Kapitel 2:

Kan det vara så att Bel har en crush på Remus...?❤️

Väldigt intressant att höra om hur Fenixorden skapades! Det hjälper oss också i vårt skrivande och inspirerar.

Avis läste högt för mig! Och jag håller med om allt i hennes kommentar.

Klockrent kapitel!!!

Vi älskar Nicole!!!

Avis läste högt för mig. Vi gillar farmor Nicole!!! Älskar! Hon är så snäll och genuin. Det gick fort för henne att bli sams med Q.
Han är ofta ledsen och gråter, på grund av sin situation, så det är tur att Nicole kan trösta.

Tycker verkligen att Nathan ska få till det med kvinnan! Shippar dem! Stenhårt!

Bra kapitel!!!

Avis läste högt för mig.

Håller med om att det är skönt att N och Q försonas.

Q drömmer nog om eleverna från Hufflepuff för att han känner ett obehag av dem. Hemskt! Typiskt mobbingbeteende de har. Usch!!!
Han är nog till och med lite rädd för dem vilket inte är så konstigt.

Bra kapitel som alltid!!!

Avis läste högt för mig.

Sjukt bra kapitel!!! Vill peppa Nathan att han är kär. Jag tycker att det är fint!!! Jag älskade kapitlet! Nathan är nog lite "sugen" på den här kvinnan!

Längtar till nästa!

Mintygirl89 Trezzan boknörd_ Nordanhym
Tusen tack!!!



Kapitel 31
Att tappa balansen



Hogwarts, fredag 16 januari 1998

Falling a thousand feet per second, you still take me by surprise
I just know we can't be over, I can see it in your eyes
Making every kind of silence, takes a lot to realize
It's worse to finish than to start all over and never let it lie
And as long as I can feel you holding on
I won't fall, even if you said I was wrong
I'm not perfect
But I keep trying
'Cause that's what I said I would do from the start
I'm not alive if I'm lonely
So please, don't leave
Was it something I said or just my personality?


Jag slöt ögonen. Pressade ihop mina svarta ögonfransar så hårt att de kittlade mitt bara ansikte. En kall vintervind svepte över det och fick mig att rysa.
”Koncentrera dig Elli.” Theodores Notts entoniga röst hördes någonstans i fjärran och jag lade all min viljestyrka på att lyda den. Bara lite till…
Med ett ryck återvände jag flämtande till verkligheten. Jag slog upp ögonen och mötte Notts bleka, rena ansikte. Hans blodröda läppar var lite för sammanpressade och jag suckade.
”Det gick inte nu heller, eller hur?”
”Du koncentrerar dig inte tillräckligt.” Nott lät inte slösa med berömmet.
Blaise kramade min axel. ”Det går säkert bättre nästa gång.”
”Hur kan ni vara så skickliga på ocklumenering?" Jag ruskade på huvudet för att få bort snöflingorna som slagit sig ner där.
”Vi är från Slytherin, vet du.” Blaise flinade. ”Snape tränade oss i legilimering redan under vårt tredje år.”
Vi befann oss i gläntan som Nott hittat åt oss i höstas. Nu hade de färgsprakande löven bytts ut mot ett vitt, mjukt täcke och granarna hade alla fått varsin lika vit dräkt. Bakom oss kunde man skymta det pampiga slottet som tornade upp sig, sträckte sina tinnar mot den mörka himlen.
Det såg ut som ett julkort. Ett förrädiskt, vackert julkort.



Jag såg honom innan han såg mig. Hans smala, bleka nacke och håret nästan lika blekt det.
Det spetsiga ansiktet och grå ögon som vilade på det han höll i handen. Jag kunde inte riktigt se vad det var, men det spelade ingen roll för allt jag såg var ändå honom. En kamp av känslor virvlade inuti mitt bröst och fick mig att vilja springa. Jag stod kvar. Han vände sig om, fick syn på mig.
Vi fick ögonkontakt. Om än bara för ett ögonblick, men det räckte för att klumpen i min hals skulle växa. Draco tittade snabbt bort och skyndade sig iväg genom korridoren med händerna så hårt tryckta att han såg ut att hålla i något värdefullt föremål. Han hade varit ensam. Jag stod och tittade efter hans smala ryggtavla tills den inte syntes längre. Jag hade inte varit beredd på att det skulle kännas som ett knytnävsslag i magen att se honom varje gång. Igår när jag hade kastat mina känslor rakt in i hans beniga, trasiga ansikte hade det varit en befrielse. Idag ångrade jag mig.

