Älakade vän ♥ Kan inte med ord beskriva vad det betyder för mig att du kommenterar, finns kvar efter alla dessa år. Jag är så tacksam för ditt stöd ♥ Finner inga ord men tusen tack!!

Kapitel 1
Draco memoraid

Det fanns inte något annat att göra.
Det fanns inga hemliga släktingar hon kunde flytta till.
Det fanns inga kompisar hon kunde bo hos så länge, tills allt var över.
Det fanns ingen annan utväg än den som redan var bestämd. Hennes öde låg nu i någon annans händer, hos någon som snart skulle ödelägga det.

Jag slog ihop boken och lutade tungt pannan mot rutan.
Flickan i boken skulle lika gärna kunnat vara jag själv. Bortsett från att flickan i Nätviggens förbannelse bara var en fiktiv figur. Någon som författaren Annie Rosentjärn hade hittat på en tidig sommarmorgon när hon satt med en kopp kaffe i handen och pennan i den andra. Den där flickan satt inte på ett tåg långt, långt hemifrån. Hon hade inte en mamma som var obotligt sjuk, inte på riktigt. Hon befann sig inte heller ensam i ett främmande land, åtminstone nästan främmande. Jag hade besökt England två gånger tidigare. En gång tillsammans med min pappa, och en gång med min mamma för att besöka pappas grav.
Hjärtat skälvde till vid minnet och jag slöt ögonen. Min lilla hand, bara åtta år gammal, som kramade mammas hårt, hårt. Den gula klänningen, min favorit, som pappa köpt under en av sina långa resor som auror runt om i världen. Just den kunde jag minnas var köpt i Algeriet, någon gång under det året som pappa jagade anhängarna till Mörkrets herre. Jag rös vid namnet av de båda.
Jag hade, sedan jag var liten, som så många andra barn fått höra historien om Voldemort och Harry Potter, pojken som överlevde. Löpsedlarna hade spridit sig till Sverige och jag som var en riktig bokmal hade läst allt som jag kommit över. Varenda nyhetsspalt hade jag finkammat. Harry Potter fascinerade mig. Eller snarare hur han överlevt. Voldemort var fruktad och sedd som den ondskefullaste och mäktigaste trollkarl som världen någonsin hade skådat. Dödsätarna, som hans anhängare kallade sig, var precis lika skrämmande. Med sina svarta klädnader och dödskallegrinande masker hade de bidragit till att en stor del utav min släkt på pappas sida dött. Det som hade skrämt mig mest var inte maskerna. Det mest skrämmande var att det kunde vara vem som helst som dolde sig under den. Det hade hela vår familj fått befara när pappa funnit sin egen bror, min farbror, under en. Min pappa hade aldrig kommit över den där händelsen och bara några månader senare så dog han. Jag hade haft svårt att förstå varför han begravdes i England, och inte i Sollentuna där vi bodde. Enligt min mamma hade hans sista önskan varit att få bli begravd i Godric Hollow, och då hade det blivit så. Namnet hade känts väldigt bekant men jag kunde aldrig riktigt sätta fingret på varför.

”Aj!” Jag återvände med ett ryck till verkligheten tack vare en ilande smärta i vänstra handen. Irriterad slet jag den åt mig och såg mig om efter angriparen. Shanti, min vita fjälluggla blängde förebrående på mig med sina stora blåa ögon innan hon gav ifrån sig ett ilsket hoande. Hon verkade inte skämmas ett dugg.
”Vad skulle det där vara bra för?”
Jag gned min hand som nu pryddes med ett litet rött märke.
” Miss Jacobsson!”
En liten kroknäsad trollkarl med små utstickande ögon hade med stor möda
lyckats öppna dörren till min kupé.
”Öh..Ja, det är jag. ”
Jag fick anstränga mig för att få till orden på engelska. Den lilla trollkarlen tittade undrande på mig ett ögonblick, innan han verkade bestämma sig för att inte be mig upprepa mitt svar. Istället log han och viftade med händerna utåt mot korridoren. Fingrarna var långa och krokiga och på ena tummen bar han något som såg ut som en rostig järnring.
”Ni är framme om cirka fem minuter vid er station miss!”
”Ååh…” Jag rodnade lätt när jag tappade orden igen.
”Va.. Vad bra.. Tack så mycket..”
”North road Miss! Fem mil från Wiltshire!”
” Toppen...”
Jag knäppte den svarta väskan och slängde den över axeln.
Shanti, som bestämt sig för att tjuvnypet räckte som straff för den långa tågresan, hoppade snällt in i buren utan att jag behövde muta henne med ugglegodiset som tillsammans med trollstaven trängdes i min ficka.
”Låt mig ta er koffert, Miss. Tack så hemskt mycket!”
Den lilla trollkarlen bugade sig djupt när jag gick förbi honom ut genom den öppna kupén.
”Vad ska ni i Wiltshire och göra, Miss?” Frågade han nyfiket där han småsprang för att kunna hålla jämna steg med kofferten höjd över huvudet.
”Det är inget ställe för en vacker stadsflicka!”
”Jag…” Jag svalde innan jag fortsatte.
”Jag ska bo hos några… avlägsna släktingar till min pappa”
Jag visste inte om jag skulle säga släkt eller bekanta. Familjen Malfoy var inte mina släktingar på riktigt. Pappas andra bror, Troy, var gift med en kvinna vid namn Malissa.
Hon hade två systrar, Bellatrix och Narcissa. Den dagen för två veckor sedan då mamma blev så pass dålig att hon förstod att hon inte skulle klara av att ta hand om oss mer, fick både jag och min lillasyster Miranda flytta. Min syster skulle bo hos mormor och jag hade blivit skickad hit. Mormor hade inte plats för både Miranda och mig i sin lilla stuga på landet. Vi hade inga andra levande släktingar, och mamma hade bestämt sig för att skicka den där ugglan. Jag hade blivit förvånad över att hon kom att tänka på just familjen Malfoy. Mamma hade aldrig nämnt dem tidigare. Jag tror inte ens att hon hade träffat dem. Malissa hade blivit rasande på mamma när hon fick reda på vad mamma hade gjort.
”Vill du fördärva barnet!” hade hon sagt. ”Min syster och hennes familj är den vidrigaste, maktgalnaste trollkarlsfamilj i det där landet! Jag önskar att jag kunde ta hand om henne själv.”
Det önskade jag också. Men mamma var obeveklig.
”Vill du lära dig massor och få chansen till en riktigt bra utbildning, så är Hogwarts det bästa stället jag kan ge dig”, hade hon sagt.
”Du ska bara bo hos Malfoys ett par veckor. Du får försöka stå ut.”
Mina protester hjälpte inte, och Malissas illvrål som hon skickade dagen innan jag skulle åka; ”Hur kan du vara så ansvarslös! Att ens komma på tanken att skicka henne till dem där! Den där familjen skulle dansa av glädje om alla vi hederliga häxor och trollkarlar föll döda ner! Elaka och fulla av svart magi! Jag trodde aldrig att en mor skulle vilja sin egna dotter så illa!” hjälpte inte heller. Så här var jag nu. Ensam, vilsen och ledsen på väg till en familj som enligt min farbrors fru skulle vara ungefär lika trevliga som ett gäng Dementorer.

