Trezzan för hon är förstående och lugn. ♥

Avis Fortunae, för hennes tips och stöd får mig att vilja skriva mer! ♥

Tillan Sato för hon behöver en.

Oj, det är redan första juli! Tiden går så fort! Jag känner mig så snäll, att jag uppdaterar berättelsen. Detta kapitel är skrivet ur Remus perspektiv. Varför, får ni veta på slutet.

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥




boknörd_, catradora, Ellpotter09. Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw och Fanny Lawiise ♥


_____________________________________________________


Kapitel 48


Under lunchen kunde Remus inte låta bli att snegla mot Ravenclawbordet där Quirinus satt med sina kamrater. Den två år yngre pojken petade i sin mat och de safirblå ögonen var rödkantade.
Han har förstås gråtit, tänkte Remus medlidsamt. Det är inte så konstigt, eftersom han saknar sin mamma.
Han kastade en blick mot Quirinus rumskamrater och kunde inte hejda irritationen som bildades inom honom. De satt och pratade med varandra, men ingen av dem verkade bry sig om Quirinus.
”Vad tänker du på?” sa någon plötsligt.
Remus vände sig åt det håll rösten kom ifrån och mötte Lilys smaragdgröna ögon. Hon såg orolig ut när hon sa:
”Du ser så upprörd ut.”
”Jag undrar varför Quirinus rumskamrater envisas med att undvika honom”, svarade Remus. ”De verkar inte förstå att han behöver stöd och det har ju gått ett bra tag sedan Mia dog! Men de beter sig som om han bär på en obotlig sjukdom!”
Lily kastade en blick mot Ravenclawbordet och suckade medlidsamt.
”Jag håller med om att de borde försöka sätta sig in i hans situation. Men de har svårt för det”, sa hon dystert. ”I stort sett alla elever från de olika elevhemmen vänder bort blicken när han kommer förbi.”
Remus bet sig i läppen, för han hade själv upptäckt det.
Jag undrar hur de hade reagerat om min mamma eller pappa hade dött, tänkte han bistert. De skulle kanske behandla mig likadant? Han skakade på huvudet och tittade bort mot Slytherinbordet.
Snape och Wincott satt och viskade med varandra och som vanligt log de varsitt hånfulla leende medan en av dem pekade på Quirinus.
Remus kände ilskan bränna inom honom, för när han hade passerat Slytherins lag, råkade han höra Snape prata med sina lagkamrater om att han hade tänkt läsa ett brev som Quirinus fått av sin pappa. Lyckligtvis hade professor MacGyver kommit till undsättning.
Det är bra, tänkte Remus nöjt. MacGyver är verkligen en utmärkt lärare. Han är skicklig på att undervisa och han ingriper när det behövs.
Efter att lunchen var avslutad, gick han iväg till sin lektion i talmagi. Medan han styrde stegen mot klassrummet, mindes han hur elaka Snape och Wincott hade varit mot Quirinus under allhelgonaaftonen förra året.


