Det är skumt.

mitchan är inloggad.

Hej, mina fina vänner! Efter en liten paus, kommer ett till kapitel! Som ni minns, fick Quirinus veta att han och Snape, tyvärr, måste vistas i samma rum när de har straffkommendering. Vi får se hur det går!

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


_________________________________________________________________


Kapitel 54


På kvällen följande dag gick Quirinus mot klassrum elva med så långsamma steg som möjligt. Ända sedan han vaknade, hade han varit jättenervös. Att vistas i samma rum som Snape var det sista han ville göra. Tanken på vad hans fiende skulle göra eller säga, fick det att krypa i skinnet. Professor Snigelhorn stod i dörröppningen och visade in honom. I rummet fick Quirinus syn på en massa smutsiga bestick och lukten av olika matrester fick det att vända sig i magen på honom.
Snape var redan där och såg rasande ut när deras blickar möttes. Trolldrycksläraren stängde dörren och sa:
”Ja, ni förstår nog vad ni ska göra. Alla dessa bestick ska putsas… utan magi.”
”Men det kommer ju ta jättelång tid!” utropade Snape argt. ”Det kan inte hjälpas”, sa Snigelhorn strängt. ”Du och mr Quirrell har gjort fel, båda två.”
”Quirrell slog mig!” fräste Snape.
Innan Quirinus hann öppna munnen, sa Snigelhorn:
”Du retade upp honom genom att säga elaka saker om hans mamma!” Han såg mycket bister ut. ”Ge mig era trollstavar och sätt igång nu.”
Quirinus gjorde som han blev tillsagd och tog en gaffel som han började rengöra. Han gjorde sitt bästa för att ignorera den äldre pojkens mördande blickar, men kalla kårar gick längs ryggraden.
Plötsligt slogs dörren upp och professor McGonagall rusade in.
”Åh, Horace!” utropade hon med andan i halsen. ”Jag behöver din hjälp! En förstaårselev från Hufflepuff har råkat spilla ut sitt elixir över hela sig och hon håller på att svälla upp! Jag vet inte vad jag ska göra.”
”Lugn”, sa Snigelhorn och reste sig snabbt upp, ”jag ska hämta motgift på en gång.” Han vände sig mot Quirinus och Snape och tillade: ”Ni fortsätter. När jag kommer tillbaka, ska allt vara klart.”
Därefter gick han. Quirinus fick en klump i magen när dörren stängdes för nu var han säker på att det skulle bli problem, nu när trolldrycksläraren inte var där. Medan han försökte koncentrera sig på uppgiften, tänkte han på vad som hade hänt när han blivit utmanad att tävla mot Snape i schack.


Tiden tycktes stå stilla, tyckte Quirinus när han betraktade schackbrädet framför sig. I flera minuter hade han spelat mot Snape och kallsvetten bröt fram i pannan. Han ångrade nästan att han hade gått med på att utmana honom. Snape såg på honom med ett hånflin.
”Nå, Quirrell”, sa han med silkeslen röst. ”Du verkar visst ha slut på idéer! Som det ser ut, verkar du inte vara bra på trollkarlsschack heller!” Hans leende blev spydigare och Wincott, som stod bredvid, skrattade elakt.
James, som hade kommit för att titta på, blängde på dem, innan han vände sig mot Quirinus och viskade:
”Bry dig inte om honom. Du lyckades ju vinna över mig och Remus igår, eller hur? Då kan du ta honom!” Han log uppmuntrande.
Quirinus nickade bara till svar medan han drog sig i kragen för att få luft. Plötsligt såg han hur han skulle flytta sina spelpjäser och började genast ge dem order. Det dröjde inte länge förrän Snapes kungs krona föll på brädet.
”Du vann!” utropade James glatt.
”Jag… jag gjorde det!” viskade Quirinus, medan en våg av förvåning sköljde över honom, men sedan blev han glad. Snape såg först förbryllad ut, men sedan utbrast han:
”Det är fusk! Han var ju chanslös nyss!” Han vände sig till Quirinus och tillade: ”Du fuskar, din lilla snorunge! Du har förtrollat dina pjäser! Erkänn!” Han reste sig upp och gick runt bordet med knutna nävar.
James var lyckligtvis snabbare och ställde sig mellan dem. ”Lägg av!” sa han bestämt. ”Jag har stått här hela tiden och Quirinus drog aldrig fram sin trollstav. Han vann med ärligt spel, och kan du inte finna dig i det, kanske du ska låta bli att spela mot honom.”
Snape rodnade innan han vände på klacken. Quirinus kände hur glädjen spred sig i honom. För första gången hade han lyckats vinna över sin fiende.


Minnet fick Quirinus att känna en liten gnista av triumf.
”Allt det här är ditt fel!” skrek Snape plötsligt.
Quirinus vände sig mot honom.
”Vad… vad menar du?”
”Du slog mig, och så får jag ändå straffkommendering!” fräste Snape. ”Du har förstört hela min kväll!”
”Om… om du inte retat mig”, sa Quirinus med stadig röst, ”hade jag hållit mig lugn! Då skulle inte Ravenclaw fått fyrtio poängs avdrag. Du kunde ha låtit bli att öppna din dumma mun!” Han blev med ens chockad över vad han just hade sagt. Med bultande hjärta väntade han på en attack, men till sin stora förvåning, såg den två år äldre pojken väldigt lugn ut. ”Så klyftigt av dig”, sa Snape hånfullt. ”Du har väl läst många böcker, så du ska våga säga så där. Du är väldigt olik Nathan, har jag hört!”
Quirinus svalde hårt, för han gillade inte tonfallet.
”Vad… v-vad vill du säga med det?” Han bet sig i tungan när han hörde hur darrig hans röst lät.
Det var som om all styrka han haft tidigare hade försvunnit. ”Tja, min mamma är ju ett år äldre än din pappa”, svarade Snape svävande. ”Mamma har berättat att han var en riktig räddhare.” De svarta ögonen glittrade illvilligt. ”Eller rättare sagt, en tjej som sorterades i Slytherin, berättade för mamma hur rädd han var när de skulle ta båtarna till Hogwarts!” Quirinus kände hur håret reste sig i nacken.
Kan inte Snigelhorn skynda sig på?! tänkte han. Jag vill inte vara ensam med Snape en minut till!
”Du vet alltså inte?” Snapes leende blev obehagligare. ”Då ska jag gärna tala om det för dig. Förstaårseleven åkte i samma båt som din pappa! Han var hur mesig som helst och frågade om det var säkert att sitta i båten! Han trodde nämligen att han skulle åka med droskorna. Tjejen berättade för mamma att Nathan inte var säker på vad som fanns under ytan… eller hur djupt det var. Då var han riktigt gnällig!”
”Sluta!” bad Quirinus, medan strupen snördes samman, för han visste mycket väl att Nathan inte varit så glad över att han och de andra eleverna i hans årskurs skulle åka över sjön. Det hade aldrig funnits möjlighet för honom att ta simlektioner innan han började Hogwarts.
”Jag ser att du vet vad jag pratar om!” Snape fortsatte flina elakt. ”Du vågar vara uppnosig mot mig och se till så jag blöder näsblod. Din pappa kunde inte stå på sig, när han snubblade, utan MacGyver ingrep. Mamma sa också att två killar slängde hans väska i sjön, och han visste inte hur djupt det var! Så MacGyver hämtade den!”
Quirinus svalde hårt innan han viskade:
”Lämna min pappa utanför det här!” Tårarna brände bakom hans ögonlock, men han blinkade hårt. ”Han… har inget med det här att göra!”
Den äldre pojken slängde med sitt svarta flottiga hår.
”Visst, visst. Men din pappa var för rädd för att försvara sig själv, medan du använder knytnävarna. Fast så vitt jag vet, pluggade Nathan hela dagarna, så därför jobbar han som botare! Så lite lika är ni trots allt!”
Han fortsatte putsa sina bestick med självbelåten min. Quirinus tog itu med uppgiften, men fingrarna darrade våldsamt.
Snigelhorn kom äntligen tillbaka och inspekterade besticken. ”Ja, ni lyckades göra er uppgift”, sa han. ”Nu hoppas jag att ni lär er något av det här och att det inte blir mer bråk mellan er två.”
”Åh, oroa er inte för det”, sa Snape med silkeslen röst. ”Inget kommer att hända.”
Quirinus svarade inte, för han var för upprörd för att säga något.
”Nå, då får ni gå”, sa Snigelhorn.
Quirinus rusade ut det fortaste han kunde och skyndade iväg mot uppehållsrummet.


