Är du gullig, fantastisk och oslagbar ?! Tycker du verkligen det? Åh... Tack ♥

Här har ni ett nytt kapitel, kapitel fem för att vara mer exakt. Ber om ursäkt om kapitlen är för långa... då får ni säga till så kortar jag ner. Men jag gillar att skriva detaljrikt och då blir det lätt långt..hehe. Loveuall!

EDIT.
Ni får två kapitel istället :* Hoppas det inte gör allt för mycket.
/ Er Elzyii

Kapitel 5

Draco, kan du vara så snäll att hålla ett öga på den här åt mig ett slag?” Lucius räckte sin son ett väl inslaget litet paket och vände sig sedan till mig.
”Vi ska ha gäster ikväll.”, Han krökte på läpparna och rättade till sin mantel utan att släppa mig med blicken. ”Och jag förväntar mig att du framför en uppriktig och artig presentation av dig och din, låt oss säga, familj…”, Och sen att ni båda”, Han spände sina ögon i först mig och sen Draco, ”Håller er borta tillsammans med …”, Han gjorde en liten paus, ”De andras barn medan vi… planerar affärer.” Är vi överens? Så bra”, fortsatte han när varken jag eller Draco svarade. ”Då säger vi det… Åh, tack så mycket Narcissa…”
Narcissa hade kommit upp bakom sin man, och räckte honom ett till paket som var ännu mindre än det första. Han tog ivrigt emot det och började genast vända och vrida på det.
”Nu ska vi se om det är… Åh ja…”
Tydligen blev han nöjd med vad han såg, för han lät det sedan glida ner i säkert förvar innanför sin mantel med ett brett leende på sina smala läppar. När han upptäckte att jag iakttog honom log han och klappade sig på manteln där det buktade ut.
”Draco älskling, flera av dina små vänner från skolan kommer, det var väl skoj?”, sa Narcissa och la moderligt handen på hans axel.
”Du får presentera dem alla för lilla Eleonora här… Jag är säker på att ni kommer bli goa vänner…”
Draco såg inte ut som han trodde det, han stirrade bara på sin mamma med skeptisk blick och ryckte sedan på axlarna.
”Jag gillar inte ditt uppförande, Draco”, sa Lucius skarpt. ”Vi får hoppas att du har vett nog till att skärpa till dig tills ikväll, vilket jag tvivlar på…Narcissa, vad är klockan?”
Narcissa drog fram sin trollstav och den gav ifrån sig ett väsande och skrev någonting framför henne i luften. Hon lutade sig fram och tog sig en titt, innan hon stoppade tillbaka staven innanför klädnaden igen.
”Kvart över fyra, min kära Lucius.” 
”Så pass… Jag har fortfarande en del att… Ni båda, har ni inte Böcker att köpa…?”
Han nickade åt mig och Draco.
”Deras boklistor kommer inte förrns om två veckor, Lucius”, sa Narcissa tyst.
Lucius log. ”Det finns säkert något annat ni två kan roa er med en timme, inte sant? Draco, varför visar du inte Eleonora runt i butikerna? Kanske ni ska gå förbi Gringotts också, så Eleonora kan växla lite pengar… Om det finns något att växla förstås.”
”Vi har samma valuta i Sverige.” svarade jag kort och kände hur kinderna hettade av min dåliga Engelska.
Lucius leende bleknade något och Narcissa tog honom under armen, beredd på att gå.
”Då föreslår jag att du följer lilla Eleonora till Madam Malkins, Draco, så hon kan köpa sig en anständig klädnad, du ser ju precis ut som en mugglare!”
”Lilla Eleonora har faktiskt en nästan ny mantel hemma”, svarade jag Narcissa och pressade fram ett leende, chockad över min egen djärvhet.
”Det finns säkert utrymme för en till, klädnader kan man ju aldrig få för många av. Vi plockar upp er om en timme utanför Den läckande kitteln, håll koll på tiden Draco.”
Hon tryckte hans axel på samma sätt som hon gjort hemma vid spishällen och skyndade sig sedan iväg längs den folktäta gatan tillsammans med Lucius.

Så fort hans föräldrar var utom synhåll vände sig Draco mot mig.
”En sak ska du ha klart för dig”, sa han och blåste upp sig. ”Att jag har ingen som helst lust att släpa runt på smutskallar på allmän plats, bara så att du vet.”, sa han med en röst som tydligt talade om att det var mitt och bara mitt fel att hans mamma föreslagit att han skulle visa mig runt.
”Va bra, jag har ingen lust att visa mig i bortklemade snorungars sällskap heller”, svarade jag kyligt.
”Säg om det där!”, morrade Draco och hans hand slöt sig om klädnaden där han förmodligen bar sin trollstav.
”Tänker du förhäxa mig?” Med tanke på att du är mammas lilla pojke så ser jag inte det som speciellt skrämmande…” 
”HÅLL MUN!” Draco drog fram sin trollstav och riktade den mot mig.
Tusen tankar flög genom mitt huvud, men innan jag varken hunnit ducka eller försvara mig hördes en ljudlig explosion och en röst som ropade.
”EXPELLIARMUS!” 
Draco for i backen med en duns och hans trollstav studsade ner på marken och rullade fram till mina fötter. Snabbt kastade jag mig ner efter den helt utan att komma ihåg att jag bar min egen trollstav innanför klädnaden, och snurrade runt för att hitta förövaren medan Draco låg kvar på marken och stönade.
”Du tänker väl inte förhäxa oss med den där snorpaddans trollstav?”
”Faktum är att man aldrig kan veta var den har varit någonstans, med tanke på ägaren!”
”Och man förhäxar väl inte sina räddare?” Hördes en tvåtonig stämma.

Två rödhåriga killar dök upp i tomma intet framför mig.
Dem var långa och gängliga med ljus hy och fräknar som täckte nästan varenda decimeter av deras ansikte. De var så lika att dem bredvid varandra såg riktigt lustigt ut.
Den ena gick fram och petade till Draco med foten.
”Tyvärr levande.” sa han och skakade sorgset på huvudet åt sin tvillingbror som omsorgsfullt stoppade tillbaka trollstaven ner i jeansfickan.
”George” Han sträckte fram en kraftig hand och skakade min energiskt.
”Fred” Sa den andra och skakade min andra hand.
”Och det där är Malfoy”, sa George och gav Draco en äcklad blick. ”Slemmigt litet kryp.”
”Vi försökte förhäxa honom förra året, men rektorn kom på oss”, sa Fred urskuldande.
”Nu när vi ändå är relegerade så gör det ingenting.”
”Nu ska du inte överdriva, käre bror.”, sa den andra som tydligen hette George. ”Frivilligt relegerade om det ska vara korrekt. Skadade han dig?”
”Nej” sa jag och såg roat på Draco som fortfarande låg kvar på marken.
”Finemang”, sa Fred och sträckte på sig. ”Dagens goda gärning - Check!”
Sen vände tvillingarna sin uppmärksamhet mot mig och sa i en mun : ”Vem är du?”
”Åh, förlåt… Eleonora, Elli…”
”Angenämt”, sa Fred och skakade min hand.
”Mycket angenämt”, sa George och skakade min andra hand.
Jag kunde inte låta bli att skratta och båda gav mig en uppskattande blick.
”Du är väl inte härifrån va?”, sa George nyfiket medan han intresserat studerade Dracos försök att ta sig upp, vilket försvårades eftersom Fred hade ställt sig på hans mantel.
”Jag är från Sverige”
”Sverige!” George visslade. ”Hörde du det, Fred? Hon är svensk!”
”Fred såg överraskad ut. ”Så alla har inte blont hår och stora bröst där?” frågade han och trampade med flit Draco på fingrarna. ”Häftigt!”
Jag fnissade. De här två var så olika familjen Malfoys som det bara gick att vara, och jag kände genast vilket jag föredrog.
”Vart är dina föräldrar då?” sa Fred medan han försökte trampa Draco på andra handen.
”Åh…Jag….”, Plötsligt ville inte min tunga lyda mig. ”Jag bor hos honom”, mumlade jag, utan att se på tvillingarna.
”Honom?” Fred stirrade på mig och George låtsades drabbas av ett svimningsanfall. ”Du skämtar!”
”Öh…Faktiskt inte…Hans föräldrar…Min mamma tyckte att….Hon skickade hit mig”
”Tragiskt” , sa George och hängde med huvudet. ”Då antar jag att du ska börja på Hogwarts också?”
”Ja” Jag svalde ner klumpen i halsen med viss svårighet och kände hur jag återfick talförmågan. 
”Jag ska börja i sjätte årskursen…Jag antar att ni har årskurser där också? ”
”Självklart!” Tvillingarnas leenden kom på plats igen, och Fred vinkade glatt åt en hop med häxor som gick förbi och stirrade på Draco.
”Men vi drog innan vi hann ta examen. Tyckte att det var slöseri med tid, inte sant George?”
”Det stämmer Fred. Nu driver vi Diagongrändens bästa butik genom tiderna!”
”Jasså.” Jag log mot dem, osäker på om de drev med mig eller inte.
” Tänkte ni…öh?” Jag kastade en blick på Draco, vars mantel Fred fortfarande stod på.
”Tja, eftersom han tyvärr är med dig, så kan han inte ligga där och skräpa.”
Fred flyttade sig så Draco, som hade tårar i ögonen av smärta och förödmjukelse kunde kravla sig upp.
”Du ser ut att behöva tvätta dig lite”, sa George bistert. Renskrubba!
Dracos mun och klädnad fylldes genast med en grön, såpaliknande vätska och massa bubblor ploppade fram och slöt in hela honom i ett enda stort lödder.
”Vi fick motstå frestelsen att göra såhär mot honom när vi gick på skolan”, förklarade Fred för mig. ”Därför passar vi på nu, vi har flera år att ta igen.”
”Intressant effekt.” George nickade åt Draco, som nu börjat spy upp stora gröna bubblor medan han kämpade för att ta sig därifrån, vilket försvårades av att han hela tiden var tvungen att stanna för att huka sig ner. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom trots att han tio minuter tidigare försökt förhäxa mig. Sen slog det mig plötsligt att om Draco försvann…
”Draco!” Ropade jag efter honom. ”Draco vänta!”
Han tog ingen som helst notis om mig utan fortsatte att gå så fort som hans spyattacker tillät.
”Strunta i honom!” Sa Fred glatt. ”Följ med oss istället, två gentlemän på vift i det fria!”
”Men utan honom så hittar jag inte, hans föräldrar sa…”
”Äh!” George viftade avvärjande med handen. ”Lita på oss, vi hittar här som i vår egen ficka, visst gör vi Fred?” 
”Utan tvekan!” Instämde han. ”Vart ska du?”
”Öh… Den Läckande kitteln, om en…”, Jag tog en titt på mitt armbandsur. ”En halvtimme.”
”Fint!” sa Tvillingarna i kör. ”Då visar vi dig dit sen!”
”Så…” Fred la armen om mig. ”Hur mycket har det där patrasket låtit dig se?”

