Okej, då ska jag börja uppdatera lika ofta som innan!
Nu när jag vet att alla tycker att det är OK.
Här har ni nyaste kapitlet, en dag senare eftersom jag inte kunde logga in alls igår Fler än jag som hade problem?
Jaja, jag älskar er så sjukt mycket! Tack för alla era fantastiska kommentarer, om ni visste vad det betyder för mig nu när jag allmänt tycker att livet suger. Puss på er!♥

OCHOCHOCHOCH!
Jag skrev en uppsatts om er idag Bara så att ni vet.
Uppgiften var vad som gjorde en lycklig. Så nu vet ni det!

TAGGA FÖR DEL TVÅ. Jag vill ha er ALLA som läsare!


Kapitel 68
Bräckaren

”Och det är du helt säker på?”
Blaise nickade. ”Jag har kollat honom hela veckan. Han försvinner alltid runt klockan tolv och återvänder runt ett, halv två tiden.”
Jag suckade. ”Då har han alltså någonting för sig.”
”Det är ju det jag har sagt hela tiden!” sa Harry ivrigt. ”Jag visste att han...”
”Nej, du har antytt att han skulle vara en dödsätare. Det vet vi faktiskt ingenting om.”
Harry gav mig en blick som tydligt talade om vad han tyckte om att bli avbruten och vände sig tjurigt bort. Jag blängde på honom ett par sekunder innan jag återigen vände mig till Blaise.
”Vilken våning var han på sa du?”
”Sjunde. Och han smyger fram och tillbaka utanför den där fula gobelängen med idioten som försöker lära trollen att dansa balett. Och sen...” Blaise tvekade ett ögonblick som om han själv misstrodde det han skulle säga härnäst. ”Sen försvinner han.”
”Vid behov rummet”, mumlade Harry.
Blaise såg oförstående ut och jag förklarade pliktskyldigt.
”Var det inte där som ni höll era DA möten förra året?” sa Blaise till Harry.
”Jo. Det måste varit så han fick nys om det.”
Harry verkade plötsligt uppiggad. ”Det är ju självklart!” utbrast han. ”Vid-Behov-Rummet visar sig aldrig på kartan.”
”Vilken karta?” frågade Blaise nyfiket. Harry ignorerade honom och fortsatte:” Det är därför som han har försvunnit spårlöst under hela året. Men vad sysslar han med där inne?”
”Ingen aning. Vi får väl försöka ta reda på det”, sa jag.
”Det enda Potter ska ta reda på under dem närmaste veckorna är vad som händer om man bryter mot så många skolregler att man slutligen blir relegerad.” Den iskalla rösten gick inte att ta miste på och när Harry förskräckt vände sig om hade Severus Snape redan fattat ett hårt tag om hans arm.
Han pressade sitt vaxbleka ansikte tätt intill Harrys och väste mellan sammanbitna käkar: ”Det var sista gången du stal något från mitt kontor, Potter. Den här gången kommer du inte undan, var så säker.” ”Jag har inte stulit något!” sa Harry ilsket och ålade sig för att komma loss. ”Vad håller ni på med?”
”Följer reglerna, Potter. Någonting som jag rekommenderar att du också gör i fortsättningen. Om det nu blir någon fortsättning. Grovt intrång, stöld och misshandel av en lärare... Jag har svårt att tro att självaste Dumbledore ens kommer att kunna bortförklara det här lilla missödet. Och vad gör du tillsammans med dem, Zabini? Jag trodde inte att någon från mitt eget elevhem beblandade sig med sådant patrask. ”Snape kastade ett giftigt ögonkast på Blaise som förskräckt ryggade tillbaka och mumlade någonting ohörbart innan han slank iväg med svansen mellan benen. Jag såg efter honom och vände mig sedan om mot Snape som fortfarande höll sina långa krokiga fingrar om Harrys arm.
”Proffesorn, ni kan inte anklaga Harry.”
”Kan jag inte, Ms Jacobsson? Och varför inte det?”
”För att han inte har varit uppe på ert kontor! Han har varit med mig hela tiden.”
”Och hur vet ni det fröken uppnosig? Eller du kanske sover tillsammans med Potter också? Jag som trodde att det bara var Slytherinare du fnaskade runt med.”
En ilsken rodnad spred sig över mitt ansikte och om blickar kunde döda hade Snape ruttnat från både mitt och Harrys håll. Snape förhöll sig tyvärr väldigt levande och han verkade njuta i fulla drag.
Han krökte på sina smala läppar och knyckte på nacken.
”Trodde väl det. Om du inte har något att tillägga föreslår jag att du beger dig tillbaka till Gryffindortornet. Filch har precis vaskat korridorerna och vi vill väl inte att han ska få göra sig besväret i onödan, eller hur?”
”Vad var det som blev stulet?” Jag tvingade mig själv att trotsigt se upp i Snapes avskyvärda ansikte utan att ta någon notis om det han precis hade sagt.
”Det kanske du kan svara på Potter?” Snape kramade hans handled så den vitnade. Harry bet ihop käkarna och blängde på Snape. ”Tyvärr inte, Snape.”
Snapes tag om Harrys handled hårdnade och han väste: ”Så länge som din smutsiga näsa andas under detta tak så ska du kalla mig Proffesor Snape, Potter.”
”Tyvärr inte, Proffesor Snape.” upprepade Harry ironiskt. ”Vad var det som blev stulet?”
”En bok.” viskade Snape. ”Din bok, Potter. Den som du förgäves försökte gömma men som olyckligtvis hittades av en annan elev och fördes raka vägen till mig. Och nu är den försvunnen.
Märkligt, tycker du inte? Vem, förutom du skulle göra sig besväret att stjäla just ditt exemplar av Avancerad Trolldrycksframställning? ”
Harry svarade inte. Han stirrade på mig och jag rynkade pannan.
Vi visste båda två vem som hade stulit den boken från Snape.
Draco Malfoy.



”Hej.”
Theodore Nott verkade inte direkt överförtjust över att se mig.
Irriterat höjde han blicken från boken han höll på att läsa och stirrade upp på mig.
Hans ögon blänkte som flammande eldar i skenet från de bleka lysrören och han såg enveten och lite trotsig ut; som om han ogillade att ha mig så tätt inpå. Utan att låtsas om hans avvisande beteende drog jag ut en stol och slog mig ner mittemot honom vid bordet. Bortsett från oss och Madam Pince som plockade bland böckerna ett par hyllor bort var biblioteket tomt på folk. ”Vad läser du?”
”En bok.” Nott hade aldrig varit särskilt intresserad av att konversera. Jag harklade mig och kopplade på ett leende. ”Är den intressant?”
”Ja.” svarade han avmätt och blängde på mig under den svarta luggen. ”Var det något särskilt du ville eftersom du sökte upp mig?”
”Öh, ja”, sa jag och harklade mig ett par gånger. ”Har du någon aning om vad det är för bok som Draco stulit från Proffesor Snapes kontor?”
Av hans oföränderliga ansiktsuttryck att döma var det ingen nyhet för honom. Han skakade på huvudet. ”Nej.”
”Är du säker?” Jag hörde själv hur osäker jag lät. ”Jag tänkte om du hade...”
”Sett när han gjorde det? Nej. Bara för att jag är annorlunda så betyder inte det att jag ägnar all min lediga tid åt att utföra små hjältedåd och sätta fast inbrottstjuvar.”
”Nej... Det var inte så jag menade”, stammade jag. ”Verkligen inte. Jag tänkte bara ifall du sett något...”
”Så skulle jag rapportera det till dig.” Han blängde återigen på mig. ”Ser jag ut som en apporthund?”
”Det var inte alls så jag menade.” Jag suckade och kämpade för att inte tappa humöret. ”Jag tänkte att eftersom du går i Slytherin, öh, sover i samma sovsal och rör dig i samma kretsar som Draco, så kanske du hade sett någonting.”
Han lät ekot av mina ord tyna bort innan han svarade. ”Då måste jag dessvärre göra dig besviken.”
”Ingen fara”, jag reste mig upp. ”Men om du får syn på något konstigt så skulle jag verkligen uppskatta om du berättade det för mig.”
”Varför frågar du inte honom själv?” Jag stelnade till i min rörelse att gå därifrån. Notts blick brände mig i ryggen men när jag vände mig om hade han återgått till sin bok. ”För att det är omöjligt.”
”Ingenting är omöjligt, Eleonora. Inte längre.”
En kall kåre letade sig ner längs ryggraden på mig och jag rös. ”Vad menar du med det?”
Men han låtsades inte höra mig. En lång stund stod jag där och väntade. Men när han inte verkade göra någon ansats till att fortsätta ryckte jag uppgivet på axlarna och började gå tillbaka mot Gryffindortornet med en obehaglig känsla om att någonting snart skulle förändras.

Blaise hade börjat bli rädd för Draco.
Visserligen hade han alltid varit det men de hade varit en helt annan sorts rädsla. Den här var mer intensiv, mer verklig. Det var nästan så att Blaise inte kände igenom honom längre.
Draco hade blivit som besatt av den där boken. Och inte nog med det; han verkade besatt av något annat också. Någonting som var bra mycket farligare än en gammal trolldrycksbok.
”Vad är det du letar efter?” frågade Blaise honom en kväll när dem som vanligt satt i soffan framför brasan.
Draco lyfte sitt bleka ansikte från boken och flinade. ”Och du tror att jag hade tänkt tala om det för dig, Zabini?” Han skrattade och skakade på huvudet. ”Du är en utav de sista i världen jag skulle berätta det för.”
Blaise bet ihop och tvingade sig själv att inte bli sårad. Istället repade han nytt mod.
”Du vet att Elli är dig i bakhasorna va?”
”Vadå?” Draco hade ryckt till som om någon gett honom ett rapp över kinden. Det hade han gjort varenda gång någon nämnde hennes namn den senaste tiden.
”Hon har genomskådat dig.” Blaise lät bra mycket säkrare än vad han kände sig. ”Hon vet att du har något på gång.”
”Något på gång!” Draco gjorde ett försök att se oberörd ut men misslyckades. ”Hon har ingen aning om vad jag sysslar med och inte ska hon få det heller. Inte sant?” la han till i skarpare ton. ”Du har väl inte berättat något för henne om boken?”
”Självklart inte”, ljög Blaise. ”Varför skulle jag göra det?”
”För att du skulle göra vad som helst för att få en klapp på huvudet av henne”, sa Draco och flinade igen. ”Just därför. Men jag kan lova dig att om jag får reda på att du yttrat ett enda knyst om det här så är du lika nedtrampad som Longbottom.”
Blaise svalde och stirrade ner på sina händer. Dem var välvårdade som resten av hans kropp. Det var bara hans samvete som var smutsigt.
”Jag kan inte fatta varför du ens blev sorterad till Slytherin.” Att kränka Blaise hade som vanligt piggat upp Draco och han ville ogärna sluta nu när han väl börjat. ”Du har ju ingenting av det Salazar värdesatte. Kan hatten säga fel, tror du? Jag kan slå vad om att du egentligen skulle varit en Hufflepuff.” Han sa det med en äcklad grimas; som om själva ordet Hufflepuff var både fult och opassande att uttala i Slytherinarnas sällskapsrum. ”Du är verkligen en menlös idiot, Zabini.”
Blaise hade lärt sig att inte säga emot Draco, hur svårt det än var. Det bästa var att låta honom hålla på tills han tröttnade och ägnade sig åt att hacka på någon förstaårselev istället.
”Tjenare sötnosar, vad har ni för er då?” De två invånarna i Slytherinhemmet som Blaise tyckte sämst om kom inklampade i uppehållsrummet. Deras kläder var leriga och håret tilltufsat. Mellan sig höll dem sina dyra kvastkäppar i ett hårt grepp.
”Det är förbjudet att spela Quidditch.” Pansy kastade en ogillande blick på deras skor som lämnade stora våta avtryck på golvet.
”Och?” Miles flinade och pressade sig ner mellan henne och Draco i soffan. ”Vem bryr sig.”
Flint garvade som om Miles precis släppt ifrån sig tidernas roligaste skämt och Miles tittade sig belåtet omkring. Sedan fick han syn på boken som Draco höll i famnen.
Han sträckte sina smutsiga fingrar efter den. ”Läser du? Jag visste inte ens att du kunde läsa.”
Draco pressade snabbt boken mot brösten och blängde ilsket på Miles. ”Det är mer än vad man kan säga om dig och Flint. Hur många år var det ni gått om nu igen, tre, fyra?”
”Draco”, väste Blaise och blötte nervöst sina torra läppar.
Flint verkade inte ha uppfattat förolämpningen men det hade Miles. Ilsket tornade han upp sig framför Draco som hade hoppat upp på fötter i sitt försök att hålla boken utom räckhåll.
”Passa dig!” fräste han och tog ett hårt tag i Dracos klädnad. ”Vem tror du egentligen att du är?”
Han knuffade Draco bakåt lika lätt som om han varit en fluglarv. ”Du ska passa dig väldigt noga.”
Draco knep ihop läpparna och blängde på Miles så ilsket som han vågade. Men hans silvergrå ögon var fulla av hat och Blaise såg hur hans fingrar letade sig ner mot jeansfickan där han, precis som Potter, alltid bar trollstaven.
”Fattar du?” Miles gav Draco ännu en hård knuff i bröstet och han snubblade bakåt ett par steg.
”Ja”, svarade han lågt.
”Vad sa du?” Miles spände sina elaka ögon i Draco som trotsigt stirrade tillbaka. ”Jag sa: fattar du?”
”Ja”, upprepade Draco, lite högre än innan. ”Gör du?”
Miles såg ut som ett levande frågetecken. Sedan ruskade han på huvudet och tryckte upp Draco mot den kalla stenväggen. ”Du ska inte sätta dig upp mot mig din lilla skitunge! Fattar du det?” morrade Miles och skakade Draco som fortsatte att obekymrat stirra på honom. ”Din farsa har ställt till det för både sig själv och för dig. Men jag antar att din mamma inte blev mördad för intet. Vart hon lemlästad precis innan hon dog eller satte dem på henne medan hon fortfarande levde?” Blaise såg hur Draco började skaka av ursinne. Men han bet bara ihop käkarna och tvingade sig själv till behärskning. Kanske hade han insett att Miles nävar utan ansträngning kunde åstadkomma lika mycket skada som Crabbe och Goyle tillsammans.
Istället lutade han sig fram och viskade någonting i Miles öra. Miles stelnade till och skakade på huvudet. ”Du är visst dummare än vad jag trodde. Han slog handen för ansiktet och torkade bort en spottloska. Sedan rätade han på sig och skrattade högt. ”Hur kan du tro att jag skulle gå med på det? Din farsa har ju lägre ställning hos Mörkrets herre än en påse drakskit!”
”Alla har vi våra ställningar, Miles.” sa Draco lugnt och kavlade sakta upp ärmen på sin vänsterarm.
”Och jag är övertygad om att min kommer att bräcka din i slutändan.”
Miles stirrade som förhäxad på någonting på Dracos underarm. Han kippade efter luft som en fisk på torra land och skakade på huvudet som om han inte kunde tro sina ögon. Sedan tittade han upp på Draco. ”Du är för fan inte riktigt klok.” Han gjorde ett tecken åt Flint, kastade en sista skrämd blick på Draco och försvann uppför trappan.

Hej mina bejbs!
Här får ni ett långt tråkigt kapitel att gotta er med, om någon fortfarande är vaken.
Isånafall, trevlig kvällsläsning!


Kapitel 67
Råttor i mörkret

”Hans pappa är en dödsätare.”
”Det gör ingen skillnad.”
”Elli, du vet att Malfoy alltid har strävat efter att bli som sin far.”
”Sluta nu Harry!” Jag slängde ner mitt exemplar av De mörka krafterna: En vägledning i konsten att skydda sig själv på bordet med en smäll. ”Jag har berättat det för dig flera gånger. Jag såg hans vänsterarm, han har inget märke!”
”Det finns garanterat flera sätt att dölja det på.” envisades Harry. ”Förhäxningar, salvor, osynligt bläck...”
”Bläck?”
”Ja, inte vet jag vad han har använt sig av! Det enda jag vet är att han har någonting i kikarn och att dödsätarna garanterat har med det att göra. Hur förklarar du annars att dem kunde ta sig in på slottet?”
”Så du menar alltså att Draco skulle ha släppt in dem?”
”Det förklarar varför han sökte upp mig. Om han visste att dem höll till i astronomitornet så är det sannolikt att han ville få med sig mig dit upp. Jag menar, vad kan inte vara ett bättre sätt att ställa sig in hos Voldemort än att servera honom med mig?”
”Harry”, sa Hermione tveksamt, ”Draco var vettskrämd, det var han faktiskt. Och jag tror inte att han skulle använda Elli som lockfågel.”
”Dessutom”, fortsatte jag, ”Så var det inte dig dem var ute efter. Det var mig. Minns du inte vad den där Jessica sa? ”Du går helt säker genom striden idag, Potter. Mörkrets herre vill skända dig levande.” Varför skulle då Draco lura upp dig till dem? Ingen av dem visste att ni skulle komma. Dem hade inte förväntat sig det.”
Harry vände sig till Ron som förskräckt satte upp händerna. ”Blanda inte in mig i det här! Jag vill bara äta upp min bakelse, göra klart den här ohyggligt tråkiga uppsatsen och lägga mig som en oskyldig man.”
”Man!” Hermione fnös. ”Snarare skolpojke.”
De blängde på varandra ett par sekunder innan Ron tjurigt vred huvudet åt sidan.
”Har du sett något mer av din spökflicka?” sa Hermione för att lätta upp stämningen.
Jag skakade på huvudet. ”Inte sedan hon dök upp i Gryffindortornet samma natt som jag begav mig till skogen.”
”Du skulle inte ha gått dit själv.”
”Ni var ju på straffkommendering alla tre så jag hade inget val.”
”Du kunbe tagth me näville!” sa Ron med hela munnen full av choklad. ”Han är bättre än ingen alls...”
Precis då traskade Neville in genom porträtthålet med samma dystra uppsyn som han hade haft sedan förra onsdagen. Ron blev knallröd i ansiktet och Hermione började nervöst plocka med sin stickning. ”Hej Neville”, sa Harry. ”Är allt som det ska?”
”Javisst”, mumlade Neville och gav oss ett skrämt ögonkast. ”Ja det är inga problem med mig...”
Vi följde bekymrat hans slokande ryggtavla med blicken när han försvann upp till pojkarnas sovsal.
”Det måste ha hänt honom något.”
”Hans föräldrar blev torterade av dödsätarna.” Hermione hade sänkt rösten till en viskning. ”Så det kan vara därför han är lite nedstämd.”
”Det hade jag ingen aning om.” Jag kände ett stygn av medlidande.
”Hur skulle du kunna ha det?” Hermione gav upp en suck. ”Det är ingenting man pratar om i första taget.”
”Är du verkligen säker på att han inte hade något märke?”
”Harry!” utropade jag och Hermione i kör.
”Ja, jag är säker på att han inte hade något märke. Och om han nu hade det så måste han smusslat in blindstoft i mina ögon. Släpp det där nu. Ibland skulle man nästan kunna tro att du vore förälskad.”
”Vem vet”, sa Ron och sträckte sig efter ännu en chocklad bakelse. ”Han har inte haft någon flickvän sen den där lipsillen Chang, och vi vet ju alla hur det slutade. Och så besatt av Malfoy som du varit på senaste tiden Harry, så måste jag medge att det gör mig lätt oroad. Du vet, du påminner mig allt mer om Percy när han träffade Pernelle och det är ett riktigt dåligt tecken. Jag behöver väl inte oroa mig kompis?”
”Lägg av!” Harry hade rest sig upp och blängde ilsket på Ron. ”Jag är bara intresserad av att ta reda på vad Malfoy sysslar med. Om ni inte är det så gärna för mig. Men kom inte och klaga sen när det visar sig att jag hade rätt hela tiden!”
”Vad tog det åt honom?” Ron stirrade efter Harry som med en smäll hade dragit igen sovsalsdörren efter sig. ”Neville lär inte få det roligt där uppe.”
”Jag tycker att du ska prata med honom”, sa Hermione. ”Det här är inte likt Harry.”
”Äsh”, Ron torkade sig om munnen med tröjärmen. ”Det är väl bara hormonerna.”
”Hormonerna?”
”Jamen, tänk efter lite här nu. Harry är den enda av oss som fortfarande inte fyllt sjutton. Alltså är han den enda som inte får utöva magi utanför skolan...”
”Ron, jag tror inte den regeln existerar längre med tanke på...”
”...Han får inte ens avlägga sitt transferensprov fören nästa år”, avslutade Ron utan att ta någon notis om Hermiones inflikande. ”Så det är väl inte så konstigt om han är lite instabil. Vem skulle förresten inte bli deprimerad om man var född i juli bara ett par dagar efter Malfoy?”


