Mina kära vänner! Efter ett långt uppehåll, tänkte jag att ni kan få ett kapitel som plåster på såren. Anledningen till att det inte kom något kapitel i fjol, beror på att det har varit lite si och så med tid, ork och framför allt lust. Låt oss säga att det har varit uppochner i tillvaron för mig, och hjärnan har, tyvärr, inte velat fokusera. Men nog om det.

Nu ska ni i alla fall få åtminstone ett kapitel. Det finns tyvärr inte ett lager, men det kommer. Får se om jag får tillbaka balansen, så att jag kan välja en dag att posta. Vi får se om det då kommer bli på fredagar, eller om jag byter dag. Kan inte lova något, så ni får tänka er att det bli förändringar i framtiden. Annars kan det komma ett kapitel med långa mellanrum. Jag ber er också att tänka på att ha en stor dos tålamod mellan varje kapitel. På teatern är det mycket att göra, och det kan ju också ta energi. Hoppas ni gillar detta kapitel i alla fall.
Varning för ilska och tårar!

Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen.)


Trezzan ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw och Fanny Lawiise ♥


___________________________________________________________________________


Kapitel 46


I stora salen var det liv och rörelse, eftersom årets första quidditchmatch skulle äga rum. Quirinus petade i sin gröt utan att bry sig om de andra elevernas prat. Han hade aldrig varit särskilt intresserad av sporten, men han brukade ändå sitta på läktaren för att inte vara ensam i uppehållsrummet. Han tog dock alltid en bok med sig.
Idag hade han ingen lust att vara med. Det enda han kunde tänka på var hur Nathan hade det hemma hos sig. Quirinus suckade och åt sin frukost, men saknaden efter fadern gjorde så att det sved i strupen.
Just som han hade ätit klart, hördes ljudet av vingar och ugglan han hade använt för några dagar sedan, landade framför honom med ett brev, som den släppte på bordet innan den flög iväg. Quirinus blev lite gladare när han såg sin pappas handstil på kuvertet, så han bestämde sig för att gå till uppehållsrummet för att kunna läsa meddelandet i lugn och ro.


Han lämnade salen med raska steg, men just som han skulle gå mot Ravenclawtornet, sa någon:
”Värst vad bråttom du har Quirrell! Ska du inte se matchen?” Quirinus svalde hårt och med viss motvilja vände han sig om. Snape stod bakom honom med en kvast över axeln och log ett snett leende.
”Ska du inte se matchen?” upprepade han hånfullt.
”Jag… jag vet inte.” Quirinus bet sig i tungan när han hörde sitt eget tonfall. Varför skulle han låta så osäker för?
Snapes grin blev spydigare när han sa:
”Nej, varför skulle du göra det? Du kan ju inte spela quidditch, så höjdrädd som du är! Själv är jag en jättebra sökare.” Han höll fram sin kvast och fortsatte: ”Som jag sa, är alla andra intresserade av quidditch. Fast du har ju alltid varit udda!” Quirinus kände hur hjärtat sjönk, för han kom ihåg hur det varit när de andra pojkarna i hans klass hade pratat om en match som hade spelats under hans första år.


