Ännu ett bra kapitel! Så underbart beskrivet allt är! Miriam/Metrimona befinner sig i en herrgård gissar jag. Var håller Jessica hus? Var är Draco?
Så många frågor, men inga svar. Vi får se hur det går. Undrar om vi någonsin får se trion och Eugene igen.

Lite tips:

Ändå kunde jag inte hindra min hand mot hans kind från att darra, och naturligtvis kände han det direkt, tog den i sin egen stora, varma. “Vi klarar det, M”, sa han lågt men beslutsamt, “jag kommer att vara vid din sida.” Jag nickade, kände hur de fysiska krafterna återkom. Metrimonas välskapta kropp var stark när den tog stöd mot honom och reste sig för att se var vi befann oss.

Flytta ner ett par meningar en rad, så det inte blir som en klump.

Ändå kunde jag inte hindra min hand mot hans kind från att darra, och naturligtvis kände han det direkt, tog den i sin egen stora, varma.
“Vi klarar det, M”, sa han lågt men beslutsamt, “jag kommer att vara vid din sida.”
Jag nickade, kände hur de fysiska krafterna återkom. Metrimonas välskapta kropp var stark när den tog stöd mot honom och reste sig för att se var vi befann oss.

I övrigt superbra som alltid.

Nu kommer ett till kapitel, skrivet ur Nathans perspektiv.

Avis Fortunae ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Ellpotter09 Trezzan och Fanny Lawiise ♥


______________________________________________________________


Kapitel 45


Nathan stirrade ut genom fönstret där han satt i köket hemma hos sin mor. Han suckade när han såg hur tunga regndroppar föll mot marken och han kände sig dyster. Det hade gått några veckor efter Mias begravning och han hade inte hört något från sin son. Nicole satte sig vid bordet och serverade lite te.
”Hur känner du dig?” frågade hon försiktigt.
”Inget vidare”, svarade Nathan medan han tittade ner i sin tekopp. ”Det är tomt hemma, sedan Quirinus åkte tillbaka till Hogwarts. Han har inte ens hört av sig!” En tår rann nerför hans ena kind men han struntade i det. ”Jag undrar om han fortfarande är arg på mig?!”
”Han försöker nog jobba med skolarbetet”, föreslog modern försiktigt. ”Du vet, han gör nog sitt bästa för att hinna ikapp sina kamrater, och för att han ska tänka på annat än Mia? Jag tror inte han undviker dig”, tillade hon vänligt. ”Visst, han blev arg när han fick veta det, men sedan insåg han att vi alla ville skydda honom. Vi gav Mia vårt ord.”
”Jag vet”, mumlade Nathan. ”Men det är inte allt.” Han fick kalla kårar längs ryggraden, för han kunde inte glömma synen av Quirinus, som sov i badkaret, vilket fick honom att darra av skräck. ”Jag tänker fortfarande på vad som kunde ha hänt om jag inte hade kommit in i badrummet i tid!” sa han med sprucken röst. ”Tänk… tänk om han gör något liknande på Hogwarts?!”
”Nej, nu får du lugna dig!” Nicole såg förskräckt ut. ”Du sa ju själv att han inte hade sovit så bra, och det var därför han råkade somna i badkaret.” Hon lade en hand på Nathans arm. ”Försök förstå att han är förvirrad, men lärarna håller säkert ett öga på honom, tror du inte det. Du sa ju att din gode vän Richard jobbar där, eller hur? Han var ju bara femton när hans mor dog, så han kan säkert hjälpa Quirinus.”
”Det… det har du rätt i”, sa Nathan. ”Jag… jag får försöka hålla modet uppe. Jag måste vara stark för hans skull.”
”Det måste vi alla vara”, sa Nicole eftertänksamt. Hon tog en klunk te innan hon reste sig upp. ”Om du vill kan du sitta kvar här, medan jag går och hänger tvätten innan vi ska äta.”
”Tack mamma”, mumlade Nathan.
När han hade blivit ensam, snurrade tankarna i huvudet på honom och han frös inombords, så han lät händerna sluta sig om tekoppen i hopp om att få lite värme. Det var inte bara oron för sonen som gjorde honom illa till mods, utan även ensamheten. När Mia levde, brukade hon vara den som vaknade först, och då tände hon lampan för att läsa en stund. Nathan svalde hårt, för han saknade verkligen sin hustru. Tystnaden i huset var outhärdlig och jullovet kändes väldigt avlägset. Den enda gången han känt sig så här rädd och ensam, var när han började sitt första år på Hogwarts.


Tåget saktade ner efter flera timmar. Nathan samlade ihop sina böcker i kofferten innan han lämnade sin kupé. Under hela tågresan hade han suttit med några tredjeårselever, som hade talat om att de tillhörde Gryffindor. Med tanke på att de var äldre, hade de ägnat resan åt att prata med varandra, så Nathan fick fördriva tiden med att läsa en av sina skolböcker. Han såg hur de äldre eleverna började gå mot några vagnar, så han följde med dem.
”Vad gör du?” frågade en av pojkarna som han hade delat kupé med, och såg storögt på honom.
”Jag tänkte jag skulle följa er till droskorna”, svarade Nathan, förbryllad över den äldre pojkens ansiktsuttryck. ”Det är väl så man tar sig till slottet?”
”Vi som är äldre tar vagnarna till skolan”, sa pojken. ”Du och de andra förstaårseleverna ska åka med båtar till skolan.” ”Båtar?!” Nathan kände hur hjärtat for upp i halsgropen. ”Ska… ska vi åka… på… vattnet?” Han blev genast kallsvettig.
”Ja, vad trodde du?” Tredjeårseleven skakade på huvudet med ett vänligt leende. ”Ni ska inte flyga med båtarna.”
Han gick iväg med raska steg.
”Förstaårselever hitåt”, ropade någon plötsligt och Nathan började motvilligt gå åt det håll rösten kom ifrån.
En lång trollkarl med kastanjebrunt hår log vänligt och gjorde ett tecken att alla elever skulle följa honom nerför en brant stig. Efter en liten stund kom Nathan och de andra förstaårseleverna fram till kanten av en svart sjö, och på andra sidan syntes ett jättelikt slott.
”Det får inte vara mer än fyra i en båt”, sa trollkarlen som hade lett dem till sjön. ”Ta plats nu.”
Nathan tvekade några sekunder innan han satte sig i en båt, medan det knöt sig i magen.
”Är… är det säkert att sitta här?” frågade han ängsligt.
”Vid Merlins skägg!” utropade någon. ”Hur gammal är du?!” Nathan vände sig om och fick syn på en flicka som satt bakom honom. Hon såg på honom med isblå ögon och hennes blick var föraktfull.
”Vad… vad menar du?” undrade Nathan.
”Som du gnäller, kan man tro att du aldrig har åkt båt förut”, svarade flickan med högdragen röst. ”Är du mugglarfödd?” tillade hon.
”Nej, det är jag inte”, sa Nathan i ett försök att vara artig. ”Jag… jag vill bara inte att något ska hända.” ”Han tvekade innan han fortsatte: ”Jag vet inte vad som finns i vattnet… eller hur djupt det är.”
Flickan himlade med ögonen och sa:
”Vilken fegis du är! Du skulle då inte passa i Slytherin. Elva år och rädd för att vistas på djupt vatten! Ja, mycket ska jag uppleva! Och vi ska gå i samma årskurs.”
Nathan kände hur han rodnade av förödmjukelse, för han hade aldrig seglat förut, så flickan hade dessvärre rätt.
En pojke med finnigt ansikte satte sig bredvid flickan, och av hans min att döma, hade han hört hennes förolämpningar, för ett försmädligt flin lekte på hans läppar.
”Du har rätt”, sa han. ”Han låter som en riktig vekling!”
Flickan log nedlåtande.
”Ja, verkligen! Och du undrar om det är djupt! Ja, du är verkligen en liten räddhare!” Hon skrattade elakt.
Nathan svalde hårt, samtidigt som han kände hur det sved i strupen.
”Bråka inte där borta!” ropade trollkarlen framför dem strängt. ”Det är inget fel att fråga om man är osäker. Be om ursäkt nu.”
”Förlåt”, sa flickan med uttråkad min.
”Det var bättre”, sa trollkarlen. ”Se så, skynda er nu.”
När alla elever hade fått en plats, sattes båtarna i rörelse.
Flickan böjde sig fram mot Nathan och väste:
”Ja, det är bra att du håller fast dig ordentligt! Snart är vi ute på djupt vatten.” Hennes smil blev spydigare. ”Själv tycker jag om att bada.”
Nathan riktade blicken mot slottet och kramade kanten hårt så att knogarna vitnade, samtidigt som han bad en tyst bön att allt skulle gå bra.


