I förra kapitlet ägde Mias begravning rum. Det blev mycket sorgligt för Quirinus, som verkligen försöker acceptera vad som hänt. Men det är svårt.
Avis Fortunae ♥


ginnymollyw ♥


Ellpotter09 ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, Trezzanoch Fanny Lawiise ♥


VARNING: Gråt, ilska, tårar och stora bokstäver förekommer!
____________________________________________________________________________

Kapitel 39


Ett par dagar efter begravningen satt Quirinus i vardagsrummet och stirrade tomt framför sig. Ute i hallen hörde han Nathan och Marie prata med varandra.
”Är det säkert att vi inte ska stanna några dagar till?” undrade Marie. ”Det skulle vara bra för er om ni fick lite hjälp.”
”Du har hjälpt oss med begravningen och allt annat”, svarade Nathan vänligt. ”Åk nu hem och vila. Vi klarar oss.”
Quirinus reste sig upp ur soffan och när han stod en bit ifrån dem, hörde han hur hans moster gav ifrån sig en suck.
”Som du vill”, sa hon. ”Men tveka inte att ringa om ni vill något”, tillade hon.
”Vi ska göra det”, sa Nathan.
Quirinus gick fram till moster Marie och kramade henne hårt. ”Ses vi runt jul?” frågade han medan han fick en klump i halsen.
”Det är väl klart”, sa mostern. ”Vi ska hålla ihop. Det hade Mia velat.” Hon strök honom över håret och fortsatte: ”Gör ditt bästa under lektionerna och pressa inte dig själv för hårt.”
”Jag lovar”, sa Quirinus.
Så fort hans moster stängde dörren, sänkte sig en spänd tystnad. Innan han visste ordet av, kände han en hand på sin axel. Nathan såg medlidsamt på honom och sa:
”Som Marie sa, måste vi hålla ihop. Det är nog det Mia vill.” ”Jag vet”, viskade Quirinus och svalde hårt. ”Jag önskar bara att jag fick…” Han avbröt sig eftersom det sved i strupen.
Hans pappa kramade honom.
”Jag vet att det kommer att bli jobbigt”, sa Nathan försiktigt. ”Mia var väldigt förtvivlad, när hon insåg att hon inte skulle klara sig. Hon grät när hon bad mig säga att hon älskade dig.” Han strök sig hastigt i ansiktet. ”Ja… jag tror jag går upp och städar i gästrummen. Du… du kan sätta dig och läsa om … om du vill.”
Han gick sedan uppför trapporna med raska steg.


Quirinus stod kvar i hallen och såg sig omkring. Allt i rummet påminde om Mia, och klumpen i halsen blev större. Med tunga steg gick han mot köket och stod i dörröppningen. För sin inre syn kunde han se modern stå vid spisen och laga mat, eller bara sitta vid bordet och läsa en bok. Nu skulle hon aldrig mer baka goda kakor som hon brukade göra, eller laga den goda köttgrytan med äppelklyftor.
Quirinus betraktade gardinerna som hans mamma hade sytt för länge sedan. Han kände sig yr och bestämde sig för att gå upp till sitt rum, så han kunde vila lite. Han vände snabbt på klacken och skyndade mot trapporna, när han stötte till vid något.
Han såg genast den röda vasen som han hade råkat slå ner när han var tre år och under sommaren, och plötsligt kände han hur en våg av ursinne sköljde över honom. Hjärtat bultade hårt för varje sekund som gick och han blev illamående.
Innan han hann hejda sig, gav han ifrån sig ett skrik av vrede och grep tag i krukan för att sedan kasta den mot väggen, vilket gjorde att den krossades. Medan han stirrade på glasbitarna, kom Nathan springande för trapporna.
”Quirinus!” utropade han förskräckt. ”Vad har du gjort?!”
”JAG HATAR DEN DÄR BLOMVASEN!” skrek Quirinus ilsket. Hans pappa såg förvirrad ut.
”Vad har den gjort dig?” Han gick närmare honom. ”Du kan inte bara slänga sönder saker. Du…”
”DET VAR DEN SOM GJORDE ATT JAG VISADE MIN ALLRA FÖRSTA MAGI FÖR TIO ÅR SEDAN!” avbröt Quirinus, som kände hur tårarna rann nerför kinderna, men han brydde sig inte om det. ”OM JAG INTE HADE SLAGIT NER DEN, HADE MAMMA INTE FÅTT VETA OM ATT VI VAR MAGISKA! DÅ SKULLE JAG KUNNA VARA HOS HENNE INNAN HON DOG, OCH INTE VARIT PÅ HOGWARTS! DEN LAGADES EFTERSOM JAG VILLE DET, OCH DEN GICK SÖNDER NU I SOMRAS! JAG VILL ALDRIG SE DEN DÄR KRUKAN IGEN, HÖR DU DET?! JAG… JAG ÖNSKAR ATT JAG ALDRIG BLIVIT ANTAGEN PÅ HOGWARTS!”
”Snälla, lugna dig”, bad Nathan och försökte lägga en hand på hans axel.
Quirinus drog sig dock undan och utbrast:
”RÖR MIG INTE! JAG VILL ALDRIG PRESSA BLOMMOR IGEN!” Han knuffade sig förbi fadern och sprang uppför trapporna. Så fort han hade stängt dörren till sitt rum, slängde han sig på sängen och grät bittert. Han visste att han hade gjort fel, men han orkade inte tänka klart.
”Jag kommer inte att kunna se på den där dumma vasen utan att bli påmind om mamma och mormor!” snyftade han förtvivlat. ”Båda är borta och jag får aldrig se dem igen! Varför kunde jag inte ha låtit bli att åka till farmor?! Då hade jag fått veta hur det var med mamma.”
Han fortsatte att gråta tyst, samtidigt som han undrade hur han skulle klara av att åka tillbaka till Hogwarts.