På natten kunde Quirinus inte sova. Allt som Snape hade avslöjat om hans pappa, fick magen att vända sig. Han ryste när han kom ihåg vad de två eleverna från Hufflepuff hade sagt.
”Pojkarna sa ju att deras mamma tyckte att pappa var en… en vekling! Kan det ha varit hon som bråkade med pappa? Och om hon är samtidigt på Sankt Mungos, hur står pappa ut med henne?!” Han kunde inte hejda sig utan snyftade till. ”Om hon får veta vad som hänt, kommer hon säkert ge sig på pappa!” Tårarna rann nerför kinderna. Saknaden efter Nathan fick hjärtat att värka och han ville inget hellre än att åka hem. Efter ett tag lugnade han ner sig och till slut somnade han.
_________________________________________________________________



Så var straffkommendering äntligen avklarad! Som ni ser, blev det en återblick om hur Quirinus vann över Snape i schack.
Dessvärre har Snape ett vapen för att försöka knäcka Quirinus, och då använder han Nathan! Han nämner vad han har fått höra av sin mamma, som i sin tur har hört det av en elev som blev placerad i Slytherin. Den eleven nämns i kapitel 45.

Det får Quirinus att bli förtvivlad, för han känner ju sin pappa mycket väl. Han tänker även på vad pojkarna från Hufflepuff sa om hans pappa. Hur ska det gå?
Ha det bra! Nästa kapitel kommer inom en viss framtid!


En stor eloge till Avis Fortunae som kommit med tips.

Här kommer ett till kapitel. Som ni minns, så har Mia försökt trösta Quirinus, med tanke på att de andra eleverna i hans årskurs har skällt ut honom för att det blev fyrtio poängs avdrag. Undrar vad som händer nu, för jag tror inte någon i skolan kan ha missat att Ravenclaw har förlorat poäng.

Avis Fortunae ♥


Trezzan ♥

boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


_____________________________________________________


Kapitel 52


Dagen efter grälet med klasskamraterna, kände Quirinus sig tom inombords. När han kom ner till frukosten, tystnade i stort sett alla elever från de olika elevhemmen. Snape och hans kamrater från Slytherin blängde ilsket, medan de yngre eleverna tittade oroligt på honom. Han förstod att hela skolan visste vad som hade hänt och det var därför de gav honom konstiga blickar. När han slog sig ner vid Ravenclawbordet, vände alla klasskamraterna ryggen åt honom. Med en klump i halsen tog han ett rostat bröd, men varje tugga växte i munnen.
Vart Quirinus än gick, kunde han se hur de flesta elever viskade med varandra samtidigt som de pekade på honom. En pojke från fjärde året snäste:
”Bra jobbat, Quirrell! Vi ligger sist för att du skulle klippa till en annan elev!”
”Du kanske ska slå till oss andra också”, sa en sjundeårselev hånfullt.
Varför gick det inte att ha något hemligt på Hogwarts?
”Om Snape ändå inte sagt något”, mumlade Quirinus med nedböjt huvud. ”Då hade jag kunnat slippa allt bråk. Det jag inte ser fram emot, är pappas reaktion när han får brevet.” Oron spred sig inom honom, när han tänkte på att Nathan skulle få veta vad som hänt. Hur skulle Nicole och moster Marie reagera?


När det var dags för lektionen i försvar mot svartkonster, kände han sina rumskamraters blickar bakom ryggen, men han försökte koncentrera sig på lektionen. MacGyver viftade lite med trollstaven och med ens syntes instruktioner på tavlan.
Men just som han skulle säga något, utropade Norman:
”Vissa av oss behöver inte använda magi!”
Ariel, Nancy, Nora och Ramona fnittrade hysteriskt, men Quirinus kände hur han rodnade, samtidigt som en klump i magen bildades.
”Ursäkta mig?” sa MacGyver och tittade på Norman med undrande min. ”Skulle du vilja förklara vad du menar?”
”Quirrell behöver inte utföra magi för att försvara sig”, förklarade Norman spydigt och sneglade föraktfullt på Quirinus. ”Han kan använda knytnävarna!”
Nu brast alla i klassrummet i skratt, utom MacGyver.
”Det räcker!” sa han strängt.
Men Quirinus kände sig genast illamående.
”Jag… jag är ledsen, professor MacGyver, men jag kan inte vara här!” utbrast han förtvivlat. Därefter slet han åt sig sin väska och reste sig upp.
”Nej, snälla”, bad MacGyver. ”Vänta!”
Quirinus sprang dock iväg, medan tårarna rann nerför kinderna. Innan han slängde igen dörren efter sig, hörde han Sylvester säga:
”Nu får de andra eleverna se upp. Det kommer att bli slagsmål!”


Richard hoppade till när dörren slogs igen med en smäll, som fick det att eka i hela klassrummet. Men när han såg hur Howard, Norman och resten av andraårseleverna skrattade och berömde varandra, kunde han inte hejda vreden som sköljde över honom.
”Är ni nöjda nu?!” utbrast han argt.
Det fick barnen att tystna på en gång.
”Men professorn”, protesterade Norman Drinkwater. ”Quirrell slog ju till en elev!”
”Vi fick fyrtio poängs avdrag på grund av honom”, sa Howard Durran anklagande.
”Jag vet mycket väl vad som har hänt. Alla lärare har blivit informerade om händelsen. Men det ger er ingen rätt att håna honom!” sa Richard och lade sin trollstav på katedern. ”Ni var verkligen elaka! Förstår ni inte vad Quirinus går igenom?!”
De andra eleverna såg förvånade ut och sneglade konstigt på varandra.
”Jag tolkar er tystnad som ett nej.” Richard drog ett djupt andetag. ”Då ska jag förklara det för er. Han har förlorat sin mamma och saknaden efter henne är väldigt stor. Vad jag har fått höra, retade Severus Snape upp Quirinus, genom att prata illa om henne och säga att hon ligger nergrävd. Jag säger inte att våld löser något, men jag klandrar inte Quirinus för att han tappade kontrollen!” Han såg sig om i klassrummet. Tystnaden lade sig och det var som om luften var laddad med elektricitet. Nancy Fowler pillade på en ljusröd hårslinga, medan tvillingarna Armstrong och Ariel Weston tittade skrämt på honom.
”Jag är mycket besviken på er”, sa Richard bistert efter några sekunder, som kändes väldigt långa. ”Ni borde verkligen skämmas, allihop! Ni bryr er mer om poängen, än om stackars Quirinus. Om mr Snape hade sagt elaka saker om era föräldrar, hade ni inte blivit glada. Dessutom verkar ni tro att vi lärare inte ser eller hör något. Jag vet att ingen av er har visat ert stöd till Quirinus, sedan han kom tillbaka från begravningen. Professor Dumbledore hade rätt i att säga till alla elever att inte tjata på Quirinus om Mia, men det är skillnad på att pressa och på att fråga hur han mår. Men ni och de andra eleverna har bara viskat med varandra och sedan tystnat när ni ser att han kommer förbi.”
Ännu en gång fylldes klassrummet av en besvärad tystnad, men Richard kunde se hur Quirinus klasskamrater verkade fundera ordentligt. Till hans stora lättnad såg han att Norman och Sylvester verkade skämmas, för de rodnade djupt.
Till slut räckte Terry Hopkins upp en darrande hand och sa: ”Vi… vi vet bara inte… vad vi… ska säga om hans mamma.” ”Då är det bättre att ni talar om det för honom, istället för att behandla honom som luft”, föreslog Richard. ”Om ni är rädda att säga fel, kan ni bara erbjuda att han får prata med er.” Han mindes hur snälla Nathan och resten av hans rumskamrater varit mot honom, när de fick höra att Sophie hade gått bort. ”Jag kan tala om för er att jag vet hur jobbigt det är för Quirinus. När jag var femton år, dog min mamma under sommarlovet.” Han såg hur eleverna flämtade till innan han fortsatte: ”När jag kom tillbaka, var alla mina rumskamrater väldigt förstående och stöttade mig. De begrep att jag behövde få prata om min mamma, men också att jag ibland behövde få tänka på annat.” Han harklade sig och tillade: ”Ni får gå tidigare, för ni behöver fundera över det jag har sagt.” Eleverna såg ännu mer skamsna ut när de packade ihop sina saker och gick iväg.
Richard viftade bort anvisningarna på tavlan och samlade ihop alla böcker innan han lämnade klassrummet för att leta efter Quirinus. Medan han gick, mindes han när i stort sett alla elever på Hogwarts fick veta vad som hänt Sophie.

Richard och Nathan gick mot entrén för att gå till växthuset där de skulle ha första lektion i örtlära.
”Säg MacGyver!” ropade någon bakom dem plötsligt. ”Tror du att du kan hålla dig lugn på lektionen idag?”
Richard vände sig om och fick syn på Gilbert Lopez som stod där med ett elakt leende.
”Vad pratar du om?” frågade Richard milt förvånad.
”Tja, du kanske grinar med tanke på vad som hände i somras!” skrattade Gilbert hånfullt.
”Låt honom vara!” utbrast Nathan, som såg arg ut. ”Det… det är inte snällt sagt!”
Gilbert låtsades inte höra, utan fortsatte:
”Vad skulle din mamma säga om hon såg dig lipa?”
”Hon skulle säga åt mig att fortsätta”, sa Richard lugnt. Han gick fram till Lopez och lade en hand på hans axel. ”Det är snällt att du bryr dig om hur jag mår”, tillade han vänligt. ”Jag lovar att göra likadant om du är ledsen.”
Det fick Gilbert att tappa hakan.
”Men… men…”, stammade han fram. ”Hur… hur…” Han avbröt sig och gick iväg med häpen min.
”Att du vågade säga så!” sa Nathan förvånat. ”Jag hade aldrig kunnat göra likadant.”
”Det var ingen konst”, sa Richard och log. ”Jag ville bara att han skulle tappa kontrollen och det lyckades. Han kommer nog undra hela dagen vad jag sa. Vad tror du?”
”Ja, det kanske han gör”, sa Nathan, och smålog.