Minnet av den dagen fick Nathan att rysa, och han blev inte alls förvånad över att flickan och pojken med det finniga ansiktet hade hamnat i Slytherin. Han suckade och drack sitt te. Nicole kom tillbaka och de lagade mat under tystnad. Efter middagen sa Nicole:
”Jag tycker det är bättre att du sover här i natt. Så slipper du vara ensam.”
”Det är snällt av dig mamma, men jag vill helst inte besvära dig”, sa Nathan medan han rengjorde tallrikar och glas med trollstavens hjälp.
”Det är inga besvär!” försäkrade modern vänligt. ”Du behöver lite sällskap.” Hon svängde på staven för att låta en sop svepa över golvet och tillade: ”Du kan åka hem och hämta dina kläder om du vill, medan jag gör i ordning gästrummet.”
”Du har faktiskt rätt”, erkände Nathan. ”Jag kan lägga en formel på alla blommor, så att de inte vissnar.”


Efter ett par minuter var Nathan hemma hos sig och packade ner kläder och ombyten han behövde. När han var klar med det, hördes en knackning på fönstret till köket. En grå kattuggla satt och såg på honom med ett kuvert i näbben. Nathan tog emot det, och såg att det var Quirinus handstil, vilket gjorde honom förvånad, men också glad, så med ivriga fingrar vecklade han upp brevet.

Käre pappa!
Jag är ledsen att jag inte har kontaktat dig sedan jag kom tillbaka till Hogwarts. Jag har försökt hinna ikapp allt skolarbete, men det är svårt. Jag saknar mamma så mycket! Lärarna verkar förstå, för de skäller inte på mig. Hoppas du får stöd av farmor och moster Marie, så du slipper vara ensam. Jag skriver snart igen.
Hälsningar Quirinus.

En våg av lättnad sköljde över Nathan när han hade läst klart meddelandet.
”Mamma hade rätt!” viskade han. ”Quirinus har bara försökt tänka på annat, så det var därför han inte kontaktade mig.” Han vek ihop brevet och lade det i fickan på sin jacka. ”Han verkar då inte arg på mig och det är bra.”
Utan att tveka, tog han fram pergament, fjäderpenna och bläck. Nathan slog sig ner vid köksbordet och började genast skriva.

Min son!
Ditt brev kom ikväll och det är jag glad för! Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, och Mia. Din farmor låter mig bo hos henne ett tag, så oroa dig inte för mig. Jag lovar att när du kommer hem under jullovet, ska vi besöka din mors grav, så ofta du vill. Ta hand om dig. Även om saknaden efter dig är större än någonsin, är jag glad att du sköter ditt skolarbete.
Hälsningar pappa.

Nathan läste igenom brevet och kände sig nöjd, så han rullade ihop det. Ugglan tog emot det och flög iväg. Därefter samlade han ihop sina saker och åkte till sin mor.


Väl tillbaka hos modern, tog han en varm dusch och gick sedan till gästrummet. Så fort han hade krupit i säng, läste han om brevet Quirinus hade skrivit.
”Huvudsaken är att han mår bra”, mumlade Nathan och vek ihop pergamentet. Han lade sig ner, samtidigt som tröttheten tog över. ”Mamma har rätt i att vi måste vara starka för Quirinus skull. Mia vill nog det också.”
Efter några minuter blev ögonlocken tunga och han sov djupt, lugnare än tidigare.
____________________________________________________________________



Ja, det var inte någon snäll tjej som Nathan blev tvungen att dela båt med! Som tur var, sa den äldre trollkarlen ifrån.

Ni undrar kanske varför MacGyver inte ingrep som han gjorde i kapitel 21 och 24. Jag tänker mig att han sitter i en annan båt, alldeles för långt för att se och höra vad som händer.
Annars hade han självklart gett näbbgäddan svar på tal! (Även killen med det finniga ansiktet hade fått sig en rejäl utskällning, för om ni går tillbaka till kapitel 21, har Richard en hel del skinn på näsan!)

Ni förstår nog varför Nathan blir ängslig i återblicken.
Tack till Avis Fortunae som har korrekturläst texten!

Eftersom julen närmar sig, kommer jag ta en lång paus. Det är så mycket på jobbet nästa år, så det kanske blir uppehåll i flera månader. Så jag ber er att ha en stor portion tålamod. Förbered er på att pausen kan bli riktigt lång.

Oj, vilket bra kapitel! Vad duktiga ni har varit, du och Trezzan!

Det känns spöklikt på något sätt. Jag kan inte förklara hur. Men jag längtar till nästa kapitel.

Förra fredagen fick Quirinus tyvärr problem med Snape, som såg sin chans att vara elak. Lyckligtvis kom Lily till undsättning. Även hon erbjuder sitt stöd åt Quirinus, och hon är inte rädd för att prata med honom.
Avis Fortunae ♥



Ellpotter09 och Trezzan ♥



ginnymollyw ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney och Fanny Lawiise ♥


_____________________________________________________________________________


Kapitel 44


Quirinus såg hur Lilys mörkröda hår försvann runt ett hörn, innan han återvände till biblioteket. Medan han gick, tänkte han på vad som hänt. Lily hade verkligen varit modig som sagt emot Snape, och vad som var bra var att hon erbjöd sig sitt stöd. För ett ögonblick mindes han vad som hänt när han träffade henne första gången, dagen efter att han mött James, Sirius och Peter.

