Gaha nu har jag flera underbara kommentarer
som jag bara mååååste svara på!
Har jag nämnt att jag älskar er? Om inte- Här kommer det: JAG ÄLSKAR ER.
Här har ni nästa kapitel, och som ni ser- Jag har hållit mitt ord gällande kysserier.
Känner att jag bara måååste få citera Sofia Albuslovers kommentar lite här, eftersom den passar så grymt bra till det här kapitlet:

Seriöst, skulle jag gå i Hufflepuff eller Ravenclaw skulle jag tro att hon var den där kaxiga typen som playar tre killar samtidigt... Haha, itz thä true darling.

Hoppas ni gillar det oavsett vad, blir superduperlycklig om ni tummar eller slänger i någon kommentar.
Desiree,Prutt,twisted,Crucio Expulso,Trezzan
Josefine96 emso1109 missdraco nu vill jag höra ett pip från er, det var alldeles förlänge sen!
Glöm inte att ni alla är underbara, lavjoall!♥

Kapitel 57
Romeo

Oh Romeo, where do you have your Juliet now?
Oh Romeo, where do you have your girlfriend now?
You used to be the one everyone wanted to be
You used to be the one and only for those girls
But look at you.
Oh Romeo, where do you have your Juliet?
Romeo where's your girlfriend?


Det var något magiskt med bålen.
Någonting som gjorde oss pigga, glada och starka, något som fick oss att orka dansa hela natten.
Eller kanske var det de gnistrande lamporna i taket som gav salen ett vackert silverlysande sken som gjorde att ingen av oss kände av tröttheten.
Eller så var det helt enkelt så enkelt att vi var lyckliga.
Jag dansade flera danser med Harry innan Blaise dök upp från ingenstans och frågade Harry på ett nästan vänligt sätt om han kunde få tillbaka sin balkavaljer.
Och trots att Harry inte varit hälften så duktig på att dansa som Blaise så dämpades min lyckokänsla när jag fick lämna Harrys svettiga händer åt ett ännu okänt öde och följa med Blaise ut på dansgolvet.
Vi svängde runt, runt, runt bland alla stampade fötter och flaxande armar, och jag lät på nytt mitt huvud fyllas av den underbara musiken.
Jag hade helt glömt bort Draco och det var inte förens vi nästan krockade in i honom som jag blev påmind om att han fortfarande fanns.
Han dansade med Pansy, och till min glädje såg jag att hon inte alls rörde sig lika smidigt som honom vilket fick det hela att se klumpigt och ryckigt ut.
Hon kastade en giftig blick efter mig när vi snurrade förbi och jag hann uppfatta en skymt av Dracos ögon som dröjde sig kvar vid oss ett ögonblick innan han förde klumpedunsen Pansy vidare över dansgolvet. Jag försökte att inte låtsas om dem, men kunde inte låta bli att snegla åt deras håll varje gång vi dansade förbi. Men Draco tittade inte bakåt någon mer gång.
Han verkade vara fullt upptagen med att dansa med Pansy som var slående lik en övergödd flodhäst där hon hängde i hans armar. Hon tindrade med ögonen i varje steg det tog och hennes uppsvällda bulldogsliknande ansikte som lyste av lycka och tillfredsställelse fick mig att må illa.

”Sluta... Nej men seriöst, lägg av, jag vill inte.”
Draco drog bort sin hand från Pansy som besviket putade med läpparna.
”Kom igen nu Draco, vi har ju bara dansat ett par danser, du kan inte vara trött redan.”
Hon gjorde ett nytt försök att slita upp honom från bänken och han blev tvungen att ta spjärn med hela sin kroppsvikt för att stå emot.
”Lägg av! Jag vill inte.”
”Usch vad du är tråkigt!” Fräste hon och slängde sig ner bredvid honom. ”Jag trodde att vi skulle dansa...”
”Vi har ju dansat”, sa han irriterat och gned sitt dunkande huvud med handflatan. ”Kan du inte bara gå härifrån en stund?”
”Vill du inte ha mig här?” Frågade hon sårat och slängde med det korta svarta håret. ”Jag trodde att du tyckte om mig!” Draco suckade tungt och lät hennes skräniga hesa röst skölja över honom.
Det spelade ändå ingen roll vad han sa, Pansy skulle aldrig låta honom vara ifred en sådan här kväll.
Förstrött lät han sin blick svepa över de entusiaster som trotsade huvudvärken och den kväljande värmen. Han fick syn på Elli och Zabini ute på dansgolvet och hjärtat snörpte ihop sig i bröstet på honom. Den lilla råttan! Draco hade ju varnat honom för just det här, och om Zabini ändå var så dum att han inte tog en Malfoys varning på allvar så var han riktigt illa ute.
”Kolla på Zabini”, sa Draco högt och nickade mot den mörkhåriga pojken som med ett brett leende förde sin lika mörkhåriga kavaljer över dansgolvet, ”Han tror verkligen att han är något.”
De tre pojkarna som precis anlänt till bordet nickade instämmande. Den längsta av dem, en sjundeårselev vid namn Miles Bletchley, skakade flinande på huvudet.
”Man har ingen heder i kroppen överhuvudtaget om man är sådär närgången med en smutskalle, han borde skämmas.”
”Elli är ingen smutskalle!” Sa Draco häftigt och Miles flin blev ännu bredare.
”Nä, just det... Hon är ju din kompis, eller hur? Söt tjej.” Han betraktade hungrigt Ellis kropp ett ögonblick innan han återigen vände sig till Draco. ”Det vore bäst för oss alla om det där halvblodet lär sig en liten läxa. Ge mig lite tid, någonting kommer jag på som kan sätta stopp för hans ohälsosamma framfarter.”
”Dracooo”, gnällde Pansy och tog tag i hans utsträckta hand. ”Ska vi dansa eller?”
”Jag vill inte, säger jag ju!” Snäste han och skakade av sig Pansys svettiga näve, ”Dansa med Goyle!”
Goyle, som tillsammans med Crabbe hade tillbringat hela kvällen vid matbordet för att inte gå miste om en enda av det godsaker som serverades kvällen till ära vände sig förvirrat om när han hörde sitt namn nämnas. Han hade hela munnen full av cupcake och tuggade frenetiskt på den sötsliskiga bakelsen medan han förvånat tittade upp på Pansy med sina små slöa ögon. Hans feta hand hade redan sträckt sig efter ännu ett bakverk och Pansy rynkade äcklat på näsan och vände sig bort.
”Ja, eller så kanske du kan dansa med Theodore, han står ju där borta”, sa Miles elakt och nickade i riktning mot Slytherins hackkyckling som alldeles ensam satt uppflugen på ett av borden och utan att blinka betraktade de dansande, ”Då får du säkert en härlig kväll!”
”Åh vad ni är barnsliga!” Pansy satte näsan i vädret och reste sig upp.
”Jag är borta vid Millicent ifall du ändrar dig”, sa hon med en blick på Draco innan hon rak i ryggen stegade iväg mot bakre änden av salen.
Miles lutade sig fram och narglade fast Draco med blicken medan han tog en djup klunk ur sitt glas. ”Så, hurdan är hon då?”
”Va?” Draco höjde på ögonbrynen, ”Vad menar du?”
”Elli såklart, är hon bra?”
”Lägg av!” fräste Draco och en gäll rodnad steg upp på hans bleka kinder.
”Vi är bara kompisar, hon bodde hos mig!”
”Desto större chans”, sa Miles och snurrade på sitt bålglas, ”Är hon tillsammans med det där äckliga halvblodet?”
”Nä”, svarade Draco trumpet och strök den blonda luggen ur ansiktet, ”Hon är inte tillsammans med någon.”
”Bra”, sa Miles, ”Hon verkar ju inte ha något emot Slytherinare i alla fall. Är hon renblodig?”
”Naturligtvis.”
”Bra”, upprepade han, ”Då får vi väl se vad som händer.”
Om det händer något alls så dödar jag dig, tänkte Draco och kastade en ilsken blick på Miles som hade tappat intresset för deras konversation och istället underhöll sig med att försöka lägga krokben för femteårseleverna som passerade deras bord, det är inte ett dugg förvånande att du är bästa kompis med Marcus Flint, ni är båda två riktiga träskallar.
De fortsatte att diskutera Blaise Zabini ett slag innan Miles och hans två kompisar reste sig upp och försvann bort till en grupp fnissande flickor.
Draco gjorde ett tafatt försök till att diskutera Quidditch med Crabbe och Goyle (Som fortfarande mumsade för fullt på kökets alla läckerheter) utan att ta ögonen från Elli som outtröttligt fortsatte att dansa med Zabini.
Hur kunde han? Okej, han kunde omöjligt veta att Draco hade känslor för Elli men han hade ju lovat att hålla sig borta ifrån henne, skulle det vara för mycket begärt?
Han bet sig irriterat i underläppen och stödde hakan i händerna.
Hur skulle han bära sig åt för att lösa det här?
En sak var definitivt alldeles säker: Han kunde inte tillåta att Zabini kladdade mer på Elli ikväll.
Kanske han helt enkelt skulle bli tvungen att berätta för henne hur han kände.
Draco rös till trots att han fortfarande svettades. Nej det skulle han aldrig våga göra.
Men den där blodsförädaren Zabini skulle inte tro att han hade någon chans på Elli...
Och om han nu trodde det, så skulle Draco sätta stopp för det. Ville Draco ha någonting så var han van att få det. Och han hade aldrig tidigare velat ha något så mycket.

Jag kunde vagt uppfatta de brännande blickarna som satt som fastnaglade i min rygg.
När jag efter ännu ett par danser släntrade iväg för att ta ett uppfriskande glas bål var det någon som spärrade vägen för mig och jag såg förvånat upp i ett blekt spetsigt ansikte.
”Draco!” Sa jag överasskat och log prövande, ”Har du sett Hermione?”
”Jag har inte sett smutskallen sen balen öppnade, tack och lov. Hon och Weasley tätt omslingrande kan inte vara någon trevlig syn.”
”Hon är ingen...” började jag men tystnade när jag såg hans ansiktsuttryck. Han såg ut som om han svalt en hel påse med kräkkarameller.
”Du fattar väl att han bara utnyttjar dig”, sa Draco släpigt och nickade mot Blaise som stod en bit bort tillsammans med sina kompisar. ”Du inser väl att enda anledningen till att han bjöd dig på den här idiotiska balen var för att vi skulle ha någonting att skratta åt?”
”Va? Vad menar du?”
”Fattar du ingenting? Han har lurat dig.”
”Vadå lurat?”
Draco tog ett steg närmare mig och stack sitt ansikte tätt intill mitt.
”Han vill göra dig till åtlöje, Elli.”
”Lägg av!” Sa jag och knuffade bort honom, ”Det är inte sant.”
”Inte?” Sa han hånfullt. ”Fråga vem som helst så får du se. Alla skrattar redan åt dig bakom din rygg, gör det inte värre än vad det redan är.” Just då vände sig ett par flickor sig om och fnissade mot mig och jag blev alldeles iskall inombords.
”Vad menar...” började jag men Draco var försvunnen.
På darrande ben trängde jag mig fram över dansgolvet.
Jag ignorerade helt Blaises vinkning utan fortsatte bara rakt fram utan att riktigt veta vart jag var påväg, fortfarande med Dracos förmaningar ringande i öronen. Han har lurat dig.
Jag hade verkligen inga sådana känslor för Blaise, men vi hade haft en rolig kväll tillsammans.
Åtminstone hade jag trott det.
Kanske hade allting bara varit ett spel, det enda han hade varit ute efter när vi valsade omkring till musiken var att såra mig så mycket som möjligt.
Men det skulle han inte lyckas med!
Ilskan gjorde mig stark och jag blinkade bort tårarna som trängde på i ögonvrån.
Nu ville jag leta på Harry och de andra och ge mig av härifrån.
Den härliga decemberkvällen hade förvandlats till en mardröm och musiken lät inte alls lika vacker längre.
Jag hittade Ron och Hermione sittandes tätt intill varandra vid ett tomt bord och de flög isär när jag snubblade fram till dem.
”Åh, hej Elli... Jag undrade just vart du var någonstans!” Sa Hermione och blev röd om kinderna.
”Vi skulle just...”
”Har ni sett Harry?”
De skakade på huvudet och jag satte mig suckande ner på andra sidan om Hermione.
”Jag tror att det är bäst att jag går och lägger mig.”
”Varför det?” Frågade Hermione förvånat, ”Jag trodde att du och Blaise hade jättekul.”
”Det hade vi också”, svarade jag sammanbitet och sökte med blicken efter en svart rufsig kalufs, ”Men jag tror...”
”Elli!”
Jag stelnade till när jag hörde Blaises röst och stålsatte mig för att inte verka konstig.
”Jag ropade på dig men du verkade inte höra.”
”Vad märkligt”, sa jag kyligt och han såg osäkert på mig.
”Jag tänkte... Vill du följa med bort och ta ett glas?”
”Varför det?”
”För att...” Han slog ut med armarna och såg hjälplöst på mig, ”Har jag gjort något fel?”
”Vänta här”, sa jag till Ron och Hermione som följde händelseförloppet med stort intresse, ”Jag är strax tillbaka.”
De nickade, märkbart lättade över att slippa ifrån Blaises sällskap och jag reste mig upp.
”Vart ska vi?”
Han nickade bakåt mot bålen och jag ryckte avfärdande på axlarna.
”Visst.”
”Är du arg på mig?”
”Det beror på.”
Han stannade och jag drog honom lite åt sidan så att Hagrid kunde vingla förbi, högt skrålande på en gammal dansbandslåt, ”Det beror på om det här är ett skämt eller inte.”
”Ett skämt?” Sa han förskräckt och stirrade på mig, ”Vadå ett skämt?”
”Bjöd du mig bara för att dina elevhemskamrater skulle få någonting att skratta åt?”
”Va? Nej! Jag skulle aldrig... Jag menar, vem påstår det? Elli, du är skolans snyggaste tjej, det är ingen som skulle skratta åt dig, allra minst jag!”
Jag betraktade honom ingående ett par sekunder innan jag svarade.
Hans bruna ögon var uppspärrade och munnen var formad till ett litet o.
Det verkade faktiskt som om han menade allvar och jag bestämde mig för att tro honom.
”Okej, jag tror dig.”
Han såg så lättad ut att jag blev tvungen att skratta. ”Men vem har sagt...?”
”Strunt i det” svarade jag och viftade avfärdande med handen, ”Skulle vi ta något att dricka?”