Richard log när han kom ihåg hur snopen Lopez hade sett ut under resten av den dagen.
”Det fick honom verkligen att tappa fattningen”, sa han för sig själv. ”Men även om jag inte slåss, så förstår jag varför Quirinus blev arg. Om inte annat, tror jag att jag hade gjort likadant mot Lopez ifall han hade börjat håna mig för att han har en mamma. Detsamma gäller Stuart Denton och Gilberts stöddiga kusin. Hon var riktigt hemsk!”
Han ryste lite, men skakade av sig känslan. Nu var det viktigt att hitta Quirinus och se hur han mådde. Medan han gick såg han några av Quirinus klasskamrater tittade ner i golvet. Jag tror att budskapet gick fram, tänkte Richard nöjt. Jag hoppas för deras egen skull att de säger förlåt till Quirinus.
_________________________________________________________


Ja, mina vänner! Nu förstår ni kanske varför jag gjorde så att klasskamraterna skällde på Quirinus i kapitel 50. Det var för att det skulle bli lite drama i detta avsnitt, men också för att ge Richard en anledning att visa vad han går för. ♥

Om ni går tillbaka till kapitel 48, så tycker Remus om MacGyver, för att han ingriper när det behövs.
Som ni märker, läxar Richard upp andraårseleverna och sedan ger han dem råd hur de ska bemöta Quirinus.
På samma gång berättar MacGyver att hans mamma dog när han var femton, så han vet vad han pratar om. Och i återblicken gav han Gilbert Lopez svar på tal! Hehehe!

Tack till Avis Fortunae som kommit med bra tips!

Här kommer ett nytt kapitel, på årets sista dag! Kan lova att det blir mycket känslor som spelar stor roll i detta, då Mia inte finns längre. Det gör så att både Quirinus och Nathan blir vilsna.

Avis Fortunae♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


_______________________________________________________________



Kapitel 55


Terminen avslutades och Quirinus kände en enorm lättnad inom sig. På tåget hem läste han en bok för att skingra tankarna, men han kunde ändå inte glömma bort brevet som Flitwick skulle skicka till hans pappa.
”Pappa kommer inte att bli glad, det vet jag”, mumlade han för sig själv och slog igen sin bok. ”Jag undrar vad mamma skulle ha sagt om hon hade levt.”
Vid det laget steg en snyftning i strupen av dåligt samvete och saknad. Han hade inte tänkt på Mia sedan han fick utskällningen av sin elevhemsföreståndare. Det värkte i hjärtat när han tänkte på att Mia inte skulle ta emot honom och krama honom extra hårt efter att inte ha setts på flera månader.
”Jag önskar du var här, mamma!” viskade Quirinus medan tårarna rann nerför kinderna. ”Du skulle försöka prata med pappa och be honom att inte skälla på mig.”
Tåget stannade äntligen, men när han skulle lämna sin kupé, ställde sig någon i vägen. Snape stod och såg på honom medan de svarta ögonen glittrade elakt.
”Så Tråkmånsen har lipat igen!” sa han med ett försmädligt leende.
”Lämna mig ifred”, bad Quirinus förtvivlat. ”Jag… jag vill inte bråka med dig!”
”Nej, för då blir ju Nathan besviken över dig, eller hur?” Den äldre pojkens flin blev elakare.
Quirinus svarade inte, för han var redan ängslig.
”Du är inte så kaxig efter straffkommenderingen”, konstaterade Snape belåtet. ”Det är klart, det kom väl som en chock att din pappa var en riktig gnällspik när han skulle åka med båtarna!” ”Snälla”, viskade Quirinus. ”Det är första gången vi firar jul utan mamma! Pappa har fått vara ensam i det stora huset!” Hans fiende såg ännu mer nöjd ut. ”Ja, som jag sa, så får du hoppas att Nathan ger dig en massa näsdukar!” Han log elakt innan han gick.
Quirinus skyndade sig ut medan han torkade sig i ansiktet med ärmen.
"Quirinus! Här är jag!” ropade någon bakom honom, när han kom ut på perrongen.
Quirinus vände sig långsamt om och strupen snördes samman.
Nathan, som kämpade sig fram mot honom, såg magrare ut och han verkade trött, men trots det log han ett blekt leende. När de omfamnades, viskade han:
”Det är så härligt att se dig igen! Det känns nästan som en evighet sedan vi sågs.”
”Det tycker jag också”, sa Quirinus med en klump i halsen. Men han blev illa till mods när han såg ur ögonvrån hur Snape log retsamt honom innan han styrde stegen mot en lång slank kvinna med mörkt hår, buskiga ögonbryn och långsmalt gulblekt ansikte. Hon sken som en sol när hon kramade om Snape.
”Vi får börja röra på oss”, sa Nathan och svängde på staven så att Quirinus koffert svävade ut. ”Vi har så mycket att prata om.” Hans ton var överdrivet glättig, men Quirinus kunde se att ögonen var sorgsna.
När han vände sig om, såg han hur den gulbleka kvinnan såg chockad ut när hon lyssnade på vad Snape berättade. Sedan följde hon hans blick mot Quirinus och Nathan och såg rasande ut.
Quirinus skyndade på stegen mot parkeringen, så att Nathan nästan fick småspringa efter. Han såg lite förbryllad ut, men följde snabbt efter sin son.


Väl i bilen sa Quirinus inte ett ord. Han stirrade ut genom fönstret och såg hur snöflingorna föll som ett mjukt täcke. Nathan gav honom en orolig blick i backspegeln.
”Hur var terminen?” frågade han försiktigt.
”Bra”, svarade Quirinus entonigt. ”Jag var lite orolig för att du inte skrev något brev efter att du åkte tillbaka”, sa Nathan. ”Det förstår du väl?”
Quirinus nöjde sig med att nicka, för han var alldeles säker på att han skulle börja gråta när som helst. Fadern såg mer bekymrad ut.
”Du är väldigt tyst. Är det något du vill berätta?”
”Nej.” Quirinus svalde hårt. ”Jag vill bara hem.” Tystnaden lade sig och det blev en väldigt spänd stämning.


Efter en stund var de äntligen hemma.
”Skulle du vilja ha något att äta?” undrade fadern när de kom in.
”Jag är inte så hungrig”, mumlade Quirinus.
Nathan såg ännu mer ängslig ut.
”Du är väl inte sjuk?”
”Jag är inte så hungrig”, upprepade Quirinus medan han hängde av sig jackan. ”Jag… jag…” Han avbröt sig. Tanken på att han skulle råka berätta om straffkommenderingen skrämde honom.
”Kan du inte tala om för mig vad som hänt?” bad Nathan. ”Du förstår väl att jag…”
”Jag vill vara ensam!” utbrast Quirinus, som inte kunde behärska sig längre. ”Det är det värsta jullovet i mitt liv!” Nathan verkade förstå, för han såg medlidsam ut.
”Jag… jag vet att det blir annorlunda i år”, sa han försiktigt. ”Men… men vi får försöka att…”
”Att vad då?!” avbröt Quirinus, som kände hur vreden brann inom honom. ”Låtsas att allt är bra?! Är det vad du menar? Att allt är normalt och att mamma är här? För det är hon inte! Försök inte få mig på andra tankar!” Han visste att han var orättvis, men det kunde inte hjälpas.
”Snälla Quirinus.” Nathan såg vädjande på honom. ”Det var inte så jag menade. Jag vill bara säga att vi får försöka hålla…”
”Jag vill inte prata mer!” Quirinus kände hur allt snurrade runt. ”Låt mig vara, okej?!” Han vände på klacken och rusade uppför trapporna. När han hade stängt dörren, slängde han sig på sängen och grät bittert. Allt som hade hänt under den sista veckan åt upp honom inifrån.
”Det var så klart Snapes mamma som stirrade på oss!” viskade han förtvivlat. ”Tänk om hon berättar allt för farmor?! De bor ju trots allt nära varandra!” Han begravde ansiktet i kudden och lät tårarna rinna.