Draco gäspade stort. Han kände sig extremt sömnig och hade svårt att hålla ögonen öppna.
Huvudet dunkade och han kände sig yr och illamående. Men om han gick och la sig nu kunde hela hans plan gå i stöpet. Den risken kunde han inte ta.
En fluga irriterade honom med sitt surrande och han slog ilsket efter den.
Bortsett från honom och flugan var de alldeles ödsligt i korridoren. Draco gnuggade sig i ansiktet och gäspade igen. Borde dem inte vara här snart?
Som svar på sina tankar hördes springande steg. Han kom snabbt upp på fötter och gömde sig bakom ett par rasslande rustningar. Med trollstaven riktad mot mörkret väntade han spänt.
”Draco”, flåsade en välbekant röst. ”Du kan komma fram nu.”
”Har allt gått enligt planerna, Zabini?”
”Javisst.” Blaise halade fram en sliten trolldrycksbok under tröjan. ”Inte för att jag förstår vad du ska med den här till...”
”Ge hit den.”
Blaise gav Draco en blick som tydligt sa vad han tyckte om honom och sträckte fram boken.
Draco snappade tag i den. ”Är du säker på att det var den här som Potter använde?”
”Helt säker. Ska du brygga en kärleksdryck?”
Draco himlade med ögonen utan att ta blicken från boken.
”Nu var du bra lustig va, Zabini? Jag behöver inga kärleksdrycker för att få en flickvän. Till skillnad från dig har jag tillräckligt med värdighet för att skaffa fram en på egen hand.”
Blaise svarade inte utan tittade ner på sina skor som helt uppslukades av mörkret.
”Vart är Crabbe och Goyle?”
”De håller på och baxar undan kroppen.”
”När vaknar han igen?”
Blaise kastade en blick på sitt armbandsur. ”Om ungefär en halvtimme.”
”Då har vi gott om tid.” Utan att ge Blaise så mycket som ett tack stoppade Draco in boken innanför klädnaden och stack ner sin trollstav i jeansfickan. ”Crabbe och Goyle möter oss nere i fängelsehålan så fort dem är klara. Om vi skyndar oss på så kommer ingen märka att vi inte ligger i våra sängar.”
”Och om dem gör det då?”
Draco fnös. ”Det är inte mitt problem. Jag har inte gjort något.”
Blaise himlade med ögonen när han trodde att Draco inte såg.
”Om jag inte tycker att ni har skött det här tillräckligt snyggt så kanske jag råkar berätta för Proffesor Snape att det var ni som bröt er in på hans kontor och kastade en imperiusförbannelse över honom, vartefter ni slog honom medvetslös och stal en utav hans konfiskerade trolldrycksböcker. Och eftersom alla vet att Crabbe och Goyle inte är direkt klipska så kommer skulden att väga tyngst på dig, Zabini. Så mitt tips är att du tänker efter hur du bemöter mig och inte öppnar din käft i onödan. Är det förstått?”
”Ja Malfoy”, mumlade Blaise.
”Toppen.” Draco klappade sig belåtet på utbuktningen i sin ficka. ”Jag kommer att ha bra användning för dig. Nu sticker vi.”
De vandrade i tystnad genom korridoren. Draco kände sig mer upprymd än vad han hade gjort på länge. Den här boken skulle kunna hjälpa honom en hel del, det var han säker på. Han hade sett vad den hade gjort med Potters betyg under hela höstterminen. Det första Draco skulle försäkra sig om när han kom tillbaka till sällskapsrummet var att förbannelsen som Potter kastade över honom inne på flicktoaletten fanns med. Då visste han att det var rätt bok. Tänk vad mycket han skulle kunna göra med den. Han skulle så snart han fick tillfälle sätta sig ned och skumma igenom varenda centimeter av innehållet för att hitta en lämplig förbannelse att hämnas med. Helst någon som var oerhört plågsam...
”Draco!” Blaise hade tvärstannat. ”Det står någon där borta vid troferummet.”
Draco stannade också och kastade en skrämd blick åt det håll som Blaise pekade. Det fanns ingenting där.
”Ja, jag ser det!” viskade han ilsket. ”Lägg av med att tramsa dig, kom nu.”
De gick ännu en bit innan ljudet av snabba fotsteg stoppade dem.
Draco kände hur hjärtat tog sig en graciös luftfärd genom halsen på honom och han högg tag i Blaises arm. Fotstegen ökade i styrka. Vad det än var så var det påväg hitåt.
”Vi sticker.” Blaise hade gjort sig beredd att ta till flykten men Dracos hand hindrade honom.
”Är du galen?” väste han. ”Vi kan inte springa tillbaka till sjätte våningen, tänk om Dumbledore får syn på oss! Skulle inte det se lite misstänkt ut tycker du?”
Klirrr. Ljudet av en flaska som rullade över golvet. Fotstegen hade försvunnit och Draco bad en tyst bön om att ägaren hade gett sig av.
Efter att ha stått som förstenade på samma fläck i flera minuter ruskade Draco på sig och fortsatte framåt. Blaise följde honom hack i hälarna som en tystlåten skärrad vakthund.
”Vad äckligt!” Ljudet av Dracos plötsliga skrik fick det att eka mellan väggarna. Han grimaserade.
Med nöd och näppe hade han undviktit att trampa på en stor ful råtta.
Den låg i en orörlig brun hög på golvet med dem blanka svarta knappnålsögonen stirrande tomt framför sig.
”Vad är det?” Blaise klev fram och rynkade på näsan. ”Åh fy!”
”Är den död?”
Blaise lyfte upp råttan i svansen. Den hängde och dinglade som en bisarr trasdocka i luften framför dem. ”Nej”, sa Blaise och klämde råttan på den feta magen. ”Den verkar ha utsatts för någon förbannelse. Känn.” Han sträckte fram råttan mot Draco som förskräckt tog ett skutt åt sidan.
”Aldrig i livet! Jag skulle hellre dö än att ta i den där.”
”Varför skulle man vilja förhäxa en råtta?” Blaise tittade misstänksamt på den lealösa kroppen.
”Ja inte vet jag”, sa Draco och rös. ”Kasta bort den där nu.”
”Vänta lite.” Blaise kisade mot djurets ena tass. ”Är inte det här Weasleys råtta?”
”Va?” Draco kom närmare och böjde sig också ner. ”Jo, jag tror det”, sa han utan att lyckas dölja förvåningen i rösten. ”Jag har sett den där flera gånger. Typiskt Vesslan att inte hålla koll på sina husdjur. Korkat egentligen, han skulle ju aldrig ha råd att köpa ett nytt.”
”Mm.” Blaise släppte ner Råttan på marken. Den slog huvudet i golvet, gav till ett svagt pip och blev liggande orörlig.
”Inte död”, konstaterade Draco och gav den en spark. ”Nu sticker vi härifrån om du nödvändigtvis inte känner att du måste plocka upp fler äckliga djur.”
När de kom ner i fängelsehålorna igen hade Draco piggnat till ordentligt.
Han snodde sig som en orm genom korridorlabyrinten som ledde fram till Slytherins uppehållsrum och uttalade lösenordet (Smutskalle) till den kala stenväggen innan Blaise ens hade hunnit halvvägs.
Crabbe och Goyle satt nervräkta i en utav sofforna. Båda två reste sig upp när Draco stegade fram till dem.
”Hur gick det?”
”Bra” grymtade Goyle.
”Bra”, upprepade Draco.
Blaise ålade sig in genom väggen. ”Jag går upp och lägger mig nu.”
Han tittade skyggt på Draco. ”God natt.”
”Glöm inte att tvätta händerna.” Draco flinade hånfullt med näsan i boken. ”Sov sött.”

”Hela den här skolan kryllar av Slytherinare!” Ron dunkade huvudet i bordet och stönade.
”Snart finns det bara dem kvar.”
Det låg faktiskt någonting i det han sa.
Hogwarts majoritet av elever var efter förra onsdagen överlägset från Slytherin. Rons dåliga humör hade hängt med sedan frukosten då han fått ta emot ett brev från sin mamma där hon berättade att hans pappa hade blivit inkallad till förhör på ministeriet.
”Dem kommer att sparka pappa vilken dag som helst”, Ron stirrade dystert på sin spå kula.
”Det kanske är lika bra”, sa Harry. ”Hela ministeriet kryllar ju av dödsätare.”
”Hur går det för er små vänner?” Proffesor Trelawney svepte fram till oss. Hennes andedräkt stank av cherry och pupillerna var stora som doxyägg.
”Bra”, svarade vi och hon nickade översvållat innan hon gick vidare.
”Hon ser inte särskilt kry ut va?” mumlade Ron.
”Vem gör det.” Jag suckade. ”Det känns som om hela skolan håller på att falla samman.”
”Det är bara förnamnet.” Dean och Seamus hade anslutit sig till oss. ”Men jag kommer att kämpa till slutet.” Seamus såg viktigt ut. ”Vi tänker inte svika Dumbledore, visst tänker vi inte Dean?”
”Aldrig i livet”, instämde Dean. ”Vi tror på dig, Harry.”
Harry gav dem ett ansträngt leende. På senaste tiden hade trollkarlsvärlden delat upp sig i två delar.
Dem som var övertygade om att Harry var den enda som kunde stoppa Voldemort och dem som inte trodde det. Vart man än vände sig viskade folk med huvudet över tidningsartiklar som skrek ut saker som: Är Harry Potter den utvalde? Potter, vän eller fiende eller: Ska Harry lyckas? En redovisning om Potters kommande år vid makten. Harry själv var givetvis mycket trött på alltesammans och vi hade börjat gå omvägar i korridorerna för att förskona honom från alla blickar.
Vårsolen hade börjat sippra in genom de dystra fönstren och lyste upp stora salen.
Till fleras stora förtret (Inte minst Harrys) var säsongens quidditchmatcher inställda och ingen pokal skulle delas ut i slutet av läsåret. Angelina som hade kämpat sig blodig för att ta laget till en finalplats grät stora bittra tårar och om man ville undvika ett slag i ansiktet skulle man passa sig noga för att tala med henne mellan klockan åtta och halvfem.

En morgon när jag satt ute tillsammans med Harry, Ron och Hermione vid ett av borden utanför skolan för att slutföra vårt grupparbete om snorbetsalor dök Blaise upp.
Ron var den som upptäckte honom först och han puttade mig uppfodrande sidan.
”Hej”, sa jag förvånat. ”Vad gör du här?”
”Kan du följa med en sväng?” Han nickade mot stranden. ”Jag behöver prata med dig.”
Han såg trött ut. Hans annars så färgstarka ansikte var grådaskigt och han hade stora ringar under ögonen.
”Okej.” Jag la ifrån mig uppsatsen och reste mig upp. ”Kan ni gå igenom den här åt mig?”
Hermione nickade och jag följde efter Blaise.
Det var en mycket fin vårdag. Jag vände ansiktet mot solen och njöt av värmen som kittlade min kind.
Blaise verkade inte ha tid att njuta. Han gick fort och jag blev tvungen att småspringa för att hinna med. ”Vad är det?”
Han vände sig om för att kontrollera att ingen fanns inom hörhåll innan han stannade.
”Det är Malfoy.”
”Vad är det med honom?”
Blaise tvekade. ”Jag tror att han håller på att ta sig vatten över huvudet.”
Jag visslade lågt. ”Det har han väl alltid gjort.”
”På riktigt den här gången. Jag tror... Jag tror att han har någonting ihop med Du-vet-vem.”
”Voldemort?”
Blaise nickade.
”Men... Varför tror du det?”
”För ett par veckor sedan så bad han mig om hjälp med en sak”, Blaise harklade sig, ”Han ville att jag skulle hjälpa honom att få tag i någon bok.”
”En bok?”
”Ja. I alla fall så öh, gjorde jag det”, Blaise såg skamset på mig, ”och han har varit alldeles besatt av den ända sen dess. Och han försvinner iväg om nätterna. Ibland får jag en känsla av att han träffar någon. Och han har väl ingen hemlig dejt direkt, eller hur?”
”Definitivt inte”, svarade jag. ”Har du någon aning om hur ofta han försvinner?”
”Tja... Ett par gånger i veckan ungefär. Jag är väldigt lättväckt så jag vaknar varje gång någon reser sig upp. Jag vet inte hur ni har det i Gryffindortornet men våra sängar gnisslar hemskt mycket och...”
”Hur länge är han borta?” avbröt jag.
”Det vet jag inte. Mellan en till två timmar tror jag.”
”Och ungefär samma tidpunkt varje gång?”
”Jag tror det.”
Jag funderade ett ögonblick. ”Du Blaise?”
”Ja?”
”Har Draco någonsin nämnt någonting om mörkrets märke för dig?”
Blaise rynkade oförstående pannan. ”Hur då menar du?”
”Ja, alltså... Har han någon gång antytt att han skulle ha ett sånt?”
”Nej. Men han pratar väldigt mycket om det.”
”Om mörkrets märke?”
”Ja. Han brukar nämna det för mig ibland, att snart är det hans tur.”
”Men du har aldrig sett att han har haft ett?”
”Nej. Kom igen!”, utropade han när han såg min blick, ”Min mamma är dödsätare så det är ingenting jag skulle ha missat.”
Jag gav honom en urskuldande blick. ”Förlåt jag visste inte det.”
Han log. ”Du borde väl utgått från det med tanke på vilket elevhem jag tillhör.”
”Alla i Slytherin har väl ändå inte föräldrar som är dödsätare?”
Blaise ryckte på axlarna. ”Så gott som.”
”Tack för att du berättade det här för mig.” Jag strök handen över ansiktet för att mota bort en envis hårslinga.
”Det är klart. Jag vet ju att du bryr dig om honom.”
”Irriterande nog, ja”, muttrade jag. ”Skulle du kunna göra mig en tjänst?”
”Om det inte innefattar att smyga efter Malfoy så visst.”
”Nej det sätter jag någon annan på. Jag tänkte om du skulle kunna ta reda på exakt vilken tid han lämnar sovsalen och vilken tid han kommer tillbaka.”
Blaise stönade. ”Så det innebär att jag kommer få sova ännu mindre än vanligt?”
”Tyvärr”, flinade jag.
”Jag går med på det på ett villkor.”
”Vadå?”
”Om du går på dejt med mig.”
”Tyckte du inte att vår förra dejt var tillräckligt misslyckad?”
Han la huvudet på sned. ”Inte riktigt.”
”Okej, kör för det då.” Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Cockerspanielblicken var på sin plats igen och om han hade haft en svans hade den garanterat viftat. ”En tjänst mot en annan.”
”Jag kommer att göra mitt bästa för att inte göra dig besviken.” Han gjorde en manöver med handen över hjärtat och jag skrattade ännu mer. ”Jag ska försöka lita på det.”
Jag gav honom en snabb kram.
”Du, Elli?”
”Ja?”
”Säg inte det här till Malfoy är du snäll.”
Jag betraktade honom ingående ett par sekunder sedan skakade jag på huvudet och han såg lättad ut. ”Självklart inte. Du ska inte få mer problem än nödvändigt.”

Tack för era underbara kommentarer mina ÄLSKLINGAR! ♥
Ni gör mig helt tårögda. Och ni som inte kommenterar, jag är precis lika glad över att ni läser. Ni betyder lika mycket för mig ska ni veta, jag älskar verkligen er allihopa. Och jag tycker att det är helt otroligt att ni följt med hela den här långa tiden.
Ni har fått mig att göra någoting som jag trodde var omöjligt, att SLUTFÖRA en ff:n. Brukar annars sluta skriva efter ett par få kapitel. Så tack hörrni för att ni gör detta möjligt för mig!
Ni har faktiskt räddat mitt liv. Och era kommentarer betyder SUPERMYCKET, även om det "bara" är ett bra. Så jag blir superglad över om ni orkar lämna en kommentar
Men det viktigaste är att ni läser. Jag blir så ledsen när jag märker att någon försvunnit.
Jag tänker faktiskt skippa att svara på era kommentarer idag, och istället slänga upp ett nytt kapitel istället.
SÅ KOMMENTERA NÅGOT, VAD SOM HELST 8D

Och sry om jag varit frånvarande sista tiden, dvs inte svarat på ugglor, kommenterat ff:s osv, men har inte haft varken data eller tid. KRAM PÅ ER ♥

Ni är underbara mina fränds! ♥
Det har surrat minst tusen flugor runt mig (En kröp till och med in i min näsa om någon intresserar sig) medan jag rättade det här kapitlet en sista gång. Jag känner mig populär....Men inte tack vare flugorna. UTAN TACK VARE ER! Herrejösses vad glad jag blir över era kommentarer, oavsett hur långa eller korta dem är. Känns så underbart att jag åtminstone har tio bevakare kvar och jag älskar er alla innerligt. Här har ni iallafall nästa kapitel, lämna gärna en kommentar eller en tumme om ni gillade det så skriver jag mer.
Är du nöjd nu Trezzan? Här får du ett bevis på att din ff:n är så mycket bättre än min!
I nästa kapitel får vi följa med Draco och Blaise när dem jagar råttor i källaren. Det låter väl skoj va?!
Och så vill jag välkomna min nya bevakare Testralis! Söt som socker är hon, välkommen in i hjärngänget på mugglis! ♥ Jaja slutsnackat från min sida nu...Låt oss ha en liten lekstund tillsammans med Nott!
Puss ♥


Kapitel 66
Ett gastkramande besked

Den snövita ugglan landade med ett lätt svischande på min utsträckta arm.
Jag log och strök henne varsamt över den lena fjäderdräkten. Shanti svarade genom att försiktigt hacka mig på handen med näbben innan hon stack in huvudet under vingen och burrade upp sig.
”Är du trött nu?”
Försiktigt bar jag fram henne till en ledig bjälke och hon tog tacksamt emot ugglegodiset som jag stack åt henne. Sedan hoade hon mjukt och flög fram till vattenhon för att ta sig en slurk vatten.
Dracos stora tornuggla gjorde henne sällskap och jag lämnade dem ifred.
Det hade gått två veckor sedan mitt och Dracos lilla uppbrott. Dem två veckorna hade varit de värsta i mitt liv. Först hade jag haft planer på att resa hem för att ta hand om min lillasyster Miranda.
Men Dumbledore hade avböjt förslaget med en nyckfull glimt i de blåa ögonen.
Varför hade han inte velat säga och jag visste sen tidigare att det inte tjänade någonting till att tjata. Tids nog skulle jag få veta.
Istället skrev jag regelbundet brev till min syster. Och för varje gång som bläcket var ut smetat av tårar kände jag ett hugg i hjärtat. Miranda behövde mig och jag svek henne genom att vara egoistisk.
Ännu flera elever hade lämnat skolan. Däribland tvillingarna Patil och deras bästa väninna Lavender Brown. Eftersom två av dem delade sovsal med mig och Hermione blev deras tomrum extra iögonfallande och vi gjorde vårt bästa för att fylla upp det. I hemlighetet hoppades vi att dem snart skulle komma tillbaka och vi aktade oss noga för att lägga så mycket som en hårnål på deras prydligt bäddade sängar. Det hade blivit mycket tyst i Gryffindors sällskapsrum sedan Parvati och Lavender lämnade Hogwarts. Och det var, som Ron uttryckte sig;” En efterlängtad men obehaglig tystnad.”
Lektionstimmarna var också förändrade. Alla lektioner inom försvar mot svartkonster var inställda fram tills det att man funnit en någorlunda vettig vikarie.
Proffesor Lupin hade begett sig iväg för att kunna engagera sig helhjärtat i fenixorden och han lämnade precis som Parvati och Lavender en dyster tystnad efter sig.
Två av växthusen hade sprängts sönder under dödsätarnas flykt från Hogwarts och Proffesor Sprout la all sin tid på att försöka lappa ihop sina skyddslingar och hade ingen ork över till undervisning.
Så för första gången hade vi en massa tid över till att göra alla dem saker som vi ville göra- det märkliga var att ingen verkade särskilt lycklig över det.
Inte ens Fred och George tog tillfället i akt och smällde av smällare, kastade pruttfrisbees i korridorerna eller skrev fula ord på väggen utanför Filchs kontor.
”Visst är det väl konstigt va”, sa Ron när vi gick ner till middagen en torsdagkväll, ”att när vi äntligen får en massa lektioner inställda så är det ingen som är glad åt det.”
”Det är väl inte så konstigt med tanke på allt som har hänt”, sa Hermione. ”Halva skolan har ju så gott som försvunnit. Föräldrarna är helt hysteriska.”
”Jag kan förstå dem”, sa jag. ”I sådana här tider vill man hålla familjen samlad, det är naturligt.”
”Men det finns ingen säkrare plats än Hogwarts”, mässade Hermione övertygande. ”Så länge Dumbledore finns här...”
”... kan ingen skada oss.” avslutade Harry. ”Vi vet, Hermione. Du brukar säga det.”
Taket i stora salen var grått och dystert. De hade det varit dem senaste veckorna och under måltiden var det bara vara Ron som hade någon aptit.
Ideligen kastade jag blickar bort mot Slytherinbordet fast jag egentligen borde ha låtit bli.
Vid Slytherinarnas elevhemsbord fanns det inte några tomma stolar- inga oroliga föräldrar hade hämtat hem sina barn.
Draco syntes inte till.
Det hade han inte gjort den närmaste veckan och jag funderade vart han höll hus. Och det var nära att jag frågade Harry om jag fick ta en titt på marodörkartan men lyckades hindra mig själv i sista sekund. Det fanns gränser och så fanns det gränser.
”Är du fortfarande lika förbannad?” Hermione hade som vanligt satt ord på mina tankar.
”Nej.” Jag tänkte tillbaka på händelsen för två veckor sedan.

Det hade varit dagen efter mitt och Dracos samtal i skrubben och jag hade varit på ett uselt humör.
Delvis på grund av den sorg som härskade inom mig, delvis på grund av att jag kände mig så oerhört sviken.
Jag hade fått syn på Draco utanför troferummet efter trolldomshistorian (ingenting kunde få Proffesor Binns att sluta undervisa) tillsammans med sina kompisar.
De hade skrattat och verkat obehagligt uppmuntrade. Sen hade jag fått syn på stackars Neville som stod inklämd mellan Crabbe och Goyles massiva kroppsmassor med Draco framför sig som en ettrig liten terrier.
”Varför har inte du lämnat skolan?” hörde jag Dracos släpiga röst häva ur sig. ”Jag tror inte att grundarna skulle bli så stolta om de fick reda på att rektorn lät en ynk gå kvar här.”
Jag hade inte behövt höra mer. Snabbare än Merlin hann byta kalsonger var jag framme hos Draco och ryckte tag i hans axel. ”Hur vågar du tala så till Neville!” fräste jag och stirrade hatiskt på honom. ”Efter allt som du ställt till med! Hur vågar du ens prata med honom efter det som har hänt?”
Draco använde sig genast av sin specialitet- att spela oförstående- och tittade oskyldigt på mig innan han vände sig mot Neville igen och flinade. ”Longbottom, har du skaffat dig en ny flickvän?” Du verkar ha valt en med gnista den här gången, vi får väl för din skull hoppas att hon inte blir övertänd!” Hans ord hög som knivar i mitt bröst. Hur kunde han spela så obrydd efter allt vi gått igenom tillsammans? Jag drabbades av en stor lust att torka bort det falska självbelåtna leendet från hans ansikte med hjälp av min trollstav men nöjde mig med att ge honom en mörk blick som jag hoppades var tillräckligt skrämmande.
”Och du är ju väldigt mycket bättre än Neville”, sa jag istället. ”En liten bortklemad skitunge, det är vad du är. Jag ångrar verkligen att jag lagt ner så mycket tid på dig för ingenting.”
”Jasså, det gör du?” Hans varggråa ögon smalnade till två tunna streck. ”Så tråkigt att jag inte lagt ner hälften så mycket tid på dig då. Jag slutade med det så fort jag upptäckte ditt umgänge med smutskallar.”
”Jasså?” Jag kunde inte låta bli att le trots att jag var så arg att jag skakade. ”Så lät det inte igår.”
Draco rodnade ilsket och jag kände en seger.
Han var helt medveten om att han inte kunde gå på för hårt mot mig. Jag visste alldeles för mycket.
”Du tror att du är så mycket bättre än alla andra, Draco. Men som jag har sagt till dig flera gånger förut; det är du inte. De enda du är, är en dålig kopia av din far. Och det är verkligen ingenting att vara stolt över.”
”Smutskastar du min pappa?”
”Minst sagt. Din pappa är en lika simpel mördare som Voldemort, den enda skillnaden är att Voldemort åtminstone är den som ger order- Lucius tar bara emot dem.”
Det var så skönt att se Dracos bleka ansikte färgas rött av förargelse. Crabbe och Goyle knöt hotfullt nävarna och Zabini flackade med blicken, rädd för att hamna emellan om det skulle bli bråk.
Det verkade faktiskt som om Draco hade förlorat talförmågan. Men när jag vände mig om för att gå hörde jag hans släpiga röst bakom ryggen. Varje stavelse vibrerade av ilska och det lät som om han inte hade långt till tårar.
”Du kommer att få ångra dig bittert den dagen Mörkrets herre får tag i dig. Du är den största blodsförädaren jag har stött på och jag svär vid min mors dödsbädd att våra förfäder skulle vända sig i graven om de visste att sådana som du gick omkring här på jorden.”
Jag agerade mer på instinkt än efter tanke. Slaget träffade Draco rakt i ansiktet och han vacklade bakåt med huvudet i händerna. Det rann en rännil av blod nedför tippen på hans näsa som hade fått ta emot smällen och han stönade av smärta.
”Du är död för mig, Draco. Hädanefter så är du faktiskt det.”
Efter att ha spottat framför hans fötter vände jag på klacken.
Harry och Ron gav varandra en imponerad blick, flinade roat åt Draco som fortfarande ylade över sin krossade näsa och travade efter min ryggtavla.
”Håll dig borta från mig!” väste jag åt Zabini som hade försökt smita därifrån strax innan jag utdelade slaget. Han dukade skräckslaget undan för min trollstav som jag höll i hans ansiktshöjd och backade lydigt bakåt med händerna höjda över huvudet...

”Nej det har gått över nu.” Jag var återigen tillbaka i verkligheten.
Hermione suckade och smuttade på teet som hon höll i sina skakiga händer. ”Det löser sig.”
”Säkert.”
”Ge henne inte några dumma idéer nu, Hermione” muttrade Ron och sträckte sig efter brödkorgen.
”Det har varit så lugnt och skönt utan den där snorungen.”