”Här ska ni av Miss!”
Den lilla trollkarlen stannade så tvärt att jag snubblade över honom och var nära att fara på näsan rakt ner i gatan. En hand högg tag i mig i sista sekund, och med ens stirrade jag in i ett bistert stramt ansikte. Jag rätade snabbt på mig och försökte mig på ett litet leende. Mannen log inte tillbaka. Hans ansiktsuttryck var stramt och han såg bister ut. Det järngråa håret såg ut att vara målat på hans huvud, och trots att det blåste rätt kraftigt ute så rörde sig inte ett enda hårstrå sig från hårfästet. Det såg rätt lustigt ut. Klädnaden han bar var fläckfri och skorna blänkte som ny putsat silver. Jag tyckte att han påminde om Ville Vessla och kunde mycket väl tänka mig honom stående bakom en gardin så bara de långa skorna stack fram. Bakom mig hörde jag tåget börja rulla, och den lilla trollkarlskonduktören som skrek
”Lycka till Miss!” i mullrandet från tågets motor. Jag saknade honom redan.
”God dag Miss Jacobsson.”
Mannens röst var sträng, och jag blev plötsligt väldigt angelägen om att stå rak i ryggen och göra ett gott intryck.
Han räckte fram en ådrig hand och jag tog den försiktigt. Trots att han måste vara minst sjuttio år hade han ett väldigt fast handslag, och när han äntligen släppte min hand gned jag diskret mina ömmande fingrar bakom ryggen.
”Jag heter Mr. Grain och jag har blivit hitskickad av Mr. Malfoy för att eskortera dig till deras hem.
”Så-så bra”
Jag försökte mig på ett leende, väl medveten om att min hand varit hal av svett. Mr. Grain log inte tillbaka. Istället vände han sig om och tog tag i min koffert. Han kontrollerade inte att jag följde efter, han bara antog det. Två svartklädda herrar höll upp dörrarna till en silverfärgad limousin, lika blankpolerad som Mr. Grains skor. Med en sväng på sin trollstav öppnade Mr. Grain bakluckan och lade in kofferten.
”Vänligen ta in djuret” Han gjorde en gest mot Shanti; som förödmjukat burrade upp fjädrarna vid benämningen ”Djuret”; ”Här bak.” Han gjorde ytterligare en gest mot bakluckan.
”Ja Sir.”
Jag tog ett fastare tag om buren och ställde försiktig in den i bilens bagageutrymme.
Med en snabb gest med händerna fick Mr. Grain bakluckan att slå igen.
”Kom med här Miss Jacobsson.”
Shanti hoade sorgset och jag gav henne en ursäktande blick innan Mr. Grain började fösa mig mot framsätet där en av herrarna stod och höll upp dörren.
”Tack”, sa jag och steg in. Han gav mig en snabb nick till svar.
”Har du allting med, Miss Jacobsson?”
Jag nickade.
”Då far vi”
Mr. Grain lät sin blick svepa över den tomma stationen innan han gav instrumentbrädan ett lätt slag med sin trollstav. Plötsligt fick bilen liv och började mullra, och i en oväntad hastighet sköt bilen iväg framåt och jag kunde känna hur magen snörptes ihop.
Jag hade aldrig tyckt särskilt mycket om flyttnycklar.


”Då var vi framme då, Miss Jacobsson”
Mr. Grain gav bilens instrumentbräda ytterligare ett slag med trollstaven, och bilen stannade.
”Varsågod Miss”
En av kostymnissarna höll upp dörren och jag klev ut.
En svag bris av sensommar fläktade mitt ansikte och jag drog in doften av syren i näsborrarna. Mr. Grain tecknade åt mig att följa efter honom och jag löd.
Efter att vi följt den stenbelagda gången som kantades av två höga häckar en liten bit, slutade vägen tvärt. Framför oss tornade en enorm herrgård upp sig i all sin prakt med tinnar och torn. Jag kunde inte se över kanten på häcken, men jag kunde höra ljudet av vatten som porlade på gården innanför. Det bleka skenet från månen kastade en obehaglig skugga över herrgården och fick den att se kuslig ut.
”Den här byggnaden har både öron och ögon, så tala inte för högt och gör inget otyg!”, väste Mr. Grain bakom mig. Sedan trängde han sig förbi och föll på knä vid stentrappan. Han kysste översta trappsteget och upprepade proceduren två gånger medan han mumlade något ohörbart. Jag började känna mig illa till mods och kramade handen kring staven i fickan.
Mr. Grain reste sig plötsligt upp från trappan och vinkade åt oss att följa efter. En utav herrarna hade sin trollstav riktad framåt och fick med små lätta rörelser min koffert och ugglebur att sväva en bit ovanför marken.
Plötsligt blev det stopp igen, denna gången så hastigt att jag höll på att törna rakt in i Mr. Grains välklädda byxbak.
”Vad…?”
Mr. Grain höll upp en ådrig hand i luften och jag tystnade än en gång på hans begäran.
”Mr. Malfoy!”
Mr. Grain fortsatte att stirra upp mot herrgården vars stora tomma fönster i skenet från både månen och herrarnas trollstavar lurade mina ögon att tro att skuggliknande vålnader stirrade ner på oss från fönsterkarmarna. Längs väggen ringlade sig en klätterväxt som var misstänkt lik en Djävulssnara.
”Flickan är eskorterad, Sir”
Ett gnissel hördes och den stora dörren gled långsamt upp.
”Efter dig, Madam”
Mitt sällskap trampade bakom mig, fortfarande med Shanti svävandes i luften, och jag drog ett djupt andetag, tog ett tyst farväl av min frihet och klev över tröskeln som var så hög att jag fick lyfta upp kappan för att inte riskera att fastna.
Jag förväntade mig att hallen skulle vara mörk och sliten, men mina ögon chockades av ett bländande starkt ljus. Ljuskällan visade sig vara en enorm kamin, smidd i form av två ormar med gapande käftar. Mellan ormarna brann en stor brasa. Väggarna var av sten och prydda med ett flertal porträtt. Alla föreställde trollkarlar med ljust, nästan vitt, hår och bleka spetsiga ansikten. Det stod fler fåtöljer i rummet och åtskilliga bokhyllor. Flera av dem var utrustade med skjutdörrar varpå det satt rejäla hänglås. Över ingången till det rum som jag antog måste vara vardagsrummet hängde en enorm grön orm av safirer, slingrande runt någonting som verkade vara en sköld av silver med ett skinande S inristat i mitten.
Även om den var mycket vacker, gav den mig rysningar. Därinne trängdes flera bokhyllor, porträtt och fåtöljer samt ytterligare en brasa. Det fanns inte ett enda spindelnät.
”God kväll mitt herrskap.”
En röst som fick Mr. Grains att låta riktigt trevlig i jämförelse, fick mig att slita blicken från ormen och vända mig om. Från ett tredje rum; som istället för dörr hade en valvöppning kantad av slingrande ormar i silver, kom en lång man gående. Han hade samma vitblonda hår som männen på fotografierna och kalla uttryckslösa gråa ögon. Hans hud var mycket blek och näsan rak och lite spetsig. Mannen var iförd en svart mantel broderad med en liten miniatyr av den stora ormen som hängde på väggen.
”Sir.”
Mr. Grain gjorde en hastig bugning.
Bakom honom kastade sig dem två herrarna som burit på mina saker sig hastigt ner i en bugning som var så djup, att jag kunde svära på att deras långa näsor vidrörde den stora röda mattan. Mannen med de kalla ögonen krökte på läpparna utan ett ord och lät blicken glida vidare mot mig.
”Aha…” Sa han och gjorde en gest med ena armen som för att föra mig närmare.
”Miss Jacobsson.”
Han gjorde en kort paus och iakttog mig med ett litet leende lekande på sina läppar.
”En sån…” Han lät blicken glida över min klädnad ”...ära” avslutade han.
”Har resan gått bra?”
”Ja…Ja tack, Mr... Malfoy?”
”Lucius.”
Han sträckte fram handen och jag tog den tveksamt. Han höll min hand i sin ett ögonblick medan han fortsatte att se på mig med ett ansiktsuttryck som fick mig att rysa.
Sedan rätade han på sig och vände sig mot rummet med silverormarna.
”Ska du inte hälsa, Draco?”
Det stod en pojke lutad mot Gobiljären och iakttog mig. Han var slående lik sin pappa, bortsett från att håret var kortare och klippt i någon slags halvdan hockeyfrilla. Om han inte hade sett så sur ut, så hade han varit riktig snygg.
”Har ledigheten gjort dig oförskämd, Draco?” sa Lucius medan han gjorde en gest åt sin son att komma närmare. Draco krökte läpparna och rörde sig långsamt fram mot oss. Det såg ut som om varje steg var en plåga för honom.
Lucius log igen och vände sig sedan återigen mot mig.
”Om du ursäktar.”
Han gjorde en gest mot pojken, som nu hade stannat vid sin fars sida och riktat blicken någonstans mellan Mr. Grains axel och den enorma målningen av en stor kittel, i vilket det flöt runt någonting som såg misstänkt likt avhuggna armar.
”Draco har tydligen glömt bort hur man uppför sig mot sina gäster. Kanske lite... avhållsamhet skulle göra honom gott.”
Draco gav sin pappa en hastig blick.
”Tyvärr är min fru, Narcissa, bortrest tills imorgon. ”
Han lade armen om Draco, som såg högst ogillande ut.
”Så lilla fröken får nöja sig med mig och Draco tills vidare.”
Shanti gav till ett högt hoande, som för att påminna Lucius om att även hon fanns tillgänglig. Hans ögon smalnade när han fick syn på ugglan.
”Har inte ni talat om för unge Miss Jacobsson att det finns gott om ugglor att låna hos oss, Mr. Grain?”, sa Lucius kallt och fortsatte att iaktta Shanti, som nu flaxade med vingarna i ett försök att ta sig ut, med djup avsmak.
”Jo Mr. Malfoy!”, sa Mr. Grain snabbt. ”Men flickan insisterade på att…”
”Jag reser aldrig utan Shanti. Hon är min vän.”
Min enda vän tänkte jag sorgset och såg på min nu tilltufsade och mycket förorättade uggla, som slutat flaxa och istället vilade sin bedjande blick på mig medans hon klapprade tillgivet med näbben.
”På så vis” sa Lucius.
Jag kunde tydligt höra på varenda stavelse i hans mening hur fånig han tyckte att jag var.
Ilskan vällde upp inom mig, men jag tryckte bestämt ner den.
Det var något med de här människorna som fick mig att känna mig väldigt illa till mods.
Snabbt böjde jag mig ner och grabbade tag i Shantis bur och höll den tätt intill bröstet innan jag så trotsigt jag vågade, såg på Lucius.
”Vi äter middag klockan sju. Prick klockan sju” la han till med en djup betoning på ”Prick.”
”Draco… Var så snäll och visa vår förtjusande lilla gäst sitt rum.”
Med det som slutkläm svepte han förbi och försvann tillbaka in i rummet som han kommit ifrån. De två herrarna bugade sig lätt innan de följde efter.
Mr. Grain gav mig en blick av tyst avsky innan han också stegade iväg åt samma håll.
”Du behöver inte…”
Draco såg inte på mig, än mindre svarade.
Istället viftade han fram två husalfer och pekade på min koffert.
”Bär upp den till rum 12”, sa han kort och alferna lydde kvickt hans order. Utan att ta någon notis om mig klampade han efter alferna uppför trappan. Jag följde efter honom. Jag började känna mig irriterad. Den där Draco var jag inte rädd för.
Jag gissade av hans utseende att döma att han var ungefär i min ålder. Hans tjuriga tystnad tillsammans med den dyra klädnaden han bar, gav intrycket av en stor överlägsen snobb. Blotta närvaron av mig och mitt trassliga, mörkbruna hår och slarvigt knäppta kappa verkade äckla honom så mycket att han inte ville vara i närheten av mig en sekund längre än nödvändigt. Draco stegade fram till den dörr som fanns längst bort i korridoren och sköt upp den med foten. Sedan gick han in och beordrade alferna att släppa ner min koffert vilket de gjorde med en lätt duns, vartefter han vände sig om och såg för första gången ordentligt på mig. Hans blick var kall.
Försiktigt ställde jag ner Shantis bur på det lilla skrivbordet och öppnade burdörren.
Med ett hoande till tack bredde hon ut sina vingar och slog sig ner på min axel, där hon sedan omsorgsfullt började pusta sina fjädrar.
Draco fortsatte att stirra på mig, och jag kände mig mer och mer irriterad.
Skillnaden mellan honom och hans pappa var att honom vågade jag bli arg på.
”Vad stirrar du på?” sa jag på min halvknackiga engelska.
Han svarade inte först, utan fortsatte att glo föraktfullt på mig i några sekunder, som om han avgjorde om det ens var värt ansträngningen att svara.
”Om min pappa får syn på att du har den där ugglan lös…”
”Jag struntar i vad din pappa tycker”, svarade jag kaxigt. Men stöten i magen bevisade motsatsen.
Draco förstod tydligen också att jag ljög, för han log elakt.
”Jaså det gör du…”
”Du avskyr mig verkligen, eller hur?” Jag mötte hans blick i några sekunder innan jag kände mig tvungen att titta bort, för att inte smälla till honom.
Han hade precis den uppsynen hos en unge som alltid fått allt vad den pekat på men ändå aldrig var nöjd.
”Jag gillar inte att ha smutskallar i mitt hus”, sa han kort.
”Smuts..va?” Oförstående såg jag på honom. Hans elaka leende blev ännu bredare.
”Smutskalle, Jacobsson.”
”Och vad tusan är en… Smutskalle för någonting?”
”Det borde väl du veta, det kan inte vara första gången som någon…”
” I mitt land förolämpar vi inte varandra”, svarade jag kyligt. ”Och du kan vara alldeles lugn. Mitt blod är helt rent, om det är de du syftar på”
Dracos leende hade försvunnit.
”Du skulle passa väldigt bra tillsammans med Granger”, spottade han ur sig, vände på klacken och gick.

