älskar man väl ändå mest av allt? Jag kunde inte hjälpa att tanken bröt fram, med en överraskande intensitet, djupt från maggropen och fortplantade sig ut i armarna som tog ett ännu fastare, beskyddande grepp om den älskade i min famn.

Och förstod med ens att detta, att han inte blev vald då, inte på det sättet tillräckligt älskad, kunde vara en grundläggande orsak till att han en gång gick mot mörkret.

Flytta ner några dialoger en rad, så blir det inte klumpigt. Sedan vill jag peta i en mening, så det flyter på bättre.

Jag fortsatte att smeka det mörka huvudet och ärren på ryggen. Han låg stilla och lät mig hållas, andades lugnt men darrade till ibland. Till sist frågade jag mjukt:
"Älskade, vad tänker du på?"
Han vände upp sitt ansikte mot mig och ögonen var alldeles blanka. Så viskade han, nästan ohörbart:
"Jag undrar om hon lever."
"Din mor?"
Han nickade tyst och lade åter sitt huvud mot mig.
"Eugene kanske vet?" Mina händer rörde sig genom de ännu kolsvarta hårmassorna, bara på enstaka ställen brutna av silvriga strån liknande den äldre morbroderns.
"Nej, det tror jag inte", svarade Severus och lät säker på sin sak. "De bröt kontakten för gott, eftersom han inte kunde acceptera att hon stannade med min far."
Jag tänkte att morbror Eugene nog gärna ensam hade tagit vårdnaden om Severus. Men förmodligen hade det inte varit så enkelt. Och i längden hade han kanske trots allt inte velat skilja mor och son från varandra, när det stod klart att hon inte skulle kunna förmå sig att lämna maken.
"Hon måste ha älskat honom. Jag förstår det bättre nu", sa Severus plötsligt rakt ut i tystnaden och höll mig lite hårdare.
Men sitt barn älskar man väl ändå mest av allt? Jag kunde inte hjälpa att tanken bröt fram, med en överraskande intensitet, djupt från maggropen och fortplantade sig ut i armarna som tog ett ännu fastare, beskyddande grepp om den älskade i min famn.

Och så förstod jag med ens att han inte blev älskad på rätt sätt, och att det kunde vara en grundläggande orsak till att han en gång gick mot mörkret.

Nu får vi se hur det går.

*

Vad mysigt kapitlet var! Riktigt roligt att Miriam/Metrimona verkar vilja få dit Elli! Undrar vad Snape kommer att säga om det. Jag undrar var han håller hus förresten. Något uppdrag på gång? Kanske besökt någon?

Vi får se. Det ska bli kul att läsa vidare.

Inga tips den här gången, men det ska nog gå bra ändå.
Dock undrar jag hur det har gått med Eugene. Har han gömt sig?
Det skulle inte förvåna mig om han gjorde det, när kriget är i full gång.

Kära läsare! Efter en lång paus kommer här ett kapitel av berättelsen! Det har ni förtjänat!
Jag är upptagen på fredag, så därför får ni kapitlet i dag istället. Nästa vecka blir det som vanligt. Kapitlet är lite speciellt, och varför det är det, ser ni när ni läser. Annars kommer en förklaring på slutet. Mycket nöje, mina kära vänner!