Vi tog för oss av bålen medan vi såg oss omkring.
Stora salen började tömmas på folk, bara de mest hängivna stannade kvar och när jag fick syn på Neville som dansade tätt intill Ginny fylldes mitt hjärta av samma sjungande lycka som tidigare.
Jag följde utan att tveka med Blaise ut på dansgolvet igen och lät för en stund lejonet ta ormen i handen och begrava allt som hette fiendskap mellan de två viljestarka elevhemmen som var varandra så olika, ändå så lika.
Jag kände hur Blaise kom närmare och närmare mig för varje andetag vi tog, och utan att jag hann reflektera över det var hans läppar alldeles intill mina och jag besvarade hans kyss.
Det var som om världen stannade upp ett ögonblick och höll andan.
Jag kunde känna hans varma armar om min nacke och hans dyra parfym stack i mina näsborrar.
Försiktigt lät jag hans läppar vidröra mina och han drog mig tätt intill sig.
Det var så länge sedan jag hade kysst någon, och det var tydligt att min kropp hade
längtat efter det, den skälvde av längtan. Omedvetet pressade jag min kropp mot hans och lät musiken vagga oss fram och tillbaka genom salen utan att ta någon notis om de föraktfulla blickarna som kastades på oss.
Plötsligt strök någon förbi alldeles intill oss, någon som inte alls gillade vad han såg.
Jag släppte hastigt greppet om Blaise som förvirrat öppnande munnen för att fråga vad som stod på.
Men mina ögon var som klistrade på Dracos avvisande ryggtavla som försvann ut genom marmordörrarna.
”Draco vänta!” Ropade jag och trängde mig (efter en urskulande blick på Blaise som fortfarande såg alldeles överrumplad ut) förbi och tog upp jakten på den blonda gestalten som med snabba steg och utan att se sig om marscherade bort ifrån mig.
Jag sprang ut ur salen, bort från alla dansande som inte hade lagt märke till det som nyss inträffat, förbi Hagrid som snarkade så takkronorna skallrade över ett övergivet bord och långt bort från stackars Blaise som med armarna hängande längs sidorna fortfarande stirrade efter mig.

”Draco!”
Den kyliga luften slog emot mitt ansikte när jag följde efter honom ut på skolområdet.
Han sprang inte men han gick mycket snabbt och jag fick länga på stegen för att komma ikapp honom. ”Draco, Stanna!” Jag tog tag i hans arm men han ryckte den till sig och fortsatte att gå utan att se sig om över axeln.
Jag stannade till ett ögonblick för att samla luft innan jag med en kraftansträngning sprang ikapp honom och högg tag i hans arm. ”Varför stannar du inte när jag ber dig om det?”
”Varför tror du?” Fräste han och vände sig mot mig. Jag ryggade förskräckt tillbaka.
Hans ögon var vilt uppspärrade och han var rödflammig i ansiktet av ilska.
Käken skakade och han såg ut som om han när som helst kunde tänka sig att döda om det tillfället skulle uppenbara sig.
”Inte vet jag, jag har inte...”
”Lista ut det då!” Sa han och gjorde ett försök till att åla sig loss ur mitt grepp men jag höll fast honom i ett skruvstäd och han gav upp. ”Vad vill du?”
”Vad är det med dig egentligen? Varför säger du att Blaise var ute efter att lura mig när det inte alls stämmer?”
”Skyll dig själv om du inte tror mig!”
Jag kunde känna hur hans arm skakade i mitt grepp och han stirrade nästan hatiskt på mig.
”Varför kysser du honom för? Du sa ju att du inte var intresserad av honom!”
”Jag vet inte! Det bara... Varför bryr du dig om vilka jag kysser förresten? Nyss brydde du dig inte om mig överhuvudtaget!”
”Det är inte sant”, sa han och kikade på mig under lugg, ”Jag har alltid brytt mig.”
”Du är då verkligen bra på att visa det.”
”Förlåt”, sa han skamset och hängde med huvudet. ”Jag vet bara inte hur jag ska göra.”
En iskall vind svepte förbi och vi flyttade oss automatiskt närmare varandra.
Jag kände hur mitt hjärta dunkade i bröstet när jag tittade upp i hans allvarliga, fortfarande lite upprörda ansikte.
Han var verkligen vacker.
Ofelbar.
”Draco, varför bryr du dig så mycket om att jag kysste Blaise?” Sa jag och tog ett steg närmare honom. ”För att...” sa han lågt och stirrade in i mina ögon, ”För att jag inte tycker att han är värdig dig.” Vi såg på varandra under tystnad i ett par sekunder innan han lutade sig fram och snuddade vid mina läppar.
Utan att tänka eller ens känna efter lät jag min mun besvara hans kyss.
Att kyssa Draco kändes helt annorlunda än att kyssa Blaise.
Det var inte alls som jag trodde att det skulle kännas; varken häftigt eller upphetsande utan mer försiktigt och snällt.
Det kändes som om jag vandrade in i en djup skimrande dimma och just då så existerade ingenting annat. Det enda som betydde något var att jag skulle fortsätta få ha hans läppar emot mina.
Prövande stack jag in tungan i hans mun och han var inte sen att härma min rörelse.
Han smakade som jordgubbsglass och varm sommar och jag lutade mig fram för att bättre kunna ge hän för mina känslor som okontrollerat rusade runt i kroppen, mycket vildare än någon av de danser som jag dansat under hela kvällen.
Han lyfte sina händer och lät dem glida genom mitt hår, nerför min klänning
och fram till min midja där han försiktigt stödde dem.
Jag tryckte mig närmare honom och lät hans underbara doft fylla mina näsborrar medan jag öppnade munnen lite till för att kunna bemöta hans kyss som hade djupnat ytterligare.
Så med ens upphörde magin och jag fann mig själv stå ute på skolans område med mina läppar fortfarande tryckta mot Dracos och jag backade förvirrat undan.
”Det är nog bäst att jag går nu”, sa jag hastigt och fortsatte att backa bort från honom.
”Men...” Sa han och tittade förvånat på mig. ”Men vi...”
”Det här är inte någon bra ide, det...Nej, det fungerar inte...Vi ses. God natt.”
”Elli vänta”, sa han bedjande och försökte hålla mig kvar men jag slet mig loss och började springa mot slottet. Han stod kvar och stirrade efter mig med stora blanka ögon ett slag innan han sjönk ner på huk i snön och gömde ansiktet i händerna.

You never thought somebody like her would come in your way
You never thought, no, your lady in chains could walk out on you
Yesterdays flowers they don't mean much now
(Flowers they don't mean a thing)
You treated her just like dirt and now it's too late
So look at you
Oh Romeo, where do you have your Juliet?
Romeo where's your girlfriend?
I know you know the lady was a 10 out of 10
She was a knockout!
Everybody knew about the 2 of you
And why a son of a gun like you let her go
If you can't treat your lady with respect
/You're not a true man for her)
Hand her over to real men, to somebody who cares
Who respect her...
[i]Oh Romeo, where do you have your Juliet? Romeo, wheres your girlfriend? Where is your little pretty girlfriend? Oh Romeo, how could you do this to her?

Det här kapitlet i ett nötskal ---> https://www.youtube.com/watch?v=y9kMjOf1ECM

Va bra!
Här kommer det.
Måste bara passa på att tacka min mugglismamma ditto för att hon har sådan bra koll så allting ser bra ut, och för den fantastiska text hon skrev till mig... Och så vill jag hälsa Lovisa Granger välkomen!
Jag kommer att lägga upp nästa kapitel om balen inom någon dag, ni ska inte behöva vänta alltför länge på fortsättningen mina älsklingar.
Hoppas ni ska gilla det, massa pussar! ♥

Kapitel 56
Skolbalen

Jag stirrade på mig själv i spegeln. Ett par mörka ögon som såg alldeles för stora ut i det likbleka ansiktet stirrade tillbaka.
Jag rös och skyndade mig att stryka på lite mera av Maximas bästa förmörkningskräm över de bleka kinderna.
Jag såg ut som ett levande lik.
”Är du klar?” Sa Hermione och skuttade upp från himmelsängen.
Prasslandet från hennes midnattsblå klänning fyllde rummet på ett hemtrevligt sätt och fick mig att vakna upp ur mina dagdrömmar.
”Du ser fantastisk ut”, sa jag och Hermione strålade mot mig.
Kvällen till ära hade hon använt en stelningsförhäxning över sitt annars så krusiga hår och varenda brun slinga var prydligt uppsatt i en knut bak i nacken. Hon var verkligen en fröjd för ögat och Ron skulle inte behöva skämmas.
”Ingen kommer att känna igen dig.”
Hon skrattade och svängde runt ett varv i rummet.
”Du tycker inte att jag överdriver?”
Jag skakade bestämt på huvudet. ”Inte ett dugg, du är jättefin.”
Hon stannade upp i sitt snurrande och lät sina hasselnötsbruna ögon vila på mig.
”Du är också väldigt vacker ikväll, Elli”, sa hon allvarligt, ”Men du verkar så nedstämd, mår du inte bra?”
”Jo...”Svarade jag och skruvade besvärat på mig.
”Jag känner mig inte bekväm i sådant här bara, jag använder aldrig klänning.”
”Du är fantastiskt vacker”, sa Hermione och böjde sig fram för att rätta till brättet på min korsett, ”Rött klär dig verkligen, du ser ut som en prinsessa.”
Jag såg på henne att hon menade vart enda ord och en våg av värme sköljde igenom mig.
”Tack.”
Jag kastade återigen en snabb blick på mig själv i spegeln.
Var jag verkligen lika blek? För säkerhetsskull smetade jag på lite extra av krämen, drog åt den slarvigt uppsatta nackknuten och hälsade på Parvati Patil och Lavender Brown som kom inramlande i sovsalen högljutt fnissande.
”Öh, du Hermione?” Frågade jag nervöst medan vi begrundade vårt utseende en sista gång i den guldsmidda slitna spegeln.
”Mm?”
”Tror du... Tror du att Blaise har talat om för Draco att jag ska gå med honom?”
Hermione ryckte på axlarna medan hon försökte peta in en extra hårnål för att hålla sin knut på plats, ”Jag vet inte, är du nervös?”
”Lite”, erkände jag och svalde, ”Mest för att Draco ska ställa till med något rabalder.”
”Äsh, det vågar han inte när det är så mycket folk.”
”Hm”, sa jag och strök på ett tunt lager med läppglans på mina torra läppar, ”Ska vi gå?”