Nathan gick uppför trapporna och satte örat mot dörren till sonens sovrum. Där inne hördes förtvivlade snyftningar, vilket fick honom att känna sig illa till mods. Med tungt hjärta gick han till sitt eget sovrum och satte sig på sängen. Quirinus utbrott hade fått honom att tappa kontrollen lite grann.
”Han är förstås förvirrad”, mumlade han för sig själv. ”Dessutom är han ju tretton år, så det är ju extra jobbigt.” Nathan vände sig mot bröllopsfotot ovanför sängen. Det värkte i hjärtat när han såg sin hustru le strålande mot kameran och han drog en skälvande suck. ”Åh, Mia”, viskade han. ”Jag önskar att du var här. Allt är så jobbigt. Och Quirinus saknar dig, det märks. Jag kommer så väl ihåg hur han glatt berättade för oss om lektionerna och biblioteket. Nu satt han tyst och dyster, och när jag försökte prata med honom, var han nästan frånvarande!” Han begravde huvudet i händerna. ”Det kommer att bli tufft. Men jag får inte ge upp! Jag måste vara stark för Quirinus skull. Men också för min egen.”
Han blev fundersam när han tänkte på hur Quirinus hade skyndat iväg mot parkeringen. Som om han var rädd för något, eller någon. Nathan bet sig i läppen när han kom ihåg att en gulblek kvinna hade tittat konstigt på honom och Quirinus, som om hon var arg på dem. Hon hade sett bekant ut. ”Jag vet att jag såg henne på Hogwarts”, mumlade han och ryste. ”Hon var en av dem som skrattade åt mig när jag snubblade på festen. Och dagen efter händelsen hånade hon mig för att jag hade frågat om det var säkert att sitta i båten. Hon måste ha hört det av den där näbbgäddan som retade mig när vi åkte med båtarna!” Han suckade sorgset, men sedan blev han fundersam. ”Jag undrar varför hon såg så ilsken ut.”
Nathan ruskade på huvudet för att glömma kvinnan. Tröttheten tog över och när han lutade sig mot kuddarna, föll han i en orolig slummer.
________________________________________________________________


Ja, så har Quirinus kommit hem. Men han är upprörd och vill inte prata med sin pappa. Det beror på att Snape har skvallrat för sin mamma om vad som hänt. Det resulterar i att hon blänger ilsket på Quirinus och Nathan

Nathan har också fått något att tänka på, för kvinnan från stationen verkar bekant, tycker han. Som om det inte räcker, saknar han Mia.

Tack till Avis Fortunae som kommit med tips!
Gott nytt år på er allihop! Nästa gång jag postar, har det nya året hunnit börja.

Om tre dagar är det julafton och då kommer jag inte ha tillgång till datorn och jag åker hem redan i morgon till föräldrarna, så ni får ett kapitel nu som en julklapp i förskott!

Förra gången skällde Richard ut Quirinus klasskamrater ordentligt, för att de verkar bry sig mer om poängen än om Quirinus. Det fick Norman och de andra barnen att skämmas. Nu ska vi se hur det går.

Avis Fortunae ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Ellpotter09, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


__________________________________________________________________


Kapitel 53


Tårarna strömmade nerför kinderna på Quirinus, där han satt i ett toalettbås. Han hade aldrig känt sig så eländig som han gjort på MacGyvers lektion, med tanke på vad Norman och Sylvester hade sagt. Flickornas skratt ekade i huvudet på honom, vilket gjorde det hela värre.
Quirinus grät bittert, för han visste inte om MacGyver var arg på honom för att han hade lämnat lektionen. Steg hördes och han försökte kväva snyftningarna. Om det var Snape och Wincott, ville han inte bli upptäckt.
”Såg du den där andraårseleven från Ravenclaw?” frågade en pojkröst.
”Du menar Quirrell?” sa en annan pojke.
Quirinus tystnade tvärt när han hörde sitt efternamn. Med viss tvekan öppnade han dörren till båset på glänt och fick se två pojkar från Hufflepuff, som han hade sett några gånger i korridorerna.
”Just han”, sa pojken som hade pratat först och strök undan sitt smutsblonda hår från ansiktet med en stor, trubbig hand. Den andre pojken, som hade isblå ögon, frågade:
”Vad är det med honom?”
”Jag såg honom springa ut från professor MacGyvers klassrum”, sa pojken med smutsblont hår. Han hade samma kyligt blå ögon som den andre. ”Det går ju rykten om att han slog till Severus Snape från Slytherin. Dessutom ligger Ravenclaw sist!”
”Hur då sist?” Pojken, som hade svart hår och var betydligt mindre än den andre, såg frågande ut. ”Vad har det med Severus Snape att göra?”
”Ravenclaw fick så klart poängavdrag när Quirrell slog till en annan elev!” förklarade den smutsblonde.
”Men det är ju konstigt”, sa den mörke och såg ut att fundera skarpt. ”Mamma har ju gått i samma årskurs som hans pappa och hon säger att Nathan Quirrell var en riktig räddhare!” Quirinus kände hur hjärtat slog hårt när han hörde faderns namn.
”Stackars mamma!” Den blonde pojken suckade djupt. ”Hon och Nathan jobbar ju båda på Sankt Mungos. Hur står hon ut?!”
”Undrar jag också, brorsan.”
Quirinus fick en kall klump i magen, för de där pojkarna lät inte så trevliga.
Om deras mamma har varit dum mot pappa, tänkte han bistert, så undrar jag hur han står ut med henne!
De båda pojkarna gick iväg. När de var borta, grät Quirinus ännu mer.
”De kanske berättar för sin mamma vad jag har gjort”, viskade han. ”Då får pappa det ännu jobbigare!” Han slog händerna för ansiktet medan tårarna rann.
Då hördes steg ännu en gång och någon sa:
”Quirinus? Är du där?”
Quirinus kikade ut och fick syn på MacGyver, som såg orolig ut.
”Där är du”, sa han och kom fram till honom. ”Jag har letat efter dig.”
”Jag är ledsen”, mumlade Quirinus medan han strök undan tårarna. ”Men jag orkade inte höra när mina klasskamrater skäller på mig!” Han började gråta på nytt.
MacGyver lade en tröstande arm om hans axlar och sa:
”Du ska inte be om ursäkt. När du lämnade klassrummet, gav jag dina rumskamrater en rejäl utskällning. Jag talade om för dem att de borde förstå vad du går igenom och att de borde bry sig mer om dig än om poängen. Dessutom påpekade jag för dem att de inte skulle bli så glada om Snape sa elaka saker om deras föräldrar.”
Det blev tyst några sekunder.
”Jag tror ändå inte de kommer förstå”, muttrade Quirinus. ”De kommer att kasta sig över mig och anklaga mig för att vara er gullegris!”
”Jag tror inte det”, sa MacGyver vänligt. ”De såg riktigt skamsna ut. Jag talade även om för dem att de borde stötta dig när det gäller Mia.”
Quirinus var fortfarande inte övertygad. Han tvekade innan han sa:
”De har ju inte sagt ett ord om henne sen jag kom tillbaka från begravningen! De… d-de har bara behandlat mig som om jag har en obotlig sjukdom!”
”Det har jag sett”, sa MacGyver. ”Men jag sa att om de inte vet vad de ska säga, kan de vara ärliga.” Han log och tillade: ”Jag såg dina kamrater i korridoren och de verkade skämmas, som hundar!” Quirinus kunde inte låta bli att le genom tårarna. Han tvättade ansiktet och följde med MacGyver.
Under dagen märkte Quirinus att MacGyver hade rätt, för klasskamraterna var inte så kyliga mot honom som de varit på morgonen. Istället såg de väldigt ångerfulla ut och Norman bad till och med om ursäkt när det var dags för middag. Till och med de äldre eleverna verkade ha lugnat sig, så Quirinus gissade att MacGyver hade pratat med dem också. Slytherineleverna blängde dock argt på honom, men han kunde inte vänta sig annat.


När middagen var avslutad, blev Quirinus ombedd att komma till Flitwicks kontor, så han skyndade sig dit.
Väl där inne tittade Flitwick strängt på honom ett par oändligt långa sekunder innan han sa:
”I morgon kväll ska du och mr Snape göra er strafftjänst. Prick klockan sju ska ni komma till klassrum elva.”
Quirinus svalde hårt, för han ville inte vistas i samma rum som Snape.
”Kan vi inte få olika straff?” bad han ängsligt. ”Jag vill inte möta Snape!” ”Jag kan inte ändra på det”, sa Flitwick och för ett ögonblick såg han medlidsam ut. Men sedan blev han bister och sa: ”Ni har båda gjort fel och därför får ni ta ert ansvar. Kila iväg nu.”
Quirinus lydde och gick iväg. Med nedsänkt huvud gick han mot biblioteket för att skingra tankarna. Han slog sig ner vid ett bord och begravde ansiktet i armarna.
Varför kunde inte Snape bli avstängd? tänkte han bittert. Då skulle jag slippa honom och hans skryt! Det är verkligen inte rättvist!
En hand lades på hans axel och när han tittade upp, såg han att Lily och Remus stod där. Båda såg medlidsamma ut.
”Hur mår du?” frågade Lily försiktigt.
”Inget vidare”, mumlade Quirinus dystert. ”Allt är bara så orättvist!”
”Vad menar du?” undrade Remus och slog sig ner vid bordet. ”Har det att göra med Snape?”
”Ja”, svarade Quirinus. ”Vi ska ha straffkommendering klockan sju i morgon kväll! Och vi ska vistas i samma rum! Det är precis det jag vill!” tillade han sarkastiskt.
Remus och Lily utbytte en menande blick med varandra.
”Vi vet att det var han som retade upp dig”, sa Lily och suckade medkännande. ”Det är ju, som du vet, svårt att hålla något hemligt.”
”Jag vet!” muttrade Quirinus surt. ”Det värsta var att mina klasskamrater blev arga på mig, när de fick veta varför Ravenclaw hade förlorat fyrtio poäng!” Han berättade vad som hänt efter att han hade slagit till Snape.
Både Remus och Lily lyssnade uppmärksamt, medan de såg bekymrade ut.
När Quirinus var klar, sa Remus:
”Huvudsaken är att MacGyver sa ifrån.” Han log uppmuntrande. ”Det är ju bra att Norman sa förlåt till dig”, tillade han.
”Och vi förstår dig”, sa Lily vänligt. ”Det var Snape som gjorde dig arg, så jag tycker han bad om att du skulle slå till honom.” ”Det är ju en tröst”, sa Quirinus och log. ”Hoppas bara att det inte tar för lång tid”, tillade han.
”Det är bara att bita ihop”, sa Remus. ”I bästa fall håller en lärare koll, så Snape inte vågar bråka med dig.”
Vid de orden kände Quirinus sig lite bättre till mods. Efter att ha sagt hejdå till sina vänner, begav han sig till uppehållsrummet.
____________________________________________________________