Kapitel 6
Kapitel 6

Vi promenerade längs gatan medans solen effektivt svedde våra nackar, och jag önskade plötsligt att jag hade tagit med mig manteln iallafall . Trots att det var väldigt skönt att bli befriad från Draco, så kunde jag inte låta bli att känna ett stygn av dåligt samvete. Han hade inte ens varit i närheten av trevlig under den tiden jag känt honom, men någonting sa mig att det inte var hans fel.
Tillfredsställelsen över att se honom spotta bubblor krympte ihop till ingenting och lämnade en molande känsla kvar i maggropen.
”Här är det näst bästa stället i hela Diagongränden!”, sa Fred ivrigt och stannade utanför en affär som jag inte lagt på minnet tidigare. ”Det bästa visar vi dig sedan.”
George gjorde en lätt bugning och höll upp dörren för mig.
”Välkommen till Godisbaronen!”
”Oj!”
Storögt tittade jag mig omkring. 
Varenda decimeter av det skamfilade trägolvet täcktes av hyllor och lådor fyllda med alla läckerheter man kunde önska sig.
Snurrande smaskbin, Tuggummibloss(Smäller-På riktigt!) Boubuleskulor i flera olika gälla färger, Lakritsstavar, Svarta katter, Eldpuffar (Garanterar en brännande känsla i halsen i upp till 24 timmar!) och en mängd andra sorters godis som jag aldrig hade sett förut.
”Det är så man blir tårögd.”, sa George rört och torkade sig i ögonen.
”Vårt andra hem.”, instämde Fred med darrande röst. ” Det enda stället som skulle kunna konkurrera ut det här är väl Zonkos.”
”Jag tycker det är helt fantastiskt!” Jag hade trängt mig fram till en liten trälåda i vilken det hoppade omkring små drakar i choklad med små korinter till ögon och näsborrar broderade med glasyr.
Då och då spottade någon av dem ut små eldsflammor som svedde insidan på den massiva lådans kanter.
”Tror ni att jag skulle kunna lura i Draco en sån här?”, sa jag fundersamt och studerade de små drakarna som tampades om den bästa platsen medan de då och då kastade ut ett regn med gnistor.
”Garanterat värt ett försök” sa Fred och flinade ”Om det inte fungerar kan du åtminstone sveda hans hår lite grann medan han sover, jag har alltid tyckt att det har en väldigt läskig färg.”

När vi kom ut från Godisbaronen hade jag med mig en stor påse med blandat godis som Fred och George hade trugat på mig (Du måste prova de här, man ser grönt på riktigt, jag lovar! Och du får bara inte missa Surpuffarna, jag lurade i Fred en sån en gång… Han kunde inte sluta skrika svordomar på över två timmar, mamma höll på att bli galen!)och en annan påse med den lilla eldsprutande chokladdraken, som nu fått en liten klädnypa över gapet.
”Bäst att vi eskorterar dig till Den läckande kitteln så att Lucius inte får en anledning till att kasta Imperiusförbannelsen över dig, eller nått.”, sa George dyster och kastade en blick på sin klocka.
”Jädrans att vi hittade på dig så sent…”
”Men innan dess... Välkommen till vårat ställe.” Vi hade stannat utanför ytterligare en butik. Den såg ut att vara stängd, men genom fönstret skymtade jag fler skämtartiklar än vad jag sett under hela min livstid. ”Weasleys Vassa Varor”, stod det med snirkliga bokstäver ovanför ingången. Hela affären lyste upp gränden och det kom hela tiden mystiska ljud innifrån den.
”Wow”, sa jag andedräktigt. ”Är det eran affär?”
”Det kan du ge dig på, damen. Vi tyckte att Diagongränden hade blivit så dyster sen Du-vet-vems anhängare började springa här igen. Vi tyckte att folk behövde skratta!”
”Affärerna går som smort.” George gnuggade händerna mot varandra. ”Jag som aldrig har ägt en enda ynka galleon tidigare i mitt liv, har nu fickorna fulla.”
”Synd att vi håller stängt just idag, men jag ska se till att vi träffas fler gånger.” Fred pussade min hand och jag skrattade. ”Vi bara går och väntar på att få flytta butiken till Hogsmeade. Bara sådant lösk som Malfoy och hans familj försvinner, så går vår plan i verket.”
”Vad är Hogsmeade?” frågade jag intresserat.
”En trollkarlsby!”, sa George med hela munnen full av gelégroda. ”Den enda i hela Storbritannien faktiskt.” 
”Du kommer att få en lapp med brevet från Hogwarts”, sa Fred. ”Den ska du be dina förmyndare skriva under, så får du följa med på alla Hogsmeade helger.” Om man vill följa reglerna, vill säga”, la han till med ett fundersamt uttryck i det fräkniga ansiktet.
”Har inte ni gjort det?” Frågade jag och tittade förvånat på tvillingarna.
”VI?” Fred stirrade på mig som om jag sagt något väldigt förolämpande. ”Nej vi har varit i Hogsmeade sen vi började på Hogwarts, visst har vi George?”
”Stämmer”, sa George och grinade brett. ”Och det är ingenting vi varken skäms eller ångrar, med handen på hjärtat.
” Här har du läckande kitteln, och vem står inte där och väntar på dig om inte den där lilla snorvalpen Malfoy?” Fortsatte han bistert och stannade en bra bit från Draco, som satt uppflugen på ett av borden utanför Puben.
Han satt och studerade någonting som låg framför honom på det slitna gamla bordet med ett djupt intresse i sina uttryckslösa gråa ögon. När vi kom närmare såg jag att det var paketet som Lucius gett honom tidigare, varför satt han med det där? Visste han vad det innehöll?
”Vad har du för dig då, din lilla snorvalp?” 
Freds röst fick Draco att rycka till så hastigt att han var nära att trilla ner från bordet. 
Av uttrycket i hans ansikte att döma hade han inte glömt det som hände en halvtimme tidigare, och jag såg hur han snabbt drog fram sin trollstav, beredd på strid.
Fred la huvudet på sned.
”För ditt eget bästa, lägg undan den där.”, sa han lugnt och stirrade med djup avsmak på Draco.
”Ja, du vill väl inte göra lilla mamma besviken genom att bli relegerad, Malfoy?” tillade George retsamt. ”Tänk vilken vanära!” Han gjorde till rösten och båda brast ut i skratt.
För ett par sekunder verkade det som om Draco starkt övervägde om det verkligen inte var värt att bli relegerad för att få kasta en förbannelse över Fred och George, men tydligen bestämde han sig för att det inte var det och lät trollstaven glida ner igen.
”Jag antar att vi måste lämna dig här, Elli.”, sa George dystert medan han vaksamt betraktade Draco som stirrade tillbaka med en blick blandad av hat och rädsla.
”Men vi träffas nog snart igen.” Fred bugade sig.
”Och om vi inte träffas innan dess så… försök hamna i Gryffindor, är du snäll!”
Med de orden vände sig tvillingarna om och försvann neråt gatan, ivrigt vinkande.
Jag tittade efter dem tills de försvann tillbaka mot Godisbaronen innan jag vände mig åt Dracos håll. Han hade fortfarande blöta fläckar på sin klädnad och det blonda håret låg inte längre prydligt på hans huvud, utan spretade nu åt alla håll. Han undvek omsorgsfullt att se på mig utan hade återgått till att studera det lilla paketet. Bara för att ha något att göra tittade jag också på det.
Det var ganska litet och avlångt, väl inslaget i tjockt brunt papper.
Jag glodde på det i några sekunder och tittade sedan tillbaka på Draco som fortfarande studerade det med spelat intresse.
”Draco” sa jag tyst.
Han låtsades inte om mig, gjorde inte ens en ansats till att han hört att jag pratade med honom.
”Draco jag är ledsen för…det där.” sa jag halvhögt. ”Snälla du…”
Han tittade upp på mig, öppnade munnen för att säga något…
”Där är ni ju, så bra… Men Draco, vad har du gjort med din klädnad?”
Lucius röst höjde sig ovanför våra huvuden och jag tittade snabbt upp.
Han hade kommit gående och glidit upp bakom oss på ett ljudlöst skrämmande sätt. Nu stod han lätt nerböjd över sin son, som återigen tagit sin tillflykt att stirra på paketet framför sig.
”Du vet ju att man är rädd om sina saker, Draco…I synnerhet när vi har gäster och du ska förespråka ett gott föredöme.”  Draco mumlade något ohörbart och Lucius log.
”Vi får talas vid om det senare…” Han flyttade blicken till mig.
”Det ser ut som om du besökt Godisbaronen, Ms Jacobsson… Ett förtjusande val...”, Men, då undrar jag…”, Fortsatte han släpigt, ”Varför Draco inte har gjort det?” 
”Ja…Jag gick ensam.”, sa jag tyst medan känslan i magen gjorde sig påmint igen, och jag längtade plötsligt efter Fred och George.
”Du gick ensam?” upprepade Lucius entonigt. ”Jasså… Draco, jag trodde jag tydligt talade om för dig att du skulle visa Eleonora runt, gjorde jag inte?”
”Jo”, svarade Draco trumpet. ”Men…”
”Det verkar inte som om du lyssnar på mig ordentligt, Draco…Inte bra…”
Han log mot sin son.
”Men som sagt, vi får talas vid om det senare…” Han gjorde en gest med handen.
”Narcissa har redan rest hem för att förbereda gästernas ankomst, så jag föreslår att vi gör henne sällskap.” Han böjde sig ner och plockade upp det lilla paketet från bordet och placerade det omsorgsfullt innanför klädnaden, som buktade ut på ännu fler ställen än tidigare.
”Kom med här nu.”
Han vände på klacken och svängde upp dörren till Den läckande kitteln och försvann in.
Draco hoppade snabbt ner från bordet och skyndade sig att följa efter sin pappa.
Jag såg mig om en sista gång, tyckte att jag kunde urskilja tvillingarnas gängliga siluetter någonstans i folkvimlet och gick efter Malfoys.