Draco travade fram och tillbaka längs den sliriga stigen.
Han kände sig irriterad. Under årens lopp hade han många gånger (faktiskt så många att han för länge sen tappat räkningen) ställt sig frågan varför han hade valt ut Storbritanniens ointelligentaste och minst inkompetenta trollkarlar som sina bästa vänner.
Draco hade inte krävt mycket av dem den här gången heller, ändå dröjde det nästan en timme innan de dök upp.
”Har ni den?” Han slutade vanka och stegade fram till Crabbe och Goyle.
När han läst svaret i deras dumma ansikten svor han högt och slog ut med händerna.
”Jag trodde inte ens att ni skulle kunna misslyckas med det här! Ni har ju straffkommendering hos honom varje kväll- ni borde veta hur man tar sig in på kontoret vid det här laget!”
”Han har bytt lås”, muttrade Goyle. ”Nyckeln passade inte.”
Draco slog sig för ansiktet och stönade högt. ”Nyckeln? Ni kunde väl bara gjort som alla andra och kastat en Alohomorabesvärjelse över dörren? Eller frågat smutskallen om hjälp, hon dyker väl alltid upp när man minst anar det.”
”Förlåt”, grymtade Crabbe.
”Ni får göra om det imorgon bitti. Jag måste ha boken till imorgon kväll. Eller också; Draco bet sig fundersamt i underläppen, ”Så kanske ni kan kasta en imperiusförbannelse över honom, hämta den och sedan sticka därifrån. Sedan dödsätarna tog över ministeriet så är lagen för olovliga förbannelser upphörd. Men jag är tveksam om ni två är tillräckligt kompententa för att klara av det. Sjabblar ni till det är de kört.” Han suckade och tittade uppgivet på dem.
”Om jag talar om för er exakt hur ni ska göra så borde inte ens två träskallar som ni kunna misslyckas.”
Nöjd över att deras ledare hade fattat ett beslut nickade Crabbe och Goyle.
Draco kände hur marken långsamt blev stabilare under hans fötter. Hans plan var suverän.
Om nu Crabbe och Goyle inte förstörde den genom att begå ett eller ett par ödesbestigna misstag.
”Vet ni vad”, sa Draco till dem. ”Vi tränar på förbannelsen. Jag vet ett rum där vi kan hålla till utan att bli störda. Sen kan vi...” Han hann inte avsluta meningen. Två personer var påväg rakt mot deras håll
- två av dem personer som Draco minst av allt hade någon lust att träffa. Och synen av att se bägge två tillsammans var äcklande. Snabbt grep han tag i Crabbe och Goyles klädnader som var i storlek med en mindre jättes och drog in dem bakom en överbevuxen sten.
”Tack för att du räddade mig.” Elli tittade på Nott. ”Jag menar det verkligen. Jag är skyldig dig ännu en gentjänst.”
”Våra tjänster gentemot varandra är avtjänade.”
Elli höjde på ögonbrynen. ”Men jag misslyckades med att varna dig, jag...”
”Du försökte.” Hans tonläge sa tydligt att ämnet var slutdisskuterat.
Draco knep fingrarna hårt om stenen. Han avskydde Nott. Och han avskydde att se hur han gick bara några centimeter ifrån Elli som inte ens verkade obehagad. Hon var den enda som Draco visste som inte blev illa till mods av att ha Nott i närheten.
Från början hade det varit roligt att reta honom. Draco och hans kompisar hade hållit på med det i flera år. Men det konstiga var att Nott inte verkade bry sig ett dugg om dem. Han blev aldrig arg eller visade tecken på rädsla; när de pressade upp honom mot en vägg nere i den mörka delen av fängelsehålan och viskade elaka saker i hans öra tittade han bara på dem som om de vore luft och slank iväg. Det hade hänt flera gånger att saker hade exploderat, satts i rörelse eller till och med rasat ned i närheten av honom. En gång hade Marcus Flint fått en taklampa i skallen när han tagit Notts böcker och en annan gång hade Miles blivit liggande i sjukhusflygen med en stark smärta i buken efter ett osynligt slag när han på skoj hade rivit sönder Notts elevhemsklädnad.
Dessutom hade han dem mest skrämmande ögonen i hela trollkarlshistorien. Och han älskade att stirra. Draco var övertygad om att han bara gjorde det för att jävlas.
Vem som helst skulle få hjärtslag av Notts gulaktiga genomträngande blick.
Umgicks man med Theodore Nott fick man problem. Om inte så blev man ett problem. Så varför ville Elli äventyra sitt rykte genom att vara med honom?
Inte för att det angick Draco (absolut inte) men han kunde inte låta bli att undra.
Elli stannade precis framför deras gömställe och han höll andan. Bara tanken på hur hon skulle reagera om hon upptäckte att han hade gömt sig för att undvika henne var förödmjukande. Sen att idioten Nott dessutom skulle se alltihop avgjorde saken. Draco pressade händerna över Crabbe och Goyles gapande munnar med en våg av illamående. Ingen av dem ägde någon tandborste.
”Theodore, jag måste få fråga dig en sak.”
Nott såg lika förvånad ut som Draco när hon nämnde honom vid förnamn.
”Varför blev Jessica så rädd för dig?”
Nott förblev tyst ett par sekunder. Han betraktade intresserat den grådaskiga himlen och verkade fundera på vad han skulle svara. Till sist sa han: ”Det är en lång historia.”
”Gör den kort då.”
Nott log så att hans spetsiga hörntänder blottade sig under dem bleka läpparna.
”Då skulle du nog inte stå kvar här bredvid mig.”
”Varför inte det?” frågade Elli. ”Tänker du bita mig?”
”Bita dig?” Det var inte frågan som Nott ställde som skrämde Draco utan sättet han sa det på. Han lät eftertänksam; som om han verkligen övervägde det hela och Draco såg hur Elli hajjade till trots att hon inte försökte visa det. ”Det är möjligt.”
Himlen drog ihop sig och ett mullrande höjde sig över slottet. Det omtalade ovädret hade startat och Draco kunde känna hur vattendropparna träffade honom som små vassa nålstick.
Men han ides inte röra sig utan stod precis som Elli fastvuxen i marken. Hon hade blivit blek om kinderna och stirrade rakt framför sig.
Nott närmade sig henne försiktigt och stack sitt ansikte alldeles intill hennes öra.
”Ska du inte ställa flera frågor?”
Elli började darra och pressade sammanbitet ihop sina skallranden tänder.
”Gör det”, befallde Nott. ”Ställ en till fråga.”
”Jag vet vad du är.” Hennes röst var lika tunn som vinden men hon lät förvånansvärt stadig när hon talade. Långsamt vände hon sig om mot Nott som hade hela sin uppmärksamhet riktad mot henne. ”Du är en vampyr.”
Hans ögon smalnade. ”Vad får dig att tro det?”
”Jag har tänkt på det länge.” Hon tvekade men när han inte svarade fortsatte hon. ”Du är stark. Ingen vanlig trollkarl skulle kunna bryta en trollstav mitt itu. Du är snabb, dyker hela tiden upp och sedan försvinner. Dina ögon ändrar färg efter ljuset och du är alltid kall. Och- hon blötte läpparna med saliv- du äter aldrig några måltider.”
”Inte illa”, sa Nott tyst utan att röra sina läppar. ”Är du rädd?”
”Nej”, sa Elli och tittade honom i ögonen. ”Varför skulle jag vara det?”
Draco stönade tyst för sig själv och slog handen för ansiktet.
”Inser du inte det själv?” Den plötsliga styrkan i hans röst fick Elli att rygga tillbaka och Draco kände hur benen skakade som klappträn under honom. ”Du vet inte vem eller vad jag är. Du har ingen aning om vad jag kan göra.”
”Varför skulle du skada mig efter att du räddat livet på mig två gånger?” Hon skakade på huvudet.
”Det är inte realistiskt.”
”Det är inte mycket som är det”, svarade Nott.
”Du borde vara rädd.”
”Jag kommer aldrig att bli rädd för dig.” Draco kunde slå vad om att Elli lät mer övertygad än hon egentligen var. ”Det jag undrar är, varför räddade du mig? Om du tillhör den andra sidan?”
”Jag är inte på någons sida!” fräste Nott. ”Jag föraktar dödsätare och vad dem har gjort med vårt släkte. Jag avskyr dem för att de inte respekterar livet efter detta och leker med döden. Jag skulle aldrig gå i sans med dem.”
”Precis. Så varför skulle jag då behöva vara rädd för dig? Jag tycker att du är snäll och dessutom så har du upprepade gånger räddat livet på mig.”
”Så tanken på att jag skulle kunna kasta mig över dig och döda dig på fläcken skrämmer dig inte det minsta?”
”Inte särskilt.”
Till Dracos förvåning flinade Nott. ”Det verkar inte som man skrämmer dig i första taget.”
”Jag är nog van vid det mesta.” Hon log tillbaka.
Men Nott tittade inte på henne längre. Istället hade han vänt sig om och stirrade utan att blinka mot Dracos gömställe. Draco drabbades med ens av en olustig känsla att Notts ögon kunde se igenom sten och instinktivt slöt han fingrarna om trollstaven. Crabbe och Goyle såg dumt på honom och gjorde sedan samma sak. Vad nu det skulle vara till för nytta. Om det nu verkligen var sant-om han verkligen var en vampyr- så skulle deras förhäxningar vara ungefär lika användbara som en påse ismöss.
”Vad är det?”
Nott svarade inte Elli utan fortsatte att stirra mot Draco, nej rakt på Draco. Sedan gick han sakta fram till stenen och la ena handen på den. Draco kände en ilning i maggropen och han tog ett par steg bakåt.
”Det är nog bäst att du går nu.” Nott vände sitt bleka ansikte mot Elli.
”Varför det?” Hon lät misstänksam. ”Ska du inte med?”
”Jag tror inte att du vill ses i sällskap med mig”, svarade han. ”Gå i förväg du.”
Till Dracos förvåning lydde hon. Kanske låg det någonting i vad Nott sa, för hon ryckte bara på axlarna och började gå tillbaka mot slottet.
När hon var utom synhåll lutade sig Nott fram och viskade: ”Det är bäst att du inte talar om det här för någon, Malfoy. Isånafall måste jag ge dig det tråkiga beskedet att du är väldigt illa ute.”

Hej bejbs!
Tack för alla era fina kommentarer, dem är som sann medicin för själen. Idag tänker jag dock följa Smoke Smokes råd(eller ska jag säga vilja?) och lägga ut kapitlet PÅ EN GÅNG! :'D
Men fortsätt jättegärna kommentera, nästa gång kommer jag att svara som vanligt. Har suttit och skrivit konstant i två dagar nu och fått ihop två nya kapitel så nu kommer ni inte behöva vänta länge.

Tumma supergärna om ni gillade det eller ge mig en kommentar( kort eller lång spelar ingen roll) så blir jag den lyckligaste tjejen i världen! Glöm inte att ni är BÄST.
Puss och kram från mig och Draco!♥

Tror att du kommer gilla det här Trezzan
Sa jag inte att Jessica skulle dyka upp?
Och Freddelito och Hanlio ni är SAKNADE! Ni har väl inte övergett oss?!
Är så tacksam för alla mina bevakare ♥ Ni är bäst!

Kapitel 65
I slutet på mars

Det tog ett par sekunder innan det gick upp för mig att det mörka hålet som jag hade omslutits av i själva verket var en del av Dracos skyddsförtrollning.
Som om han hela tiden varit beredd på att någonting skulle hända hade han slitit fram sin trollstav av hagtorn och kastat förtrollningen över oss samtidigt som han pressat ner mig mot marken.
För ett förvirrat ögonblick trodde jag att skakningarna som fick porträtten på väggarna att vibrera hade frammandes av Draco, men när jag fick syn på hans ansikte förstod jag att det inte var så.
En bit av en stor gobeläng föreställande en fet trollkarl i stråhatt hade landat bara en ynka meter från våra huvuden och splittrats mitt itu.
Resten av slottet hade vaknat till liv och elever och personal kom springande från sina respektive uppehållsrum och kontor för att se vad som stod på.
På vingliga ben reste jag mig upp och var en hårsmån från att bli omkull sprungen av en skräckslagen Neville som bara iförd en knallgul nattsärk och ett par sammetsgröna luddiga tofflor kom dundrande nerför den sönderslagna trappan.
Mot bröstet höll han sitt älskade keldjur Trevor som gjorde tafatta försök att slingra sig ur hans händer.
”In i stora salen med er!” hojtade Proffesor Sprout som kom marscherade uppifrån källaren där Hufflepuff hade sitt sällskapsrum. Bakom henne kom en lång rad av Hufflepuffare som fick småspringa för att hinna med.
De flesta var bara iklädda pyjamas och verkade mycket förvirrade.
Jag vände mig mot Draco som beslutsamt greppade tag i min arm och drog mig mot stora salen.
Därinne rådde det redan full aktivitet.
Elevhemsföreståndarna gjorde tappra försök till att fösa ihop sina elever i samlade grupper men det var inte längre någon som verkade bry sig om vilket elevhem de tillhörde.
Folk stod i blandade klungor och viskade halvhögt med varandra.
En del vred sig oroligt av och an medan andra (som utgjorde ungefär en sjättedel av Slytherinarna) såg roade ut.
Dumbledore stod alldeles stilla vid podiet och tittade ut över matsalen.
Jag fångade hans blick och kände en ilning av fasa när jag såg att den bottnade i oro.
Men när han talade var rösten lika stabil och sansad som om han hade hållit en föreläsning om skolans ordningsregler.
”Ingen elev lämnar salen utan min tillåtelse. Ingen elev går säker utanför Hogwarts portar förens vi kan fastställa vad som inträffat.”
Två tredjeårsflickor från Ravenclaw brast i gråt och Ernie McMillans ansikte antog en färg som påminde om torkad senap.
Flera elever stack ner händerna i sina fickor för att kontrollera att trollstavarna fanns på plats ifall de skulle bli tal om strid.
Jag kopierade deras rörelse och kände en stöt av lättnad när mina fingertoppar snuddade vid staven innanför byxlinningen.
Sedan sökte jag med blicken efter tre välbekanta ansikten. Ett par huvuden bort fick jag syn på Ginnys röda hårman. Weasley tvillingarna stod tillsammans med sin bästa vän Lee Jordan ett par meter ifrån henne och bredvid dem skymtade jag Lunas runda ansikte.
Hon stod lätt framåtlutad bredvid Colin Creevey och verkade mycket intresserad av någonting som kröp runt på golvet framför hennes fötter.
Jag fick en känsla av att hon inte hade den blekaste aning om varför hon tillsammans med sina elevhemskamrater hade blivit nedförda från Ravenclaw tornet hit till stora salen efter middagstid.
Det intresserade henne helt enkelt inte.
Nästan lite motvilligt slet jag blicken från Luna och fick syn på dem jag letat efter.
Harry, Ron och Hermione stod tätt tillsammans i en liten grupp bestående av en handfull Gryffindorelever som tystades ner av en stressad McGonagall som ideligen kastade oroliga blickar ut genom de höga fönstren. Jag gjorde ett försök att fånga deras uppmärksamhet och Ron, som stått och pratat med Angelina över huvudet på ett par uppskärrade förstaårselever, fick syn på mig och knuffade till dem andra två.
Tillochmed på det här avståndet kunde jag urskilja Hermiones uppspärrade ögon och Harrys oroliga, sammanbitna ansikte. Plötsligt smalnade hans gröna ögon ogillande och med en ilsken knyck på nacken fick han sina vänner att titta åt samma håll. Jag vände mig också om och fick syn på Severus Snape som ljudlöst likt en dementor flöt fram till Dumbledore och viskade någonting i hans öra. Dumbledore lutade sig fram och lyssnade innan han återgick till sin fulla längd och skakade på huvudet. Sedan mumlade han fram ett svar och Snape nickade korthugget, kastade en blick mot oss och stegade ut ur salen.
”Vi måste få veta vad som hänt!” Parvati Patil stod tillsammans med sin tvillingsyster Padma alldeles nedanför podiet och hennes vackra mörka ögon glänste av tårar. ”Vi vill åka hem!”
Dumbledore satte upp handen framför sig för att få henne att tystna.
Något stort och silverskimrande hade plötsligt brutit fram genom ett av fönstren som krossades som mjöd av den genuina kraft som varelsen utstrålade.
Graciös och glänsande landade lokatten smidigt mittibland de chockade ansiktena som alla vändes mot den.
Folk vred på huvudet och de som stod längst bak i rummet sträckte på halsarna för att få en skymt av den. Proffesor McGonagall slog handen för munnen och Proffesor Sprout höjde på ögonbrynen.
Dumbledore vände sig sakta om mot lokatten som med skarp blick trots den dimmiga konsestens som den var gjord av tittade rakt upp in i hans ansikte.
Sedan öppnade patronusen munnen på vid gavel och talade med en djup och långsam mansröst: ”Ministeriet har fallit. Scrimgor är död. De är på väg.”

Först var det alldeles tyst.
Det var som om hela slottet höll andan.
Sedan bröt tumultet ut som genom en ugglas vingslag.
Folk började skrika hysteriskt och kastade sig i varandras famnar.
Ravenclaw flickorna bredvid mig började stortjuta och det hördes ett högt klagande bröl från Hagrids stol när den böjde sig mitt itu av tyngden som uppkom när han oförsiktigt dunsade ner på ändan.
Ett par rebeller från Gryffindor gjorde ett försök att tränga sig ut genom porten men viftades tillbaka av en mycket upprörd Proffesor Flitwick som darrade från alla håll och kanter.
”Tystnad!” röt Dumbledore och höjde sin trollstav. ”Ingen av er får drabbas av panik. Prefekterna samlar ihop sina respektive elevhem och för dem i säkerhet tillbaks till sovsalarna, lärarna följer med mig ut på skolområdet.”
Dumbledore sänkte sin trollstav och klev ner från podiet.
Återigen steg ljudvolymen och det blev ett fasligt knuffande och skuffande när alla försökte
ta sig fram samtidigt.
Prefekterna radade upp sig och vinkade och viftade för att tillkalla sina skyddslingars uppmärksamhet. Föreståndarna kastade åt dem ett par snabba order innan dem i samspel med de andra lärarna begav sig ut genom portarna tillsammans med Dumbledore.
Över huvudet på ett par förstaårselever från Slytherin fick jag syn på Hermiones hårburr där hon noggrant digraderade Gryffindorarna att ställa upp sig på led med de yngsta i mitten.
Samtliga från mitt elevhem hade dragit fram sina trollstavar och kastade misstänksamma blickar på sina skolkamrater medan de tog sin plats i ledet. Ravenclawarna var redan påväg mot sitt torn i den västra delen av skolan och Hufflepuffarnas prefekter Hanna Abbot och Ernie McMillan gjorde sig beredda att slå följe med dem.
Slytherin hade ingen ordning överhuvudtaget. Flera av eleverna stod fortfarande och pratade som om ingenting hade hänt och de flesta verkade riktigt uppiggade efter meddelandet om att trolldomsministern var mördad och att slottet med största sannolikhet inom kort skulle invaderas av dödsätare.
Jag hörde hur en liten pojke med råttfärgat hår skröt högt om sin pappa och jag kände en våg av illamående när hans kompisar beundrande drog efter andan.
Draco gjorde ingen ansats till att följa Dumbledores order. Han stod kvar där han stod; men det var inte svårt att läsa vad som fanns skrivit i hans ansikte. I de gråa ögonen tampades skräcken och nervositeten med beslutsamhet och illvilja. Jag tog tag i hans arm och skakade den lätt.
”Draco, vad är det som händer?”
”Stick tillbaka till ditt sällskapsrum”, blev hans svar.
Han klev åt sidan.
”Vart ska du?”
”Gör bara som jag säger!” fräste han och slog sig fri från mitt grepp. ”Annars går det illa för dig.”
”Hotar du mig?”
Han svarade inte och jag ilsknade till.
”Har någon sett till Nott?” Miles överlägsna sliskiga stämma hördes bakom min vänstra skuldra.
”Tror aldrig han lämnade Astronomitornet” skrockade Flint. ”Vänta bara tills dödsätarna kommer och hittar honom där uppe, efter vad hans pappa har ställt till med! Notts morsa kommer inte att behöva känna sig ensam i graven länge till...”
Jag hade precis vänt Draco ryggen för att återförena mig med mitt elevhem när jag hajade till.
”Vet inte Nott om att dödsätarna är påväg?” Jag vände mig om mot Miles som skrattade så spottet yrde ur munnen på honom. Flint flinade också brett och visade alla sina förtjusande sneda gula tänder. ”Slytherin kommer inom en väldigt snar framtid befrias från sitt svarta får.”
De skrattade rått och jag gav dem en lång hatisk blick och började småspringa mot portarna.
”Vart ska du?” frågade Draco förvånat. ”Elli!” Med hans vädjande rop ringande i öronen trängde jag mig förbi de sista Ravenclawarna och började springa genom korridoren och uppför trappan till första våningen. Jag kunde inte låta någonting hända Nott.
Jag var skyldig honom en gentjänst för att han räddat mitt liv i den förbjudna skogen och det här var ett utmärkt sätt att återgällda honom på.
Dessutom klappade mitt ädla Gryffindorhjärta lite extra för folk i livsfara. Tänk om det Flint sa var sant? Om nu Notts pappa hade gjort någonting som retade dödsätarna var det långt ifrån omöjligt.
Efter ett par minuters språngmarsch kunde jag konstatera att min kondition var sämre än jag befarat.
Det var många trappor upp till Astronomitornet som var Hogwarts högsta byggnad och mitt hjärta bankade alltmer för varje steg jag tog.
Lungorna skrek efter luft och jag kände den välbekanta metallsmaken i munnen efter en sprucken läpp.
Måtte han vara här uppe.
Genom ett av fönstren såg jag natthimlen avteckna sig ovanför slottet, mörk och stormig. Nedanför patrullerade lärarna omkring; fullt upptagna med att kasta sina skyddsbesvärjelser.
Sista trappan tog jag i två språng och det var med mycket darriga ben jag satte mina fötter ovanpå det hårda trägolvet uppe i tornet där våra lektioner i astronomi vanligtvis brukade hållas.
”Nott?” Min röst ekade spöklikt mellan de öppna väggarna och jag svalde. Han var inte här.
Med sviktande mod började jag gå längs den runda utsiksplatsen. Utanför skymtade jag ett par höga skogsbeväxta kullar som höjde sig mot skyn bortanför horisonten.
I mitten bredde Svartsjön ut sig och någonstans i dess djup trängdes den vänligt sinnade jättebläckfisken (som tagit på sig uppgiften att slunga upp skräckslagna förstaårselever som fallit ur sina båtar tillbaks på torra land igen) med grindylogger, en koloni vattufolk och en mängd andra undervattensdjur-och odjur som alla sett dagens ljus i Svartsjöns undre värld. Mina händer knöts automatiskt om det järnsmidda räcket och jag kastade en sista blick ner mot sjön; slogs av tanken på hur högt upp jag befann mig och började gå tillbaka mot trappan. Halvvägs dit stannade jag till och vädrade i luften. En stank av blod och ruttnande lik stack i mina näsborrar, samma lukt som tillhört den av dödsätarna som hade tilltalats Fenrir. Med ett kvävt skri av fruktan stelnade jag till-och hörde dunsandet från tre kroppar som landade alldeles bakom mig.
”Ser man på! Vi får tydligen efterrätten serverad på silverbricka idag.” En kvinna trädde fram ur skuggorna. Hennes vackra ansikte var lika blekt som månen hon tornade upp sig framför och läpparna var förvridna i ett skadeglatt grin.
”Det är ingen ide att du försöker springa din väg på dina magra stackars ben”, sa hon lugnt och tecknade åt de två andra att komma närmare. ”Det kommer att bespara dig onödigt lidande.”
Fenrir Grårygg flinade åt mig. Ingen av dödsätarna bar några masker och i skenet från månen skymtade jag ett förvridet misskött ansikte och ett par gula vattniga ögon bakom en strimma av mörkt flottigt hår.
”Vi-vilka är ni?”
Kvinnans leende blev bredare. ”Den informationen kommer du inte ha någon nytta av hos Mörkrets herre. Det skulle bara stjäla vår tid.”
Fenrir gav återigen upp sitt skallande skratt och tog ett nästan djuriskt skutt mot mig. Jag backade förskräckt undan och kämpade med mig själv för att inte kräkas när en pust av hans vidriga andedräkt sköljde över mitt ansikte.
”Jessica?” Den tredje dödsätare var lång och reslig. Han hade ett attraktivit stiligt ansikte och verkade vara den av dem som gjorde minst väsen ifrån sig. Nu vände han sig mot kvinnan. ”Hur länge?”
Hon gav honom ett ointresserat ögonkast. ”Så länge som det behövs, Avery.”
Avery. Jag tittade på mannen framför mig med nya ögon. Han hade varit i skogen den natten då Snape trädde fram i sin sanna skepnad.
Avery verkade ha kommit fram till samma sak och ruskade ljudlöst på huvudet-nästan som om han ville befria sig från minnet. ”Kör för det.”
Som en man riktade dem sina trollstavar mot mitt bröst.
”Stoppa undan den där”, Jessica pekade på min stav som jag slitit fram ur klädnaden.
”Du kommer inte att ha någon användning för den.”
”Hur vet ni det?” Rösten darrade vid det här laget nästan lika mycket som knäna,
”Jag tänker inte låta mig föras bort utan strid!”
”Strid?” Jessica la huvudet på sned. ”Här kommer inte att bli någon strid.”
”Dumbledore kommer snart att upptäcka er!” Jag svalde. ”Ni kommer att hamna i Azkaban fortare än ni hinner andas!”
”Åh, jag tror nog att vår käre Albus har fullt upp med sitt.” Återigen log hon och blottade två rader av perfekte vita tänder. ”Om jag inte hörde fel när vi tog oss in över muren så har någon utav er blivit dödad.”
”Dödad?” Viskade jag, ”Är ni fler?”
”Ett par stycken. Jag skulle gärna fortsätta att småprata med dig, men om du ursäktar så har vi ett jobb att sköta.”
Jag öppnade munnen för att skrika men en kall hårig hand pressades över mina läppar och tvingade tillbaka skriket ner i luftstrupen.