Ja, så har MacGyver och Quirinus fått en pratstund. Sedan har klasskamraterna bett om ursäkt, vilket är tur.
Men det har dykt upp två mystiska killar. Och de verkar inte så vänliga direkt. Och deras mamma jobbar på samma ställe som Nathan. Vad ska hända om de berättar hör henne vad som hänt?

Som om det inte räcker, får Quirinus veta att han och Snape ska vistas i samma rum när de har straffkommendering! Ve och fasa! Hur ska det gå?
Tur att Lily och Remus stöttar honom.

God jul på er! Hoppas ni får trevliga julklappar och har det mysigt! (Men ät inte för mycket godis, så ni får ont i magen! ) Vi får se när nästa kapitel kommer.

Ännu ett nytt kapitel så här innan jul. Som ni minns, hade Quirinus klasskamrater, tyvärr, fått veta att Ravenclaw har fått fyrtio poängs avdrag. De konfronterade Quirinus, som i sin tur erkände, för han kände sig inträngd i ett hörn. De andra barnen blev arga och började klaga om att det är hans fel. Det brast för Quirinus och han skällde ut dem, för han fick känslan av att ingen av dem förstår hur dåligt han mår.


Avis Fortunae ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09, Trezzan och Fanny Lawiise ♥



Nu ska vi få möta Mia igen, efter en väldigt lång tid. Här är hon ett spöke, som hon var i kapitel 32. (Det som Avis Fortunae har skrivit.)
_____________________________________________________________


Kapitel 51


Med en suck av medkänsla betraktade Mia sin son, där han låg i sin säng på Hogwarts. Quirinus rörde oroligt på sig i sömnen och ibland snyftade han till. Mia visste varför han var ledsen. Ända sedan hon avled, hade hon blivit en ande och vakat över sin son som en hök. Hon ryste vid minnet av hur de andra barnen hade skällt på honom, eftersom de förlorat poäng från det elevhem Quirinus tillhörde.
Mia kände ett stygn av ilska mot den andre pojken, som bodde i närheten av hennes svärmor. Om han bara hade hållit tyst och inte hånat Quirinus, skulle allt varit bra. Då hade hennes annars lugne pojke inte slagit till honom. Quirinus gav ifrån sig ett darrande andetag, som följdes av ett svagt kvidande. Mia slog sig ner på sängkanten och strök honom över håret.
”Du stod bara på dig”, viskade hon ömt. ”Den där pojken retade upp dig, bara för att du saknar mig, så jag förstår varför du inte kunde behärska dig.” En djup suck hördes från sonen, som fortfarande sov djupt. Mia fortsatte stryka honom tröstande över håret medan hon tänkte på hur olika de egentligen var. När hon var liten, hade hon fått vänner redan när hon var fyra år och lekte med grannarnas barn. I skolan hade hon blivit populär bland flickorna och pojkarna.
Quirinus däremot hade alltid varit ensam. Trots hans försök att vara vänlig, hade han inte fått vara med hennes barndomsvänners barn. Till och med grannarnas barn hade tittat konstigt på honom. Det kunde förstås bero på att han var väldigt försiktig av sig och så otroligt blyg. Mia bet sig i läppen när hon mindes vad som hade hänt när Quirinus var åtta år.


Mia hängde upp det sista klädesplagget på tork och drog en suck av lättnad. Hon kastade en blick på sitt armbandsur och såg att klockan var kvart över två. Eftersom hennes son var ute i skogen, som låg endast ett fåtal meter från deras hus, kunde hon ta en kopp te och läsa en bra bok under det stora äppelträdet. Medan tevattnet kokade gick hon till vardagsrummet, och medan hon letade bland titlarna, log hon för sig själv. Hon mindes Quirinus min när han hade sett några barn gå förbi huset och frågat om han fick följa med dem. Mia hade gladeligen gått med på det, för hon tyckte det var bra om hennes son fick umgås med barn i sin egen ålder.
”Det skulle inte vara dumt om någon av dem har magiska krafter”, sa Mia för sig själv när hon drog ut Jane Eyre ur bokhyllan. ”Då har Quirinus redan en vän när han börjar Hogwarts om tre år.”
Med den glada tanken gick hon tillbaka till köket för att göra en smörgås. Men just som hon tog fram en kopp, hörde hon hur ytterdörren öppnades och sedan slängdes igen med en smäll, som fick henne hoppa till. I nästa sekund kom Quirinus inrusande till köket med ansiktet randigt av tårar.
”Quirinus!” sa Mia förvånat. ”Vad har hänt?”
Hennes son svarade inte, utan grät förtvivlat. Mia såg att hans byxor var trasiga och smutsiga, och armarna var såriga. Som om det inte räckte, var boken Skattkammarön, som han hade fått i födelsedagspresent av henne, blöt och lerig. Hon gick fram till honom och lade en arm om hans axlar.
”Vad har hänt?” upprepade hon försiktigt. När hon fortfarande inte fick något svar, tillade hon: ”Du är alldeles blodig om armarna och smutsig. Dessutom verkar du upprörd och ledsen.”
Quirinus snyftade ett par sekunder, innan han viskade:
”De… de andra barnen gjorde narr av mig! De lurade mig!” Han slog händerna för ansiktet. Mia tog honom upp till badrummet innan hon plockade fram plåster, rena kläder och handdukar. När hon kom tillbaka, fyllde hon handfatet med ljummet vatten innan hon slog sig ner bredvid sin son. ”Berätta nu vad som har hänt”, uppmanade Mia vänligt medan hon baddade såren på hans armar.
Quirinus snöt sig innan han med darrande röst sa:
”De… de där barnen var så elaka mot mig! Elton Burton v-var värst! Han… han fick Dylan, Flynn, Flora och Wilma att skratta åt mig!” Han grät igen och flera nya tårar rann nerför kinderna.
”Vad gjorde han?” undrade Mia skarpt, medan hjärtat slog hårt. Ilskan smög sig in i henne, men hon höll tyst för sin sons skull.
”Jag hann ikapp dem och frågade om jag fick vara med. De såg att jag hade boken med mig, och sneglade konstigt på varandra. Elton frågade varför jag hade med den och jag sa att jag gillar att läsa”, förklarade Quirinus. ”Jag märkte att Dylan, Flora, Wilma och Flynn såg förvånade ut. Men så sa Elton att han tyckte det verkade intressant och sa att jag naturligtvis fick följa med. Medan vi småpratade, sa jag också att jag gillar att pressa blommor. Då hörde jag hur Dylan skrattade, men Elton sa åt honom att vara tyst. Sen lade han armen om mina axlar och sa att det lät intressant och att han önskade att han kunde läsa en så tjock bok som jag gör… och pressa blommor också. Det visade sig att han bara låtsades hjälpa mig, för han hade en baktanke!” Han rodnade djupt men tillade: ”Sedan gick vi en bit in i skogen. Flora bad mig läsa ur boken och Wilma höll med. Flynn och Dylan nickade också instämmande, och jag… jag trodde på dem! Jag satte mig på en trädgren och började läsa högt för dem. Jag… jag var så inne i berättelsen, så jag hade inte märkt att Elton smög bakom mig. Innan jag visste ordet av, fick jag en så kraftig knuff så jag ramlade i en lerpöl som låg framför mig. Det fanns stenar i den, så jag skrapade upp byxbenen så det gjorde ont! Och boken blev alldeles lerig.” Han bet sig i läppen och snyftade.
”Fortsätt”, bad Mia vänligt. ”Du är jätteduktig.”
Hennes son såg tveksam ut innan han fortsatte:
”Elton skrattade och sa att jag var hur lättlurad som helst! Jag sa att han hade ju hjälpt mig när Dylan skrattade åt mig. Han flinade elakt och sa att han bara bluffade, i och med att han tycker jag är löjlig som läser och pysslar med blommor. Sen nappade han åt sig boken och sprang iväg med den, tillsammans med de andra barnen. Jag kämpade för att komma upp ur leran och sen sprang jag efter dem, för deras elaka skratt hördes. Jag blev tvungen att rusa genom några taggiga buskar, för det fanns ingen annan väg. De stod vid en bäck och när de såg mig, skrattade de och började slänga boken till varandra, trots att jag skrek åt dem att sluta. Plötsligt hamnade den i vattnet.” Quirinus strök undan tårarna som rann nerför kinderna. ”Jag plockade upp den och Elton sa att han gissade att jag skulle hänga den på tork. Dylan skrattade och sa att jag var töntig. Flynn, Flora och Wilma talade om att det är larvigt att gilla böcker. Sedan sprang de iväg.”
”Vad elakt!” utbrast Mia och kramade sin son. ”De är bara fega och dumma! Deras föräldrar ska få veta vad som hänt. Och du får fortsätta bli hemskolad. Du behöver dem inte.”
”Jag har dig.” Quirinus pressade fram ett leende. ”Och pappa.”
”Det har du”, sa Mia uppmuntrande. ”Men på Hogwarts hoppas jag att du får vänner, som gillar dig precis som du är.”


