Jättespännande kapitel! Oj, Draco har det jobbigt. Något säger mig att det är mycket tanker i hans huvud, samt att han har för mycket last på sina axlar. Snape och Metrimona tänker komma! Nu får vi se hur det ska gå.

Glömde säga att stämningen är väldigt laddad.

Oj!

Låter häftigt!

Jag är så glad för din skull!

Har tagit itu med att renbädda, fast lusten var lika med noll! (Tillan Sato vet.) Nu är sängkläderna i tvättmaskinen och tvättas, så jag kan slappna av!

Sen på kvällen blir det hårtvätt och mys!

Kunde inte ha skrivit det bättre själv!

Ikväll, för då får jag äta godis!

Så var det dags för ännu ett kapitel. Det kan behövas, för där jag bor, har snön kommit tillbaka! Blä! Men då kan man hitta på trevliga saker inomhus!

I förra kapitlet så blev Quirinus sams med Lily igen. Hon ger i sin tur honom rådet att prata med Nathan om de elaka pojkarna från Hufflepuff, men att han ska vänta tills de träffas. Men det dröjer ända till sommarlovet. Quirinus går då till MacGyver, som ger samma förslag. Som om det inte räcker, är Quirinus ängslig över vad pojkarnas mamma är för en person och vad hon gör mot Nathan.

På natten, när rumskamraterna sover, smyger Quirinus ner till uppehållsrummet och skriver för andra gången i dagboken han fick av sin farmor. Han skriver även ett brev till sin pappa, men ångrar sig. Det resulterar till att han slänger meddelandet i eldstaden och låter det brinna upp.

Avis Fortunae ♥



Trezzan ♥


boknörd_, catradora, Elzyii, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥



Detta avsnitt är skrivet ur Nathans synvinkel
________________________________________________________________

Kapitel 66


En kväll såg Nathan in i Quirinus sovrum och suckade. Han längtade så mycket efter sin son, att det värkte i hjärtat och han hade räknat dagarna tills sommarlovet började. En dyster tanke slog honom plötsligt.
”Det blir första sommaren utan Mia”, mumlade han och stängde dörren. ”Och det känns dumt att låta Quirinus åka till mamma, när Eileen och hennes hemske son bor i närheten. Men hur ska det gå, om jag måste jobba på natten? Eller förmiddagen? Jag vill inte lämna honom ensam!” Han ryste när han åter tänkte på vad som hade hänt ett par dagar efter Mias begravning, när sonen hade somnat i badkaret. ”Huvudsaken är att jag upptäckte det i tid”, sa han och gick ner till köket för att koka en kopp te.
Han svängde på staven och lät vattnet koka. Medan han väntade, slog han sig ner vid bordet. Han kunde inte låta bli att tänka hur det var på sommaren, när hustrun levde.
”Vi gjorde utflykter och det var alltid så trevligt”, sa han med ett leende. ”Och vi besökte hennes mamma, vilket också var roligt.” Nathan bet sig i läppen, för ännu en gång tänkte han på den mystiska häxan han hade krockat med och det dåliga samvetet kröp in i honom. ”Mia sa ju till mig i drömmen att jag inte skulle ha skuldkänslor, men jag kan inte låta bli!” Han lutade huvudet i händerna. ”Det har ju knappt gått ett år sedan Mia dog, så en ny kvinna skulle kanske förstöra hennes minne! Och vad skulle Quirinus tycka?”
Han suckade, tog sitt te och värmen spred sig inom honom. När han var klar, försökte han läsa en stund, men bokstäverna hoppade omkring, så han slog igen boken.
”Varför kan det inte vara enkelt?!” utbrast han och strök ilsket undan tårar som rann nerför kinderna. ”Jag skulle vilja veta vem den där boterskan är, men jag har inte sett henne sen vi krockade.” Han stirrade upp i taket, som om det lugnade honom och till slut somnade han.