Det var trevligt i stora salen med alla svävande pumpor som hängde i taket och stjärnorna som gnistrade klart. Remus log när han tänkte på hur trivsam festen brukade bli.
”Det är lika vackert varje år!” Lily såg på dekorationerna med beundran i blicken.
”Och dessutom var professor Flitwick hygglig och gav oss inga läxor!” flinade Sirius.
”Alla är mer avslappnade den här kvällen”, sa James och sneglade försiktigt på Lily, med en lätt rodnad över kinderna. Remus tittade hastigt bort, samtidigt som han hade svårt att hålla tillbaka ett leende när han såg sin väns min. Även Sirius log retsamt när han betraktade James.
Peter verkade dock inte märka något. Istället såg han längtansfullt in i stora salen och sa:
”Jag ser fram emot maten vi får!”
”Du är alltid sugen på något gott”, skrattade Sirius.
Just som Peter var på väg att ge svar på tal, hörde de någon som utbrast:
”Hur kunde ni?! Ni har förstört blommorna jag pressade för att skicka till mamma och pappa!”
”Värst vad du blir arg”, sa en röst, som lät obehagligt bekant. ”Som om de bryr sig om fåniga växter!”
Remus, Sirius, James, Peter och Lily gick åt det håll där de hade hört personerna tala.
Remus kände hur blodet bultade i öronen av ilska när han och vännerna rundade ett hörn. Mitt på golvet stod Quirinus Quirrell från Ravenclaw på knä och såg förtvivlad ut, medan de safirblå ögon var blanka. Snape och Wincott log varsitt elaka leende medan de tittade på honom.
”Ni förstörde blommorna!” sa Quirinus med darrande röst. ”Jag… jag letade jättelänge efter dem!” Stora tårar rann nerför hans kinder.
”Oj, så du grinar!” skrattade Wincott. ”Det är klart, blommor och böcker är ju dina enda vänner!”
”Det stämmer”, sa Snape med ett snett leende.
Remus kunde inte hejda sig, utan utropade:
”Lämna honom i fred!”
Med bestämda steg gick han fram till de två pojkarna från Slytherin, medan Quirinus snyftade förtvivlat.
”Nej, men här kommer Lupin från ingenstans!” flinade Snape. ”Har du kanske blivit kompis med tråkmånsen? Jag som trodde att Quirrell inte hade några vänner.”
”Vad är ert problem?!” fräste Sirius som hade kommit fram, tätt följd av James, Peter och Lily. ”Vad gör Quirinus er?”
”Han är bara en feg tråkmåns”, flinade Wincott.
”Han är inte feg!” fräste Remus argt. ”Bara för att han har andra intressen än sina rumskamrater, behöver ni inte påpeka det!”
”Precis.” Lily spände ögonen i Wincott och Snape. ”Ni är så elaka!”
James och Peter nickade instämmande. Snape fnös föraktfullt. ”Ingen har bett om era åsikter”, sa han hånfullt. ”Fast det är klart, Lupin, du pluggar ju också hela dagarna, så det är konstigt att du har vänner.” Hans flin blev spydigare.
”Bättre att jag pluggar, än sover på lektionerna”, sa Remus trotsigt. ”På så sätt får jag jobb i framtiden, till skillnad från Wincott, som inte vet att man ska sova i sin säng och inte i klassrummen.”
Snape kastade en mördande blick på honom innan han gick iväg, med Wincott i släptåg.
Remus skakade på huvudet åt dem, innan han vände sig mot Quirinus.
”De förstörde mina blommor!” viskade den två år yngre pojken förtvivlat och höll upp trasiga växter i händerna. ”Jag var på väg till ugglesalen för att skicka dem till mina föräldrar, när Snape knuffade mig!”
”Han är tyvärr så mot alla som är annorlunda”, sa James medlidsamt. ”Han retar mig för att jag har glasögon”, tillade han.
”Och mig skrattar han åt för att jag är rund”, suckade Peter.
”Bara för att han har en bra relation med sin mamma, hånar han mig för att jag inte kommer överens med min familj.” Sirius såg bister ut.
”Men jag kan inte rå för att jag inte gillar quidditch!” viskade Quirinus förtvivlat. ”Jag är höjd…”
”Vi vet”, avbröt Remus vänligt. ”Du är bra på annat, och det ska du vara stolt över.”
Lily log uppmuntrande.
”Jag håller med”, sa hon. ”Jag tycker faktiskt också det är roligt att läsa.”
Därefter drog hon fram sin trollstav och med ett snabbt viftande blev blommorna så gott som nya.
”Tack”, sa Quirinus, som log uppskattande genom tårarna. ”Jag är glad att ni ställer upp för min skull.”
”Det är väl klart att vi gör”, sa Remus och hjälpte honom upp. ”Annars skulle vi inte passa i Gryffindor!”
Vid de orden, kunde ingen av dem låta bli att skratta.


Remus smålog åt minnet. Han var faktiskt glad över att han och Lily försökte prata med Quirinus.
”Jag hoppas bara att det är tillräckligt”, mumlade han för sig själv. ”Fast det vore bra om de andra eleverna kunde låta bli att behandla honom som luft. De borde inte vara rädda för honom.” Han suckade och gick in i klassrummet.
______________________________________________________



Tack till Avis Fortunae som kommit med tips. ♥

Ja, ni undrar kanske varför jag väljer att skriva från Remus synvinkel. Det känns enklare att ge honom ett eget kapitel. Jag har inget emot Sirius och James, men det känns svårt att skriva hur de ser på Quirinus.