En stund senare öppnades dörren och Nathan kom in i rummet. Han gav honom en medlidsam blick och satte sig på sängkanten.
”Quirinus”, sa han försiktigt.
”Gå din väg!” snyftade Quirinus. ”Jag vill vara ifred!”
”Jag kan inte låta dig vara ensam”, sa hans pappa tålmodigt. ”Jag förstår att du är upprörd och förvirrad just nu. Men du ska veta att även om du inte varit magisk, så skulle Mia ändå ha drabbats av hjärtflimmer.” Han strök Quirinus över håret innan han tillade: ”Jag vill inte att du skuldbelägger dig själv. Även om du varit med, hade du inte kunnat göra något. Och du får inte sluta med det du tycker om att göra. Mia skulle inte vilja det.”
”Hon kan inte se blommorna!” muttrade Quirinus. ”Jag kan inte visa dem för henne, och vi kan inte heller prata om de böcker vi läst!”
”Men din mamma skulle vilja att du och jag försöker leva normalt”, sa Nathan försiktigt. ”Det är jobbigt just nu, men vi kommer att ta oss igenom allt tillsammans, bara du inte anklagar dig själv. Du kan väl låta mig få hjälpa dig?”
Quirinus svalde hårt och sa inget först.
”Jag ska försöka”, viskade han efter några sekunders tvekan. ”Förlåt för att jag förstörde vasen”, tillade han.
”Ingen fara”, sa hans pappa. ”Jag har lagat den. Men den får vara i en garderob, så du inte blir så upprörd när du ser den.” Quirinus gav honom en hård kram, medan tårarna rann nerför kinderna.
_______________________________________________________________________

Oj, det blev en del ilska. Men det hoppas jag är förståeligt. Sen kan ni trösta er med att Nathan kan laga vasen med magi.

Tack till Avis Fortunae som kommit med tips!

Nu kommer ännu ett kapitel! Ladda med popcorn, godis och näsdukar!

ginnymollyw ♥



Avis Fortunae (Båda inläggen) ♥


Ellpotter09 ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, Trezzan och Fanny Lawiise ♥



Så har vi kommit till begravningen!
_______________________________________________________________


Kapitel 38


Dagen för Mias begravning kom och Quirinus vaknade med en stor klump i magen. Hela kroppen kändes tung som bly när han satte sig upp och tog sig till badrummet. Han betraktade sin spegelbild och upptäckte att han hade svarta skuggor under ögonen. Han svalde och gick in i duschen. Medan vattnet rann över honom, undrade han hur han skulle ta sig igenom dagen, och hur det skulle gå att komma tillbaka till Hogwarts.
”Om de andra eleverna vet vad som har hänt mamma, hoppas jag att jag slipper dumma kommentarer från Snape och Wincott”, mumlade han för sig själv. ”Det är det sista jag behöver. Med lite tur kanske de låter mig vara.”
Efter ett tag svepte han en handduk om sig, innan han gick tillbaka till sitt sovrum och tog på sig kläderna han skulle ha på sig på begravningen. När han kom ner till köket, stod hans moster redan där.
”Så bra att du kommer”, sa moster Marie samtidigt som hon lade upp stekta ägg på tallrikar. ”Då kan du kanske vara snäll och ta fram socker, juice och mjölk? Så är allt klart när de andra kommer ner.”
Quirinus lydde och dukade på bordet. Han kunde minnas hur han och Mia brukade hjälpas åt med frukosten under loven, och ögonen fylldes av tårar. I nästa sekund kände han hur en hand lades på axeln och han tittade upp.
Maries ljusblå ögon var fyllda av medkänsla när hon sa:
”Jag förstår att det är jobbigt. Begravningar är aldrig roliga.” ”Jag önskar att jag anat något”, viskade Quirinus. ”Som den dagen då jag skulle tillbaka till Hogwarts! Hon… hon blev upprörd för att hon och pappa hade vaknat senare än det var tänkt, och då blev hon arg på mig! Jag minns att jag sa åt henne att hon inte behövde följa med!” Han snyftade till och satte sig tungt ner. ”Men… men vi blev i alla fall sams!”
”Och det är huvudsaken”, sa Marie vänligt och strök honom varsamt över håret. ”Det bästa du kan göra, är att tänka på de bra stunderna ni hade.” Hon bet sig i läppen och tillade: ”Jag kommer aldrig att glömma när hon talade om att du och Nathan kan trolla.”
”Du kom på besök, men då var jag redan på Hogwarts”, mumlade Quirinus, som mindes att Mia hade skrivit ett brev till honom och berättat det.
”Ja, och jag var först skeptisk”, sa Marie. ”Men när Mia bad Nathan visa att han kunde trolla, blev jag väldigt förvånad. Du må tro att din mamma skrattade gott den dagen! Och det var så roligt att få höra när du beskrev din skola.” Hon harklade sig och tillade: ”Det är bäst jag går och ser så att de andra är vakna. Begravningen börjar klockan elva.”
Hon torkade sig i ansiktet innan hon skyndade upp mot övervåningen.