Draco hade aldrig tidigare i sitt sextonåriga liv sökt upp Harry Potter på egen hand.
Därför var det kanske inte så märkligt att Harry såg en smula överraskad ut när Draco kom störtande och ryckte tag i hans klädnad.
”Potter! Har du sett till Elli?”
”Elli?” Harry stod där som ett stort frågetecken. ”Hon var väl tillsammans med dig?”
”Inte längre.” Hur man än definierade ordet tillsammans så blev det samma svar och Draco kände svetten bryta fram i pannan. ”Hon gick för att leta reda på Nott, men...”
”Nott?” Harry som så smått började ana onåd rynkade pannan. ”Varför det?”
”Hon ville varna honom.”
”För vadå?”
”Dödsätarna! Det kommer dödsätare hit vilken sekund som helst, och hon ville varna... Vad gör du?!”
Harry hade i samma sekund som Draco uttalat meningen pressat upp sin svurna fiende mot väggen.
”Vad har du gjort med henne?” väste Harry och skakade Draco. ”Om du har gjort minsta lilla som äventyrar Ellis säkerhet...”
”Nej! Du förstår inte!” Dracos röst gick upp i falsett och han slingrade sig som ormen på hans emblem för att komma loss. ”Jag hade ingen aning om det här!”
”Vad är hon?” Harry tryckte sitt ansikte alldeles intill Dracos. ”Var är Elli?”
”Jag vet inte!” Draco kände hur paniken långsamt höll på att övermanna honom.
”Jag vet inte vart hon är!”
”Harry vad håller du på med?!” Hermione kom sättande och slet tag i Harrys axlar och tvingade honom att släppa taget om Draco.
”Vad gör ni?”
”Han säger att det ska komma dödsätare till slottet!”
Hermione såg oroligt från Harry till Draco som gav henne en dräpande blick till svar.
”Dödsätare? Var är Elli?”
”Det är de jag försöker få ur honom!”
”Jag VET inte!” vrålade Draco. ”Hon stack iväg för att varna Nott, jag har ingen aning om vad hon tagit vägen. Det är ju det jag försöker säga, men han lyssnar inte!”
”Vem skulle lyssna på dig?” Ron hade slunkit upp på Harrys andra sida och tittade på Draco med samma blick som när man betraktar något mycket motbjudande. ”Du är ungefär lika tillitsfull som en säck möglig råhjorts potatis.”
”Astronomitornet.” Allas huvuden vändes mot Hermione. ”Hon är vid astronomitornet.”
”Hur vet du...” Började Ron men Harry tystade honom.
Sedan vände han på klacken och började knuffa sig ut genom stora salen.
Draco, som både var förvirrad och förödmjukad bestämde sig för att följa efter.
Paniken växte i hans bröst för varje steg han tog och han var så rädd för vad han skulle få se att han inte ens la märke till de förbryllade blickar som han och Harry drog till sig när dem sida vid sida rusade genom korridorerna. Bakom sig hörde han Hermione och Rons flämtande andetag. Om det inte hade varit för en sådan hemsk sak så skulle han ha stannat upp bara för att garva åt komiken i det hela. Men nu var det blodigt allvar. Draco hoppades intensivt att det inte skulle bli allt för blodigt.
Anledningen till att hans känslor hade gjort uppror var efter att han tagit sig en titt på myntet.
Den hade blinkat och känts varm som en nykläckt drakunge i hans handflata.
Och Draco som var väl införstådd vad det betydde hade drabbats av panik. Men han kunde inte förstå vad dem skulle hit till slottet att göra. Tiden för hans uppdrag var inte inne ännu och Mörkrets herre hade gett dem en order att ligga lågt och invänta rätt ögonblick. Varför hade ett par av dem begett sig till Hogwarts redan ikväll?
Som den egoist han var stannade han vid foten av trappan och lät de andra tränga sig förbi honom.
Med andan i halsen fuktade han sina torra läppar med tungan och slöt ögonen när Harry vrålade den mening som han hade hoppats att han skulle slippa höra.
”Släpp henne!”
Jessicas svar kom omedelbart.
”Men ser man på. Hej på dig, Potter. Tänk att man äntligen får äran att träffa den utvalde.”
”Släpp henne!”
Försiktigt kikade Draco fram bakom pelaren.
Tre dödsätare, den motbjudande varulven Fenrir Grårygg och de förtjusande syskonen Raven stod i ring runt Elli med trollstavarna riktade mot hennes hjärta. Mycket långsamt rätade Jessica på sig och lät istället sin stav slunga iväg en avväpningsbesvärjelse mot Potter som imponerande skickligt avfärdade den. Draco såg hur en rynka bildades mellan Jessicas ögonbryn.
Det här hade hon inte väntat sig.
Ron och Hermione hade bägge två sina trollstavar riktade mot var och en av dödsätarna och Potter avvek inte en tum med blicken från Jessicas ansikte. Sin stav höll han utsträckt framför sig som ett svärd, ständigt beredd att använda den.
”Släpp henne.”
Jessica log. ”Och du har en tanke att tre skolelever skulle klara av tre vuxna mycket skickliga magiker? Jag rekommenderar dig att inte ens försöka om du inte vill se någon av dina vänner dö. Du går helt säker genom striden idag, Potter. Mörkrets herre vill skända dig levande.”
”Varför är han inte här då?” Harrys röst darrade av ilska. ”Varför är han inte är och möter mig som en man?”
Jessica skrattade och en våg av gnistor sköt fram ur spetsen på hennes oböjliga trollstav. ”För att han inte är någon man, Potter. Mörkrets herre är så mycket mer än så.”
”Han är en simpel mördare.”
Jessicas läppar kröktes i ett ogillande. ”Kanske det, men han har sina principer.”
”Jessica.” Avery pockade på systerns uppmärksamhet, ”Tiden.”
”Tiden? Javisst.” Hon stegade fram till Harry och spände blicken i honom.
”Jag varnar dig för sista gången Potter. Om du vill att dina vänner kommer levande ut härifrån ikväll...”
”Expelliarmus!” vrålade Harry och Jessica tog ett skutt åt sidan.
”Protego!” En mur av osynlig rök dök upp framför henne och stötte bort Harrys förtrollning lika lätt som om den vore luft. ”Expelliarmus!”
Harry gjorde ett hopp efter sin trollstav, men missade med en millimeter och staven rullade fogligt in under Jessicas fot. Harrys ansikte gick från ilsket rött till likblekt och Draco hörde hur Elli gav till ett uppgivet läte.
Han hatade sig själv i ett kort ögonblick för att han var alldeles för rädd om sitt eget skinn för att gripa in och slogs av den obehagliga tanken att dem troligen skulle bli mördade alla fem om han försökte. Draco var tvungen att göra en av dem många saker som han aldrig gjort tidigare. Han skulle bli tvungen att hämta hjälp.
I några sekunder satt han helt stilla, sedan tog han ett darrigt andetag, reste sig och smög nerför trappan.

Hej alla fina ♥
Här har ni det nya kapitlet, hoppas ni kommer att gilla det!
Om ni inte orkar kommentera får ni supergärna tumma, så jag vet att ni läst. Kom ihåg att ni inte behöver skriva långa kommentarer, ett "Bra" räcker helt!
Kram ♥33

Kapitel 64
Sanningens ansikte

Draco skakade i hela kroppen när han som förhäxad stirrade efter den osynliga angriparen.
Den hade rört sig lika smidigt som en skugga och försvunnit lika fort som den kom.
Och vart hade Elli tagit vägen? Hade hon lyckats fly?
Han knöt händerna hårt mot bröstet och hoppades det av hela sitt hjärta.
Snape hade med ett ilsket morrande kommit upp på benen och tittade sig omkring med vild stirrig blick. Masken som han hade slitit av sig låg nedanför hans fötter men han brydde sig inte om att plocka upp den. ”Res er upp!” kommenderade han dem andra dödsätarna som hade fallit eller blivit omkull knuffade av gestalten som helt utan förvarning ljudlöst hade kommit smygande genom skogen.
”Vad var det där för något?” Avery stod lutad mot samma pinjeträd som Elli hade gömt sig bakom och torkade svetten ur pannan. Draco kunde se att han darrade.
”Hur kunde du vara så idiotisk?” Bellatrix gav Snape en hård knuff i bröstet. Hennes ögon var så uppspärrade att det såg ut att när som helst kunna tränga ur sina hålor och det mörka trassliga håret hängde som en otvättad gardin nedanför hennes smala axlar.
”Hur kunde du vara så dum att du slet av dig masken? Du lät henne se ditt ansikte!”
”Hon kände redan igen mig.” svarade Snape kyligt och sköt Bellatrix ifrån sig.
”Ingen kommer att tro henne.”
”Inte?” Bellatrix var långt ifrån övertygad. ”Är inte hon en av Dumbledores gullegrisar?”
Den sista frågan var ställd till Draco som skrämt ryckte på axlarna.
”Dumbledore är långt härifrån.” Snape rätade på sig och borstade bort ett par avbrutna kvistar som hade etsat sig fast i hans klädnad. ”Han kommer inte tillbaka än på ett par dagar. Och varför skulle han tro på ett dumt flickebarn som anklagar hans närmaste man för att vara en dödsätare?”
Bellatrix svarade inte men blicken hon gav Snape var så full av avsky att Draco flämtade till.
”Jag tror att vi är klara här.” Snape vände sig till Draco. ”Gå tillbaka upp mot slottet.”
”Men...”
”Inga men!” fräste Snape och riktade sin trollstav mot Dracos bröst.
”Vi har en del att klara upp här, och det gör vi bäst utan omyndiga trollkarlar i vägen.”
Draco gav Snape ett oroligt ögonkast innan han vände församlingen ryggen och med bultande hjärta började småspringa ut ur skogen. Trots att det inte fanns något han hellre ville än att krypa ner i sin varma himmelsäng och dra täcket över huvudet så var han livrädd för att gå tillbaka till slottet alldeles ensam. Tänk om den där varelsen kom tillbaka och gav sig på honom? Han skulle inte ha en chans att försvara sig. Och tänk om Elli var kvar utanför slottet? Tänk om hon skulle få syn på honom när han kom utknallande ur den förbjudna skogen. Då skulle hon lägga ihop ett plus ett.
Hade hon känt igen honom? Nej, det var omöjligt. Han hade hållit sig så långt ifrån från henne som han tordes. Och tack vare det där odjuret så hade inte Bellatrix hunnit avslöja honom.
Draco studsade till när trampet på en torrkvist fyllde hans öron; och det tog flera sekunder innan han insåg att det var han själv som hade trampat på den. Med en suck åt sin egen feghet snabbade han på stegen.
Skogen öppnade sig med ens framför hans fötter och med en lättad grimas fann han området utanför alldeles tomt. Inte ens halvjätten och hans dreglande jycke syntes till och ändå kunde Draco ha svurit på att han hört de båda klunsarna dundra fram genom skogen åt motsatt håll ett par minuter tidigare. Han kände sig lättad.
Hagrid skulle inte ha något emot att få honom utkastad-han tyckte ungefär lika mycket om Draco som Draco tyckte om honom.
Promenaden upp till slottet tog bara ett ögonlick och Draco hade turen på sin sida.
Inte ens Peeves verkade vara ute på strövartåg; korridoren som ledde ner mot fängelsehålan var mörk och tyst.
Som vanligt satt smutskallens trubbnosade katt på lur ovanpå ett av trappstegen och Draco måttade en hård spark mot det fyrkantiga lurviga huvudet.
Med ett ilsket väsande vände den sitt fula ansikte mot honom och blottade alla sina kritvita vassa tänder men den sprang inte sin väg.
Draco rös till och ignorerade kattens hotfulla mimik. Han hatade den.
Och han kunde inte förstå varför den alltid satt på lur nere i den kalla fängelsehålan. Ibland fick han för sig att den spionerade på honom.
”Det skulle just vara likt Granger”, muttrade han och kastade en sista blick på katten som orörlig satt kvar på sin post och stirrade efter honom. ”Smutskalle.”


Det var morgon.
Solen lyste in genom de spröjsade fönstren och värmde den frusna marken som i flera
månader hade legat begravd under snömassorna.
Taket i stora salen var klarblått och strimmat av tunna, fluffiga moln, precis som de fyrkanter av himmel man kunde se utanför de höga fönstren.
Det här var en onsdag inte skild ett dugg från andra onsdagar. Och det var just det som fick min frustration att blomma upp. Under trolldryckslektionen yttrade ingen vid vårt bord ett enda ord och vi turades om att blänga på Snape medan vi skar upp valerianarötter så fort vi kunde.
”Han låtsades som ingenting!” Ron var upprörd. ”Såg ni hans nylle? Han vet att du berättat alltesammans för oss, det bara måste han veta.”
”Det är klart att han gör.” Jag stannade till och drog loss ett par torkade kardborrar som hade fastnat i håret, ”Och jag tror inte att han tycker om det.”
Vi fortsatte mot Proffesor Binns klassrum medan vi viskade halvhögt med varandra.
Att det verkade som om Snape skulle kunna komma undan gladde oss inte det minsta och det var med nöd och näppe som jag och Hermione lyckades stoppa Harry och Ron från att ta hand om honom på egen hand under det tillfällen vi fick syn på Snape ensam i korridorerna.
Snön smälte allteftersom februari närmade sitt slut och ersattes av kylig, trist väta.
Gråvioletta moln hängde lågt över slottet och ständiga kalla regnskurar förvandlade gräsmattorna utanför till en kladdig brun sörja.
Följden av detta blev att sjätteårselevernas första lektion i spöktranferens, som var planerad på en lördagmorgon så att vi inte skulle gå miste om några lektioner, ägde rum i stora salen istället för ute på skolområdet.

Att transferera sig visade sig inte alls vara lika enkelt som det såg ut.
Och det låg en hel teori bakom.
Transferensinstruktören som presenterade sig som Wilkie Twycross var en mycket liten och säregen trollkarl. Han var besynnerligt färglös, med genomskinliga ögonfransar, stripigt tunt hår och bräckligt utseende, som om en enda liten vindpust skulle kunna blåsa bort honom.
Men när han talade var rösten klar och hög.
”Som ni nog vet brukar man inte kunna transferera sig in eller ut inom Hogwarts område.
Rektorn har hävt denna förtrollning under en timme och enbart här i stora salen så att ni ska kunna öva.”
Rektorn? Var Dumbledore tillbaka?
Harry, Ron och Hermione verkade ha tänkt i samma banor och vi utbytte en blick.
Varför hade inte Proffesor McGonagall talat om det för oss?
Utan att veta varför kastade jag en blick på Draco.
Han stod tillsammans med Vincent Crabbe och Gregory Goyle ett stenkast från oss.
Utan att verka det minsta intresserad av vad Twycross hade att säga viskade han halvhögt med Crabbe som imponerat spärrade upp sina grisögon och grymtade gillande.
”Malfoy, var tyst och hör på!” skrek Proffesor McGonagall.
Draco vred snabbt på huvudet och besvarade sin högt avskydda lärares tillrättavisning med en ful grimas. McGonagall lät sig i sin tur inte skrämmas och hon gav honom ett varnande ögonkast.
”Om du inte finner det tillräckligt intressant att lära dig hur man transferar sig föreslår jag att du lämnar salen omedelbart.”
Draco hade blivit röd i ansiktet. Han blängde surmulet på McGonagall men sa ingenting till sitt försvar. Istället vände han sig bort från Crabbe och utbytte en hastig blick med Proffesor Snape som verkade mer förargad över att McGonagall hade tillrättavisat någon från hans elevhem än att Draco hade misskött sig.
”...Och vid det här laget är kanske många av er färdiga att avlägga provet”, fortsatte Twycross som om det inte hade varit något avbrott.
”Får jag understryka att ni inte kan transfera er utanför den här salens väggar och att det
vore oklokt av er att försöka. Om vi tittar på statistiken av dem transferensolyckor vi har haft tidigare i år...”
Oförmögen att kunna koncentrera mig tittade jag återigen på Draco och våra blickar möttes.
Hans intensiva varggråa ögon borrade sig in i mina och gav mig som vanligt den där olustiga känslan av att bli granskad inifrån.
Han hade en liten bekymrad rynka mellan ögonbrynen och ansiktet var blekt och allvarligt.
”Elli!” Hermione knuffade uppfodrande på mig.
Utan att jag hade märkt det hade Twycross avslutat sin predikan och gett eleverna order om att var och en för sig förse sig med ett tomt utrymme på en och en halv meter.
Förvirrat följde jag efter Hermiones ivriga ryggtavla och hamnade någonstans mitt i salen medan Draco stannade kvar på andra sidan.
Föreståndarna med McGonagall i spetsen gick omkring bland eleverna, ställde upp dem på deras platser och avbröt gräl och diskussioner.
”Harry vad ska du ta vägen?” Frågade Hermione förvånat och jag vände förbryllat på huvudet.
Men Harry svarade inte; med snabba steg rörde han sig genom vimlet, trängde undan ett par uppnosiga Ravenclaw elever som tjafsade om vem av dem som skulle stå längst fram utan att ta någon notis om sin elevhemsföreståndare som pipigt försökte digradera dem, förbi Hufflepuffarna som föstes ihop på en lång rad av Proffesor Sprout och bort till Draco som hade återupptagit samtalet med Crabbe.
Det klack till i mig när jag förstod vad Harry tänkte göra.
Genom att ställa sig alldeles bakom Draco, längst bak i skaran, skulle han få full möjlighet att tjuvlyssna. Insikten gjorde mig både nyfiken och ilsken. Varför var Harry tvungen att så prompt tro att Draco skulle ha något att göra med dödsätarna? Samtidigt hade jag också fått känslan av att han dolde någonting. Visselpipan, hans konstiga beteende, konversationerna med Lucius, och det nervösa, nästan fruktade ansiktsuttryck han fick ibland när man ställde alltför närgångna frågor tydde på det. Och mina misstankar hade blivit starkare sedan Narcissas död och Lucius försvinnande.
”Tyst!” Ropade de fyra elevhemsföreståndarna och stillheten sänkte sig över stora salen.
Jag bestämde mig för att fösa mina spekulationer åt sidan så länge och gjorde ett försök att vara uppmärksam när Twycross återigen började tala.
”De viktigaste sakerna att komma ihåg när man transferar sig är de tre B:na!” sa Twycross.
”Bestämmelseort, Beslutsamhet, Behärskning! Vi börjar med steg ett: fixera tankarna hårt på den önskade bestämmelseorten. I det här fallet; Han viftade med sin trollstav och ett femtiotal gammaldags rullband av trä dök genast upp på golvet framför varje elev, insidan av ert rullband. Var vänliga och koncentrera er på den bestämmelseorten nu.”

”Hur gick det för er?” Hermione fullkomligt strålade när vi mötte upp Ron och Harry utanför Entrehallen en timme senare. ”Jag lyckades hamna i mitt rullband på tredje försöket, och Elli på femte!”
”Så trevligt för er då”, muttrade Ron och gned sin nästipp där ett ilsket rött märke hade flagnat upp.
”Jag tror att min näsa splittrade sig... Åtminstone nästan.”
”Stackars Susan.” Hermione skakade beklagande på huvudet, ”Fast det var tur att Flitwick fick fast hennes ben så fort... Splittring är verkligen ingenting att skoja om, Ronald! Jag tycker det verkar mycket obehagligt.”
”Jag skojar inte!” fräste Ron sårat. ”Min näsa värker!”
”Den växer väl.” Hermione gav Ron ett försmädligt leende som fick honom att gnissla tänder av ilska.
Om man ville plussa sig in hos Ron så skulle man definitivt inte göra sig lustig över hans näsa, som både var krokig och ett par nummer för stor.
För att slippa befatta mig med deras bråk slank jag upp bredvid Harry som fundersamt hade plockat fram marodörkartan och ingående studerade den.
”Vad letar du efter?”
”Ingenting.” Han vek snabbt ihop den och gav mig ett osäkert leende. ”Inte någonting viktigt i alla fall. Jag tycker bara det är lite märkligt att Malfoy hela tiden försvinner från kartan.”
Jag höjde oförstående på ögonbrynen. ”Kartan visar väl fel? Den är ju väldigt gammal.”
”Kartan har aldrig fel”, sa Harry tvärsäkert.
”Då gömmer han sig väl.”
Utan att ta någon notis om Harrys förbryllade ansiktsuttryck stoppade jag tillbaka kartan innanför hans klädnad och började dra honom efter mig mot Gryffindortornet, där Lee Jordan väntade med en hel uppsättning stinkbomber för att fira att vi klarat av vår första dödstråkiga lektion inom spöktransferens.

Trots sitt orubbliga beslut att avslöja Draco hade Harry ingen som helst
framgång under de följande veckorna.
Och det var efter en viss måtta av tålamod som vi slutligen blev riktigt irriterade på honom.
När han tillochmed valde att spionera på Draco utanför herrtoaletten mittemot stora salen under Rons födelsedagsfirande blev måttet rågat och resulterade i att Ron vägrade prata med Harry under hela helgen, som i sin tur blev irriterad på Ron för att han var så känslig och arrogant.
Jag strosade runt tillsammans med dem på slottet utan att försöka lägga alltför stor vikt på Harrys hetssökande efter Draco. Men inom mig gnagde ett visst tvivel om hans oskuld som jag så vilt befarade; och när Harry pekade ut honom på kartan utanför förbjudna skogen efter mörkrets inbrott en fredagkväll kunde inte ens jag förneka att han hade någonting skumt i görningen.
Och det blev inte bättre av Harrys ivriga spekulationer om att Draco skulle ha befunnit sig i skogen den kvällen jag blev överfallen.
Till vår förvåning hade inte Dumbledore brytt sig om det jag hade att berätta om Snape, och mitt förtroende för den åldersbestigna men mycket kloka trollkarlen skrumpnade snabbt ihop till ingenting.
”När det gäller Severus Snape kan ni vara alldeles lugna. Jag litar på Severus, gör mig en tjänst och gör det ni också”, hade varit Dumbledores enda ord om händelsen, vartefter han betraktat mig länge och väl med de genomträngande forskande blåa ögonen tills jag känt mig alldeles vimmelkantig. Trots att även Harry kände stor besvikelse över att hans älskade rektor hade tagit så lätt på vår historia, fortsatte han sina lektioner hos Dumbledore och återvände allt oftare med ett gåtfullt ansiktsuttryck. Han berättade för oss om de saker som Dumbledore hade visat honom, men en känsla sa mig att han berättade långt ifrån allt.
En onsdagkväll i slutet på mars fick jag syn på Draco som ensam stod och studerade ett ovalt föremål som vilade mot hans handflata. Jag kände både en lycklig och en orolig stöt i magen.
Det hårda pluggandet hade minskat mina och Dracos stunder tillsammans avsevärt, åtminstone så ville jag tro att det var de som var orsaken. Men nu när jag såg honom stå lutad mot väggen på sitt snobbiga, lite nonchalanta sätt med det ostyriga vitblonda håret slarvigt borstat åt sidan blev jag osäker. Han verkade så inne i att undersöka föremålet att han inte ens lagt märke till att jag närmade mig. Draco som alltid var så på sin vakt. Diskret harklade jag mig och som väntat studsade han till och tittade sig stirrigt omkring. När han upptäcke mig drogs hans bleka läppar ihop i ett svagt leende och han stoppade ner föremålet i fickan och kom framsläntrande till mig.
”Hej.”
”Hej”, svarade jag.
Han lutade sig återigen mot väggen och studerade mig ingående med sina gråa ögon.
”Har det hänt någonting?”
Komiken av att han ställde en sådan fråga med tanke på allt som hade hänt blandades med ironin av att det var han som ställde den. ”Ingenting märkvärdigt, jag ska inte klaga.”
Draco la huvudet på sned. ”Som vanligt alltså.”
Jag nickade och gav honom ett leende som han besvarade. Han såg inte glad ut.
Försiktigt la jag min varma hand mot hans bleka kind och gav den en lätt strykning. Den ärrade huden under mina fingrar påminde mig om den kvällen för flera månader sedan då Draco kommit instapplande på mitt rum med blodet rinnande från ansiktet, darrandes i hela kroppen av den plåga som han hade utsatts för men vägrade berätta om. Det var likadant nu. Hur mycket jag än frågade skulle han inte ge mig några svar.
Långsamt lät jag mina fingrar löpa längs han ansikte och över till hans andra kind.
Den var hel från ärrbildningar men lika kall och frusen som den andra.
Och när jag tittade upp såg jag till min förvåning att han hade tårar i ögonen.
När han märkte att jag sett det vred han förläget bort ansiktet och stirrade in i väggen.
”Draco?” Sa jag försiktigt och la en hand på hans axel. ”Är allt som det ska?”
Han nickade kort och jag kände ett stygn i hjärtat.
Helst av allt ville jag slå mina armar om hans hals och ge honom en djup kyss samtidigt som jag viskade tröstande ord i hans öra.
Men jag visste att han aldrig skulle låta mig.
”Det är tråkigt att vi knappt ses längre”, sa jag istället. ”Jag saknar dig.”
”Det blir väl bättre.” Hans ton var enformig och tårarna i ögonen var försvunna, borttvingade av hans stränga uppfostran. ”Jag måste gå.”
”Redan?”
Han svarade inte och jag suckade.
”Vill du inte träffa mig överhuvudtaget, Draco?”
”Jo men inte just nu.”
Svaret fick mig att höja på ögonbrynen. ”Är du sur för att jag umgås med Harry?”
Han skakade på huvudet. ”Nej.”
”Vad är det då?”
”Det kan jag inte säga.” Uppgivenheten var tillbaka i hans röst och jag ångrade mig nästan att jag hade frågat.
”Du vet att jag tycker om dig.” sa jag och gav honom en snabb kram.
Till min förvåning höll han kvar mig i omfamningen och lutade sin panna mot min axel.
”Mm.”
Det fick duga som svar.
Sakta strök jag honom över håret och blundade. Det var då illusionen kom över mig.
Suddiga bilder började ta form i mitt huvud och jag hörde prat och skratt från alla glada människor ute i det övergivna växthuset.
Kände kylan svedda min kind när vi hand i hand vandrade mot det lilla förrådet, såg för mitt inre hur jag sjönk ner över Dracos nakna kropp. Hans silvergråa ögon tindrade mot mig och han höjde sin vänsterarm för att dra ner mig i en kyss. Hans vänsterarm.
Jag slog upp ögonen och släppte Draco som förvirrat tog ett steg bakåt och tittade på mig.
”Vad är det?” Han lät orolig, kanske såg han svaret i mina ögon.
”Draco, visa mig din vänstra arm.” Min röst var obehagligt lugn och saklig medan hjärtat hamrade därinne.
”Va?” Hans rädsla gav mig ännu mera misstro och jag höjde rösten.
”Draco, visa mig vad du har på din vänstra arm. Nu.”
”Jag har ingenting där!” Han backade flera steg och stirrade förskräckt på mig utan att våga möta min blick. ”Vad är det med dig? Är du sjuk?”
”Draco”, jag gick närmare honom och grep tag i hans axlar. Jag kunde inte hålla rösten lugn längre och den gick upp i falsett när jag upprepade befallningen. Det kunde inte vara möjligt. Draco var ingen dödsätare, det kunde likaväl ha varit en vanlig tatuering jag sett. Så varför ville han inte visa mig den?
”Draco!” Jag pressade upp honom mot väggen, tvingade honom att se in i mina ögon som lyste av förakt och tillbakahållen gråt. ”Visa mig vad du har för märke på din vänsterarm.”
I samma stund exploderade slottet och vi föll ner i ett tomt svart mörker utan vare sig början eller slut.