Spoiler från femman:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Sirius berättar ju att han rymde hemifrån och fick bo hos James, för han orkade inte med sin familj. Hans mamma brände bort honom från släktträdet. I kapitel 33 säger han att han inte skulle bry sig, om hans mamma dog. (Där reagerar Lily starkt och talar om för honom att han inte kan/ska säga det till Quirinus.)

Hoppas på förståelse. (Peter är också knepig, och jag tror vi alla vet varför. Skriv i spoiler, är ni snälla, om ni vill diskutera Pettigrew.)

Som ni märker, när ni läser återblicken, så har Snape och Wincott varit taskiga mot marodörerna av olika anledningar, som nämns. Lily blir dock inte retad. Kanske har de mer respekt för henne, vad vet jag. Spekulera gärna om ni vill.

Ha en fortsatt fin sommar! ♥

Underbart kapitel! Hittade inget att tipsa om. Beltaine verkar vara en bra karaktär och det ska bli kul att läsa mer om henne. Roligt att hon har ett mål angående framtiden. Och det är att hon vill jobba som Auror! Härligt att hon vet vad hon vill.

Får se vad som händer när hon möter Lily igen. Gissar dock att det kan bli lite jobbigt när de möter Snape. (Om man utgår från femte boken.)
Men när hon träffar Marodörerna, kan det bli allt annat än tråkigt.
Och Darcy verkar också intressant! Ser framemot att få läsa mer.

Spoiler från "Tårar från himlen":

Åh, vad roligt med ett nytt kapitel! Och jag hade rätt i att det var skrivet ur Voldemorts perspektiv, samt att Nagini utförde ljuden och att eleven de pratar om, är Elli.

Riktigt laddad stämning i detta avsnitt. Som om rummet de befinner sig i, är fyllt med elektricitet. Slutet tyder på att det kommer bli spännande även i nästa avsnitt. Ärren verkar läskiga. Vi får se hur det kommer gå. Och att Voldemort säger att de kommer mötas igen, ger mig kalla kårar! Undrar hur rädd och darrig Miriam är efter detta.

Angående det du skrev i spoilern, så tog jag fram en del, som jag markerat med gul text, för det är intressant att diskutera det.



Din teori, att en Dödsätare såg händelsen vid sjön och förstod att Miriam och Metrimona är samma person, är onekligen spännande. Men då det i berättelsen gått ett halvår sedan den händelsen, tror jag Voldemort skulle ha agerat mycket tidigare om han vetat att Miriam och Metrimona är samma person. Det skulle också ha inneburit att Voldemort inte kan lita på Snape längre, vilket i så fall ändrar hela grunden i storyn.

Men att någon såg dem vid sjön är en intressant tanke, som får upp mina ögon för att de i den situationen avslöjar sig, då Severus i nödens stund kallar Miriam vid hennes rätta namn.

Det gläder mig att du gillar teorin. Men som du säger, skulle Voldemort ha agerat tidigare. För det stämmer att det utspelar sig för ett halvår sedan. (Under sommaren.) Vilket hade lett till att han inte litat på Snape. Hoppas du inte tycker att jag ändrade det hela för dig. Jag vill ju inte göra det krångligt för dig och få dig ändra grunden. ♥

Men det kanske kan vara något Miriam nämner för Snape? Alltså att hon misstänker att någon dödsätare såg dem vid sjön när han höll på att drunkna?
För jag gissar att hon kommer att berätta om samtalet för Snape. Det skulle underlätta för henne.

Ytterligare en tanke ploppade upp! Tänk om Voldemort begär att Snape ska visa sina minnen, och så visas ögonblicket i sjön, när han fick kramp och inte längre kunde simma. Då blir det problem!

Liveaction-versionen av Disneys Den lilla sjöjungfrun.

Riktigt bra! Pojkvännen var också nöjd.

Det ser jag framemot.

Åh, jag vill jättegärna läsa. Smakprovet var intressant!

Nu till de två andra frågorna: Skulle vara kul att läsa den på svenska. När det gäller dagar, var det lite knepigt. Det ska ju kännas bra för dig också. Kanske fredag?