Quirinus vandrade omkring i korridorerna efter lektionen i trollkonsthistoria. Den här fredagseftermiddagen var han ledig, så han tänkte att han skulle plocka några blommor som han kunde pressa efter att läxorna var klara. Han blev glad vid tanken. Men när han gick mot entrén, kände han hur han föll framlänges. Han flämtade av smärta när han slog hakan i golvet och som om det inte räckte, öppnades väskan och alla saker spred sig över golvet. Innan han visste ordet av, sa någon:
”Oj, så klumpig man kan vara! Tänk att du inte ser var du sätter fötterna.”
Quirinus tittade upp och fick en klump i magen när han såg vem som kom gående mot honom. Snape flinade hånfullt och ögonen lyste av illvilja. Quirinus reste sig mödosamt upp på knä och tog sig för hakan.
”Det var ditt fel!” sa han. ”Du satte krokben för mig!”
”Oj, oj! Är tråkmånsen på dåligt humör?” frågade Snape. ”Fast det är klart, jag ser ju nu att du är lika lång som en femåring, så därför såg jag dig inte! Är du säker på att du har hamnat rätt?”
Det sved i halsen, men Quirinus svalde hårt för att inte börja gråta.
”Har inte dina föräldrar lärt dig att det är oartigt att inte svara på frågor?” väste Snape hotfullt och grep tag om hans krage. ”Släpp mig!” bad Quirinus, som märkte att kallsvetten bröt fram i pannan. ”Jag… jag gör dig inget!” Han svalde hårt innan han tillade: ”Du bråkade med mig igår! Räcker inte det?” Snapes leende blev elakare.
”Ska du börja grina nu?” utropade han förvånat. ”Vilken lipsill du är!”
Steg hördes och Wincott kom fram till dem med ett försmädligt grin.
”Undrar hur du fick ner dina saker, du som är höjdrädd!" skrattade han.
”Några pojkar från Gryffindor hjälpte mig!” Quirinus försökte vrida sig loss, men det gick inte. ”Låt mig gå! Jag… jag måste hinna göra mina läxor.”
”Försök inte ljuga!” väste Snape. ”Du tog inte vägen till Ravenclawtornet! Du var på väg ut!”
”Du ska väl plocka fler fåniga blommor!” Wincotts hånfulla skratt ekade i korridoren.
Quirinus såg sig omkring efter någon lärare, men ingen annan än han och de två fjärdeårseleverna befann sig vid slottsporten.
”Du verkar ju vara förtjust i blommor”, sa Snape med silkeslen röst. ”Varför låter du oss inte visa dig några växter i förbjudna skogen?”
Quirinus kände hur han fick kalla kårar. ”Det… det kan jag inte!” sa han med svag röst. ”D-då blir l-lärarna arga på mig! Det är förbjudet att vara där!”
”Värst vad du darrar på läpparna!” hånade Snape. ”Tillhörde ingen av dina föräldrar Gryffindor?”
”Mamma… mamma är mugglare”, sa Quirinus. ”Snälla, släpp mig!”
”Din mamma har alltså inte gått här”, sa Snape elakt. ”Och din pappa då? Var han en mesig typ som tillhörde Hufflepuff? Inte undra på att du är höjdrädd!”
Quirinus svarade inte, för han hade fått en klump i halsen, eftersom han inte gillade Snapes tonfall. Han visste mycket väl att hans pappa inte heller var så intresserad av quidditch, och de var båda försiktiga när det gällde höga höjder.
”Vänta lite, Severus!” utropade Wincott plötsligt. ”Min mamma har ju sett hans pappa på Sankt Mungos!”
”Ja, det stämmer!” Snape log hånfullt. ”Hon och min mamma är ju ett år äldre än honom! Mamma berättade att hon såg hur han snubblade när han skulle gå till Ravenclawbordet!” Han kastade en elak blick på Quirinus och tillade: ”Då är ni båda lika klantiga och tråkiga! Han pluggade säkert också hela dagarna, som du gör nu!”
”Det… det är inte sant!” Quirinus kippade efter andan för att inte börja gråta. ”Min… min pappa är inte tråkig!” Till hans stora fasa började tårar rinna ner för kinderna.
Snape och Wincott utbytte skadeglada blickar med varandra. ”Kan ni inte låta mig vara?!” bad Quirinus efter några sekunders tystnad.
”Inte förrän vi har visat dig växterna i den förbjudna skogen”, sa Wincott innan han skrattade elakt.
”Eller varför inte låta honom se allt sjögräs i sjön!” Snapes flin blev spydigare.
”Jag vill inte det!” utbrast Quirinus, som lät höra en snyftning. ”Släpp honom!” fräste en röst plötsligt.
Steg hördes och en flicka med långt mörkrött hår blängde ilsket på Snape och Wincott när hon kom gående mot dem. Hennes smaragdgröna ögon lyste av vrede.
”Nej, men är det inte James Potters vän?” sa Snape med silkeslen röst. ”Var gör du här?”
”Jag hörde när han frågade om ni inte kunde låta honom vara!” svarade flickan. ”Och ni hade antingen tänkt ta honom till skogen eller sjön! Varför bråkar ni två med honom? James berättade hur elaka ni var igår. Då ska ni väl inte fortsätta nu också?!"
Snape släppte taget om Quirinus, som kände sig darrig.
”Vad arg man kan bli”, sa Wincott med ett försmädligt flin.
”Tänk att du skyddar lipsillar!” sa Snape. ”Han är ju en riktig fegis!”
”Det är ni som är så osäkra på er själva, att ni måste ge er på yngre elever.” Flickan lät allt kyligare på rösten. ”Men vad kan man förvänta sig, när du, Wincott sover på lektionerna, medan Snape får bli generad över dig?”
De äldre pojkarna rodnade kraftigt.
”Vi går”, muttrade Snape, som såg förödmjukad ut. Han vände sig till Wincott och väste: ”Att du alltid ska vara så korkad!” Därefter gick de.
Flickan drog fram sin trollstav och samlade ihop Quirinus saker, som hade ramlat ur hans skolväska.
”Är du okej?” frågade hon vänligt.
”Jag… jag vet inte!” viskade Quirinus. ”Snape satte krokben för mig, och han får mig att bli rädd!” Han snöt sig och tillade: ”Jag fattar inte vad jag gör för fel!”
”Du gör inget fel”, sa flickan tröstande och hjälpte honom upp. ”Snape är bara kaxig.” Hon höll fram en hand och sa: ”Jag heter Lily, förresten. Lily Evans.”
”Quirinus Quirrell”, mumlade Quirinus och tog hennes hand. ”Hur… hur känner du James Potter?”
”Vi tillhör samma elevhem”, svarade Lily, och rodnade lite. ”Som jag sa, talade han, Remus, Peter och Sirius om allt för mig i går. Du är inte alls tråkig, bara för att du gillar blommor och böcker.”
Quirinus log genom tårarna.
”Du är en av de få som tycker så”, sa han. Han blev dock väldigt dyster när han tänkte på sina föräldrar. ”Det är bara det… att de s-sa så elaka saker om min pappa!” Han började gråta på nytt. ”Förlåt!” sa han. ”Men jag…”
”Be inte om ursäkt”, avbröt Lily vänligt men bestämt. ”Tala om för mig vad som hände innan jag kom.”
Quirinus tvekade ett par minuter innan han motvilligt redogjorde för henne vad hans fiender sagt. När han var klar, sa Lily:
”Du ska inte bry dig om dem. De är bara två fega småpojkar. Jag följer dig till professor Flitwick, så kan vi prata med honom. Om du vill, kan du komma till mig James, Sirius, Remus eller Peter. För ingen ska behöva vara ensam.” Hon såg tveksam ut, innan hon fortsatte: ”Jag… jag har sett att du inte umgås med dina rumskamrater.”
Quirinus suckade.
”Det är nog för att de tycker jag är konstig”, sa han. ”Men jag är glad att du och James, Sirius, Peter och Remus pratar med mig.”
Lily lade en tröstande hand på hans axel och tillsammans styrde de stegen mot Flitwicks kontor.