Mia kände hur en rysning for genom henne, när hon mindes den gången. De andra barnens föräldrar hade lyckligtvis varit förstående och pratat med dem, men sedan den dagen, ville Quirinus aldrig träffa dem, vilket var förståeligt.
”Jag önskar att jag hade följt med”, viskade hon. ”Då hade de inte vågat vara elaka. Men nu är dina klasskamrater arga på dig. De borde tycka att du är viktigare än poängen. Och de vore bättre om de blev arga på den där pojken istället.” Hon pussade sin son på pannan innan hon kastade en blick mot fönstret. Det var snart gryning och hon ville inte skrämma Quirinus. Det var inte dags för dem att mötas än. En liten tår rann nerför hennes sons kind.
”Jag finns hos dig”, sa Mia vänligt. ”Vi kommer att mötas igen.”
_______________________________________________________________




Ja, mina vänner, som ni ser stannar Mia kvar som en vålnad. Det beror på att hon vill vaka över Quirinus, som är hennes ende son.

Och, ja, jag medger att det är skumt att Quirinus krafter inte kommer fram när ungarna i återblicken är otrevliga mot honom. (Tänk på vad Harry var med om, innan han visste att han var trollkarl.) Men han kanske var för upprörd för att magi skulle kunna ske. Tack till Avis Fortunae, som åter kommit med bra tips! ♥ ♥♥



Angående att Quirinus i återblicken läser Skattkammarön fast han är åtta år: Låt oss säga att han kanske ville utmana sig själv. (Avis Fortunae gav mig det förslaget!)

Ja, i förra kapitlet blev det drama, för Snape tryckte på en öm tå och retade Quirinus för att hans mamma är död! Detta ledde till att Quirinus blev så arg, att han knöt ena näven och slog till Snape, som i sin tur blödde näsblod.

Snigelhorn såg detta och tog med Quirinus till Flitwicks kontor. Som om det inte räckte, fick Ravenclaw inte mindre än fyrtio poängsavdrag, delvis för att Quirinus slagit till en elev, men också för att han blev arg och använde ett dåligt tonfall. Nu är frågan om klasskamraterna har upptäckt att det fattas poäng eller om de inte vet. Läs vidare, så får ni se!

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Ellpotter09 Pixelow, Leoney, ginnymollyw och Fanny Lawiise ♥


________________________________________________________________


Kapitel 50


Quirinus gick med nedsänkt huvud genom korridorerna, skamsen och ledsen för det som hade hänt. Han visste att det var fel av honom att snäsa åt professor Flitwick, men han hade inte kunnat hejda sig.
”Det är Snapes fel!” muttrade han för sig själv. ”Om han hade hållit igen sin dumma mun, hade jag inte behövt slå till honom! Jag hoppas han blir utsparkad ur quidditchlaget, eller att han inte får besöka Hogsmeade!”
När han anlände till uppehållsrummet, såg han hur hans klasskamrater tittade på honom med varsin bistra blick. Quirinus såg förvånat från Terrys mörkgrå blick till Normans blängande under den blonda luggen och vidare ut över de andra, som stod samlade i en grupp och hade frusit i sina rörelser vid hans ankomst.
Flickornas ögon smalnade och de fyra pojkarna gav ifrån sig föraktfulla fnysanden.
”Har… har det hänt något?” frågade Quirinus försiktigt. ”Ni… ni verkar… upprörda.”
”Jaså, det gör vi”, sa Sylvester kyligt.
”Det är ju bra att du ser det!” Ariels röst var vass.
Quirinus svalde, för han gillade inte tonfallet.
Howard gick fram mot honom och med besk stämma sa han: ”Du ser väldigt konstig ut.”
”Konstig är bara förnamnet”, sa Nancy bitskt. ”Jag skulle säga att du ser skyldig ut!” tillade hon.
”Skyldig?” Quirinus förstod ingenting. Varför betedde sig kamraterna så konstigt? Han tvekade innan han frågade: ”Kan ni vara snälla och förklara vad ni pratar om?”
”Så du fattar inte?!” Ramona gav ifrån sig ett iskallt skratt.
”Då ska jag berätta!” fräste Nora och ställde sig framför honom. ”Vi gick förbi väggen där timglasen är placerade. Helt plötsligt såg vi att en del safirer åkte uppåt. Det dröjde inte länge förrän fler safirer försvann! Sylvester hann räkna stenarna och fick se att vi har förlorat hela fyrtio poäng! Ingen av oss har gjort något dumt.”
Quirinus kände hur hjärtat sjönk. Nu förstod han att han låg illa till.
Varför ska jag vara som en öppen bok?! tänkte han.
”Och du var inte i biblioteket eller stora salen”, väste Ariel, vars blå ögon brann av ilska. ”Sedan fick vi syn på Severus Snape från Slytherin. Han blödde från näsan”, tillade hon.
”Vi hörde madam Pomfrey fråga vad som hade hänt och vet du vad hans svar blev?” undrade Ramona.
”V-vad?” stammade Quirinus medan svetten bröt fram i pannan.
”Han sa att du hade slagit till honom!” röt Sylvester. ”Är det sant?!”
”J-ja”, viskade Quirinus, vars strupe snördes samman. ”Jag slog honom och professor Snigelhorn råkade se det!” Ögonen fylldes av tårar så synen blev suddig, men han blinkade bort dem. ”Flitwick drog av tjugo poäng och sa att man inte löser något genom att slåss! Och jag… jag blev arg och frågade om allt löser sig för Snape när han är elak mot mig och förstör mina blommor. Då drog Flitwick av ytterligare tjugo poäng för att jag hade… h-höjt rösten åt honom!” Klumpen i halsen blev större.
”Hur dum får man bli?!” skrek Howard. ”Vi har jobbat så hårt för att vinna dem, liksom alla de andra eleverna från Ravenclaw”, fortsatte han.
”Det är ditt fel att vi ligger sist!” fräste Ariel. ”Varför slog du till Snape? Fattar du inte att du förstör för oss andra?!” Nancys röst var gäll.
Något brast i Quirinus och innan han hann hejda sig, utbrast han:
”NI VET INTE ENS VAD SOM HÄNDE! SNAPE BÖRJADE PRATA ILLA OM MIN MAMMA OCH SA ATT HON LIGGER NERGRÄVD UNDER JORDEN! HAN SA ATT JAG SKULLE HOPPAS ATT JAG FÅR EN MASSA NÄSDUKAR I JULKLAPP! SEDAN SKRÖT HAN OM ATT HAN HAR I ALLA FALL EN MAMMA!” Tårarna sprutade medan han fortsatte: ”NI BRYR ER BARA OM POÄNGEN, MEN INTE OM MIG! TROR NI INTE JAG FATTAR VAD NI HÅLLER PÅ MED?! ÄNDA SEDAN MIN MAMMA DOG HAR NI BARA PRATAT BAKOM RYGGEN PÅ MIG! MEN ALDRIG MED MIG!”
”Ja, du är ju svår att prata med!” sa Howard. ”Du sitter ju bara med näsan i en bok!”
”DET ÄR DET SOM ÄR PROBLEMET!” skrek Quirinus lika ilsket. ”NI HAR ALDRIG GILLAT MIG! BARA FÖR ATT JAG INTE BRYR MIG ETT DUGG OM QUIDDITCH, ELLER GOBBSTENAR, ÄR JAG SÅ UNDERLIG! TROR NI INTE ATT JAG HAR HÖRT ER PRATA OM MIG, MED VARANDRA ÄNDA SEDAN VI BÖRJADE VÅRT FÖRSTA ÅR PÅ HOGWARTS?! HUR TROR NI DET KÄNNS?”
”Du är ändå bara en plugghäst”, sa Sylvester hånfullt. ”Och ingen annan pressar blommor.”
Quirinus vände på klacken och rusade upp till pojkarnas sovsal. Han slängde sig ner på sin säng och grät bittert. Inte nog med att klasskamraterna hade fått veta vad som hade hänt, det kändes som om de tog Snapes parti.
”Jag önskar att jag var mugglare!” snyftade Quirinus förtvivlat. ”Då skulle jag slippa dem allihop!”
Han slog händerna för ansiktet. Medan han lät tårarna rinna, kom han ihåg vad han hade hört under första veckan, när han hade börjat på Hogwarts.


