Mintygirl89 Trezzan boknörd_ Nordanhym
Tusen tack!!!



Kapitel 31
Att tappa balansen



Hogwarts, fredag 16 januari 1998

Falling a thousand feet per second, you still take me by surprise
I just know we can't be over, I can see it in your eyes
Making every kind of silence, takes a lot to realize
It's worse to finish than to start all over and never let it lie
And as long as I can feel you holding on
I won't fall, even if you said I was wrong
I'm not perfect
But I keep trying
'Cause that's what I said I would do from the start
I'm not alive if I'm lonely
So please, don't leave
Was it something I said or just my personality?


Jag slöt ögonen. Pressade ihop mina svarta ögonfransar så hårt att de kittlade mitt bara ansikte. En kall vintervind svepte över det och fick mig att rysa.
”Koncentrera dig Elli.” Theodores Notts entoniga röst hördes någonstans i fjärran och jag lade all min viljestyrka på att lyda den. Bara lite till…
Med ett ryck återvände jag flämtande till verkligheten. Jag slog upp ögonen och mötte Notts bleka, rena ansikte. Hans blodröda läppar var lite för sammanpressade och jag suckade.
”Det gick inte nu heller, eller hur?”
”Du koncentrerar dig inte tillräckligt.” Nott lät inte slösa med berömmet.
Blaise kramade min axel. ”Det går säkert bättre nästa gång.”
”Hur kan ni vara så skickliga på ocklumenering?" Jag ruskade på huvudet för att få bort snöflingorna som slagit sig ner där.
”Vi är från Slytherin, vet du.” Blaise flinade. ”Snape tränade oss i legilimering redan under vårt tredje år.”
Vi befann oss i gläntan som Nott hittat åt oss i höstas. Nu hade de färgsprakande löven bytts ut mot ett vitt, mjukt täcke och granarna hade alla fått varsin lika vit dräkt. Bakom oss kunde man skymta det pampiga slottet som tornade upp sig, sträckte sina tinnar mot den mörka himlen.
Det såg ut som ett julkort. Ett förrädiskt, vackert julkort.



Jag såg honom innan han såg mig. Hans smala, bleka nacke och håret nästan lika blekt det.
Det spetsiga ansiktet och grå ögon som vilade på det han höll i handen. Jag kunde inte riktigt se vad det var, men det spelade ingen roll för allt jag såg var ändå honom. En kamp av känslor virvlade inuti mitt bröst och fick mig att vilja springa. Jag stod kvar. Han vände sig om, fick syn på mig.
Vi fick ögonkontakt. Om än bara för ett ögonblick, men det räckte för att klumpen i min hals skulle växa. Draco tittade snabbt bort och skyndade sig iväg genom korridoren med händerna så hårt tryckta att han såg ut att hålla i något värdefullt föremål. Han hade varit ensam. Jag stod och tittade efter hans smala ryggtavla tills den inte syntes längre. Jag hade inte varit beredd på att det skulle kännas som ett knytnävsslag i magen att se honom varje gång. Igår när jag hade kastat mina känslor rakt in i hans beniga, trasiga ansikte hade det varit en befrielse. Idag ångrade jag mig.

Jag valde med flit att inte vänta på Blaise och Nott vid spiraltrappan som avtalat. Istället gick jag direkt ner till fängelsehålan när det bara var tio minuter kvar till lektionsstart. Allt var sig likt i Snapes lektionssal. Lika dystert och dunkelt som det alltid varit. Facklorna kastade i vanlig ordning sitt sken över stenväggarna och det tjugotal kittlar som stod utplacerade i rummet kändes lika malplacerade som vanligt. Det som inte hörde till vanligheterna var att hälften av kittlarna saknade sin ägare och trots att det var mitten på januari hade vi inte haft en enda trolldryckslektion under föregående termin. Jag hade inte saknat dem. Nu stod han där, Severus Snape, som alltid iklädd en lång svart mantel som klädde honom avsevärt bra med tanke på att också hans hår och ögon bar samma färg. Hans ansikte var lika vaxblekt som stearinljusen han med en sväng på trollstaven placerade ut på katedern.
”God afton”, sa han stilla och betraktade oss med samma kyliga blick som året innan. ”Nu möts vi här igen. Jag kan inte påstå att jag saknat er, men som Hogwarts tillförordnade rektor är det min plikt att se till att ni fullföljer er F.U.T.T.-examen, fast jag tvivlar på att fler än hälften av er kommer ha nytta av den…” Ett leende formades på hans smala läppar. Jag rös ofrivilligt till.
Som om Snape läst mina tankar riktade han sina kalla, skalbaggssvarta ögon mot mig.
”Trevligt att ha åtminstone dig här, miss Jacobsson. Jag ser att dina vänner övergett dig. Så synd. Potter var ju en riktig stjärna, åtminstone under sitt sista år.”
Jag svalde där jag ensam stod vid min kittel.

”Idag ska ni lära er att brygga en återupplivningsdryck. Det är inte så smickrande som det låter. Den som får i sig brygden blir visserligen levande igen, men bara tillräckligt länge för att bekänna sina synder och lida av dem innan han dör en mycket plågsam död. Frågor?”
Ingen räckte upp handen.
”Ingredienserna finns i skåpet bakom er. Ni har 80 minuter…”
En försynt knackning avbröt honom. Snape rynkade pannan. Jag kunde se hur han gled fram till dörren och öppnade en liten springa. När han fick syn på vem som stod utanför, nickade han och vände sig sedan mot oss.
”Den som vågar sig på att riva ner så mycket som en fjäderpenna här inne sover med drakarna i natt. Förstått?” Ett tyst mummel hördes och med det som löfte försvann Snape ut genom dörren.
Jag kunde höra hans snabba, bestämda steg försvinna bortåt i sällskap av ett par lättare, mer försiktiga. Nyfikenheten hade vaknat till liv inom mig men grusades snabbt när jag vände på huvudet för att inse att varken Hermione, Ron eller Harry stod bredvid mig. Jag bet mig i läppen för att hålla tillbaka ett skälvande andetag av tillbakahållen gråt och gick i stället för att plocka fram ingredienserna som Snape med snirklig, knappt läsbar handstil hade spretat ner på tavlan.
När jag äcklat plockat upp ett grodlår mellan tummen och pekfingret och vände mig om för att gå tillbaka till min kittel fick jag syn på honom igen. Alldeles bakom mig, så nära att jag nästan stötte till honom. Jag hade inte sett honom komma, men tydligen var sen ankomst ingenting som Snape lade någon vikt vid längre, åtminstone inte för Dracos räkning. Han höll blicken stint riktad ner i golvet när han gick förbi mig. Jag kunde höra Pansys skränande stämma ett par kittlar bort. Hon var uppenbart exalterad över att Draco var tillbaka och gjorde inga försök att dölja det. Redan igår hade hon likt en fästing sugit sig fast vid hans sida och där verkade hon sitta kvar. I ögonvrån såg jag hur Draco förstrött rafsade åt sig det han behövde, slängde ner det i mässingsburken och släntrade tillbaka till sin kittel. Pansy böjde sig fram och viskade något och Draco besvarade hennes ord med ett leende. Jag blev illamående och vände mig bort. De förtjänar varandra, tänkte jag övertygande. De förtjänar verkligen varandra.

Vi var fortfarande ensamma i klassrummet. Snape hade inte återvänt och det verkade som om ingen Dödsätare tycktes behöva övervaka hans lektioner. Tanken fick mig att flina ironiskt. Stanken från trolldrycken fyllde mina näsborrar och torkade tillsammans med Pansys fiskmåsskratt bort leendet.

Om ändå Blaise eller Nott hade valt att fortsätta läsa trolldryckskonst.

Kapitel 30 i Skam - kapitel 100 i hela serien

Trezzan Dawn Margaret SnookyMeowsy
catradora Gik mine Bombarda Nordanhym
boknörd_ 96hpevanescence
Mintygirl89 Bullen1 Zendaya soony sonny love Pixelow Leoney ginnymollyw

Tack, för allt!