Här är min första fanfiction.
Hoppas att någon kommer gilla den .
Jag lägger upp ungefär ett kapitel om dagen. Kom gärna med konstruktiv kritik, eller lämna en kommentar om ni bevakar!

Jag älskar att läsa och läser GÄRNA er ff:n tillbaka!

Titel: Draco Memoraid
Kärlek är starkare än döden.
Författare: Elzyii
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 3
Åldersgräns: Kommer att förekomma en hel del otäcka scener.
Beror nog på vad man klarar av.
Pg 13 kanske. Men som sagt, det är ju individuellt och jag varnar alltid om det förekommer erotik/skräck i kapitlen.
Prolog/Handling:
Elli blir tvungen att flytta från Sverige till England.
Där får hon bo hos sin pappas avlägsna släktingar, familjen Malfoy.
Elli trivs inte alls och misstänker snart att allt inte står rätt till.
Efter några tuffa veckor åker hon tillsammans med Draco till sitt första år på Hogwarts samtidigt som Voldemort är på väg tillbaka till makten,starkare än någonsin.
Vänskap ställs på prov som aldrig förr och hur viktigt är Blodsband egentligen?

Historien utspelar sig under Harry Potters sjätte år på Hogwarts.
Och om hur det kunde blivit, om mörkrets herre återfunnit makten
ännu tidigare.
Vi får följa både Elli och Draco i deras kamp mot livet.

Jag kommer följa bokens handling men gjort en del ändringar för att det ska passa min story. Hoppas ni ska tycka om den!




- A broken heart that the world forgot.




Klicka på spoilern för att komma till kapitlen

Kanonbra skrivet. Längtar som alltid efter en fortsättning!!!
Du har magi i dina ord. Och du är nog den enda som får mig att tycka om Snape, inte ens självaste JK lyckades med det!

Jag tycker att du ALLTID slutar när det är som MEST spännande, och det är lite jobbigt! Bra för min otålighet dock XD Du ger mig sådan inspiration ♥ Hoppas verkligen du får en bra resa.

Tack så jättemycket!! Kul att du läser!

Älskar dig så mitt hjärta <2 Tack!!!!!

DU är så FIN!!!! Tack snälla för att du läser, IGEN, trots att det blir en del upprepningar för dig nu. Jag är så glad att vi lärde känna varandra. Önskar att du funnits här för flera år sedan då jag började skriva, för jag hade verkligen älskat och behövt dina härliga kommentarer då! Nåväl, jag får väl njuta nu istället antar jag. Den som väntar på något gott....

Tack för din fantastiska kommentar, som alltid ger en kalla kårar och så mycket GLÄDJE!!!!! Du är en stor inspiration för mig. Så även Trezzan. Jag, jag fick ju mixtra ihop dem lite eftersom jag först skrev DM utifrån bok fem... Så det blev lite som det blev, men det gör sak samma! Tack snälla för att du fortsätter läsa och kommentera, ska inte göra dig besviken!!'

Nytt kapitel på ingång!

Här kommer nästa kapitel! Hoppas att ni ska gilla det, mina älskade vänner. Tack till alla som bevakar! Er Elzyii