Era kommentarer gör mig som vanligt så otroligt glad. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka, var och en av er som läser. Ni gör mitt liv så bra!!!! Om ni bara visste. Varje kommentar gör mig så glad. Ni får mig att tro på mig själv, än en gång. Tack, tack och åter tack..

Kommentera så lägger jag upp ett till kapitel, mina babes ♥



Tack snälla!!


*Superglad* Tack, tack, tack!!!!!!

TACK ♥33


Tack min älskade ♥ Orden från dig, gör mig så glad. Tack för tt du är kvar.. ♥


Tycker du verkligen det???! Tack snälla!!! Betyder så otroligt mycket för mig.. ♥


Åh tacj Hedwig ♥ Så GLAD att du läser!!!


Åh hjärtat. Du vet, du är lika duktig. Mycket bättre till och med, det ska du veta. Ja, du vet kanske vem det är?! Jag har ändrat lite så den passar bättre... gör mitt bästa ♥ Tack för att du läser. Saknar dig så.. Loveu!!!!

Blev lite sen ♥ Fastnade i körkortsplugg då jag fått uppskrivningstider... Hoppas ni ska tycka om kapitlen ♥
Jag tar ett nu i natt och ett imorgon, så jag inte spammar för mycket. Det var längesedan jag skrev ff:n så allt kanske inte är perfekt, men hoppas att ni gillar det iallafall. Kram på er/ Elzyii


Kapitel 3
Diagongränden

De följande dagarna som kom virvlade förbi som i en tjock ogenomtränglig dimma.
Jag tillbringade all min tid uppe på rummet, och gick bara ner när Draco eller någon av husalferna kom upp för att hämta mig, det vill säga vid måltiderna. 
Jag blev förvånad över att Narcissa och Lucius lät mig vara ifred. Narcissa gav mig bara sitt vanliga kalla leende, böt några ord med mig för att sedan rikta sin uppmärksamhet åt något annat, vilket oftast var sin son, make eller väninnorna som kom på besök allt oftare.
En tyckte jag särskilt illa om. Hon hade svart, spretigt år, blekt ansikte och ögon så fulla av galenskap att de såg ut som att de skulle tränga sig ur sina hålor. Ändå kunde jag tänka mig att hon en gång varit mycket vacker. Varje gång som hon kom på besök, vilket visade sig vara rätt ofta, blev jag strängt tillsagd av Narcissa att hålla mig på mitt rum. Hon, kvinnan, Lucius och ibland även Draco försvann alltid in i rummet med ormarna, som noggrant förseglades både inifrån och utifrån.
Lucius såg jag annars knappt till alls under den kommande veckan. Han uppenbarade sig bara som hastigast vid frukosten och sen ibland lagom till middagen.
Han verkade tröttare och tröttare, men leendet på de smala läpparna blev större och större, som om han visste att något bra väntade honom. Draco såg jag knappt heller till, och jag antog att han också tillbringade större delen av dagen på sitt rum. Under måltiderna satt han tyst som en mus med en surmulen uppsyn i det bleka spetsiga ansiktet. Jag var faktiskt förvånad över att min taktik att hålla mig undan hade fungerat så pass länge, men på lördagen gick det inte längre.
Jag satt vid skrivbordet och skrev dit min gamla adress med snirkliga bokstäver på pergamentet. Tårarna hade sen länge torkat på papperet och bildat små fläckar lite här och där över texten. Shanti hoade och flaxade ner bredvid mig och sträckte ivrigt ut benet.
”Snart klart.” Jag krafsade dit gatuadressen och rullade ihop pergamentstycket.
”Jag ska bara försegla det.” 
Stegen i trappan fick mig att stelna till ett ögonblick innan jag kom på att jag inte gjorde något otillåtet och fortsatte rulla ihop brevet.  Omsorgsfullt förseglade jag det innan jag surrade fast det vid Shantis ben.
”Vem skriver du till?” sa Draco misstänksamt när han dök upp i dörröppningen.
”Min mamma”, Sa jag och kände en välbekant gråtklump i halsen. ”Är det också förbjudet?”
Jag vände på huvudet och såg på honom där han stod, som vanligt lutad mot listen och iakttog mig.
”Nej”, sa Draco som nu rättade till sin klädnad helt i onödan.
”Mamma vill att du ska komma med ner”, Han sträckte på sig och återgick till sin fulla längd.
”Vi ska åka till Diagongränden.”
”Diagongränden?” sa jag oförstående och höjde på ögonbrynen. ”Vad är det?”
”En gata för sådana som oss”, svarade han irriterat. ”Vi behöver köpa skolsaker där, och min pappa…”
”Jag behöver inga nya skolsaker.” 
”Min mamma vill i alla fall att du kommer med”, sa han kyligt. ”Och om jag vore du, ” fortsatte han, ”så skulle jag inte rekommendera att säga emot min mamma.”
”Mammas lilla pojke va?” Ett elakt leende spreds över mitt ansikte, och jag kände en liten stöt av tillfredsställelse när jag såg hur Draco rodnade ilsket.
”Nej!” sa han ilsket. 
”Är det något problem där uppe, Draco?” Narcissas lena röst hade letat sig upp från bottenvåning.
Jag kände en ofrivillig rysning gå genom kroppen, och Draco stelnade till.
”Nejdå, mamma” , Han kastade en misstrogen blick på mig, ”Vi kommer ner alldeles strax.”
Han gav mig en sista ilsken blick innan han tågade ut ur rummet. Jag insåg min brist på valmöjlighet och skyndade att fästa fast pergamentet vid Shantis ben.
Sen bar jag fram henne till fönstret.
”Hacka på henne tills hon låter mig komma hem igen”, sa jag sorgset. Shanti lät höra ett lugnande hoande, bredde ut sina vingar och försvann ut i friheten.
Själv drog jag fram trollstaven och placerade den in säkert förvar innanför klädnaden och begav mig nerför trappan.
Hela familjen Malfoy stod samlade vid spishällen när jag kom ner. Alla bar dem svarta resemantlar med en liten broderad silvergrå orm vid brättet.
Jag kände ett stygn av skadeglädje över att jag inte tagit på mig min mantel när jag såg Narcissas ogillande min. Men hon sa ingenting, utan vände sig istället mot Lucius som stegade fram till brasan vartefter han fäste sina tomma ögon på mig.
”Har Miss Jacobsson rest med flammpulver förut?” frågade han med en röst hos någon som talade med en mycket efterbliven person.
”Ja” , svarade jag.
”Jag trodde inte att ni kommit så långt i utvecklingen i …” Han gjorde en paus och gav mig ett försmädligt leende. ”Ert land.” Han och vände sig om och stoppade ner handen i en skål gjuten i silver.
”Diagongränden!” Mr Malfoy försvann i ett virrvarr av starka gröna lågor.
”Bäst att du visar henne hur det ska gå till, Draco”. Narcissa gav hans axel en lätt tryckning innan intog samma plats som Lucius och upprepade proceduren.
Med ett sprakande ljud var också hon borta och Draco vände sig mot mig.
Han gav mig en blick som tydligt talade om vad han tyckte om att bli tvungen att stå i samma spis som mig.
”Kom hit.” 
Jag kände hur hans överlägsenhet fick det att koka i kroppen, och jag fick tvinga mig själv att ta plats bredvid honom i spisöppningen. Det var varmt och trångt och jag kunde känna hans andetag genom min klädnad. Draco räckte fram skålen och jag tog en näve av pulvret.
”Diagongränden!” hojtade han och i nästa sekund infann sig känslan av att stå i en mycket varm snurrande karusell. Jag slöt ögonen och drog ihop axlarna så mycket som det var möjligt för att slippa stöta in i Draco.
Bara några sekunder senare snubblade vi ut i ett dunkelt rum.
Glada röster höjdes och sänktes runt omkring oss och jag skyndade mig att sopa ögonen rena från sot.
När jag öppnade dem igen konstaterade jag att vi befann oss på en pub.  En stor kraftig häxa med något som såg ut som en stor fjällig svans utstickande från manteln betraktade oss nyfiket innan hon vände sig mot bartendern, en skallig krum man med märkligt utseende.
”Kom.”
Jag följde efter Draco som tagit sikte på dörren ut mot gatan, medan jag nyfiket såg mig omkring. Det verkade vara en mycket populär pub. Vi fick lov att röra oss i sidled förbi de stora borden för att undgå att trampa någon på tårna.
Det gav mig mera tid till att studera gästerna.
Mängder av häxor och trollkarlar flockades runt bardisken där den skalliga bartendern nu fått sällskap av två till, som stressat for fram och tillbaka för att servera sina gäster med allt från Pumpasaft till någonting som var misstänkt likt blod.
I hörnet alldeles vid utgången satt en mycket gammal häxa insvept i svart sjal  och rörde i någonting som liknade halvruttna råttsvansar. Hon blinkade irriterat åt ljuset som svämmade in när Draco öppnade dörren och slank ut.
Efter att ha kastat en sista blick bakåt stängde jag dörren till puben, med en märklig känsla av att vara iakttagen i ryggen. Jag hann se en stor skylt med texten ”Den läckande kitteln” placerad över ingången (där ännu fler Häxor och trollkarlar nu kämpade för att ta sig in) innan jag upptäckte att Draco försvunnit en bra bit bort, och jag blev tvungen att småspringa efter.