Kapitel 30
Torkade tårar

Hogwarts, torsdag 15 januari

Jag frös till. Kylan spred sig genom kroppen, letade sig igenom varenda cell och vidare in i benet där den etsade sig fast, flöt ihop med skelettet. Han stod framför mig. Bara stod där, utan att göra en ansats till någonting. Min underläpp darrade. Ögonen blev våta. Jag brydde mig inte om det. Det var inte av glädje jag grät, utan av ilska. Draco verkade ha fått syn på mig i samma stund som jag fått syn på honom. Han såg ensam ut. Ensam på ett nästan patetiskt sätt, ville jag prompt intala mig. Jag ville känna att hans ansikte som nu var blekare och spetsigare än någonsin, hans alltid lika genomträngande grå ögon och intensiva blick inte hade någon inverkan på mig alls. Jag ville tycka det var rätt åt honom när jag såg hans rispade ansikte och för stora klädnad som likt en sopsäck hängde över hans alldeles för smala axlar. Men jag kunde inte. Någonstans djupt inom mig högg det till i hjärtat. En del av mig ville rusa fram och krama honom, dra fingrarna genom hans vitblonda hår och andas in doften som jag under så många månader hade saknat. Jag gjorde ingenting av det. I stället stod jag kvar mitt i korridoren, fastfrusen.
”Hej”, sa han med en röst som nog var mer osäker än vad han själv tänkt sig.
Jag stirrade på honom.
”Hej? Är det det enda du kan komma på att säga?” sa jag kyligt, glad över att ha större självbevarelsedrift än vad han hade. Blaise och Nott hade slutit upp vid min sida. Av Dracos min att döma gillade han inte vad han såg. En obekväm rynka hade dykt upp mellan hans ljusa ögonbryn.
”Jag…”
”Vet du vad?” Ilskan hade vunnit över saknaden. Jag kände hur den bubblade upp, sköljde över mig som en tsunami och vidare rakt mot Draco som såg osäker ut. ”Du behöver inte säga någonting. Ingenting, hör du det?” Jag knuffade till honom. Knuffen var hårdare än jag tänkt mig, för han snubblade bakåt, fortfarande med blicken riktad på mig. Jag kunde se hur hans svarta pupiller rörde sig mitt i det gråa. Blaise lade en hand på min axel. Jag skakade ilsket bort den. Han gjorde ingen ansats till att lägga tillbaka den.
”Vet du vad? Om jag hade vetat att du skulle komma tillbaka så skulle jag ha stuckit härifrån för länge, länge sedan. Det fanns en tid då jag inte trodde att jag skulle klara mig utan dig, men vet du? Jag är så mycket bättre utan dig. Betydligt bättre än vad du förstår. Medan månaderna gick och du lyste med din frånvaro så har jag förstått det. Att det är över med dig och mig, Draco. Äntligen har jag börjat må bättre utan dig och det ska inte du få förstöra. Ingenting ska få förstöra det. Den dagen jag insåg, den dagen kom jag över dig. Jag vill aldrig mer ha med dig att göra. Aldrig, aldrig mer.”
Tystnaden från mina ord föll mellan oss. Jag höll fortfarande min mörka blick fastnaglad i hans ljusa. Inte en enda känsla speglades i hans ögon. Det var som om han stängt av när jag yttrade första meningen. Framför mina ögon bevittnade jag hur den gamla Draco, den Draco han varit när jag lärde känna honom trädde fram. Han krökte på läpparna i något som skulle likna ett oberört leende men mest liknade en grimas. Jag kände honom alldeles för bra.
”Som du vill, Jacobsson”, svarade han med en tom, entonig röst. ”Fint att du äntligen hittat ditt rätta umgänge, gratulerar.” Den sista meningen var riktad åt Nott och Blaise som orörliga stod vid min sida. Innan jag hann svara tillbaka med något ännu spydigare vände han på klacken och spatserade rak i ryggen ut ur stora salen. Flera blickar riktades åt vårt håll. Jag kunde se hur ett par elever började viska upphetsat med varandra. Jag begrep inte hur de orkade.
”Elli?” Blaise gjorde ett nytt försök att röra vid min axel. Den här gången tillät jag det. ”Är du verkligen okej?”
”Det var länge sen jag mådde så här bra”, sa jag med blicken fortfarande riktad åt det hållet som Dracos ryggtavla försvunnit åt. ”Han har ingenting att göra här. Han behövs inte här.”
Jag kunde svära på att de hörde att min röst ljög. Det var åtminstone det jag kunde utläsa av deras blickar till varandra.


Draco gick så fort han kunde. Han hade blivit bra på att röra sig fort. Hans hjärta slog dubbla slag och hans hals snärjde ihop sig så att luften knappt kom ner i hans lungor. Han hade aldrig varit den typen som fick sitt hjärta krossat eftersom han aldrig lämnade sitt hjärta öppet. Det hade aldrig beklämt honom det allra minsta att ta farväl av människor i hans liv. Relationer hade aldrig fått något djupt fäste i honom. Han hade faktiskt aldrig vågat älska någon eller någonting. Han hade tidigt lärt sig att de som borde älskat honom som mest aldrig gjort det när det verkligen kom till kritan. Nu var lärdomen han fått som mycket liten som bortblåst. Hans hjärna bara snurrade på högvarv och svetten bröt fram i pannan på honom, blottade hans ångest och gjorde honom naken och skör. Han höll på att tappa greppet, vad var det som hände? Han stred med sig själv för att komma bort från känslan, känslan som skrämde honom mer än vad döden gjorde. Känslan av kärlek – den fulaste, vidrigaste känsla som Draco visste.
Han hade blivit övergiven så många gånger. Han hade vant sig vid det, lärt sig leva med det utan att bli alltför påverkad. Den här gången hade allting varit annorlunda. Det kändes som om han var ett offer, som om hon hade stuckit honom med en kniv när hon vandrat ut från hans liv. Kvar stod han som den där desperata killen med brustet hjärta som han verkligen avskydde. Aldrig att han tänkte tillåta sig sjunka till den nivån. Han var en Malfoy. En Malfoy behövde ingen annan än sig själv, särskilt inte han, Draco Malfoy. Han knep ihop läpparna och stannade till utanför Slytherins sällskapsrum. Där slöt han ögonen och drog ett par djupa andetag. Hon skulle aldrig få se honom skör igen. Sakta kunde han återvända till sin avtrubbade verklighet, även om den fortfarande snurrade och han var väl medveten om att han kunde kastas ur den vilket ögonblick som helst. Aldrig hade han blivit så påverkad av någon. Hans föräldrar hade haft rätt. Hon var definitivt inte bra för honom.

Draco Malfoy gick på ben som fortfarande skakade in i sällskapsrummet. Där slog han sig ner i en fåtölj framför den sprakande brasan. Han var glad över att få vara ensam.
Inom honom hade tårarna torkat.

Avis läste högt och vi diskuterade.

Quirinus kommer nog inte att ta det så bra om Nathan träffar någon tror vi. Och det förstår man. Men samtidigt förstår man Nathan.

Kapitlet var väldigt bra! ?

Mintygirl89 Tack för din fina kommentar! Och nu kommer trion, Harrys perspektiv!

Nordanhym Tack för tummarna!