Klockan var halv elva när Quirinus och Nathan kom till kyrkan, tillsammans med Marie och hennes familj. Vid grinden stod Nicole, iklädd en svart kappa och sjal. Hon kom fram till Quirinus och sa:
”Jag kan inte finna ord hur ledsen jag är! När jag fick höra att Mia hade… somnat in, blev jag chockad! Din mamma var den bästa svärdottern jag kunnat få!”
Quirinus slog armarna om henne och snyftade tyst.
”Jag hoppas hon ser oss från himlen”, viskade han.
”Det gör hon”, försäkrade farmodern. ”Hon är tillsammans med dina morföräldrar och din farfar.” Hon strök honom över kinden och fortsatte: ”Tänk att första gången jag och din farfar träffade henne, var hon artig och vänlig. Mia ville till och med hjälpa mig med middagen, och jag kunde inte neka.”
”Mamma var alltid hjälpsam mot alla”, sa Quirinus.
Med tunga steg följde han med in i kyrkan och satte sig längst fram med Nathan. Han kände hur det sved i strupen när han betraktade en vit kista, där det låg en bukett med olika blommor, bland annat rosa, gula, vita och röda rosor.
”De blommorna hade hon i sin brudbukett”, viskade Nathan, medan hans gröna ögon var blanka. ”När hon sov, smög jag ut för att trolla fram dem.”
Quirinus nöjde sig med att nicka, för strupen hade snörts samman. Han kastade en blick mot ett fotografi av Mia, vars leende utstrålade värme, och han kunde inte hejda tårarna som rann nerför kinderna. Musik började spelas och fyllde salen. En präst pratade, men Quirinus lyssnade inte så noga. Allt han kunde tänka på var att hans mamma låg i kistan och att han aldrig skulle kunna krama henne igen.


Efter en lång stund gick han fram mot kistan för att lägga en ros på den.
”Tack, mamma! Jag hoppas att du har det bra med mormor, morfar och farfar”, viskade Quirinus. ”Dessvärre funkade inte dina fina råd mot Snape och Wincott! Men det är mitt eget fel. Jag är som en öppen bok, och då får jag problem. Men jag är så glad att du har funnits hos mig så länge! Jag ska aldrig glömma dig, och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.” Han grät tyst när han gick tillbaka till sin plats, och lät sig omfamnas av sin pappa.
Efter ytterligare en stund bars kistan ut, och med tungt hjärta såg Quirinus hur den sänktes ner i marken.
”Det är över nu”, viskade Nathan med darrande röst. ”Hon… hon har det bättre där hon är nu.”
”Ja”, mumlade Quirinus. ”Vi… vi får försöka finnas för varandra.”
________________________________________________________________

Ja, nu var begravningen avklarad. Jag vet att i USA/England låter de kistan vara öppen, men jag kände att det skulle bli för tungt att skriva om det, så det fick bli som vi har här i Svergie.

Kom gärna med tips!

Jättebra kapitel! Oj, hon vet att Snape är duktig på svart magi. Intressant förklaring angående älvorna. Visste inte alls att det fanns olika älvor! Oj, en gråtfärdig Snape! Inte varje dag man läser om det. (Fast man fattar ju varför!)

Kika på meningen i röd färg:

en dödande förbannelse.

Jag förstår vad du menar, men det skulle bli bättre om du skrev som jag har gjort med grön färg:

en dödlig förbannelse

Det skulle se lite bättre ut, och det låter bättre i mina öron, när jag läser texten högt. I övrigt gillar jag kapitlet... och berättelsen! ♥

Undrar när Snape börjar dua henne.
Skulle vilja läsa mer om vänskapen mellan Miriam och Hermione, men jag får ha tålamod.

Bra jobbat med detta kapitel! Längtar till nästa!

Nu är vi framme vid nästa kapitel, där nya karaktärer gör entré. Hoppas ni gillar det, och glöm inte näsdukarna.