Avis Fortunae ♥


ginnymollyw ♥


Ellpotter09 ♥


boknörd_ ♥


Trezzan ♥



Refren, rönnbär och H.E.R.M.I.O.N.E ♥



catradora, Elzyii,
Pixelow, Leoney Fanny Lawiise ♥


_____________________________________________________________________


Kapitel 33

Under lektionen i försvar mot svartkonster skrev Lily ivrigt upp alla förtrollningar som var bra att använda. Hon kunde inte låta bli att beundra professor MacGyvers sätt att undervisa dem. Precis som den första lektionen talade han med lugn och tydlig röst, medan han förklarade hur bra som helst. Han skulle just säga något, när Dumbledores magiskt förstärkta röst ekade genom korridorerna:
”Alla lärare ska samlas på mitt kontor så fort som möjligt. Eleverna ombeds att komma till stora salen klockan tolv.”
Lily blev förbryllad, och de andra eleverna utbytte förvånade blickar med varandra.
MacGyver såg även han lite förundrad ut, men sedan sa han: ”Det är bäst vi gör som rektorn säger, så kila iväg nu.” Därefter skyndade han sig iväg.
Lily samlade ihop sina böcker och följde med Mary MacDonald, som var en av hennes bästa vänner, ut.
”Jag undrar varför vi ska samlas klockan tolv”, sa Mary fundersamt. ”Är det något som ska hända?”
”Vad det än är, får vi veta det”, sa Lily.
På vägen till Gryffindortornet fick hon se Ariel Weston, som gick i samma årskurs som Quirinus, och tillhörde Ravenclaw, där hon stod utanför biblioteket med sina tre väninnor.
”Jag kan inte fatta att Quirinus fick stanna kvar efter lektionen”, sa Ariel plötsligt. ”Fast han har kanske gjort något dumt.” Hon hade en konstig min.
Lily fick en känsla av att det var något på tok, för hon gillade inte den yngre flickans tonfall.
”Du kan gå i förväg”, viskade hon därför till Mary. ”Jag ska bara se så att allt är som det ska.”
”Varför skulle det inte vara som det ska?” frågade Mary. ”Du ska väl inte tjuvlyssna på deras samtal?”
”Jag gillar inte Westons ansiktsuttryck när hon nämnde Quirinus!” sa Lily bestämt. ”Är det något dumt på gång, vill jag sätta stopp för det.”
Mary ryckte på axlarna innan hon gick iväg. Lily smög närmare de fyra yngre eleverna och lyssnade spänt.
”Jag undrar varför professor Snigelhorn kollade så konstigt på honom”, sa Nancy Fowler.
”Han kanske stal blomblad från skåpet för att pressa dem på rasten!” sa Ramona Armstrong och skrattade.
”Det är ju det enda han bryr sig om!” Hennes tvillingsyster Nora fnissade. ”Och han läser ju bara!” tillade hon.
”Ja, eller hur”, sa Nancy. ”Minns ni inte vad som hände när Norman frågade honom om han kunde tänka sig söka till laget?! Han blev vit som ett lakan!”
”Ja, det stämmer ”, sa Ariel och flinade snett. ”Jag hörde honom säga att han är höjdrädd. Men jag tycker att han alltid har varit underlig!”
”Och jag tycker det är elakt att prata illa om någon, som inte kan försvara sig!” fräste Lily och gick fram till dem, samtidigt som hon kände hur vreden tog över. ”Varför säger ni så elaka saker om Quirinus?” frågade hon strängt.
Ariel, Nancy och tvillingarna Armstrong stirrade skrämt på henne, men ingen av dem svarade direkt.
”Nå?” Lily stampade otåligt med foten. ”Får jag veta varför ni pratar bakom ryggen på Quirinus?”
Ariel bet sig i läppen innan hon sa:
”Jo… det var så… att professor Flitwick kom in under vår lektion i trolldryckskonst”, mumlade hon och tittade ner i golvet.
”Han viskade något i örat på professor Snigelhorn, som kastade en blick på Quirinus”, sa Nancy medan hon drog nervöst i sin ljusröda hästsvans.
”Snigelhorn sa åt oss att sluta tidigare”, svarade Ramona som rodnade djupt.
”Men de gick fram till Quirinus”, fyllde Nora i.
”För den sakens skull gillar jag inte ert beteende”, sa Lily surt. ”Det är elakt att skratta åt honom för att han inte gillar höga höjder! Jag drar av fem poäng från Ravenclaw för att ni inte är snälla!”
”Men…”, började Ariel.
”Inga men”, avbröt Lily strängt. ”Jag är prefekt, så jag har all rätt att dra poäng ifrån elever som inte uppför sig. Tänk om någon skulle säga så otrevliga saker om er?”
De fyra flickorna såg skamsna ut när de gick iväg.
Lily såg efter dem, men sedan kunde hon inte låta bli att tänka på vad Weston hade sagt. Varför hade Flitwick och Snigelhorn hållit Quirinus kvar? ”Jag får inte låta fantasin skena iväg”, mumlade Lily för sig själv. ”Oavsett varför han fick stanna efter lektionen, är det inte så allvarligt som Ariel och hennes vänner tror.”