Har inte hunnit rätta det här ordentligt men hoppas det är okej ändå!
Blir jätteglad om ni lämnar en kommentar eller tummar om ni inte orkar kommentera, så får jag se att jag fortfarande har läsare ♥ Det gör mig motiverad till att fortsätta skriva. Är det något ni vill att jag ska förändra så skriv det! Ni är bäst ♥

Kapitel 63
Enkelt byte

Jag hade bara kommit ett par meter när en olustig känsla av att vara iakttagen drabbade mig.
Kvickt vände jag mig om och snurrade runt på stället.
Vid det här laget hade mina ögon vant sig vid mörkret och utan svårighet spanade jag in bland träden. De var lika ensamma som det hade varit sist jag såg dem och jag drog ett djupt andetag för att lugna mitt galopperande hjärta.
”Det är ingen här, Elli.” Sa jag tyst till mig själv och stoppade tillbaka trollstaven innanför klädnaden. ”Ingen alls förutom du. Och du har väl aldrig varit spökrädd förut? Fegis.”
Med en suck åt mig själv fortsatte jag vandra längs stigen. Intresserat betraktade jag spåren efter en enhörning som sävligt hade passerat framför mina fötter ett par timmar tidigare. Om det fanns enhörningar i närheten så behövde jag inte oroa mig. De skulle aldrig utsätta sin flock för fara.
Men den olustiga känslan försvann inte och efter ytterligare ett stycke stannade jag. Hur långt hade Pansy menat att jag skulle behöva gå? Jag var ett stycke in i skogen nu, så pass långt bort att jag inte kunde se öppningen men ändå så nära att jag fortfarande kände mig trygg. Hon hade aldrig berättat det för mig. Kanske hade det hela varit ett skämt ändå? Isånafall hade hon misslyckats.
Jag gottade mig åt Pansys besvikna ansiktsuttryck ett ögonblick men blev snabbt allvarlig igen. Saken var den att jag inte trodde att det här hade varit ett skämt från hennes sida. Men varför hände ingenting? Jag sneglade på mitt armbandsur och rynkade förbryllat pannan. Hon var kvart över tolv.
Pansy måste helt enkelt ha lurat mig i sin iver över att få mig relegerad.
Vid det här laget hade hon säkert informerat hela lärarkåren om mitt lilla upptåg och när som helst skulle de komma stormande med trollstavarna i högsta hugg. Vid den tanken sjönk hjärtat som en blyklump i bröstet på mig. Hur hade jag kunnat vara så dum att jag hade låtit mig luras? Skulle det ens hjälpa att jag berättade för Dumbledore att Pansy lurat mig? Troligtvis inte. Dumbledore var en snäll och mycket förstående man, men även han hade sina gränser. Det var väl lika bra att bege sig upp till slottet och packa på en gång. Kanske kunde jag resa redan tidigt imorgon bitti innan dem andra steg upp och började ställa sina jobbiga frågor. Tanken på vad mina vänner skulle säga(Och inte tal om Draco) fick det att hugga till i magen. Varför kunde jag aldrig lära mig att tänka innan jag handlar? En rörelse i ögonvrån fick mig att stelna till och avbryta mina självömkande tankar. Den här gången var det inte inbillning. Någon eller något var mycket riktigt påväg mot mitt håll, än så länge dold av de kraftiga trädstammarna. Instinktivt kastade jag mig ljudlöst åt sidan och kröp in bakom den tjocka stammen på ett pinjeträd och satt där med klappande hjärta.
Stegen kom allt närmare, så pass nära att jag nu kunde urskilja spridda röster och skratt. Och med en lätt ilning av fasa upptäckte jag att det inte var steg från bara ett par skor, utan från minst tio.
I nästa sekund dök dem upp längs kröken och jag fick lov att bita mig i läppen för att inte flämta till.
Femton par människor travade framför mig på stigen. De bar alla svarta långa klädnader och hade varsin obehaglig mask i form av en grinande dödskalle för ansiktet. Jag hade inte sett dessa figurer sedan jag var mycket liten men det fanns ingen tvekan om vad det var för några.
Den främsta dödsätaren höll upp handen framför sig och det andra stannade som på given signal. Och när han talade började min kropp att skälva.
”Vår herre kommer att tacka er alla för att ni är här idag”, sa Severus Snape och lät sin iskalla blick skölja över klungan som spänt betraktade honom genom sina masker, ”Ni kommer alla att belönas mycket stort.”
”Var?” Väste Bellatrix och slängde otåligt med huvudet, ”Var är han?”
Snape gav henne ett äcklat ögonkast och krökte sedan på sina bleka läppar. ”Mörkrets herre tar igen sig ikväll, han är fortfarande svag efter uppvaknandet...”
”Och hur ska vi kunna lita på dig?” Bellatrix tog ett steg fram mot Snape som denna gång inte berättigade henne med en enda blick, ”Hur ska vi veta att vi kan lita på dig? Du har gjort fler misstag än de flesta av oss! Levde som Dumbledores snuttefilt i sexton år medan vi andra var ute och sökte efter honom, offrade vårt eget blod för att finna...”
”Om mörkrets herre litar på mig så borde du också göra det, Bellatrix”, avbröt Snape och Bellatrix såg ursinnig ut. ”Det är ditt fel att Narcissa är död!” Utbrast hon och slog ut med armarna, ”Om inte du hade röjt till allting så hade det aldrig hänt. Min systers blod spilldes på grund av ett smutsigt halvblod som du, en i familjen Black har fått lämna in tack vare en äcklig liten blodsförädare!”
Trots att jag inte kunde se Snapes ansikte så kunde jag föreställa mig hatet som fick varenda muskel i hans vaxbleka hud att spännas.
”Hur vågar du...”mumlade han lent, ”Hur vågar du förolämpa...”
”Ursäkta mig mitt herrskap”, sa en skarp kvinnoröst som kom från en av dödsätarna som stod snett till vänster om mig där jag satt ihopkrupen, ”Om ni ursäktar så sitter det en dum liten flicka bakom det här trädet och lyssnar på vartenda ord av det ni säger.”
Redan innan kvinnan hunnit uttala klart meningen gjorde jag ett djärvt försök att fly men misslyckades och hamnade i klorna på en ihopsjunken dödsätare som hade naglar som en varg och en andedräkt som var så bisarr att den fick det att vända sig i magen på mig.
”Släpp mig!” tjöt jag och vred mig som en mask i hand händer, ”Jag har inte hört någonting!”
”Ljug inte, dumma flicka!” kraxade Bellatrix och slet tag i min hals och blottade min strupe. ”Ljug inte för Mörkrets herres närmaste undersåtar!”
”Var försiktig, Bellatrix”, förmanade en av dem. ”Du vet att han vill ha flickan levande...”
”Åh, var inte orolig, Avery”, sa Bellatrix och pressade sin vassa nagel mot min pulsåder.
”Hon kommer att vara i allra högsta grad levande när jag överlämnar henne till Mörkrets Herre... Finns det fler?”
Hon ruskade mig hårdhänt mig och jag kippade desperat efter frisk luft.
Den stinkande dödsätaren höll fortfarande min kropp i ett fast grepp mellan sina ruttnande händer och jag kunde inte andas.
”Jag sa: Finns det fler?”
”Ne... Nej...” flämtade jag och Bellatrix släppte sitt grepp om min hals. ”Nej... Det är bara jag här.”
”Vilken otur för dig”, flåsade Stinky bakom mig, ”Stackars lilla flicka... Men jag ska inte göra det smärtsamt för dig, jag äter upp dig i ett nafs...”
”Nej Fenrir”, sa Snape skarpt och skred fram till oss. ”Du vet att hon liksom Potter tillhör Mörkrets herre.”
Fenrir gjorde en grimas och jag drog en suck av lättnad när han rätade på sig.
Istället stirrade jag rakt in i ett dödskallegrin som nätt och jämt täckte min trolldryckslärares kolsvarta ögon. ”Ni...”
”Mycket angenämt.” Svarade Snape ironiskt och slet av sig masken. ”Titta så mycket du bara kan, flicka lilla; för det här kan bli det sista du någonsin ser.”
”Du... Du sa att ni inte skulle...”
”Inte vi”, sa Snape med ett leende som varken var glatt eller vänligt.
”Men Nagini gillar inte att leka med maten. Vi kan givetvis inte släppa dig nu och det kommer inte ta lång tid för Mörkrets herre att pressa ur dig det han vill ha av dig, sedan är du ovärderlig för honom och Nagini får sitt lilla roliga.”
Jag hade ingen aning om vem Nagini var och jag kände ingen som helst lust att ta reda på det heller.
Här gällde det att vinna tid och hoppas på att Pansy mot all förmodan hade fått kalla fötter uppe i slottet och kallat på hjälp. Tyvärr lät det allt för osannolikt för att kunna vara sant och jag kände hur den sista lilla strimman av hopp försvann.
”Vi kanske ska fråga Draco vad han tycker?”
Vid benämningen av Dracos namn ryckte jag till. Var han också här? Nej det var omöjligt. Tänkte dem skada honom? Trodde dem kanske att det var han som hade skickat hit mig?
”Nej! Ni får inte röra honom, jag svär... Han har inte gjort någonting!” skrek jag desperat och till min förvåning började dödsätarna att skratta.
”Inte gjort någonting... Åh, du milde...Så rart.” frustade Bellatrix och höll sig för den grinande munnen. ”Narcissa skulle vända sig i graven om hon hade hört det där!”
Förtvivlat såg jag från den ene dödsätaren till den andra. Varenda en av dem stod och skrattade med det äckliga grinande munnarna öppna.
Allesammans, förutom en. Jag hade inte fått syn på honom tidigare eftersom han stod sist i ledet och i jämförelse med de andra fjorton såg väldigt liten och mager ut. Han hängde med huvudet och tillochmed på det här avståndet kunde jag se att han darrade.
”Ska vi inte ta och fråga Draco vad han tycker?” Bellatrix stack handen innanför masken för att torka bort skratt tårarna, ”Skicka fram honom hit så ska vi allt se vad han...”
Jag, som fortsatte betrakta ynglingen la inte märke till den stelnande fasa av skräck som plötsligt uppenbarade sig i Bellatrix ansikte. Och innan scenariot var ett faktum kunde jag svära på att den lilla dödsätaren sträckte sig efter sin trollstav; i nästa sekund exploderade skogen och jag for till marken när någonting stort och vildsint flög på Fenrir bakifrån.
Springande steg hördes och en röst som ropade något, men vad det var hörde jag inte.
Skräckslaget kröp jag ihop på marken medan skenet från dödsätarnas förbannelser studsade över huvudet på mig. Men vad det än var som hade kommit till min undsättning så verkade det inte besväras av deras ljusgröna blixtar som skulle sända en vanlig trollkarl till en definitiv död.
Någonting träffade mig i sidan och jag kände en skärande smärta i vänster arm, sedan blev allt svart.

Jag vaknade av att någon satt och stirrade på mig.
Förvirrat slog jag upp ögonen och insåg att jag fortfarande befann mig utomhus men på säkert avstånd från skogen. Det snurrade i huvudet på mig och när jag lyfte handen för att stryka bort en hårslinga från ansiktet sköljde illamåendet över mig.
”Snape”, viskade jag och skakade på huvudet som om jag inte riktigt kunde tro vad jag just hade sett. ”Severus Snape...”
”Kom inte och säg att du är förvånad.”
Den klingande rösten kändes välbekant för mina öron och jag vred förvånat på huvudet.
”Nott?”
Han svarade som vanligt inte utan fortsatte bara att betrakta mig i skenet från en blek måne.
”Vad gör du här?”
”Jag skulle precis fråga dig detsamma.” svarade han kyligt och stirrade in i mina ögon.
Det var inte förens då som jag fick syn på revan över hans högra kindben och insikten kom över mig som ett anfallande djur. ”Tack.”
Han gjorde ingen ansats till att han hade hört mig utan fortsatte bara att se på mig med samma mystiska blick. ”Du kunde ha blivit dödad.” Han sa det på ett sakligt nästan lite ironiskt sätt och jag tittade fundersamt på honom.
”Ja. Varför räddade du mig?”
”Varför ställer du alltid en ny fråga?”
”Och varför ger du aldrig mig några svar?”
Äntligen flyttade han blicken från mina ögon och studerade istället snön som bar små röda fläckar efter såret på min vänsterarm där det fallande trädet hade träffat mig. ”För att du inte kräver några.”
Jag lät tystnaden bevilja oss en stund medan jag omsorgsfullt plockade bort löv och jord från såret.
Efter att noggrant torkat av armen med en flik av min klädnad och baddat ansiktet med en uppfriskande näve snö vände jag mig återigen mot Nott som stod kvar på exakt samma ställe, fortfarande med sin blick djupt rotad på blodet i snön.
”Hur klarade du av alla dem ensam? Dem var femton stycken...”
”Det sa jag inte att jag gjorde”, svarade han.
”Men...Dem försvann...”
”Jag sa aldrig att jag var ensam.”
”Jag såg ingen annan där.”
”Du såg inte mig heller.”
Jag suckade och han log ett litet glädjelöst leende. ”Jag räddade ditt liv, kan du inte bara nöja dig med det? Det kommer inte att hända två gånger.” Han lyfte blicken och tittade återigen utryckslöst upp på mig. Men någonstans i hans tomma djuriska ögon dolde sig ett skimrande ljussken. Något som hade gjort att han valt att rädda mig undan en säker väg mot döden den här kvällen. Och jag kunde inte vara nog tacksam, trots att jag aldrig skulle sluta fundera över hur det gick till.


Som jag väntat mig blev Harry, Ron och Hermione mycket tagna av det jag hade att berätta.
Hermione slog genast händerna för ansiktet och satt alldeles orörlig medan jag snabbt hasplade ur mig vad som hänt. Av någon anledning nämnde jag inte något om Notts uppdykande-någonting sade mig att han helst ville ha det så- och när Harry med rynkad panna undrade hur jag kom undan, ryckte jag bara på axlarna och mumlade någonting om märkliga väsen i skogen.
”Jag visste det”, sa Ron misstroget, ”Jag visste att Snape skulle ligga bakom på ett eller annat sätt!”
”Vi måste tala om det här för Dumbledore”, sa Hermione hastigt. ”Tänk om Snape...”, Hon spärrade upp ögonen, ”Tänk om Snape utsätter Dumbledore för fara!”
”Vi är alla i fara”, sa Harry och reste sig upp ur fåtöljen och började stega fram och tillbaka genom rummet. ”Jag har alltid tyckt att det varit konstigt att Dumbledore litat så på Snape. Men jag antar att även en sådan stor trollkarl som Dumbledore kan ha fel, eller hur?”
”Jag antar det”, sa jag och tuggade frånvarande på min gåspenna. ”Jag har alltid trott att Dumbledore visste någonting om Snape som vi andra inte visste.”
”Jag också”, sa Harry bistert och stannade till, ”Men vi hade tydligen fel. Dumbledore hade fel.”
”Är du verkligen helt säker på att det var Snape du såg därute i skogen, Elli?” Hermione såg tveksam ut. ”Jag menar, det var väl mörkt och så? Kanske du såg fel.”
”Lägg av Hermione!” svarade Ron i mitt ställe, ”Ingen kan ta fel på den där snorgärsen.”
”Det var Snape”, sa jag och mötte trotsigt Hermiones blick. ”Jag både hörde och såg honom. Om han inte har en tvillingbror vill säga, så var det han som sprang runt ute i skogen i natt tillsammans med fjorton andra dödsätare.”
”Fjorton?” Harry hajade till, ”Var det fjorton stycken?”
Jag nickade och han sjönk tillbaka ner i fåtöljen.
”Femton med Snape?”
Jag nickade igen och Harry bet sig fundersamt i läppen.
Hermione betraktade honom oroligt och rörde försiktigt vid hans arm. ”Harry, är det något som är på tok?”
”Jag tycker bara det är lite märkligt”, mumlade han och stödde hakan i händerna. ”Hur lyckas Snape smuggla in fjorton stycken dödsätare på Hogwarts? Med alla dessa säkerhetsanordningar och skydd som lärarna och Dumbledore har tillsatt... Det borde vara omöjligt.”
Hermione såg fundersam ut. ”Kanske kände Snape till ett knep hur man upphävde förtrollningarna?”
Harry skakade bestämt på huvudet. ”Det skulle Dumbledore aldrig anförtro honom.”
”Är du säker på det?” Ron gav Harry ett osäkert ögonkast, ”Vi vet ju faktiskt inte om...”
”Dumbledore skulle aldrig äventyra elevernas säkerhet!” fräste Harry till svar och blängde på Ron. ”Det trodde jag ni visste lika bra som jag!”
”Harry, jag vet att du står Dumbledore väldigt nära...” började Hermione försiktigt, ”Men även han kan begå små misstag, det vi precis ha fått höra om Snape är ju ett sådant. Om han kanske har berättat för Snape i förtroende om hur man upphäver skyddsförtrollningarna för att kanske; tja, inte vet jag, ifall det skulle behövas om han själv inte kan närvara, så skulle Snape kunna ha använt sig av den informationen i natt.”
”Men det betyder ju att dödsätarna när som helst kan ta sig in på slottet!” Jag stirrade på Hermione som avfärdande skakade på huvudet, ”Nej. Slottet är tio gånger mer bevakat än själva området. Jag vet faktiskt inte om skogen ens är bevakad. Dem skulle mycket väl kunna ha tagit sig intill Hogwarts via förbjudna skogen...”
”Men Hogwarts ligger ju på en ö omgiven av vatten?”
Hermione ryckte på axlarna. ”Jag vet, det nämns flera gånger i Hogwarts historia. Det sägs att det ska vara omöjligt att ta sig ut till ön om man inte har tillåtelse att komma hit. Men det står ingenting om hur skyddet förtär sig runt den förbjudna skogen. Jag menar, den måste ju ha en öppning någonstans, eller hur? Börja någonstans, fast från andra hållet. Jag vet att den inte sträcker sig runt hela ön så jag antar att om man går ett par dagar så kommer man fram till skogens början fast från motsatt håll. Kanske Dumbledore räknade med att ingen skulle vara så pass dum att den skulle försöka ta sig till Hogwarts via skogen? Eller så hoppades han att varelserna som bor där skulle hålla inkräktarna borta. De placerades ju dit av en anledning, eller hur?”
”Kanske det”, sa Harry och drog en djup suck, ”Men den Dumbledore jag känner hoppas inte, han vet.”
”Alla blir väl lite gaggiga med åren.” sa Ron tröstande och gav Harrys axel en vänskaplig dunk.
”Hur som helst så måste vi berätta allting för Dumbledore. Jag vill för allt i världen inte missa Slytherinarnas nylle när deras älskade elevhemsföreståndare blir sänd till Azkaban!”

Till vår besvikelse var Dumbledore inte inne på sitt kontor.
Och när vi omtumlade och med sänkta huvuden var påväg därifrån efter att ha bankat bra länge på hans dörr utan att få så mycket som en harkling till svar, kom en nyvaken och mycket ilsken McGonagall rusande uppför spiraltrappan med sin sammetsgröna nattsärk fladdrande runt benen.
”Proffesor Snape har befunnit sig nere i fängelsehålan HELA tiden!” Fräste hon ilsket till svar när vi upprört talade i munnen på varandra, ”Han har straffkommendering för Mr Malfoy i natt, och om ni inte ligger i era sängar om fem minuter så kommer det att sluta likadant för er!”
”Draco? Varför har Draco straffkommendering?”
”Det angår dig inte!” sa McGonagall och blängde ilsket på mig. ”Att ni ens understår er att anklaga Proffesor Snape för att...” Hon skakade matt på huvudet.
”Men Proffesorn! Det finns dödsätare där ute, jag svär...”
”Nu är det nog, Mr Potter. Marsch i säng nu.”
”Ta er en titt då!” skrek Harry, ”Ta er en titt i den förbjudna skogen så får ni se.”
McGonagall spände sina små vassa ögon i Harry som andades häftigt.
”Hagrid lämnade just in en rapport åt mig, Mr Potter. Han hade hört märkliga ljud inifrån skogen vid midnatt och bestämt sig för att ta en titt. Det han hittade var nässvirkor, Potter, nässvirkor.
Så vidare du inte påstår att en nässvirka skulle kunna anta en dödsätares skepnad, så tror jag att vi är klara här.” Plötsligt hajade hon till och gav alla tre en sträng blick. ”Och hur skulle ni fått syn på dessa dödsätare? Jag förmodar att ni inte knallade omkring utanför slottet. Ni borde vara väl underrättade om vad som händer då vid det här laget.”
”Vi såg dem från ugglesalen, Proffesorn”, sa jag snabbt och filade av ett förhoppningsvis självsäkert leende.
McGonagall höjde på ögonbrynen. ”Och vad gjorde ni alla fyra uppe i ugglesalen vid midnatt?”
”Jag skickade ett brev till min sjuka mamma och ville inte gå dit ensam”, ljög jag. ”Hermione följde med mig och sedan... Sedan så väckte vi Harry och Ron för att berätta vad vi sett.”
McGonagall såg inte övertygad ut och jag skyndade mig att tillägga: ”Vad vi trodde att vi sett.”
”Det må så vara”, muttrade Proffesor McGonagall och viftade med händerna för att få oss i rörelse. ”Jag är trött på att hitta mina elever rännande ute i korridorerna om nätterna, är det förstått?”
Vi nickade och hon såg en smula gladare ut. ”Seså, gå och lägg er nu.”
”Proffesorn?” Harry hade vänt sig om.
”Vad är det Potter?”
”När kommer Proffesor Dumbledore tillbaka?”
En skugga drogs över Proffesor McGonagalls stränga ansikte och rösten var hes när hon svarade: ”Han kommer tillbaka när han fullföljt sitt uppdrag. Det kan ta dagar, det kan ta veckor.
Marsch i säng nu Potter, och inga fler konstigheter.”