Avis Fortunae (Båda inläggen!) ♥



Ellpotter09 ♥


ginnymollyw ♥

rönnbär ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


________________________________________________________


Kapitel 37


Under dagarna hade ett moln av sorg lagt sig över huset. Quirinus satt i vardagsrummet och snyftade, medan han bläddrade i ett fotoalbum. På många bilder kunde han se Mia när hon var liten, och några fotografier visade hur hon såg ut som tonåring. Han lät tårarna rinna när han såg ett kort på sig själv som liten, och hans mamma höll i honom medan hon log stort. ”Jag önskar att du var här”, viskade han.
”Tänk om jag får egna barn? Då får du inte uppleva det!” Det ringde på dörren, så med viss motvilja lade han undan albumet och gick för att öppna.
På trappan stod en lång smal kvinna, med rågblont hår och ljusblå ögon. Quirinus fick en klump i halsen när han kände igen Mias äldre syster.
”Moster Marie”, viskade han och försökte blinka bort tårarna, för han hade inte sett sin moster sedan början av sommarlovet.
Marie Harris såg medlidsamt på honom och hennes ögon fylldes av tårar.
”Åh, Quirinus!” sa mostern med svag röst. ”Det är så fruktansvärt alltihop! Min egen lillasyster är borta!” Hon slog armarna om honom och de grät tyst en stund.
”Visste… visste du om … att mamma… mamma fick problem med hjärtat?” frågade Quirinus efter ett tag.
Marie såg med ens skamsen ut och hon sa först inget.
”Jag… jag fick veta det några dagar efter att hon fick hjärtflimmer. Hon ringde och berättade det, men… men hon ville inte oroa dig. Jag ville be min man avboka resan till Paris, så jag kunde vara hos henne, men Mia sa åt mig att åka och tänka på annat. Men när vi kom hem, ringde Nathan mig och talade om vad som hade hänt när du åkte tillbaka till skolan!” ”Men jag fick inte veta något!” viskade Quirinus förtvivlat. ”Jag … jag…” Han avbröt sig och tittade snabbt bort.
Marie strök honom varsamt över håret och fortsatte:
”Du måste förstå att Nathan, Mia, Nicole och jag ville skydda dig! Vi var oroliga att du inte skulle våga göra det du tycker om att göra. Och du skulle ha blivit okoncentrerad på dina uppgifter i skolan! Vi var tvungna att hålla vårt löfte till Mia.” Quirinus svarade inte, utan slog armarna om sin moster, medan nya tårar rann nerför kinderna.
”Jag… jag önskar att jag hade fått vara med henne!” viskade han. ”Men… Hogwarts… ligger s-så långt bort!”
”Jag vet”, mumlade Marie. ”Men… men tänk på att du har oss. Jag och Nicole ska stötta dig och Nathan så gott det går.” Hon reste sig upp. ”Är din pappa hemma?”
”Han ligger och vilar”, mumlade Quirinus och strök sig i ansiktet. ”Han… han har inte sovit så mycket i natt.”
”Då pratar jag med honom när han har vaknat”, sa Marie och hängde av sig sin kappa. ”Vi kan hjälpas åt att bädda i gästrummen, så slipper din pappa tänka på det sen. Min man och våra barn kommer i kväll när de är klara med jobb och skola.”
Därefter gick hon till ett skåp och drog fram några lakan. Quirinus följde med och gjorde sitt bästa för att hjälpa till.


Efter ett par timmar var de klara, så Marie gjorde i ordning te till dem. Nathan kom ner, rufsig i håret och blek. Quirinus blev orolig när han såg hur mager hans pappa hade blivit de senaste dagarna.
”Åh, Marie”, mumlade Nathan. ”Jag glömde att du skulle komma.”
”Oroa dig inte för mig”, sa Marie raskt, medan hon hällde upp vatten i en tekanna. ”Quirinus och jag har bäddat i gästrummen, och min man och jag kan sova här nere. Jag tänkte att Julian och Scott kan få varsitt rum som ligger nära ditt sovrum.”
”Det blir bra.” Nathan slog sig ner vid bordet.
”Hur mår du, pappa?” undrade Quirinus. ”Du… du ser så annorlunda ut!”
”Du behöver inte bekymra dig”, sa hans pappa. ”Det viktigaste är att allt är klart inför begravningen.”
”Men du måste äta för att orka sörja”, sa Marie bestämt. ”Det är inte bra att slarva med maten”, tillade hon medan hon dukade fram några koppar.
Nathan sa inget, utan tittade ner i bordet. Quirinus ställde fram ett fat med smörgåsar och tystnaden lade sig över matsalen.