Jag valde med flit att inte vänta på Blaise och Nott vid spiraltrappan som avtalat. Istället gick jag direkt ner till fängelsehålan när det bara var tio minuter kvar till lektionsstart. Allt var sig likt i Snapes lektionssal. Lika dystert och dunkelt som det alltid varit. Facklorna kastade i vanlig ordning sitt sken över stenväggarna och det tjugotal kittlar som stod utplacerade i rummet kändes lika malplacerade som vanligt. Det som inte hörde till vanligheterna var att hälften av kittlarna saknade sin ägare och trots att det var mitten på januari hade vi inte haft en enda trolldryckslektion under föregående termin. Jag hade inte saknat dem. Nu stod han där, Severus Snape, som alltid iklädd en lång svart mantel som klädde honom avsevärt bra med tanke på att också hans hår och ögon bar samma färg. Hans ansikte var lika vaxblekt som stearinljusen han med en sväng på trollstaven placerade ut på katedern.
”God afton”, sa han stilla och betraktade oss med samma kyliga blick som året innan. ”Nu möts vi här igen. Jag kan inte påstå att jag saknat er, men som Hogwarts tillförordnade rektor är det min plikt att se till att ni fullföljer er F.U.T.T.-examen, fast jag tvivlar på att fler än hälften av er kommer ha nytta av den…” Ett leende formades på hans smala läppar. Jag rös ofrivilligt till.
Som om Snape läst mina tankar riktade han sina kalla, skalbaggssvarta ögon mot mig.
”Trevligt att ha åtminstone dig här, miss Jacobsson. Jag ser att dina vänner övergett dig. Så synd. Potter var ju en riktig stjärna, åtminstone under sitt sista år.”
Jag svalde där jag ensam stod vid min kittel.

”Idag ska ni lära er att brygga en återupplivningsdryck. Det är inte så smickrande som det låter. Den som får i sig brygden blir visserligen levande igen, men bara tillräckligt länge för att bekänna sina synder och lida av dem innan han dör en mycket plågsam död. Frågor?”
Ingen räckte upp handen.
”Ingredienserna finns i skåpet bakom er. Ni har 80 minuter…”
En försynt knackning avbröt honom. Snape rynkade pannan. Jag kunde se hur han gled fram till dörren och öppnade en liten springa. När han fick syn på vem som stod utanför, nickade han och vände sig sedan mot oss.
”Den som vågar sig på att riva ner så mycket som en fjäderpenna här inne sover med drakarna i natt. Förstått?” Ett tyst mummel hördes och med det som löfte försvann Snape ut genom dörren.
Jag kunde höra hans snabba, bestämda steg försvinna bortåt i sällskap av ett par lättare, mer försiktiga. Nyfikenheten hade vaknat till liv inom mig men grusades snabbt när jag vände på huvudet för att inse att varken Hermione, Ron eller Harry stod bredvid mig. Jag bet mig i läppen för att hålla tillbaka ett skälvande andetag av tillbakahållen gråt och gick i stället för att plocka fram ingredienserna som Snape med snirklig, knappt läsbar handstil hade spretat ner på tavlan.
När jag äcklat plockat upp ett grodlår mellan tummen och pekfingret och vände mig om för att gå tillbaka till min kittel fick jag syn på honom igen. Alldeles bakom mig, så nära att jag nästan stötte till honom. Jag hade inte sett honom komma, men tydligen var sen ankomst ingenting som Snape lade någon vikt vid längre, åtminstone inte för Dracos räkning. Han höll blicken stint riktad ner i golvet när han gick förbi mig. Jag kunde höra Pansys skränande stämma ett par kittlar bort. Hon var uppenbart exalterad över att Draco var tillbaka och gjorde inga försök att dölja det. Redan igår hade hon likt en fästing sugit sig fast vid hans sida och där verkade hon sitta kvar. I ögonvrån såg jag hur Draco förstrött rafsade åt sig det han behövde, slängde ner det i mässingsburken och släntrade tillbaka till sin kittel. Pansy böjde sig fram och viskade något och Draco besvarade hennes ord med ett leende. Jag blev illamående och vände mig bort. De förtjänar varandra, tänkte jag övertygande. De förtjänar verkligen varandra.