Gata upp och gata ner täcktes med flera olika affärer.
Vissa hade till och med förhäxat sina skyltar så de skrek ut saker om varorna (Flourish och Blotts- Enda bokhandeln där du kan finna ”3001 Magiska bönor”, till bönsmå priser!) andra verkade ha smyckat sina affärer så utstickande som det bara kunde. En liten Häxa stod som bäst och viftade med sin trollstav så att flera hundra feer i olika färger svävade omkring och försökte dra in besökarna i affären.
En lång,ståtlig trollkarl hade satt levande eldsalamandrar i kedjor utanför en stor affär med texten Det magiska mengariet och dem tittade sorgset på mig när vi gick förbi (Magiska Mengariet- Allt från päls till fjäll!) och jag kunde känna ett stygn i hjärtat av medlidande.
Nu var jag visserligen inte fasttjudrad i Draco, men känslan var den samma. Jag hade ingen aning vart han gick, fråga var ingen mening då han i alla fall inte skulle svara, jag var i ett helt främmande land, och hos en familj jag inte kände och som uppenbarligen inte ville ha mer med mig att göra än vad som var absolut nödvändigt. Hade jag bara fått en chans så hade jag gärna gått och kikat in i alla de små affärerna som låg överallt upp längst den långa gatan. Men nu var jag hela tiden tvungen att små springa för att hinna med Draco, som såg ut att vilja komma bort från Diagongränden så snabbt han kunde. Plötsligt stannade han och vände sig om mot mig.
”Vi ska vänta här.”
”Vart är vi?” Jag sträckte på mig för att läsa vad som stod på den vindpinade sneda skylten bakom honom.
”Svartvändargränden?” Vad är det för nått?”
Draco flinade.
”Du är korkad, du. Synd, för det kommer man inte långt på.”
”Konstigt att du har blivit så gammal då”, sa jag och mötte trotsigt hans blick.
”Du kommer garanterat att hamna i Gryffindor!” fräste han ilsket innan han vände sig bort för att betrakta de svartklädda figurerna som rörde sig inne på Svartvändargrändens gata, varav två var hans föräldrar.

Åh tack för alla kommentarer!! Blir så sjukt glad att ni gillar och läser Jag har varit iväg på lite saker så har inte kunnat skriva. Jag lägger upp 2 kapitel imorgon eller på måndag om ni vill ♥

1. Om du inte tillhörde ditt elevhem, var skulle hamnat då?

Huffelpuff
2. Vilken skepnad har din patronus?

varg
3. Vad är din boggart?

Ensamhet

4. Vilket djur skulle du ha med till Hogwarts?

En fladdermus :3

5. Favorit böna? (Bertie botts)

Choklad!

6. Äckligaste böna

Spya

7. Favorit lärare på Hogwarts

Remus Lupin ♥

8. Favorit chokladgrodekort

Draco ♥ *KÄR*

9. Weasleys eller Malfoys

Jag är bortgift med Draco so... :3 Men jag hatar hans familj, så det kan bli en småjobbig situation i guess.

10. Vem skulle du ta med till Hogwarts

Lady Classy :* Tänk va sköj vi skulle ha!!

Men gulliga du! Glad att du gillar den ♥


Hoppas du gillar det ♥

Kapitel 2

Middagen den kvällen blev bland det värsta jag upplevt. Maten var det inget fel på. Det var garanterat den mest påkostade middag jag hade ätit. Familjen Malfoys husalfer vimsade hela tiden runt bordet, redo att stå till tjänst så fort någon så mycket som harklade sig.