Kapitel 2
Ormens boning

Valpens ögon var varmt nötbruna.
Hinnan runt iris bar små spår av gult, och skenet som föll från de dunkla lysrören fick de djupa o-seende ögonen att blänka.
För ett ögonblick såg det ut som om livet kommit tillbaka till det lilla smutsiga byltet. Men valpen förblev stel och orörlig.
Draco svalde och tittade bort. Han tyckte att hundens stora mörka ögon påminde om Ellis. Avery, som hade lagt märke till att Draco verkade illa till mods log vänligt mot pojken. Draco tittade upp på honom och nickade kort. Under den korta stund som de hade haft ögonkontakt hade han fått intrycket av att Avery inte heller trivdes med sällskapet.
Nagini hade precis avslutat sin måltid. Hon lyfte det breda fjälliga huvudet från den mjuka pälsen och snärtade med svansen för att påkalla sin husbondes uppmärksamhet. Voldemort gav henne en blick full av vördnad och svarade henne med ett utdraget väsande. Ormen vajade med den tunga kroppen och sträckte ut sin spetsiga kluvna tungspets och spelade med den. Giftet droppade från de spetsiga huggtänderna och blandade sig med blodet när det med ett melodiskt läte föll ner i valpens uppslitna buk. Dropp, dropp, dropp.
Draco kände hur hans mage drog ihop sig och han knep ihop munnen för att inte kräkas. Averys hand på hans axel gav lite tröst, men inte mycket.
"Nagini.”
Voldemort lockade igen och ormen gled med ett kuttrande ljud över bordet och upp på sin herres axlar.
Han strök henne ömsint längs den fjälliga kroppen medan han började tala.
"Välkomna hit mina vänner."
Ett lågt mumlande hördes runt bordet.
"Jag är mycket tacksam över att få dela den här stunden med er. Faktum är- att jag känner en stor vördnad över att så många kommer hit och ger mig erat fulla förtroende trots åren som gått. Att ett par av er aldrig gav upp hoppet om min existens. Inte ens då i det mörkaste stunder, den kvällen då Harry Potter erövrade titeln som “Pojken som överlevde” glädjer mig. Men...”
Voldemorts ansikte hårdnade och fast hans röst inte var högre än en viskning överröstade den alla andra ljud i rummet.
“Men det fanns också dem som klev åt sidan. De som trodde att jag, Lord Voldemort -den starkaste och mest fruktade trollkarlen genom tiderna- var besegrad av ett spädbarn.”
Voldemort spände sin glödande blick i var och en.
“Det minsta jag kan bejaka er med är att det var oerhört pinsamt. Ni borde...skämmas.”
Ett par av dödsätarna skruvade besvärat på sig. Någon gav till en torr snyftning.
"Herre!" Bellatrix Lestrange, som till sin stora belåtenhet hade blivit tilldelad platsen till vänster om Voldemort, slängde sig fram och fattade hans hand.
"Ni ska veta att ni alltid har haft mitt fulla förtroende! Aldrig att jag tvekat en sekund på er återvändo. Aldrig att jag svikit er..."
Voldemorts vredgade ansiktsdrag slätades ut. Han skrattade.
"Mycket bra, Bellatrix. Jag har alltid haft stora förhoppningar när det gäller dina bedrifter. Du har mitt fulla förtroende."
Bellatrix gav ifrån sig ett tjut av glädje. Hon var så till sig att hon flämtade högt.
På Voldemorts andra sida satt Severus Snape. Ansiktet bar samma färg som stearinljusen som brann längs väggarna och det svarta håret var så flottigt att de lossade ett par strån varje gång Snape rörde vid det. Draco hade gjort flera försök att fånga sin före detta älsklingslärares blick. Men varje gång han försökte avfärdade Snape honom genom att vända sig bort.
"Nå?"
Voldemort såg också på Snape.
"Herre, Fenixorden tänker flytta Harry Potter från hans nuvarande gömställe på lördag vid mörkrets inbrott."
"Lördag...vid mörkrets inbrott", upprepade Voldemort. "Bra, mycket bra. Och den här informationen kommer..."
"Från en mycket säker källa", sa Snape.
"Herre."
Yaxley lutade sig fram och tittade först på Snape och sedan på Voldemort. Allas ansikten vändes mot honom.
"Herre, jag har någonting att påpeka."
"Jasså?" Voldemorts ansikte drog ihop sig lite.
"Och vad skulle det vara, Yaxley?"
"Den där informationen är felaktig, herre."
Yaxley darrade på rösten när han fortsatte:
"Snapes källa har onekligen fel. Enligt Auroren Dawlish ska inte pojken flyttas fören den trettionde, kvällen innan pojken fyller sjutton år."
Snape log. Det var inget vänligt leende.
"Min källa talade om för mig att det finns planer på att lägga ut ett falsk spår- det här måste vara just det. Man har säkert använt en Confundusbesvärjelse för att förvirra Dawlish- det vore inte första gången isånafall. Dawlish är känd för att vara lättlurad."
Yaxley blängde på Snape innan han återigen vände sig mot Voldemort.
"Herre, jag försäkrar er att Dawlish är mycket säker på sin sak. Jag försäkrar att..."
"Det är väl klart att han är säker om han är utsatt för en Confundusbesvärjelse, Yaxley", avbröt Snape.
"Jag försäkrar dig, Yaxley, att Aurorernas huvudkontor inte längre kommer att spela någon roll i beskyddandet av Harry Potter. Fenixorden vet att vi har infiltrerat Ministeriet."
"Herre", fortsatte Yaxley utan att låtsas om att han hört Snape.
"Dawlish tror att en hel grupp av Aurorer kommer att användas för att förflytta pojken."
Voldemort satte upp en stor vit hand och Yaxley tystnade tvärt. Efter en lång blick på Yaxley vände Voldemort blicken åt Snape, vars ansikte fortfarande var utan en enda antydan av känsla.
"Var tänkte det gömma pojken nästa gång?"
"Hemma hos en medlem av fenixorden", sa Snape. "Enligt min källa..."