Klockan var fem i tolv när Lily och hennes vänner gick till stora salen. Hon kunde se hur många elever utbytte frågande blickar, och till sin stora förvåning såg hon att Quirinus inte var med bland eleverna i Ravenclaw. Vad var det som pågick? Hon vände sig till James och viskade:
”Jag undrar vad som har hänt med Quirinus. Han brukar väl alltid vara på sina lektioner?”
”Jag har ingen aning”, viskade James tillbaka. ”Jag såg honom i morse vid frukosten.”
”Han är kanske sjuk”, föreslog Peter. ”Men då får han ju hjälp av madam Pomfrey”, invände Lily, som blev ännu mer fundersam.
”Får vi be om lite tystnad, tack?” hördes McGonagalls röst plötsligt.
Alla elever vände sig mot lärarbordet och Lily blev förvånad när hon såg lärarnas ansiktsuttryck. De verkade vara nervösa över något, medan MacGyver såg bekymrad och medlidsam ut.
Professor Dumbledore såg sig omkring och sa:
”Ja, ni undrar förstås varför vi alla samlas. Det är nämligen så att jag har en väldigt sorglig sak att berätta för er. Quirinus Quirrell från Ravenclaw har fått åka hem, eftersom hans… hans mamma… gick bort för några dagar sedan.”
Hela salen fylldes av flämtanden och några elever slog händerna för munnen. Lily kände hur en kall hand grep tag om hennes hjärta och en klump bildades i magen.
Gode Gud! tänkte hon förfärat. Det var förstås därför professor Snigelhorn avbröt lektionen! Han ville inte att Quirinus skulle få en massa blickar från de andra eleverna. Hon svalde hårt och tittade mot rektorn.
Dumbledore harklade sig och fortsatte:
”Vad jag har fått veta, fick hans mamma problem med hjärtat under sommaren, men hon trodde till en början att det inte skulle hända igen. Dessvärre blev det fler besök på sjukhuset och i början av september blev hon inlagd. Läkarna gjorde allt de kunde för att hjälpa henne, men tyvärr blev hon bara sämre. Quirinus pappa kom och hämtade honom nu på morgonen.” Efter några sekunders tystnad sa han: ”Nu är det också så att hans föräldrar undvek att säga något till honom, men det var inte för att vara elaka, utan det var mer för att han skulle slippa bli orolig. De visste till en början inte hur allvarligt det var. Nyheten kom därför som en chock för Quirinus när han fick veta det, vilket givetvis blev extra jobbigt för honom. Kom ihåg att hans föräldrar aldrig menade något illa.”
Lily kände hur en snyftning steg i strupen och ögonen fylldes av tårar. Innan hon visste ordet av, kände hon en hand på sin axel och när hon vände sig om, såg hon in i James nötbruna ögon.
”Jag förstår om du är chockad”, viskade han medkännande.
”Det är så hemskt!” sa Lily med darrande röst. ”Tänk att förlora sin mamma när han bara är tretton år!” Tårarna rann nerför kinderna, men hon struntade i det. Just nu undrade hon hur Quirinus mådde. Hon såg hur en del elever utbytte menande blickar och några stirrade ner i golvet.