Magen höll på att slå knut på sig själv när vi tågade nerför trappan.
Slottet var fullt med folk. Överallt fanns det elever från femte, sjätte och sjunde årskursen som passade upp eller inväntande sin respektive.
Jag fick syn på Dean som gjorde tummen upp där han stod med handen om Parvatis midja och Lavender såg mycket belåten ut när hon tågade förbi oss arm i arm med Seamus som inte såg fullt lika nöjd ut. Hur skulle jag kunna hitta Blaise i den här röran?
Vi skulle infinna oss utanför marmordörrarna klockan sex innan vi under gemensam marsch fick ta plats i stora salen. Vad skulle hända om jag inte träffade på Blaise? Skulle jag nekas att bli insläppt då?
”Elli, Elli!”
Förvirrat vred jag på huvudet och fick syn på Luna som ivrigt vinkade åt mig att komma bort till henne. Dagen till ära var hon iförd en senapsgul klädnad som räckte henne ända ner till vristen och håret böljade långt och silverblont nerför hennes axlar.
Jag kopplade på ett leende och tog ett par steg för att hälsa men stelnade till när jag fick syn på hennes kavaljer. Bredvid Luna i en vacker svart festklädnad som passade utmärkt ihop med hans rufsiga lika svarta hår stod Harry.
Han såg sorgset på mig med sina genomträngande gröna ögon och jag tittade hastigt bort.
Om han bara hade frågat mig lite tidigare. Tänk om jag hade vetat om att han ville gå med mig, då hade jag aldrig tackat ja till Blaise!
”Där är Ron... Jag kanske borde...”
Hermione tittade tveksamt på mig och jag gav henne en liten puff i sidan.
”Gå du, Blaise kommer säkert snart.” Tänk om allting var ett skämt?
”Okej, vi ses sen.” Hon gav mig en snabb kram och trängde sig fram i vimlet bort mot ett eldrött hårsvall som guppade någonstans i bakre änden av entréhallen.
Jag fuktade mina knastertorra läppar med tungan och klev åt sidan för ett gäng Hufflepuffare som skrattande passerade. Det var säkert Pansy som låg bakom alltihopa, och nu stod hon någonstans i närheten och skrattade åt min dumhet. Varför hade jag inte gått med Harry?
”Hej.”
Rösten fick mig att hoppa till och jag snurrade runt.
Blaise Zabini stod framför mig iförd en stilig smaragdgrön klädnad och det korta mörka håret kammat bakåt i en gammaldags frisyr som klädde honom mycket bra.
Han gav mig ett bländande leende med sina perfekta vita tänder och mitt hjärta smälte obevekligt.
Tänk att jag för ett ögonblick inte trott att han skulle komma.
”Ska vi?” Jag nickade och lät honom leda mig fram till marmorporten där det redan hade bildats en lång kö. Vi tog plats bakom två hånglande sjundeårselever som envisades med att vara mer innanför kläderna än utanpå och generat tittade vi på varandra och fnissade.
”Du är fantastiskt vacker”, sa Blaise och såg andedräktigt på mig, ”Jag menar det verkligen, helt otroligt.”
”Tack”, sa jag och log stort, ”Du ser inte heller så tokig ut.”
”Det tog mig ett bra tag att fixa till håret, men de var det värt.”
”Det är väldigt snyggt”, instämde jag och flyttade mig en bit ifrån det kyssande paret.
”Har du sett till Draco någonting?”
”Han står där borta med Pansy.”
Jag tittade snabbt åt det håll som Blaise pekade. Draco verkade inte ha ansträngt sig nämnvärt för att få sitt hår att ligga ordentligt. Det spretade lika mycket som det brukade göra, och i sin svarta festklädnad var han skrattretande lik Harry.
När han vände sig om för att växla några ord med Proffesor Snape såg jag att ett glittrande mörkgrönt emblem med Slytherins orm prydde hans bröst och när jag tittade närmare på Blaise fick jag syn på ett exakt likadant märke på hans klädnad.
”Det är en grej bara”, sa han snabbt och täckte för sitt med handen, ”För att visa att vi är stolta över att gå i Slytherin.”
”På så vis”, sa jag fundersamt och studerade hans hand som fortfarande täckte över emblemet.
Han verkade inte vara särskilt stolt.
Plötsligt svängde marmordörrarna upp på vid gavel och ledet med elever började under ett högt osammanhängande sorl tåga in i stora salen.
Jag klamrade mig fast i Blaise arm och lät honom föra mig in i aulan som gnistrade av ett bländade ljussken från den enorma julgranen som hade placerats i mitten av salen.
Runt dess förtrollade snötäckta grenar flaxade en flock med älvor omkring, bärande på julgransglitter i regnbågens alla nyanser och julgranskulor som var lika stora som strutsägg.
Girlanger av järnek och mistel hängde överallt runt väggarna och inte mindre än tolv stycken mindre granar stod runt om i rummet, några gnistrade av pyttesmå istappar och några strålade av hundratals levande ljus.
Där Gryffindorbordet tidigare hade stått var flera mindre bord utplacerade och på Slytherinarnas gamla plats fanns istället en stor scen där en grupp med elever från skolkören höll på att förbereda sig. Resten av golvet var fritt från bråte och så blankt att man kunde spegla sig i det.
Ovanför våra huvuden avtecknade sig natthimlen och ljusen som vanligtvis svävade uppe i det förtrollade taket var ersatta med ett hundratal glittrande lampor.
Salen såg verkligen praktfull ut. Det var så vackert att jag blev tvungen att dra efter andan.
Vi följde efter skaran av elever som nästan alla hade med sig en balkavaljer och ställde upp oss på en lång rad ute på det tomma dansgolvet.
Spänningen hängde och dallrade i luften, och när Albus Dumbledore reste sig upp från honnörsbordet fick han lov att harkla sig flera gånger för att fånga sina elevers uppmärksamhet.
”Välkomna till Hogwarts jul bal! Jag hoppas att ni alla ska minnas hur trevligt vi hade sist den anordnades, och jag vill att vi allesammans gör vårt bästa för att den ska bli lika trevlig igen.
Jag tänker inte uppehålla er längre än så, era hjärtan är fortfarande unga och törstar efter kärlekens porlande vatten. Ta en ordentlig klunk av dess väldoftande yta och låt de väl er smaka, men passa er noga för att ta er vatten över huvudet. Jag önskar er en riktigt minnesvärd kväll som jag hoppas att ni sent ska glömma. Skål!”
Han höjde sin silverbägare och alla applåderade flitigt.
Sedan hördes ett öronbedövande vrål och orkestern, ledda av den kortväxta Flitwick, började spela.
Zabini vände sig om mot mig och jag fick lov att luta mig tätt intill honom för att höra vad han sa.
”Vill du dansa?”
Jag nickade efter en sekunds tvekan och följde med honom ut på dansgolvet.
Musiken var bra och jag slöt ögonen och lät den fylla mitt huvud med sin skrikiga ballad om olycklig kärlek. Det var ett välkänt engelskt band som spelade, och av de förtjusta utropen från klungan som hade barrikerat sig framför scenen att döma, mycket populärt.

Jag upptäckte snart att Blaise inte hade överdrivit när han sa att han var bra på att dansa, och efter ett par låtar blev jag tvungen att gå iväg för att ta något läskande att dricka.
Blaise mumlade någonting om att han borde växla några ord med sina Slytherinvänner och försvann iväg åt motsatt håll. Jag hittade ett ledigt bord och slog mig ner och tog ett par djupa klunkar av min iskalla pumpajuice medan jag förstrött betraktade de dansande paren.
Hermione och Ron virvlade förbi och jag gav Hermione ett strålande leende när hon mimade någonting över Rons axel.
Jag var så inne i att vara lycklig för hennes skull att jag knappt märkte att någon slog sig ner bredvid mig på bänken.
”Har du kul?” Frågade Harry och pillade på en av knapparna på hans klädnad som höll på att lossna från sitt brätte. Han var ensam.
”Ja, men det är svettigt”, sa jag och fläktade med handen i luften framför mig, ”Vart har du Luna då?”
Han ryckte ointresserat på axlarna. ”Vet inte.”
”Tycker du om henne?”
Harry skakade avfärdande på huvudet. ”Inte på det sättet. Jag gick mest för henne för att vara snäll, hon skulle inte haft någon att gå med annars. Luna är lite... Speciell.”
”Harry...”
Jag la handen ovanpå hans arm. ”Harry, jag är hemskt, hemskt ledsen. Om jag bara hade vetat... Om du bara hade frågat mig lite tidigare...”
”Det är okej”, sa han, ”Vi sitter ju här nu, eller hur? Och om inte jag hade gått med Luna så tror jag inte att hon hade kommit hit överhuvudtaget.”
Vi satt tysta ett tag och betraktade Luna som skuttade omkring alldeles ensam ute på dansgolvet med den långa klädnaden släpande efter sig.
”Vart har du Zabini då?”
”Jag vet faktiskt inte”, svarade jag sanningsenligt, ”Han försvann någonstans.”
”Är du kär i honom?”
Harrys röst var onormalt oskyldig och när jag höjde på ögonbrynen vände han sig bort
och låtsades vara mycket intresserad av att titta på Hagrid som valsade förbi med en högröd McGonagall i sina enorma nävar.
”Nej, verkligen inte”, svarade jag och tog en klunk till av pumpajuicen.
Den hade blivit ljummen nu. ”Han är inte riktigt min typ.”
”Och hur är din typ, då?” frågade Harry och sneglade på mig.
Hans rodnade inte men kinderna hade blivit en nyans skärare och han fingrade nervöst på sitt tomma dricksglas.
”Lite mer som... Äsh jag vet inte. Vill du dansa?”

Tack alla som läst eller LÄSER (om det nu finns någon som gör det ), den här ff:n gav mig en ny mening med livet. Den gav mig självförtroende och en dröm- att bli författare. Även om det är många år sedan nu, så lever drömmen kvar i mig. Tack vare alla ER som trodde på mig!

Jag har börjat skriva på andra delen, nu flera år senare. Jag hoppas att jag utvecklats något i mitt skrivande. Jag har redigerat dessa kapitel lite grann (stavade myyyycket fel förut hehe), och har ändrat en del smådetaljer. Vill ni läsa får ni gärna göra det och följa del två sedan när den kommer upp. Många av er har försvunnit från mugglis men några finns kvar. Oavsett vad så betyder ni så otroligt mycket för mig. Tack för ALLT ♥

OBS!
Ni hittar alla kapitel länkade under rubriken Kapitel.

Kram från er Elzyii

HEJ MINA SÖTNOSAR!
Sry att ni fått vänta, mitt internet ni vet...
Har inte alls rättat det här, så det är säkert massa fel överallt och så, men hoppas det duger iallafall.
Tack för alla era kommentarer, ni ska veta att det värmer oerhört ♥ Jag är så glad att ni uppskattar mig och den här ff:n, ni ger mig möjligheter som jag aldrig tidigare haft ♥
Nu ska jag fortsätta skriva på Bal kapitlet och make lite kyssar, bland vilka säger jag dock inte...
EnjoY!


Kapitel 53
Hemma fast ändå så långt bort

”Jag går inte in i det där!”
Draco hade tvärstannat och lagt armarna i kors över bröstet.
”Det här är löjligt!”
Jag följde hans blick och såg hur han stirrade på det stora flygplanet framför oss.
”Draco, det är mycket säkrare än att flyga på en kvast”, försökte jag men han skakade bara bestämt på huvudet.
”Jag gör det inte, jag har fått nog av det här!”
Demonstrativt satte han sig ner i en av sofforna borta vid gaten och stirrade hypnotiserat ut genom fönstret där ett av planen hade börjat rulla.
Jag kände hur irritationen började krypa inuti mig och jag försökte intensivt tänka bort den.
Det här var självklart hur konstigt som helst för honom och det var inte ett dugg märkligt att han blev lite skeptisk, många mugglare var ju också flygrädda.
Och han som dessutom avskydde allt som hade med mugglare att göra, självklart trodde han inte på att de kunde få en sådan där stor tung apparat att hålla sig kvar i luften utan magi!
Snabbt började jag förklara för honom hur det var möjligt att ett flygplan kunde hålla sig kvar i luften samtidigt som jag försäkrade honom om att vi bara skulle vara i luften i en och en halvtimme, det var en mycket kort resa och vi hade ju med oss våra trollstavar ifall någonting skulle hända
(Jag struntade i att nämna att vi inte skulle kunna använda oss av någon magi ifall planet störtade) och efter lite övertalning reste han sig upp och följde motvilligt efter mig in i flygplanet.
Vi visade upp våra boardingkort och blev visade till våra platser längst bak i flyget.
Draco tvärvägrade att sitta vid fönstret så jag skuttade tacksamt längst in och han satte sig på yttersidan.
När planet började brumma och långsamt började glida längs landningsbanan så
kramade han sätet så hårt att hans fingrar blev alldeles vita.
”Draco, ta det lugnt”, sa jag och tog honom i handen. ”Det är inte farligt, du behöver inte... Draco!”
Han snurrade runt åt alla hål (Tack och lov för säkerhetsbältet) och stirrade vilt ut genom fönstret.
Hans hjärta slog så fort att jag var rädd för att han skulle få hjärtslag, och när planet lyfte slet han åt sig sin hand och slog båda händerna för ögonen.
Jag lät honom vara och roade mig istället med att titta ut genom fönstret.
Det var fascinerande att se hur London blev allt mindre och mindre under oss; snart såg den stora staden ut som en liten leksaksstad med höga hus av lego och radiostyrda bilar som rusade fram längs vägarna långt under oss.
Snart var vi omgivna av fluffiga vita moln och jag lutade mig tillbaka mot sätet och kastade en blick på Draco som fortfarande satt med händerna pressade över ansiktet.
”Jag tror att du kan titta nu”, sa jag retsamt, ”Vi är uppe i luften.”
Långsamt tog han bort händerna för ögonen och såg med en rysning ut genom det lilla fönstret.
”Jag hatar mugglare.”
”Bara dem eller deras konstiga uppfinningar också?”
Han sneglade på mig, ”Både och.”
Jag skrattade och fortsatte att titta ut genom fönstret.
Det kändes så konstigt att efter den här långa tiden vara påväg tillbaka hem igen.
Det kändes som en annan demission, en annan världstid.
Samtidigt pirrade det förväntansfullt i magen.
Äntligen skulle jag få träffa alla dem som jag hatat så att behöva lämna.
Men skulle allting vara sig likt? Skulle jag kunna känna samhörighet med dem längre?
Jag var en annan person nu, jag levde ett helt annat liv.
I ett annat land med annat folk.
I en annan världstid.
Skulle någonting kunna bli detsamma igen?
Jag tittade fundersamt på Draco och blev varm inombords.
Han hade inte bara följt med för sin egen skull, utan också för min.
Hur det än skulle bli att komma hem igen så skulle jag åtminstone ha honom vid min sida.
Det kändes tryggt trots att han var den mest oberäkneliga vän jag haft.

När vi äntligen fick stiga av planet efter en enligt Draco, mycket obehaglig landning så var det mörkt ute.
Eftersom Sverige låg en timme före i tiden så var klockan redan halv tolv här.
Det skulle dröja ytterligare ett par timmar med tåg innan vi kom fram till min hemstad, Söderfors.
Min farbror, Troy hade lovat att hämta upp oss på stationen och köra oss hem till mitt barndomshem.
Mamma var så pass dålig att hon låg inne på Obotliga sjukdomar och mystiska åkommor, palliativ vård i livets slutskede, och Troy och Malissa hade rest hem från Amerika för att kunna finnas vid hennes sida dygnet runt.
Plötsligt knuffade Draco till mig hårt i sidan och jag såg förvirrat upp.
En konduktör stod framför oss och pekade frågande mot tåget.
”Ska ni med det här? Det avgår om bara någon minut så det är bäst att ni skyndar er på.”
Att få höra svenska efter en sådan lång tid gjorde mig mållös, huvudet kändes som en vätskefylld bubbla och jag var tvungen att tänka till ett ögonblick för att kunna sätta ihop en mening på mitt hemspråk.
”Ja, tack. Vi har biljetterna här.”
Jag vände mig om mot Draco och slogs av ännu en tanke.
Han kunde ju inte språket så han hade inte förstått någonting när konduktören kommit fram till oss.
Stackars Draco! Jag skulle bli tvungen att skärpa mig.