Vid femtiden på kvällen anlände Maries man, Gareth Harris, och deras två söner, Julian och Scott. Alla tre såg medlidsamma ut.
Julian, som var sjutton år, kom fram till Quirinus och sa:
”Det är så orättvist!” Hans annars så pigga bruna ögon var blanka av tårar och han drog en hand genom sitt rågblonda hår. ”Vi tyckte om Mia”, tillade han.
Scott, som var sexton år, såg lika medkännande ut.
”Hon var den bästa mostern vi kunnat få!” sa han och hans grå ögon blixtrade till. ”Varför skulle hon bli sjuk?!”
”Vi kan inte styra över sjukdomar”, sa Gareth lågt, medan han hängde upp sin jacka. Hans annars så glada, runda ansikte var sammanbitet och hans bruna ögon lyste av medlidsamhet. ”Men vi ska hjälpa dig och Nathan så gott det går”, tillade han och log vänligt.
Quirinus nöjde sig med att nicka, för han hade fått en gråtklump i halsen. När det var dags för middag, petade han i maten utan att äta.
Jag hoppas hon förstår hur mycket jag saknar henne, tänkte han. Hon finns någonstans i himlen, men jag kan inte se henne! Nya tårar rann nerför kinderna, och han undrade om han någonsin skulle klara av att anpassa sig till ett liv utan Mia.
_________________________________________________________



Så får vi möta moster Marie för första gången! Hon har bara nämnts i tidigare avsnitt. Hon har varit lite svår att klämma in i tidigare kapitel, så därför gjorde jag så att hon var på en resa. Hennes man och söner kommer också, och de vill gärna stötta Quirinus och Nathan så gott det går.

Spoiler från Quirrells första år på Hogwarts.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Kusinerna som dyker upp detta kapitel är två helt olika personer, jämfört med de kusiner som finns i "Quirrells första år på Hogwarts".

I den här berättelsen är de några år äldre än Quirinus, och mer mogna, samt att de agerar som storebröder åt honom. Särskilt nu när Mia är död.

I berättelsen där Quirinus är elva år, är det en annan version av kusinerna.
Det är tre pojkar, som heter Mike, Nigel och Gary. De är ett år yngre än Quirinus, samt att deras mamma är syster till hans pappa.

Mike, Nigel och Nigel är dock inga änglar, tvärtom. De är riktiga retstickor, och pikar Quirinus för att han inte kan simma särskilt bra, medan de plaskar omkring som fiskar i vattnet.

Kom gärna med konstruktiv kritik.

Ännu en fredag! Det innebär att det blir ett nytt kapitel. Hoppas ni gillar det.
(Jag tror ni bör ha näsdukar!)

Ellpotter09 ♥



Avis Fortunae ♥





boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


____________________________________________________________


Kapitel 36



Richard betraktade sin vän några sekunder, innan han stängde dörren till gästrummet. Därefter gick han till köket och drog fram sin trollstav för att städa. Tallrikar, glas och bestick rengjordes på några minuter och han öppnade fönstret för att flugorna skulle ta sig ut. När matsalen såg lite trevligare ut, lät han en kvast svepa över golvet för att få undan smulorna och dammtussarna.
”Det är precis som när mamma dog”, mumlade han för sig själv medan han gick in i vardagsrummet för att se om det behövde städas. ”Pappa och jag kunde inte heller koncentrera oss och allt blev en enda röra. Nathan har all rätt att vara ledsen och då är det förståeligt att han inte orkar tänka klart.” Richard fortsatte röja upp bland böcker och kläder, så allt låg på sin plats.
Efter en halvtimme var han klar, så med försiktiga steg gick han till övervåningen för att se hur det var med Quirinus. När han kom till Nathans sovrum, öppnade han dörren ljudlöst. Hans väns son sov djupt och ibland hördes en snyftning. Richard tog fram en stol och satte sig vid sängen. Han såg sig om i rummet, och blev genast dyster när han såg Nathans och Mias bröllopsfoto på väggen ovanför sängen.
Båda två log strålande mot kameran och Mia var så söt med det ljusröda håret som stack fram under brudslöjan. Richard vände bort blicken och betraktade istället Quirinus, som började röra på sig.