HÄR KOMMER DET NYA KAPITLET SOM JAG LOVADE!
Det är jag som jag öh, nämnt tidigare lite skumt. Och det kan ni tacka Smoke Smoke och Trezzan för. Det var Smookie som önskade det och Trezz som gav mig ideen när hon pratade om alkohol i bålen....

Jag har satt PG 13 på det eftersom det är med både alkohol och lite intimt på slutet. MEN: Det betyder INTE att man inte FÅR läsa det om man är under tretton, utan bara så att man vet vad kapitlet kan innehålla.

Men jag tycker absolut att ni kan läsa det allihopa, SÅ hemskt är det inte. Fast själv såg jag barnförbjudna filmer när jag var sju så ska väl inte säga något... Hoppas åtminstone att ni kommer att gilla det, och om ni inte gör det så håller jag tummarna för att ni ska gilla nästa kapitel som jag nästan är klar med.
Älskar er och tack för att ni läser! Känns sorgligt att den här fanfiction närmar sig sitt slut...Puss från er trogna Elzyii♥.

Bara för att ni ska komma i rätt stämmning ---> http://www.youtube.com/watch?v=um463a-x0qk

Kapitel 61
Natten är ung

Luften var kall mot våra bara ansikten där vi i samlad trupp stretade uppför backen mot växthusen.
Över huvudena på oss hördes ett ödsligt ylande från en hungrig varulv som stormade fram mellan träden i den förbjudna skogen och en nyvaken vampyrfladdermus sträckte sömnigt ut sina vingprydda armar och flaxade förbi i sitt sökande efter föda i form av en mus eller harunge.
Trots att skymningen hade lagt sig över skolan så var himlen fortfarande någorlunda ljus mot den vita snön som allteftersom höll på att smälta bort från den än så länge stelfrusna marken.
Spänningen låg och dallrade som två nykläckta drakungar i luften och Lee Jordan var så upphetsad över detta kolossala regelbrott att han utstötte ett högt vrål som fick en flock med silversälor att förskräckt ta till flykten.
Med hjälp av sina stora breda vingar flög fågelkvartetten i en vid båge över oss och slog sig ner i en stor gran i närheten av Hagrids stuga. Där satt det sedan och blängde med sina isblåa ögon och med det långa röda näbbarna ilsket klapprande.
Hade vi inte haft så bråttom så hade jag stannat till för att beundra fåglarnas silverglänsande fjäderdräkt ett ögonblick. Men nu sköts jag framåt av ivriga elever som upphetsat viskade till varandra medan vi tog oss fram genom snön, tysta som möss i skenet från en blek måne.
”Fullmåne”, muttrade någon snett bakom mig. ”Är det någon som vet vart Nott håller hus? Jag glömde låsa in honom i fängelsehålan, hoppas han inte är ute på jakt.”
Spridda skratt hördes och en Hufflepuff pojke vid namn Ernie Macmillan kupade händerna till munnen och utstötte ett lågt ylande. Många gjorde sig lustiga över Theodore vilket kanske inte var så konstigt. Med sina gulbruna ögon och uttryckslösa, stela ansikte -och inte minst med tanke på hans förmåga att dyka upp där man minst anade det- så var det kanske inte så märkligt att folk förknippade honom med det som var obehagligt. Men jag var övertygad om att Theodore inte var någon varulv. Efter min erfarenhet av varulvar att döma (Vi hade bott granne med en tidigare) så var Nott alldeles för fräsch och kontrollerad för att kunna härstamma från den svarta vargen.
Det var bara att slänga ett ögonkast mot Proffesor Lupin för att jämföra om man ville vara säker på sin sak. Theodore kanske var konstig, men han förvandlades definitivt inte till en blodtörstig halvvarg en gång i månaden.
”Schhh! Där är det!”
”Fred, George! Det är vi... Ja, ni kan släppa in oss.”
”Ginny, kolla på det här...”
”Oj! Hur fick du tag i så mycket?”
”Aidan, vänta på mig!”
Elever klädda i rött, gult och blått trängde sig in genom dörröppningen till ett av Hogwarts bortglömda gamla växthus.
Här och där stod gamla vissnande växter kvar i sina spruckna krukor. Någon hade trollat fram en brasa ur tomma intet och flera stolar, bord och fåtöljer hade med hjälp av lite oskyldig magi (Som Fred uttryckte det) smusslats in i växthuset från olika delar av slottet. Med ett brett flin på läpparna fick jag syn på Mr Filchs pälsklädda skrivbordstol som stod i ett hörn längst bort i rummet. I den satt Angelina Johnsson bekvämt tillbakalutad och smuttade på en hallonlikör som Fred stuckit åt henne i samma stund som hon anlänt. Tvillingarna var i full färd med att välkomna gästerna till ”Deras enkla boning” och Lee Jordan hade redan börjat fingra på sin svävande stereo för att koppla in systrarna spökh.
Jag knuffade lite på Hermione som gjorde stora ögon när hon slöt upp bakom mig.
”Elli, tror du verkligen...”
”Får det lov att vara ett glas, Hermione?” George hade dykt upp från ingenstans och räckte nu med ett reklamleende fram ett glas med eldwhisky åt Hermione, som stelt skakade på huvudet.
”Inte? Äsh du har en hel kväll på dig, vi har fixat hur mycket som helst. Du då, Elli?”
”Ja tack”, sa jag och George gav mig glaset med en yvig schest som skulle föreställa en kypare men som mest liknade en mycket utsliten Mr Filch efter en dust med förstaårseleverna.
Jag kikade nyfiket ner i glaset vars innehåll samsades om utrymmet tillsammans med något grönt och slemmigt som hela tiden gjorde tafatta försök att kravla sig uppför kanten. ”Är det riktiga grodor?”
”Nää bara en förtrollning. Vi tänkte ha det först, men Angelina påstod prompt att det inte var någon vidare bra ide... Varför kan jag inte förstå.” Han blinkade åt oss och återvände med stora steg till sin tvillingbror som fortfarande stod på post vid dörren.
”Visst är det toppen?” Jag strålade mot Hermione som tveksamt spanade ut genom ett av fönstren.
”Jag vet inte... Ush vad mycket folk det börjar bli. Tänk om någon upptäcker oss!”
”Det gör dem inte”, sa jag övertygande, ”Försök att slappna av lite nu. Titta, där är Harry och Ron. Kom så går vi och hälsar!” Utan att lyssna på hennes protester tog jag henne under armen och marscherade bort till Ron och Harry som stod tillsammans med Dean och Seamus. Det hade alla varsitt glas i händerna och verkade väldigt nöjda.
”Hej tjejer!” Sa Seamus som redan hade fått i sig en hel del, ”Schysst fest, eller hur?”
”Den har bara börjat!” Sa jag och log mot dem, ”Har ni sett till Neville? Jag försökte övertala honom att komma, men jag vet inte om han nappade.”
”Han är tillsammans med Luna.” Seamus lutade sig mot Deans axel och fnissade våldsamt. ”De har tydligen...Tydligen något...Projekt på gång...Haha, dem där idioterna! Tänk om dem två blir tillsammans! Tillsammans, fattar ni?”
Seamus bröt ut i en ny hysterisk skrattattack och vi gav Dean en medlidsam blick. Eftersom Seamus var hans bästa vän så skulle det bli han som fick ta hand om honom under kvällen.
”Vi ska nog gå bort och sätta oss i soffan, eller hur Sean? Kom så sätter vi oss.”
”Men jag ska stå här och... prata med...den utvalde...Potter...haha! Den utvalde... Löjligt eller hur? Varför är det alltid han som blir utvald? Jag vill också vara utvald, Dean...Varför ska det alltid vara han som är speciell?”
”Kom med här nu.” Dean högg tag i Seamus klädnad och drog honom med sig bort till Katie och Alicia som hade lagt beslag på halva soffan.
”Hur har han hunnit få i sig sådär mycket?” sa Harry förvånat och glodde efter Seamus som hade övergått till att högljutt berätta för alla som ville höra på om hur kolosalt duktig han var på Quidditch, ”De kan inte ha varit här i mer än tio minuter!”
”Fred och George har sina metoder”, muttrade Ron, ”Jag kommer aldrig glömma den gången de hällde i mig en hel tunna isvin, jag slutade inte sluddra på en vecka...”
”Intressant!” Fräste Hermione och trampade nervöst runt på stället. ”Ni får säga vad ni vill, men jag tycker inte alls att det här var någon bra ide från första början, och ni får gärna försöka stoppa mig, men jag kommer ändå...Ron, vad tar du dig till?!”
Ron hade lagt sina båda armar runt Hermiones nacke och dragit in henne i något som liknade en klumpig kram. Med ett brett flin i det fräkniga ansiktet lirkade han henne långsamt mot bålskålen, medan hon ömsom protesterade, ömsom skrattade.
”Ron tänker tydligen gå på hårt ikväll.”
”Det verkar så.”
”Gillar han henne?”
”Öh...Ja det gör han väl.” sa Harry.
”Men på det sättet?”
”Jag tror det”, svarade han svävande och fingrade på brättet till festklädnaden.
”Men... Pratar ni aldrig om sådant?”
”Jag och Ron? Nej vi... Vi pratar inte så mycket om känslor.”
”Inte? Sa jag förvånat och synade Harry som nervöst tog ett par steg åt sidan uppifrån och ner.
”Men hur ska ni då ta reda på vad den andra tycker och tänker?”
Innan Harry hann öppna munnen för att svara dånade musiken ut från Lees bandspelare och hela växthuset fylldes av The Wierd Sisters hitlåt Do The Hippogriff.

Allt fler elever anlände under timmen som gick.
Efter ett par glas med eldwisky så hade tillochmed Hermione slappnat av, men hur Ron lyckats få i henne dem var en gåta. Nu dansade hon outtröttligt tillsammans med honom på det provisoriska dansgolvet och såg ut som om hon aldrig hade önskat annat.
Jag hade svängt om ett par danser med Harry (Tack vare alkoholen så kändes vårt förhållande inte det minsta spänt längre) och hade en ständigt klängig Seamus-som hade tröttnat på Deans moderliga omsorger- vid min sida. Ginny hade blivit uppraggad av en gänglig snygg sjätte årselev från Ravenclaw och verkade mycket belåten med sig själv. Lees bandspelare gick som på räls och spelade upp den ena hitlåten efter den andra och bålskålen fylldes på av sig själv så fort som bottnen började synas. Det var en helt magisk kväll, men den hade kunnat vara bättre.
”Där kommer dem”, sa Harry som om han hade läst mina tankar.
En grupp med Slytherinare tumlade in i rummet med Miles och Flint i spetsen.
Bakom dem spatserade en grupp med uppsminkade flickor från sjunde årskursen och efter de kom Draco, Blaise, Crabbe, Goyle och Pansy tillsammans med hennes fnittrande väninnor.
Som väntat ägnade de inte någon så mycket som en blick utan stövlade ohämmat fram till bordet med alkohol och började ta för sig. Lustigt nog verkade ingen bry sig om det, George dunkade tillochmed Flint i ryggen när han vinglade förbi och Flint såg förvånat efter honom med sina små tjocka grisögon.
Draco sökte med blicken efter mig och jag höjde handen och vinkade frenetiskt tills han hajjade till och började gå mot mitt håll med sina kompisar i släptåg.
”Hej!” sa jag glädjestrålande och gav både Draco och Blaise en stor kram, ”Jag trodde inte att ni skulle komma!”
”Det tänkte vi inte heller”, muttrade Draco och gjorde en äcklad grimas, ”Men er musik hörs ända ner till fängelsehålorna. Hur tror ni att ni ska kunna komma undan med det här? Det är bara en tidsfråga innan någon upptäcker er.”
”Äh, var inte en sån tråkmåns Malfoy!” sa Seamus som hade stannat till bredvid oss med ett tomt glas i handen, ”Knip käft och ha lite kul förengångskull va?” Han gav Draco ett änglalikt leende och fortsatte sin allt vingligare promenad mot bordet med en stressad Dean efter sig.
Draco krökte föraktfullt på läpparna och tittade kyligt på mig. ”Vilka trevliga vänner du har.”
”Äsh, bry dig inte om honom”, sa jag. ”Han är så packad så han inte ens kommer ihåg vilket elevhem han går i.”
”Och du då?” Sa Draco snabbt, ”Hur mycket har du druckit?” Han vädrade i luften som om han på såvis skulle kunna räkna ut hur full jag var.
”Inte mycket”, sa jag sanningsenligt, ”Kvällen har ju bara börjat. Ska ni inte ha ett glas?”
”Jo tack”, sa Blaise snabbt utan att titta på Draco, ”Är det bara att ta?”
”Varsågod”, sa jag leende och Blaise skyndade sig att haka på en grupp femteårselever som trängde sig fram mot bålskålen. ”Ska inte du också ha Draco?”
”Jag? Nej jag tror inte det.”
”Han vågar inte! Vilken fegis va? Och honom ska man ha varit rädd för...” Seamus hade kommit tillbaka med en hel flaska stark honungsöl i näven och pekade anklagande mot Draco med sin lediga hand. ”Han vågar inte!”
”Det gör jag väl visst det!” fräste Draco och spände ögonen i Seamus. ”Ge hit den där!”
Han ryckte flaskan ur handen på Seamus som förvirrat greppade i luften med sin tomma hand.
”Du kan väl fråga snällt nästa gång”, muttrade han och lutade sig mot Crabbe som förskräckt tog ett steg åt sidan, ”Man behöver inte ta saker utan att fråga.”
Draco svarade inte. Istället stirrade han på flaskan som om den vore fylld av en svärm ilskna getingar.
”Du behöver inte...” Började jag men Draco skakade sammanbitet på huvudet. Sedan satte han flaskan till munnen och började dricka. I samma stund som han tömde den återvände Blaise till oss med två stora glas med whiskey. ”Jag trodde inte du skulle dricka?” Sa han förvånat vänd mot Draco. ”Du sa ju innan...”
”Skit i det!” Fräste Draco och slängde ifrån sig flaskan, ”Skit i det du.”
Blaise ryckte på axlarna och sträckte fram ett av glasen mot mig. ”Vill du ha ett?”
”Ja tack”, sa jag och tog emot det ena. ”Vill ni ha något så är det bara att ta.” Jag nickade åt Crabbe och Goyle som förvirrat såg på varandra och sedan på Draco som ryckte på axlarna, ”Gör som ni vill.”
Överväldigade över att inte ha någon order att följa stapplade dem iväg genom rummet för att förse sig med ett litet glas vin.

”Elli! Där är du ju... För tusan, vi har letat överallt efter dig!” Rons ilskna röst överröstade både musiken och Ginnys högljudda skratt. ”Du får ta hand om honom själv, vi orkar inte mera!”
Harry och Ron släppte samtidigt sitt grepp om Dracos axlar så att han landade bredvid mig i soffan.
”Han är inte så van att dricka va?”
”Öh, nej”, sa jag och ruskade lite i Draco som förvirrat lyfte på huvudet och stirrade på mitt ansikte. Hans blick var dimmig och pupillerna var stora som tefat, ”Nej han har nog aldrig druckit förut.”
”Fattas bara det också!” Stönade Ron när Draco kastade sig framåt och spydde ner mattan framför hans fötter, ”Som nykter är han vidrig, men han är ännu värre när han är full. Vid Merlins fladdriga kalsonger, ta bort honom!”
Draco hade försökt att resa sig och var nära att tumla rakt in i Ron som panikslaget tog ett skutt åt sidan. Men eftersom Ron inte heller var speciellt nykter blev hoppet mycket ostabilt och han lyckades med en hårsmåns marginall undvika att halka i kräkpölen.
Jag suckade och reste mig upp. Hela växthuset gungade till och jag fnissade när jag högg tag i Ginnys röda hår för att inte ramla ner i soffan igen. ”Jag tar hand om honom!” Sa jag självsäkert och tog ett grepp om Draco som stod och vinglade framför Harry, ”Ha så kul nu!”
”Det kan du ge dig på!” Fräste Ron och blängde på sin lillasyster som hade satt igång att hångla med Colin Creevey, ”Ginny låt bli det där! Du är alldeles för liten...”
”Ron, kom här nu. Låt oss leta reda Hermione. Sist jag såg henne var hon tillsammans med Zabini, och han är inget vidare bra sällskap eller hur? ”Harry (Som var den av oss som druckit minst) vinkade åt mig medan han drog med sig en motvillig Ron bort från Ginny som fortfarande låg tätt omslingrad med lilla Colin i McGonagalls sammetssoffa.
”Kom Draco”, sa jag utan att egentligen veta riktigt vart vi skulle. Det var alldeles för varmt inne i rummet. Vi knuffades hit och dit på dansgolvet och jag kände hur luften höll på att ta slut i mina lungor. Överallt blinkade det av ljus och det stack i mina ögon. Jag blundade ett par sekunder för att samla krafter, sträckte mig efter ett till glas whiskey för att släcka törsten. Samtidigt försökte jag hålla koll på Draco som hela tiden försökte rangla iväg åt olika håll. Alla var mer eller mindre fulla nu.
Pansy satt och ylade i ett hörn med Millicent Bullstrodes armar om sig, Blaise hade försvunnit spårlöst tillsammans med en femteårselev från Ravenclaw, Crabbe och Goyle satt som två groteska stenfigurer och slumrade i en maläten soffa, Seamus hade somnat tvärsöver ett bord med en kanna honungsöl som huvudkudde och Dean satt tillsammans med en full Angelina som högljutt klagade på sitt Qudditchlag. Miles och Flint hade lagt beslag på en hel soffgrupp tillsammans med två av sjundeårsflickorna från slytherin. Den elakaste av dem, en robust mörkhårig flicka med vassa grönbruna ögon och stora pösiga bröst som stack fram under den alldeles för vida tröjan vid namn Therese hade krupit upp bredvid Flint och strök hans flottiga hår med ett äckligt självbelåtet leende; som om hon var i det ställe som varenda en av Hogwarts flickor drömde om.
Återigen kände jag den kvävande känslan i bröstet och jag fortsatte att dra Draco mot utgången.
”Vart...Ska vi?” Sluddrade han och tog envist spjärn med fötterna, ”Det är kallt där ute.”
”Vi ska bara ta lite luft”, sa jag och tog honom i handen. ”Kom...”
Så fort som den kyliga nattluften träffade mig i ansiktet slutade världen att snurra.
Girigt drog jag in ett par djupa andetag medan Draco förvirrat stövlade runt mig.
Sedan lutade han sig över mig och strök mig över ansiktet. ”Du är så fin.”
Jag såg in i hans ögon som glänste som ny putsat silver i skenet från lyktorna som Fred och George hade placerat ut tidigare under dagen och lät honom kyssa mig. Han smakade inte alls lika gott som förra gången, men med tanke på att jag nog smakade ungefär likadant gjorde det ingenting.
Vi kysste varandra ett bra tag innan han släppte taget om mig för att spy.
Jag såg medlidsamt på hans hulkande ryggtavla och halade upp en liten flaska ur väskan.
”Ta det här, de hjälper.”
Han skakade sammanbitet på huvudet och torkade sig darrande om munnen med ärmen.
”Jag mår inte bra...”
”Jag vet”, sa jag och stötte flaskan mot hans bleka läppar, ”Drick det här så mår du bättre.”
Han suckade och öppnade munnen, lät mig hälla i honom den genomskinliga drycken som jag själv hade använt så många gånger vid en alldeles för kraftig fylla. Draco slöt sina ögon för ett par sekunder, och när han öppnade dem igen var det betydligt klarare. ”Tack.”
”Mår du bättre?”
Han nickade och jag gav honom en kram. Han höll mig kvar i sin famn och jag kunde känna hur han darrade. Om det var för att han frös eller mådde illa kunde jag inte avgöra men jag strök honom mjukt över ryggen på samma sätt som man tröstar ett litet barn.
”Vill du gå tillbaka?”
Han skakade på huvudet. ”Jag vill bara lägga mig...”
”Vill du att vi går tillbaka till slottet?” Han skakade på huvudet igen. ”Kan vi inte bara ta en promenad? Jag har sådan huvudvärk...”
Jag nickade och stoppade min varma hand i hans kalla. ”Vi kan gå en vända runt slottet om du vill.”
Nu var det hans tur att nicka och vi började i sakta mak eftersom båda var rätt skakiga på benen promenera längs den frusna backen.
När vi kom till ytterligare ett av de tomma växthusen stannade vi för att hämta andan.
Andedräkterna stod som två moln ur munnarna på oss och vi klapprade tänder av kyla.
Därför var det ingen slump att bådas blickar föll på det förfallna uthuset som låg ett par meter bort.
När jag sköt upp den olåsta dörren strålade värmen emot oss och vi skyndade oss in i rummet.
Bortsett från en sned taklampa som kastade ett svagt sken över en trasig säng och två högar med bråte var rummet mörkt. Jag sneglade på Draco som hade stannat till i dörröppningen. Han blinkade lite mot ljuset innan han med ett stön snubblade in över trösken och sjönk ner på sängen.
Jag stängde tyst dörren efter mig och lade mig bredvid honom. Madrassen var mjuk och luktade damm.
Den hade flera hål där stoppningen tittade ut och jag lät mitt ena finger löpa längs fåran av skumgummi fjun.
Plötsligt kände jag Dracos hand ovanpå min och jag tittade upp i hans bleka ansikte.
Sekunden efter var min tunga återigen inne i hans mun och han besvarade min kyss.
Prövande lät jag händerna glida över hans kropp och jag kände hur han blev alldeles stel.
Hans andetag var snabba och när jag strök handen över hans panna kände jag att han svettades.
Långsamt satte jag mig grensle över honom och kysste hans hals.
Hans händer hade automatiskt sträckts upp mot mitt ansikte men jag placerade dem istället på mina bröst som gungade under det tunna linnet. En rysning for genom hans kropp och när jag tittade in i det spetsiga ansiktet såg jag hur hans ögon lyste. Eftersom han inte verkade ha något emot mina handlingar log jag illmarigt och fortsatte sedan med att kyssa honom lite medan min ena hand sökte sig neråt mot hans skrev. Mitt leende blev ännu bredare när jag kände att han verkligen tände på mig och jag gav honom en blöt kyss på munnen. Sedan lät jag återigen min mun kyssa hans hals medan min vänstra hand strök hans bultande innandöme.
Draco hade fortfarande sina händer på mina bröst, och försiktigt som om han var rädd för att dem skulle gå sönder, tryckte han sina handflator mot dem ett par gånger.
Jag tog av mig linnet och knäppte upp Bhn; njöt av glimten i hans ögon när han som fixerad stirrade på mina byst. Målmedvetet knäppte jag upp hans byxor och han gjorde ingen ansats att hindra mig när jag tog av honom dem. Han bara tittade på mig med sina vackra ögon och lät mig dra fingrarna genom hans blonda ostyriga hår och ge honom en kyss på pannan innan jag fortsatte att dra av oss kläderna, plagg för plagg.
Sedan satte jag mig grensle över honom igen med handen vilade på hans mage som hastigt hävdes in och ut. Jag lät på nytt händerna glida längs hans kropp och njöt av rysningen som på nytt gick genom hans magra kropp.
Sedan lutade jag mig fram för att ta av honom kalsongerna men då stelnade han till och såg panikslaget på mig.
”Vad är det? Vill du inte?”
”Jo”, mumlade han och svalde tungt, hans röst var ostadig efter all alkohol, ”Men jag har aldrig gjort det förut.”
”Har du inte?” Sa jag förvånat och han skakade rodnande på huvudet.
”Det gör inget”, viskade jag och pussade honom på pannan, ”Det gör ingenting alls. Det här fixar jag, du behöver inte vara orolig.”
Då log Draco. Han log ett utav sina alldeles speciella leenden som hade fått mig att smälta redan första gången jag såg det; det där leendet som började vid tårna och värmde upp hela honom inifrån. Jag log tillbaka och lät Dracos närhet fylla mig med gränslös lycka.
I natt var vi bara varandras och ingen skulle få ta natten ifrån oss.