Vi gick ombord på tåget och letade oss fram till våra platser.
Den här gången protesterade han inte, tågen i mugglarvärlden var densamma som Hogwartsexpressen.
När vi ett par timmar senare steg av tåget på Söderfors station
och jag såg hur Troy stod och väntade borta vid parkeringen så fylldes mitt hjärta av ett enda stort lugn.
Jag var hemma igen.
Min älskade farbror vände sig om när han hörde våra mot den framskottade betongen och jag gav honom en lång kram.
Han rufsade om mig i håret och vände sig sedan mot Draco som hade stått lite avsides och betraktat oss.
”Och du måste vara Lucius grabb.” Han såg forskande på Draco som nickade kort.
”Du är väldigt lik din mamma.”
Draco ryckte på axlarna, han såg lika oberörd ut som om han hade pratat om vädret.
Troy hade fått en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och skakade lite på huvudet innan han återigen vände sig mot mig.
”Ni kan kasta in allting i bilen. Malissa kommer imorgon bitti, hon lämnar ungarna hos fru Petrell.
De får stanna där tills... Ja tills vi ser hur det blir.”
Jag nickade och svalde ner klumpen i halsen
och satte mig ner bredvid Draco i baksätet.

Med Troy bakom ratten körde vi igenom den lilla staden som till skillnad från hetsiga London var sömnig och lugn såhär fram på småtimmarna.
Färden fortsatte över Säderstorg och in på en gropig landsväg, förbi den gamla herrgården som är övergiven sedan många år, en hastig sväng till vänster och sedan raka spåret fram.
Jag hade kunnat hitta hit i sömnen.
Vi körde in genom alen och fram till det stora röda huset där jag hade bott så länge som jag kunde minnas.
Det såg mörkt och dystert ut i den vita snön och jag kände ett visst vemod.
Hur längesen hade det varit som någon brytt sig om att se över huset?
”Ni måste vara trötta.”
Troy låste upp dörren med en knyck på sin trollstav och vi gick in.
Jag strök med handen över väggarna när vi smög uppför den knarrande trappan och log för mig själv.
Darrande sträckte jag mig efter lysknappen.
Mitt rum var sig likt.
De blommiga tapeterna som jag valt själv för så många år sedan, skrivbordet som såg nästan ödsligt ut under allt damm, hyllan över sängen som pryddes av mina älskade gosedjur, garderoben, tavlorna, den stora spegeln... Var det verkligen så länge sedan jag varit här?
Jag märkte inte att Draco kom upp bakom mig och hoppade till när hans axel snuddade vid min skuldra.
Nyfiket såg han sig omkring i rummet innan hans blick fastnade på den ålderstigna spegeln som satt ordentligt fastnaglad ovanför byrån.
Han stirrade in i den och spegeln stirrade tillbaka på honom med sin glasartade blick.
”Hur gör ni med sovplatser? Vill du att jag ska...?” Han gjorde en gest upp mot vinden och jag skakade på huvudet. ”Vi har sovit tillsammans förut, en natt går bra.”
”Är ni...?”
”Bara vänner”, skyndade jag mig att säga, ”Bra vänner.”
Troy såg forskande på mig ett ögonblick innan han vände på klacken och gick mot dörren.
”Ja, sov så gott då. Jag är här nere om ni behöver något.”
Han stängde tyst dörren bakom sig och jag torkade ansiktet med baksidan av handen.
”Ska vi lägga oss?”
Hastigt gick jag fram till sängen och drog av överkastet.
Kroppen skälvde av trötthet och jag kände hur det snurrade till i huvudet.
Det hade varit en lång dag.
Allt jag ville nu var att få somna in i min sköna varma säng och vaggas av tystnaden.
Draco gick långsamt fram och satte sig på sängen.
Han såg fundersam ut och jag kände en orolig stöt i magen.
”Ska du inte lägga dig?”
”Snart”, sa han svävande med blicken fortfarande fastklistrad på spegeln.
”Sov du så länge.”
Jag högg tag i hans arm och han vred förvånat på huvudet.
”Du går väl ingenstans?”
Han flinade retsamt innan han gjorde sig fri.
”Vart skulle det vara? Jag hittar inte här.”
Jag log matt tillbaka, vände mig på sidan och slöt ögonen.
Efter en stund hörde jag hur han reste sig upp och började gå runt i rummet.
Jag undrade vagt vad han höll på med men var alldeles för trött för att se efter.
När jag för tredje gången vaknat till ur min halvslummer såg jag honom ligga bredvid mig och stirra upp i taket.
Jag tog hans hand i min och han vände på huvudet och tittade på mig.
Jag undrade vad han tänkte på.

”Elli!”
”Elli... Vakna!”
Jag öppnade motvilligt ögonen och upptäckte till min förvåning att det fortfarande var mörkt ute.
Stönande vände jag mig om på sidan för att somna om igen, men Draco drog fortfarande i mig.
Jag kisade mot honom i mörkret och såg att han satt upp och stirrade ut mot fönstret.
”Elli vakna! Det står någon där ute.”
”Du drömmer bara”, mumlade jag och gäspade stort, ”Lägg dig...”
”Nej!” sa han envist och fortsatte att dra i mig. ”Det står någon flicka där ute och stirrar upp mot ditt fönster. Är det din syster?”
Jag satte mig hastigt upp och snubblade fram till fönstret och lutade mig fram för att titta.
Hjärtat snörpte ihop sig i en liten knut och jag drog efter andan.
Alldeles nedanför fönstret stod den lilla flickan och stirrade upp på mig.
Hennes ansikte var vitt som snö och håret böljade rakt och svart ända ner till midjan på henne.
De svarta ögonen såg onaturligt stora ut i det bleka ansiktet och klänningen rörde sig rytmiskt runt hennes nakna fötter.
Bakom henne syntes ännu en gestalt som kom framglidandes genom snön.
Hon hade det långa blonda håret fastsatt i en knut i nacken och hennes fötter rörde sig så lätt så att det såg ut som om hon svävade fram över backen.
Jag drog hastigt för gardinerna och famlade mig tillbaka i sängen och drog täcket över huvudet.
”Vem var det? Varför står hon därute?”
Hans röst var gäll och upprörd. ”Vad var det där för något?”
”Ingenting”, svarade jag snabbt och drog ner honom i sängen.
”Du drömde, det var ingen där. Sov nu.”
Han var tyst så länge att jag nästan trodde att han somnat, men så hörde jag hans viskande andetag alldeles intill mitt öra.
”Elli, jag tror att jag såg min mamma.”
Jag lät hans ord sjunka in i tystnaden innan jag svarade: ”Jag med.”
Han snodde runt ett varv i sängen och iaktog mig med sina stora silvergråa ögon.
”Tror du på spöken, Elli?”
”Ja”, sa jag fundersamt och blinkade mot honom. ”Gör du?”
”Nej”, svarade han och kvävde en gäspning. ”Jag tror inte på några vidskepligheter.”
”Då har du missat något”, sa jag tyst och tänkte på den gången då jag berättat för Draco om änglar.
Om han inte vågade tro på något, hur skulle han då våga tro på sig själv?
”God natt”, sa han och vände sig om. ”Sov sött.”
”God natt”, viskade jag blundade.
Jag undrar om flickan också sov.

SLUTA DET KOMMER HAN INTE ALLS ATT GÖRA.
Elaka Ida bara för att din CEDRIC DÖR så betyder inte det att MIN DRACO DÖR.
*Upprörd*
Öhum... jaja här har ni nästa kapitel!
Som sagt, det är inte ett av de mest lyckade men...
Ja, jag fick helt enkelt inte till det.
Men nästa är betydligt bättre, hoppas ni ska gilla det mina små sötnosar ;*
Ni är verkligen min glädje här i livet (Dracos också även om han inte vill erkänna det) ÄLSKAR ER ALLA.


Kapitel 51

Fyra sorger och ett fiasko
”Jag kan inte fatta hur han kan bry sig så lite... Kolla bara på honom, han beter sig ju precis som vanligt.”
”Om det hade varit min mamma som hade dött så hade inte jag varit på lektionerna...”
Viskningarna hade nått mina öron i samma stund som jag satte fötterna innanför Proffesor Trelawneys klassrumsdörr morgonen därpå.
Jag vet inte om Draco var medveten om dem, och om han var det så måste jag medge att han spelade bra.
Han satt som vanligt tillsammans med Crabbe och Goyle vid ett av de skrangliga borden längst fram i klassrummet och verkade till synes helt oberörd.
Medan vi andra kippade efter luft i det hettande klassrummet såg han
lika avkyld ut som om han hade ätit en påse ismöss.
Det verkade faktiskt som om Trelawney hade gjort sitt bästa för att ta tillvara stundens allvar.
Hennes klassrum var ännu kvavare än vad det brukade vara och bara två av de annars åtta stearinljusen brann, vilket gav rummet en instängd och nästan lite kuslig atmosfär.
Det tyckte Neville också.
Den rundkindade pojken hade kurat ihop sig till en mänsklig version av klonken ovanpå sin alldeles för smala stol som nätt och jämt bar upp hans kroppsvikt och stirrade med stora rädda ögon på Trelawney som sakta gled runt bland borden iförd en lång purpurfärgade klädnad som räckte henne nedanför fötterna, och viskade mystiska saker i örat på utvalda elever medan hon dramatiskt kupade händerna över sin rödmålade mun.
När hon upptäckte oss fick hon så bråttom att hon var nära att snava på sin alldeles för långa klädnad.
”Harry Potter...” Viskade hon och grep Harry om handleden, ”Min stackars pojke...”
Harry skakade irriterat av sig henne och skyndade sig att sjunka ner på stolen närmast väggen, så långt bort från Proffesor Trelawneys gråtmilda ansikte (som törstade efter att få lämna en högdragen utvärdering om hans förutspådda död) som han kunde komma.
Efter att ha fått gotta sig i Harrys olyckliga framtid en bra stund log hon något som skulle föreställa ett medlidsamt leende och gav honom en mjuk klapp på kinden med sin seniga cherry luktande hand och lät oss sedan (till Harrys stora glädje) arbeta ifred.
Vi hade äntligen lämnat kapitlet om drömmar bakom oss och var nu sysselsatta med att fördjupa oss
i konsten att spå i tarokort, något som vi alla tre fann betydligt mer intressant än att sitta och krafsa ner nattens drömmar varje morgon vid frukosten.
Jag kunde inte låta bli att lyfta blicken från min kortlek och titta upp på Draco emellan åt.
Eftersom han satt ett par platser framför oss så kunde jag inte se hans ansikte.
Istället lät jag blicken vila på hans späda bleka nacke som stack fram under det vitblonda håret.
Stackars Draco.
Harry och Hermione hade blivit skakade när de fick reda på vad som hade hänt hans mamma.
Hermione hade till och med gråtit en skvätt, vilket enligt Ron var både pinsamt och överdrivet.
Fundersamt sneglade jag på Ron som satt snett mittemot mig med den långa fräkniga näsan nerböjd över sin kortlek på andra sidan om Harry.
Jag hade fått intrycket av att han innerst inne tyckte att de var rätt åt Draco.
Visserligen klandrade jag honom inte det minsta för att han inte grät ögonen ur sig för Dracos skull,
jag hade på ett tidigt stadium insett att chansen att Ron och Draco skulle begrava stridsyxan var ungefär lika stor som att Hermione skulle få underkänt på ett prov.
Men att inte bry sig och att glädjas över någon annans olycka var två helt skilda ting.
Jag hoppades att jag hade misstagit mig.