Quirinus log åt minnet medan han hittade böckerna han behövde.
”Hon visade tydligt att hon inte brydde sig om hur annorlunda jag är jämfört mina klasskamrater”, sa han för sig själv när han lämnade biblioteket. ”Det är även tur att hon inte är rädd för att prata med mig.” Han kände en enorm tacksamhet mot både Lily, Remus och MacGyver. ”Jag hoppas bara pappa får samma stöd”, mumlade Quirinus. Ögonen fylldes av tårar, för han hade inte haft tid att skriva till sin pappa sedan han kom tillbaka till Hogwarts. Han svalde hårt medan han skyndade iväg för att hinna till lektionen i förvandlingskonst. ”Jag får skicka en uggla till honom så fort jag är klar med mina läxor. Då vet han att jag tänker på honom.” Han kunde dock inte hejda tårarna som rann nerför kinderna igen.
________________________________________________________________________


Tack till Avis Fortunae som har korrekturläst texten!
Ja, nu fick ni veta hur det gick till när Quirinus och Lily träffades första gången. Som ni märkte, nämnde Wincott att hans mamma jobbar på Sankt Mungos. Det är hon som är vän med Snapes mamma, som man får läsa om i kapitel 22
Snape nämner också att hans mamma såg Nathan snubbla på väg till Ravnclawbordet. Den händelsen nämns i kapitel 21* och kapitel 24.

*Då är det skrivet ur MacGyvers perspektiv.

Jag är väldigt nöjd med att gjorde Snapes och Wincotts mammor till vänner. Om man läser mellan raderna, så har de båda mobbarna varit vänner sedan barns ben, och det är inte dumt!

Glad tredje december! Jag hoppas ni har en bra månad framför er! Här kommer en julklapp i förskott! Ett nytt färskt kapitel.

OBS! Ilska och tårar kan förekomma!

Avis Fortunae ♥


Ellpotter09 ♥




boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


__________________________________________________________



Kapitel 43


Dagarna gick och Quirinus försökte ignorera blickarna som de andra eleverna gav honom, även om det gjorde ont när han såg hur några pekade på honom medan de viskade med varandra. Men han visste att han hade Remus att prata med, så det var en tröst. Han gick omkring i biblioteket för att leta efter böcker som han behövde till läxan i trolldryckskonst, när någon sa:
”Så tråkmånsen är här igen!”
Quirinus vände sig snabbt om och kände hur en klump bildades i magen. Snape såg på honom med ett elakt flin.
”Jag trodde inte att du skulle komma tillbaka”, sa han medan han strök det flottiga håret över ansiktet. ”Inte efter det Dumbledore berättade för oss!”
”Snälla, låt mig vara”, bad Quirinus, för han hade ingen lust att hamna i bråk.
”Nej, men så blanka ögon du har!” hånade Snape. ”Är det kanske för att du är så konstig?” Hans leende blev bredare. ”Som när du bröt ihop på professor MacGyvers lektion. Det är märkligt att du inte blev relegerad.”
En spänd tystnad sänkte sig mellan dem och Quirinus kunde känna hur kallsvetten bröt fram i pannan. Han såg sig nervöst omkring för att se om någon lärare var i närheten, men ingen syntes till. I ett försök att hålla rösten stadig sa han:
”Jag… jag gör dig ingenting. Du… du kanske ska s-söka upp Wincott? Han… han undrar nog var du… du är.”
”Bra försök, Quirrell!” Snape log triumferande. ”Men Russell är i uppehållsrummet och gör sina läxor, så han vet att jag är här. Så du kan gott och väl berätta varför du grinar var gång du är ensam!”
Quirinus kippade efter andan, för orden kom som ett slag i magen.
”V-vad menar du?” undrade han.
”Tja, jag har sett dig i korridorerna och på pojktoaletterna!” sa Snape. ”Du tror väl inte att jag har undgått att höra eller se dig? Men det är klart, du är en lipsill! Kan det bero på något särskilt?”
”Jag… jag… du ljuger!” väste Quirinus. Han försökte ta sig förbi, men den äldre pojken ställde sig i vägen.
”Tänk inte tanken!” viskade Snape hotfullt. ”Hela skolan vet vad som hänt med din mamma! Det är väl därför dina rumskamrater pratar bakom ryggen på dig! Jag har hört att de tycker det är konstigt att du inte visste något! Dumbledore sa att dina föräldrar inte berättade om sjukdomen för dig!” De svarta ögonen glimmade elakt när han tillade: ”Han säger att de gjorde det för att skydda dig, men jag vet bättre. De tyckte du var en liten barnunge som inte skulle klara av sanningen!” ”Snälla, sluta!” bad Quirinus förtvivlat. ”Jag vill inte prata om det!” I alla fall inte med dig! tänkte han.
Han blev allt mer ängslig och undrade var bibliotekarien, madam Pince, höll hus. ”Vad konstigt”, sa Snape med spelad förvåning. ”Jag har ju sett hur alla elever pratar men tystnar när du kommer förbi! Då sjunker du jämt ihop! Så du vill visst att någon ska säga något.”
Quirinus tittade ner i marken, eftersom han kände hur han rodnade. Varför skulle han vara så lätt att läsa av?


Innan han hann reagera, fick han en hård knuff så han föll till golvet.
”Låt bli!” vädjade han. ”Du… du har fel! Snälla, jag har det nog så jobbigt!” Till sin stora fasa kände han hur ögonen fylldes av tårar och synen blev suddig.
Ett illvilligt leende lekte på Snapes tunna läppar.
”Nu är tårarna på väg att rinna för dig! Och ingen av dina klasskamrater vill hjälpa dig. Men de umgås ju inte med en tråkig snorunge som läser och pressar blommor. Så erkänn att du lipar var och varannan minut, för att ingen bryr sig om dig!”
”Där har du fel!” fräste en ilsken röst.
Quirinus tittade upp och fick syn på Lily, som kom gående mot dem. Hon såg rasande ut när hon betraktade Snape och hennes smaragdgröna ögon sköt blixtar.
”Vem har sagt att du ska lägga dig i?!” frågade Snape snäsigt.
”I och med att jag är prefekt, så ingår det i mina uppgifter att ingripa om någon uppför sig illa!” svarade Lily kyligt. ”Därför drar jag av tio poäng från Slytherin. Lämna Quirinus ifred. Han har nog med bekymmer.”
”Värst vad du bryr dig om den där barnungen!” flinade Snape. ”Han vågar ju inte erkänna att han vill att någon ska säga något om hans lilla mamma!”
”Dumbledore sa åt oss att inte tjata på honom”, sa Lily strängt. ”Han får bestämma själv vem han vill tala med. Gå din väg om du inte vill att jag drar av fler poäng från Slytherin!”
”Visst, visst.” Snape log ett snett leende. ”Nu hade du tur, Quirrell! Akta dig bara för att få ett utbrott nästa lektion”, tillade han och vände på klacken.
Lily blängde ilsket efter honom.
”Att han aldrig kan sköta sitt!” muttrade hon. Hon vände sig mot Quirinus och hennes ansiktsuttryck blev mjukare. ”Hur mår du?” frågade hon vänligt när hon satte sig på huk.
”Inget… inget vidare!” Quirinus slog händerna för ansiktet, samtidigt som han kände hur en snyftning steg i strupen.
”Kom, så går vi ut på gården”, sa Lily och hjälpte honom upp, ”så du får lite lugn och ro.”