Vi var fortfarande ensamma i klassrummet. Snape hade inte återvänt och det verkade som om ingen Dödsätare tycktes behöva övervaka hans lektioner. Tanken fick mig att flina ironiskt. Stanken från trolldrycken fyllde mina näsborrar och torkade tillsammans med Pansys fiskmåsskratt bort leendet.

Om ändå Blaise eller Nott hade valt att fortsätta läsa trolldryckskonst.

Kapitel 30 i Skam - kapitel 100 i hela serien

Trezzan Dawn Margaret SnookyMeowsy
catradora Gik mine Bombarda Nordanhym
boknörd_ 96hpevanescence
Mintygirl89 Bullen1 Zendaya soony sonny love Pixelow Leoney ginnymollyw

Tack, för allt!

Kapitel 30
Torkade tårar

Hogwarts, torsdag 15 januari

Jag frös till. Kylan spred sig genom kroppen, letade sig igenom varenda cell och vidare in i benet där den etsade sig fast, flöt ihop med skelettet. Han stod framför mig. Bara stod där, utan att göra en ansats till någonting. Min underläpp darrade. Ögonen blev våta. Jag brydde mig inte om det. Det var inte av glädje jag grät, utan av ilska. Draco verkade ha fått syn på mig i samma stund som jag fått syn på honom. Han såg ensam ut. Ensam på ett nästan patetiskt sätt, ville jag prompt intala mig. Jag ville känna att hans ansikte som nu var blekare och spetsigare än någonsin, hans alltid lika genomträngande grå ögon och intensiva blick inte hade någon inverkan på mig alls. Jag ville tycka det var rätt åt honom när jag såg hans rispade ansikte och för stora klädnad som likt en sopsäck hängde över hans alldeles för smala axlar. Men jag kunde inte. Någonstans djupt inom mig högg det till i hjärtat. En del av mig ville rusa fram och krama honom, dra fingrarna genom hans vitblonda hår och andas in doften som jag under så många månader hade saknat. Jag gjorde ingenting av det. I stället stod jag kvar mitt i korridoren, fastfrusen.
”Hej”, sa han med en röst som nog var mer osäker än vad han själv tänkt sig.
Jag stirrade på honom.
”Hej? Är det det enda du kan komma på att säga?” sa jag kyligt, glad över att ha större självbevarelsedrift än vad han hade. Blaise och Nott hade slutit upp vid min sida. Av Dracos min att döma gillade han inte vad han såg. En obekväm rynka hade dykt upp mellan hans ljusa ögonbryn.
”Jag…”
”Vet du vad?” Ilskan hade vunnit över saknaden. Jag kände hur den bubblade upp, sköljde över mig som en tsunami och vidare rakt mot Draco som såg osäker ut. ”Du behöver inte säga någonting. Ingenting, hör du det?” Jag knuffade till honom. Knuffen var hårdare än jag tänkt mig, för han snubblade bakåt, fortfarande med blicken riktad på mig. Jag kunde se hur hans svarta pupiller rörde sig mitt i det gråa. Blaise lade en hand på min axel. Jag skakade ilsket bort den. Han gjorde ingen ansats till att lägga tillbaka den.
”Vet du vad? Om jag hade vetat att du skulle komma tillbaka så skulle jag ha stuckit härifrån för länge, länge sedan. Det fanns en tid då jag inte trodde att jag skulle klara mig utan dig, men vet du? Jag är så mycket bättre utan dig. Betydligt bättre än vad du förstår. Medan månaderna gick och du lyste med din frånvaro så har jag förstått det. Att det är över med dig och mig, Draco. Äntligen har jag börjat må bättre utan dig och det ska inte du få förstöra. Ingenting ska få förstöra det. Den dagen jag insåg, den dagen kom jag över dig. Jag vill aldrig mer ha med dig att göra. Aldrig, aldrig mer.”
Tystnaden från mina ord föll mellan oss. Jag höll fortfarande min mörka blick fastnaglad i hans ljusa. Inte en enda känsla speglades i hans ögon. Det var som om han stängt av när jag yttrade första meningen. Framför mina ögon bevittnade jag hur den gamla Draco, den Draco han varit när jag lärde känna honom trädde fram. Han krökte på läpparna i något som skulle likna ett oberört leende men mest liknade en grimas. Jag kände honom alldeles för bra.
”Som du vill, Jacobsson”, svarade han med en tom, entonig röst. ”Fint att du äntligen hittat ditt rätta umgänge, gratulerar.” Den sista meningen var riktad åt Nott och Blaise som orörliga stod vid min sida. Innan jag hann svara tillbaka med något ännu spydigare vände han på klacken och spatserade rak i ryggen ut ur stora salen. Flera blickar riktades åt vårt håll. Jag kunde se hur ett par elever började viska upphetsat med varandra. Jag begrep inte hur de orkade.
”Elli?” Blaise gjorde ett nytt försök att röra vid min axel. Den här gången tillät jag det. ”Är du verkligen okej?”
”Det var länge sen jag mådde så här bra”, sa jag med blicken fortfarande riktad åt det hållet som Dracos ryggtavla försvunnit åt. ”Han har ingenting att göra här. Han behövs inte här.”
Jag kunde svära på att de hörde att min röst ljög. Det var åtminstone det jag kunde utläsa av deras blickar till varandra.