Kapitel 28
Den gyllene kulan

Natten var kall, faktiskt kallare än vanligt för årstiden.
Nog för att decembernätter brukade vara kalla i England, men den här natten var en av den allra kyligaste på flera decennier. Ett tyst klapprande från klövar kämpade sig, likt djuret som bar dem, genom vindens vinande. Rådjursbocken lyfte sitt vackra huvud och spanade in mot skogen, ögonens svarta kristaller mötte mörkret och bocken fortsatte sin tysta vandring. När han fick syn på tältet, som plötsligt tornade upp sig mellan honom och stigen, ryckte han till. Tältet såg lika malplacerat ut som bockens erfarna doftsinne talade om för honom att det var. Stort och sorgligt grått låg det där. Inte ett ljud hördes från dess förtrollade väggar, trots att dess invånare var långt ifrån lågmälda. Förtrollningen var så stark, så korrekt utförd, att inte ens råbocken med sin skarpa hörsel kunde höra hur den unga kvinnan skällde och rumsterade om därinne. Inte heller uppfattade han hur den unge, rödlätte mannen svarade tillbaka minst lika ilsket. Bocken vädrade i luften, lät den rosa tungan fukta den sammetssvarta nosen för att sedan, lika tyst som den kommit, fortsätta sin väg mot nya marker.
Inne i tältet låg Harry Potter och önskade att han också befann sig någon annanstans.




”Ronald Weasley!” Hermiones röst var ilsken. Harry kunde mer höra än se hur hon smällde till Ron i bakhuvudet med Barden Bagges berättelser, boken som hon haft näsan i så många gånger att den snart skulle anta samma utseende som Hogwarts historia.
”Aj…MÅSTE du göra så? Jag VET ju inte vart jag lagt den säger jag ju…”
”Du fick en uppgift, EN!” Hermiones röst bröts när hon drog efter andan för att samla nya krafter. ”Hur tänkte Dumbledore när han gav en drummel som dig något så viktigt att hålla koll på?”
”Men jag säger ju att jag inte… Åh, här låg den ju!”
Harry öppnade ögonen lagom för att se hur Ron triumferande höll upp släckaren mot Hermiones blixtrande ansikte. ”Den var under sängen hela tiden…”
”Du är då alldeles hopplös!” Hermione suckade, men hon hade lugnat ner sig en smula.
”….och alldeles underbar!” sa Ron högt och glatt.
”Schhh!” Hermiones röst var återigen vass och hon hyschade ilsket Ron som såg en smula bedrövad ut över hennes hastiga sinnesförändring. ”Så som du väsnas väcker du snart Harry, och han om någon behöver sova.”
Harry slöt snabbt ögonen. För hans del fick de gärna fortsätta tro att han sov.

Senaste tiden hade den mesta vakna tiden gått åt att lyssna på deras käbbel eller Hermiones förmaningar, ibland nästan påhopp, om Harrys intresse för dödsrelikerna.
”Harry, dödsrelikerna har aldrig existerat! OM de hade gjort det, tror du inte att Dumbledore hade anförtrott dig all information om dem då? Du måste komma tillbaka till verkligheten, Harry. Vi har inte tid att lägga fokus på fel saker, inte nu.”
I början hade Harry sagt emot, tagit strid mot Hermiones orubbliga åsikter. Men desto fler dagar som passerade, desto tystare blev han. Istället befann han sig i sin egen bubbla, en bubbla som fick honom att frånvarande försvinna ibland eller ihärdigt gäspa redan klockan sex på kvällarna. Att Hermione bestämt trodde att det berodde på att Harry sov dåligt på grund av oro för Voldemort bekom honom inte det minsta, tvärtom. Visserligen hade hon rätt – han sov dåligt. Vissa nätter nästan ingenting. Men det var inte ångesten över Voldemort som höll honom vaken.
Harry kunde inte släppa tanken på de tre dödsrelikerna som Xenophilius Lovegood delgett dem den där dagen för en kort tid sedan då de befann sig hemma i Lunas och hennes fars hem.
Ett styng av dåligt samvete högg tag i Harrys hjärta när han kom på sig själv för säkert tionde gången med att tänka betydligt mer på Fläderstaven, Osynlighetsmanteln och Uppståndelsestenen än han tänkte på hur Lunas tillvaro i Azkaban såg ut. Särskilt påmint gjorde sig det dåliga samvetet när Harry för sitt inre såg målningen på honom själv grina från Lunas tak. För Luna var Harry en av hennes absolut närmaste vänner. För honom var hon bara en bekant, någon han värnade om, respekterade och, till och med, tyckte lite synd om. Hur gärna Harry än ville intala sig, kände han inte Luna som en nära vän. Han var dessutom rätt säker på att Ron, Hermione, Ginny och Neville, som också funnits avmålade på Lunas vägg, inte heller gjorde det.

”Harry?” Hermiones försiktiga röst väckte honom ur hans gråmulna tankar. ”Harry, vi skulle behöva röra på oss…”
”Igen?” Harry hörde själv hur dum han lät. Hans hjärna befann sig fortfarande någon helt annanstans och han kunde se hur Hermione gjorde en kraftansträngning för att inte låta irritationen bubbla fram i rösten.
”Ja. Max tre nätter på samma ställe, minns du?”
Utan att vänta på svar stegade hon ut ur tältet. Av hennes fortsatta, nu mer irriterade tonfall att döma så befann sig redan stackars Ron på andra sidan, inom lagom räckhåll för att vara måltavla för hennes frustration.
Harry lät ögonen vila vid tältöppningen några sekunder innan han drog en djup suck och mödosamt reste på sig. Tältsängen knarrade till när den befriades från tyngden av hans kropp.
Ute sken solen för första gången på flera dagar. Det plötsliga ljuset fick platsen de valt att verka lite mindre dyster. Ett spår av klövar i snön fick Harry att tänka på Firenze och han log stilla.
Han hade gjort vad som helst för att få möta kentaurens djupblå blick och se hur hans hovar bestämt skrapade i snön när han höll ett föredrag för dem om stjärnornas förbindelser. Ett par andra, betydligt mörkare ögon fladdrade förbi i Harrys inre synfält och ersatte Firenzes ljusare.
Ellis leende var så äkta, nästan som om hon befann sig rakt framför honom där i den vita snön.
Han mindes hur förtvivlad hon varit den sista gången som de träffades hemma i Kråkboet under Bills och Fleurs bröllop, och hur hon hade bett, ja nästan bönat, om att få följa med. Hur han hade fått avvisa henne, säga nej, även om han aldrig velat säga ja så mycket som då. Hur han, Harry, kände en stark instinkt att beskydda henne, en instinkt som han aldrig känt tidigare, en känsla som både förvirrade och skrämde honom. Visst hade Harry varit förtjust i flickor tidigare. Han kunde utan större ansträngning minnas hur han kämpat för att vara Cho Chang lika värdig som Cedric Diggory varit, men att han under någon av alla de gånger som Cho grät över Cedric i Harrys tröstande, tafatta famn insett att hon aldrig skulle känna hälften så starkt för honom som hon gjorde för Cedric. Och visst var Harry väl medveten om att Ginny Weasleys kinder alltid blev snäppet rödare när han var i närheten. Ginny var söt med sina pigga, ljust bruna ögon och långa, röda hår. Men Harry hade, trots att han verkligen ansträngt sig, aldrig kunnat känna mer för Ginny än vad en äldre bror kände för sin syster.

Elli däremot. Bara tanken på henne fick Harrys hjärta att banka.