Hans röst dog bort ur Dracos huvud. Han orkade inte anstränga sig för att försöka förstå vad de talade om längre. Det enda han hade begripit var att Potter skulle dö.
Och kanske inte bara Potter. Han lyfte blicken från sina händer och mötte Jessica Ravens kyliga blå ögon. De var lika tomma som Snapes bortsett från att de bar en glimt av Bellatrixs galenskap. Att hon och Avery var syskon var lika chockerande som att höra Goyle rabbla multiplikationstabellen baklänges. Avery hade varit den enda som visat något annat än förakt mot Draco sen kvällen i Astronomitornet.
Den kvällen Draco lämnade Elli för alltid. Det var fyra månader sen. Sommarlovet hade snart ebbat ut och hon skulle tillsammans med de andra i Dracos årskurs bege sig tillbaka till skolan för att gå sitt sjunde och sista år. Men det skulle bli ett annorlunda skolår.
Det här gången skulle inte Draco följa med.
Men han var inte den enda som inte skulle komma tillbaka till Hogwarts den här hösten. Den nya lagen om registrering av mugglarfödda skulle göra det svårt för smutskallarna att återvända till skolan. Draco gladde sig lite åt Grangers min när hon fick reda på att hon inte fick ta någon examen. Hans skadeglädje dog med ens ut.
Draco hade precis fyllt sjutton. Han hade firat sin födelsedag i samma trista rum där han hade tillbringat de senaste månaderna. Han hade nästan känt sig som Potter, vilket var en mycket otrevlig känsla. Lucius hade inte låtsas om att hans son blivit myndig. Faktiskt hade han inte låtsats om att Draco fanns överhuvudtaget.
Han hade fortsatt att se på Draco med den där nedvärderande blicken som han hade använt sig av sen kvällen då han fick reda på att Draco misslyckats med sitt uppdrag.
Det hade varit den värsta födelsedagen i Dracos liv. Men han hade satt på sig masken och spelat obrydd.
Inte heller när Bellatrix flinande nypt honom i kinderna och fnissat att han började bli riktigt stor hade han gjort en min.
Plötsligt upptäckte Draco till sin fasa att Voldemort hade tystnat. Han hade vänt sitt ormliknande ansikte mot taket där det snurrade runt en stor skugga. Draco blinkade ett par gånger. Det var en kvinna. Hennes ögon var slutna och bröstkorgen hävdes in och ut som om hon var försjunken i djup sömn. När gestaltens ansikte roterade åt hans håll flämtade han till. Den medvetslösa kvinnan var Charity Burbage, en utav de Hogwartslärare som Draco sett på med förakt, näst intill avsky, under sina sex år där. Som om Voldemort läst hans tankar sa han med ett leende på de bleka läpparna:
”Professor Burbage lärde häxor och trollkarlars barn allt om mugglare...att det inte är så olika oss...”
En av dödsätarna spottade på golvet och Bellatrix låtsades kräkas i sin tomma bägare.
Voldemort skrockade och riktade trollstaven mot kvinnan som långsamt snurrade runt ovanför deras huvuden och snärtade snabbt till med den. Charity kom till liv med ett jämrande och började kämpa mot osynliga band som höll henne bunden.
”Severus! Hjälp mig!” bönade hon med knastrig skräckslagen röst.
”Javisst”, sa Snape då hon långsamt gled bort igen.
Dödsätarna skrattade förtjust.
Draco svalde och tittade ner i knäet. Han klarade inte av att se fången i ögonen.
Men han kunde inte undgå att känna hennes blickar när hon gled förbi honom igen. Kanske undrade hon vad han gjorde bland de här människorna. Kanske hade Dumbledore berättat det för henne innan han dog.
”Severus...Jag ber dig...Snälla du...” Professor Burbage hade börjat snyfta.
Draco kunde höra hur hon kämpade mot det som höll henne bunden medan hon bönade sin forntida kollega om hjälp.
”Severus, vad är det som står på?”
”Tyst”, sa Voldemort och Burbages vädjande röst tystnade i en liten snyftning.
” Charity Burbage, som inte nöjde sig med att fördärva och förorena sinnena hos unga och lättpåverkade häxor och trollkarlar i vad hon kallar – utbildningssyfte ska också ha gått ut i media och vanärat sitt eget släkte genom att ha förklarat likheterna mellan mugglare och oss andra. Dessutom”, sa Voldemort och snärtade trollstaven mot Burbages ansikte, ”är hon gift med en smutskalle vid namn Theodore Burbage.”
Voldemort böjde sig fram mot kvinnan. Han var så lång att han utan problem kunde röra vid hennes ansikte trots att han satt ner. ”Jag har hört att ni har två oäktingar till barn tillsammans du och Theodore, stämmer det?”
Professor Burbage bleknade och ett illavarslande leende spred sig över Voldemorts kritvita ansikte.
”Du skulle väl inte tacka nej till att få sätta tänderna i dem som lite extra lön för mödan, Fenrir? ” Sa Voldemort vänd till varulven som blottade tänderna i ett grin.
”Inte det minsta, herre. Jag älskar barn.”
Grårygg slickade sig om läpparna.
”Om man i sanningens andakt kan kalla det för barn...Smutsigt vanärat blod rinner i deras ådror. Men jag tror inte att vår vän Fenrir här är så noga med vad det smakar.”
”Nej!” tjöt Burbage och gjorde ett försök att komma åt sitt trollspö som svävade en halvmeter ovanför hennes huvud.
”Jag ber er snälla, inte Tony och Elisabeth! Snälla rara ni...Severus!”
”Det skulle du tänkt på innan du bestämde dig för att dra skam över våran värld”, sa Voldemort.
”Men jag är inte omöjlig. Voldemort är förlåtande.”
Han gjorde en sväng på sin trollstav och Burbages spö gled fram mot hennes utsträckta armar för att i nästa sekund glida tillbaka igen utom räckhåll för hennes greppande händer.
”Säg mig. Charity, vad vet ni om pojken Potter?”
”Ingenting! Jag svär, han gick inte på mina lektioner...Snälla ni...”
”Du talar bara när jag ställer dig en fråga”, väste Voldemort.
”Mörkrets härskare är förlåtande. Om du ger mig den informationen jag vill ha skonas ett utav dina barn i gentjänst. Eftersom jag känner mig generös idag ska du själv få välja vilket...”
”Nej!” skrev Burbage igen.
”Snälla...inte barnen...Jag gör vad som helst...Snälla ni....”
”Vad vet ni om pojken Potter?”
”Jag har ju talat om det för er! Han var en duktig pojke...En trevlig pojke...Mer än så vet jag inte...Jag talade aldrig med honom!”
”Lögnare”, väste Voldemort.
”Ni befann er tillsammans med Potter på den Läckande kitteln under hans tredje år. Vid den Magiska trekampen under hans fjärde stod ni som en utav arrangörerna. När Potter begav sig iväg till ministeriet för att rädda sin gudfar var det ni som skickade efter förstärkning. Det var under hans femte år. Och förra året var det ingen mindre än du som talade om för Albus Dumbledore om förbindelsen mellan mitt och Potters sinne. Det var du som övertalade Dumbledore att pojken skulle må bra av lektioner i ockumelering. Förnekar du det?”
”Jag...Jag vet inte...” stammade Burbage. Hon hade slutat att kämpa emot sin osynliga angripare.
”Det jag undrar över”, sa Voldemort utan att låtsas om att han hört henne, ”är att du, Charity, påstår att du aldrig pratat med pojken. Och ändå har du funnits i närheten av honom under sex års tid, varav tre av dem under eget initiativ.”
Ingen sa någonting, för det gick inte att ta miste på ursinnet i Voldemorts röst.
För tredje gången hamnade Charity framför Draco som tittade upp och mötte hennes blick. Det rann tårar från ögonen ner i håret på henne. Draco tittade bort.
Burbage öppnade munnen på vid gavel, som om hon ville säga någonting till honom.
Men ett starkt grönt ljus träffade henne i nacken och hon föll med ett brak ner på det blankpolerade bordet.
Draco pressade sig bakåt och stirrade från Professor Burbage till Voldemort som långsamt stoppade trollstaven innanför klädnanden. Draco hade aldrig hört att han uttalade någon förbannelse.
Flera av dödsätarna hade liksom Draco hoppat bakåt i sina stolar. Nu såg de allesammans på Charity Burbages kropp med en blandning av rädsla och avsmak. De visste att det kunde vara deras tur nästa gång. Bellatrix var den som återhämtade sig först. Hon kastade med sitt toviga svarta hår och rullade med ögonen. Sen gav hon upp ett gällt sinnessjukt skrik och föll skrattande ihop över bordet.
Lucius gav sin svägerska en blick av djup avsmak.
“Middag, Nagini”, sa Voldemort mjukt, och den väldiga ormen gled med ett väsande nerför hans axlar och ner på bordet.

OH EN FF:N OM DRACO!!!!!! DEN MÅSTE JAG LÄSA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

*Läser*

JUST....love it

Å ÄNTLIGEN ett nytt kapitel! Det har jag längtat mig blodig efter, och det har Draco också gjort kan jag lova. Vad kan då bli bättre än att det är min fina goa Avis som skriver?!

DU skriver att DU blir inspirerad av MIN ff:n. Pytt säger jag! Det är du som är den grymma av oss två. Jag bara älskar dina miljöbeskrivningar. De är helt fantastiska. Och karaktärerna sen. Det kan inte bli bättre. Jag hatar Umbridge, den äckliga paddan. Så jag relaterar till Anthony. Men well, nu till det underbara kapitlet som jag läst typ sådär 10 ggr.

Jag är så himla glad äver att du läser!! Om jag så bara får dig och Trezzan som bevakar, så gör det mig inget. Jag ska skriva för ER!! Det är samma som den "gamla" 2an, så du kommer nog känna igen ett par kapitel kanske. Hoppas att det inte gör något!!

Tack snälla fina du för de fiiina kommenaterna om min ff:n. Jag blir så himla, himla glad! Du får mig så motiverad!!! TACK, TACK TACK!!!!



Älskade vän.Du vet redan vad du betyder för mig. Tack ♥

Här kommer första kapitlet i Draco Dorminens. Tack till er som vill bevaka. Jag kommer förhoppningsvis inte göra er besvikna.

Kapitel 1
Tillbaka blick


Fenrir Grårygg var en ganska så storvuxen man. Och trots att han var både krum och mager fick hans
tyngd mig att tappa andan. Som om mina flämtande andetag hade gett honom en kick flinade han och pressade sig över min tunna bröstkorg som trycktes ihop som en luftbubbla.
”Nå, hur ska du ha det?” väste han och slungade sin stinkande andedräkt i mitt ansikte.
”Jag har inte tid att diskutera tillagningen av min middag med min middag.” Han gav upp sitt skällande hesa skratt och tryckte sina långa gula naglar mot min strupe. Jag knep ihop ögonen och väntade på att allt skulle ta slut. När trycket med ens släppte från mitt bröst trodde jag först att jag var död. Men sedan hördes en mycket bekant röst alldeles ovanför mitt huvud.
”Är du inte riktigt klok, din byracka!” Bellatrix Lestrange slet bort Grårygg och kastade in honom i väggen. Sedan högg hon tag i hans sargade klädnad och tryckte trollstavsspetsen mot hans degiga haka och väste:
”Ingen får röra den flickan! Hon tillhör Mörkrets herre lika mycket som Potter, och han vill ha henne levande.”
Grårygg morrade dovt till svar och föste undan Bellatrixs trollstav med handen. Sedan reste han sig upp och kastade en ilsken blick på henne. Men han höll sig på behörigt avstånd. Bellatrix knyckte på nacken och vinkade fram tvillingarna Carrow som stått och trampat bakom henne.
”Skynda på. Han har varit där uppe alldeles för länge nu.”
”Draco!” Jag gjorde ett försök att smita förbi men blev infångad av Alecta Carrow; en tjock liten kvinna vars elaka ansiktsuttryck inte alls passade ihop med hennes oförargliga utseende.
”Åh nä, så lätt kommer du inte undan!” Hon nöp mig förtjust i kinden.
”Vart hade du tänkt ta vägen då? Springa och hämta en liten lärare kanske?” Hon fnissade.
”Till sin älskling.”
Leendet på Bellatrixs smala läppar blev bredare för varje bokstav. Hon vände sitt en gång vackra ansikte mot mig.
”Att du fortfarande inte har fattat vad det här rör sig om.”
Hon skrattade till. ”Draco är en av oss.”
”Nej!” Jag kastade mig mot henne men hölls tillbaka av Alecta. ”Ni ljuger!”
”Gör jag?” Bellatrix gjorde till rösten och låtsades snyfta. ”Stackars lilla Eleonora... Vad ledsen hon kommer att bli när hon upptäcker att vi har rätt.”
”Ursäkta, men jag tror att vi borde...” Amycus, den andra tvillingen Carrow, nickade mot trappan och Bellatrix krökte på läpparna.
”Du kan släppa henne.”
Alecta grimaserade och släppte taget om mina armar. Jag trängde mig förbi dem och rusade uppför trappan.