Alla elever från Ravenclaw skrek av lycka när Jessica Bentley, som var sökare i quidditchlaget, hade fångat den gyllne kvicken, vilket betydde att matchen var avslutad. Quirinus var glad att det var över, för matchen hade pågått i en och en halv timme, och under den tiden hade han bara haft tråkigt.
Han ångrade att han inte tagit med sig en bok, som han hade kunnat läsa medan alla spelare flög omkring för att göra mål. Nu längtade han in, så han kunde njuta av värmen från brasan. Med raska steg lämnade han läktaren och skyndade iväg mot slottet, medan regnet piskade i hans ansikte. När Quirinus kom in i entrén, anlände även hans klasskamrater. ”Det var jätteroligt att titta på matchen!” utropade Norman när han drog av sig halsduken.
”Jag vet!” Howards runda ansikte lyste av lycka. ”Det är kul att göra något annat än att bara plugga.”
Sylvester och Terry log instämmande.
”Och tänk på alla söta killar!” sa Ariel med ett bländande leende.
”De är hur duktiga som helst”, sa Nancy med halvt slutna ögon. ”Tänk om man fick spela med dem”, suckade Ramona.
”Ja, det hade varit en dröm!” sa hennes syster Nora.
”Jag tror jag söka till uttagningarna nästa år”, sa Terry. ”Det vore häftigt!”
”Säg Quirinus!” sa Norman plötsligt. ”Skulle du kunna tänka dig spela quidditch?”
Utan förvarning kände Quirinus hur en kall klump formade sig i magen. Ingen av hans klasskamrater visste att han var höjdrädd och han ville inte tala om det för dem heller. De enda som kände till det var James, Sirius, Remus, Peter och Lily.
Det räckte med att Snape och Wincott hånade honom för det. ”Nå, skulle du inte det?” undrade Norman. ”Du skulle få det så roligt!”
”Jag… jag vet inte”, mumlade Quirinus undvikande.
”Vad blek du ser ut!” Terry såg förvånad ut, liksom resten av klasskamraterna.
”Du skulle få något annat att göra, än att bara sitta med näsan i en bok”, föreslog Howard.
”Det är kul att flyga”, sa Sylvester ivrigt.
”Jag har faktiskt aldrig spelat sporten”, sa Quirinus, som kände sig dum. ”Det gjorde inte min pappa heller, och dessutom tror jag inte min mamma…” Han avbröt sig när en välbekant figur smög in i entrén.
Snape kom gående mot dem, iklädd en grön klädnad och en kvast över ena axeln. Han log hånfullt medan han strök sitt svarta hår från ansiktet.
”Nej, men vad du ser skrämd ut Quirrell!” sa han. ”Tänk att du vågade titta på matchen! Det är konstigt… med tanke på din… rädsla.” Hans ögon gnistrade elakt.
”Sluta!” bad Quirinus förfärat.
Den två år äldre pojken flinade ännu mer.
”Kom igen”, sa han med en menande blick. ”Tala nu om allt! Sanningen kommer ändå alltid fram.” Han gick iväg.
”Vad pratar han om?” frågade Ariel.
”Jag… jag är höjdrädd!” Quirinus viskade fram orden, samtidigt som han kände hur han rodnade. ”Jag törs inte flyga!”
De fyra pojkarna utbytte blickar med varandra och flickorna stirrade på honom.
”Ja, då är det väl ingen vits att du ansöker till laget”, sa Norman och ryckte på axlarna.
”Jag fattar inte att du inte sa det på en gång”, muttrade Sylvester.
”Konstigt att du slingrade dig.” Howard tittade konstigt på honom. ”Fast nu när jag tänker på det, satt du bara och såg uttråkad ut”, tillade han.
”Du suckade en hel del också”, påpekade Ariel.
”Ja, alltid är det ju någon som skiljer sig från mängden”, sa Terry med ett retsamt leende.
”Du är ju lite… speciell.” Nancy smålog innan hon, Ariel och tvillingarna Armstrong gick iväg, tätt följda av pojkarna. Quirinus stod ensam kvar i korridoren, medan tårar av skam brände bakom ögonlocken. Han hade hoppats att hemligheten inte skulle avslöjas, men på grund av Snape, tyckte klasskamraterna att han var konstigare än tidigare.
”Nästa gång hoppas jag på magont så kan jag vara i sjukhusflygeln hela matchen”, mumlade han för sig själv. ”Eller att Snape blir utsparkad ur sitt lag!”