Efter spådomskonsten mötte vi upp Hermione som ivrigt underhöll oss
med Proffesor Vektors senaste deklaration om indonesiska runor hela vägen ner till Hagrids stuga.
Det rykte hemtrevligt ur skorstenen och med all snö ovanpå taket
såg den lilla skogvaktarstugan ut som ett gräddigt pepparkakshus.
Till min förvåning upptäckte jag att de rödrutiga gardinerna som hängde för de små fönstren var fördragna och dörren ordentligt låst.
Inte heller något sällskapstörstande hundskall ekade inne från stugan och jag antog att Hagrid var ute
och arbetade i den förbjudna skogen tillsammans med Fang.
”Elli!”
En liten grupp av Slytherinelever, ledda av ingen mindre än Blaise Zabini kom gående mot oss.
Harry spände sig omedelbart bredvid mig och jag la en hand på hans axel.
”Det gör ingenting, dem vill inte bråka.”
Blaise och hans lilla trupp travade fram till oss där dem prydligt gjorde halt.
Hans mörka ögon mötte mina och han harklade sig.
”Jo”, började han utan att ta någon notis om Ron som gjorde en ful grimas,
”Jag ville bara säga att jag håller med om det där du sa igår.”
Han gjorde en paus och nickade mot Harry och Ron som båda två såg ut som de skulle kräkas.
”Det där om att det är onödigt att Slytherinare och Gryffindorare ska vara så osams.
Så jag tänkte bara om ni ville sluta fred.”
Han räckte fram en ordentligt renskrubbad hand med fem omsorgsfullt manikyrerade naglar
mot Harry, som efter ett ögonblicks tvekan skakade den.
Blaise nickade kort till svar och sträckte sedan fram sin hand mot Ron vars ansikte bleknade till en färg som påminde om torkad senap.
Först verkade det inte som om Ron skulle röra vid Blaise överhuvudtaget,
men efter att ha fått syn på Hermiones hasselnötsbruna bedjande ögon svalde han djupt, blundade och lät sina fingrar snudda vid Blaises utsträckta handflata
Han släppte den lika fort som om han hade bränt sig och rös till.
Utan att låtsas om Ron som chockat stirrade ner på sina egna händer rätade Blaise på sig
och fick syn på Hermione.
”Och... Ja du också antar jag”, sa han och sträckte med en viss tvekan fram handen mot Hermione som darrande fattade den.
”Vad bra”, sa Blaise och släppte taget om Hermiones fingrar.
”Då ska väl jag...”, han gjorde en gest mot andra sidan dungen där Slytherinarna hade sin samlingsplats, ”Vi hörs väl.”
”Det gör vi”, sa jag med ett leende och såg hur hans blick dröjde sig kvar vid mig en kort sekund innan han vände oss ryggen och vandrade bort över den frusna marken tätt följa av sin yngre trupp.
När han kommit halvvägs såg han sig oroligt om över axeln och spanade upp mot slottet.
Det var inte svårt att lista ut vem han letade efter.
”Ta bort mig...” Viskade Ron och försökte torka av händerna på sin klädnad.
”Jag är förorenad!”
”Du kan nog inte bli mer förorenad än vad du redan är, Weasley.”
Mitt hjärta sjönk som en sten i bröstet när jag hörde den välbekanta släpiga rösten.
Draco, Crabbe och Goyle hade stannat alldeles framför oss; ironiskt nog på exakt samma ställe som Blaise hade stått på bara några minuter tidigare.
Dracos gråa ögon stirrade med djupaste avsmak på Ron, och jag såg hur ett elakt litet
leende lekte på hans smala läppar när han synade Rons begagnade skolkläder uppifrån och ner.
”Vem har du ärvt den där jackan av då, Weasley? Ser ut som om den var modern för en sisådär tvåhundra år sedan eller så.”
Han skrattade rått åt sitt eget skämt och Crabbe och Goyle flinade dumt tillbaka.
Där de stod på var sin sida om Draco såg det ut som två livvakter.
Ron, som de närmaste sekunderna verkade ha befunnit sig i någon slags dvala ruskade ilsket på huvudet och sträckte på sin långa hals så att han blev huvudet längre än Draco.
”Ska du säga någonting om det?” fräste han vars öron lyste nästan lika röda som håret,
”Om det inte vore för dig så skulle den här skolan vara betydligt mindre förpestad!”
Dracos flin blev ännu bredare.
”Om det vore någon som borde ha läst på om föroreningar så är det din mamma, Weasley.
Så många ungar som hon har skaffat sig och ändå är de lika fula allihop.
Jag undrar om det går i släkten eller om hon helt enkelt lider av något kroniskt fel?”
Harry högg tag i Rons klädnad i samma stund som han med ett konstigt fräsande ljud gjorde sig beredd att flyga på Draco.
Hermione började mässa sin vanliga ”Han-är-inte-värd-det” ramsa och jag hörde Pansys fiskmåsskratt eka bakom ryggen.
Det här var ett levande bevis på det som vi hade tjafsat om igår kväll.
Ron hade slutat att kämpa emot i Harrys armar och nöjde sig med att flämtande och flåsande
stirra på Draco.
Om blickar kunde döda så skulle det bara vara en liten förkolnad hög kvar av honom.
”Har du inget svar på det, Weasley? Jag som trodde att du värdesatte din familj så högt...”
Jag öppnade munnen för att gripa in och säga åt Draco att sluta, när Ron fann svar på tal.
”Ja, jag har ju åtminstone en mamma Malfoy! Din verkar ju ha kolnat av för gott.”
Draco stelnade till mitt i ett elakt leende och spärrade upp ögonen.
Det var som om luften hade gått ur honom; han öppnade och stängde munnen som en fisk på torra land och stirrade som paralyserad på Ron som hade blivit alldeles skär om kinderna.
”Nej! Du jag menade inte så...” Ron hade direkt efter att han avslutat meningen insett sitt misstag
och han såg förskräckt på Draco som fortfarande kippade efter andan. ”Du, alltså...”
Först såg det ut som om Draco skulle ge Ron en ordentlig höger, han höjde knytnäven i luften men lät sedan armen falla slappt intill sidan och vände istället på klacken och marscherade därifrån till allas häpnad.
Crabbe och Goyle såg ut som två levande frågetecken.
De tittade förvirrat först på varandra och sedan på oss.
Draco hade inte gett dem någon order om att slåss, nu blev det tvungna att agera helt på eget behåg och det var dem inte vana vid.
Jag kunde höra hur de andra Slytherineleverna började skrika åt Ron.
Pansys skränande röst hördes högst av alla och Ron såg helt knäckt ut där han stod med armarna hängande längs sidorna och munnen fortfarande öppen.
”Din idiot!” sa jag ilsket och gav honom en hård knuff i sidan. ”Det där var väl bra onödigt!”
”Men han...” började Ron häftigt som genast kände behovet av att försvara sig, men jag hade tagit upp jakten på Draco och hörde inte fortsättningen.


”Så vadå, är hon arg på mig?” sa Ron ilsket och spottade ut sitt halvätna kycklinglår för att inte
sätta i halsen, ”Det var ju Malfoy som höll på!”
”Hans mamma har precis dött, Ronald!” Fräste Hermione och blängde på Ron över middagsbordet. ”Kunde du inte ha betett dig lite mer moget?”
”Du försvarar ju honom hela tiden!” Sa Ron och slängde ner sina bestick på tallriken som gav ifrån sig
ett ilsket litet kling.
”Är du kär i honom eller något?”
”Nej!” utbrast Hermione och blev blossande röd om kinderna,
”Nej det är jag inte, hur kan du ens påstå något så dumt!”
”Påstå? Det är ju så det ligger till!” gormade Ron så upprört att spottet yrde som en liten fontän ur munnen på honom. ”Han har kallat dig smutskalle i hur många år som helst och ändå är du förälskad i honom! Det är ju helt sjukt. Eller hur Harry?”
Harry orkade inte öppna munnen för att svara, han kände dem båda alltför väl vid det här laget för att veta att det vettigaste var att inte lägga sig i.
Han hade länge misstänkt att Rons känslor för Hermione var mer än vänskapliga.
Men den senaste tiden så hade han blivit helt säker, inte minst med tanke på att Ron yste svartsjuka så fort Hermione yttrade sig om någon som råkade vara av motsatt kön.
Ibland verkade det faktiskt som om Ron behövde ha något att vara svartsjuk på för att kunna
fungera i hennes sällskap.
Förra året hade det varit den Bulgariska världskända sökaren Viktor Krum som hade varit offer för Rons svartsjuka (Eftersom han hade bjudit ut Hermione under sitt besök på Hogwarts och gått med henne på julbalen ett år tidigare) och nu hade Ron bestämt sig för att flytta fram stapeln ett steg och peka ut Malfoy som Hermiones nya hemliga kärlek.
Den här gången tyckte Harry att Ron hade sträckt sig lite väl långt över gränsen.
Sannolikheten att Hermione skulle dejta Malfoy var obefintlig och var alldeles för osannolik att överhuvudtaget diskutera om.
”Det är inte sant!” Hörde han Hermione snyfta, hon hade ställt sig upp och var så arg
att han hade passat sig noga om han varit i Rons ställe, ”Att du ens kan antyda någonting sådant, jag trodde att jag kände dig R-R-Ron m-men det var t-t-tydli-g-gen alldeles f-f-el av mig!”
Hon begravde ansiktet i händerna och rusade storgråtande ut från stora salen med
Ron ilsket stövlande efter sig.
Harry reste sig upp från det nästan tomma middagsbordet och gjorde sitt bästa för att le oberört mot en skock förstaårselever som förundrat glodde efter de två prefekterna som enligt paragrafen skulle framstå som förebilder.
Han drog fingrarna genom sitt ostyriga svarta hår och rättade till de runda glasögonen
som hade halkat ner över näsan.
Sedan vände han sig om för att gå tillbaka till uppehållsrummet och göra klart sin uppsats om Spiknarvlar som Proffesor Grubbly-Plank hade gett dem efter förmiddagens lektion och fann plötsligt sig själv stirrades in i ett par leende blåa ögon inramade av rött silkeslent hår och blek nästan vit hy.
”Är det något problem Harry?”
Ginny stod med ens framför honom och han blev tvungen att ta ett steg tillbaka för att inte gå rakt in i henne.
”Öh, nej allt är fint tack... Det är bara lite...” Harry visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig men Ginny verkade förstå precis vad han menade och himlade med ögonen.
”Låt Ron hålla på, tids nog tröttnar han och bjuder ut henne.”
”Tror du?”
Ginny log bara till svar och Harry log tillbaka.
Hon hade verkligen vuxit till sig sedan i somras.
Hennes röda hår hade blivit längre och tjockare, hon hade vuxit en bra bit på längden och hon hade till och med fått riktiga bröst som putade ut under skolklädnaden.
Harry höjde generat blicken och tvingade sig själv att tänka på något annat.
Quidditch tillexempel.
Quidditch var alltid bra att tänka på vid sådana här specifika tillfällen.
”...Skulle du kanske vilja det?”
”Öh, va?” Harry kände sig så dum när han inte hade lyssnat, och Ginny rodnade förläget.
”Jo, jag och Michael har gjort slut nu... Så jag tänkte... Om du kanske ville gå på den här balen med mig?”
”Med dig?” ekade Harry medan hans hjärna såg möjligheten att gå med Elli försvinna hand i hand med Malfoy.
”Öh, jag...”
”Du behöver inte om du inte vill”, sa hon snabbt och log överslätande.
Men honom kunde hon inte lura, Harry såg tårarna som började stiga i hennes ögon.
Först tänkte han svara ja bara för att slippa göra henne ledsen men i sista stund bestämde han sig istället för att vara ärlig.
Harry tog ett djupt andetag och såg Ginny rakt i ögonen.
”Ginny, hör på här”, sa han så lättsamt som han kunde, ”Jag skulle verkligen inte ha något emot att gå med dig, men... Jag har redan tänkt fråga någon annan. Men om du skulle vilja...”
”Det är okej”, sa hon hastigt och blinkade flera gånger, ”Ingen fara.”
”Det är inte det att jag inte vill...”
”Jag förstår Harry”, viskade hon och en tår lösgjorde sig från hennes vänstra öga och rann långsamt nerför kinden, ”Ha det så bra nu, och lycka till.”
”Ginny...” sa Harry försiktigt och sträckte ut en arm för att hålla henne kvar men hon drog sig loss och skyndade sig med snabba steg därifrån.
Han suckade och kastade en blick mot Gryffindorbordet för att kontrollera så
att inte tvillingarna, som verkade fullt upptagna med att skriva upp fler beställningar till sin planerade butik med skämtartiklar, hade sett någonting.
Harry ville verkligen inte bli osams med någon av dem få personer som han tyckte om på grund av sin egen klantighet.

Åh nu gjorde du min dag!
TACK så mycket, du också!

Åh tack!♥ Även du gjorde min dag.. :'

Och du såklart! tacktacktack!!
säger detsamma om dina fanfictions.. ska läsa lite mer av dem nu..

Tycker personligen inte att det här kapitlet vart så bra eftersom jag gjorde det i all hast..Men det får duga!

Det här är min allra första Fanfiction
och jag hoppas att någon kommer gilla den.
Ni får jätte gärna komma med kommentarer vad ni tycker, gillar ni den så kommer jag fortsätta skriva

Titel: Draco Memoraid
Kärlek är starkare än döden.
Författare: Elzyii
Språk: Svenska
Färdigskriven: Ja, men läs gärna ändå. Efterföljaren "Skam" finns ute på forumet.
Antal kapitel: 70
Åldersgräns: Kommer att förekomma en hel del otäcka scener.
Beror nog på vad man klarar av.
Pg 13 kanske. Men som sagt, det är ju individuellt och jag varnar alltid om det förekommer erotik/skräck i kapitlen.
Prolog/Handling:
Elli blir tvungen att flytta från Sverige till England.
Där får hon bo hos sin pappas avlägsna släktingar, familjen Malfoy.
Elli trivs inte alls och misstänker snart att allt inte står rätt till.
Efter några tuffa veckor åker hon tillsammans med Draco till sitt första år på Hogwarts samtidigt som Voldemort är på väg tillbaka till makten,starkare än någonsin.
Vänskap ställs på prov som aldrig förr och hur viktigt är Blodsband egentligen?

Historien utspelar sig under Harry Potters sjätte år på Hogwarts.
Och om hur det kunde blivit, om mörkrets herre återfunnit makten
ännu tidigare.
Vi får följa både Elli och Draco i deras kamp mot livet.

Jag kommer följa bokens handling men gjort en del ändringar för att det ska passa min story. Hoppas ni ska tycka om den!



- A broken heart that the world forgot.

Har spoilat alla kapitlen här så ni slipper leta efter dem eftersom det här är en ganska lång Fanfiction.
Tack Glina2 för förslaget
OBS!
FF:n blir betydligt bättre när ni kommit några kapitel..
Då insåg jag hur man skrev haha
Hoppas ni vill läsa den.
Lämna gärna någon kommentar!

Klicka på spoilern för att komma till kapitlen


Det här är det finaste någon någonsin skrivit
till mig om min ff:n, tack så otroligt mycket min fina underbara vän Ditto.
Detsamma hjärtat, du gör mig rörd till tårar.

OBS!
Innan ni läser måste jag bara varna er lite.
Det här är ett väldigt speciellt kapitel, och eftersom det är så känslosamt så har det varit riktigt,riktigt svårt att skriva.
Satt uppe hela natten igår och skrev om ALLTING från grunden, och ändå är jag inte nöjd.
Jag vet att Draco kommer vara typ... Ja verkligen inte som han brukar, men jag har försökt att komplettera hans karaktär med hur han faktiskt SKULLE reagerat om det här hade hänt på riktigt i böckerna, och ja jag har verkligen gjort mitt bästa C':
Hoppas ni ska tycka om det ändå, nu vet ni iallafall!
Ni är bäst av allt i hela världen ♥
Och Freddie, DU BEHÖVER INTE KOMMENTERA ♥
Bara du finns här är jag tok lycklig.
Älskar dig också Crucioooo! Du borde bli tillsammans med Pansy ♥.
Onödigt P.s:
Jag är kär i dig Trezzan
PUSS ALLA MINA ÄLSKADE BEVAKARE ♥
Ni betyder så himla mycket för mig.