Quirinus kände sig yr när han vaknade och kroppen var tung som bly. Med viss motvilja öppnade han ögonen.
”Professor MacGyver?” viskade han förvånat när han såg vem som satt på en stol nära sängen. ”Vad… vad gör ni här?”
”Jag kom för att se hur det är med dig och Nathan”, svarade MacGyver med deltagande blick. ”Igår berättade Dumbledore vad som har hänt.”
”Gjorde han?” sa Quirinus.
”Ja, han bad alla lärare komma till hans kontor”, förklarade MacGyver vänligt. ”Då fick vi veta alltihop. Även eleverna har fått veta det. Och jag beklagar verkligen sorgen”, tillade han medlidsamt. ”Jag beklagar djupt.”
Quirinus svarade inte, för han hade fått en klump halsen. Han satte sig försiktigt upp, men när han såg att Nathans säng var tom, blev han genast rädd.
”Var är pappa?!” sa han ängsligt. ”Har han råkat ut för något?”
”Du behöver inte vara orolig”, sa MacGyver och lade en lugnande hand på hans axel. ”Han hade inte sovit på hela natten, så jag sa åt honom att lägga sig och vila.”
Quirinus suckade av lättnad. MacGyver reste sig upp och sa:
”Jag tror jag ska göra lite te och smörgåsar, så du får något att äta. Så du kan om du vill, klä på dig, medan jag är i köket.” Quirinus lydde och gick in i sitt eget sovrum. Med fumliga fingrar drog han på sig lite kläder och det kändes som en evighet innan han var klar.
Efter att han hade tvättat sig, gick han nerför trapporna. Han kikade in i gästrummet som låg nära vardagsrummet. Nathan låg med ansiktet mot väggen, och hans andetag var tunga. Quirinus stängde dörren ljudlöst innan han gick till matsalen. Han satte sig ner vid matbordet med en tom känsla inom sig. MacGyver ställde fram smörgåsar och en kanna med te, innan han slog sig ner vid bordet.
En tystnad sänkte sig i köket och allt som hördes var vinden som blåste utanför. Quirinus hällde upp den varma drycken i en kopp och tog en smörgås. Varje tugga växte i munnen, men han gjorde sitt bästa för att äta.
För ett ögonblick mindes han hur det hade varit på mornarna när han var hemma över loven. Mia brukade väcka honom, och tillsammans gjorde de i ordning frukost, som kunde bestå av rostade smörgåsar, ägg, juice, varm choklad eller te. Nu skulle han aldrig få höra hennes milda röst, eller se hennes vänliga leende som lyste.
”Ingen kan få dig att glömma Mia”, sa MacGyver plötsligt.
”Vad… vad menar ni?” frågade Quirinus.
”Din mamma kommer alltid att finnas i ditt hjärta”, sa MacGyver lugnt. ”Hon finns i dina minnen, och du ska inte låta någon få dig att glömma henne”, tillade han.
Allt snurrade runt för Quirinus och innan han visste ordet av, brast han i gråt.
”Åh, mamma!” snyftade han förtvivlat, medan han såg hur MacGyver reste sig upp från bordet och lade en tröstande arm om hans axlar. ”Mamma, varför fick jag inte vara hos dig?!”

_______________________________________________________________________


Kapitlet blev inte långt, men det kan inte hjälpas. Hoppas ni ändå gillar det. Det är tur att Richard vet vad som ska göras, så han trollar bara så att disken blir ren, samt att han röjer upp i de andra rummen.

Quirinus har det svårt och det är jobbigt för honom.

Kom gärna med tips.

mitchan kanske vet. Erfa vet nog

Ännu en gång har du skapat ett underbart kapitel! Jag blir förstummad över allt som Snape nämner!
Nu förstår jag lite bättre med Richmond. Ja, nu får vi se hur det går.

Jag hoppas vi får se trion, Tonks, Sirius och Remus snart igen.

“Vid mitt möte med Albus bad jag honom givetvis att skydda dem alla, hela Lilys familj. Jag önskade henne absolut ingen sorg, och ville inte heller Potter något ont, även om jag på intet sätt tyckte om honom. Vad pojken beträffar hade jag aldrig sett honom, visste inte hans namn. Men jag förstod Lilys band till honom och att hon måste vara en … kärleksfull mor …” Han avbröt sig som om det kostat på att uttala de orden, och jag kunde tänka mig att det fanns flera skäl till det, både angående Lily och hans egen mor

Om du ser det fetstilta, så är den biten gripande. Det måste ha tagit emot att säga kärleksfull mor.
Men jag förstår honom. Eileen kunde ha försökt kämpa för att hjälpa honom, samt bett Eugene om hjälp. Ska bli spännande att se om han någonsin dyker upp igen.
Man kan ju undra vart Eileen tog vägen och vad som hände med henne sen, efter att Snape gick ut Hogwarts.

Hm... jag är förvånad över att det inte nämns att James var kärleksfull mot Harry, och det hade kunnat jämföras med Tobias.
Även Quirinus hade ju en bra pappa, och en kärleksfull mor.

Det var bara tankar jag fick.
Ta du en paus. Ibland är det skönt att göra så. Du vet ju hur jag har gjort.
Inga tips den här gången, men ser jag något, skickar jag en uggla.

Vilket underbart kapitel! Nu fattar jag varför rummet är så speciellt! Det var där Albus intervjuade Trelawney.

Dock förstår jag inte vad som är så jobbigt med Richmond. Det är en gåta för mig.
Vi är tillbaka till problemet med flaskor. Undrar hur det ska gå nu. Snape blev i alla fall påkommen!

Litet tips:

Inte ens trollstaven hinner han dra när Albus bror bartendern låser honom i ett järngrepp och ryter, mer än lovligt förgrymmad: “Står du här och tjuvlyssnar, din trefalt förbannade kanalje?”


Jag vill peta vid en mening, så det låter naturligt, samt flytta ner dialogen en rad.


Inte ens trollstaven hinner han dra när bartendern, som är Albus bror, låser honom i ett järngrepp och ryter, mer än lovligt förgrymmad:
“Står du här och tjuvlyssnar, din trefalt förbannade kanalje?”