Lydigt hade jag kommit ner till matsalen prick klockan sju.
En husalf med vit hätta och enorma bruna ögon hade erbjudit mig en stol medan en annan serverade mig att dricka. Lucius hade välkomnat mig till bordet med sitt falska leende, och hade sedan återgått till att tala lågmält med Mr Grain som hela tiden envetet passat upp honom med flera olika sorters drinkar. Draco var på extra dåligt humör. Bryskt befallde han en utav husalferna att servera honom mer potatis, och när det inte skedde tillräckligt fort var han snabb att peka med sin trollstav på den stackars alfen som skräckslaget skyndade iväg till spisen.
”Så… vad tycker du om Hogwarts då?” frågade jag Draco i ett försök att vara artig.
Draco ryckte på axlarna. ”Min pappa hade hellre velat att jag gick på Durmstrang.” 
Han lade försiktigt in en liten bit kyckling och tuggade misstänktsamt innan han gjorde en grimas och spottade ut den igen.
”Där har de i alla fall ordentliga lärare.. Pappa!” 
Lucius vände sig irriterat mot sin son.
”Vad är det nu då, Draco?”
”Min mat är kall…”
Jag stödde hakan i handen och lät Dracos gnällande försvinna bortåt.
Tänk om det han sagt ändå var sant? Då hade min enda förväntan inför den här resan krympt ihop till ingenting. Jag kände en stöt i magen och bestämde mig för att inte fråga Draco något mer gällande Hogwarts. Så snart som Lucius tillät det, tackade jag tyst för maten och smet upp på rummet igen. Shanti satt på min säng och såg misstroget på kycklingbenen som jag stjälpte ner framför henne. ”Det var det enda jag kunde ta.” Jag suckade och såg på medans hon knaprade i sig dem. Då slog det mig plötsligt att Draco inte verkade ha berättat något för sin pappa om att jag lät Shanti vara utanför buren.
Jag slängde mig på sängen bredvid Shanti och strök henne ömsint över fjädrarna.  I ungefär fem minuter fann hon sig i mitt kelande, sen fick hon nog och tog sin tillflykt högst upp på garderoben. Där satt hon sedan och iakttog mig en stund, innan hon stoppade huvudet under vingen för att ta sig en middagslur. Jag fick lov att erkänna att det var ett trevligt rum. Vita tapeter och mörkt marmorgolv med små symboler inristade i marmorn. En säng som inte var alltför obekväm, ett litet träsnidat skrivbord och en stor garderob i samma mörka nyans som skrivbordet. Rummet var dock det enda jag gillade med Malfoy Manor, men jag såg inte fram emot att tillbringa resterande delen av sommarlovet här uppe. Jag kände något blött och varmt rinna nerför kinden, och när jag strök med handen spred det ut sig över fingrarna. Utan att jag ens märkt det hade tårarna kommit.
Jag slöt ögonen. Framför mig såg jag mamma. En mamma som var frisk,stark och glad.
En mamma som jag haft förut, men som inte längre existerade hos mig.
Och Miranda…lilla söta goa Miranda. Miranda med sitt långa blonda hår i en fläta.
Min älskade lillasyster. Alice, min närmaste vän sen barnsben. Alice som jag gjort så mycket tillsammans med. Kompisen som man kunde berätta allt för.
Varför? Jag snyftade till och greppade tag om kudden och tryckte den emot mig.
Varför mamma, varför just min mamma? Jag vill inte vara här…
Jag pressade den hårt mot ansiktet och snyftade till igen.
Snälla…Låt mig få komma hem igen.
Låt allt bli som vanligt.. Jag lovar, kära gud… Att om…
Jag knep ihop ögonen allt vad jag kunde, pressade kudden hårt mot ansiktet…
Om allt bara som vanligt… Lovar jag att aldrig önska mer i hela mitt liv.
Skrammel! Duns duns. Ljudet av fötter som kilade över golvet.
Fortfarande förblindad av tårar kastade jag mig upp och grep i luften efter min trollstav, innan jag kom på att den fortfarande fanns i fickan på min kappa.
Sakta, sakta ifall ljudet skulle upprepa sig igen reste jag mig upp, samtidigt som jag torkade ansiktet med baksidan av handen. Hade jag inte stängt dörren? En kall kåre letade sig nedför ryggraden och jag stirrade på dörren som nu stod på glänt. Jag kikade ut genom springan och fann hallen utanför skrämmande mörk och tyst.
Inte ett ljud hördes förutom skramlandet från rören som gav ifrån sig ett märkligt väsande ljud. Nästan som en orms. Med en rysning stängde jag dörren och gled ner på sängen igen. 
Vad det än hade varit, var det borta nu.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Förvirrat kravlade jag mig upp i sittande ställning utan att komma ihåg att jag ens hade somnat.
Rummet låg i ett halvdunkel, och himlen utanför fönstret skvallrade om att timmen var väldigt tidig.
Jag försökte kväva en gäspning samtidigt som jag sträckte på mig, vilket resulterade i en hostattack som fick Shanti att irriterat öppna ena ögat där hon fortfarande satt uppflugen på garderoben.
Halsen var torr av törst, att försöka somna om skulle vara omöjligt.
”Det kan inte vara någon vaken nu”, sa jag högt till mig själv. ”Måste bara ha lite vatten…” Jag kände mig urfånig som pratade högt för mig själv, men närvaron av någons röst, trots att det bara var min egen, gjorde mig trygg. Försiktigt gläntade jag på dörren och stelnade genast till när den gav ifrån sig ett gnissel. Det här huset fick mig att känna mig skyldig på något vis.
”Eleonora Jacobsson, skärp dig!” viskade jag halvhögt när jag smög ut i korridoren.
”Jag ska bara hämta ett glas vatten, det är allt…”
Kniiiirrrrr. Trappan knarrade trots att jag knappt nuddade trappstegen. Knarrrrknoar.
Jag tvärstannade. Nu var jag nästan nere, bara två trappsteg till.
”Så!” viskade jag triumferande till mig själv när jag landade mjukt på den röda heltäckningsmattan.
Nu när faran var över, kunde jag inte låta bli att se mig nyfiket omkring.
Hallen lystes upp av skenet från månen utanför och kastade spöklika skuggor på alla porträtten med dess innehavare som nu lugnt slumrade inuti sina ramar. Jag gick fram och studerade den stora ormen på väggen. Gapet var öppet och gifttänderna blottade. De röda diamanterna till ögon fick den att se ondskefull ut. Månljuset fick dem att glimma som riktiga pupiller och det såg nästan ut som om ormen följde mig med blicken.
”Usch.” Jag backade, vände mig om och var i nästa sekund nära att skrika rakt ut.
Det stod en mörk siluett vid slutet av trappan.
Den bara stod där och såg på mig, lätt skimrande i det starka ljuset utifrån.
Jag bet tag i handen som jag satt för munnen för att inte skrika. Varelsen rörde sig försiktigt en bit framåt mot mig, till hälften dold i skuggorna som om den ännu inte hade bestämt sig för om den ville bli sedd eller inte.
Den sträckte fram någonting, som skulle kunnat vara en hand medans den utstötte något slags mumlande läte…
”Gillar du att smyga omkring på nätterna?”
Reaktionen var omedelbar.
Jag kastade mig tvärt åt sidan, snurrade runt och grep efter trollstaven, återigen utan att minnas att den fortfarande låg kvar uppe på rummet.
Draco, som tydligen trodde att jag faktiskt tänkte förhäxa honom (vilket jag garanterat hade gjort också, om jag bara haft min stav) hoppade skrämt bakåt, snubblade över sin mantel och blev liggande i trappan. Vi stirrade på varandra ett par sekunder, innan jag kom på hur löjligt det måste se ut att stå med handen framsträckt och skyndade mig att snabbt sänkte den.
Tydligen tänkte Draco i samma banor, för han kravlade sig hastigt upp på fötter och gav mig en ilsken blick.
”Förlåt. Det var inte meningen, jag skulle bara…”
”Vad håller du på med? Snokar runt va!” Han tog några hotfulla steg mot mig, samtidigt som han kastade en orolig blick över axeln.
”Nej! Jag skulle bara… hämta ett glas vatten”
” I hallen?” 
Jag suckade, insåg att det var kört och tittade på Draco, som fortfarande blängde förargat på mig.
Jag kunde inte låta bli att le, även fast jag kände hur benen fortfarande skakade efter konfrontationen och mötet med saken uppe vid trappan. 
Han såg precis ut som en tjurig barnunge som just blivit berövad sin favoritleksak.
”Jag tyckte jag såg…strunt samma.” Jag hade ingen lust att ge Draco ännu en anledning till att förnedra mig.
”Våra släkter klenoder va!” Hans röst var triumferande.
”När jag talar om för pappa att du tänkte stjäla dem…”
”Var inte dummare än du ser ut!” Fräste jag. ”Varför i hela friden skulle jag vilja stjäla massa saker som verkar vara så fulla av svartmagi att det skulle passa betydligt bättre in i en svartkost affär än i ett vardagsrum? Hälften av er inredning verkar komma därifrån. ”
” Rätt Jacobsson”, sa Draco nöjt och sträckte på sig. ”Det här är äkta svartkonst föremål.”
”Ja, och det är ju något att skryta med”, svarade jag kyligt.
Snabbt började jag gå uppför trappan med både skräcken och ilskan brottades inuti.
Han hade låtit så nöjd när han sa det, som om det var något fint.
Något man skulle vara stolt över. Hur hade mamma kunnat skicka hit mig?
Jag hade bott här i exakt trettiofyra timmar, och planerade redan att rymma.
Min pappa hade varit auror, och min mamma tvingade mig att bo hos en familj som nästan helt säkert, åtminstone om man skulle tro Malissa, var dödsätare och hade hela huset fullt med svart magi. Deras son var bortskämd och uppblåst, och Lucius såg alltid ut som om han luktat på en tunna drakspillning varje gång jag var i närheten. Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick träffa Narcissa.

Det blev redan två dagar därefter, visade det sig. En äldre husalf som jag inte sett tidigare hämtade mig strax före lunchdags. Jag var trött då jag legat vaken större delen av natten och gått igenom händelsen från natten innan. Draco hade ignorerat mig hela den dagen vilket hade känts som en stor befrielse. Han verkade fortfarande inte ha talat om för sin pappa om Shantis fria vistelse på mitt rum och jag kände en motvillig tacksamhet gentemot honom.
Jag kastade en förströdd blick ut genom fönstret medan jag stoppade tillbaka Att strula med troll i kofferten. Det var första gången som jag såg Malfoy Manor i dagsljus. Trädgården var stor och väldigt vacker. Det fanns flera sorters blommor i de välansade rabatterna och både där och i häckarna runt om herrgården trängdes det mängder av fjärilar. Jag kunde svära på att dem använt sig av en fastlåsnings besvärjelse, för fjärilarna rörde sig mycket långsamt.
I mitten av alltihopa fanns en ståtlig porlande fontän med stenstatyer föreställande tre trollkarlar. Alla tre såg väldigt respektingivande ut, med långt hår och trollstavarna lyfta upp mot skyn. Det fanns en skrift inristad på en liten mässingsskylt, men hur jag än kisade kunde jag inte se vad det stod från fönstret. Med ett hoande svischade Shanti ner på min axel.
”Gumman” Jag strök henne över den lilla näbben.
”Det är nog bäst att du stannar här.” Jag lyfte ner henne och satte henne på sängen.
”Jag är inte säker på att Narcissa gillar Ugglor, förstår du.” 