Kapitel 49
När orden inte räcker till

I samma stund som vi satte ner fötterna på det blanka trägolvet inuti det hemtrevliga cirkelformade arbetsrummet visste jag att något var fel.
Riktigt, riktigt fel.
Det var fullt av folk inklämda i det inte alltför rymliga rummet och jag såg med en
lätt ilning av fasa hur samtliga vände sig om och sorgset suckade och skakade beklagande på huvudena när deras ögon föll på oss.
Dumbledore, som med knäppta händer satt bakom sitt skrivbord och väntade med den långa lite spetsiga hakan stödd ovanpå handryggen, Proffesor Snape som med ett mycket bistert ansiktsuttryck stod lutad mot väggen med sina spinkiga vaxbleka armar korsade över bröstet, Madam Pomfrey som då och då ljudligt snöt sig i en skär näsduk och så Proffesor McGonagall som milt schasade in oss i rummet.
”Varsågod och sitt”, sa Dumbledore och tecknade åt mig och Draco att slå oss ner i de skinnbeklädda fåtöljerna som var inskjutna i rummet.
Jag satte mig snällt ner på den yttersta men Draco stod som fastvuxen i dörröppningen och stirrade på Dumbledores åldrade ansikte med sina intensivt gråa ögon.
”Draco”, vädjade Dumbledore och sträckte ut en arm, ”Kom och sätt dig.”
”Vad vill ni?” Dracos röst var kall som is och ögonen var fulla av hat när han med en överdriven skarphet tillade: ”Varför skulle jag lyssna på er?”
Dumbledore svarade inte genast.
Istället reste han sig upp och gick fram till Draco som fortsatte att blänga ilsket på den resliga smala trollkarlen.
”Draco...”
”Varför ska jag ens lyssna till allt groll som ni har att säga? Ni babblar alltid bara en massa strunt
och har aldrig någonting viktigt att prata om så varför skulle jag ens ta mig tid att stanna kvar här?”
”Det borde du”, sa Dumbledore långsamt och såg sorgset på Draco med sina genomträngande blåa ögon bakom de halvmåneformade glasögonen.
”Kom och sätt dig här nu.”
Draco tittade på Dumbledore ett ögonblick för att läsa av allvaret i sin rektors ansikte innan han föraktfullt krökte på läpparna för att visa hur lite han respekterade Dumbledores vädjan och marscherade sedan fram till den andra fåtöljen och kastade sig ner i den utan att bevilja någon en enda blick.
Sedan vred han på huvudet och såg återigen på Dumbledore som hade slagit sig ner bakom skrivbordet igen och som nu satt och betraktade Draco med en slags vördnad.
”Vad vill ni? Vad gör jag här?”
Dracos röst var fortfarande kylig men den darrade till lite och han harklade sig diskret.
”Jag har viktigare saker för mig!”
Dumbledores rynka mellan ögonbrynen djupnande och jag såg hur han oroat tittade på
sina kollegor. Vad skulle han säga? Hur säger man något sådant?
”Vi måste tyvärr meddela dig Draco...”
Dem där orden.
Jag hade hört dem förr.
Det var som om luften pressades ut ur mina lungor, allting blev med ens så stilla och tyst.
När jag sneglade åt sidan fick jag syn på Draco som satt stel som en pinne i stolen med
kroppen lätt framåtlutad och med ansiktet i ett stelnat tillstånd av förvriden fasa.
Jag sträckte långsamt ut min hand och slöt den om hans.
Hans handflator var kalla och svettiga
och när jag kramade hans fingrar kände jag hur han darrade.
”...Att din mamma har påträffats död i sitt hem i natt... Vi...”
Resten av hans ord drunknade i snyftningar, men de kom inte från Draco.
Madam Pomfrey grät hejdlöst i sin näsduk och Proffesor McGonagall skyndade sig fram och la en tröstande arm runt hennes skakande axlar.
Snape såg lika oberörd ut som om Dumbledore just hade avlagt en utförlig rapport om Londons tunnelbanesystem och jag kände för första gången ett starkt hat mot hans gulbleka insjunkna ansikte.
Draco stirrade som besatt på Dumbledore i några sekunder; jag såg hur hans ansiktsmuskler arbetade febrilt under huden och han öppnade och stängde munnen tydligen obenägen till att få fram ett enda ord.
”Vi har inte...” Började Dumbledore på nytt men avbröt sig när han såg Dracos ansikte.
”Draco...”
”NI LJUGER!” Skrek han plötsligt och kastade sig så hastigt upp att jag förskräckt ryckte till.
”NI LJUGER!”
”Nej Draco, det gör jag tyvärr inte”, sa Dumbledore sorgset och det glänste av tårar i det lysande blå ögonen när han betraktade den magra bleka pojken som skakandes i hela kroppen hade ställt sig upp framför honom.
”Jo det gör ni”, sa Draco som tydligen lyckats behärska sig en smula.
”Ni säger bara så för att...För att...För att ni vill försöka få mig att erkänna någonting!
Ni vill sätta mig som skyldig, ni behöver någon som ni kan peka ut som ansvarig för det där överfallet på Elli!”
”Nej Draco”, upprepade Dumbledore. ”Om du vill vara så snäll och sätta dig ner så ska vi...”
”NEJ!” Skrek Draco och ryckte tag i ett par fula prydnader som stod i fönsterbecket.
”NI LJUGER!”
Han dängde dem med all kraft i väggen bakom Dumbledore, som inte gjorde någon ansats överhuvudtaget för att skydda sig när den strök förbi tätt intill hans vänstra öra.
Frustrerat slet Draco ner ännu fler saker från fönstret; Tio burkar, en ask med tuggsnäckor och en rund genomskinlig glasskål innehållande något som såg ut som violetta snokoskåp åkte i backen med en faslig skräll och snokoskåpen rasslade ut på golvet och började snurra runt, runt, runt framför fötterna på Severus Snape medan de gav ifrån sig gälla visslingar när skålen splittrades i tusen bitar.
”HON LEVER, HON ÄR INTE DÖD!”
Jag klarade inte av att se honom såhär, ändå kände jag mig tvingad.
”Draco snälla...” Viskade jag och försökte ta tag i hans hand som grep efter någonting mer att kasta.
”Draco...”
”RÖR MIG INTE!” Vrålade han och slog sig bort från mig, han stirrade på mig med sina vilda oseende ögon medan han backade mot dörren.
”Ni är helt sjuka”, sa han med en röst som darrade som ett asplöv, ”Om ni tror att jag skulle gå på det där... VAD ÄR DET FÖR STRAFF EGENTLIGEN!”
Återigen uppumpad med ilska slet han tag i en av de bevingade paraplykäpparna som stod lutade mot väggen och slängde iväg dem mot ett högrest mörkt glasskåp som stod bakom Dumbledores skrivbord.
Jag slog förskräckt händerna för öronen när skåpets glasdörrar splittrades och lämnade en vass matta efter sig nedanför de gapande dörrarna.

Dumbledore rörde inte en fena för att stoppa Draco från att slå sönder hans kontor.
Han bara satt där bakom sitt lätt röriga skrivbord och såg på medan Draco välte ner den ena av hans ägodelar efter den andra, och jag såg hur han stilla skakade på huvudet åt Snape som hade gjort en ansats till att gripa tag i Dracos flaxande klädnad.
Jag kunde inte förstå.
Narcissa... Död? Vem? Var? Varför?
”NI SKA FÅ FÖR ATT NI SÄGER SÅDANT DÄR OM MIN MAMMA!” Tjöt Draco och jag hörde hur hans röst gick upp i falsett, den höll på att brytas.
”VÄNTA BARA TILLS MIN FAR FÅR HÖRA DET HÄR!”
Med dem orden slängde han omkull fåtöljen i backen, trängde sig förbi mig och rusade ut genom dörren.
Jag kunde höra honom springa nerför trapporna och jag stirrade lamslaget mot dörren och sedan på Dumbledore som såg mycket trött ut.
”Följ efter honom”, sa han och reste sig upp och la sin åldrade hand på min axel.
”Hans mamma är död och jag tror att han behöver dig mer än någonsin.
Ta med dig honom och kom upp till mitt kontor ikväll, du behöver inte gå på flera lektioner idag.”
”Men dem andra...”
”Jag kommer att informera alla dem som behöver stå inför den här vetskapen, oroa dig inte
för det min bästa Eleonora.”
Jag såg respektfullt upp i Dumbledores rynkiga ansikte och kände med hela mitt hjärta att jag
yste en stor lojalitet mot honom.
Han nickade åt mig; de blåa ögonen glittrade trots stundens allvar bakom de halvmåneformade glasögonen och jag fick lov att ruska på huvudet för att återvända tillbaka till den slungande verkligheten.
Efter en sista blick på Dumbledore vände jag mig om och började springa med hjärtat
bankande i halsgropen.
Draco kunde inte ha kommit särskilt långt.

Jag hittade honom snabbare än vad jag hade väntat mig.
Han stod alldeles nedanför trappan och stirrade tomt in i den kalla gråa väggen.
När jag rörde vid hans axel snurrade han runt så hastigt att jag skrämt tog ett steg bakåt.
Han tittade på mig utan att se och vände sig om för att gå.
”Draco”, sa jag försiktigt och tog tag i hans arm, ”Draco vänta...”
”Släpp mig!” Fräste han och försökte dra sig loss, men jag borrade in mina fingrar i hans arm och vägrade släppa.
”Låt mig vara ifred!”
”Draco...”
Jag kunde känna hur varenda en av hans muskler skakade och hur hans kropp desperat försökte finna ett sätt att tygla hans chockade innandöme.
Han hade återigen vänt sig mot väggen och kippade efter luft som en fisk på torra land.
Plötsligt vacklade han till och jag var snabb att lägga armen runt hans midja för att stötta honom.
”Hon är inte död... Nej det är hon inte... Inte min mamma”, mumlade han mer till sig själv än till mig och jag blev tvungen att svälja djupt ett par gånger för att lyckas hålla tillbaka gråten som tryckte på i halsen, ”Jo Draco, hon är det.”
”Varför säger du så?” kved han och såg på mig med ögon som var fyllda till bredden av de tårar som
han hela tiden försökte slå ifrån sig. ”Jag trodde du tyckte om mig Elli! Varför säger du så...”
Han vacklade till igen och höll på att falla ner på knä men jag vägrade låta honom ramla utan fortsatte att hålla fast honom.
”Nej hon är inte död, dem ljuger, säg att dem ljuger...”
Jag svarade inte, jag kunde inte förmå mig till att göra det.
Istället strök jag honom bara över det vitblonda spretiga håret, han andades tungt och stötande och när jag tittade upp på honom gick det upp för mig att sorg faktiskt kunde ha ett ansikte.
Jag slog mina armar om hans ihopsjunkna kropp och kramade honom hårt.
Då var det någonting som brast för Draco och han började gråta.
Inte någon vanlig gråt utan en hög hulkande barngråt och han klamrade sig hårt fast i mig och drog mig neråt, som om han höll på att drunkna.
Kanske var det de han gjorde också, drunknade i sorg.
Jag fortsatte att hålla om honom och hans snyftningar skakade hans smala kropp
så kraftigt att vi flera gånger var nära att ramla.
Varför? Vem gjorde såhär?
Narcissa hade aldrig tyckt om mig och inte jag om henne.
Och hon hade nog inte alltid varit den perfekta mamman.
Men att hon skulle dö, det var alldeles för orättvist.
Jag hittade inga ord för det som hänt lika lite som jag hittade några ord för att kunna trösta.
Istället lät jag honom gråta och stod mest bara där som en mänsklig näsduk.
Jag grät också.
Tårarna trillade nerför mina kinder och blandade sig med hans och när han efter en stund hade lugnat sig kunde jag inte avgöra vems tårar det var som droppade nerför mina kinder.
”Här”, sa jag och räckte fram en bit papper men han rörde det inte utan såg bara plågat på mig.
Hans ögon var alldeles röda och på kinderna löpte det flammande sträck kors och tvärs som visade
vart tårarna hade färdats.
Såret som han hade haft i ansiktet höll på att blekna och i sken med hans rödflammande kinder syntes det nästan inte alls.
Försiktigt torkade jag av hans ansikte och räckte honom sedan en pappersnäsduk och kommenderande att han skulle snyta sig.
Han snöt sig lydigt och släppte sedan ner näsduken på golvet bredvid den hopknölade papperstussen.
”Hur mår du?”
Han ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
Jag såg hur han fortfarande kämpade med sig själv men jag tvivlade på att han hade några tårar kvar att gråta.
Jag lutade mig långsamt fram och strök honom försiktigt över kinden.
Hans läppar darrade till och en ensam tår letade sig ut genom hans långa ögonfransar och rann stilla nerför kinden.
”Det ordnar sig.”
Hur då? Frågade hans ögon och jag kom inte på något vettigt att svara.
Han harklade sig och stirrade ner i golvet. ”Förlåt.”
Hans röst var hes och lät så ynklig att jag blev tvungen att anstränga mig för att inte ta till lipen.
”Du har inget att säga förlåt för!”
Han tittade uppgivet på mig men svarade inte.
”Dumbledore vill att vi ska till hans kontor ikväll. Orkar du det?”
Han nickade och torkade sig i ansiktet med tröjärmen. ”Tack.”
”För vadå?” sa jag förvånat och fick med en sväng på mitt trollspö näsdukarna att försvinna.
”För att du...” Hans röst dog bort och jag skyndade mig att nicka.
”Det är inga problem.”
”Jag ville aldrig göra det.” Han såg på mig med darrande käke och en ny flod av tårar svämmade över i hans ögon.
”Jag ville inte men han tvingade mig!”
”Jag vet”, sa jag tyst och kramade hans hand. ”Strunta i det där nu.”
Jag blev själv förvånad över vad jag sa, men plötsligt kändes inte någonting annat ett dugg viktigt längre.
Draco hade förlorat sin mamma.
Han var ensam och ledsen och behövde mig.
Och han menade det han sa. Eller?
Han stod framför mig och torkade sig darrande med handen i ansiktet.
Han såg helt nerbruten ut och jag bestämde mig för att tro honom.
”Jag är bara chockad”, sa han skakigt och drog fingrarna under ögonen.
”Jag brukar inte hålla på såhär.”
Förvånat tittade jag på honom. Brukade hålla på såhär?
Hans mamma hade precis hittats mördad och han ursäktade sig för att han var ledsen!
”Det spelar ingen roll Draco”, sa jag tyst och gav honom en snabb kram.
”Ingenting spelar någon roll längre.”