Det verkar lovande! Ett förslag är att du skriver flera kapitel, så du har några på lager, ifall idétorkan slår till.

Tips:

-Sirius Black har rymt från azkaban.


Azkaban är ett namn, så skriv med stor bokstav.

-Sirius Black har rymt från Azkaban.

Himmel och pannkaka! Är det redan fredag? Gud, vad dagarna går fort. Men det är inte något fel med det. För det innebär att det blir ett nytt kapitel!

ginnymollyw ♥



Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen)



catradora ♥




Ellpotter09 ♥


Elzyii, Pixelow, Leoney, boknörd_, Fanny Lawiise och Trezzan ♥


I förra kapitlet fick alla elever veta varför Quirinus inte var på skolan, och de flesta elever blev väldigt chockade. Lily började till och med gråta för hans skull och Remus var lika skakad.

De andra lärarna såg mest nervösa ut, men inte MacGyver. Han var mer medlidsam och bekymrad, vilket inte är så konstigt, då han är vän med Nathan. Det är från Richards synvinkel man läser detta kapitel.
_____________________________________________________________________________________________

Kapitel 34


Richard kände hur han darrade inombords medan han satt kvar vid lärarbordet tillsammans med sina kollegor. Han kunde inte tro att hans bäste väns fru hade gått bort. Det sved i hjärtat när han tänkte på hur det måste ha känts för Quirinus att få veta det.
Han är så ung och oskyldig, tänkte Richard. Livet är så otroligt orättvist! Det var förstås därför Mia, Nathan och Nicole betedde sig konstigt under sommaren. Det handlade inte om att Mia och Nathan hade tänkt skilja sig, eller att det skulle komma ett till barn i familjen. Mia hade fel på hjärtat hela tiden. Han tog en klunk pumpasaft för att lugna sig lite grann.
”Är allt som det ska?”
Richard vaknade ur sina funderingar och tittade upp. Professor Dumbledore såg på honom med medlidsam blick, medan hans blå ögon lyste av oro.
”Det känns inget vidare”, erkände Richard. ”Det är så… hemskt! Och Quirinus trodde att det rörde sig om ett barn!” Han tvekade innan han tillade: ”För att inte tala om att han först var orolig för att hans föräldrar inte älskar varandra längre.”
Rektorn suckade medkännande.
”Tänk på att Mia och Nathan inte ville oroa honom. De trodde ju att det bara skulle ske en gång.”
”Jag vet”, mumlade Richard. ”Jag förebrår dem ingenting, för jag tror mina föräldrar hade gjort likadant, ifall jag var i hans ålder.
”Men nu var du inte det”, sa Dumbledore allvarsamt.
”Nej, jag var två år äldre än vad han är.” Richard suckade djupt, när han tänkte på vad som hade hänt när han var femton år.

Richard satt i väntrummet på Sankt Mungos sjukhus tillsammans med Denzel. Ända sedan första veckan hade Sophie varit väldigt sjuk, och på grund av smittan hade Richard inte fått krama henne.
”Tror du att mamma blir frisk?” undrade han ängsligt.
”Jag… jag vet inte”, svarade Denzel och drog en hand genom håret. ”Botarna gör allt de kan, men du vet hur det är med stänkkoppor. Vissa blir friska, andra…” Han tystnade tvärt. ”Låt oss hoppas att det är goda nyheter”, sa han och pressade fram ett leende.
Efter några minuter kom en botare fram till dem. Det var samma man de hade mött när Sophie blev inlagd.
”Hur mår hon?” frågade Denzel försiktigt.
”Jag… jag har tyvärr inga goda nyheter att komma med, mr MacGyver.” Botaren såg medlidsam ut. ”Er fru har mått allt sämre sedan ni var här sist, och tyvärr kan vi inget göra. Hon är alldeles svag och jag är rädd för att hon inte klarar natten.” Richard kände hur en klump i halsen bildades, för han förstod vad mannen menade. Botaren såg deltagande på honom och sa:
”Jag förstår om det är jobbigt för dig att höra det här, och jag beklagar verkligen. Din mamma har varit duktig och följt våra råd, men tyvärr har det inte hjälpt.” Han log tröstande. ”Men jag ska hämta en dryck som du får ta, så kan du… prata med henne. Vill du det?”
”Ja, tack”, viskade Richard, som kände hur det sved i i strupen. När botaren skyndade sig iväg, drog han efter andan.
”Du får gråta”, viskade Denzel, vars blå ögon var blanka. ”Det är så orättvist att hon inte får vara med oss!”
Richard sa ingenting, utan lät några tårar rinna nerför kinderna. Botaren var tillbaka med två små flaskor, vars innehåll lyste grönt.
”Det här elixiret kommer göra så du inte smittas”, förklarade han. ”Så fort ni har druckit det, har ni en timme på er att prata med henne.”
”Du får gå först”, sa Denzel när de tog emot flaskorna. ”Sophie skulle uppskatta det”, tillade han, medan tårarna rann nerför kinderna.
Richard drack sitt elixir och med raska steg gick han in i rummet. Modern låg på sin säng med slutna ögon och hennes andning var tung.
”Mamma?” sa Richard försiktigt. Sophie slog med ens upp ögonen, och log ett matt leende.
”Åh Richard”, sa hon med låg röst. ”Du kom.”
Richard svarade inte, utan tog hennes hand och kramade den hårt.
”Botaren berättade allt”, sa han efter några sekunder. ”Jag hade hoppats att du skulle bli frisk.” Han lät tårarna rinna. Sophie strök honom över håret.
”Jag vet. Men du minns vad vi sa i början av sommaren? Det fanns en risk att jag inte skulle klara mig.”
”Jag vet”, mumlade Richard, medan klumpen i magen blev större. ”Men det känns ändå orättvist!”
Hans mamma log medkännande.
”Jag vill inget hellre än att få vara med dig”, sa hon. ”Men du ska veta att jag alltid kommer att finnas i ditt hjärta.” Hon hostade till och drog efter andan, innan hon fortsatte: ”Lova att vara lika snäll och hjälpsam som du alltid har varit. Och kom ihåg de lyckliga stunderna vi har haft tillsammans.”
”Jag lovar, mamma”, sa Richard och kysste henne på pannan. ”Jag älskar dig.”
Modern gav honom en sista kram innan han lämnade rummet. Denzel drack sitt elixir och gick in för att prata med Sophie.