Remus var alldeles skakad över det han hade hört. Varför skulle det vara så orättvist? Quirinus hade tillräckligt med bekymmer när det gällde Snape och Wincott, och nu var hans mamma död.
”Jag förstår att ni alla är skärrade över det ni har fått höra”, sa Dumbledore vänligt. ”Det är hemskt att förlora någon, framförallt en förälder. Det jag vill att ni ska tänka på, är att när Quirinus kommer tillbaka, så kanske han inte är sig själv. Han kommer så klart att vara ledsen och då kanske han har svårt att koncentrera sig på vad som händer omkring honom. Det måste vi alla ha förståelse för. Dessutom är det bra om ingen av er tjatar på honom om hans mamma. Han måste få bestämma själv om han vill berätta något.”
Remus kände hur det värkte i hjärtat för den yngre pojkens skull, och han fick en klump i halsen. Men ur ögonvrån fick han se Snape viska något i örat på Wincott. Båda log elakt, och Remus fick en känsla av att det var något skumt på gång.
Dumbledore hade tydligen inte märkt det utan sa:
”Kom ihåg att det är jobbigt för Quirinus och hans pappa, så försök som sagt förstå att han kanske inte är sitt vanliga jag när han är tillbaka efter begravningen. Ni får försöka ha lektioner som vanligt och arbeta i den takt ni orkar. Om det är något som oroar er, kan ni antingen komma till mig, eller så går ni till era elevhemsföreståndare.”


När lunchen serverades, var det ovanligt tyst. Remus försökte äta men maten växte i munnen på honom. Han kunde inte föreställa sig vad som hade hänt, om det varit hans egen mamma eller pappa som gått bort. Efter ett tag lämnade alla elever salen, sammanbitna och allvarliga. Remus sneglade bort mot Slytherineleverna och ännu en gång såg han Snape och Wincott viska med varandra.
De kommer då inte vara snälla, tänkte han bistert. Känner jag Snape rätt, kommer han att göra allt han kan för att såra Quirinus!
”Jag kan inte förstå att det är sant!” utropade James när de stod utanför sjukhusflygeln.
”Det är orättvist”, sa Peter. ”Quirinus har inte förtjänat det här.”
”Hans mamma brydde sig i alla fall om honom”, sa Sirius. ”Skulle min mamma dö nu, skulle jag då inte bry mig!” tillade han torrt.
”Så kan du inte säga till honom!” utbrast Lily gällt medan tårarna rann nerför kinderna. ”Då gör du allt värre för honom!”
”Om inte Snape och Wincott hinner först”, sa Remus innan han hann hejda sig.
James, Sirius, Peter och Lily stirrade förvånat på honom.
”Vad pratar du om?” undrade Sirius efter några sekunders besvärande tystnad.
”Vad har de elakingarna med saken att göra?” James såg oförstående ut, medan han höll en tröstande arm om Lily, som strök sig i ansiktet.
Remus bet sig i läppen.
”Jag såg att de log elakt när Dumbledore bad oss att vara förstående mot Quirinus”, förklarade han efter ett ögonblick. ”Snape viskade något i örat på Wincott, så något säger mig att de kommer att göra livet surt för honom!”
De såg på varandra.
”Vi får hålla koll på dem”, sa Lily till slut, ”men vi får även lyssna ifall hans kamrater pratar om honom på ett elakt sätt.”
”Det tror jag inte att de kommer att göra”, sa Remus i ett försök att vara positivt inställd till Quirinus klasskamrater. ”Visst, de kanske inte umgås med honom, men de försöker förhoppningsvis stötta honom när han återvänder till skolan.”
”Hoppas du har rätt”, sa Sirius, innan de började gå mot uppehållsrummet.
Jag får hoppas att Quirinus rumskamrater vill hjälpa honom, tänkte Remus medan han följde med sina vänner. Om inte annat kan jag se till att finnas till hands, ifall han behöver någon att prata med.
________________________________________________________

Ja, som ni ser, kära vänner, är avsnittet skrivet ur både Lilys och Remus perspektiv. Att Dumbledore meddelar alla elever och alla lärare vad som har hänt, är för att de ska förstå varför Quirinus är borta. (Plus att eleverna inte ska sprida en massa elaka rykten om honom.) Sedan är det bra att han talar om vad eleverna ska tänka på, när Quirinus kommer tillbaka. Jag tror man gör så i verkligheten, att man meddelar vad som hänt, ifall en elev får lämna skolan. Jag vet inte, men det är bra att man får veta, så kan man hjälpa personen i fråga, när han/hon kommer tillbaka.

