Ingen fara! Tack för att du förklarar!

Vilket fint kapitel! Så roligt att du, Avis Fortunae, får skriva ett gästkapitel åt Elzyii!

Roligt att trion nämns! Och juldagen är mysig på ett visst sätt. Kan inte sätta fingret på vad.

Det är skrivet ur Miriams/Metrimonas perspektiv, eller hur?

I alla fall var det kanonbra! ♥

Jag längtar tills jag skriver några fler kapitel till "Tårar från himlen" så jag kan uppdatera tråden i sommar! (Avis Fortunae vet! ) (Jag vill gärna ha många kapitel i reserv.)

Plus så längtar jag tills jag får semester och kan läsa så mycket jag vill!



<---Ja, varför inte? Om det regnar, vill jag gärna läsa!

Det är inte utan anledning en kompis till mig säger att jag är skrämmande lik Hermione när det gäller böcker! Samt att jag klädde ut mig till Belle från Disneys Skönheten och Odjuret! En av arbetsledarna sa att det passade mig perfekt!




Pojkvännen och jag har pratat om att se "Insidan ut 2" på bio. Så det längtar jag också till.

Nu har jag, äntligen tagit mig tid att läsa kapitlet! Hela kapitlet är fyllt med spänning och i Nevilles fall, ångest. Jag vet inte, men det känns som han har ångest.

”Jag trodde sådana där var snälla…Mormor sa alltid, åh vad ont det gör… Elli, jag ska bli bättre från och med nu, okej? Jag ska strunta i vad Ginny och Virginia säger… Jag ska…”
”Ja, vad ska du göra, Neville?” En välbekant röst hördes bakom oss och vi alla tre vände oss om. Neville höll på att falla omkull och den här gången trodde jag verkligen att han skulle kissa på sig.
Bakom oss stod Virginia Werhell och Ginny Weasley. Båda med vackert, gnistrande hår och fräkniga näsor. Man kunde nästan ta dem för att vara systrar. En ilska blossade upp inom mig vid åsynen av dem båda. Theodore måste ha känt av min sinnesförändring, för han hade återigen gått fram ett steg och stirrade på flickorna framför oss. Jag kunde se i ögonvrån hur Nevilles underläpp darrade.
”Så du vill inte vara med oss längre, Neville?” Virginia tog ett par steg framåt mot Neville. Hon låste fast sin djupblåa blick i hans. Jag kunde se hur han darrade.
”Jag vill inte vara ovän med Elli”, pep Neville. Virginias läppar smalnade.
”Elli har valt det här”, sa hon kort och blängde på mig. ”Du ser ju själv.” Hon gjorde en gest mot Nott. ”Hennes umgänge avgör saken.”
”Tycker du också det, Ginny?” sa jag kallt. ”Att mitt ‘umgänge’ avgör saken?”

Hela delen som är markerad med gul färg, är laddad med elektricitet och det känns som det blir konflikter. Virginia verkar arg och Neville vill inte göra sig osams med Elli! Hur ska det gå?
Får hålla ögonen öppna för nästa kapitel! ♥

Avis Fortunae (ochElzyii och Trezzan, förstås ♥), ingen orsak. Klart jag kommenterar! ♥

Du vet ju att det heter ge och ta?

Vilket underbart kapitel detta var, Elzyii! Och vad roligt att du pratar Avis Fortunae i telefon. Ert samarbete är jättebra.

Ja, vad hände på slutet? Det återstår och se.

Ingen fara! Skolan ska gå före! Ta mig till exempel. Jag uppdaterar inte ens "Tårar från himlen" när det är mycket på jobbet. Visst, jag skriver lite åt gången och skickar ett stycke till Avis Fortunae så hon kan läsa och komma med tips. Det sker när det kliar i fingrarna. Så hon vet att det kan ta lite tid och har en stor dos tålamod.


Så ta god tid på er. Hellre att det tar lång tid, så det blir bra kvalitet.

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge!

Det är ju juni månad nu, så en tanke slog mig att man kan kanske lägga upp saker som hör till sommaren? Det kan vara bilder på solen, blommor, jordgubbar, badbollar, glass, smultron eller något annat som känns somrigt!

Det är valfritt och man får använda vilken färg man vill på lapparna. Hjärtan funkar också bra, för att sprida glädje och kärlek!

Tillan Sato, för hon stöttar mig.

ÅH! Detta kapitel var riktigt läskigt! Hu! Jag ryser! Speciellt som det är en kniv inblandad!

Oh, Metrimona gör entré! Och Malfoy blir arg! Hur ska detta sluta?
Det är bara att hålla ögonen öppna. Spänningen stiger!

Lite tips: (Sorry, men jag kan inte låta bli! )

”Så ni tre, är alltså… vänner”. Mulciber smakade på ordet.

Flytta punkten på insidan av citationstecknen.

”Så ni tre, är alltså… vänner.” Mulciber smakade på ordet.

Skulle vilja ha styckeindelning i sista stycket, så man får chans att andas lite.


sig vänner med en från Gryffindor. Ja, jag vet inte vad ni säger, men för mig låter det… motbjudande.
”För mig också, Mulciber”, sa Alecto och stirrade stint på oss med sina kalla, elaka ögon.
Mulciber skrattade till. Sedan fortsatte han tala.
”Modigt av er att trotsa reglerna på ett sådant häpnadsväckande vis. Att du, miss Jacobsson, tycker om att stå i rampljuset har väl inte gått någon förbi. Men jag trodde att ni andra två var lite mer åt det introverta hållet. Nåväl, låt oss se hur stark er vänskap verkligen är!”
Mulciber slet fram en kniv ur bröstfickan och riktade den mot oss.
”Nej, snälla!” Blaise stirrade på kniven och sedan på Mulciber, som skrattade ett högt, hest skratt. ”Zabini, Zabini. Nu skulle mor din se dig. Sin tappre pojke, darrandes inför ett knivblad som inte ens är avsett för honom.”
Han vände sig mot först mig, och sedan Nott. ”Ni två däremot.”
Han lät knivspetsen dansa över min bröstkorg. ”Här blir det intressantare. Jag har nämligen fått indikationer på att Theodore här har lite svårt att kontrollera sina lustar emellanåt. Låt oss nu se om er vänskap kan komma emellan blodtörsten från det monster han innerst inne är!”
Mulciber kastade sig fram och slet tag i Nott som var snabb, men inte tillräckligt snabb den här gången. Han satt som ett skruvstäd i Mulcibers armar.
Alecto Carrow hade plockat upp kniven som Mulciber tappat när han slängde sig mot Nott.
Hon viftade lite med den framför mig, och med ens förstod jag vad hon tänkte göra. En isande skräck vällde upp inom mig, och för första gången bevittnade jag en glimt av rädsla i Notts ögon.


Han hade precis som jag insett vad de tänkte göra med kniven. Blaise verkade fortfarande inte förstå någonting. Han pendlade mellan att skrika åt dem att släppa oss och att be dem om det. Inte förrän Alecto tog ett steg fram mot mig, slet tag i min handled och rispade till, gick det upp ett ljus för honom. Han stirrade först på blodet, som nu rött och färskt sipprande fram ur såret i min handled, och sedan på Nott.
Nott hade slutit sina ögon, men jag såg hur det ryckte i hela hans kropp.
”Nu ska du få ångra att du någonsin satte din fot här på skolan, Jacobsson.”


I övrigt underbart! Slutet tyder på en cliffhanger!