Under onsdagen drog Quirinus en djup suck när han slog sig ner vid ett bord i biblioteket för att göra sin läxa i trollkonsthistoria. Ända sedan första dagen, hade han svårt att bli vän med pojkarna han delade sovsal med. De andra pojkarna var mer intresserade av quidditch, men eftersom Quirinus inte spelade sporten, kände han sig lite utanför.
Inte heller Nathan var särskilt bra på att spela quidditch eller flyga, så det var inte så konstigt. Han märkte också att ingen av dem förstod hans glädje i att samla på växter och att läsa. Norman Drinkwater hade rynkat på pannan när han hade sett de pressade blommorna och sagt rakt ut att han tyckte det var underligt.
Sylvester Clinton uttryckte att han inte alls var så förtjust i att läsa böcker med konstiga titlar och hade tackat nej, när Quirinus erbjudit honom att låna någon bok. Howard Durran, som under första kvällen gett intrycket av att vara lite självgod, talade om att han inte hade mött någon som packade ner så mycket böcker, medan Terry Hopkins höll med. Sedan hade de på ett skämtsamt sätt sagt att någon måste vara udda och att han passade bra. Quirinus bet sig i läppen medan han arbetade vidare. En liten tröst var att lärarna verkade gilla honom och bibliotekarien, madam Pince, log när hon såg honom komma in på biblioteket.
”Kanske jag skulle komma bättre överens med flickorna?” mumlade Quirinus för sig själv. ”Tänk om några av dem delar mina intressen?”
Tanken fick honom lite gladare. När han hade gjort klart sin läxa, packade han ner böckerna för att gå till uppehållsrummet. När han kom dit fick han se att Ariel Weston satt med de tre andra flickorna från hans årskurs vid den öppna spisen. Hennes smutsblonda hår lyste i eldskenet. Tvillingarna Nora och Ramona Armstrong satt och flätade varsitt vitblonda hår medan de skrattade åt något Ariel sa. Nancy Fowler kammade sitt ljusröda hår samtidigt som hon lyssnade uppmärksamt.
”Hör ni, har ni sett den där pojken som samlar blommor på rasten?” frågade Ariel plötsligt.
”Du menar Quirinus Quirrell?” frågade Nora och tittade upp. Quirinus fick en konstig känsla i magen, för det var något i deras ton som inte lät så trevligt. Med försiktiga steg smet han mot pojkarnas sovsal.
”Jag såg honom gå till biblioteket efter lektionen”, svarade Ramona. ”Men det gör han ju alltid! Det har jag sett.”
”Ja, vad kan man vänta sig?” Ariel log ett snett leende. ”Jag besökte min kusin på Sankt Mungos, och vi fick se hans pappa på väg mot tredje våningen. Så han vill väl bli botare som sin pappa?”
Nora fnittrade till.
”Det skulle inte förvåna mig! Hans pappa pluggade säkert hela dagarna!” sa hon.
”Du har rätt.” Ramona småskrattade. ”I måndags frågade jag vad han skulle göra efter middagen. Han sa att han skulle göra klart läxan i trolldryckskonst, men han ville även börja med uppgiften i förvandlingskonst. Men den ska ju professor McGonagall inte ha förrän på fredag! Jag menar, läxan vi fick i trolldryckskonst ska ju vara klar nu idag, och den gjorde jag igår.”
”Jag tycker han är konstig”, sa Nancy plötsligt. ”När de andra pojkarna pratar om quidditch, lyssnar han inte så noga. Det enda han verkar bry sig om, är blommorna! Och böcker! Det förvånar mig inte om han läser medan han borstar tänderna eller tar ett bad!” Hon flinade och tillade: ”Fast då får han väl panik om den kära lilla boken skulle bli blöt! Usch och fy!”
De andra flickorna skrattade.
Quirinus smet upp till sovsalen, med tårar av skam brännande bakom ögonen.
”Det märks att de har bildat sig en uppfattning om mig”, viskade han tyst. ”Då är det lika bra att jag inte försöker prata med dem, för de verkar tycka jag är konstig på grund av mina intressen.”


Quirinus strök undan tårarna och snöt sig. I sitt stilla sinne hoppades han att Snape skulle få ett hårdare straff än honom. ”Jag hoppas han blir avstängd”, muttrade Quirinus hätskt medan han bytte om till pyjamas. ”Då skulle jag slippa se honom! I bästa fall kanske hans mamma skäms och flyttar till ett annat land med honom.”
Han drog igen förhängena. Innan han somnade, steg en snyftning i strupen.
______________________________________________________________

Jag är verkligen ledsen att jag gör så klasskamraterna skäller på Quirinus som de gör. Men om ni går tillbaka till kapitel 20, så skämtar ju en av pojkarna att någon måste vara en plugghäst, och att Quirinus passar perfekt. De antyder ju också att han föredrar böcker och blommor.

I kapitel 22 påpekar Snape att han märker att Quirinus inte umgås med någon av rumskamraterna. Quirinus blir då dyster, för han vet att det stämmer. Det nämns även att han har hört Nancy säga att hon tycker han är konstig.

Men skulle det vara samma sak, om de var förstående? (Klura gärna på det. )
Sen kan ni kanske förstå att Quirinus blev arg, för han fick känslan av att rumskamraterna tar Snapes parti.
Se spoilern om ni har läst första boken.




Ännu en gång förtjänar Avis Fortunae ett stort tack för sina tips och kloka råd! Utan henne skulle jag aldrig få till kapitlet!

När det kommer till uppdateringar, så kommer det ske olika dagar.

Tillan Sato, tack för att du påminde mig om te! Jag är ett stort fan av att dricka te! Har till och med ett litet "bibliotek" med olika te-sorter! (Löste, svart te, grönt te och te utan koffein.)



Som grädden på moset är det extra mysigt att dricka te, medan jag läser en bra bok!

Kära vänner! Nu är det första december och som jag skrev i ”Intresseklubben antecknar”-tråden, skulle jag posta ett kapitel just denna dag. Varför? För att några kapitel har med julen att göra! Detta avsnitt utspelar sig alltså någon vecka innan jullovet på Hogwarts. Får se vad som händer.

Avis Fortunae ♥


Trezzan ♥



boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw, Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


[VARNING: Ilska förekommer, liksom tårar!
______________________________________________________



Kapitel 49

Månaderna gick fort och innan någon visste ordet av, var det december. Salen pyntades med fina granar och juldekorationer medan snön lade sig som ett mjukt täcke över Hogwarts. Den sista veckan före jul var lugn, med tanke på att en del lärare valde att inte ge några läxor. Kylan drog in genom korridorerna och alla elever pratade om vad de skulle göra under jullovet. Några skulle stanna kvar, med andra tänkte åka hem. Quirinus hade funderat på att stanna på Hogwarts och bara hålla sig i uppehållsrummet hela lovet, men tanken på att låta fadern vara ensam, fick honom att ändra sig.
”Det blir inte som vanligt”, mumlade han tyst för sig själv när han styrde stegen mot biblioteket. ”På juldagsmorgonen kommer inte mamma att väcka mig, som hon alltid gjorde. Varje gång hade hon med sig en kopp choklad, och efter frukosten brukade vi ha snöbollskrig med pappa. Den tiden är förbi, för mamma är en ängel!”
Vid de orden steg en snyftning i strupen och synen blev suddig för honom på grund av att ögonen fylldes av tårar. Innan han visste ordet av, snubblade han och föll mot golvet.
”Men hur klumpig får man bli!” ropade en hånfull röst ovanför honom.