Väl ute stod de vid ett avskilt hörn, samtidigt som vindens isande kyla bet i ansiktet.
”Snape har rätt!” viskade Quirinus, och kunde inte hejda tårarna som svämmade över. ”Ingen av de andra eleverna bryr sig! Du har säkert också hört vad som hände på MacGyvers lektion?!”
Lily såg förbryllad ut.
”Jag tror det är bra om du berättar vad som hände innan jag kom”, sa hon försiktigt. ”För om jag ska vara ärlig, förstår jag ingenting.”
Quirinus snöt sig innan han redogjorde för henne vad Snape hade sagt och om de andra elevernas märkliga beteende. Han skämdes när han talade om utbrottet han hade fått på lektionen i försvar mot svartkonster.
”Så det är därför det känns som om Snape har rätt!” sa han när han var klar. ”Ingen förutom Remus och MacGyver förstår vad jag går igenom!”
”Jag vet att det är jobbigt för dig”, sa Lily och drog fram en näsduk som hon räckte till honom. ”Lärarna vet också att du saknar Mia.”
”Men… men… T-Terry sa ju att han tyckte det… var konstigt att jag ens går på lektionerna”, stammade Quirinus fram. "Och det är jobbigt när ingen pratar med mig, bara bakom ryggen, och tystnar när de märker att jag kommer, som Terry och de andra gjorde. Sedan smet de iväg!"
”De blev kanske obekväma när de såg att du hade hört dem”, sa Lily försiktigt. ”Du sa ju att professor MacGyver förlorade sin mamma när han var femton år, eller hur? Då kan han stötta dig, i och med att han har varit med som samma sak. Och jag vill gärna hjälpa dig! Så det är bara att komma fram till mig när du vill prata om Mia.”
”Tack, Lily”, viskade Quirinus. "Det är en annan sak också ...”
”Vadå?" undrade Lily vänligt.
"Snape gjorde sig lustig över att mina föräldrar inte berättade om sjukdomen för mig!" viskade Quirinus och en snyftning skakade honom på nytt. "Han säger att de tyckte jag var en liten barnunge som inte skulle klara av sanningen!”
Lily såg genast rasande ut och ögonen brann av ilska.
”Det var det dummaste han någonsin sagt!” spottade hon fram. ”Att han bara har mage att säga så! Jag ska prata med professor McGonagall om saken så fort jag ser henne!”
”Men… men då råkar du illa ut!” viskade Quirinus förfärat. ”Jag… jag kan inte…”
”Låt mig ta hand om det”, avbröt Lily bestämt. ”Snape har då stor respekt för lärarna, så han lär inte vara så kaxig när de får veta vad han har gjort dig.” Hon lade en hand på hans axel. ”Jag vill hjälpa dig. Jag är inte rädd för Snape, så låt mig prata med McGonagall. Snälla?”
”Du får väl göra det”, mumlade Quirinus. ”Det är snällt att du vågar prata med mig”, tillade han och log genom tårarna. Lily log tröstande innan hon ledde honom in i slottet.
”Jag måste kila iväg till min lektion i forntida runskrift”, sa hon. ”Klarar du dig själv?”
”Ja då.” Quirinus pressade fram ett leende. ”Jag håller mig undan från Snape och hans vänner.”
”Bra. Säg också till någon av lärarna om det blir bråk.” Hon gav honom ett sista varmt leende innan hon skyndade iväg.
_____________________________________________________________________


Tyvärr fick Snape vara med och bråka. Som tur var, ingrep Lily i god tid och drog av poäng från Slytherin! En riktig lejoninna är vad hon är!

Tack till Avis Fortunae som har korrekturläst texten och kommit med tips!

Oj, vilket bra kapitel! Så spännande att få se Sirius igen! Nu är de i korpens näste, så vi får se hur det går.

Inga tips den här gången, men det får gå bra ändå.

Nu är det dags för ett nytt kapitel! Förra gången fick Quirinus en panik-attack under lektionen i försvar mot svartkonster, vilket blev väldigt jobbigt för honom. Som tur var fick han komma till sjukhusflygeln.

Och MacGyver har nu berättat för Quirinus vad som hände hans mamma, vilket är en tröst, för han vet hur det är

Avis Fortunae ♥



Ellpotter09 ♥




boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Trezzan, Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


____________________________________________________________________


Kapitel 42


När madam Pomfrey hade gjort en sista undersökning på Quirinus, kunde han lämna sjukhusflygeln. Eftersom det var dags för middag, gick han mot stora salen för att få något att äta. Han gick till Ravenclawbordet, men så fort han slog sig ner, blev alla elever tysta. Även eleverna från Hufflepuff, Gryffindor och Slytherin stirrade på honom med stora ögon, innan de tittade ner i sina tallrikar.
Quirinus kände sig illa till mods när han förstod att de hade hört talas om hans sammanbrott på MacGyvers lektion. De tror väl att jag ska bryta ihop igen, tänkte han dystert medan han tog lite mat. Och pappa som är ensam! Hur ska han klara sig? Han kände hur det sved bakom ögonlocken, men han blinkade hårt för att inte börja gråta.
När middagen var avslutad, var Quirinus den första som reste sig upp, för han ville inte gråta inför alla de andra eleverna. På väg mot utgången passerade han Slytherinbordet, och han kände hur en klump bildades i magen. Snape och Wincott såg på honom, och båda två log varsitt konstiga leende. Quirinus skyndade vidare, för han ville slippa sina fienders gliringar.


Under dagarna märkte Quirinus att i stort sett alla elever betedde sig underligt. De flesta stirrade konstigt på honom när han gick genom korridorerna, men de tittade hastigt bort när de upptäckte att han såg dem.
När han sagt hej till några förstaårselever från sitt elevhem, hade ingen av dem svarat.
En kväll, när Quirinus kom in till uppehållsrummet, såg han hur rumskamraterna satt vid brasan med huvuden tätt ihop. Han funderade inte så mycket på vad de pratade om, utan satte sig vid ett bord för att ta itu med läxorna de hade fått under dagen.
”Jag tycker det är jobbigt att se Quirinus på lektionerna”, sa Norman plötsligt.
Quirinus stelnade till när han lyfte upp sin bläckflaska, för han gillade inte tonläget.
”Jag vet”, sa Sylvester.
”Han koncentrerar sig knappt”, muttrade Howard. ”Han ber ju lärarna upprepa allt.”
"Fattar han inte att han inte borde vara på lektionerna alls?" undrade Terry. "Inte när han mår så dåligt. Om det hade varit min mamma som dött hade jag nog inte orkat med skolan på flera veckor", tillade han. "Varför måste han envisas med att hålla på som vanligt? Tänk på vad som hände på MacGyvers lektion. Han bröt ju ihop totalt! Vad hade hänt om MacGyver dragit bort poäng från oss?!”
Norman skulle just öppna munnen, när han tittade upp, och han såg med ens chockad ut.
”Vill… vill ni mig något?” undrade Quirinus med tillkämpad artighet.
”Nej då”, svarade Howard undvikande. ”Vi… vi kom på att vi måste till biblioteket och hämta några böcker.”
Han och de andra pojkarna reste sig och skyndade iväg. Quirinus blinkade hårt för att inte börja gråta, för han förstod att de hade pratat bakom ryggen på honom.