”En sådan ära...”
Kvinnan framför mig gav mig ett stelt leende medan hon räckte fram en benig hand som klingade av alla de guldarmband hon bar. Hennes naglar var långa och blodröda och hon bar en vacker smaragdgrön klänning som var broderad med diamanter i olika nyanser.
Håret var långt och vitblont som resten av familjens, och ansiktet litet och spetsigt med rena fina drag. Hade hon inte haft de kalla ögonen som verkade företräda hela familjen Malfoy, så hade hon varit riktigt vacker.
”Välkommen Eleonora, till vår familj.”
Hon fortsatte att le och förde till min fasa sin beniga hand mot min kind och strök den lätt.
”Du är så lik henne.” Hennes blick flyttade sig över mitt ansikte.
”Samma mörka hår och ögon, men hans näsa ser jag. Men jag ser att du också tyckts ärvt en del från min förtjusande syster.”, sa hon och leendet fick ett bistert uttryck när hon granskade mig uppifrån och ner. Sedan vände hon sig om och log mot sin son som stod och lutade sig mot väggen bakom henne. ”Jag antar att du redan blivit bekant med min son, Draco.” Hon gjorde samma gest mot Draco som Lucius gjort för att uppmana honom att komma närmare.
Inte heller nu rörde han sig, han fortsatte stå lutad mot väggen och betraktade mig med samma blick hos någon som såg på ett ovanligt tråkigt djur.
”Och min man” Hon gjorde en gest mot Lucius, som tog ett steg fram och nickade avmätt.
”Vi ska nog bli goda vänner, vi också.” Hon log ett leende som jag inte besvarade, jag kunde bara känna att varje gång jag såg på den här kvinnan vällde en stark ovilja upp inom mig och plötsligt kunde jag förstå varför Malissa hade brutit all kontakt med sin yngsta syster.

Era kommentarer gör mig helt överväldigad. Tack så otroligt mycket hörrni ♥ Om ni vill, och om nån kommenterar så att det går, lägger jag upp det andra på torsdag! ALL KÄRLEK ♥


Men ååh älskade underbara du. Vad glad jag är över att du finns kvar här. Du är en sann källa till glädje, min vän ♥ Tack, tack, tack!!!


Tack snälla du!! Ska läsa din också, inte hunnit ännu men till helgen.. då! ♥


Tack hjärtat. Mycket är din förtjänst, och det vet du ♥


Åhh en ny bevakare, glad jag blir!! TACK SKA DU HA ♥333


Tack snälla snälla snälla du. Jag blev superglad över din kommentar där, och fantastiskt att du vill läsa den här också!!


Tack gullunge ♥

Kommer "Pausa" denna ett tag, tills jag lagt upp alla kapitel på Draco Memoraid 1. Så ni som inte läst den, läs den!♥ Och ni som gjort det tidigare... läs om den! Jag blir superglad då. Ni är bäst.. ♥

Här är den ---> https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=49525&page=2#p4081901

Kul att ni gillar den! Jag är oaktiv här, för att jag håller på & skriver om DM 1 , eftersom så många som läste den tyvärr slutat här (det var ju ändå flera år sedan!) men tänkte ändå ge er ett kapitel här imorgon.. Håll utkik sen, för er som vill läsa min första fanfiction, ettan till denna, Draco memoraid ♥

Åh va kul att det finns några som vill läsa min ff:n! ♥ Ber om ursäkt i förväg, men jag gillar lååånga kapitel! Blir ni avskräckta så kortar jag givetvis ner dem. Ni är bäst! ♥
Obs! Mugglis ogillar alltid mina långa kapitel, så meningsindelningen kan blivit jättekonstig. Försökt rätta till det så gått det gick! Så alla konstiga mellanrum är inte mitt verk utan det blev så när jag kopierade från Word.

Kapitel 1
Malfoy Manor

Det fanns inte något annat att göra.
Det fanns inga hemliga släktingar hon kunde flytta till.
Det fanns inga kompisar hon kunde bo hos så länge, tills allt var över. Det fanns ingen annan utväg än den som redan var bestämd. Hennes öde låg nu i någon annans händer, hos någon som snart skulle ödelägga det.

Jag slog ihop boken och lutade tungt pannan mot rutan.
Flickan i boken skulle lika gärna kunnat vara jag själv. Bortsett från att flickan i Nätviggens förbannelse bara var en fiktiv figur. Någon som författaren Annie Rosentjärn hade hittat på en tidig sommarmorgon när hon satt med en kopp kaffe i handen och pennan i den andra. Den där flickan satt inte på ett tåg långt, långt hemifrån. Hon hade inte en mamma som var obotligt sjuk, inte på riktigt. Hon befann sig inte heller ensam i ett främmande land, åtminstone nästan främmande. Jag hade besökt England två gånger tidigare. En gång tillsammans med min pappa, och en gång med min mamma för att besöka pappas grav.
Hjärtat skälvde till vid minnet och slöt ögonen. Min lilla hand, bara åtta år gammal, som kramade mammas hårt, hårt. Den gula klänningen, min favorit, som pappa köpt under en av sina långa resor som auror runt om i världen. Just den kunde jag minnas var köpt i Algeriet, någon gång under det året som pappa jagade anhängarna till Mörkrets herre. Jag rös vid namnet av de båda. Jag hade, sedan jag var liten, som så många andra barn fått höra historien om Voldemort och Harry Potter, Pojken som överlevde. Inte bara en gång, utan flera. Löpsedlarna hade spridit sig till Sverige och jag som var en riktig bokmal, hade läst allt som jag kommit över. Varenda nyhetsspalt hade jag finkammat. Harry Potter fascinerade mig. Eller snarare hans sätt att överleva. Handlade det om ren tur eller skicklighet? Voldemort var fruktad och sedd som den ondskefullaste och mäktigaste trollkarl som världen någonsin hade skådat. Dödsätarna, som hans anhängare kallade sig, var precis lika skrämmande. Med sina svarta klädnader och dödskallegrinande masker hade de bidragit till att en stor del utav min släkt på pappas sida dött. Det som hade skrämt mig mest var inte maskerna. Det mest skrämmande var att det kunde vara vem som helst som dolde sig under den. Det hade hela vår familj fått befara när pappa funnit sin egen bror, min farbror, under en. Min pappa hade aldrig kommit över den där händelsen och bara några månader senare så dog han. Jag hade haft svårt att förstå varför han begravdes i England, och inte i Sollentuna där vi bodde. Enligt min mamma hade hans sista önskan varit att få bli begravd i Godric Hollow, och då hade det blivit så. Namnet hade känts väldigt bekant men jag kunde aldrig riktigt sätta fingret på varför.

”Aj!” Jag återvände med ett ryck till verkligheten tack vare en ilande smärta i vänstra handen. Irriterad slet jag den åt mig och såg mig om efter angriparen. Shanti, min vita fjälluggla blängde förebrående på mig med sina stora blåa ögon innan hon gav ifrån sig ett ilsket hoande. Hon verkade inte skämmas ett dugg.
”Vad skulle det där vara bra för?” Jag gned min hand som nu pryddes med ett litet rött märke.
” Miss Jacobsson!” En liten kroknäsad trollkarl med små utstickande ögon hade med stor möda
lyckats öppna dörren till min kupé.
”Öh..Ja, det är jag. ” Jag fick anstränga mig för att få till orden på engelska. Den lilla trollkarlen tittade undrande på mig ett ögonblick, innan han verkade bestämma sig för att inte be mig upprepa mitt svar. Istället log han och viftade med händerna utåt mot korridoren. Fingrarna var långa och krokiga och på ena tummen bar han något som såg ut som en rostig järnring.
”Ni är framme om cirka fem minuter vid er station miss!”
”Ååh…” Jag rodnade lätt när jag tappade orden igen. ”Va.. Vad bra.. Tack så mycket..”
”North road Miss!” Fem mil från Wiltshire!”
” Toppen...” Jag knäppte den svarta väskan och slängde den över axeln. Shanti, som bestämt sig för att tjuvnypet räckte som straff för den långa tågresan, hoppade snällt in i buren utan att jag behövde muta henne med ugglegodiset som tillsammans med trollstaven trängdes i min ficka.
”Låt mig ta er koffert, Miss. Tack så hemskt mycket!”
Den lilla trollkarlen bugade sig djupt när jag gick förbi honom ut genom den öppna kupén.
”Vad ska ni i Wiltshire och göra, Miss?” Frågade han nyfiket där han småsprang för att kunna hålla jämna steg med kofferten höjd över huvudet.
”Det är inget ställe för en vacker stadsflicka!”
”Jag…” Jag svalde innan jag fortsatte. ”Jag ska bo hos några… avlägsna släktingar till min pappa”
Jag visste inte om jag skulle säga släkt eller bekanta.  Familjen Malfoy var inte mina släktingar på riktigt. Pappas andra bror, Troy, var gift med en kvinna vid namn Malissa.
Hon hade två systrar, Bellatrix och Narcissa. Den dagen för två veckor sedan då mamma blev så pass dålig att hon förstod att hon inte skulle klara av att ta hand om oss mer, fick både jag och min lillasyster Miranda flytta. Min syster skulle bo hos mormor och jag hade blivit skickad hit. Mormor hade inte plats för både Miranda och mig i sin lilla stuga på landet. Vi hade inga andra levande släktingar, och mamma hade bestämt sig för att skicka den där ugglan. Jag hade blivit förvånad över att hon kom att tänka på just familjen Malfoy. Mamma hade aldrig nämnt dem tidigare. Jag tror inte ens att hon hade träffat dem. Malissa hade blivit rasande på mamma när hon fick reda på vad mamma hade gjort.
”Vill du fördärva barnet!” hade hon sagt. ”Min syster och hennes familj är den vidrigaste, maktgalnaste trollkarlsfamilj i det där landet! Jag önskar att jag kunde ta hand om henne själv.” Det önskade jag också. Men mamma var obeveklig.
”Vill du lära dig massor och få chansen till en riktigt bra utbildning, så är Hogwarts det bästa stället jag kan ge dig”, hade hon sagt. ”Du ska bara bo hos Malfoys ett par veckor. Du får försöka stå ut.” Mina protester hjälpte inte, och Malissas illvrål som hon  skickade dagen innan jag skulle åka;  ”Hur kan du vara så ansvarslös! Att ens komma på tanken att skicka henne till dem där! Den där familjen skulle dansa av glädje om alla vi hederliga häxor och trollkarlar föll döda ner! Elaka och fulla av svart magi! Jag trodde aldrig att en mor skulle vilja sin egna dotter så illa!” hjälpte inte heller. Så här var jag nu. Ensam, vilsen och ledsen på väg till en familj som enligt min farbrors fru skulle vara ungefär lika trevliga som ett gäng Dementorer.