Tack för alla era kommentarer!
Ursäktar för ett extra kasst kapitel, men det KAN bero på att jag varit sjuk när jag skrev halva hehe...Men men, jag har gjort mitt bästa och hoppas ni iaf kommer gilla det! Det handlar ju till stor del om Draco så hur ska ni kunna låta bli?!
Jag är så glad för alla mina bevakare och så tacksam över att ni finns och valt just den här ff:n! Tack alla ♥ Älskar er! ♥


Kapitel 60 (Omg...Hur orkar ni?!)
Liten blir stor

Han var inte mer än fem år gammal.
Det vitblonda håret var lika spretigt som det var nu och dem isgråa ögonen var precis desamma.
Hans lilla ansikte var en stel mask av fasa och läpparna darrade av tillbakahållen gråt. Det tunga stegen som ekade genom garderobens trädörrar fick det lilla barnet som satt ihopkrupen ovanpå det kalla golvet intill väggen att rycka till. Tårarna hade börjat rinna nerför hans kinder nu och han blinkade försiktigt ut i mörkret. Stegen närmade sig snabbt och den lilla pojken snörvlade tyst för sig själv. På darrande ben reste han sig upp och gjorde ett försök till att knuffa upp dörren. Den var alldeles för tung för hans späda barnhänder, och hur mycket han än pressade sina smala fingrar mot glipan som släppte in luft i klädskåpet så rubbades den inte. Stegen hade nu stannat till alldeles utanför och han höll andan. Försiktigt sträckte han upp sig i sin fulla längd och gjorde ett försök till att kika ut. Det enda han såg var ett par blankpolerade platåskor och en lång svart mantel. Den lilla pojken studerade kläderna ett ögonblick innan han tog mod till sig och öppnande munnen.
”Pappa?” Hans röst var liten och tunn och hans sköra kropp skakade som ett asplöv där han stod och tittade ut genom springan medan hans händer höll ett krampaktigt tag om varsin sida om dörren.
”Pappa? Jag vill inte vara här inne!”
Mannen utanför lät höra en djup fnysning och när han talade var rösten släpig och full av förakt.
”Det skulle du ha tänkt på tidigare, Draco. Innan du slog sönder min bästa kittel.”
”Det var inte meningen pappa!” Viskade pojken vars kinder var alldeles våta, ”Det bara hände, jag gjorde ingenting!”
”Ljug inte för mig, Draco.” Väste mannen och lutade sig fram mot garderoben, ”Ljug aldrig för din far.”
”Snälla pappa jag vill inte vara här!” Snyftade barnet och gjorde ett sista tafatt försök att knuffa upp dörren, men förgäves, ”Snälla förlåt... förlåt mig pappa!”
”Nu är du tyst”, sa mannen långsamt medan han drog fram sin trollstav ur klädnadens innerficka.
”Du måste lära dig att tiga när jag talar, Draco...”
”Var är mamma?”
”Hon är nere och förbereder middagen och vill inte bli störd. Seså, flytta dig från dörren nu så ska jag släppa ut dig...”
En hög knall och ett starkt ljussken var det den lilla pojken såg innan han medvetslös föll till golvet med ögonen vidöppna och det små armarna utsträckta som om han hade förberett sig på att hamna i sin pappas famn.



”Draco! Draco vakna!”
Det var alldeles mörkt i rummet när han slog upp ögonen.
En hastig känsla av panik erövrade honom och han kastade sig upp i sittande ställning, fortfarande med mardrömmen i starkt bevar. En lampa tändes ovanför honom och han blinkade förvånat mot det starka ljuset. Det tog ett par sekunder innan han insåg att han inte alls var instängd i någon garderob utan kvar uppe i sjukhusflygen på Hogwarts.
”Är du okej?”
Draco vred hastigt på huvudet och fick syn på Elli som satt på hans sängkant och oroligt betraktade honom med sina stora mörka ögon.
”Hmhm”, muttrade han och drog händerna över pannan. Den var alldeles våt av svett.
”Du grät”, sa hon och sneglade på hans blöta kinder, ”Jag trodde först att du var vaken...”
”Det gjorde jag inte alls”, svarade han snabbt och sträckte sig efter pappersrullen som stod på nattduksbordet intill sängen.
”Jo det gjorde du”, sa hon lågt och såg på medan han torkade sig i ansiktet, ”Vad drömde du för någonting?”
”Inget”, sa han och kastade ifrån sig det hopknölade papperet, ”Ingenting som du behöver bekymra dig om i alla fall. Vad är klockan?”
”Halv åtta.”
”Bra.” Han reste sig upp och drog av sig sjukhuskläderna. ”Var är mina kläder?”
Hon pekade på ett klädskåp som stod på andra sidan rummet och Draco marscherade dit och öppnade skåpet. Så givmilt av dem tänkte han ilsket när han drog på sig sina byxor, Det enda klädesplagg Madam Pomfrey låtit mig behålla är kalsongerna, vilken jävla peddokärring!”
Till sin glädje såg han att vem det nu än var som hade lämnat hans kläder hade fått med alla hans favoritplagg, och det var med en lättnadssuck som han drog sin svarta munktröja över huvudet ovanpå den vita t-shirten. Elli satt hela tiden och tittade på honom men när han slängde ett ögonkast på henne skyndade hon sig att vika undan med blicken. Draco sträckte lite på sig och drog fingrarna genom håret så att det skulle ligga rätt. Ush han behövde verkligen duscha... Han gjorde en grimas åt sig själv i spegeln och gick bort till Elli och sjönk ner på sängen en bit ifrån henne. ”Har jag missat mycket i skolan?” Hon gav honom ett snett leende och ryckte på axlarna, ”En del. Men du kommer säkert ikapp.”
”De är den där äckliga ärrskallens fel! Hörde att han fått straffkommendering varenda kväll under två veckor, rätt åt honom.”
”Mm”, sa Elli svävande och borstade bort lite osynligt damm från sina jeans, ”Men han ångrar sig verkligen.”
”Javisst”, sa Draco ironiskt, ”Säkert.”
De satt tysta ett tag.
Klockan tickade på ovanför deras huvuden och Draco sneglade oroligt bort mot Madam Pomfreys kontorsdörr. Konstigt att hon inte hade kommit utrusandes för att skälla ut dem. Men han hade faktiskt fått tillstånd att lämna sjukhusflygen under kvällen, men Draco misstänkte starkt att detta lovord inte gällde fören Madam Pomfrey hade undersökt honom med egna ögon. Han rös till. Aldrig att han skulle låta henne vara och kladda med sina äckliga seniga fingrar på honom. Inte så länge som han var vid medvetande i alla fall.
”Draco, hur ska du ha det?”
”Va?” Han vände på huvudet och tittade på Elli under lugg. ”Ha vadå?”
Hon himlade med ögonen och suckade tungt, ”Ja hur ska vi ha det med oss?”
”Oss?”
”Du har väl inte glömt vad som hände på balen?”
Dracos kinder blev med ens alldeles röda och han vände sig förläget bort och stirrade intensivt på en ovanligt ful tavla som föreställde två nakna trollkarlar som dansade i ring runt en stor rosa svamp.
Nej hur skulle han kunna glömma det? Men hon hade ju inte direkt velat ha honom då, så varför skulle hon vilja ha honom nu? Han hade fortfarande inte glömt vad hon hade gjort mot honom samma dag som han blev överfallen och minnena av detta fick ilskan att tända till i hans bröst.
”Draco, du är väl kär i mig?”
Han ryckte på axlarna, fortsatte att stirra på den gräsliga tavlan. Trollkarlarna hade nu avbrutit sitt dansande och kikade istället nyfiket ner på dem. En av dem dreglade och Draco vände äcklat bort blicken. Dumbledore hade verkligen ingen smak.
”Du vet att jag är ledsen över vad som hände, men jag har redan berättat för dig varför jag gjorde det.”
”Du behöver inte vara tillsammans med mig om du inte vill”, sa han kyligt och reste sig upp från sängen, ”Jag klarar mig utan dig också.”
”Gör du?” Frågade hon ironiskt och ställde sig också och upp, ”Gör du verkligen det?”
Draco bet sig i läppen för att inte rodna igen. ”Jag vet inte.”
”Jag tycker ju om dig”, sa hon och la sina armar om hans nacke och gav honom en varm kram, ”Tro inget annat.”
”Det gör jag inte heller”, sa han och lutade sig tungt mot henne, ”Allting är bara så komplicerat just nu.”
”Och då har du inte sett våra läxor än”, sa Elli och flinade, ”Lärarna har blivit helt tokiga.”
”Blivit?”
De log mot varandra och Dracos hjärta gjorde en frivolt i bröstet när hon som hastigast pressade sina läppar mot hans. ”Kom så sticker vi”, sa hon och räckte honom väskan, ”Innan Madam Pomfrey inser att du inte ligger i din säng.”
Draco nickade och Elli tog honom i handen.


”Fiskebensfjäll...Nej....Skorpion ägg...Vänta! Hermione, lägger skorpioner verkligen ägg?”
Jag stod tillsammans med Harry, Ron och Hermione utanför Proffesor Snapes klassrum.
Ron höll upp ett skamfilat papper framför sig och försökte febrilt memorera in sina anteckningar om Förslitningsdrycken och dess tillverkning, men verkade bara bli mer förvirrad desto längre han höll på. Någonstans bakom oss satt Neville och såg skitnödig ut; hela hans runda ansikte var rött och hoppressat och det blev inte bättre av att Crabbe och Goyle hela tiden tävlade om vem som kunde pricka Neville i bakhuvudet med en spottloska.
Jag blängde ilsket på dem medan Ron och Hermione tjafsade bakom min rygg. Harry hade varit ovanligt lågmäld de senaste dagarna och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom.
Draco stod en bit bort och pratade med Blaise som gång på gång skakade avfärdande på huvudet.
Nott syntes som vanligt inte till och jag kom på mig själv med att undra vart han höll hus.
Pansy var i sitt esse. Hon hade skaffat sig en ny festklädnad som hon skröt om för alla som ville höra på, i det här fallet de andra tre flickorna som hon delade sovsal med. Skadeglatt såg jag att det fanns något mer nytt som hon skaffat sig, men som hon säkerligen inte var lika pigg att skryta om; en stor varig finne mitt på den tjocka lilla uppåt näsan.
Det var en sådan hög ljudnivå att de nästan var en lättnad när Snape kom svepande i sin sunkiga mantel med det långa flottiga håret flaxande runt axlarna. Det behövdes inte mer än en blick från honom för att alla skulle tystna och det var en mycket nervös klass som tågade in i det nerkylda klassrummet. Provet var som väntat hur svårt som helst och hur mycket jag än kämpade blev min trolldryck mer lila än purpurfärgad. Det var med ett lätt obehag som jag räckte över flaskan med trolldryck till Proffesor Snape vid lektionens slut som tog emot den utan ett enda ord, och mina farhågor om ett misslyckande besannades ytterligare.

”Hermione, vi skulle verkligen behöva ha lite roligt.”
Jag kastade mig på sängen och sträckte på mig som en belåten katt. ”De här proven tar död på mig.”
”Samma här”, sa hon med en suck och slog sig ner bredvid mig på sängen, ”Jag är så fruktansvärt orolig! Jag är säker på att jag stavade fel minst två gånger under forntida runskriften idag, och jag blandade ihop råttsverkor med råttsvenkor på Hagrids lektion... Han kommer säkert att ge mig underkänt och under Trolldrycksprovet...”
”Det kommer att gå hur bra som helst för dig”, avbröt jag henne, ”Du är ett geni hur du än beter dig, det är värre för mig.”
”Åh, säg inte så Elli!” Hermiones kinder hade blivit blossande skära, ”Du är jätteduktig.”
”Inte när det gäller trollkonsthistoria i alla fall”, sa jag tvärsäkert och satte mig upp. ”Jag stavade fel på varenda greve, och så blandade jag ihop svartalfer med husalfer, det kallar jag illa. Nej, vi behöver lite avlastning från skolarbetet. Vi ordnar en fest!”
”En fest?” Hermione gjorde stora ögon, ”Här?”
”Ja? Kanske inte just precis här men någonstans på skolan, jag är säker på att alla skulle tycka att det var jätteroligt.”
”Jag vet inte...”,sa Hermione tveksamt och fingrade på sitt prefektemblem, ”Tror du verkligen att det är en sån bra ide?”
”Den bästa jag haft på länge” Sa jag övertygat och skuttade upp från sängen. ”Och det är världens chans för dig att få ihop det med Ron också, med hjälp av några klunkar eldwhiskey vågar han nog berätta vad han känner för dig, tror du inte det?”
”Jo...Jo det är väl sant, ” sa hon tveksamt, ”Men jag vet ändå inte om det är en sådan bra ide. Jag menar, nu när allt är som det är... Med Du-vet-vem och alla försvinnanden... Och det är förstås väldigt otillåtet, vi skulle bryta mot minst tio skolregler och...”
”...Det är precis vad vi behöver just nu”, avslutade jag meningen. ”Kom igen, vi letar reda på de andra och hör efter vad dem tycker. Var inte så rädd för allting Hermione, ingen kommer att upptäcka något, det blir en kul grej! Och även om Dumbledore skulle få reda på det så blir vi ju knappast relegerade, eller hur? Du hörde ju vad han sa på balen ”Alla har vi varit unga”.

Som väntat blev våra vänner eld och lågor när de fick höra talas om iden.
Fred och George lovade att redan nästa dag smyga in i Hogsmeade för att plocka åt sig en hel del läckerheter som vi skulle kunna tänkas behöva, Lee Jordan utgjorde sig själv till dj och Ginny blev så glad att hon av misstag råkade sätta eld på Amelia Smiths katt. Tillochmed Harry verkade skina upp en smula och under middagen gav han mig ett litet leende. Hermione var fortfarande ganska dämpad och hade inte gett ett enda ljud ifrån sig när vi diskuterade festen. Men hon sneglade emellanåt på Ron som vräkte i sig av kycklingstuvningen och log för sig själv. Jag såg det som ett tecken på att hon inte misstyckte helt om det hela, och när våra blickar möttes över tillbringaren med äppeljuice blinkade jag åt henne.

”Så ni ska ha fest?” Draco höjde frågande på ögonbrynen och jag flinade. ”Vadå vi? Jag förväntar mig att alla kommer, ni också.”
Jag såg hur Slytherinarna omkring Draco vände sig mot varandra och skakade på huvudet. En bit bort ifrån oss stod Miles och såg klurig ut. Honom ville jag absolut inte ha med på festen; och inte hans korkade kompisar heller. Plötsligt ångrade jag att jag sagt alla.
”När ska ni lägga av med det där tramset? Spelar roll vilket elevhem man har blivit tilldelad, man kan väl umgås med varandra för det.” Jag log hemlighetsfullt mot Draco och han log tillbaka. Det var verkligen någonting på gång mellan oss och det kändes bra.
”När blir den då?” Sa Blaise som hade lösgjort sig ur klungan.
”På fredag”, mumlade jag och undvek omsorgsfullt att se honom i ögonen. Jag visste att Blaise Zabini verkligen tyckte om mig och det kändes fortfarande pinsamt att umgås med honom efter det som inträffat under balen.
”Jag kommer”, Sa han. Jag nickade och tittade på Draco som ryckte på axlarna. ”Vi får väl se.”
”Vi har fixat alkohol”, sa jag ur ena mungipan och Blaise nickade. ”Bra.”
”Alkohol?” Sa Draco frågande och spärrade upp ögonen lite, ”Vadå, ska vi dricka sprit?”
”Har du aldrig druckit förut eller?” Sa jag och fnissade, ”Draco, på fest brukar man dricka de är liksom det som är själva grejen med de hela, annars blir det ju inge kul.”
”Vet jag väl!” Fräste han och knuffade till Blaise i sidan, ”Jag bara undrade.”
”Så ni två kommer i alla fall?”
De nickade och jag log, ”Vad bra. Ni får gärna fråga flera om ni vill, desto fler som kommer desto roligare blir det.”
”Vart ska vi vara?” Sa Blaise och såg sig oroligt omkring över axeln efter Proffesor McGonagall som gick förbi, ”Ute?”
”Vi hör av oss när vi hittat något ställe. Ta några sådana här, vi skickar över ett meddelande med dem när vi vet.” Jag räckte de varsin påse med förtrollade mynt som Hermione (Något motvilligt) hade gjort iordning kvällen innan. Det var samma sorts mynt som de hade använt under sitt femte år när dem hade skapat en förbjuden försvarsgrupp som kallades DA (Dumbledores arme) under tiden som skolan styrdes av Proffesor Umbridge, en elak gammal hagga från ministeriet.
Det märkliga var att jag var helt säker på att jag hade sett mynten förut, men när jag hade förklarat det för Hermione hade hon bara ryckt på axlarna och skakat på huvudet. Hon hade inte låtit sina tomma baksidor ligga framme och de fanns troligtvis ingen annan på Hogwarts som använde samma metod eftersom hon själv hade uppfunnit den. Jag måste helt enkelt ha fått för mig det.
När Draco fick påsen med mynt stelnade han till lite och stirrade hänfört på det små färglösa emblemen. Långsamt plockade han upp ett och vägde det i sin handflata.
”Är något på tok?” Frågade jag och han skakade frånvarande på huvudet. ”Nej, ingenting... Zabini, vi måste sticka. Vår lektion börjar nu.” Blaise såg förvånat på Draco innan han stoppade ner sin påse i fickan, nickade åt mig och försvann efter Draco som med snabba steg och utan att se sig om över axeln lämnade korridoren. Förvirrad stod jag kvar och såg efter dem ett ögonblick innan jag skakade på huvudet och började gå uppför trappan som ledde upp till Gryffindortornet.

Luften var kylig mot Dracos ansikte och han rös i sin tunna klädnad.
Tyst såg han ut över det snötäckta landskapet och slogs för första gången av tanken att Hogwarts egentligen var en väldigt vacker plats. Där han stod högst uppe i ett av tornen fick han en mycket bra överblick över skolan. Halvjättens stuga såg ut som tagen ur sagornas värld där den låg intill den förbjudna skogen och isen som täckte den annars så livfulla sjön såg stel och sömning ut vid slottsområdets kant. Draco bet sig frustrerat i underläppen och lutade med en suck sitt bleka ansikte i sina stelfrusna händer. Snön yrde runt i luften framför honom och en vilsekommen snöflinga landade ovanpå hans bakvända handrygg. Han lyfte sakta upp huvudet och plockade bort den med en snabb rörelse. Hur länge skulle allting få fortsätta att vara såhär fridfullt? Varför kunde tiden inte bara stanna till nu när saker och ting äntligen höll på att lösa sig? För en sekund ångrade han bittert att han någonsin lyckats laga det där skåpet. Nu var det bara för Voldemort att bestämma ett lämpligt datum för intrång på skolan och då var det bäst att Draco slutförde sitt uppdrag om han fortfarande höll livet sitt kärt. Men det kunde ta flera månader innan tiden var inne. Draco sände en tanke till Elli som förhoppningsvis lugnt låg och snusade uppe i Gryffindortornet; lyckligt ovetande om det svek som väntande henne. Hur skulle hon reagera när hon fick reda på att allting som skulle ske var på grund av honom? Antingen skulle hon strypa honom med sina bara händer eller så skulle hon med ett leende se på medan Voldemort gjorde slut på honom, han kunde inte bestämma sig för vilket som var värst. Om inte... Om inte Voldemorts plan misslyckades helt. Om inte ministeriet visade sig vara starkare än vad de trodde, om Dumbledore aldrig skulle agera enligt planen....Om han redan nu misstänkte någonting...Draco placerade båda händerna på det iskalla räcket och stirrade ut i natten. Han var en idiot. Precis som hans far alltid hade sagt till honom. En vrede lika stark som hans ångest vällde upp i Dracos bröst. Om det inte hade varit för Lucius så hade Draco aldrig stått här nu.
Om det inte hade varit för honom så hade Draco bekymrat sig för läxor, indragna håltimmar och poängavdrag som alla andra; inte för att dö eller göra en tabbe så stor att hela hans vänskapskrets mördades. Är det såhär det känns att vara Potter? For det genom hans huvud. Kanske jag underskattat honom trotsallt... En röst hördes plötsligt nedanför Draco och fick honom att hastigt titta ner. Det var Mr Filch, Hogwarts skabbiga vaktmästare; Känd för att avsky allt som hade med elever att göra eftersom han själv var en ynk och aldrig hade fått chansen att utbilda sig vid någon trollkarlsskola. Tätt efter honom travade Ms Norris, hans nästan lika elaka katt med den mörkt brunrandiga svansen i vädret. Det var uppenbart att de hade fått upp ett spår på något och Mr Filch stannade alldeles nedanför Draco och vädrade i luften med sin köttiga näsa. ”Vi är dem alldeles på spåren min kära... Den här gången åker han fast, var så säker! Inga fler nattliga promenader för Potters del, vänta bara tills rektorn får höra det här...” Stapplande och flåsande av iver stövlade Filch förbi Draco medan han hela tiden lockade på Ms Norris som med viss tvekan följde sin husse ut i ovädret. Draco spände öronen till det yttersta; nyfiken på att få höra vad ärrskallen hade ställt till med den här gången, men de starka vindarna gjorde att det blev nästintill omöjligt att urskilja Filchs väsande stämma och han gav efter ett par misslyckade försök upp. Filch hade styrt stegen mot Hagrids stuga så det mest troliga var att Potter hade begett sig dit. Undra vad som skulle kunna få honom att hälsa på halvjätten mitt i natten? Troligtvis bölade han väl över ännu ett missfoster till monster som han försökt föda upp och ha som husdjur, och Potter den idioten hade genast begett sig ut för att trösta trots att det medförde en stor risk för honom själv. Många kanske hade sagt att det var ädelt, men i Dracos ögon var det bara korkat. Han kisade bort mot Filch som hade kommit överraskande långt med tanke på det tjocka snötäcket och fick en impuls. Utan att riktigt veta varför drog han fram sin trollstav och riktade den mot Filchs ryggtavla. ”Petrificus Totalus!” Mumlade Draco och såg med ett leende hur en blå ljusblixt lösgjorde sig från hans trollstavsspets och susade ner mot Filch där den med full kraft träffade vaktmästaren i ryggen, som genast föll till marken där han blev liggande orörlig med ansiktet neråt i den kalla snön.
Ms Norris vände genast sina lampliknande ögon mot tornet där Draco stod och öppnade munnen på vidgavel och började jama; högt och klagande. Draco stoppade kvickt tillbaka staven innanför klädnaden igen innan han efter en sista blick på Filchs stela gestalt smög sig tillbaka mot fängelsehålorna, ganska så nöjd över att ha genomfört dagens goda gärning.

Tack Alma123!! och Elixir!

Hoppas ni alla kommer att gilla det, som ni ser är det väldigt långt
men kände för att skriva långt- och tyckte att ni förtjänade det efter ett lååångt avbrott Kommentera eller tumma gärna om ni gillade det, de betyder som ni vet allt för mig.
Älskar er alla! Tack vare era kommentarer om Jim så känner jag mig betydligt starkare. Tack!

Kapitel 58
Sectumsempra

Jag hade aldrig tidigare önskat så innerligt att få bli relegerad.
Min vistelse här på skolan hade utan överdrift nått botten.
De enda som snurrade i mitt huvud var bilden av Dracos bedjande ögon och känslan av hans mjuka läppar mot mina. Hur hade jag kunnat vara så dum?
Jag hade inte berättat för någon om mitt lilla misstag, inte ens för Hermione.
Jag hade inte haft hjärta nog till att på ett sådant bryskt sätt slita ner henne från molnen som hon svävat på ända sedan i lördagskväll. Hon och Ron hade inte kysst varandra ännu men det hade inte varit långt ifrån och nu gick Hermione bara och väntade på att Ron skulle skrapa ihop tillräckligt mycket mod för att bjuda ut henne.
När vi som vanligt traskade upp till tredje våningen för att ha försvar mot svartkonster tillsammans med Slytherin snörpte mitt hjärta ihop sig till en hård klump.
Det verkade som om jag skulle få tillbringa vårterminens första lektion med både Draco och Blaise, toppen.
Jag var så inne i att tycka synd om mig själv att jag inte märke att jag traskade rakt igenom Nästan huvudlöse Nick- Gryffindors elevhemsspöke - och han fnös förolämpat när jag inte bad honom om ursäkt.