Quirinus ställde sig på knä och blev ännu mer illa till mods när han såg vem det var som stod framför honom- Snape, med några av sina kamrater från Slytherin, och alla flinade elakt. ”Hur klantig får man lov att bli?!” upprepade Snape och hans svarta ögon gnistrade av illvilja. ”Behöver du glasögon?”
”J-j-jag tänkte på annat”, mumlade Quirinus i ett försök att hålla tonen stadig. Han hade aldrig gillat Snape, mest för att han alltid gav sig på honom utan anledning.
”Värst vad du darrar på läpparna”, hånade Snape. ”Är du rädd för din egen skugga?”
”Snälla”, bad Quirinus medan han samlade ihop sina böcker som han hade tappat. ”Låt… låt mig vara ifred! Jag… jag har annat att tänka på!” Innan han hann göra något, kände han ett grepp om kragen till sin klädnad och i nästa sekund drogs han omilt upp på fötter, bara för att stå öga mot öga med Snape. Den äldre pojken flinade ännu spydigare när han sa:
”Så säger man väl inte till en vän?”
”Vi… vi är i-i-inte v-v-vänner, Snape!” sa Quirinus. ”Du behandlar mig bara som något katten har släpat in!”
”Värst vad du beter dig illa”, sa Wincott och spände sina muskler. ”Det stämmer!” Snape släppte taget om Quirinus klädnad. ”Din mamma borde ha uppfostrat dig bättre!”
”Dra inte in henne i det här!” Quirinus kände hur hjärtat slog hårt av ilska.
”Nej, nu minns jag!” sa Snape och låtsades se chockad ut. ”Din mamma kan ju inte göra något nu.” Hans leende blev ännu elakare. ”Hon ligger ju nergrävd i jorden!”
De andra eleverna från Slytherin skrattade hånfullt.
”Ja, då kan du hoppas att du får en massa näsdukar i julklapp!” fortsatte Snape. ”Jag har i alla fall en mamma!” tillade han, vilket gjorde så hans kamrater skrattade så de grät.
Quirinus hade också tårar i ögonen, men det var tårar av vrede, samtidigt som hatet mot den äldre pojken växte. Innan han hann hejda sig, knöt han sin ena hand och i nästa sekund tog Snape sig för sin krokiga näsa, där några droppar blod letade sig fram mellan hans gulbleka fingrar.
En gnista av skadeglädje tändes inom Quirinus, när han sa: ”Nu vet du hur det kändes för mig i början av terminen, när du gjorde så att jag blödde från knäna!”
”Vad är det som pågår här?!” utropade en chockad röst. Quirinus svalde hårt när han fick se hur professor Snigelhorn skyndade fram mot dem och granskade Snapes ansikte.
”Han slog till mig, professorn!” sa Snape med grötig röst och pekade på Quirinus. ”Han är inte klok!”
”Gå till sjukhusflygeln, mr Snape”, uppmanade Snigelhorn bestämt. Sedan vände han sig mot Quirinus och sa: ”Quirinus Quirrell! Jag är mycket förvånad! Du är ju alltid så skötsam!” Han såg väldigt sträng ut.
Quirinus vågade inte säga något, för känslan av triumf hade försvunnit.
”Jag… jag…”, började han, men fick slut på ord.
Snigelhorn tog tag om hans arm och drog med honom genom korridorerna.
”Professor Flitwick får bestämma ditt straff”, sa han strängt. ”Jag ska även skriva till din pappa!”
”Nej, snälla professor Snigelhorn!” bad Quirinus förskräckt. ”Jag vet att jag gjorde fel, men låt inte min pappa få veta det! Han har det nog så jobbigt.” Han tvekade innan han tillade: ”Det… det är f-första julen utan mamma, och pappa är redan tillräckligt ledsen, så det räcker. Det var därför jag slog till Snape.” Tårar fyllde hans ögon och en snyftning steg i strupen.
Snigelhorn stannade upp och betraktade honom, medan hans ansiktsuttryck mjuknade.
”Sa mr Snape något om din mamma?” frågade han försiktigt. ”Ja”, viskade Quirinus och berättade hur det hade gått till. ”Jag kunde inte hejda mig. Jag tar mitt straff, men jag ber er, kontakta inte min pappa! Han skulle bli förstörd!”
”Jag vet att det är jobbigt för dig och din far.” Snigelhorn såg medlidsam ut. ”Det var dumt av mr Snape att säga så om din mamma, så jag ska prata med honom. Men du har fortfarande gjort fel, så du måste få ditt straff.” Quirinus nickade stumt, medan han grät tyst.


Det kändes svårt att andas, tyckte Quirinus när han stod utanför sin elevhemsföreståndares kontor och hörde Flitwick prata med Snigelhorn. Efter några sekunder öppnades dörren, Snigelhorn kom ut och Ravenclaws elevhemsföreståndare visade in Quirinus.
”Sitt ner, mr Quirrell!” sa Flitwick strängt. Med darrande ben och kallsvettig av oro gjorde Quirinus som han blev tillsagd. En spänd tystnad sänkte sig och det enda han kunde höra var sina egna snabba hjärtslag.
Efter några oändligt långa sekunder sa Flitwick:
”Jag har aldrig varit med om något så upprörande under mina år som lärare!” Han såg mycket arg ut. ”Vad tänkte du på?! Hur kan du slå en annan elev som du gjorde?”
Quirinus tvekade några sekunder innan han sa:
”Det… det var Snape som började!” Rösten var mer som en viskning. ”Han… han pratade illa om min…”
”Jag vet”, avbröt Flitwick. ”Professor Snigelhorn talade om det för mig. Det var dumt av mr Snape och han ska inte komma undan med det här. Men du borde veta bättre!”
Quirinus kände hur ögonen fylldes av tårar. Vad skulle hända nu? Tänk om han blev avstängd?
”Jag är väldigt besviken på dig”, sa Flitwick. ”Du är för det mesta skötsam, men det här är inte likt dig. Därför kommer du, och mr Snape, att få straffkommendering. I och med att det är jobbigt hemma, så låter jag bli att skriva till din pappa just nu. Men efter jullovet måste jag dessvärre meddela honom vad som har hänt.” Han harklade sig och fortsatte: ”Det blir även tjugo poängs avdrag för ditt uppförande.”
”Tjugo?!” Quirinus trodde inte sina öron.
”Ja, för du borde veta bättre”, svarade hans elevhemsföreståndare strängt. ”Att slåss, löser inga problem!”
”Men för Snape löser sig allt genom att vara elak mot mig och förstöra mina blommor?!” utbrast Quirinus innan han hann tänka sig för. ”Sedan får han skryta om hur bra relation han har med sin mamma!” Han visste att han lät arg, men all frustration kröp i kroppen på honom och han kunde inte hejda den.
”Ytterligare tjugo poängs avdrag!” sa Flitwick bistert. ”Jag tänker inte tillåta dig att tala så till mig! Kila iväg nu, så du får lugna ner dig.”
”Ja, sir.” Quirinus tog sin väska och gick iväg, medan klumpen i halsen växte. Han hoppades att ingen av klasskamraterna skulle upptäcka att fyrtio poäng hade dragits från Ravenclaw.
__________________________________________________________




Oj, oj, oj! Quirinus blev riktigt arg! Så pass att han klippte till Snape, som är två år äldre!




Dessvärre har Quirinus fått utskällning och dessutom har det blivit poängavdrag! Hur ska det gå? Det får ni se nästa gång!

Tack till Avis Fortunae, som kommit med tips för att få texten bra!

Nu kanske ni förstår varför jag har ändrat så allt som har med Snape, Lily och Marodörerna att göra, samt att jag valde att stryka Tobias ur berättelsen. Det var liksom tanken att man inte ska känna empati för Snape, utan att en del kanske ska tänka att han förtjänade smockan. Sedan ska ju Snape inte hamna i fokus, när det är Quirinus berättelse!
Okej, alla ni som gillar Snape! Jag ber hundra gånger om ursäkt för att jag låter honom få en rak höger, som gör att han blöder näsblod.

Ska jag vara ärlig, funderade jag allvarligt på att ta Lockman, när jag skrev tävlingsbidraget. Men det var en sak som hindrade mig. Jag tål honom inte! Han är så jobbig, så han fick inte ens vara med "Quirrells första år på Hogwarts"! (OBS! Jag har inget emot Kenneth Branagh, som spelade Lockman.) Efter att ha diskuterat honom med Avis Fortunae, var det bäst att inte ta honom. Det känns inte heller som att han är en sådan person som springer runt och sårar folk, oavsett om det är med flit, eller inte. (Hade det inte varit med flit, så skulle Quirinus inte slå till honom, men han skulle nog bli väldigt sur, ledsen och besviken.) (Ni får gärna spekulera om detta, hur det varit med Lockman.)

Då fick det bli Snape, och det känns mer logiskt. Ledsen för det.

Men handen på hjärtat! Tiggde Snape inte om att få en snyting?

Hade kapitlet blivit lika bra, om Quirinus inte markerat att han fick nog? (Tänk på att Snape har mobbat honom väldigt länge.)

Skulle det blivit lika bra, om Snape hållit tyst?
Dessa frågor kan ni, om ni vill, fundera på. Tänk er att det är som en bokcirkel!

Snabb kuriosa:
”Men för Snape löser sig allt genom att vara elak mot mig och förstöra mina blommor?!” utbrast Quirinus innan han hann tänka sig för. ”Sedan får han skryta om hur bra relation han har med sin mamma!”


Om ni ser den gula texten, så hade jag från börjat planerat att Quirinus bara skulle tänka dessa saker. Men sen sen ändrade jag mig, så att han säger det högt i ett mindre bra tonfall. Det gav mer effekt!

Har skrivit 124 sidor i dokumentet till "Tårar från himlen"! Känns som att den berättelsen kommer att bli den längsta jag skrivit! Tror det beror på att jag har Avis Fortunae, som jag har bollat idéer med ända från scratch. Samt att hon korrekturläser och kommer med bra tips! Det sporrar mig att skriva vidare.