När Draco hade tagit sig uppför alla de hundratals trappstegen som ledde upp till Astronomitornet glänste hans ansikte av svett. Men det var inte av ansträngning han svettades, utan av rädsla.
Dumbledore stod lutad mot muren runt bröstvärnet. Han var blek om kinderna och verkade ha svårt att stå på benen. Draco kunde se att den gamla mannen darrade och det fick honom att repa mod. En våg av övermakt sköljde över Draco och han avväpnade Dumbledore med en snabb handrörelse, plötsligt säkrare på sig själv. Dumbledores trollstav flög i en vid båge och landade framför Dracos fötter. Han skyndade sig att peta den utom räckhåll bakom en pelare. Sedan rätade han på sig och kastade en blick på Dumbledore för att avgöra sin rektors sinnesstämning. Till Dracos besvikelse såg han varken rädd eller särskilt oroad ut. Lugnt iakttog han Draco med ett artigt och nästan lite nyfiket uttryck i de blå ögonen, som till hälften doldes av ett par halvmåneformade glasögon. De satt lite på sniskan och Dumbledore lyfte långsamt upp handen och rättade med en skakig rörelse till dem.
Sedan tittade han återigen på Draco som fortfarande stod med trollstaven höjd över huvudet.
”Godkväll Draco. Jag anade nästan att jag skulle träffa på dig här. Ett sant nöje måste jag medge. Hur står det till?”
”Gaggiga gamla idiot!” Draco gav upp ett gällt osäkert skratt. ”Ni har ingen aning om vad som fört mig hit.” Hans blick föll med ens på de två kvastarna som låg slängda intill muren och han rynkade ogillande på näsan. ”Var är Potter?”
Dumbledore höjde förvånat på ögonbrynen. ”I sin säng förmodar jag. Om inte det är så att dina lakejer har väckt upp hela skolan.”
”Prata inte strunt!” Dracos röst var hes. ”Jag vet att ni lämnade slottet tillsammans! Var är han?”
”Inte här som du ser”, svarade Dumbledore lugnt. ”Men om du inte tror ditt blotta öga får du mer än gärna ta dig en titt.” Han gjorde en svepande gest med handen.
”Men jag förmodar att du inte har speciellt gott om tid?”
Draco svarade inte. Han kastade en blick över axeln och tog sen ett steg framåt.
”Det jag inte riktigt förstår”, fortsatte Dumbledore i samma samtalston som om de diskuterade en exalterande uppsats; ”Är varför du kommer alldeles ensam? Var har du dina medhjälpare?”
”De stötte på några av era vakter. De slåss där nere just nu. Men de kommer nog snart. Jag gick i förväg. Jag... det är nåt jag måste göra.”
”Då så. Det är väl bäst att du gör det då min käre gosse.” sa Dumbledore stilla. ”Låt inte en gammal mans struntprat hindra dig.”
Det blev tyst. Draco fumlade med sin klädnad och kastade ideligen blickar på Dumbledore som om han var rädd för att han plötsligt skulle få för sig att överfalla honom. Halskedjan klingade muntert runt hans hals och Dumbledore fäste sin blick på den.
”Har du verkligen tänk till ordentligt, Draco?”
Draco ryckte till som om Dumbledore gett honom en örfil. Han ilsknade till.
”Vad menar ni med det?”
”Du vet mycket väl vad jag menar, Draco.”
För första gången sen de stötte ihop uppe i tornet såg Dumbledore sorgsen ut.
”Draco, min käre gosse, du är ingen mördare.”
”Hur vet ni det?” sa Draco genast. Hans bleka ögon glödde i skenet från märket som stoltserade uppe i skyn; ännu mer skrämmande än miniatyren som han bar på sin vänstra arm.
”Ni vet inte vad jag har gjort!”
”Att nästan lyckas ta död på sin närmaste vän och förgifta en skock förstaårselever låter inte som något stordåd i mina öron, Draco.” sa Dumbledore. Draco blinkade ett par gånger och slickade sig över dem spruckna läpparna.
”Det var ett misstag.”
Dumbledore nickade sakta.
”Misstag kan vara förövande åtskilliga gånger. Så fatta ett klokt beslut och gör inga flera.”
”Ni ska inte tala om för mig vad jag ska göra!”
Draco riktade trollstaven mot Dumbledores hjärta.
”Ni vet inte vad det här handlar om!”
”Visst vet jag det”, sa Dumbledore. ”Jag vet allt som du gjort och inte gjort det senaste året.”
”Men varför hindrade ni mig inte då?” frågade Draco hånfullt.
”Jag försökte, Draco. Jag gav Proffesor Snape order om att hålla dig under uppsikt.”
”Han har inte följt era order, han har funnits på min sida hela tiden.”
”Naturligtvis var det vad han sa till dig, Draco, men...”
”Han är dubbelagent, din idiot, han jobbar inte för er, det är bara vad ni tror!”
”Draco, vi är nog inte överens på den punkten. Jag råkar faktiskt lita på Professor Snape.”
Draco flinade. ”Då har ni begått ett stort misstag.”
”Det må så vara”, sa Dumbledore milt och log. ”Men jag står fortfarande fast vid mina ord. Jag litar obevekligen på Severus.”
Ett skrik hördes nedanför foten av trappan och Draco snurrade runt. Det lät som om någon föll och hans ansikte vitnade.
”Det verkar som om någon behöver din hjälp, Draco.”
Draco svarade inte. Han stod som förlamad och stirrade utan att blinka mot dörren. Nu lät det som om folk slogs i själva spiraltrappan som ledde upp till dem. Draco ruskade på huvudet och vände sig om igen. Han såg sammanbiten ut. Dumbledore hade också vänt huvudet mot oväsendet. En bekymrad rynka vilade över hans panna. Automatiskt föste han undan det trassliga skägget med högerhanden och smackade med läpparna.
”Hur det här än slutar så har vi ont om tid”, sa han fundersamt. ”Så låt oss tala lite om vilka alternativ du har, Draco.”
”Vad jag har för alternativ?” skrek Draco. ”Jag står här med en trollstav och tänker döda er...”
”Min käre gosse, låt oss vara uppriktiga nu. Om du hade tänkt döda mig hade du gjort det redan när du avväpnat mig och inte låtit dig hindras av vårt lilla samtal.”
”Jag har inga alternativ!” sa Draco, och plötsligt var han lika blek som Dumbledore. ”Jag måste göra det! Han kommer att döda mig! Han kommer att döda Elli.” Som om det avgjorde saken flämtade han till och drog handen genom håret. Det hade börjat regna ute och dropparna föll igenom läckorna i taket och rann nedför hans kinder som stora tårar.
”Jag måste.”
”Du har fortfarande alternativ, Draco.” sa Dumbledore lågt. ”Tänk efter nu.”
”Jag kan inte!” Dracos röst gick upp i falsett och handen som kramade trollstaven darrade så kraftigt att han var nära att tappa den. ”Jag har inget annat val. Jag har redan dödat... Jag kan inte...”
”Kom över på den rätta sidan, Draco. Du är ingen mördare.” De såg på varandra ett ögonblick; den äldre en gång högresta mannen och den taniga rädda pojken.
”Jag måste göra det här.”
”Ännu är ingen större skada skedd”, sa Dumbledore. Du kan skatta dig lycklig över att dina oavsiktliga offer överlevde. Jag kan hjälpa dig, Draco.”
”Nej det kan ni inte”, sa Draco. Hans röst blev inte mer än en viskning.
”Ingen kan hjälpa mig. Han sa att jag måste göra det, annars kommer jag att dö. Jag har inget val.”
En dov åskknall hördes och bägge två lyfte sina ansikten mot himlen ett kort ögonblick.
”Jag har ju kommit såhär långt trots allt”, sa Draco sakta.
”De trodde nog inte att jag skulle överleva så här länge, men det har jag. Och ni är i mitt våld. Det är jag som håller i trollstaven”, hans fingrar kramade lite extra om det oböjbara skaftet. ”Ni är utlämnad till mig på nåd och onåd.”
”Nej, Draco”, sa Dumbledore stillsamt.
”Det är min nåd och onåd som gäller nu, inte tvärtom.”
Draco stirrade på Dumbledore. Sedan öppnade han munnen för att säga något men stängde den igen.
”Gör det inte bara för din egen skull, utan för Ellis, Draco. Hon behöver dig.”
Draco rös till. Långsamt och utan att släppa ögonkontakten med Dumbledore sänkte han staven. Plötsligt dundrade steg uppför trappan, och ett ögonblick senare knuffades Draco ur vägen när fyra gestalter i svarta kåpor sprang in genom dörren och ut på bröstvärnet.