[Okej...Nu är det faktiskt ganska synd om honom...Right?]
Hoppas ni gillade det ♥

Vendela: DU ÄR FÖR SÖT VETU DET.
Nej du vet väl inte det...Men det är du!
Freddelito: Det behöver du inte göra mitt hjärtegull!
Huvudsaken är att du läser och TYCKER om det.
*Återuppväcka dig igen*
Du är så bääst, har jag nämnt det?
LOVEYOU.
Love you all ♥
Hoppas du kommer gilla nästa kapitel också.
Hoppas NI kommer gilla nästa kapitel också trots att det
kommer dagen efter!
Läs det när ni orkar. Ni är min livskraft ♥

Kapitel 47
Balkavaljeren
Mörkrets makter hade lyckats sträcka in sina slingrande armar över Hogwarts murar.
Hogsmeade utflykterna ställdes in tills vidare eftersom lärarna tyckte att det var alldeles för farligt att låta eleverna ströva omkring fritt i den populära trollkarsbyn, och rapporter om mord och försvinnanden blev snart vardagsmat på dagstidningarnas förstaside rubriker.
Flera av eleverna hade plockats hem av hysteriska föräldrar och det var ingen som kunde klandra dem.
Det var naturligt att vilja ha sin familj samlad trots att jag höll med Ron och Harry när de försäkrade stackars Neville om att Hogwarts var den säkraste platsen i hela Storbritannien.
Så länge Dumbledore fanns här var skolan bortom fara.
Så länge Dumbledore fanns här så kunde ingen skada oss.

En eftermiddag efter att ha genomlidit en dubbeltimme i spådomskonst
inträffade något mycket besynnerligt som inte hade någonting med Proffesor Trelawneys förutsägelser att göra.
Jag hade smitit ut från slottet en stund och satt nu ute i den starka strålande december solen och skrev ett brev till min bästa vän Matilda.
Det fanns flera saker som var märkliga med Matilda.
För det första så var hon mugglare, vilket sa sig själv.
För det andra hade hon en lustig tendens att höra av sig när jag behövde henne som mest.
Jag visste att hon bland sina mugglarvänner framstod som lite av en häxa, och jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden varje gång någon påpekade det. Min lilla Matilda.
Jag satt som bäst och sög på pennspetsen medan jag funderade på hur jag bäst skulle kunna formulera mina känslor i ord, då försiktiga steg hördes bakom mig.
”Hej.”
Först trodde jag med en ilning i maggropen att det var Draco; när jag vände på huvudet såg jag en svart och grön klädnad med Slytherins emblem på bröstet.
Men när jag höjde blicken fick jag syn på ett helt annat ansikte.
Den här pojken var utan någon överdrift lika mörk som Draco var ljus och först hade jag svårt att placera honom.
Vad ville en Slytherin elev mig?
”Har Draco skickat dig?” frågade jag spänt och han skakade på huvudet.
”Nej jag kom hit helt på eget behåg.”
Han slog sig ner bredvid mig utan att vänta på en inbjudan.
”Vad gör du?”
”Skriver ett brev”, jag sneglade förvånat på hans ansikte; inte en enda blinning fanns där.
”På svenska?" Han lutade sig fram och betraktade intresserat min prydliga handstil.
”Ja.”
”Vad är det där för konstiga krumelurer?”
Han pekade på ett Å, och jag kunde inte låta bli att flina. ”Vi har tre bokstäver fler än ni i vårt alfabet, den där heter Å.”
”Och vad symboliserar den?”
Jag suckade. Har ni någon gång försökt att förklara svenska för en britt, så vet ni precis hur tröttsamt det är.
”Det är en bokstav som används i massor av svenska ord, som i Åsna tillexempel.”
”Va?”
”Åsna. Donkey på Engelska.”
”Jaha!” Hans ansikte sken upp och jag skakade skrattande på huvudet.
”Det är du som är Zabini eller hur?”
”Blaise Zabini.” Pojken räckte fram handen och jag skakade den, om möjligt ännu mer förvånad.
Vad ville en av Dracos vänner mig om det inte var för att lämna ett meddelande?
”Jag vill inte vara otrevlig...”, började jag men Blaise skakade avfärdande på huvudet.
”Du undrar såklart vad jag gör här?”
Jag nickade och han la huvudet på sned.
”Jag hade bara tänkt fråga dig... Fast du kommer tycka att det låter konstigt...”
Han vred besvärat på sig och en mörk rodnad steg upp på hans smala kinder.
”Jag... Jag har tittat på dig ett tag men har inte kunnat prata med dig för att Draco... Hm,
ja han skulle nog inte gilla det. Men nu när ni inte är vänner längre... Så...då tänkte jag fråga...”
Han harklade sig och jag kramade spänt pennan i handen.
”Jag tänkte fråga... Om du ville... Om du skulle vilja gå på den här balen med mig?”
”Med dig?” ekade jag och stirrade chockerat på honom.
Jag hade inte kunnat bli mer förvånad om Crabbe eller Goyle hade ställt samma fråga.
”Ja, jag tycker du är väldigt... Söt, men jag trodde att du och Draco...”
”Men jag är ju från Gryffindor!” utbrast jag som om de avgjorde saken och fortsatte att stirra på Blaise, som nu log nervöst.
”Än sen då? Alla Slytherinelever hatar inte Gryffindorare om du trodde det.”
Jag kunde höra det sårade tonfallet i hans röst och jag skyndade mig att skaka på huvudet.
”Nej, nej det var inte så jag menade! Jag blev bara lite...”
”Chockad?”
Jag nickade. ”Just det.”
”Vill du?” Han sneglade förväntansfullt på mig, och jag gjorde ett tafatt försök till att lugna mitt galopperande hjärta.
Gå på balen med honom? Någon jag aldrig hade pratat med och som dessutom var en av Dracos vapendragare. Eller var han det? Jag såg fundersamt på honom.
Han var faktiskt snygg, det måste jag medge.
Kanske inte i Dracos klass, men han dög garanterat för mig.
Mörkt ganska kort hår och bruna lite sneda ögon, ett smalt ansikte och lång vältränad kropp.
Vad hade jag för anledning till att säga nej? Och bara tanken på hur mycket det skulle reta Draco...
”Varför inte?” sa jag och han sken lättat upp.
”Men du ska veta att jag inte är någon hejare på att dansa.”
Han log. ”Då väger vi upp varandra, jag har dansat sen jag kunde stå på benen, min mamma håller på med dans.”
”Är du mugglarfödd?”
”Halvblod”, svarade han obekymrat, ”Min pappa var mugglare, men jag har aldrig sett honom så för mig kvittar det.”
Han reste sig smidigt upp från bänken.
”Jag har lektion nu men vi kan pratas vid senare.”
Jag nickade hänfört och han tog min hand i sin.
”Tack för att du svarade ja.”
”Jag hade ingen anledning till att låta bli”, pep jag och han log igen.
”Det glädjer mig. Vi ses!”
”Ja”, svarade jag andedräktigt och fånglodde efter hans smala ryggtavla som försvann mot skolan.
Äntligen hade jag fått någonting viktigt att skriva i mitt brev.


”Med Blaise?”
Hermione stirrade chockat på mig och jag nickade ivrigt.
”Ja, visst är det sjukt?”
”Mer än så”, mumlade hon och jag skrattade. ”Men vill du verkligen gå med honom?”
Jag suckade och packade ner mina trolldrycksböcker i väskan.
”Jag vet faktiskt inte, men nu är det nog för sent att ändra sig.
”Men han är ju från Slytherin!”
”Ja, men jag tror inte att han är som dem”, svarade jag fundersamt och drog igen dragkedjan.
”Han verkar djupare på något vis, mer mänsklig.”
”Om du säger det så”, Hermione log tappert mot mig och jag log tillbaka.
”Vem ska du gå med?”
”Åh...” Hon rodnade lätt och började nervöst plocka med sina bruna lockar.
”Jag har faktiskt inte frågat någon ännu...”
”Gå med Ron”, sa jag och hivade upp väskan på axeln,
”Jag tror att han skulle uppskatta om du frågade honom.”
”Tror du?” Hermione lyste upp.
”Ja”, svarade jag med ett leende och la armen om henne.
”Det tror jag, jag har väl sett hur han tittar efter dig.”

Det var kallare än vanligt i Snapes klassrum, och Dean muttrade något om att han vridit av värmen
i ett försök att ta kol på oss redan innan examensproven.
Huttrande började vi hacka råtthjärnor och skala masajrötter och Neville skakade så kraftigt att han råkade skära sig själv i fingret när han skulle dela sin komjälte i fyra delar.
Draco stod snett framför oss och jag kunde inte låta bli att snegla på honom.
Han stod nerböjd över sin kittel med det vitblonda håret prydligt kammat och sina gråa ögon som fastklistrade vid sin trolldryck.
Konstigt, han hade väl aldrig varit så förtjust i trolldryckskonst?
Då och då såg jag hur Snape släntrade dit och viskade något i Dracos öra.
”Du ska hacka dem, inte skära!” förmanade Hermione Ron och jag slet blicken från Draco
och fortsatte förstrött med min trolldryck.
När vår timme var tillgodo fyllde vi som vanligt varsitt provrör med trolldrycken som vid korrekt tillagning skulle ha antagit en stark violett färg.
Blaise och jag hade blivit klara samtidigt, och han gav mig ett litet leende när vi lämnade in våra flaskor.
Då hade han ännu inte ändrat sig.
Jag log tillbaka och hoppades elakt att Draco hade sett det.

När vi som vanligt satt och gjorde våra läxor
i uppehållsrummet under kvällen berättade Harry om Sirius.
Jag lyssnade utan att avbryta, och när han var färdig gav jag honom
en snabb kram som svar på hans vädjan om att jag inte skulle säga något.
Harry hade hållit mig kvar som om han ville säga något, men när Ron diskret harklade sig så hade han förläget släppt sitt grepp om mina armar och istället börja prata med Ron om Quidditch.
Vi satt uppe tills långt in på natten, och när jag och Hermione väl bröt och lämnade uppehållsrummet efter att ha ruskat liv i pojkarna som slumrat till i varsin fåtölj under Snapes uppsats, fick vi lov att smyga för att inte väcka Lavender och Parvati som sedan länge snusade lugnt i sina sängar.
Det fanns inte någon tid över till prat och kort efter att vi sagt god natt hörde jag hur Hermiones andning blev tyngre, hon hade redan somnat.
Trots att klockan visade på kvart över två var det svårt att komma till ro.
Månen kastade sitt ljus över sovsalen, och så fort jag blundade såg jag den lilla flickan framför mig, liten och rädd.
Vem hade hon varit? Och varför hade hon hållits inspärrad på Malfoy Manor?
Hade hon... blivit mördad där? Av Dracos föräldrar?
Visste Draco någonting om det?
Antagligen.
Varför hade han annars sett så rädd ut när jag frågat i höstas.
Med dessa tankar låg jag klarvaken en bra stund och jag lyckades inte somna förens det hade börjat ljusna ute.
Om jag bara hade vetat hur morgondagen skulle se ut så hade jag nog legat vaken lite till,
bara för att riktigt få njuta av lugnet före stormen.

Hej mina älsklingar.
Jag tänkte spamma er med ännu ett kapitel bara för att jag tycker om er så mycket.
Kanske dyker upp ännu ett imorgon, om ni har otur.
För nu har jag skrivit två stycken 8D
Hoppas ni orkar läsa dem.
Kramis ♥

Och just ja...
Vendela, Leonora och 123vilde453: TACK!
Kan inte ens beskriva hur glad jag blir.. Ni gjorde min dag BOKSTAVLIGT TALAT! Hoppas ni fortsätter att läsa OCH kommentera
Gellert Luna Dumbledore och Trezzan:

Draco skickar den här hälsningen till alla ni som läser!
[Han är på bra humör idag]


Kapitel 46
Aldrig, aldrig

Du ska veta att inget kan förbättra de du gjort
inga förlåt, jag är ledsen kan va nog
Under så lång tid
kämpa jag så hårt,
att all den kärlek som jag hade faktiskt dog
Och allt det jag känner
under ytan det bränner

Aldrig, Aldrig
kommer jag förlåta dig
för du tog det allra bästa som fanns inuti mig
Aldrig, aldrig
kommer jag tillbaks till dig
Nej, ryggen är det sista som du ser av mig

Du ska veta att jag gråtit salta tårar för din skull
kanske i hopp om att du skulle förstå
Men din värld var aldrig samma värld
som vi andra levde i
vi ville nog aldrig åt samma håll
Och allt det jag känner
under ytan det bränner
Aldrig, Aldrig
kommer jag förlåta dig
för du tog det allra bästa som fanns inuti mig
Aldrig, aldrig
kommer jag tillbaks till dig
Nej, ryggen är det sista som du ser av mig.

Jag kunde känna Dracos brännande blickar i ryggen under lektionerna följande dag.
Proffesor McGonagall hade kommit upp till mig i sovsalen och förklarat att hon inte kunde
ge mig ledigt mer än en dag om jag inte hade verkliga skäl till det och iså fall var jag tvungen att bege mig upp till sjukhusflygen och berätta för Madam Pomfrey vad jag led av.
Eftersom jag inte trodde att brustet hjärta skulle räknas som ett giltigt skäl till att vara borta från skolan, följde jag motvilligt med Hermione ner till stora salen på tisdagsmorgonen, men jag skippade frukosten.