Quirinus tvekade några sekunder innan han sa:
”Jag har inte tid att prata nu. Vi… vi har fått så många läxor… så jag måste gå.”
Men knappt hade han hunnit säga det, förrän han kände hur brevet rycktes ur hans hand och i nästa sekund såg han det i Snapes hand.
”Låt bli!” utropade han och försökte ta det. Snape var dock snabbare och höll det över huvudet.
”Men oj, då! Din pappa har ju skrivit till dig, ser jag!” sa han samtidigt som hans grin blev större.
”Ge mig det!” sa Quirinus och sträckte sig efter kuvertet, men vad hjälpte det när han var så kort? ”Det är från pappa!”
”Värst vad arg du blir!” skrattade Snape. Han ställde kvasten mot en vägg innan han tillade: ”Undrar vad som står i det. Vet du vad, Quirrell. Jag tror jag tar med mig det, så kan jag läsa det efter matchen!”
”Det får du inte!” Quirinus fick en gråtklump i halsen. ”Snälla, låt bli. Det är mitt brev!”
Han gjorde ett nytt försök att rycka kuvertet ur sin fiendes hand, men det gick inte.
”Jag är så nyfiken!” Snapes ögon gnistrade elakt. ”Det ska bli intressant att se vad som står. Vet du vad? Jag tror jag läser det här och nu!”
”Nej, snälla Snape!” vädjade Quirinus. ”Det är privat! Kan jag inte få tillbaka det? Jag ber dig, sluta.”
”Visst!” Snape log ett illvilligt leende. ”Men inte förrän jag har…”
”Har vad då, om jag får lov att fråga?” avbröt en bestämd röst. Quirinus blev med ens lättad när han såg vem som kom gående mot dem.
MacGyver såg sträng ut och hans bruna ögon smalnade.
”Professor MacGyver!” utbrast Snape, som konstigt nog blev blekare än vanligt. ”Jag… jag… hur länge har ni varit här?” spottade han fram.
"Tillräckligt för att höra att Quirinus bad dig ge tillbaka brevet!” sa MacGyver och tonen var hårdare än tidigare. ”Nå? Ska du inte göra som han säger?”
”Men det är ju bara på skoj!” Snape log inställsamt.
”Du har ju tänkt läsa det!” sa Quirinus, som kände sig gråtfärdig.
Den äldre pojken blängde ilsket på honom.
”Din vidriga lilla skvallerbytta!” skrek han argt. ”Det enda du duger till, är att plocka blommor, din värdelösa tråkmåns!”
”Nu räcker det!” MacGyver ställde sig mellan dem. ”Jag drar av tio poäng från Slytherin för att du har tänkt läsa Quirinus post, vilket inte är snällt. Det blir även tio poängs avdrag för att du ljuger och säger så elaka saker.”
”Quirrell då?!” väste Snape, som nästan var kritvit i ansiktet. ”Han bara grinar för ingenting!”
”Ytterligare tio poängs avdrag!” sa MacGyver argt. ”Du verkar inte förstå hur jobbigt det är för honom. Ge tillbaka brevet, om du inte vill skriva straffmeningar under matchen!”
”Men jag är ju sökare!” protesterade Snape. ”Det kommer att gå dåligt för mitt lag om inte jag är med!”
”Vad väljer du?” undrade MacGyver strängt. ”Ge tillbaka brevet, eller få straffkommendering?” Han såg ännu bistrare ut och tillade: ”Jag kan lika gärna gå till professor Snigelhorn och tala om att du inte kommer att spela den första matchen, på grund av dåligt uppförande.” Hans röst var hotfull.
Snape fnös och släppte kuvertet innan han gick iväg. MacGyver stirrade efter honom medan hans ögon blixtrade.
”Jag begriper inte varför han håller på som han gör!” muttrade han.
”Han ser varje tillfälle att retas med mig”, mumlade Quirinus, som torkade sig i ansiktet med ärmen.
”Vissa människor är hemska”, sa MacGyver och lyfte upp brevet. ”Det är då inte blött eller skadat, så du kan läsa det i lugn och ro.”
”Tack professorn”, mumlade Quirinus och lade brevet i väskan. MacGyver log vänligt.
”Ingen orsak”, sa han. ”Jag kan följa dig till uppehållsrummet om du vill, så slipper du mr Wincott också.”
”Det var snällt, men jag tror det går bra”, sa Quirinus. ”Jag är ganska snabb.”
”Ja, du gör som du vill”, sa MacGyver. ”Jag ska kila iväg och läsa igenom några läxuppgifter innan matchen, men säg till mig om du vill ha hjälp.”
Quirinus nickade innan han gick iväg. Väl inne i sovsalen drog han fram brevet och vecklade upp det. Innehållet fick ögonen att tåras och det sved i halsen.

Min son!

Ditt brev kom ikväll och det är jag glad för! Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, och Mia. Din farmor låter mig bo hos henne ett tag, så oroa dig inte för mig. Jag lovar att när du kommer hem under jullovet, ska vi besöka din mors grav, så ofta du vill. Ta hand om dig. Även om saknaden efter dig är större än någonsin, är jag glad att du sköter ditt skolarbete.
Hälsningar pappa.

”Jag saknar dig också, pappa!” viskade Quirinus och läste om brevet. ”Och jag är glad att farmor hjälper till.”
Han lade brevet längst ner i kofferten. Därefter tog han en bok innan han gick iväg för att ta en plats vid läktaren.
___________________________________________________________________________


Ett sort tack till Avis Fortunae som kommit med smarta tips.
Ja, Snape är ingen ängel! Först skryter han om vilken bra sökare han är och sedan hånar han Quirinus. Som om det inte räcker, tar han brevet och tänker läsa det! Tur att MacGyver såg det och ingrep, vilket leder till att Snape blir blek!