Draco gick så fort han kunde. Han hade blivit bra på att röra sig fort. Hans hjärta slog dubbla slag och hans hals snärjde ihop sig så att luften knappt kom ner i hans lungor. Han hade aldrig varit den typen som fick sitt hjärta krossat eftersom han aldrig lämnade sitt hjärta öppet. Det hade aldrig beklämt honom det allra minsta att ta farväl av människor i hans liv. Relationer hade aldrig fått något djupt fäste i honom. Han hade faktiskt aldrig vågat älska någon eller någonting. Han hade tidigt lärt sig att de som borde älskat honom som mest aldrig gjort det när det verkligen kom till kritan. Nu var lärdomen han fått som mycket liten som bortblåst. Hans hjärna bara snurrade på högvarv och svetten bröt fram i pannan på honom, blottade hans ångest och gjorde honom naken och skör. Han höll på att tappa greppet, vad var det som hände? Han stred med sig själv för att komma bort från känslan, känslan som skrämde honom mer än vad döden gjorde. Känslan av kärlek – den fulaste, vidrigaste känsla som Draco visste.
Han hade blivit övergiven så många gånger. Han hade vant sig vid det, lärt sig leva med det utan att bli alltför påverkad. Den här gången hade allting varit annorlunda. Det kändes som om han var ett offer, som om hon hade stuckit honom med en kniv när hon vandrat ut från hans liv. Kvar stod han som den där desperata killen med brustet hjärta som han verkligen avskydde. Aldrig att han tänkte tillåta sig sjunka till den nivån. Han var en Malfoy. En Malfoy behövde ingen annan än sig själv, särskilt inte han, Draco Malfoy. Han knep ihop läpparna och stannade till utanför Slytherins sällskapsrum. Där slöt han ögonen och drog ett par djupa andetag. Hon skulle aldrig få se honom skör igen. Sakta kunde han återvända till sin avtrubbade verklighet, även om den fortfarande snurrade och han var väl medveten om att han kunde kastas ur den vilket ögonblick som helst. Aldrig hade han blivit så påverkad av någon. Hans föräldrar hade haft rätt. Hon var definitivt inte bra för honom.

Draco Malfoy gick på ben som fortfarande skakade in i sällskapsrummet. Där slog han sig ner i en fåtölj framför den sprakande brasan. Han var glad över att få vara ensam.
Inom honom hade tårarna torkat.

Avis läste högt och vi diskuterade.