Följande dag hände samma sak. Quirinus skyndade iväg till lektionen i trollkonsthistoria och när han kom dit, stod Nancy, Ariel, Nora och Ramona redan där och de verkade vara inne i en vild diskussion. Men så fort Quirinus ställde sig bredvid dem, blev de fyra flickorna med ens tysta.
De kastade varsin konstiga blick på honom innan de tittade ner i golvet. Ariel drog till och med upp en bok, medan Nancy låtsades knyta sina skosnören och tvillingarna Armstrong blev intresserade av något utanför fönstret.
Quirinus fick återigen en obehaglig känsla av att de hade pratat om honom, så han fick anstränga sig hårt för att hålla sig lugn. Under lektionen såg han att de flesta elever pekade på honom och ibland viskade de med varandra. Det fick honom att känna sig mer olycklig, för han hade helst velat att de pratade med honom, men istället höll de honom utanför. Så fort det ringde ut, samlade han snabbt ihop sina saker och rusade ut från klassrummet. När han kom in på en pojktoalett, smet han in i ett bås och låste om sig. Han begravde ansiktet i händerna och grät bittert.
”Varför kollar alla elever så konstigt på mig?!” snyftade han. ”Visserligen umgås jag aldrig med Norman, Howard, Terry och Sylvester, men de brukar inte sluta prata bara för att jag kommer! Jag skulle nästan bli glad om de påpekade att jag har andra intressen än vad de har! Men de tiger, så fort jag är i närheten.”
Han satt i båset en stund och lät tårarna rinna, medan han letade i väskan efter näsdukar, men plötsligt blev han förskräckt när han såg att Baskervilles hund var borta. ”Det var den sista boken mamma gav mig innan hon gick bort!” viskade han förfärat. ”Den måste ha ramlat ur väskan när jag sprang in hit!” Han kände hur hjärtat slog hårt, så han reste sig upp för att leta efter den. När han öppnade dörren, sprang han in i någon.
”Där är du!” sa personen. ”Jag letade efter dig!”
Quirinus tittade upp och blev förvånad. Remus stod och såg på honom.
”Jag hittade den här boken på golvet utanför Binns klassrum”, sa han. ”Jag kikade och såg ditt namn, så jag gick till biblioteket. Men du var inte där, så jag gick runt för att se var du var.”
”Åh, jag upptäckte först nu att den var borta!” sa Quirinus när han såg att det var Baskervilles hund. ”Tusen tack! Jag trodde att Snape, eller någon annan elev från Slytherin hade tagit den!” Han tog emot boken och höll den tätt intill sig.
”Hur är det fatt?” frågade Remus försiktigt.
”Bara bra!” sa Quirinus raskt medan han lade tillbaka boken och stängde väskan ordentligt. ”Jag var bara orolig att den skulle förstöras, det är allt.” Han märkte att tonen var överdrivet glättig, men det kunde inte hjälpas.
”Vet du, Quirinus, det syns att något är fel.” Den äldre pojken såg bekymrad ut. ”Jag… jag ser att du har gråtit.”
Quirinus bet sig i tungan. Varför skulle han vara så lätt att läsa av? Innan han visste ordet av, rann nya tårar nerför kinderna. ”Det… det är så att… m-mina rumskamrater inte pratar med mig!” utbrast han. ”Det gör de inte annars heller, men nu är det som om de är rädda för att säga något när jag är i närheten!” Han sjönk ner på golvet och snyftade förtvivlat. ”Dessutom saknar jag mamma!”
Remus satte sig på huk och lade en tröstande arm om hans axlar.
”Jag vet att du gör det. Dumbledore berättade allt för oss”, sa han medkännande.
”Professor MacGyver talade om det för mig när han kom hem till mig och pappa”, viskade Quirinus. ”Jag hoppades att mina klasskamrater skulle förstå vad jag går igenom! Men de verkar inte fatta!”
”Det gör de säkert”, sa Remus. ”Fast jag måste medge att de visar det på ett konstigt sätt”, tillade han och rynkade på pannan.
”Det är inte bara de!” sa Quirinus sorgset. ”Alla elever från de olika elevhemmen, både yngre och äldre, stirrar på mig, men de tittar bort när jag upptäcker det. Om jag är artig och säger hej till någon, svarar de inte!”
Ingen av dem sa något på några minuter.
”Jag kan tyvärr inte förklara varför de andra eleverna håller på som de gör”, sa Remus medlidsamt. ”Men du ska veta att jag förstår hur jobbigt det är för dig. Så jag finns för dig, om du behöver någon att prata med.” Han log välvilligt.
Quirinus kände en enorm tacksamhet mot sin två år äldre vän och log genom tårarna.
”Tack för din hjälp”, sa han och reste sig upp.
Efter att ha tvättat av sig i ansiktet följde han med Remus ut, samtidigt som han kände sig lite bättre till mods.
______________________________________________________________


Tyvärr så verkar klasskamraterna och alla andra elever undvika Quirinus, genom att prata bakom ryggen på honom, stirra ut eller tittar på något annat. Ni får gärna spekulera om varför de gör så.

Remus förstår dock vad Quirinus går igenom, så han erbjuder sitt stöd på bästa sätt. Och det var tur att han hittade ”Baskervilles hund”. Tänk om Snape hade hittat den! Huuu!

Tack till Avis Fortunae som har kommit med tips!

Först tackar jag dig, Trezzan för ditt varma ord om mitt tips.

Nu till kapitlet! Lika bra som alltid! Det finns inte ord att beskriva hur trollbunden jag blev. Ni har varit duktiga, båda två.

Inga tips, men det ska nog gå bra!

Ännu en fredag och Quirinus är tillbaka på Hogwarts! Nu ska vi se hur han ska klara sig.

Avis Fortunae ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Trezzan, Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥

________________________________________________________________________

Kapitel 41


Ett par veckor efter begravningen återvände Quirinus till Hogwarts. Även om han var ledsen, insåg han att det var bättre att försöka komma ikapp i skolarbetet. Men hur han än försökte koncentrera sig på lektionerna, gick det dessvärre inte så bra.
Vid flera tillfällen lyssnade han inte särskilt noga, och var tvungen att be lärarna upprepa vad de sa, och några gånger gjorde han stora misstag med de praktiska övningarna. Lyckligtvis var alla lärare förstående, men Quirinus tyckte inte att det hjälpte så mycket, med tanke på att saknaden efter Mia var stor.


Några dagar efter att han kommit tillbaka, hade hans klass lektion i försvar mot svartkonster och han bestämde sig för att försöka vara uppmärksam. MacGyver började prata om en mycket speciell formel som var bra att använda ifall man skulle bli tvungen att duellera. Quirinus gjorde sitt bästa för att hänga med, men efter några minuter kände han sig plötsligt illamående och MacGyvers röst blev väldigt avlägsen. Tankarna på Mia fick honom att andas snabbt och okontrollerat. Svetten bröt fram i pannan samtidigt som synfältet med ens blev suddigt. För ett ögonblick trodde han att han skulle svimma och höll nästan på att kvävas av gråtklumpen som hade bildats i halsen.
”Quirinus.” Plötsligt hördes MacGyvers röst tydligt igen och han sänkte trollstaven. ”Hur är det fatt?” tillade han oroligt.
”Jag klarar det inte!” utbrast Quirinus och drog händerna genom håret. ”Jag kommer inte att klara det här!” Mitt i all uppståndelse välte han sin bläckflaska som krossades när den föll till golvet. ”Jag… jag vill bara ha m-m-m-mamma tillbaka!” Tårarna rann nerför kinderna men han struntade i det. De flesta elever såg skrämda ut och började viska med varandra. ”Se vad som hände!” hörde han Sylvester säga till de andra pojkarna.
”Undrar vad professor MacGyver ska säga nu”, sa Ariel ängsligt.
Trots sorgen, kände Quirinus att han blev irriterad. Kunde ingen av de andra eleverna säga något till honom?
MacGyver verkade dock förstå vad som var fel, för han kastade en medlidsam blick på Quirinus innan han sa:
”Jag tror ni andra får gå tidigare.” Hans tonfall var mjukt och de bruna ögonen lyste av välvilja. ”Kila iväg nu. Jag tar hand om det här.”
Eleverna samlade ihop sina väskor och böcker innan de skyndade ut ur klassrummet. Quirinus kände hur hjärtat slog onormalt fort och hårt samtidigt som kroppen skakade våldsamt. Som om det inte räckte, blev han torr i munnen samtidigt som han fick kväljningar. MacGyver kom fram till honom med raska steg.
”Hur känns det?” undrade han försiktigt och satte sig på huk framför honom.
”Jag… jag kan knappt andas!” flämtade Quirinus och drog i kragen på sin klädnad. ”Jag måste ha luft!” Han flämtade till och andetagen blev snabba. ”Jag håller på att kvävas!” skrek han panikslaget.
”Jag förstår att det är jobbigt”, sa MacGyver medlidsamt. ”Försök att ta några djupa andetag.”
Men Quirinus var alldeles för upprörd för att höra på sin lärares goda råd.
”Det går inte!” utbrast han förtvivlat. ”Jag… jag m-måste ut!” Han ställde sig upp och försökte gå mot dörren, men allt snurrade för honom så han föll till golvet. Lyckligtvis tog MacGyver emot honom.
”Lugna dig”, bad han.
”Släpp mig!” skrek Quirinus och försökte slita sig loss.
”Jag kan inte göra det.” MacGyvers röst var mild. ”Jag vet att du är ledsen, men du behöver samla dig.”
Quirinus ansträngde sig för att säga något, men ännu en gång fick han svårt att andas och det vände sig i magen på honom och innan han visste ordet av, började han kräkas, samtidigt som han snyftade igen. MacGyver trollade fram en hink och höll en hand mot Quirinus panna.
”Det är bra”, sa han lugnt. ”Låt tårarna komma.”
”Vad är det som händer?” frågade en orolig röst.
Quirinus tittade upp och fick se att professor McGonagall stod i dörröppningen. Hon såg nervös ut när hon kom in i klassrummet.
”Vad står på?” undrade hon.
”Han mår inte så bra”, svarade MacGyver. ”Vi går till sjukhusflygeln, så madam Pomfrey kan undersöka honom.” Han reste sig upp och hjälpte Quirinus på fötter.
Professor McGonagall agerade snabbt och grep tag om Quirinus andra arm.