Antingen hade han inte varit medveten om det tidigare; deras sista år på slottet hade varit allt annat än lugnt med få tillfällen att reflektera över annat än skolarbete och uppdraget som hela tiden funnits framför dem, eller så hade Harrys känslor för Elli fördubblats efter hans tid ifrån henne. Han var inte redo att erkänna dem för någon, allra minst för sig själv, och därför var det skönt att låta dödsrelikerna vara hans huvudfokus, något rationellt som höll tankarna på Elli borta. Ett tag hade han inte ens vetat om hon var kvar på slottet eller om hon fortfarande var i livet, men tanken hade varit så hemsk att han genast skjutit bort den. Det var då Harry hade kommit att tänka på Marodörkartan, och han kunde skrattat åt sig själv som inte kommit på det tidigare. Nu kunde han se Ellis lilla prick i Gryffindors sovsal varje kväll, och han grubblade över varför hon sov ensam där. Om han ändå kunnat tala med henne, höra vad som stod på. Det hade gått två veckor sedan hennes senaste brev, brev som Hermione inte lät honom svara på.
”Jag saknar henne också, Harry. Men det är alldeles för farligt att föra någon som helst kommunikation med omvärlden just nu. Vi vet ju inte ens om det är hon som skriver, eller hur? Även om det vore det så vet vi inte vem mer som får, eller kanske TAR sig möjlighet att läsa breven, och den risken kan vi inte ta, eller hur?”
Harry visste att Hermione hade rätt, ändå sved det till varje gång han slokörat såg på medan Hermione med sammanbitna läppar lät Ellis ord falla ner i askan som bildades framför dem i snön. Och även om det gjorde ont när Hermione eldade upp breven, så var den smärtan betydligt mer uthärdlig än oron över att det inte kom några brev.
”Det är inte ett dugg konstigt”, försökte Hermione försäkra både honom, Ron och sig själv när de diskuterade ämnet Elli en kväll över den torftiga middagen vid det rangliga campingbordet inne i tältet. ”Dödsätarna har definitivt kontroll på alla ugglor som tar sig in och ut på slottet, OM det ens finns någon möjlighet för ugglorna att ta sig ut alls. Elli är smart, hon skulle aldrig göra något dumdristigt. Eller hur?”
Harry höll med, och innerst inne hoppades han verkligen att Hermione hade rätt. Någonting inom honom sa att hon inte hade det den här gången, en tanke som han bestämt gång på gång sköt åt sidan medan Ron slafsade runt i sin skål med njurkålssoppa så högljutt att Hermione fick ryta till rejält.

Och när Harry låg ensam i sin tältsäng på kvällen, klarvaken trots Hermiones lätta snusanden och Rons ljudliga snarkningar, tänkte han på Elli. Han såg framför sig hur de, bara de två, kunde tala med varandra på riktigt. Tala om hur det var att vara ensam, att vara den som folk viskade och hade synpunkter om. Tala med varandra utan risker och livsfara. Harry mindes sitt och Hermiones besök i Godric’s Hollow i julas, hur nära det varit att Voldemort fått fast honom där och hur Harrys trollstav brutits tvärs av. Men i de syner han såg framför sig bakom sina stängda ögonlock var staven hel igen, ja, det var själva fläderstaven som i dödsrelikernas oslagbara treenighet gjorde honom till den mäktigaste trollkarlen, herre över döden och oåtkomlig för Voldemort. Harry föreställde sig glansen i Ellis mörka ögon när hon förstod att det var Harry som med dödsrelikerna besegrat den onde trollkarlen som påverkat deras liv på ett så fasansfullt sätt. Osynlighetsmanteln, Fläderstaven - och Uppståndelsestenen som Harry var säker på fanns i den lilla kvicken Dumbledore testamenterat till honom. Kvicken som Harry fångade i sin allra första quidditchmatch på Hogwarts. Om den bara ville öppna sig…
Och Harry pressade den lilla gyllene kulan mot sina läppar, kysste den, kände den gäckande ogenomträngliga metallen dölja sina inre hemligheter lika väl som de mörkbruna ögon han hela tiden såg framför sig.

Avis läste högt för mig och Liten, och han somnade till sagan.

Kul att marodörerna är så gulliga mot Quirinus!

Nathan är också gullig. Omhändertagande och omtänksam om sin son!

Snape är däremot inte gullig. Spännande att se om Quirinus kommer att komma undan honom!


Nu får vi se hur sommarlovet blir! Tror att den mystiska kvinnan är ensamstående...

Avis läste kapitlet högt i telefonen, som förra gången, som godnattsaga till Elzyiis bebis.

Vi tycker synd om Quirrell! Jättefint med MacGyvers och Quirinus relation, och att MacGyver får en kram!!!

Pojkarna från Hufflepuff är hemska! Vi hatar mobbning! Verklighetstroget att de är från Hufflepuff och inte Slytherin, att det inte bara finns mobbande elever i Slytherin utan överallt. Mycket bra skrivet!

Hej, hej! Avis Fortunae och Elzyii här! Avis läste kapitlet högt för Elzyii

Vi tyckte det var jättebra! Avis tyckte det var fint att läsa om det igen. Elzyiis bebis höll på att vakna, men somnade om till "godnattsagan!"

Det var fint att höra tyckte Elzyii, gulligt skrivet. Fint med besöken i drömmen! Tänk om man själv hade kunnat få besök i drömmen av någon som gått bort och som man skulle vilja få ett råd av!

Ser fram emot fortsättningen efter pausen! Ska Nathan ta steget och våga dejta den nya kvinnan, undrar Elzyii ...

Tack för alla kommentarer! Jag kommer att svara på dem när jag har möjlighet! Mintygirl89, blir superglad att du kommenterar och vill jättegärna läsa DIN fanfiction!

Kapitel 25
Följeslagarens revolt

Nevilles andetag ekade mellan de tomma, stenbelagda väggarna. Hans bröstkorg hävdes ut och in som om han sprungit ett maratonlopp och han skakade i hela kroppen. Tårarna blänkte som kristaller i hans runda ansikte och luggen hängde, stripigare än vanligt, ner i den stora pannan.

Med rödgråten blick stirrade han in i den spruckna spegeln, samma spegel som Draco Malfoy stirrat in i ett år tidigare. Krampaktigt höll han på samma sätt som Draco gjort i det vackra, marmorbyggda handfatet, så hårt att huden på hans händer hade tryckts undan och bildat små sår i handflatorna. Neville märkte inte den svidande känslan som såren orsakade i hans båda händer. Han var fullt upptagen med att få bukt på paniken som skenade i bröstet på honom. Han ville inte mer. Han orkade inte längre. När han nu såg sin spegelbild i marmorspegelns reflekterande yta hatade han sig själv mer än någonsin. Men han kunde också lägga till flera andra saker som han hatade, saker som han tidigare blundat för. Han ville inte dansa efter Ginny Weasleys pipa längre. Han ville inte undvika Elli eller sitta instängd i de hemliga gångarna under slottet där det nya Dumbledores Armé ledda av Ginny Weasley och Virginia Werhell höll till. Allting hade blivit värre när Ginny började umgås med Virginia. Det var som om Neville inte kände Ginny längre. Hon hade börjat se mer och mer sliten ut. Ett iögonfallande blekt ansikte i kontrast till hennes fortfarande lika röda hår. Markerande ringar under trötta, ljust bruna ögon och läppar som allt oftare nu för tiden var ihopknipna till ett tunt streck. Neville visste inte när förändringen hade börjat, bara att den hos Ginny var väldigt iögonfallande. Han kunde se den hos alla sina kamrater, och inte minst hos sig själv. Han kunde även känna den i sitt bröst. Men den förändringen var något annat än den han såg hos sina klasskamraters slitna ansikten. Han kunde känna den fylla hans maggrop med en varm, stark känsla av beslutsamhet. Neville höll sig för bröstet och flämtade till. Känslan var nu så stark att han kunde inbilla sig att han kände den bulta innanför bröstkorgen. Toaletten, spegeln - han hade stirrat färdigt i den. Toaletten, duschen - han hade gömt sig färdigt i den. Han hade gömt sig färdigt för gott.