”Här ska ni av Miss!”
Den lilla trollkarlen stannade så tvärt att jag snubblade över honom och var nära att fara på näsan rakt ner i gatan. En hand högg tag i mig i sista sekund, och med ens stirrade jag in i ett bistert stramt ansikte. Jag rätade snabbt på mig och försökte mig på ett litet leende. Mannen log inte tillbaka. Hans ansiktsuttryck var stramt och han såg bister ut. Det järngråa håret såg ut att vara målat på hans huvud, och trots att det blåste rätt kraftigt ute så rörde sig inte ett enda hårstrå sig från hårfästet, vilket såg rätt lustigt ut. Klädnaden han bar var fläckfri och skorna nyputsade. Jag tyckte att han påminde om Ville Vessla och kunde mycket väl tänka mig honom stående bakom en gardin så bara de långa skorna stack fram. Bakom mig hörde jag tåget börja rulla, och den lilla trollkarlskonduktören som skrek ”Lycka till Miss!” i mullrandet från tågets motor. Jag saknade honom redan.
”God dag Miss Jacobsson.” Mannens röst var sträng, och jag blev plötsligt väldigt angelägen om att stå rak i ryggen och göra ett gott intryck. Han räckte fram en ådrig hand och jag tog den försiktigt. Trots att han måste vara minst sjuttio år hade han ett väldigt fast handslag, och när han äntligen släppte min hand gned jag diskret mina ömmande fingrar bakom ryggen.
”Jag heter Mr Grain och jag har blivit hitskickad av Mr Malfoy för att eskortera dig till deras hem.
”Jaha.. jag menar…okej…så-så bra” Jag försökte mig på ett leende, väl medveten om att min hand varit hal av svett. Mr Grain log inte tillbaka. Istället vände han sig om och tog tag i min koffert. Han kontrollerade inte att jag följde efter, han bara antog det. Två svartklädda herrar höll upp dörrarna till en silverfärgad limousin, lika blankpolerad som Mr Grains skor. Med en sväng på sin trollstav öppnade Mr Grain bakluckan och lade in kofferten.
”Vänligen ta in djuret” Han gjorde en gest mot Shanti; som förödmjukat burrade upp fjädrarna vid benämningen ”Djuret”; ”Här bak.” Han gjorde ytterligare en gest mot bakluckan.
”Ja Sir” Jag tog ett fastare tag om buren och ställde försiktig in den i bilens bagageutrymme.
Med en snabb gest med händerna fick Mr Grain backluckan att slå igen.
”Kom med här Miss Jacobsson.” 
Shanti hoade sorgset och jag gav henne en medlidsam blick innan Mr Grain började fösa mig 
mot framsätet där en av herrarna med viktig min stod och höll upp dörren.
”Tack”, sa jag och steg in. Han gav mig inte ens en blick innan han och den andre som hållit upp dörren för Mr Grain steg in bakom oss.
”Har du allting med, Miss Jacobsson?”
Jag nickade. ”Ja”
”Då far vi”  Mr Grain lät sin blick svepa över den tomma stationen innan han gav instrumentbrädan ett lätt slag med sin trollstav. Plötsligt fick bilen liv och började mullra, och i en oväntad hastighet som ändå var väldigt balanserad sköt bilen iväg framåt och jag kunde känna hur magen snörptes ihop. Jag hade aldrig tyckt särskilt mycket om flyttnycklar.