En halvtimme senare satt Quirinus på en säng, utmattad efter det som hade hänt. Han hade fått ett lugnande elixir av madam Pomfrey, men trots det, kände han sig ändå darrig.
”Jag undrar varför han började bete sig som han gjorde”, sa McGonagall plötsligt. Hon stod en bit från sängen med ryggen mot honom.
”Det är någon form av ångest”, förklarade madam Pomfrey. ”Det kan bli så att man får känslan av att inte kunna andas.”
”Jag tror det beror på att han går igenom en jobbig tid”, sa MacGyver. ”Det är inte lätt för honom just nu.”
”Ja, det är väl klart att han är ledsen för det som har hänt hans mamma”, sa McGonagall eftertänksamt.
Quirinus fick en klump i halsen när han tänkte på Mia, och med ens värkte det i hjärtat. I nästa sekund kom de två lärarna fram till sängen, och båda såg deltagande ut.
”Mår du bättre nu?” frågade MacGyver som ställde sig bredvid honom.
”Nej!” viskade Quirinus förtvivlat. ”Jag vill bara att mamma ska komma tillbaka!” Han kunde inte hejda sig, utan brast återigen i gråt. McGonagall, som stod i närheten, såg ängslig ut.
”Det är jobbigt”, sa hon efter några sekunders tystnad. "Men du måste förstå att din mor har det bättre där hon är nu. Hon var faktiskt väldigt sjuk”, tillade hon försiktigt.
"Låt honom gråta", sa MacGyver vänligt men bestämt. "Det blir bara värre om han håller allt inom sig. Jag vet hur det känns, för jag var bara femton år när min mamma dog, så det är bara bra om tårarna får rinna. På så sätt kommer det att bli lättare." Quirinus blev förvånad, men sedan kom han ihåg hur sorgsen MacGyver sett ut, när han hade nämnt sin mamma. Undrar om han var tvungen att höra det av sina lärare, tänkte han medan han strök undan nya tårar som rann nerför kinderna. McGonagall såg tveksam ut.
”Det har du visserligen rätt i”, sa hon.
”Just det”, sa MacGyver lugnt. ”Jag tar hand om det här, så du kan gå om du vill”, tillade han.
McGonagall gav Quirinus en sista förstående blick innan hon vände på klacken. När de blivit ensamma, frågade Quirinus: ”Vad… vad hände med er… mamma?”
”Hon fick stänkkoppor”, sa MacGyver. Han suckade sorgset och var tyst någon sekund innan han tog ett djupt andetag och fortsatte: ”Det skedde under natten när jag kommit tillbaka från Hogwarts. Så på morgonen berättade min pappa vad som hade hänt och vi åkte till Sankt Mungos.”
Quirinus fick en klump i halsen när han tänkte på att han inte varit hemma när Mia blev sjuk.
”Hur… gick det sedan?” undrade han.
”Hon var kvar på sjukhuset hela sommaren och till slut orkade hon inte mer. Innan hon dog, pratade vi.”
"Ni fick då vara hos henne!" snyftade Quirinus. "Era föräldrar höll det inte hemligt för er!" tillade han medan nya tårar rann nerför kinderna.
"Ja, men så var jag äldre än vad du är nu", sa MacGyver och lade en tröstande hand på hans axel. "Min mamma visste att hon inte skulle klara sig så därför var jag förberedd."
"Det är inte rättvist", viskade Quirinus. "Jag fick inte vara med!"
MacGyver suckade medkännande.
"Jag förstår att det är jobbigt, men det är inte alltid rättvist", förklarade han vänligt. "Mia ville inte oroa dig, för hon trodde att det bara skulle hända en gång."
Quirinus grät bittert, för han visste innerst inne att hans föräldrar inte hade menat att såra honom.
”Jag… jag blev b-bara så arg på pappa när jag fick veta att de inte sagt något.” Han slog händerna för ansiktet. ”Jag skäms!” ”Det är normalt att reagera så”, sa MacGyver. ”Men de ville som sagt inte att du skulle bli ängslig.”
”Jag vet”, mumlade Quirinus och drog upp benen under hakan. Han rodnade när han tänkte på vad som hade hänt under lektionen. ”Jag… jag undrar vad mina klasskamrater ska säga. De… de kollade så konstigt på mig!”
”De blev nog väldigt förvånade över vad som hände”, sa MacGyver. ”Men jag tror de förstår. Jag fick stöd av mina klasskamrater och din pappa, när jag berättade att min mamma hade gått bort.” Han reste sig upp. ”Jag tror du ska få vila lite, så jag går. Men kom ihåg att du kan komma till mig när du vill.”
”Tack”, viskade Quirinus.
MacGyver tryckte hans hand innan han gick. Quirinus stirrade framför sig och försökte samla sig.
”Jag hoppas de andra eleverna förstår vad jag går igenom”, mumlade han för sig själv. ”Och jag får bara tro att jag klarar av att vara stark.”

________________________________________________________________________



Oj, Quirinus fick en riktig ångestattack! Tur att MacGyver kunde hålla huvudet kallt. Och med tanke på att han har förlorat sin mamma, förstår han hur det känns. Det är tur, för då har Quirinus någon att prata med.

Tack till Avis Fortunae som har korrekturläst texten!

Ännu en fredag! Det innebär ett nytt kapitel! Det är lite kusligt på ett ställe, så ha något ätbart med er.