Gåspennan flög över papperet. Den tunna, tunna spetsen skrev, nästan utan att nudda ytan, ut svaret på frågorna som professor Flitwick hade gett oss under dagens prov. Raspandet från ett dussin likadana pennor var det enda som hördes mellan klassrummets fyra väggar. Jag hade fastnat med blicken på mitt eget pergamentstycke, stannat till mitt i rörelsen. Inte för att jag inte visste vad jag skulle skriva, utan för att det plötsligt gick upp för mig hur meningslöst det var. Jag hade sett lärarnas blickar. Hade hört dem viska oroligt med varandra i korridorerna. Jag hade känt hur Dödsätarna kom närmare och närmare, hur de bevakade undervisningen allt mer ingående. Till en början hade de hållit sig på avstånd. Nu började de ta över mer och mer. Plötsligt var det inte bara försvar mot svartkonster som de envisades med att lägga beslag på. Jag hade sett hur professor Sprout upprört gestikulerade med armarna så häftigt att hennes hatt nästan åkte på sniskan när hon talade med professor McGonagall, som hade sett mycket sammanbiten ut.
”Inspektion”, kallade Dödsätarna det. Inspektion av lärarna för att se till att de följde den undervisningsplan som skolans nya rektor tillsatt. På varje lektion satt det nu minst en Dödsätare med, stirrande med breda grin i ansiktet eller ivrigt antecknande. Jag hade lärt mig att känna igen deras särskilda kännetecken.
Jävla Snape. Jag gjorde en ofrivillig grimas vid tanken på hans bleka, vaxgula ansikte bakom Dumbledores skrivbord. Han hade förstört alltihop.
”Miss Jacobsson?” Flitwicks pipiga stämma hördes alldeles nedanför min haka och jag hoppade till. ”Hur går det med provet?”
”Öh, det går…” Jag kastade en vaksam blick på idioten Amycus som intresserat betraktade mig och Flitwick från bortre änden av klassrummet. ”Jag tappade bara bort mig en smula, professorn.”
Den lilla trollkarlen gav mig en uppskattande klapp på axeln. Jag lade märke till att han fick stå på tå för att nå upp. ”Seså, ingen fara, Miss. Du ska inte oroa dig. Det här kommer gå så bra så.”
Jag besvarade hans leende och såg hur han på rultiga ben traskade över till Nevilles bänk. Neville hade hela ansiktet förlagt i djup koncentration och jag hoppades att det var ett bra tecken. Även om jag och Neville inte pratade särskilt ofta längre så brydde jag mig fortfarande väldigt mycket om honom.



”Elli!” En bekant röst hindrade mig från min väg till fängelsehålorna.
Nevilles runda ansikte, fortfarande rött efter ansträngningen under trollformelprovet.
Jag blinkade förvånat. Det var flera veckor sedan Neville öppet hade haft en konversation med mig som innefattade mer än ett ord. Jag hade känt hans ledsna ögon i ryggen varje gång vi stötte på varandra, och jag hade fått känslan av att han ville säga något, men aldrig vågade ta chansen. Nu hade han tydligen samlat ihop tillräckligt mycket mod för att göra det.
”Neville”, sa jag utan att kunna dölja förvåningen i min röst. ”Det var länge sen.”
Nevilles kinder blev ännu en nyans rödare och jag kände ett stygn av dåligt samvete för att jag pikat honom.
”Elli, förlåt!” Neville omfamnade mig så hastigt att jag nästan for på näsan i stengolvet framför porträttet av Betulus den babblige, som gav upp ett kluckande skratt av förtjusning över mina krumbukter i luften.
”Elli, jag är så hemskt, hemskt ledsen!” flåsade Neville i mitt öra. Hans grepp om mig var så hårt att jag kände hur luften långsamt pressades ur mig. ”Jag har varit feg, så feg!”
”Det är lugnt, Neville”, flämtade jag halvkvävt. ”Det är lugnt…”
”Släpp henne”, hördes plötsligt en kall, entonig stämma. Jag kände hur Neville drog efter andan. Han släppte mig så hastigt att jag återigen var nära att falla framför fötterna på Betulus, som hade slutat skratta och drog efter andan han med.
”Det är okej, Nott”, sa jag medan jag försökte dra in den förlorade luften tillbaka ner i mina lungor. ”Neville skulle bara be om ursäkt.”
”Det såg mer ut som om han ströp dig”, svarade Nott kyligt. Han stirrade på Neville med en sådan blick att Neville såg ut som han skulle kissa på sig. Theodore Nott behövde ingen trollstav för att skrämma någon. Hans blick sa alltid mer än tusen ord.
”Förlåt”, pep Neville och backade rakt in i väggen. Han lyckades slå omkull två dammtroll som kånkade på en gammal, gul socka. Ilsket hötte de med näven åt Neville som nu hade lagt sin fetlagda näve över sockan som låg på pelaren bredvid honom. ”Det var inte meningen.”
”Det är okej, Neville”, sa jag med en övertygande blick riktad mot Nott. Han krökte på läpparna och backade ett steg bort från Neville, som tycktes sjunka ihop flera centimeter. ”Jag är glad över att du kom och bad om ursäkt. Jag vill ju att vi ska vara vänner.”
”Säkert?” sa han nervöst och sneglade på Nott. ”Elli, jag har inte menat… Det bara blev så… Jag var feg… Jag tänker inte vara feg längre, jag tänker…AJ!” Ett av dammtrollen hade satt sina sylvassa små tänder i Nevilles tumme. Triumferande drog trollen loss sockan, lipade åt Neville och skyndade sig iväg över golvet.
”Jag trodde sådana där var snälla…Mormor sa alltid, åh vad ont det gör… Elli, jag ska bli bättre från och med nu, okej? Jag ska strunta i vad Ginny och Virginia säger… Jag ska…”
”Ja, vad ska du göra, Neville?” En välbekant röst hördes bakom oss och vi alla tre vände oss om. Neville höll på att falla omkull och den här gången trodde jag verkligen att han skulle kissa på sig.
Bakom oss stod Virginia Werhell och Ginny Weasley. Båda med vackert, gnistrande hår och fräkniga näsor. Man kunde nästan ta dem för att vara systrar. En ilska blossade upp inom mig vid åsynen av dem båda. Theodore måste ha känt av min sinnesförändring, för han hade återigen gått fram ett steg och stirrade på flickorna framför oss. Jag kunde se i ögonvrån hur Nevilles underläpp darrade.
”Så du vill inte vara med oss längre, Neville?” Virginia tog ett par steg framåt mot Neville. Hon låste fast sin djupblåa blick i hans. Jag kunde se hur han darrade.
”Jag vill inte vara ovän med Elli”, pep Neville. Virginias läppar smalnade.
”Elli har valt det här”, sa hon kort och blängde på mig. ”Du ser ju själv.” Hon gjorde en gest mot Nott. ”Hennes umgänge avgör saken.”
”Tycker du också det, Ginny?” sa jag kallt. ”Att mitt ‘umgänge’ avgör saken?”
Jag ville få henne att svara, få henne att titta på mig. Men till min stora förtret tittade hon bara bort.
”Var har du din cockerspaniel då?” sa Virginia vänd mot mig. ”Jag trodde han precis som blodsugaren alltid följde dig i hasorna.”
”Virginia, jag tror inte att du ska säga mer just nu”, sa jag och kastade en blick på Nott vars ögon var svarta av ilska.
”Det är just det här som alla pratar om.” Hon hade nu helt släppt Neville och fokuserade bara på mig. ”Hur du tror att du är så mycket bättre än oss andra hela tiden. Hur du först kladdar på Harry, sen på Malfoy och nu på cockerspanieln. Du tror att du kan komma här och få vem som helst att dansa efter din pipa, bara för att Dumbledore såg något speciellt i dig. Men han är död, förstår du? Han är död och Harry är borta. Din bästis Malfoy dödade honom och lämnade dig kvar här utan att ens se sig om. Vad har du kvar? En vampyr och en kille som bara sökt sig till dig för att han är Slytherins hackkyckling. Kom ner på jorden nu. För din egen skull alltså.”
Hon knyckte på nacken och svepte förbi mig så nära att jag kunde känna hennes söta parfym i mina näsborrar.
”Och vad dig beträffar”, sa hon vänd mot Neville, ”så skulle jag tänka mig för innan jag pratar skit nästa gång. Kom Ginny.” Hon tog Ginnys hand i sin. Ginny gav mig ett hastigt ögonkast, så hastigt att jag inte kunde avgöra vad hon tänkte. Men jag tyckte att hon inte såg helt bekväm ut.
”Ska jag döda henne?” frågade Nott med eftertryck.
Jag skakade bara på huvudet. Inombords skrek jag.