Det hade blivit läckor i taket och för varje trappsteg jag tog mig uppför träffades mitt ansikte av iskalla regndroppar. Hjärtat dunkade så högt att det dånade i mitt huvud och pulsen slog så fort att jag trodde att jag skulle svimma. Precis när jag satte mina fötter på det sista trappsteget knuffades jag åt sidan av fyra gestalter i svarta kåpor.
”Nedra unge att vara i vägen!” hörde jag en utav tvillingarna ropa och jag träffades hårt av en förbannelse i bröstet. Den fick mig att falla åt sidan och helt omtumlad av plågor blev jag liggande på det fuktiga golvet med slutna ögon.
Runt omkring mig surrade ljudet av röster och jag försökte registrera dem. För ett ögonblick snurrade världen till innan den återgick till att bli allt mer stabil igen.
”Draco”, viskade jag och gjorde ett försök att sätta mig upp.
”Dumbledore gick i fällan!” Samma röst som hade kastat förbannelsen på mig jublade. Dumbledore? Jag ruskade förvirrat på huvudet i ett försök att få igång tankeverksamheten. Hade dem verkligen sagt Dumbledore? Men då...
”Bravo Draco, bravo!”
Jag kved till och lyckades kravla mig upp i sittande ställning. Lutad mot väggen tog jag ett par djupa andetag medan jag sökte febrilt efter min trollstav innanför klädnaden.
Framför mig hörde jag Dumbledores röst; lika lugn och respektingivande som alltid. Han förde en konversation med tvillingarna Carrow innan han övergick till att prata med Fenrir Grårygg. Bellatrix verkade hålla låda. Eller var hon inte där? Med ögon som fortfarande skelade försökte jag kika åt det håll som rösterna kom ifrån.
”Men du vet ju hur mycket jag gillar barn, Dumbledore.”
Jag kröp ofrivilligt ihop när jag hörde vad Grårygg sa. Vart fanns Draco? Och Bellatrix?
”Jag måste nog tillstå att det äcklar mig en smula”, hörde jag Dumbledore svara Grårygg. ”Och jag är nog också lite chockad över att Draco bjöd in en sån som du till skolan där han har sina vänner.”
”Det gjorde jag inte!”
Jag hoppade till när jag hörde Dracos röst, full av äckel.
”Jag hade ingen aning om att han skulle komma!”
”Seså, ljug inte nu, Draco.”
Även Bellatrix gjorde entré.
”Vi vet allesammans att du har ett gott öga till byrackan.”
Jag lyckades knipa ihop ögonen så att bilden framför mig blev någorlunda stark. Synen fick mig att tappa andan. Dumbledore halvsatt med ryggen lutad mot muren längst ut på bröstvärnet. Framför honom stod Draco med trollstaven riktad mot Dumbledores bröst. Bredvid honom; två på varje sida stod de fyra dödsätarna som jag hade konfronterats med tidigare. Grårygg dreglade och stirrade som förhäxad på Dumbledores hals där det för honom pulserade saftigt uppfriskande blod. Tvillingarna Carrow stod tätt intill varandra en liten bit bakom Draco och på hans andra sida tillsammans med Grårygg, lite framför de andra, stod Bellatrix.
Hon hade samma uttryck i ansiktet som ett barn på julafton. Och när hon talade var rösten energisk.
”Du är dig lik, Dumby. Bara en massa struntprat.”
Hon fnissade till.
”Jag fattar inte ens varför Mörkrets herre vill se dig död. Men vi ska inte göra honom besviken. Kom igen nu, Draco, sätt igång!” Hon viftade menande med handen åt Draco som hade blivit lika vit i ansiktet som Dumbledore var om skägget.
Då hördes ett brak nerifrån och någon skrek:
”Dem har blockerat trappan! Reducto, REDUCTO!”
”Draco!” Jag kunde höra på Bellatrixs röst att hon hade blivit stressad. ”Vad väntar du på? Gör det nu!”
Men Draco bara stod där. Hans ansikte var en stelnad mask av skräck och han skakade så mycket att han knappt kunde sikta.
”Jag gör det”, morrade Grårygg och tog ett par stapplande steg mot Dumbledore. ”I flera år har jag väntat på att få slita upp...”
”Nej!” röt Bellatrix och Amycus i en mun. Med en blixt av blått ljus slungades varulven med huvudet före in i bröstvärnets mur och vacklade åt sidan med ett rasande vrål.
Jag pressade handflatorna mot min dunkande hjärta för att det inte skulle avslöja mitt gömställe medan jag försiktigt närmade mig. Trollstaven som jag hittat längst in i fodret på min klädnad kramade jag hårt mellan fingrarna.
”Gör det nu Draco, eller flytta dig så att någon av oss kan...” Alecta blev avbruten av att ännu en person kom instormande. Men denne bar ingen förklädnad. Utan att ta någon notis om mig stövlade Severus Snape förbi. Med sin svarta ogenomträngliga blick strikt riktad rakt fram klev han utan att visa minsta spår av förvåning ut på bröstvärnet. Draco stirrade chockat från Dumbledore till Snape. Trollstaven hängde slappt i hans hand och han visade inga tecken på att använda den.
”Snape, vi har ett problem. Pojken verkar inte kunna...” Snape viftade bort Amycus som om han vore en illa tillagad trolldryck.
”Vi måste nog ordna det i hans ställe...”
Snape svarade inte nu heller. Han såg på Dumbledore på samma sätt som man ser på en döende.
”Severus...” Ljudet av Dumbledores bedjande röst fick det att knyta sig i magen på mig och jag fortsatte stapla framåt så snabbt mina ben förmådde. Jag var tvungen att stoppa detta. Det här var osannolikt. Det här hände inte. Det här kunde helt enkelt inte hända.
”Avada kedavra!” En skur av grönt ljus skingrade åskådarna och hela Astronomitornet lyste upp av ett starkt skimmer.
Jag skrek utan att bry mig om att jag gav mig till känna.
Jag skrek utan att ta någon notis om Draco som vände sig om och spärrade upp sina ögon av fasa när han fick se mig komma springande.
”Nej!” Jag kastade mig framåt i ett försök att fånga upp Dumbledores fallande kropp; trots att jag visste att det var omöjligt. Trots att jag visste att det inte tjänade någonting till. Det var för sent. Som en stor trasdocka föll Dumbledore långsamt över bröstvärnet, och ur sikte.
”Nej snälla, nej!” Jag greppade i tomma luften där Dumbledores vänliga ansikte hade befunnit sig ett par sekunder tidigare. Tårarna trängde på i ögonvrån men jag brydde mig inte om dem.
”Skynda er, vi måste iväg!” Snape föste de andra framåt. Alla förutom Draco kastade sig mot utgången. Han verkade ha frusit fast i sin position, med ögonen uppspärrade och munnen formad som ett O.
”Draco, rör på påkarna!”
”Inte så snabbt, Severus.” Remus Lupins röst svävade in genom dörren och Snape stelnade till.
Sedan skedde allt mycket snabbt. Dödsätarna med Snape i spetsen trängde sig förbi Fenixorden och rusade nerför trappan. Fenixorden var inte sena att ta upp jakten och snart skallade ropen av förbannelser nere i slottet.