Richard svalde när han tänkte på att modern somnade in två timmar efter att Denzel hade pratat med henne.
”Det var nog den värsta stunden i mitt liv”, sa han till rektorn. ”Det var fruktansvärt att ordna med begravningen.”
”Och nu måste Nathan och Quirinus gå igenom samma sak som du och din pappa fick göra”, sa Dumbledore tyst. ”Det kommer att vara jobbigt för dem båda.”
Richard suckade innan han reste sig upp för att förbereda lektionen han skulle ha med andraårseleverna från Ravenclaw.
”Jag vill gärna besöka dem”, sa han raskt. ”Det känns inte mer än rätt än att få stötta dem båda, nu när det är så jobbigt för dem.”
”Det är ett klokt beslut!” Rektorn log uppmuntrande. ”Om du vill, kan du ställa in lektionerna och åka nu.”
”Det var snällt av er, men det är bra om de får vara ensamma idag”, sa Richard. ”Det är ju lördag i morgon, så jag kan åka till dem då.”
”Det låter bra”, sa Dumbledore. ”Nathan och Quirinus kommer att uppskatta ditt stöd.”
Richard log innan han gav sig iväg mot sitt klassrum.


Stämningen var väldigt spänd under resten av dagen, och Richard hade känt sig tom inombords för Quirinus skull. När den sista lektionen var avslutad, satte han sig tungt ner vid sitt skrivbord och betraktade sin mor, som log strålande i sitt fotografi.
”Jag håller mitt löfte, mamma”, viskade Richard. ”Jag ska vara snäll och hjälpsam. Quirinus behöver någon som förstår hans sorg och smärta.”
Med viss tvekan tog han upp alla läxuppgifter eleverna hade lämnat in, i ett försök att skingra tankarna.
________________________________________________________________________________________________________

Ja, mina vänner, Richard hade det tufft när han var femton år, i och med att hans mamma dog.
Om ni har läst kapitel 20, så står det i hans biografi att hans mor är avliden.
Det har funnits hintar om MacGyvers mamma.

I kapitel 25 berättar Richard att hans mamma var mugglarfödd, så därför känner han till böcker som mugglare skriver. När han nämner att hans mamma lärde hans pappa allt om mugglare, när delade lektioner tillsammans, försvinner hans leende och han får en konstig glimt i ögonen. Det märker Quirinus och blir förbryllad, men han väljer att inte fråga, för han anser att det är MacGyvers ensak.

När vi är på kapitel 29 , får Quirinus se MacGyvers föräldrar. MacGyver säger att han är lik sin pappa, men att han har ärvt moderns ögon och blonda hår. Han ler lite sorgset efter att ha sagt att han ärvde mammans tålamod och vänlighet, men sedan undrar han vad Quirinus har på hjärtat* (I kapitel 28 får man veta att Sophie åkte in på Sankt Mungos sjukhus för att hon fick stänkkoppor)

*Quirinus trodde ju att Mia väntade barn och att det var därför hon fick vredesutbrott under sommaren.

Snabb kuriosa: Jag hade ingen tanke på att MacGyver skulle ha förlorat en förälder när han var ung, men ju mer han utvecklades, tänkte jag att i och med att han kommer att bli mer som Quirinus vän, kunde det vara bra att låta en förälder försvinna. Då kan Richard försöka stötta honom så gott han kan, i och med att han vet hur det känns.

Hoppas ni gillade det. (Kom gärna med tips, för ingen har korrekturläst det.)