Quirinus kommer nog inte att ta det så bra om Nathan träffar någon tror vi. Och det förstår man. Men samtidigt förstår man Nathan.

Kapitlet var väldigt bra! ?

Mintygirl89 Tack för din fina kommentar! Och nu kommer trion, Harrys perspektiv!

Nordanhym Tack för tummarna!


Kapitel 28
Den gyllene kulan

Natten var kall, faktiskt kallare än vanligt för årstiden.
Nog för att decembernätter brukade vara kalla i England, men den här natten var en av den allra kyligaste på flera decennier. Ett tyst klapprande från klövar kämpade sig, likt djuret som bar dem, genom vindens vinande. Rådjursbocken lyfte sitt vackra huvud och spanade in mot skogen, ögonens svarta kristaller mötte mörkret och bocken fortsatte sin tysta vandring. När han fick syn på tältet, som plötsligt tornade upp sig mellan honom och stigen, ryckte han till. Tältet såg lika malplacerat ut som bockens erfarna doftsinne talade om för honom att det var. Stort och sorgligt grått låg det där. Inte ett ljud hördes från dess förtrollade väggar, trots att dess invånare var långt ifrån lågmälda. Förtrollningen var så stark, så korrekt utförd, att inte ens råbocken med sin skarpa hörsel kunde höra hur den unga kvinnan skällde och rumsterade om därinne. Inte heller uppfattade han hur den unge, rödlätte mannen svarade tillbaka minst lika ilsket. Bocken vädrade i luften, lät den rosa tungan fukta den sammetssvarta nosen för att sedan, lika tyst som den kommit, fortsätta sin väg mot nya marker.
Inne i tältet låg Harry Potter och önskade att han också befann sig någon annanstans.




”Ronald Weasley!” Hermiones röst var ilsken. Harry kunde mer höra än se hur hon smällde till Ron i bakhuvudet med Barden Bagges berättelser, boken som hon haft näsan i så många gånger att den snart skulle anta samma utseende som Hogwarts historia.
”Aj…MÅSTE du göra så? Jag VET ju inte vart jag lagt den säger jag ju…”
”Du fick en uppgift, EN!” Hermiones röst bröts när hon drog efter andan för att samla nya krafter. ”Hur tänkte Dumbledore när han gav en drummel som dig något så viktigt att hålla koll på?”
”Men jag säger ju att jag inte… Åh, här låg den ju!”
Harry öppnade ögonen lagom för att se hur Ron triumferande höll upp släckaren mot Hermiones blixtrande ansikte. ”Den var under sängen hela tiden…”
”Du är då alldeles hopplös!” Hermione suckade, men hon hade lugnat ner sig en smula.
”….och alldeles underbar!” sa Ron högt och glatt.
”Schhh!” Hermiones röst var återigen vass och hon hyschade ilsket Ron som såg en smula bedrövad ut över hennes hastiga sinnesförändring. ”Så som du väsnas väcker du snart Harry, och han om någon behöver sova.”
Harry slöt snabbt ögonen. För hans del fick de gärna fortsätta tro att han sov.

Senaste tiden hade den mesta vakna tiden gått åt att lyssna på deras käbbel eller Hermiones förmaningar, ibland nästan påhopp, om Harrys intresse för dödsrelikerna.
”Harry, dödsrelikerna har aldrig existerat! OM de hade gjort det, tror du inte att Dumbledore hade anförtrott dig all information om dem då? Du måste komma tillbaka till verkligheten, Harry. Vi har inte tid att lägga fokus på fel saker, inte nu.”
I början hade Harry sagt emot, tagit strid mot Hermiones orubbliga åsikter. Men desto fler dagar som passerade, desto tystare blev han. Istället befann han sig i sin egen bubbla, en bubbla som fick honom att frånvarande försvinna ibland eller ihärdigt gäspa redan klockan sex på kvällarna. Att Hermione bestämt trodde att det berodde på att Harry sov dåligt på grund av oro för Voldemort bekom honom inte det minsta, tvärtom. Visserligen hade hon rätt – han sov dåligt. Vissa nätter nästan ingenting. Men det var inte ångesten över Voldemort som höll honom vaken.
Harry kunde inte släppa tanken på de tre dödsrelikerna som Xenophilius Lovegood delgett dem den där dagen för en kort tid sedan då de befann sig hemma i Lunas och hennes fars hem.
Ett styng av dåligt samvete högg tag i Harrys hjärta när han kom på sig själv för säkert tionde gången med att tänka betydligt mer på Fläderstaven, Osynlighetsmanteln och Uppståndelsestenen än han tänkte på hur Lunas tillvaro i Azkaban såg ut. Särskilt påmint gjorde sig det dåliga samvetet när Harry för sitt inre såg målningen på honom själv grina från Lunas tak. För Luna var Harry en av hennes absolut närmaste vänner. För honom var hon bara en bekant, någon han värnade om, respekterade och, till och med, tyckte lite synd om. Hur gärna Harry än ville intala sig, kände han inte Luna som en nära vän. Han var dessutom rätt säker på att Ron, Hermione, Ginny och Neville, som också funnits avmålade på Lunas vägg, inte heller gjorde det.