Och trettio poängs avdrag är ju inte heller fel, samt att MacGyver hotar med att ge Snape straffkommendering, vilket kan leda till att han inte får spela matchen.

Det tog ett tag att klura vilken position Snape skulle ha i quidditchlaget. Först tänkte jag att han skulle bli jagare eller slagman, men det skulle inte kännas lika hotfullt om han blev tvungen avstå från matchen. Det finns ju tre jagare och och två slagmän, så det hade funnits reserver. Okej, tänkte jag. Då får han bli vaktare istället, för då har ju Slytherin ingen målvakt! Men efter att ha bollat idéer med Avis Fortunae, fick Snape bli sökare. Det är ännu värre om han inte är med på matchen.

Nu har Quirinus fått brev från Nathan, vilket gör honom glad.

Vilket mäktigt kapitel! Det är en tung luft som finns där! Nästan så jag fick svårt att andas själv! Det är absolut inte dåligt, tvärtom! Bra texter ska ju ge olika känslor.
Och cliffhangern på slutet får mig att bita på naglarna. Huuu! Vad kan det vara därinne? Något mycket läskigt.


Draco, däremot, fanns kvar bland de levande - även om distansen till sonen kändes ännu mer påtaglig än med Narcissa. Lucius blev stående vid en av fönsterkarmarna och såg ut i kvällningen, där en blek och tärd spegelbild svagt reflekterades mot det fallande mörkret. Han hade till slut gått med på att skicka iväg sin arvinge för undervisning, med känslan att ingenting kunde vara värre än att behålla honom i hemmets inferno. Det hade funnits en tid då Lucius fortfarande hoppades att hans son skulle bli kraftfull, fortsätta leda familjen framåt i hans ställe och övertyga dem alla om att de var på rätt väg.

Den här biten fastnade jag för. Det är laddad på något sätt och sorglig. Som om det är någon form av ångest.

Egentligen är det inte tips, utan mer en tanke jag vill dela med mig av. Du gör så klart som du vill.

I valvets långsamt växande öppning glittrade ett gåtfullt ljus som från minimala prismor i en kristallkrona.

Jag hajade till och skärpte hörseln, men den hade inte lurat mig.

Inifrån rummet hördes, mycket svagt men tydligt, ett krälande ljud.

En sak jag skulle vilja få med i den kursiva delen, är vad hon har för känslor. Är hon rädd? Nyfiken? Orolig? Skulle nästan vilja ha en känsla där, samt om det är rädsla, så kan det ju vara bra att beskriva det, till exempel att håret på armarna reser sig, och att hon får kalla kårar och gåshud. Skulle då vilja lägga till det i denna mening som är understruken:

I valvets långsamt växande öppning glittrade ett gåtfullt ljus som från minimala prismor i en kristallkrona.


Jag hajade till och skärpte hörseln, men den hade inte lurat mig.


Inifrån rummet hördes, mycket svagt men tydligt, ett krälande ljud.

Eller så kan du lägga den efter meningen där hon hör ljud. Om du vill, förstås.
Bra jobbat med detta kapitel.

xXHalfbloodPrincessXx, fina gumman! Det gör mig så otroligt ont i hjärtat att se hur ledsen du är.
Kan inget annat än att skicka varma tankar till dig och familjen! ♥

Du får en tumme i morgon!

xXHalfbloodPrincessXx!

Nu ska ännu en av huvudpersonerna från "Harry Potter"-serien få barn! Nämligen Daniel Radcliffe, allas vår Harry Potter!



Daniel Radcliffe och hans flickvän, Erin Darke, träffades när de spelade in filmen "Kill your darlings" år 2013, och har sedan dess varit tillsammans. Är så glad för hans skull!

Källor:

Daniel Radcliffe ska bli pappa


Ni får gärna kommentera!

Har äntligen läst ut "Shirley" av Charlotte Brontë! (Kattbjörn och Tillan Sato förstår vad jag menar.)

Den var inte riktigt som jag hoppades på. "Jane Eyre" var mycket bättre.

Så det positiva är att jag kan välja en ny bok.

xXHalfbloodPrincessXx, jag tror du skulle må bra av att prata med en kurator. Boka tid så fort som möjligt.

Vänner och övrig familj är också bra att ha till hands.

Det är aldrig kul när filmen är tråkig. Särskilt när man har höga förväntningar på den, vilket jag gissar att du hade.

Själv har jag och pojkvännen sett om "Ticket to Paradise". Satsa på den, vetja! Eller varför inte en god Disney-klassiker?

"Den hemliga våningen" av Kelly Bowen.