Lupins klassrum var som vanligt fyllt av spännande saker.
Han verkade ha skaffat sig ytterligare två akvarium under julledigheten och flera av eleverna stirrade med skräckblandad förtjusning på en stor glasskål där det simmade omkring någonting stort och fjälligt som ideligen pressade sitt fula ansikte mot glaset och gjorde grimaser åt varje elev som passerade. Neville pep förskräckt när den ettriga vattendemonen gjorde ett utfall när han gick förbi Lupins skrivbord och skyndade sig att lägga beslag på en plats längst bak i klassrummet så långt bort från varelsen i akvariet som han kunde komma.
Lupin verkade vara på ett strålande humör trots att han såg mer sliten ut än någonsin.
Han hade en reva i sin klädnad och ett otäckt sår tvärsöver kinden. Ringarna under ögonen vittnade om sömnlösa nätter och luggen hängde slappt ner över hans fårade ansikte, matt och otvättad.
”God dag mina kära elever och välkomna tillbaka. Jag hoppas att ni har haft ett bra jullov?”
Några mumlade jakande till svar och Lupin fortsatte med en röst som var förvånansvärt kraftfull med tanke på hans medtagna figur, ”Jag hade tänkt att vi skulle börja terminens första lektion med ett litet test för att se efter vad ni har lärt er- Nej inget prov-”, sa han leende när han fick syn på Seamus förskräckta ansiktsuttryck och Hermione såg lätt besviken ut, ”Utan mer som ett litet kunskapstest på de saker som jag- förhoppningsvis- lyckats lära er under höstterminen. Om ni börjar med att plocka fram trollstavarna-Du kan ta ner böckerna Hermione- och tillsammans uttalar patronusbesvärjelsen så ska jag plocka fram en boggart som ni kan öva på. Sätt igång allesammans, säg efter mig: EXPECTO PATRONUM!”
”EXPECTO PATRONUM!”
”Mycket bra. Om vi nu tar och rullar fram klädskåpet... Kan du ge vara vänlig och ge mig ett handtag här, Harry… Sådär ja... Nu kan ni komma och ställa upp er, inget spring tack. Var inte blyga, kom fram kom fram, det här har ni gjort flera gånger förut, du också Neville... Sätt igång!”
Ledet började som vanligt rulla fram på löpande band och avståndet mellan mig och det dammiga skåpet som vanligtvis hade sitt hem inne på Proffesor McGonagalls kontor minskade överraskande fort. När Hermione, som var framför mig i ledet, hade kastat en nästan kusligt perfekt patronos över sin dementor och med ett litet överlägset leende etsat i vänstra mungipan spatserat iväg och ställt sig på andra sidan klassrummet för att se efter om någon annan skulle få till det lika bra som hon, så var det bara ett enda minne som cirkulerade inuti mitt huvud.
När dementorn fällde ner sin huva och rosslande gled fram mot mig över golvet med sin döda ruttnande hand framsträckt under manteln var det min och Dracos kyss jag såg framför mig, och dementorn flydde ilsket undan för min gnistrande enhörning som lika graciöst som dimman den var gjord utav reste sig på bakbenen och svingade sitt eleganta horn mot den ohyggliga varelsens innandöme. Trots att jag enligt Lupin hade klarat testet oklanderligt så hade det känts bättre om jag inte hade gjort det och moloket gick jag och ställde mig bredvid Hermione vars leende slocknade när hon såg min blick.
När det var Dracos tur att kasta sin patronus höll jag omedvetet andan av spänning.
Av någon anledning var jag livrädd för att han inte skulle klara det och jag andades inte ut fören jag såg hans fjällräv trava ut ur trollstavsspetsen och med blottade tänder anfalla dementorn bakifrån.

Jag lyckades med nöd och näppe undvika både Blaise och Draco resten av veckan.
Så fort vi höll på att stöta ihop med dem i korridorerna kom jag plötsligt på att jag glömt något och rusade iväg åt motsatt håll. I början verkade varken Ron, Harry eller Hermione reflektera över det men under torsdagens trolldryckslektion då de hade tagit bordet bredvid oss och jag vägrade att svara när Draco försökte prata med mig blev Hermione misstänksam och drog mig diskret åt sidan när vi gick för att lämna in våra provrörsflaskor med trolldryck vid katedern på slutet av lektionen.
”Elli, vad är det frågan om egentligen?” Viskade hon halvhögt samtidigt som hon kämpade med att fästa sin flaska med motgift i behållaren, ”Har ni bråkat igen?”
”Nej”, mumlade jag till svar och undvek omsorgsfullt att se henne i ögonen, ”Vi bara...”
”Är du kär i honom?”
Jag rös till och lyfte hastigt blicken från hennes fötter, ”Aldrig i livet!”
”Varför undviker du honom då?”
”Det gör jag väl inte! Jag bara...” Jag stängde snabbt munnen när jag fick syn på Draco som sakta kom gående mot oss, ensam förengångskull.
”Jag tror jag måste gå på toaletten, hälsa Proffesor Snape att jag... Vi ses senare.”
Snabbt vände jag mig om och kilade ut ur klassrummet med både Hermiones och Dracos ögonpar brännande i nacken.
Sedan tittade de som hastigast på varandra och Hermione bet sig fundersamt i underläppen när hon lade märke till Dracos ansiktsuttryck. Hon ville säga någonting men hon kunde inte komma på vad.
Draco stirrade efter Ellis avvisande ryggtavla ett ögonblick innan han med sänkt huvud släntrade tillbaka mot sin kittel utan att lämna in sin trolldryck.

Jag hade stannat mitt i den avlånga kyliga korridoren.
Till höger om mig tornade de omtalade fängelsecellerna upp sig; uråldriga och förfallna.
Innanför den rasade stenväggen låg drivor med godispapper och avbrutna chokladgrodekort.
En rysning lämnade min kropp när mina ögon föll på en röd intorkad vätska som med snirkliga bokstäver bildade ordet Smutskalle ovanför den spruckna gaveln.
Under texten fanns det ett litet handmålat sigill där det med en helt annan mycket ordentligare handstil stod Arvtagarens fiender, tag er i akt!
Säga vad man ville om Slytherinarna men särskilt påhittiga var dem inte.
En liten evighetseld brann för sig själv längst bort i cellen och ovanpå den sedan länge sönderslagna murverksbänken stod en oval plastbytta där de simmade omkring något som liknade ruttnande sniglar. Slytherinormen avtecknade sig i form av en uppstoppad förtrollad pytonorm som såg riktigt obehaglig ut där den hängde och dinglade från det förfallna taket.
På dess gulnande trubbiga tänder hade man spetsat smycken, trasiga gåspennor, trollstavsdelar och godispapper. När jag tog ett kliv fram för att betrakta alla ingraveringar i den fuktiga väggen trampade jag på någonting. Långsamt böjde jag mig ner och plockade upp föremålet.
Det var ett litet mynt i samma färg som Slytherins emblem, men dess yta var alldeles slät och visade inga tecken på vare sig text eller orm. Storleksmässigt påminde den om en galleon och jag vred nyfiket på den i handflatan.
Utan att riktigt veta varför stoppade jag det lilla myntet i fickan och klev tillbaka över den förfallna muren som en gång i tiden hade använts till att spärra in obehöriga.
Jag var inte ett dugg förvånad över att Slytherinarna hade valt just det här stället till fritidsgård.
Jag skulle just till att vända mig om och återvända till Hogwarts mer civiliserade områden för att ha en dubbeltimme i spådomskonst när ett skrapande ljud fick mig att stelna till.
Uppflugen på en av de tomma gallerkarmarna satt Theodore Nott.
Han var iförd en sliten nött klädnad och håret hängde glanslöst ner strax ovanför axlarna på honom.
De gulbruna ögon var som fastklistrade på mig och när han upptäckte att jag tittade tillbaka log han ett litet leende som blottade ett par vita spetsiga hörntänder.
Hans hastiga uppdykande fick mig att gapa dumt och irriterat upptäckte jag att hans leende blev ännu bredare. ”Det hjälper inte att gömma sig från sanningen, rätt som det är
så kommer den ikapp en.” Det var första gången jag hörde honom tala och hans röst var låg men mycket kraftfull, ”Jag vet varför du kommit hit.”
Jag stirrade upp på honom där han satt, rak i ryggen och med sin trollstav i ett fast grepp mellan pekfingrarna.
”Jasså?” Frågade jag giftigt och kisade upp mot honom, ”Och du själv har förstås en vettig anledning till att sitta här nere alldeles ensam?”
”Både jag och nej”, svarade han stillsamt och drog naglarna mot den steniga ytan; det var de som hade orsakat skrapandet, ”Men jag tycker om att sitta här. Det är en trevlig plats.”
Jag höjde på ögonbrynen och drog ett skälvande djupt andetag för att lugna mina impulser.
Grabben var spritt språngande galen det var de ingen tvekan om. ”Så bra då”, sa jag, ”Om du ursäktar så...”
”Brukar du skolka från dina lektioner varje gång du gjort någonting som du ångrar?” Frågade han och viftade på sin trollstav, ”I sådana fall borde din närvaro vara skrämmande låg.”
”Och det ska du yttra dig om! Varför är inte du på din lektion om jag får fråga? Nu när jag tänker efter så har jag nästan aldrig sett dig i klassen, så om det är någons närvaro du borde bekymra dig om så är det din egen!”
”Man ser bara det man vill se”, svarade han lågmält och jag himlade med ögonen.
”Det där kunde en treåring ha sagt bättre. Varför kommer du inte ner hit istället? Jag gillar att ha ögonkontakt med den jag pratar med.”
Med en nästan omänsklig elegans hoppade han ner från karmen och landade ljudlöst på fötter framför mig utan att släppa ögonkontakten. Sedan tog han ett steg framåt så att han stod alldeles intill mig. Nu såg jag tydligare hans ansikte. Dragen var rättvist sagt ganska vackra. Han hade högt ansatta kindben, smala läppar och nästan vaxgul blek hy. Ögonen var mycket riktigt gulbruna till färgen, de påminde om nytjärad marmelad och efter att ha iakttagit dem ett ögonblick rös jag till.
Han blinkade inte.
”Det är du som är Eleonora, eller hur?”
Jag nickade, förvånad över att höra någon tilltala mig vid mitt hela förnamn. ”Och du är Theodore Nott?”
”Kalla mig Nott. Jag förvisar mig om att din vän Malfoy har berättat en hel del om mig.”
”Nej, han har aldrig ens nämnt dig”, svarade jag och en glimt av vag förvåning tändes i Notts ögon.
”Där ser man”, sa han fortfarande med samma låga sjungande ton, ”Där ser man...”
Han förflyttade sin genomträngande blick till väggen mittemot och jag vägde lite på ena benet, osäker på om jag skulle gå eller stanna kvar.
En kylig vindpust svepte in över den mörka korridoren och jag huttrade ofrivilligt till.
Nott rörde inte en fena och jag la märke till att huden på hans bleka armar som stack fram under den lite för korta klädnaden var helt slät. Jag huttrade till igen och slöt mina skälvande fingrar om trollstavens spets. Det var någonting som sa mig att jag inte borde vara här nere.
Jag vred lite på mig för att se vad Nott höll på med och fick en smärre chock när jag fick syn på honom alldeles bredvid mig. Hur hade han kunnat förflytta sig utan att jag märkt det? En isande kall kåre löpte längs med ryggraden och jag svalde djupt. Notts ögon var kalla och uttryckslösa. När han kände av min rädsla log han och lutade sig ännu närmare mig.
Som från ingenstans slogs jag av en stark impuls att kyssa honom. Hans blodröda läppar och släta rena hy fick det att vattnas i munnen på mig och hans ögon såg med ens inte alls kyliga och tomma ut längre. Istället strålade de av värme och jag ville inget hellre än att få drunkna i deras bottenlösa skimrande ocean.
Jag öppnade munnen och stirrade hänfört på Nott vars läppar var alldeles intill mitt öra.
Jag hade verkligen ingenting emot det, han skulle få komma hur nära mig han ville. Han skulle få göra precis som han ville, bara jag fick stå här och se in i hans vackra ansikte...
Jag ruskade på huvudet och försökte slita blicken ifrån honom. Vad höll jag på med?
Jag ville verkligen inte kyssa honom. Jo, det fanns inget jag ville hellre än det. Nej, definitivt inte. Jag kände ju honom inte ens. Det spelar ingen roll, så länge som han fortsätter vara sådär vacker.
Nej jag vill inte, mitt hjärta tillhör någon annan. Ditt hjärta tillhör bara honom.
”Nej”, mumlade jag och lutade mig mot väggen, ”Nej det stämmer inte...”
Jag slöt ögonen för att undvika att återigen bli fångad av hans blick.
När jag öppnade dem igen stod han fortfarande alldeles intill mitt öra och jag skyndade mig att blunda igen. Vad var det här för magi? Fanns han ens på riktigt eller höll jag på att bli galen?
”Nej du är inte galen”, viskade han i mitt öra, ”Du är stark. Starkare än jag trodde faktiskt. Men räcker det?” Jag drog häftigt efter andan och knep ihop ögonen allt vad jag orkade.
Hjärtat bankade som besatt i bröstet på mig och märkliga röster viskade saker inuti mitt huvud.
Jag kunde inte höra vad dem sa men det behövdes inte. Jag höll på att bli lika tokig som Luna.
Flämtande som om jag sprungit ett maratonlopp slog jag återigen ögonen.
Mitt hjärta for upp i halsgropen och jag var tvungen att ta spjärn med fötterna för att inte svimma.
Korridoren var tom.


”Du kan faktiskt inte undvika mig för alltid.”
Jag stelnade till där jag satt omgiven av mina Gryffindorkamrater och avnjöt kvällens sista måltid som bestod av kokt potatis och kålpudding. Nyfiket kikade det på Draco som ställt sig framför mig med armarna i kors över bröstet och de genomträngande gråa ögonen riktade mot mig.
”Jag vill prata med dig.”
”Jaha”, sa jag och rätade på mig, ”Men tänk om inte jag vill prata med dig då?”
Han hajade till, ”Du kan inte mena att jag gjort något fel!”
”Du har gjort många fel, Draco”, sa jag kyligt och sköt min halvätna middag åt sidan, ”Kan du inte bara vara snäll och låta mig vara ifred?”
”Va?” Sa han och rynkade pannan, ”Vad är det med dig?”
”Frågan är väl vad det är med dig. Kan du inte fatta att jag vill vara ifred? Stick härifrån nu.”
Ett par av Gryffindoreleverna klappade i händerna och Fred busvisslade högt.
Mitt hjärta gick i två delar när jag såg en mörk rodnad stiga upp på Dracos bleka kinder men jag tvingade mig själv att skratta högt och blinka med ögonfransarna åt Fred som log skadeglatt.
”Men...” Började Draco, det såg ut som om luften helt hade gått ur honom, ”Men jag trodde...”
”Jag skiter i vad du tror så länge du inte tråkar ut mig. Kan du inte bara sticka härifrån nu? Ser du inte att vi är upptagna?”
”Men jag...”
”Jag orkar inte med dig längre, kan du inte bara acceptera det? Jag är trött på dig så låt mig
bara vara ifred och gå härifrån nu, och va snäll och låt mig vara i fortsättningen också. Du är patetisk.” Fred och George vek sig dubbelt över varandra, skakande av skratt medan de dunkade nävarna i bordet så tallrikarna skallrade och Lee Jordan gjorde tummen upp åt mig bakom tillbringaren. Draco tittade förvirrat på mig ett par sekunder; som för att avgöra om jag menade allvar eller om allting var ett enda stort skämt.
När jag inte gjorde något som antydde det sista knyckte han på nacken och backade ett par steg. ”Som du vill.” Hans röst var kallare än is och jag rös till inombords när jag såg in i hans ögon.
De var alldeles svarta av ilska och blanka av tillbakahållna tårar.
”Det verkar som om jag missuppfattat allt.”
”Det har du”, sa jag utan att släppa honom med blicken, ”Det har du verkligen gjort.”
Draco knep ihop sina smala läppar; jag kunde se hur han darrade och jag var väl medveten om att jag gjort honom mycket illa. Men jag var tvungen.
Han gav mig en sista lång sårad blick innan han vände på klacken och marscherade ut ur stora salen.
Jag stirrade uttryckslöst efter honom medan skratten och sorlet från eleverna omgav mitt dunkande huvud. Om jag bara kunde bli kvitt den här nedrans huvudvärken...
”Elli, vad håller du på med?” Någon ruskade mig hårt i armen och jag vred förvånat på huvudet.
”Varför sa du sådär till honom för? Det var väl bra onödigt!” Hermione spände blicken i mig och jag ruskade avfärdande på huvudet. ”Det var bäst så...”
”Bäst så?!” Hon reste sig upp och drog obarmhärtigt upp mig på fötter. ”Jag tror att vi har en hel del att prata om, kom med här.”
Utan att protestera lät jag henne dra mig ut ur stora salen och in i ett tomt klassrum.
Hermione stängde dörren efter oss och satte sig sedan ner på en av bänkarna och pekade åt mig att sätta mig bredvid henne.
Jag slog mig ner och hon spände sina hasselnötsbruna ögon i mig.
”Så vad är det som händer?”
Jag drog ett djupt andetag och stirrade ner på mina händer.
”Jag kysste Draco på balen.”
Hermione visslade lågt och suckade. ”Det borde jag ha räknat ut. Hur kändes det?”
”Jag vet inte”, sa jag efter ett par sekunders fundering, ”Både bra och dåligt.”
”Men mest bra?”
Jag ryckte på axlarna. ”Det var dumt, jag vet det. De borde aldrig ha hänt men nu gjorde de det och han verkar tro att...”
”...Du är kär i honom?”
Jag nickade, ”Just precis.”
”Och det är du inte?”
”Jag vet inte.”
Hermione lade armen om mina axlar och jag lutade tungt huvudet mot henne.
”Jag har verkligen ställt till det nu. Jag borde aldrig ha gått med Blaise på balen och jag borde verkligen aldrig ha kysst Draco. Jag vet inte ens varför jag gjorde det, jag kunde helt enkelt inte låta bli när han kom fram till mig sådär! Han... Han är så speciell.”
Hermione sneglade på mig, ”Och ändå försökte du precis såra honom så mycket som du kunde?”
”Jag var tvungen!” utbrast jag, ”Jag vet att det aldrig skulle fungera... Och om han nu är arg på mig istället...”
”Elli, det fungerar inte riktigt så.”
”Nej, jag vet det.”
Vi satt tysta en stund och betraktade ugglorna som oavbrutet flög in och ut från uggleboet med döda möss och ödlor dinglande i näbbarna.
Plötsligt fnissade jag till och Hermione såg förvånat på mig.
”Vad är det?”
”Det märktes att han aldrig kysst någon förut, han visste inte riktigt hur man skulle göra med tungan.”
Hermione var tyst ett ögonblick innan hon försiktigt sneglade på mig, ”Elli... Hur gör man med tungan?” Jag sträckte ut den och vi brast båda två i skratt.


Så fort han slöt ögonen så såg han för sitt inre hur hela scenen spelades upp.
Han kunde känna hur marken sviktade till under hans fötter och hur hennes ögon och mun skrattade åt honom.
Åt honom.
Han hade hört vartenda ord hon sagt men han kunde inte förstå att det var sant.
Först så hade hon antytt att hon behövde honom, sen så kysser hon honom och nu trampar hon på honom som en gammal dörrmatta.
Hon hade låtit honom klättra en bra bit uppför repet men sedan hämtade hon saxen och lät honom falla tio meter ner.
Draco hade aldrig gillat höga höjder men han hade klättrat för hennes skull.
Hur han nu kunde vara så dum.
Ilsket slog han näven i väggen så att spegeln skallrade till.
Hoppas den skulle gå sönder.
Slog man sönder en spegel så skulle det enligt sägnen ge en sju års olycka.
Draco hade fått minst det dubbla.
”Snälla du kan väl säga vad det är”, nynnade Missnöjda Myrtle innanför ett av de spruckna toalettbåsen, ”Jag kan hjälpa dig.”
Draco ides inte ens till att svara henne.
Han hade fått nog av hjälp. Dessutom var inte det här någonting som Myrtle skulle kunna hjälpa honom med om hon inte kunde spola tillbaka tiden ville säga.
Hur kunde hon göra såhär mot honom? Varför hade hon velat skämma ut honom inför hela skolan?
Vad hade han gjort för fel? Han kunde inte komma på någonting överhuvudtaget.
Han bet sig hårt i underläppen men det hjälpte inte.
Återigen vann det envisa tårarna över honom och han slöt ögonen när de började rinna nerför hans bleka kinder. I ren desperation slet han av sig den svarta västen som han bar över den vita skjortan och tog ett stadigt tag med båda händerna om varsin sida om handfatet.
Draco stirrade upp på sig själv i den spruckna spegeln och rös.
Han andades häftigt och han kände hur hela käken skakade.
Snabbt drog han på kranen och lät det iskalla vattnet fylla handfatet till bredden.
Vad skulle han ta sig till?
Hans mor var död, hans far var spårlöst försvunnen, Elli ville inte ha något att göra med honom längre och han var dömd till döden om han inte lyckades ta livet av sin rektor som var den största trollkarl som hade funnits. Kanske han skulle ta och dränka sig? Förena sig med Myrtle, då skulle åtminstone hon bli glad. Hur hade han kunnat tro att han skulle klara av det här? Det spelade ingen roll om han lyckades laga det där fördärvade skåpet, han skulle ändå aldrig klara av att mörda honom. Draco var ingen mördare. Det hjälpte inte hur mycket han hatade Dumbledore- för det gjorde han verkligen- han hade ändå inte det i sig, han skulle aldrig kunna stå till svars för en annan mans död. Och dessutom var han chanslös mot Dumbledore, det skulle bara sluta i en cell i Azkaban för hans del och då blev han hellre torterad av Voldemort till döds.
Draco drog händerna genom ansiktet och snyftade högt. Han var dömd till att misslyckas.
Långsamt stack han ner händerna i det iskalla vattnet och svabbade av sitt svidande ansikte.
Vattnet rann i strida strömmar nerför kinderna och blandade sig med tårarna och svetten som hade brutit fram i pannan.
Han skulle göra det. Han skulle dränka sig. Det var ändå ingen som skulle sakna honom...
”Jag vet vad du gjorde, Malfoy. Det var du som gav henne halsbandet, eller hur?”
Den välkände rösten som Draco avskydde mer än allt annat fick honom att frysa till is
och han snurrade runt på stället och grep efter sin trollstav.
Förbannelsen missade Harry med en hårsmån som duckade undan och istället sköt iväg en röd stråle mot Draco som i sista sekund lyckades kasta sig åt sidan.
Ett öronbedövande brak hördes när handfatet där Draco just stått splittrades i tusen bitar och Missnöjda Myrtle började storgråta inne på sitt favoritbås.
Draco var ursinning. Han hade aldrig tidigare önskat att skada någon så mycket och han sköt förbannelse efter förbannelse mot Harry som hela tiden tycktes väja undan.
”SLUTA, SNÄLLA SLUTAAAAAAA!” Ylade Myrtle där hon svävade ovanför deras huvuden med silverfärgade tårar rinnande ner för sina genomskinliga kinder, ”SLUTA!”
Men Draco hade inga planer på att sluta.
Han jagade efter Harry som en utsvulten katt efter en råtta och Harry sicksackade mellan toalettbåsen för att undvika att bli träffad av Dracos förhäxningar medan han kastade egna över axeln. Efter att de hade jagat varandra ett helt varv runt toaletten gick Harry upp i rök.
Draco stannade förvirrat på stället och såg sig omkring.
Han skakade fortfarande av ilska och var inte ens medveten om att golvet fyllts av vatten.
Långsamt gick han över det våta, sliriga golvet.
Vid varje bås stannade han och lyssnade andedräktigt med sin trollstav i högsta hugg.
Plötsligt dök Harry upp framför honom och båda öppnade munnen samtidigt.
Harry var en kvartsekund före Draco som inte hann vika undan från förbannelsen som träffade honom rakt i bröstet.
Han slungades bakåt och rullade över det genomblöta golvet medan en outhärdlig smärta skar genom hans kropp.
Han var knappt medveten om Harry som förskräckt sjönk ihop vid hans sida och han kunde varken höra eller förstå vad han sa.
Det sista Draco såg innan han förlorade medvetandet var blod som sipprade genom stora jack över hans bröst och skjortan som långsamt färgades röd.