”Harry?” Hermiones försiktiga röst väckte honom ur hans gråmulna tankar. ”Harry, vi skulle behöva röra på oss…”
”Igen?” Harry hörde själv hur dum han lät. Hans hjärna befann sig fortfarande någon helt annanstans och han kunde se hur Hermione gjorde en kraftansträngning för att inte låta irritationen bubbla fram i rösten.
”Ja. Max tre nätter på samma ställe, minns du?”
Utan att vänta på svar stegade hon ut ur tältet. Av hennes fortsatta, nu mer irriterade tonfall att döma så befann sig redan stackars Ron på andra sidan, inom lagom räckhåll för att vara måltavla för hennes frustration.
Harry lät ögonen vila vid tältöppningen några sekunder innan han drog en djup suck och mödosamt reste på sig. Tältsängen knarrade till när den befriades från tyngden av hans kropp.
Ute sken solen för första gången på flera dagar. Det plötsliga ljuset fick platsen de valt att verka lite mindre dyster. Ett spår av klövar i snön fick Harry att tänka på Firenze och han log stilla.
Han hade gjort vad som helst för att få möta kentaurens djupblå blick och se hur hans hovar bestämt skrapade i snön när han höll ett föredrag för dem om stjärnornas förbindelser. Ett par andra, betydligt mörkare ögon fladdrade förbi i Harrys inre synfält och ersatte Firenzes ljusare.
Ellis leende var så äkta, nästan som om hon befann sig rakt framför honom där i den vita snön.
Han mindes hur förtvivlad hon varit den sista gången som de träffades hemma i Kråkboet under Bills och Fleurs bröllop, och hur hon hade bett, ja nästan bönat, om att få följa med. Hur han hade fått avvisa henne, säga nej, även om han aldrig velat säga ja så mycket som då. Hur han, Harry, kände en stark instinkt att beskydda henne, en instinkt som han aldrig känt tidigare, en känsla som både förvirrade och skrämde honom. Visst hade Harry varit förtjust i flickor tidigare. Han kunde utan större ansträngning minnas hur han kämpat för att vara Cho Chang lika värdig som Cedric Diggory varit, men att han under någon av alla de gånger som Cho grät över Cedric i Harrys tröstande, tafatta famn insett att hon aldrig skulle känna hälften så starkt för honom som hon gjorde för Cedric. Och visst var Harry väl medveten om att Ginny Weasleys kinder alltid blev snäppet rödare när han var i närheten. Ginny var söt med sina pigga, ljust bruna ögon och långa, röda hår. Men Harry hade, trots att han verkligen ansträngt sig, aldrig kunnat känna mer för Ginny än vad en äldre bror kände för sin syster.

Elli däremot. Bara tanken på henne fick Harrys hjärta att banka.