”Nya försvinnanden”, sa Harry lågt och böjde sig ner för att Proffesor Sprout inte skulle lägga märke till att vi pratade.
”Får ja se”, mumlade jag, glad över att få något annat att tänka på och Harry smugglade diskret över tidningen till mig under bordet samtidigt som han låtsades vara upptagen med att plocka upp sin fruktkniv från golvet.
Jag kastade en hastig blick på Ron och Hermione, som bägge två spänt iaktog mig och vecklade sedan försiktigt upp tidningen i skydd av bordsskivan.
”Några vi känner?” frågade Harry efter en stund och jag skakade på huvudet.
”Nej, inte vad jag kan se.”
”Får jag kolla?”
Jag lämnade över tidningen till Ron och fortsatte att skala mitt skrumpfikon.
”Titta!” utropade han så högt att Hufflepuffarna bakom oss intresserat vred på huvudet,
”Är inte det där någon släkting till Hanna?”
Han pekade på ett av dem allt fler namnen i listan över försvunna.
”Jo”, viskade Hermione och slog förskräckt händerna för munnen.
”Det där är hennes mamma, hon jobbar på Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning... Och jag som just undrade varför Hanna inte var här idag!”
”Hoppas att dem hittar henne”, sa jag sorgset och kastade det skalade fikonet åt sidan innan jag började med nästa. ”Tror ni att hon lever?”
Harry öppnade munnen för att svara, men innan han hann yttra ett enda ord ringde skolklockan
och eleverna slängde tacksamt sina knivar åt sidan och började samla ihop sina saker strängt övervakade av Proffesor Sprout.
Växterna var hennes skyddslingar och dem var hon mycket rädd om.
Jag suckade när jag fick syn på schemat som Hermione raskt hade plockat fram ur sin väska.
Nu väntade en dubbeltimme tillsammans med Slytherin.

”Elli!”
Jag hade nästan hunnit halvvägs ner mot Hagrids stuga när Draco kom springande.
Han var som vanligt tätt följd av sitt lilla gäng med Slytherinelever; de välkända Bodygardsen Crabbe och Goyle, den resliga fåfänga Zabini och en till pojke som jag inte visste namnet på.
Han såg ut att vara äldre än de andra fyra och hade ett utseende som påminde om en pressad citron.
Jag vände mig inte om utan fortsatte bara att gå med blicken stelt riktad framåt och med Hermiones hand tryggt vilande på min axel.
”Stanna då!”
Det tror du va! Tänkte jag sammanbitet och trampade på som om jag inte hörde honom.
Hermione sneglade hela tiden bakåt; hon såg rädd ut.
Varför hade vi bett Harry och Ron att gå före just idag?
Vi var nästan nere vid stugan nu.
Jag kunde se flera av de andra eleverna huttrande stå och vänta på
att Grubbly-Plank skulle dyka upp.
Rons hår syntes tydligt i den vita snön.
Han och Harry stod tillsammans med Neville som
nervöst såg sig omkring.
Kanske var han rädd för att någon skulle försöka dra ner hans byxor med hjälp av en nedrycknings besvärjelse, det hade hänt så sent som igår och Ron hade skrattat så han grät när Seamus berättade det för honom vid middagen.

”Tänker du inte prata med mig alls idag?”
Draco hade släntrat fram till oss och stod nu med armarna korsade över bröstet
och stirrade frågande på mig med ett överlägset uttryck i det spetsiga ansiktet.
Jag vände ilsket ryggen åt honom.
Vagt undrade jag om han njöt av att stå i centrum eller om han vandes det; han visste ju inte alls hur jag skulle reagera.
”Det du har gjort är oförlåtligt Malfoy”, morrade Harry, och jag kunde höra Dracos kalla skratt eka bakom mig.
”Det var inte dig jag frågade Potter, jag skulle personligen aldrig nedlåta mig så pass att jag skulle tala till en icke önskvärd. Och vad beträffar dig, Granger, så skulle jag uppskatta om du inte stod så nära mig, mina kläder är faktiskt alldeles nya...”
”ELLI, ne...”, började Hermione men jag hörde inte vad hon sa, hennes ord drunknade i min förbannelse.
Draco hoppade förskräckt till och drog armarna över huvudet för att skydda ansiktet, Crabbe och Goyle tog förskräckt ett steg bakåt; mot trollkonst hjälpte inte deras muskler och Zabini hade tagit till flykten.
Vad jag kastade för någonting var jag inte medveten om.
Det enda jag visste var att jag ville skada Draco så mycket som möjligt.
Förhäxningen missade honom med en millimeter, men istället för att ta chansen och lägga benen på ryggen precis som Zabini hade gjort, stod han kvar och stirrade chockat på mig.
”Ta det lugnt!” tjöt han när ännu en förtrollning snuddade vid hans vänstra öra, ”Lyssna i alla fall!”
”JAG TÄNKER ALDRIG MER LYSSNA PÅ DIG!” Skrek jag och svingade återigen min trollstav,
”JAG VILL ALDRIG MER SE DIG IGEN, FATTAR DU?”
Jag gav honom en hård knuff och han var nära att halka omkull i den djupa snön.
”ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG MER!”
Jag knuffade till honom igen och den här gången snavade han och blev sittande i en snöhög
med sina gråa ögon som nu var klotrunda av förvåning, fästa på mitt sammanbitna tårstrimmiga ansikte.
Med darrande händer riktade jag trollstaven mot hans bröst på exakt samma sätt som han hade gjort mot mig några dagar tidigare.
”Om du så mycket som tittar åt mig igen, Draco, så lovar jag att jag kommer göra mitt allra bästa
för att din mamma inte ska känna igen dig längre.”
Han svalde utan att ta blicken från mitt ansikte och jag kunde känna en viss triumf när jag såg att han darrade; om de var av rädsla eller av köld visste jag inte, men det spelade ingen roll.
”Håll dig borta från mig. Jag menar allvar. Du är inte värd någonting i mina ögon längre.”
Jag lyckades hålla rösten relativt stadig och stark, men när jag såg hur han bedjande tittade upp på mig och öppnade munnen för att säga något, orkade jag inte längre.
Med en hög snyftning slängde jag min trollstav på marken framför honom, vände på klacken och rusade därifrån.
Han satt kvar och stirrade hänfört efter mig medan Proffesor Grubbly-Plank kom störtande från skolan; hon hade sett vad som inträffat och sprang nu så fort som hennes gamla ben tillät.
Men det var någon mer som sprang, fast i motsatt riktning.
Harry hade tvärvänt och rusat efter mig i samma stund som jag hade börjat fly fältet, och han högg tag i min arm och tvingade mig att stanna.
”Elli... Vad...”
Jag försökte gråtande slå mig fri, men det var omöjligt.
Han höll fast mig utan att vara hårdhänt och efter ett par sekunder lugnade jag ner mig och lutade mig snyftande mot Harrys axel.
Han höll om mig utan att komma med onödiga kommentarer utan stod bara där tyst som en mus och strök mig tröstande över håret.

När mina tårar hade tagit slut drog jag mig generat åt sidan
och torkade mig i ansiktet med klädnaden.
Jag hade snorat ner Harrys axel men han verkade inte bry sig om det; han hade bara ögonen för mig.
Det varken besvärade eller gladde mig, jag orkade inte bry mig om det.
”Hur mår du?” frågade han försiktigt och jag ryckte på axlarna.
”Jag mår väl som jag mår, jag har mått bättre.”
”Strunta i honom”, sa Harry tyst och la sin arm om mina axlar.
Jag såg in i hans ögon och han såg forskande tillbaka.
Det syntes att han valde sina ord med omsorg och det gjorde mig en smula rörd.
”Han är inte värd dig.”
Jag skrattade och skakade olyckligt på huvudet så håret dansade längs mina axlar, ”Definitivt inte!”
Harry log och jag log tillbaka.
Han puffade lite på mig. ”Orkar du gå tillbaka?”
Jag bet mig i läppen och nickade sammanbitet, ”Ja. Vilken lektion har vi?”
”Eftersom det inte är någon ide att vi går tillbaka till lektionen så...Lunch, och sedan försvar mot svartkonster.”
”Det passar mig perfekt”, sa jag och tänkte på Draco.
”Ska vi gå och äta nu med detsamma, innan de andra kommer tillbaks?”
Harry nickade och slängde en blick på sin klocka. ”Hon är tolv, så maten har börjat serveras.”
Han släppte min axel och fattade istället min hand, ”Kom.”
Jag följde snällt efter honom fortfarande omskakad och med tankarna på ett helt annat håll.


”Vad är det med er idag egentligen?”
Lupin skakade på huvudet åt klassen som verkade vara helt ur gängorna.
De hade övat på Patronusbesvärjelsen i över två veckor nu, och ungdomarna borde kunna den vid det här laget.
Flera av dem hade redan klarat av att frambringa en äkta kroppslig patronus och de som ännu inte hade klarat det var på mycket god väg.
Idag verkade ingen av hans annars så flitiga elever kunna koncentera sig.
Han kliade sig bekymrat i pannan och hoppades att deras okoncentration skulle upphöra när de nu som vanligt skulle börja öva på Boggartarna.
”Harry, skulle du kunna...?”
Harry kilade snabbt ner från sin plats längst fram i klassrummet och hjälpte Lupin att skjuta fram det gamla klädskåpet som de hade använt under dem senaste tre lektionerna.
”Okej hörni!”
Lupin klappade hårt i händerna och klassen såg förvirrat upp.
”Jag tänkte att vi som vanligt skulle börja öva tillsammans, och efter det så
kanske ni kan prova... Vad är det med er två idag?”
Hans blick hade landat på Elli och Draco som såg ut att försöka komma så långt bort från varandra som det var möjligt.
Elli hade nu tagit och helt enkelt skjutit ihop sin bänk bredvid Nevilles och vägrade att se åt Dracos håll.
”Jag tänker inte sitta bredvid honom”, svarade hon enkelt och såg stadigt Lupin i ögonen.
Den flickan hade verkligen skin på näsan.
”Du har din plats bredvid honom”, svarade Lupin förbryllat och rynkade ögonbrynen,
”Det betyder att du ska...”
”Jag tänker inte sitta bredvid honom.” Avbröt hon bestämt och fortsatte att stirra stint på sin lärare.
”Han kan väl sitta bredvid Pansy, henne tycker han ju så mycket om!”
Det hördes spridda fniss ibland Gryffindoreleverna, och Slytherinarna däribland Pansy och Draco gav henne ilskna blickar.
”Ja men dåså...Pansy, gå och sätt dig bredvid Draco.
Men sen vill jag att ni försöker koncentrera er lite!”
Lupin hade tydligt känt att det inte vore lönt att bråka med flickan, och hon gav honom ett soligt leende när hon fick som hon ville.
Neville såg åtminstone nöjd ut, den stackars saten som annars alltid fick sitta själv och Pansy såg inte heller ut att misströsta.
Den enda som inte såg glad ut var Draco.
Han stirrade stint ut genom fönstret utan att ge Pansy så mycket som en blick och Lupin kunde inte
låta bli att känna sig oroad.
Den pojken hade fått utstå en hel del, det var han säker på.
Det var inte helt ostraffbart att vara son till Lucius Malfoy.

”Elli, hur går det för dig?”
Lupin kom fram till min bänk och la sin hand på min axel.
”Du brukar ju alltid kunna utföra en oklanderlig patronus!”
”Jag kan inte”, viskade jag och kämpade mot tårarna som hade legat och tryckt under ögonlocken större delen av lektionen.
”Tänk på något som gör dig lycklig.”
Hur skulle jag kunna tänka på något lyckligt?
”Ja Proffesorn.”
”Kalla mig Lupin.”
Han log och jag log tillbaka så tappert som jag kunde.
Jag visste att jag inte skulle lyckats frambringa någon patronus idag.
Men jag verkade inte vara den enda som hade problem.
Draco satt med hakan stödd i händerna och snurrade ointresserat på sin trollstav.
Det enda han lyckades åstadkomma var ett moln av genomskinlig rök, han som hade blivit riktigt duktig på att få sin fjällräv att smyga fram ur trollstavens spets.
Jag undrade vad han tänkte på.
Kanske saknade han mig, åtminstone lite?
Jag sneglade på honom i smyg.
Han var söt, det var han. Och snygg.
Han hade ett vackert ansikte och vitblont ostyrigt hår som var rufsigt på ett sexigt sätt.
Och hans ögon... Jag trodde aldrig att jag hade sett sådana ögon.
Dem kunde uttrycka så mycket känslor trots att de var förseglade med en hinna av kallaste is.
Jag saknade honom så att det gjorde ont i mig och det var nästan så att jag började ångra
att jag blivit så arg.
Demonstrativt sköt jag bort tankarna.
Han förtjänade det och så var de inte mer med den saken.
Men när han vände på huvudet och såg mig rakt i ögonen så var jag inte så säker på det längre.
Hans bedjande blick rotade sig in i mitt hjärta och jag kunde inte förmå mig att vända mig bort.
Sluta, bad jag honom med blicken. Snälla sluta titta på mig sådär.
Men han slutade inte utan fortsatte att betrakta mig med sina sorgsna gråa ögon.
Ångrade han sig?
Kanske.
Ångrade jag mig?
Ja.
Fanns det någonting att göra åt saken?
Nej.
Draco var för evigt fångad i ett slags mörker.
Jag kunde inte rädda honom längre, han hade sjunkit alldeles för långt ner under ytan.
Med en kraftansträngning vände jag honom ryggen för att svara på Nevilles fråga.
När jag en liten stund senare sneglade på honom igen satt han och skrattade med Pansy som om ingenting hade hänt.
Kanske hade jag inbillat mig alltihopa.