Här har ni nästa kapitel! Åh vad jag saknat er! Sitter här med Avis i telefonen och bara njuuter av vår kvällsrutin!

Kapitel 24
Grönt siden

Draco hade tränat på transferens i flera månader. Ändå blev han nervös varje gång han skulle använda sig av det, vilket irriterade honom. Men nu stod han här och blickade upp mot det väldiga slottet. Han kunde känna hur benen under honom skakade lite, och han hade svårt att avgöra om det var för att han var rädd eller nervös. Det han skulle göra nu var idiotiskt och rent av livsfarligt. Men han var tvungen. Någonstans i hans nedkylda hjärta kände han ett stygn av ansvar, ett stygn av dåligt samvete. Han var tvungen att varna Zabini. Draco drog upp den svarta huvan över huvudet så att den täckte större delen av hans ansikte. Sedan satte han sig ner på huk och väntade. Han visste att Zabini skulle komma den här vägen. Det hade han själv sett till. Zabini skulle vara för korkad för att fatta att brevet som Draco skickade var falskt. Först hade Draco tänkt använda sin egen uggla, men med tanke på deras alltför ansträngda relation och att Zabini i allra högsta grad fortfarande var rädd för Draco, inte minst efter att denne nästan hållit på att ta livet av honom under förra året, så hade han kommit till insikten att det var bäst att använda en annan uggla.
Dracos andedräkt blev till imma i den kyliga decembernatten och han frös så han hackade tänder. Rimfrost hade börjat bildas i hans långa, vitblonda lugg och ögonfransarna kändes tyngre än vanligt under iskristallerna som började bildas på dem. Varför gjorde han det här? För vems skull gjorde han det egentligen? Otåligt trampade han runt i snön i ett försök att hålla värmen då han plötsligt frös till och lyssnade. Fotsteg hördes ett par meter därifrån och Draco kunde svära på att det var Zabinis. Så många gånger som han hade haft de där fötterna bakom sig, högst ett par meter, gjorde att han omöjligt kunde ta miste. Och visst hade han rätt.
Blaise Zabinis profil dök upp i Dracos synfält. Till Dracos stora lättnad hade han inte blodsugaren Nott med sig. Nej, Zabini kom gående helt ensam över den snötäckta marken, hela tiden med en orolig blick över axeln. Draco kunde inte låta bli att flina tyst för sig själv. Zabini – alltid lika harig.
Draco väntade tills Zabini hade kommit ända fram till gläntan där han stod gömd bakom träden innan han klev fram. Blaise, som osäkert hade stannat till med det skrynkliga brevet i ena handen och den lysande trollstaven i den andra, höll på att falla omkull i blotta förskräckelsen när Draco plötsligt klev fram ur skuggorna. När han insåg vem det var han hade framför sig – sin före detta klasskamrat och inte Lord Voldemort själv – drog Blaise hastigt efter andan. Hans mörkbruna ögon var så uppspärrade att Draco tyckte att han påminde om Bellatrix.
”Dr…Draco!” utstötte Blaise flämtande. ”Vad…Vad gör du här?”
Även om inte Blaise kunde urskilja Dracos ansikte helt och fullt så fick det han såg honom att dra ännu mer efter andan. Dracos ansikte var visserligen fortfarande blekt, men nu på ett nästan spöklikt sätt i kontrast till den vita snön. Över vänstra kinden hade han ett avlångt rivsår som såg ut att fortfarande blöda lite. Han hade gamla sår här och där i ansiktet och mörka ringar under ögonen.
”Men…hur mår du?” stammade Blaise fram och stirrade på Draco med ett ansiktsuttryck som var både förskräckt och medlidande. ”Vad har hänt med…dig?”
”Ingenting”, sa Draco i ett tonläge som gjorde Blaise ännu mer rädd. Han lät varken hånfull eller elak utan… sorgsen.
”Jag har inte mycket tid, så vi behöver…” Han gjorde en gest mot skogen istället för att avsluta meningen. ”Vi kan inte stå här.” Draco vände på klacken och började snabbt gå bort mot träddungen, samma träddunge där Blaise, Elli och Nott hade gått för att träna med The Snakes. Blaise fick småspringa för att hinna med, fortfarande lätt flämtande efter chocken att träffa Draco när det var sin mamma han förväntade sig möta.
Draco stannade till i gläntan och Blaise försökte möta hans blick. Draco tittade bort, på en punkt ovanför Blaises högra axel. Medan Blaise vuxit över sommaren så kändes det som om Draco blivit mindre.
”Draco, vad…”
”Hör på här nu”, Draco blötte sina torra läppar med tungan. ”Du måste gömma dig.”
”Va?” ekade Blaise. ”Gömma mig?”
”De kommer… vilja rekrytera dig. Till oss.” Det sista ordet sa Draco så snabbt att det mest blev ett mumlande.
”Till Dödsätarna”, svarade Blaise matt.
”Ja”, Draco nickade kort. ”Jag har… strunt samma.” Han suckade, och Blaise kunde se hur han gjorde en grimas när han råkade röra vid rivsåret när han skulle föra luggen bort från ansiktet. ”Jag ville bara att du skulle veta det, så du kan…” Han tystnade igen, verkade tappa orden ännu en gång. Blaise väntade spänt. Hjärtat dunkade så hårt i bröstet att han var rädd att det skulle höras utanpå klädnaden.
”Så”, Blaise harklade sig i ett försök att hålla rösten stadig. Han misslyckades. ”Så vad tänker du att jag, eh, ska göra med den här informationen?”
”Vad du vill”, svarade Draco håglöst medan han lät blicken falla bort mot Hogwarts. ”Är hon…?”
”Ja”, svarade Blaise innan Draco hunnit prata till punkt. ”Vill du…träffa henne?”
Meningen hade tagit all Blaises viljestyrka att yttra. Orden smakade illa i munnen och han svalde ner klumpen av obehag som gjort sig påmind.
”Är du galen?” Draco skrattade till. Ett glädjelöst, kyligt skratt som fick Blaise att önska ännu starkare att han aldrig sagt något.
”Jag är väl den hon allra minst vill träffa om jag gissar rätt. Vårt senaste möte var ju inte direkt… bra.” Draco försökte ge intrycket av att han var lika likgiltig till samtalet ”Elli” som han varit om de diskuterade böjsvansar. Han hade blivit en duktig skådespelare men Blaise kunde ändå se de knappt synbara tecknen som avslöjade att det enbart var en fasad. Dracos pupiller vidgades och han fick ett onaturligt, spänt ansiktsuttryck. När han märkte att Blaise studerade honom lite väl ingående ruskade han på sig, drog upp huvan igen och blängde på honom med sina varggrå ögon.
”Jag trodde i alla fall att du slutat stirra, Zabini…”
Tystnaden lade sig som ett fluffigt täcke över dem där de stod mittemot varandra i den mörka dungen. Blaise ville säga något men han kunde inte komma på vad. Det blev Draco som bröt tystnaden.
”Jag måste återvända nu. De börjar väl undra vart jag… Ja, nu vet du i alla fall.”
Utan att vänta på svar vände Draco på klacken och började ta sig in mot skogen, troligtvis för att kunna transferera sig. Blaise kom plötsligt att sakna Dumbledores skyddsförtrollningar påfallande mycket, när tanken på att om Draco kunde transferera sig in på Hogwarts, så kunde också andra göra det. Dracos späda ryggtavla började försvinna allt längre bort och Blaise fick plötsligt bråttom.
”Draco!” ropade han och Draco stannade till. ”Varför ville du komma ända hit för att berätta det här för mig?”
Långsamt vred Draco på huvudet. Hans ljusa ögon mötte Blaises mörka i ett ögonblick innan Draco tittade bort. Men Blaise hade redan hunnit läsa den outtalade meningen på hans tysta läppar:
”Så att du kan få chansen att välja som jag aldrig fick.”