Att jag valde Lily och Remus, var för att det kändes enklare att skriva ur deras perspektiv. Varför, kan jag inte förklara själv. Som ni läste, säger ju Sirius att han inte skulle bry sig ifall hans mamma dog, för jag har för mig att de inte kom överens. Nåja, jag hoppas ni gillade kapitlet.

(Dock sitter Snape och Wincott och viskar med varandra! Hur ska det gå?)
En stor applåd till Avis Fortunae för att hon har tagit sig tid att läsa igenom texten och komma med tips!

Vad duktiga ni har varit, du och Trezzan! Riktigt bra kapitel! Jag gillar att det är skrivet ur Jessicas perspektiv, så Metrimona/Miriam ses med andras ögon, eller vad man ska säga.
Hihi! Gillar att Jessica har sovmask! Det har jag också, för det är skönt om det är mörkt.

Lite tips: (OBS! Det är inte säkert att det är i ordning, så du får leta i texten!)

“Hon ska inte veta någonting!” fräser Jessica men lägger skyndsamt en hand för munnen när hon inser hur hårda hennes ord är. “Du… du får ursäkta mig Miriam.” Jessica flackar med blicken, vågar inte riktigt låta den vila mot något alls, och tar sig tafatt för pannan innan hon vänder sig från sin unga vän. Hon litar inte på sina ord.
“Jag ska inte lägga mig i det”, säger Metrimona avväpnande men betraktar fundersamt Jessica. “Jag inser att det inte är min sak. Men jag hoppas att hon får veta sanningen en dag. När allt det här hemska är över ...”

Om du ser de röda delarna: Jag blir lite förvirrad. Vet Jessica om att Miriam och Metrimona är en och samma person?
Annars kanske det ska stå Metrimona. Du bestämmer själv. Det var bara en tanke jag hade. Så därför visar jag inte hur jag skulle ha gjort, för jag blev som sagt osäker.

“Möjligtvis såg min Herre unga fröken Eleonora som ett hot mot Dracos uppdrag till en början, och ville stundvis ha tag i flickan för att använda som vapen ifall Draco inte följde order - någon att disciplinera för att Draco skulle underordna sig Herren. Det Herren numera misstänker skulle kunna ha katastrofala konsekvenser”, Jessica reser sig stelt från stolen och balanserar sin kaffekopp på handflatan när hon lutar sig besvärat mot fönstret och blickar ut över snöovädret. När hon vänder sig om igen har hon en trygghet dinglandes från läpparna i form av en av Sirius Blacks cigaretter.

På ett ställe skulle jag vilja lägga till ett par ord så det låter naturligt, samt ändra en annan grej.

“Möjligtvis såg min Herre unga fröken Eleonora som ett hot mot Dracos uppdrag till en början, och ville stundvis ha tag i flickan för att använda henne som ett vapen ifall Draco inte följde order - någon att disciplinera för att Draco skulle underordna sig Herren. Det Herren numera misstänker skulle kunna ha katastrofala konsekvenser.” Jessica reser sig stelt från stolen och balanserar sin kaffekopp på handflatan när hon lutar sig besvärat mot fönstret och blickar ut över snöovädret. När hon vänder sig om igen har hon en trygghet dinglandes från läpparna i form av en av Sirius Blacks cigaretter.

Ett annat alternativ om du inte vill ha en punkt.

“Möjligtvis såg min Herre unga fröken Eleonora som ett hot mot Dracos uppdrag till en början, och ville stundvis ha tag i flickan för att använda henne som ett vapen ifall Draco inte följde order - någon att disciplinera för att Draco skulle underordna sig Herren. Det Herren numera misstänker skulle kunna ha katastrofala konsekvenser”, säger Jessica innan hon reser sig stelt från stolen och balanserar sin kaffekopp på handflatan när hon lutar sig besvärat mot fönstret och blickar ut över snöovädret. När hon vänder sig om igen har hon en trygghet dinglandes från läpparna i form av en av Sirius Blacks cigaretter.