”Då var vi snart framme då, Miss Jacobsson”
Mr Grain gav bilens instrumentbräda ytterligare ett slag med sin trollstav, och den började mjukt rulla framåt över vägen på ett nästan naturligt sätt. Jag kastade en snabb blick bakåt.
Shanti burrade upp fjädrarna och såg anklagande på mig.
Jag kunde se på henne att hon inte skulle gå med på att bli inslängd i ett bagageutrymme fler gånger. ”Det är inte mitt fel”, sa jag till den förebrående ugglan. ”Jag hade ingen aning”
”Förlåt?” Mr Grain lät irriterad.
Jag lade märkte till att hans händer vilade på ratten utan att röra den, bilen styrde sig själv. Rakt och fint bromsade den sakta in och motorns buller tystnade.
”Åh jag… Jag..Jag bara pratade med ugglan Sir, hon..” 
Hans blick sade mer än tusen ord och jag tystnade.
”Varsågod Miss” En av herrarna hade redan tagit sig ur och stod nu i en lätt bugande position vid min sida med bildörren på glänt och med sin långa smala hand utsträckt mot mig.
”Åh… Tack” Förvirrat gav jag honom min hand och han hjälpte mig ut från bilen. Gör alla såhär i England ? Tänkte jag och såg förbryllat på mannen som nu ledde mig framåt en bit innan han med en vördnadsfull gest släppte min vänsterhand.
Jag kunde aldrig minnas att erbjudit mig sin hand vid något tillfälle, inte ens på skolbalen förra året.
Det kändes ungefär som att ha klivit in i en av de gamla långtråkiga filmerna från 1800-talet om den årliga häxjakten som min lärare alltid envisats med att inleda varje lektion i trolldomshistoria med. Efter att vi följt den stenbelagda gången som kantades av två höga häckar ytterligare en liten bit, slutade vägen tvärt. Framför oss tornade en enorm herrgård upp sig i all sin prakt med tinnar och torn. Jag kunde inte se över kanten på häcken, men jag kunde höra ljudet av vatten som porlade på gården innanför. Det bleka skenet från månen kastade en obehaglig skugga över herrgården och fick den att se ännu kusligare ut än vad den troligtvis gjorde i dagsljus.
”Den här byggnaden har både öron och ögon, så tala inte för högt och gör inget otyg!”, väste Mr Grain bakom mig. Sedan trängde han sig förbi och föll på knä vid stentrappan. Han kysste översta trappsteget och upprepade proceduren två gånger medan han mumlade något ohörbart. Vid det här laget kände jag mig riktigt illa till mods, och om det inte varit för de två uppklädda herrarna som stod bakom mig, hade jag med största sannolikhet rusat därifrån. Mr Grain reste sig hastigt upp från trappan och vinkade åt oss att följa efter. En utav herrarna hade sin trollstav riktad framåt och fick med små lätta rörelser min koffert och ugglebur att sväva en bit ovanför marken. 
Plötsligt blev det stopp igen, denna gången så hastigt att jag höll på att törna rakt in i Mr Grains välklädda byxbak.
”Vad…?” 
Mr Grain höll upp en ådrig hand i luften och jag tystnade än en gång på hans begäran.
”Mr Malfoy!” Mr Grain fortsatte att stirra upp mot herrgården vars stora tomma fönster i skenet från både månen och herrarnas trollstavar lurade mina ögon att tro att skuggliknande våldnader stirrade ner på oss från fönsterkarmarna. Längs väggen ringlade sig en klätterväxt som var misstänkt lik en Djävulssnara.
”Flickan är eskorterad, Sir” 
Ett gnissel hördes och den stora dörren gled långsamt upp.
”Efter dig, Madam” Mitt sällskap trampade bakom mig, fortfarande med Shanti svävandes i luften, och jag drog ett djupt andetag, tog ett tyst farväl av min frihet och klev över tröskeln som var så hög att jag fick lyfta upp kappan för att inte riskera att fastna i något.
Jag förväntade mig att hallen skulle vara mörk och sliten, med gamla möbler och spindelnät här och där uppe i taket, ni vet, som i dem där gamla herrgårdarna som mugglare brukar se på TV, där dem jagar efter det som dem kallar för spöken. Därför kan ni nog förstå hur förvånad jag blev när jag bländades av ett starkt ljus inne i hallen. Ljuskällan visade sig vara en enorm kamin, smidd i form av två ormar med gapande käftar. Mellan ormarna brann en stor brasa. Väggarna var av sten och prydda med ett flertal porträtt. Alla föreställde trollkarlar med ljust, nästan vitt, hår och bleka spetsiga ansikten. Det stod fler fåtöljer i rummet och åtskilliga bokhyllor. Flera av dem var utrustade med skjutdörrar varpå det satt rejäla hänglås. Över ingången till det rum som jag antog måste vara vardagsrummet hängde en enorm grön orm av safirer, slingrande runt någonting som verkade vara en sköld av silver med ett skinande S inristat i mitten.
Även om den var mycket vacker, gav den mig rysningar. Därinne trängdes flera bokhyllor, porträtt och fåtöljer samt ytterligare en brasa. Hur jag än tittade kunde jag inte hitta ett enda spindelnät någonstans. Huset var kliniskt rent.
”God dag mitt herrskap” 
En röst som fick Mr Grains att låta riktigt trevlig, fick mig att slita blicken från ormen och vända mig om. Från ett tredje rum; som istället för dörr hade en valvöppning kantad av slingrande ormar i silver, kom en lång man gående. Han hade samma vitblonda hår som männen på fotografierna och kalla uttryckslösa gråa ögon. Hans hud var mycket blek och näsan rak och lite spetsig. Mannen var iförd en svart mantel broderad med en liten miniatyr av den stora ormen som hängde på väggen. 
”Sir.” Mr Grain gjorde en hastig bugning.
Bakom honom kastade sig dem två herrarna som burit på mina saker sig hastigt ner i en bugning som var så djup, att jag kunde svära på att deras långa näsor vidrörde den stora röda mattan.
Mannen med de kalla ögonen krökte på läpparna utan ett ord och lät blicken glida vidare mot mig.
”Aha…” Sa han och gjorde en gest med ena armen som för att föra mig närmare.
”Mrs Jacobsson” Han gjorde en kort paus och iakttog mig med ett litet leende lekande på sina läppar. ”En sån…” Han lät blicken glida över min klädnad ”...ära” avslutade.
”Har resan gått bra?” 
”Ja…Ja tack, Mr... Malfoy?” 
”Lucius” Han sträckte fram handen och jag tog den tveksamt. Han höll min hand i sin ett ögonblick medan han fortsatte att se på mig med det där obehagliga leende ansiktsuttrycket.
Sedan rätade han på sig och vände sig mot rummet med silverormarna.
”Ska du inte hälsa, Draco?”
Det stod en pojke lutad mot Gobiljären och iakttog mig. Han var slående lik sin pappa, bortsett från att håret var kortare och klippt i någon slags halvdan hockeyfrilla. Om han inte hade sett så sur ut, så hade han varit riktig snygg.
”Har ledigheten gjort dig oförskämd, Draco?” sa Lucius medan han gjorde en gest åt sin son att komma närmare. Draco krökte läpparna och rörde sig långsamt fram mot oss. Det såg ut som om varje steg var en plåga för honom.
Lucius log igen och vände sig sedan återigen mot mig.
”Om du ursäktar.” Han gjorde en gest mot pojken, som nu hade stannat vid sin fars sida och riktat blicken någonstans mellan Mr Grains axel och den enorma målningen av en stor kittel, i vilket det flöt runt någonting som såg misstänkt likt avhuggna armar.
”Draco har tydligen glömt bort hur man uppför sig mot sina gäster. Kanske lite... avhållsamhet skulle göra honom gott.” 
Draco lyfte huvudet och gav sin pappa en blick som om man ansträngde sig tillräckligt kunde uppfattas som orolig. Han återgick sedan till att stirra på tavlan igen.
Jag svalde. Jag ville verkligen inte bli delaktig i någonting som den här familjen höll personligt, och jag kände plötsligt en stark längtan hem till Sverige och mamma. Jag kände tårarna stiga i ögonen. Mamma. Snabbt blinkade jag ett par gånger innan jag såg på Lucius, som hade börjat tala igen med sin släpiga entoniga röst.
”Tyvärr är min fru, Narcissa, bortrest tills imorgon…” Han lade armen om Draco, som såg högst ogillande ut, ”...så lilla fröken får nöja sig med mig och Draco tills vidare.” 
Shanti gav till ett högt hoande, som för att påminna Lucius om att även hon fanns tillgänglig.
Hans ögon smalnade när han fick syn på ugglan.
”Har inte ni talat om för unge Miss Jacobsson att det finns gott om ugglor att låna hos oss, Mr Grain?”, sa Lucius kallt och fortsatte att iaktta Shanti, som nu flaxade med vingarna i ett försök att ta sig ut, med djup avsmak.
”Jo Mr Malfoy!”, sa Mr Grain snabbt. ”Men flickan insisterade på att…”
”Jag reser aldrig utan Shanti. Hon är min vän.” Min enda vän tänkte jag sorgset och såg på min nu tilltufsade och mycket förorättade uggla, som slutat flaxa och istället vilade sin bedjande blick på mig medans hon klapprade tillgivet med näbben.
”På så vis” sa Lucius.
Jag kunde tydligt höra på varenda stavelse i hans mening hur fånigt han tyckte det hela var.
Ilskan vällde upp inom mig, men jag tryckte bestämt ner den.
Det var något med de här människorna som fick mig att känna mig väldigt illa till mods.
Snabbt böjde jag mig ner och grabbade tag i Shantis bur och höll den tätt intill bröstet innan jag så trotsigt jag vågade, såg på Lucius.
”Vi äter middag klockan sju. Prick klockan sju” la han till med en djup betoning på ”Prick.”
”Draco… Var så snäll och visa vår förtjusande lilla gäst sitt rum.” 
Med det som slutkläm svepte han förbi och försvann tillbaka in i rummet som han kommit ifrån.
Jag blev genast nyfiken på vad som fanns därinne.
De två herrarna bugade sig lätt innan dem följde efter i hans kölvatten som två lydiga vakthundar.
Mr Grain gav mig en blick av tyst avsky innan han också stegade iväg åt samma håll.
”Du behöver inte…” 
Draco såg inte på mig, än mindre svarade.
Istället viftade han fram två husalfer och pekade på min koffert. ”Bär upp den till rum 12”, sa han kort och alferna lydde kvickt hans order. Utan att ta någon notis om mig klampade han efter alferna uppför trappan. Jag följde efter honom med Shantis bur i ett hårt grepp medans jag började känna mig allt mer irriterad. Draco var jag inte rädd för.
Jag gissade av hans utseende att döma att han var ungefär i min ålder. Hans tjuriga tystnad tillsammans med den dyra klädnaden han bar, gav intrycket av en stor överlägsen snobb. Blotta närvaron av mig och mitt trassliga, mörkbruna hår och slarvigt knäppta kappa verkade äckla honom så mycket att han inte ville vara i närheten av mig en sekund längre än nödvändigt.
*Draco stegade fram till den dörr som fanns längst bort i korridoren och sköt upp den med foten.
Sedan gick han in och beordrade alferna att släppa ner min koffert vilket de gjorde med en lätt duns, vartefter han vände sig om och såg för första gången ordentligt på mig.
Hans blick var full av kyla, och hela hans ansikte skvallrade om djupaste avsmak.
Försiktigt ställde jag ner Shantis bur på det lilla skrivbordet och öppnade burdörren.
Med ett hoande till tack bredde hon ut sina vingar och slog sig ner på min axel, där hon sedan omsorgsfullt började pusta sina fjädrar.
Draco fortsatte att stirra på mig, och jag kände mig mer och mer irriterad.
Skillnaden mellan honom och hans pappa var att honom vågade jag bli arg på.
”Vad stirrar du på?” sa jag på min halvknackliga engelska.
Han svarade inte först, utan fortsatte att glo föraktfullt på mig i några sekunder, som om han avgjorde om det ens var värt ansträngningen att svara. 
”Om min pappa får syn på att du har den där uggla lös…”
”Jag struntar i vad din pappa tycker”, svarade jag kaxigt. Men stöten i magen bevisade motsatsen.
Draco förstod tydligen också att jag ljög, för han log elakt.
”Jasså det gör du…”
”Du avskyr mig verkligen, eller hur?” Jag mötte hans blick i några sekunder innan jag kände mig tvungen att titta bort, för att inte smälla till honom. 
Han hade precis den uppsynen hos en unge som alltid fått allt vad den pekat på men ändå aldrig var nöjd. Elaka bortskämnda snorunge! 
”Jag gillar inte att ha smutskallar i mitt hus” Sa han kort.
”Smuts..va?” Oförstående såg jag på honom. Hans elaka leende blev ännu bredare.
”Smutskalle, Jacobsson.” 
”Och vad tusan är en… Smutskalle för någonting?”
”Det borde väl du veta, det kan inte vara första gången som någon…”
” I mitt land förolämpar vi inte varandra” Sa jag kyligt. ”Och du kan vara alldeles lugn” la jag till.
”Mitt blod är helt rent, om det är de du syftar på”
Dracos leende hade försvunnit, nu såg han bara kallt, nästan ilsket på mig.
”Du skulle passa väldigt bra tillsammans med Granger” Sa han kyligt , vände på klacken och spatserade därifrån.
”Granger..?” Jag stod kvar och såg efter honom som ett stort frågetecken.
”Han är knäpp” Jag suckade, vände mig om och strök Shanti över fjädrarna.
Hon hoade medhållande.
”Och hans pappa är knäpp… och dem andra tre är knäppa. Jösses gumman… Vi verkar ha hamnat på ett ställe fullt av idioter” Jag pussade försiktigt Shanti på huvudet.
”Låt oss bara hoppas att inte hela England vimlar av dem” 
Efter min första dag här så kände jag mig inte särskilt hoppfull.