Antingen hade han inte varit medveten om det tidigare; deras sista år på slottet hade varit allt annat än lugnt med få tillfällen att reflektera över annat än skolarbete och uppdraget som hela tiden funnits framför dem, eller så hade Harrys känslor för Elli fördubblats efter hans tid ifrån henne. Han var inte redo att erkänna dem för någon, allra minst för sig själv, och därför var det skönt att låta dödsrelikerna vara hans huvudfokus, något rationellt som höll tankarna på Elli borta. Ett tag hade han inte ens vetat om hon var kvar på slottet eller om hon fortfarande var i livet, men tanken hade varit så hemsk att han genast skjutit bort den. Det var då Harry hade kommit att tänka på Marodörkartan, och han kunde skrattat åt sig själv som inte kommit på det tidigare. Nu kunde han se Ellis lilla prick i Gryffindors sovsal varje kväll, och han grubblade över varför hon sov ensam där. Om han ändå kunnat tala med henne, höra vad som stod på. Det hade gått två veckor sedan hennes senaste brev, brev som Hermione inte lät honom svara på.
”Jag saknar henne också, Harry. Men det är alldeles för farligt att föra någon som helst kommunikation med omvärlden just nu. Vi vet ju inte ens om det är hon som skriver, eller hur? Även om det vore det så vet vi inte vem mer som får, eller kanske TAR sig möjlighet att läsa breven, och den risken kan vi inte ta, eller hur?”
Harry visste att Hermione hade rätt, ändå sved det till varje gång han slokörat såg på medan Hermione med sammanbitna läppar lät Ellis ord falla ner i askan som bildades framför dem i snön. Och även om det gjorde ont när Hermione eldade upp breven, så var den smärtan betydligt mer uthärdlig än oron över att det inte kom några brev.
”Det är inte ett dugg konstigt”, försökte Hermione försäkra både honom, Ron och sig själv när de diskuterade ämnet Elli en kväll över den torftiga middagen vid det rangliga campingbordet inne i tältet. ”Dödsätarna har definitivt kontroll på alla ugglor som tar sig in och ut på slottet, OM det ens finns någon möjlighet för ugglorna att ta sig ut alls. Elli är smart, hon skulle aldrig göra något dumdristigt. Eller hur?”
Harry höll med, och innerst inne hoppades han verkligen att Hermione hade rätt. Någonting inom honom sa att hon inte hade det den här gången, en tanke som han bestämt gång på gång sköt åt sidan medan Ron slafsade runt i sin skål med njurkålssoppa så högljutt att Hermione fick ryta till rejält.

Och när Harry låg ensam i sin tältsäng på kvällen, klarvaken trots Hermiones lätta snusanden och Rons ljudliga snarkningar, tänkte han på Elli. Han såg framför sig hur de, bara de två, kunde tala med varandra på riktigt. Tala om hur det var att vara ensam, att vara den som folk viskade och hade synpunkter om. Tala med varandra utan risker och livsfara. Harry mindes sitt och Hermiones besök i Godric’s Hollow i julas, hur nära det varit att Voldemort fått fast honom där och hur Harrys trollstav brutits tvärs av. Men i de syner han såg framför sig bakom sina stängda ögonlock var staven hel igen, ja, det var själva fläderstaven som i dödsrelikernas oslagbara treenighet gjorde honom till den mäktigaste trollkarlen, herre över döden och oåtkomlig för Voldemort. Harry föreställde sig glansen i Ellis mörka ögon när hon förstod att det var Harry som med dödsrelikerna besegrat den onde trollkarlen som påverkat deras liv på ett så fasansfullt sätt. Osynlighetsmanteln, Fläderstaven - och Uppståndelsestenen som Harry var säker på fanns i den lilla kvicken Dumbledore testamenterat till honom. Kvicken som Harry fångade i sin allra första quidditchmatch på Hogwarts. Om den bara ville öppna sig…
Och Harry pressade den lilla gyllene kulan mot sina läppar, kysste den, kände den gäckande ogenomträngliga metallen dölja sina inre hemligheter lika väl som de mörkbruna ögon han hela tiden såg framför sig.

Avis läste högt för mig och Liten, och han somnade till sagan.

Kul att marodörerna är så gulliga mot Quirinus!

Nathan är också gullig. Omhändertagande och omtänksam om sin son!

Snape är däremot inte gullig. Spännande att se om Quirinus kommer att komma undan honom!


Nu får vi se hur sommarlovet blir! Tror att den mystiska kvinnan är ensamstående...