Avis Fortunae ♥


Ellpotter09 ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Trezzan och Fanny Lawiise ♥

_________________________________________________________________________________

Kapitel 40

Nathan lyssnade till sin sons snyftningar och strök honom varsamt över håret. Efter ett tag viskade Quirinus:
”Jag… jag tror inte att jag kommer att klara av att åka tillbaka till Hogwarts!”
Nathan trodde inte sina öron.
”Varför säger du så?” undrade han förvånat. ”Jag vill inte lämna dig ensam!” viskade hans son medan tårar rann nerför kinderna. ”Mamma… ä-är inte här när du… kommer hem!” Nathan kramade honom hårt.
”Du ska inte tänka på det”, sa han. ”Jag sa ju nyss att vi får försöka hjälpas åt. Mia skulle vilja att du åkte tillbaka till skolan.” Quirinus såg ännu olyckligare ut.
”Men hur… hur ska du klara dig till jullovet?” frågade han. ”Tänk inte på det”, vädjade Nathan. ”Jag får hjälp av din moster och farmor, så det är inga problem.” Han kramade Quirinus hårt. ”Försök att tänka på de fina stunderna vi hade med Mia. Och om du får det jobbigt när du är på Hogwarts, kan du alltid prata med lärarna.”
Hans son bet sig i läppen och det blev tyst en stund. Nathan harklade sig efter ett tag och sa:
”Du ska nog få vara ensam en stund. Jag… jag går ner och städar i gästrummet innan jag sätter igång med maten. Jag hämtar dig när jag är klar.”
Quirinus svarade inte utan tog bara upp en bok och började läsa. Nathan såg på honom ett par ögonblick, innan han lämnade rummet och stängde dörren efter sig.
”Egentligen har Quirinus rätt”, mumlade han för sig själv. ”Det kommer att bli konstigt när jag kommer hem från jobbet.”
Han suckade och svängde på staven så alla lakan veks ihop i gästrummet på nedervåningen. När han var klar, gick han till köket och började förbereda lunchen.
Han kunde för sin inre syn se Mia stå vid köksbänken och hacka upp grönsaker och annat som behövdes när hon lagade mat. Redskapen hade dansat i hennes händer och huset fylldes alltid med härliga dofter. Nathan lät några kryddburkar sväva över en gryta medan han funderade på hur det skulle bli i fortsättningen. ”Det kommer bli värst när jag är ledig”, viskade han. ”Speciellt när Quirinus är på skolan, för då har jag ingen att prata med. När Mia levde, tog vi tillfället att ta hand om varandra. Men nu måste jag klara mig på egen hand.”
Han svalde och hackade lite sallad. Quirinus kom ner just som maten var klar och de åt under tystnad.


Dagen gick sakta framåt och mörkret sänkte sig.
”Tror du mamma tänker på oss?” frågade Quirinus där han satt vid bordet med en kopp varm choklad.
”Det tror jag”, sa Nathan vänligt medan han hällde upp te åt sig själv. ”Du och jag fanns alltid i hennes tankar medan hon låg på sjukhuset.”
Hans son torkade sig hastigt i ansiktet. ”Huvudsaken är ändå att vi skildes som vänner”, mumlade han.
Nathan suckade medkännande, för han mindes hur arg hans hustru hade blivit för att de hade försovit sig. Lyckligtvis lugnade hon ner sig och de kunde fortsätta ha trevligt innan Quirinus klev på tåget. Han rös till när han kom ihåg Mias ansiktsuttryck när hon tagit sig för hjärtat.
Med en skälvande suck drack han det sista av sitt te.
”Jag tror jag ska ta ett bad innan läggdags”, sa han och reste sig för att ställa undan sin kopp. ”Du… du får göra hur du vill.” Quirinus nickade bara innan han lämnade köket. Nathan diskade undan kopparna och med tunga steg gick han uppför trapporna.

Efter ett tag låg han i badkaret medan tankarna snurrade runt i huvudet på honom.
”Hur ska det gå att ta hand om Quirinus på egen hand? Vad händer med honom om jag måste jobba på natten? Kommer jag att klara av att hjälpa honom när han behöver det? ” Nathan stönade, för det fanns inga svar på frågorna.
Det enda han visste, var att han var tvungen att försöka vara stark för både sig själv och Quirinus. Med en suck klev han ur badet och drog på sig pyjamasen. När han hade borstat tänderna, tänkte han att han skulle se om Quirinus sov. Men när han stod i dörröppningen till sovrummet, var hans son inte där.
”Han är väl på nedervåningen”, mumlade han för sig själv. ”Han kanske sover på soffan i vardagsrummet.” Med raska steg gick han nerför trapporna.
Till hans stora förvåning var Quirinus inte där heller. Nathan blev med ens orolig och sprang ut i hallen för att se om han var ute på gården. Dörren var lyckligtvis låst, men rädslan tog ändå över.
”Quirinus!” ropade Nathan när han kikade in i gästrummet. ”Var är du?!”
Hjärtat slog onormalt fort nu när han såg att det var tomt även där. Dock såg han inte till Quirinus någonstans, så han rusade ner till tvättstugan för att se om han var där.

Quirinus stod i badrummet med darrande ben. Med en gråtklump i halsen gick han mot badkaret och satte igång kranen. Medan karet fylldes med vatten, stirrade han in i spegeln ovanför handfatet. Ögonen var rödkantade av gråt, han hade svarta skuggor under ögonen och han var alldeles vit i ansiktet.
”Jag önskar att allt var annorlunda”, viskade Quirinus för sig själv. ”Om… om jag i-inte haft några krafter, skulle jag ha fått vara med mamma!”
Han drog av sig kläderna och sjönk ner i badkaret. Utan förvarning angrep tröttheten honom, eftersom han inte hade sovit så bra under nätterna efter Mias begravning. Han lutade huvudet bakåt och ögonlocken blev med ens tunga.
Kranen var fortfarande på, men Quirinus märkte det inte ens, utmattad och sorgsen som han kände sig. I nästa sekund somnade han. Under tiden rann vattnet på golvet.

Efter att Nathan hade letat i tvättstugan, vinden, gästrummen och sitt eget sovrum efter sin son, men inte hittat honom, funderade han på om han skulle kontakta sin mor, när han kom på att det fanns ett rum han inte hade sökt i. Kallsvetten bröt fram i pannan när han gick upp igen och tog sig till badrummet, och han darrade ännu mer när han såg att dörren var låst. Som om det inte räckte, rann vatten ut genom springan. Utan att tveka slog han hårt på den och ropade: ”Quirinus! Öppna! Snälla, jag vet att du är där inne!” Han fortsatte att rycka i dörrhandtaget. ”Öppna! Snälla, Quirinus!” När han inte fick något svar, slet han fram sin trollstav och riktade staven mot låset. ”Alohomora!” ropade han.
Ett klickande hördes och han ryckte upp dörren. Han blev genast illamående och det kändes som om hjärtat hoppade över ett slag. Quirinus låg i badkaret med slutna ögon och hakan var farligt nära vattenytan. Tänk om han också skulle försvinna, precis som Mia. Nathan skyndade fram mot badkaret och stängde kranen innan han tog tag om sonens axel medan rädslan angrep honom.
”Vakna!” bad han och skakade honom våldsamt. ”Snälla, Quirinus, vakna!”
Quirinus öppnade långsamt ögonen och såg förvirrad ut. ”Är du inte klok?!” utbrast Nathan och tårar av skräck fyllde hans ögon. ”Du kunde ha dött!”
”Vad... vad menar du?” frågade Quirinus förbryllat.
”Du kunde ha glidit ner under vattnet och drunknat!” Nathan märkte att han var gäll på rösten, men han brydde sig inte om det. ”Jag vill inte förlora dig också!”
Hans son sänkte med ens blicken.
”Jag råkade somna”, mumlade han. ”Jag… jag har inte sovit så bra sedan vi var på mammas begravning!”
När han hade sagt så, började hans underläpp darra.
Nathan slog armarna hårt om honom, medan tårar av både oro och lättnad rann nerför kinderna.
_____________________________________________________________________________________________________

Först tackar vi Avis Fortunae som korrekturläst texten!

Huu! Det blev lite otäckt, när Quirinus somnade i badkaret! Hade han haft otur, hade han glidit ner under ytan. Tur att Nathan upptäckte honom i god tid!