I övrigt hittar jag inget mer. Superbra kapitel som vanligt.

Det ska bli så kul att läsa senaste numret!

Ännu en gång har du skapat ett bra kapitel! Känns så mysigt att läsa det! Aha! Vi får möta Jessica igen! Oj, hon köper ett vykort. Vad mysigt! Jag undrar dock vem hon skickar det till. Det får vi väl veta så småningom. Kan det vara till sina föräldrar.

Vänta, är hon i Hogsmeade? För jag har för mig att madam Malikins klädbutik inte är en butik där, utan i Diagongränden. Ja, ja, nog om det. Det ska bli spännande att se hur det ska gå.

Tips:

Madam Malkins dörr skyltfönster såg lockande ut och hade redan hunnit ta fram matchande munskydd till de olika dräkterna

Den röda meningen låter skum i mina öron när jag läser den högt. Jag skriver ner två alternativ, så kan du välja ett.


Madam Malkins skyltfönster såg lockande ut och hade redan hunnit ta fram matchande munskydd till de olika dräkterna


Madam Malkins dörr såg lockande ut och hade redan hunnit ta fram matchande munskydd till de olika dräkterna

EDIT: Nu ser jag att hon skriver till föräldrarna. Undrar hur de skulle reagera om berättade vad som hände i sjön!

Vad kul att klassrummet är i gång!

Ännu en gång är det fredag. Se till att allt som har med jobb och skola är färdigt, städa lite grann, häll upp te/kaffe/choklad/läsk/saft/juice, luta er tillbaka och njut av ett kapitel! (Vill man göra det extra festligt, kan man poppa en skål med popcorn!)


Avis Fortunae ♥



rönnbär ♥



Ellpotter09 och Trezzan ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw och Fanny Lawiise ♥



Detta kapitel har min vän, Avis Fortunae skrivit! (Ja, varför inte? Får jag vara gästskribent i hennes berättelse, Borgen, får hon också vara det i min. ) Hoppas ni gillar det.
___________________________________________________________________


Kapitel 32


Mia hade fått den finaste av söner. Hon hade alltid vetat det. När hon såg Quirinus stå där på rektorns kontor omfamnad av sin far, hennes älskade Nathan, var hon mer övertygad än någonsin att det inte fanns något finare på jorden än de två. I alla fall inte för henne. Och nu måste de klara sig själva. Hon hade varit tvungen att lämna dem. På något sätt hade hon alltid anat att tiden med dem var begränsad, uppmätt och till låns. Kanske var det därför hennes ängslan ibland hade brutit igenom deras intensiva lycka. För lyckliga hade de varit. På det alldeles speciella sätt som en familj med endast få personer kan vara. Det blir en särskild gemenskap, med mycket tid för att uppmärksamma varandra, och läsa av olika känslor. Hon och Quirinus hade alltid haft ett speciellt band, som om de kunnat känna varandras sinnesstämning på ett djupt plan. Han måste ha anat, redan när hon började märka av problemen med hjärtat för första gången. Han måste ha känt att något inte stämde.