”Är du okej?” Oroligt studerade jag Blaise som med huvudet nedvänt satt tyst och läste i sin talmagibok, den boken som Hermione läste ut året innan trots att den tillhörde sjunde årskursen. ”Är allt som det ska?”
”Jag mår fint”, mumlade Blaise utan att lyfta blicken.
”Du har läst samma sida i en halvtimme nu.” Jag tog hans hand i min. Inte förrän då såg han på mig. Hans blick var sorgsen och det stack till i hjärtat på mig. Jag hade lärt mig att avsky sådana blickar.
”Jag ser ju det på dig, vad har hänt?” Mina ögon borrade sig in i hans. En ögonfrans hade fastnat på hans kind och jag plockade försiktigt bort den.
”Du vet att du kan berätta allt för mig, Blaise.”
”Var är Nott?” blev hans svar på min fråga.
”Ute och jagar”, sa jag tyst så att ingen annan skulle höra vad vi sa.
”Kom.” Han drog mig upp på fötter och tog täten, fortfarande med sin hand i min.
Jag hörde viskningarna som kastades efter oss. En två år yngre Gryffindorelev spottade över axeln när vi gick förbi. ”Förrädare!”
Jag försökte att inte låtsas om deras gliringar och brännande blickar. Stint fokuserade jag på Blaise, som med snabba steg mer eller mindre drog mig längs korridor efter korridor. Till min lättnad stötte vi inte på en enda Dödsätare eller Snape, som på sistone tagit sig an den fula ovanan att vandra av och an i korridorerna som en uppretad jakthund. Efter det som hände förra året klarade jag inte av att se på Snape. Däremot kändes det som om han alltid genomskådade mig. Så fort han borrade sina svarta ögon in i mina kändes det som om han tog sig rakt in i min hjärna. Den ville jag inte ge tillträde till åt någon. Inte ens Blaise, som pustande hade stannat framför en låst dörr längst bort i slottet. Här hade jag aldrig varit tidigare och jag såg mig nyfiket omkring.
Jag insåg att vi befann oss nästan vid Hufflepuffs sällskapsrum med tanke på den stora rörliga grävlingen på väggen att döma. Den såg nyfiket på mig med sina pigga, bruna ögon från kanten på tavelramen, och när den märkte att jag tittade gjorde den en liten snurr av förtjusning. Ovanför tavlan med den söta grävlingen fanns det ett stort, gyllene H i guld. På tavlans vänstra sida hängde det små porträtt av leende häxor och trollkarlar i varierande åldrar, alla fotade framför tavlan som jag nu stod och tittade på. Hufflepuffs hederspris stod det med professor Sprouts snirkliga handstil på mässingsskylten som hängde på sniskan ovanför fotografierna. En våg av värme sköljde över mig när jag insåg hur mycket hon måste älska sina elevhemsbarn. Cedric Diggorys stiliga ansikte mötte mitt leende från en av bilderna, och vågen av värme ersattes med ett stygn av sorg. Harry hade berättat om Cedrics öde tre år tidigare, och jag hade vid mer än ett tillfälle mött Cho Chang, Ravenclawflickan som Cedric haft ihop det med, när hon gråtandes stod och kramade hans halsduk uppe i ugglesalen.
”Här”, Blaises röst fick mig att ta blicken från Cedric.
Han hade öppnat dörren och gestikulerade nu åt mig att följa efter honom in. Jag tvekade lite, kastade en sista blick mot ingången till Hufflepuffs sällskapsrum och följde efter Blaise.
Han skyndade sig att låsa dörren med hjälp av sin trollstav och ett mumlande jag inte kunde urskilja och tittade sen förväntansfullt på mig. ”Nå, vad tycker du?”
Jag såg mig omkring. Vi befann oss i ett stort, luftigt rum. Väggarna var mossgröna och när jag förundrad rörde vid dem var det lent mot mina fingrar. Tapeterna var gjorda av siden. I ena änden av rummet stod tre fåtöljer och en säng. Runt omkring fanns flera bokhyllor. Fascinerad gick jag till andra änden av rummet. Där var möblerna flyttade mot väggarna och det hade bildats något som liknade en duelleringsbana i mitten. En röd matta var utfälld längs golvet. På bänkarna som skjutits tillbaka mot väggen stod det en rad märkliga föremål. Bland annat ett snokoskåp, ett trasigt minnessåll och en fiendespegel, så identisk med den jag fått av Harry att jag funderade på om det faktiskt var den. Ovanpå ett bord i snidat trä låg ett halvt rådjur. De blanka, döda ögonen stirrade oseende rakt fram. Det var så tömt på blod att det såg ihopsjunket ut. Djurets bakdel syntes inte till. Jag var tvungen att svälja hårt för att hålla tillbaka kräkreflexen.
”Öh, det är Nott som har…” Blaise rynkade äcklat på ansiktet. ”Jag sa åt honom att ta bort den där…”
”Vad är det här för ställe?” frågade jag, fortfarande till hälften fascinerad, till hälften äcklad.
”Tja, Nott tänkte att det kanske skulle bli för kallt för oss, ja dig och mig alltså”, lade han snabbt till, ”att hålla The Snakes möten utomhus. Så vi gjorde iordning det här rummet. Eller han gjorde”, rättade Blaise sig själv. ”Jag valde bara tapeter. Förlåt om det blev mycket grönt, men jag tänkte att du kanske var lite trött på rött.”
”Om jag är!” utbrast jag och skrattade förtjust. ”Det är ju helt fantastiskt!”
”Visst är det?” sa Blaise nöjt. ”Det bästa är att ingen kan hitta eller höra oss här. Jag har alltid trott att det bara fanns ett Vid-Behov-Rum på Hogwarts, men det fanns tydligen två! Och det här känner inte Dödsätarna till. Faktiskt känner ingen till det förutom vi tre och professor Lupin.”
”Lupin?” frågade jag nyfiket.
”Det var han som gav Nott upplysning om rummet under vårt tredje år. Han visste väl att Nott var… Ja, du vet. Lupin använde rummet själv under sin skoltid när han hade sina, öh, jobbiga perioder och inte hann till spökande stugan. Jag antar att Nott fick ta del av det i samma syfte. Men du, Elli?” Hans röst blev med ens allvarligare, mer dämpad. ”Det är något jag skulle behöva berätta för dig. Han slog sig ner på sängens gröna sidenlakan och klappade på platsen bredvid. Med den välbekanta klumpen i magen sjönk jag ner bredvid honom. Blaise tvekade, som om han tog sats.
”Jag träffade Draco igår natt.”
Jag stirrade på honom som om han precis sagt att han kysst Goyle på munnen.
”Du träffade… Draco?”
Blaise nickade och hängde med huvudet. Det såg ut som om han skämdes och att blotta tanken på mötet dem emellan fick honom på dåliga tankar. ”Ja, han… Han ville, varna mig.”
”Varna dig?” ekade jag. ”Ville Draco varna dig?”
”Ja”, blev hans svar, så tyst att det knappt var hörbart.
”För vadå?” Jag fick dra ett djupt andetag för att inte studsa upp och ruska Blaise. ”För vadå, Blaise? Du är väl inte inblandad i någonting, du också?”
Han skakade på huvudet och jag kunde dra ett till andetag.
”Det var det han ville varna mig för. Att inte bli indragen i någonting.”
”Den idioten.” Jag fnös. Försökte desperat mota bort klumpen i halsen som fortfarande gjorde sig påmind så fort Draco kom på tal. ”Att han inte kan låta dig vara ifred.”
Blaise öppnade munnen som för att säga något, men stängde den igen.
Bilden på Dracos genomträngande ögon och rufsiga, vitblonda hår dök upp för mitt inre synfält.
Jag hörde hans sista mening dåna i öronen: ” Jag är en av dem nu, en av Voldemorts närmaste män. Jag har blivit utvald.” Hur hans ansikte, förvridet i smärta, tittade på mig en sista gång innan han försvunnit. Hans läppar hade format ordet förlåt. Ett ord som för mig nu var lika obetydligt som en påse med drakspillning. Det hade inte betytt någonting. Jag ville sudda ut Draco. Jag ville sudda och sudda tills hans ansikte inte fanns där hos mig längre. Jag ryckte tag i Blaise, som gav mig en förskräckt blick. Jag lutade mig över honom och lät mina läppar möta hans. Mjukt lät jag samtidigt mina händer glida längs med hans kropp, ner över magen. Bort. Bort med Draco.
Blaise var inte sen att följa mitt exempel. Han smekte mina lår, och jag hörde hur hans andhämtning blev tyngre. Jag knuffade ner honom mot kuddarna, lät min hand glida över den hårda utbuktningen innanför hans byxor. Jag knäppte upp hans gylf och lät fingrarna röra honom på det ställe där han var som allra mest känslig. Han stönade till, och jag kunde känna hur det vibrerade mellan mina fingrar. Jag försökte intala mig själv att jag var minst lika upphetsad. Snabbt knäppte jag upp blusen. Blaise hjälpte mig med behån. Inte fumligt som Draco hade gjort, utan självsäkert och korrekt. Han rörde vid mina bröst och jag lät honom göra det. Min blick mötte hans och jag kunde se hur hans hasselnötsbruna ögon glittrade mot mig. Jag satte mig gränsle över honom, fortsatte att kyssa hans läppar, nu allt hastigare medan vi tillsammans drog av först hans byxor, sen mina.
Hela tiden tvingade jag mig själv att se på honom. För hur mycket jag än ville förneka det, så kände jag fortfarande ett stygn i hjärtat när jag gjorde det.