Draco och jag blev stående som två genomdränkta stenfigurer längst ute på bröstvärnet. Jag stirrade fortfarande efter Dumbledores fallande kropp.
”Elli.” Jag kände hans iskalla händer mot min bara hud och jag snurrade runt.
”Rör mig inte!” tjöt jag och han ryggade tillbaka. Vi bytte plats och utan att jag visste hur det gick till så fann jag mig själv framför honom.
”Säg att det här inte är sant.”
”Fattar du inte?” Dracos röst var lugn. Han slöt ögonen ett ögonblick och mumlade tyst för sig själv:
”Du fattar alltså inte.”
Jag skakade sakta på huvudet, backade ifrån honom.
”Sluta. Du skrämmer mig.”
”Jag är inte den du tror att jag är.”
”Du är ingen mördare!” Jag hörde själv hur desperat jag lät. ”Draco, det här är bara en dröm.
En mardröm. Visst är det så?”
Draco rörde inte en min. Han skakade bara långsamt på huvudet.
”Jag hade fått ett hedersuppdrag av mörkrets herre. Min far bjöd in mig till deras sekt. Utan dem så vore jag ingenting.”
”Du var min vän!” Jag skrek åt honom för att överösta regnet. Sedan sjönk jag ihop i en hög av snyftningar.
”Du är min allra bästa vän. Jag gör vad som helst för dig! Snälla Draco, gör inte såhär.”
Jag gömde ansiktet i händerna och grät. Draco stod tyst framför mig. I sin blöta klädnad såg han väldigt ynklig ut.
”Det här är för ditt bästa.”
”Mitt bästa?” Jag hävde mig upp på fötter igen.
”Kallar du det här för mitt bästa? Vad har du gjort?”
”Lägg dig inte i det här!” sa han ilsket.
”Jag vet vad som är rätt för mig. Du är inte som mig. Vi är alldeles för olika.”
”Och det ger dig rätten att döda folk?” skrek jag till svar.
”Jag hade inget val! Jag försökte berätta det, men jag svor på den obrytbara eden! Jag svor inför mina fäder att om jag skulle yttra ett enda ord om mitt uppdrag för en enda levande själ skulle jag dö. Jag kunde inte...”
En blixt lyste upp himlen och dränkte Dracos röst i en väldig åskknall. Jag slöt mina ögon. Blundade så hårt jag bara kunde och hoppades att allting skulle försvinna.
Att jag skulle vakna upp i min varma himmelssäng, svettig och darrig med en orolig Hermione lutad över mig. Men när jag öppnade ögonen fanns allting kvar. Draco stod fortfarande där.
Hans vitblonda hår låg slickat mot huvudet och de isgrå ögonen bar en glans som jag inte hade sett förut. Han såg nästan galen ut. Trollstaven hängde fortfarande slappt vid hans sida, och för ett ögonblick önskade jag att han skulle rikta den mot mig.
”Du är bättre än såhär. Jag vet det.”
”Förstår du inte?” sa Draco och tittade desperat på mig.
”Jag är tvungen att göra det här.”
”Du är inte tvungen till någonting alls.”
”Jag är ledsen.” Hans röst bröts.
Sakta reste jag mig upp. ”För vadå? För vadå, Draco?"
”Det här!”
Han slet fram sin vänsterarm. Mörkrets märke hånflinade åt mig från hans bleka hud och jag blinkade utan att kunna tro mina ögon.
”Nej. Det stämmer inte. Jag såg din arm tidigare. Du bar inget märke...”
Draco skrattade till. Det lät mer som en snyftning.
”Du kan visst inte skilja på höger och vänster.
Det var ingen konst att blidka dig.”
Han fortsatte att skratta och viftade med armen.
”Jag har haft det här märket ända sedan den kvällen då jag kom hem till Malfoy Manor, sargad och svag. Minns du? Jag är en av dem nu, en av Voldemorts närmaste män. Jag har blivit utvald.”
”Nej.”
Jag stirrade på märket och backade. Marken gungade under fötterna och halsen snörpte ihop sig. Jag fick ingen luft. ”Hur...Hur...”
Jag såg Draco rakt in i ögonen. Han flackade med blicken och jag kunde se; trots att han skickligt försökte dölja det att han var på bristningsgränsen.
”Hur kunde du?”
”Draco!” En mörk mansröst dånade utanför bröstvärnet och jag fick syn på en grupp med dödsätare som allesammans satt grensle över någonting stort och svart.
”Vad håller du på med? Snabba på!”
Draco gav mig en sista blick. Hans ansikte var förvridet av smärta och en liten tår letade sig ut från hans öga och rann stilla nedför hans kind.
”Förlåt”, formade hans läppar innan han gick fram till räcket och svingade sig över det.
”Nej!” tjöt jag och rusade fram.
”Nej Draco! Snälla, kom tillbaka!”
Dödsätarna hånskrattade åt mig. Med en blinkning var de försvunna; susade som ett svart streck över himlen och vidare över den osynliga muren innan dem löstes upp långt bort i fjärran. Inte förrns nu började jag bli medveten om oväsendet. Nerifrån hördes det skrik och ett enfaldigt tjattrande från yrvakna elever. Någon, misstänkt likt Hermione, grät hejdlöst och oljudet av Fred och Georges exploderande Rökbomber letade sig uppför trappan. Men ingenting av det där berörde mig det minsta. Jag tittade åt det håll som Draco hade försvunnit, märkte knappt att jag trampade på något. Utan att egentligen bry mig plockade jag upp föremålet. Det var en konstgjord galleon, identisk med den som jag hittat nere i fängelsehålan. Identisk med den som Dumbledores Arme hade använt föregående år. Dumbledore... När jag med ens insåg sambandet kunde jag inte längre hålla tillbaka det som hölls instängt inom mig och mitt hjärta sprängdes i tusen bitar. Tårarna forsade nerför mina smutsiga kinder och jag hulkade så att jag knappt kunde andas. Jag snubblade till och var nära att falla över en person som ljudlöst kommit smygande bort till mig. Utan att lägga en tanke på att det skulle kunna vara Voldemort själv, föll jag i dennes armar och lutade mig snyftande mot en spetsig axel. En märklig doft av källare och skog nådde mina näsborrar och jag öppnade mina rödgråtna ögon på vid gavel för att ta reda på vem jag kastat mig om halsen på.
”Han är borta”, snyftade jag, utan att veta om jag syftade på Draco eller Dumbledore.
”Jag vet”, svarade Theodore Nott kort.
”Jag såg honom.”
Jag kved till och borrade in ansiktet i Notts halsgrop. Han verkade inte uppskatta min närhet, men gjorde ingen ansats till att skjuta mig ifrån sig. Överrumplat och spänd som en fjäder stod han där och lät mig gråta. Efter en stund la han försiktigt sin ena hand på min axel. Med den andra plockade han upp sin trollstav, riktade spetsen mot himlen och mumlade en besvärjelse. En kaskad av guldskimrande gnistor sköt ut och for upp i skyn, där dem tillsammans omringade dödsätarmärket och bildade ett stort lysande kryss.

...

Dem hade färdats längre än någonsin tidigare.
Draco kände inte igen sig. Han hade aldrig varit såhär långt norrut tidigare. Hans far trampade på en bra bit framför honom, noga med att hålla sig långt borta från sin son. Han hade ju så gott som misslyckats med sitt uppdrag, och en sådan unge var inget att vara stolt över. Dracos mage knöt ihop sig när han såg sin fars långa glänsande hårsvall framför sig på stigen. Han skulle inte vara nådig.
Om bara inte Draco hade varit så blödig. Om han bara inte hade låtit någon ta sig in innanför de murar som hans föräldrar ägnat sexton år åt att bygga. Dracos händer slöt sig om det lilla silverfärgade hjärtat som satt i en kedja runt hans hals. Han måste bli av med det. Måste kapa alla band till det som varit. Han slängde ett ögonkast åt sidan och fick syn på Avery som log uppmuntrade åt honom. Draco nickade kort och bet ihop. Sedan tog han tag med pekfingret runt kedjan och ryckte till. En skarp smärta sköt igenom hans bröst i samma stund som han avlägsnade föremålet. För ett ögonblick vägde han halskedjan i handflatan. Han kunde spegla sig i den. Draco la huvudet lite på sned och betraktade fundersamt sig själv. Han var tvungen att erkänna att han såg sjuk ut. Halsbandet brände till som om det ville påminna honom om något. Han gav ifrån sig ett rop av smärta och slängde det ifrån sig. Skrämd av styrkan hos det till synes oskyldiga smycket trampade han ner det så långt i mossen som det var möjligt, innan han utan att se sig om fortsatte efter de andra. Draco kände sig betydligt bättre till mods när han hade blivit kvitt halsbandet.
Nu var alla band brutna. Nu kunde det nya livet ta sin början.

Det nya kapitlet var helt fantastiskt! Amazing!!! VACKERT BÄST OCH ALLT BRA SOM FINNS. Jag är så glad över att äntligen få läsa en ff:n som denna, älskar också att den är från 5e året då jag inte är nått fan av 3e,4e,5e generationen osv. Tack så mycket!!

GO GO GO!!