Åtskilliga gånger hade hon överreagerat, blivit arg och irriterad för saker som egentligen inte var något att bli så upprörd över. Som den gången vasen gick sönder. Hon hade ångrat sig och bett om förlåtelse, och som alltid kom hennes ängsliga inre önskan om att det inte var misstagen och de sorgliga stunderna som skulle stanna i Quirinus minne, ifall hon skulle bli tvungen att lämna honom i förtid. Hon hoppades istället att han skulle minnas de fina stunderna. Hur de haft picknick på de mest oväntade ställen - på ängen precis utanför huset, eller på vinden under regniga dagar. Mia och Quirinus hade gjort mycket tillsammans, kanske till och med umgåtts ovanligt mycket för att vara mor och son. Men de hade haft så många gemensamma intressen, som bakning, blommor och böcker, så det hade fallit sig helt naturligt. Med ömhet tänkte hon på de växter som han brukade pressa och ge till henne. De brukade glädjas tillsammans åt de vackra färgerna. Hans klarblå ögon brukade lysa av förtjusning. Nu var de istället fyllda med tårar som rann oupphörligt, där han stod omsluten av sin pappas trygga armar. Hon hade alltid vetat att Quirinus var speciell. Det var inte bara på grund av första bokstaven i deras efternamn som han fått sitt säregna förnamn. Q, en av alfabetets mest ovanliga bokstäver. Redan första gången hon såg in i sitt nyfödda barns safirblå ögon hade hon förstått att han var en skönande, en ovanligt känslig själ. Mia visste, bättre än någon annan, att det är en gåva att vara så mottaglig för känslor, men att det också har ett pris. Både positiva och negativa krafter kan lätt få makt över ens sinne. Om hon ändå hade fått vara med lite längre, för att kunna skydda och vägleda honom!


Nu skulle hon få förlita sig på Nathans ensamma föräldraskap. Han var en underbar pappa, det fanns det inget tvivel om, men hennes fruktan gällde sorgens inverkan. Måtte han inte låta den bryta ner honom, utan istället förstå att hennes djupaste önskan var att han skulle vara stark för Quirinus. Hon hade oroat sig då Nathan låtit så många dagar gå efter hennes död utan att kontakta varken skolan eller Quirinus. Hennes man var stark på många sätt men också skör, särskilt i relation till henne. Hon hade vetat att han inte skulle klara av att se henne lämna livet och gå över till den andra sidan. Det var därför hon hade bett honom hämta en kopp te när hon kände att det var nära. Andetagen hade blivit tyngre och tyngre och hon var på väg från den utmattade kroppen, ut i det verkliga varandet.


“Alltid lika omtänksam!” Nathan kysste henne innan han lämnade rummet. Mia vände sitt trötta huvud mot det bleka dagsljuset, som föll in genom sjukhusets fönster där en liten fågel landade på fönsterbrädan. Hon visste vad det betydde och betraktade lugnt dess små nyfikna pepparkornsögon.
”Snart flyger jag också”, viskade hon för sig själv, och tog sitt sista andetag.


Mia hade aldrig fruktat döden i sig. Kroppen var sjuk och det var en befrielse att lämna den. Det smärtsamma var att inte kunna finnas till hands på samma sätt för de två individer hon älskade mest. Efter övergången hade hon ständigt funnits med och vakat över Nathan, då hon såg hur han bröts ner av hennes frånvaro. Hur han försummade sitt arbete, vilket i och för sig var helt naturligt i sorgen, men också hur han dröjde med att kontakta Quirinus, vilket som sagt oroade henne desto mer. Som om en tyngd av bly lagts över hennes vanligtvis rådige make. Därför var det en oändlig lättnad att far och son nu stod och höll om varandra och att Quirinus äntligen visste. Ju längre tid som passerat, desto mer skulle hans ilska ha ökat när han fick vetskapen. Men nu var han över den blixtrande vreden och inne i sorgen.
”Mamma är borta”, kved han om och om igen i fars armar. Tårar rann nerför deras kinder och de hade varandra i det svåra.
De var inte helt ensamma, och Mia skulle vaka över dem båda på det sätt hon kunde. Den sorgsna vinden sjöng allt djupare utanför slottets fönster, förde de döda löven med sig när det blåste upp till storm. Det är inte bara de kvarlämnade som sörjer, utan även de som fått lämna för tidigt kan förnimma saknaden. Och när den slog rot i Mias hjärta, började regnet falla som tårar över Hogwarts marker. De marker där hennes son skulle vandra genom åren och möta ungdomens många utmaningar. Lära sig att hantera sådana som inte ville honom väl.