Efteråt låg vi bara där. Allting blev stilla. Jag, bortvänd, stirrandes in i väggen. Han, fortfarande med sina glittrande ögon fästa på mig. Jag kunde mer känna än se dem. Han höll sina armar om mig. Nära och älskvärt, på ett sätt som varje förälskad flicka skulle älskat. Jag försökte febrilt intala mig just det. Att jag var den förälskade flickan. Men desto mer jag försökte se mig själv och Blaise på det sättet, desto starkare blev ångesten. Till sist blev jag tvungen att resa mig upp. Blaise såg forskande på mig. Den välbekanta osäkerheten skuggade återigen hans vackra ansikte.
”Vad är det?” frågade han försiktigt och satte sig också upp. ”Gjorde jag fel?”
”Nej, absolut inte”, sa jag och drog på mig tröjan. ”Tvärtom. Du var fantastisk. Har du gjort det förut?”
Blaise log bara mot mig till svar.
Jag vände mig återigen om och fortsatte att dra på mig kläderna. Han följde mitt exempel under tystnad och snart satt vi där på sängen bredvid varandra igen. Jag strök handen längs det gröna sidentyget, kände hur lent det gled mellan mina fingrar. Draco hade också haft ett sådant påslakan.
”Vi behöver kanske gå tillbaka nu”, sa Blaise tyst och stoppade mina fingrar genom att ta min hand.
”Du har rätt.” Jag reste mig hastigt, hastigare än vad jag tänkt mig och Blaise såg sårad ut när jag snabbt drog bort min hand från hans. Jag skyndade mig att ta den igen och drog upp honom från sängen. ”Vi går.”
”Men vi kommer tillbaka snart igen, eller hur?” frågade han och jag var inte säker på i vilket syfte han menade.
”Självklart”, svarade jag medan jag med spelat intresse betraktade rådjurskroppen som fortfarande stirrade på mig med sin glasartade blick. Det såg både lustigt och kusligt ut och jag kunde inte låta bli att i stundens allvar bli full i skratt. Det var så typiskt Nott att bara lämna den där.
”När kommer han tillbaka?”
Blaise verkade förstå utan att jag behövde nämna några namn.
”Imorgon skulle jag tro. Det ser misstänkt ut om han inte dyker upp på lektionerna. Vi har prov i förvandlingskonst...”
Ett håglöst skratt slapp ur mig. Det var så komiskt att jag inte kunde låta bli.
”Som om Snape lägger någon värdering i vår F. U. T. T. - examen överhuvudtaget”, sa jag och ansträngde mig för att inte brista ut i ännu ett skrattanfall. ”Vi ska vara glada om vi kommer tillbaka från jullovet med livet i behåll.”
”Följer du med mig hem över jul?” Blaise sneglade på mig när vi smög ut genom dörren som genast försvann i tomma intet och lämnade väggen bakom oss slät och tom. Jag hörde hur hoppfull han lät och bet mig frenetiskt i läppen. ”Jag vet inte”, svarade jag svävande. ”Jag kanske stannar kvar på skolan eller så reser jag kanske hem till Sverige över jul.”
Blaise sneglade på mig när vi gick sida vid sida genom korridoren så snabbt vi vågade för att inte väcka upp det till synes sovande slottet. ”Är inte det lite väl våghalsigt?”
”Kanske”, sa jag svävande och försökte att inte låtsas om blickarna han gav mig. ”Vi får se hur det blir.”
Vi skildes i vanlig ordning vid trappan som ledde upp till Gryffindors sällskapsrum.
Skenet från Blaises osynlighetsförtrollning hade börjat flimra och jag bad en tyst bön att han skulle hinna bege sig till fängelsehålan innan den sviktade helt. Han hade blivit riktigt duktig på att utföra den men ännu höll den inte längre än en kvart åt gången, vilket även det var något mycket ovanligt att kunna. Blaise hade berättat att det var Snape själv som lärde ut vissa specialiteter åt utvalda slytherinelever. Varför just Blaise skulle vara utvald ville vi inte ens tänka på.
Blaise höll mig kvar lite för länge i sin famn när vi kramades adjö och jag kände ett stygn av dåligt samvete när jag lite för abrupt sköt honom åt sidan, viskade hejdå och tog till flykten mot porträttet av Den tjocka damen som fnös irriterat när jag väckte henne ur sin slummer.
”Vet du vad klockan är, unga fröken?” fräste hon medan hon svängde på vid gavel för att släppa förbi mig.
”Förlåt”, hasplade jag snabbt ur mig och skyndade mig in genom porträtthålet som var betydligt smalare än vad det brukade vara. Uppehållsrummet var öde. En känsla av sorg sköljde över mig när jag lät blicken svepa över rummet. Brasan brann hemtrevligt i ena hörnet. Fåtöljerna såg lika bekväma ut som de alltid gjort. En kvarglömd kortlek låg kvar på ett av borden. Ett hopknycklat papper som vid närmare titt visade sig vara en gammal talmagiläxa låg i en sorglig, kvarglömd hög på golvet. Allting var precis som vanligt, som det alltid varit sen jag började här. Ändå kändes allt annorlunda. Full av tankar sjönk jag ner i Rons gamla favoritfåtölj. Förstrött pillade jag på hålet som Hermiones katt Krumben orsakat en gång då Ron våldsamt försökt slita ner katten från hans dyrbara, röda tron. Jag hade skrivit flera brev senaste månaden. Inte ett enda hade de svarat på. Harry hade lovat att skriva. Det hade han gjort också, åtminstone till en början. Sedan hade svaren uteblivit alltmer tills de hade upprört helt. Likaså Hermiones. Jag visste inte om jag borde oroa mig eller om jag skulle vara arg. Gäspande slöt jag ögonen. Blaises ansikte dök upp på min näthinna och ersatte trions. Vad hade jag ställt till med nu?

JAG ÄLSKAR DIG