Har 90 sidor på "Tårar från himlen"! (Rekord!) Och har skickat en del till Avis Fortunae, som hon får korrekturläsa! ♥

Elzyii, du får en tumme i morgon! Du har väl inte missat att ett nytt kapitel i "Tårar från himlen" är ute nu?!

Himmel och pannkaka, vilket spännande kapitel! Jag gissar att det är skrivet från Voldemorts perspektiv? Ja, det var spännande i alla fall. Och jag gissar att det var Nagini Miriam/Metrimona hörde i föregående kapitel. Bara en teori. Och de pratar om smittan som härjat i de tidigare avsnitten. Eleven gissar jag är Elli. (Men påminn mig gärna. )

Lite styckeindelning skulle passa på några ställen, så det blir luftigt.

“Kvinnliga omständigheter, herre. Precis som vid incidenten i förmiddags, vid samlingen i ert mötesrum, då mina krafter tyvärr orsakade fysisk oreda och förödelse. Ikväll fann jag det heller inte lämpligt att låta den unga eleven genomföra någon medtransferens, som ni säkert förstår.”
Voldemort ryckte på axlarna. Det var så många ovidkommande detaljer nuförtiden som bara störde hans väg mot målet, och han ville komma till sak. Det fanns en anledning till att den här miss Prince fick uppta hans dyrbara tid. Han spände blicken i henne och lutade sig framåt i sin karmstol, med ormen trånsjukt slingrande vid fötterna:
“Vad skulle ni säga om att få era krafter att växa? Att träna dessa fysiska, av naturen givna gåvor till behärskning och använda dem i sakens tjänst? Med rätt disciplinering skulle ni kunna gå långt. Kanske till och med få äran att uträtta strategiskt viktiga göromål på något av våra mer betydande uppdrag.”
Hon skälvde till på stolen, men hennes svar kom omedelbart: “Naturligtvis vill jag både behärska och använda mina krafter på allra bästa sätt, herre.” Det fanns ingen tvekan, varken i hennes röst eller sinne. Lord Voldemorts intresse vaknade alltmer medan han betraktade de rena ansiktsdragen, vilka nästan liknade en omsorgsfullt målad tavla mot väggen på andra sidan bordsskivan.
“I förmiddags talade vi om magins natur”, fortsatte han och strök sig tankfullt om hakan. “Hur naturkraften väljer de individer som kan bära upp den. Inte sällan är detta genetiskt. Vi föds med vissa förutsättningar, och de allra mest välbildade har den naturliga rätten att härska. Men vad har hänt? Jo, vår potential göms undan, de storverk vi skulle kunna uträtta får aldrig se dagens ljus på grund av att barbarerna, helt utan denna undergörande kraft, dominerar världen. Men det ska bli en ändring, miss Prince … det ska sannerligen bli en ändring.”
Miss Prince lyssnade uppmärksamt på anförandet. Han lutade sig tillbaka och tyckte sig finna en viss tillfredsställelse av att betrakta hennes klara ögon och håret, som vällde rikt och blankt över manteln.

Hon måste ha synnerligen bra gener, ett imponerande släktträd. Färgskalan var precis densamma som hos hans närmaste man.
“Säg mig igen, exakt hur är ni släkt med Severus?” Han studerade hennes rena drag som åter darrade till för att sedan öka i skärpa. “Severus är ju en av de främsta på sina områden, men magin ni förfogar över tycks vara av en annan natur?”

Åh, den sista meningen får mig att rysa! En riktig cliffhanger!


Åh, jag har ytterligare en teori nu när jag ser frågan!
Om man går tillbaka till Kapitel 4 - Bord, så är ju Snape i fara. (Min idé, hihi! ) När han gör sitt bästa för att inte hamna under ytan, nämns Miriams namn, istället för Metrimona. (I och med att han ropar på hjälp.) Det jag tänker är att någon dödsätare kan ha spionerat på dem och sett händelsen i sjön. På så sätt har han/hon räknat ut att Miriam och Metrimona är en och samma person! Denna dödsätare kan ju ha informerat Voldemort om det!


Det blir spännande att läsa vidare!