Hon kunde inte längre ge honom råd om dessa fientligt inställda individer, och inte heller kunde hon be honom dra en mössa över de mörkbruna lockarna som skydd mot kylan, eller förmana honom att återvända hem när mörkret föll. Det skulle inte gå att pyssla om honom när han blev sjuk, eller ledsen, och hon kunde inte plåstra om hans skrubbsår om han föll och slog sig. Nathan skulle få vara den som stöttade Quirinus. Nu var hennes närvaro istället det trygga susandet i höstlöven med alla de vackra färgerna. En vagt förnimbar, skyddande värme bevarad i hans hjärta när han drog sin mantel tätare om sig mot vinden. Mia hade fått den finaste av söner och hon skulle alltid vara med honom.
______________________________________________________________

Nu, Avis Fortunae, ska du äntligen få den feedback du förtjänar! ♥

Först och främst älskar jag hur du får fram Mias känslor! Jag känner riktigt hur sorgsen hon är, när hon ser Quirinus tårar. Hennes skuldkänslor träffar mig rakt i hjärtat, eftersom hon minns att hon blivit arg över några småsaker. Sedan är det otroligt att hon reflekterar över att Q är en väldigt ovanlig bokstav. Jag blir även otroligt rörd över hur hon minns de glada stunderna de haft tillsammans, och hur DU beskriver Quirinus genom hennes ögon, och med dina egna ord! De klarblå ögonen sätter verkligen en krydda på texten! Precis som när hon vet att hon inte kan be honom dra över en mössa över de mörkbruna lockarna! Alltså, bara det får mig att smälta, liksom att hon inte kan förmana honom att komma hem innan det blir mörkt. (Du såg kanske vad jag har lagt till i den biten.)


“Alltid lika omtänksam!” Nathan kysste henne innan han lämnade rummet. Mia vände sitt trötta huvud mot det bleka dagsljuset, som föll in genom sjukhusets fönster där en liten fågel landade på fönsterbrädan. Hon visste vad det betydde och betraktade lugnt dess små nyfikna pepparkornsögon. ”Snart flyger jag också”, viskade hon för sig själv och tog sitt sista andetag.


Alltså, när jag läste den kursiva delen första gången, så kan jag än idag inte låta bli att fundera på om du kan läsa tankar! Jag hade tänkt lägga till i Kapitel 30 att Mia ser Nathan gå iväg, innan hon drar sitt sista andetag. (Jag hade även tänkt att hon skulle få se sina föräldrar.) Men tyvärr lät det inte bra i tanken, och då fick jag slopa idén. Sedan hade det blivit för mycket, i och med att det var Nathans kapitel. Men du fick till det superbra! Det är också bra att hon accepterade att kroppen inte orkade mer, utan att hon somnar in, lugnt och fridfullt.


Jag bara ÄLSKAR hur hon tänker på de gemensamma intressen hon och Quirinus har, som bakning, blommor och böcker. Jag tycker mycket om hur hon beskriver Nathan. Hon har alltid sett honom som en stark person, men nu ser hon honom svag och skör. Hennes oro träffar mig rakt i hjärtat, och jag förstår att hon känner sig lättad över att Quirinus har fått veta sanningen.

Även hennes oro hur Quirinus ska kunna handskas med elaka personer, får mig nästan att gråta. (Det är positivt menat.) Det är även så vackert när det står att hon ”hade fått den finaste av söner”. Det träffar hjärtat ordentligt, på ett bra sätt. Och sista raden får mig att lipa som en galning. Men texten ska ju väcka känslor, och då vet man att det är bra.
Gud, du skriver så otroligt bra. Det faktum att hon ser regnet som tårar, gör mig så rörd! Tusen tack för att du ville vara med och skriva ett gästkapitel!

Nu, mina kära vänner, kommer jag att ta en paus på obestämd tid. När jag uppdaterar igen, kommer det att fortsätta vara på fredagar.

Hoppas ni hittar någon annan berättelse ni kan läsa, medan ni väntar. Jag hänvisar annars till min profil, där ni hittar ”Quirrells första år på Hogwarts” eller ”Vandalen på ridskolan”. Båda är läsvärda och spännande på en del ställen.