Allt var förändrat, tyckte Nathan när han såg sig omkring. Han var inte längre i sitt sovrum utan på Sankt Mungos. Det var lite kusligt för inte ett ljud hördes. Nathan frös och drog morgonrocken tätare om sig. Alla rum var tomma och han kände sig illa till mods.
”Nathan!” ropade någon plötsligt. Nathan blev förbryllad. Vem visste att han var här? Det kunde inte varit Mia, för det lät som en manlig röst.
”Nathan!” ropade personen igen.
Med viss tvekan vände Nathan sig om och förvåningen sköljde över honom som en våg. Där stod hans far, Eric Quirrell, med ett vänligt leende.
”Pappa?” viskade Nathan förvånat. ”Är… är det verkligen du?” ”Ja.” Erics grå ögon lyste av glädje och han sträckte ut armarna.
Utan att tveka, gick Nathan fram mot honom och lät sig omfamnas.
”Jag har saknat dig”, viskade han med en gråtklump i halsen. ”Och jag har tänkt på dig och familjen varenda dag”, sa Eric och strök honom över ryggen.
”Jag är ledsen att jag inte kunde hjälpa dig vid explosionen”, mumlade Nathan. ”Jag…”
”Du hade inte kunnat göra något”, avbröt fadern vänligt men bestämt. ”De andra trollkarlarna och häxorna gjorde allt de kunde”, tillade han. ”Men det är inte därför jag är här. Jag har följt dig och ser att du är bekymrad, sedan Mia dog.”
Nathan suckade djupt.
”Det är så förvirrande”, sa han dystert. ”Ända sedan hon somnade in, har jag känt mig väldigt ensam. Quirinus är ju på Hogwarts och han är lika vilsen som jag. Men det är inte det enda som gör mig osäker.” Med viss tvekan berättade han om den märkliga kvinnan han hade krockat med. ”Hon är annorlunda på något sätt”, sa han. ”Och även om Mia sa till mig att jag inte ska ha skuldkänslor, får jag dåligt samvete!” Han lutade huvudet i händerna medan tårarna rann nerför kinderna. ”Och jag vet inte vad Quirinus kommer att säga.” ”Din fru har alldeles rätt”, sa Eric och lade en tröstande arm om hans axlar. ”Du bör inte vara ensam och om du möter kärleken igen, ska du ta chansen.” Han log uppmuntrande. ”Om du börjar träffa den här kvinnan, ska du vara ärlig mot Quirinus. Vem vet? Han vill att du ska vara lycklig och han skulle nog bli glad att få sällskap, när du är på sjukhuset.” Nathan strök undan tårarna och log tacksamt mot sin far. ”Hoppas du har rätt”, sa han. ”Du får se vad framtiden bjuder på.” Erics grå ögon glimmade vänligt. ”Jag och Mia kommer att vägleda dig, så du får alla råd och all hjälp du behöver”, tillade han.
Han reste sig sedan upp och genom ett trollslag, var han borta.


Nathan vaknade med ett ryck och såg sig omkring i sitt eget sovrum. Han kände sig lite dyster, för han hade velat prata lite mer med sin far. Med en suck slängde han av sig täcket och gick till köket för att dricka lite vatten. Väl där nere lät han den kalla drycken rinna nerför strupen, medan tankarna malde på.
”Både pappa och Mia säger att jag inte ska ha dåligt samvete för att jag tänker på kvinnan jag krockade med. Men frågan är som sagt vad Quirinus ska tycka. Han kan inte glömma Mia, så i värsta fall kanske han blir arg på mig.” Nathan suckade och tog ännu en klunk vatten. ”Jag får prata med mamma när jag känner mig redo. Nu när jag tänker efter, så har jag inte sett boterskan på länge. Och vem är hon? Hon såg ju så bekant ut.” Han ställde ifrån sig glaset och gick tillbaka till sovrummet.
Efter några minuter somnade han. Vad han inte visste, var att Eric och Mia stod och betraktade honom med varsitt medlidsamma leende.
____________________________________________________________


Nathan har det mycket svårt. Inte bara för att han är ensam i det stora huset, utan också för att han inte kan glömma den mystiska boterskan som han krockade med i kapitel 59. Det ger honom skuldkänslor då han varken kan, eller vill, glömma Mia.



Under natten drömmer han om sin pappa, som kommer med bra råd. När Nathan vaknar, vet han att han inte är redo att prata med sin mamma om den mystiska kvinnan riktigt än. Vi får se hur det går.

Tack till Avis Fortunae, som kommit med tips! ♥

Nu kommer det bli en paus på obestämd tid. Som jag skrev sist, är det mycket på teatern, så det gör att jag låter berättelsen ”vila”. Men oroa er inte. När jag har tid, kommer jag skriva fler kapitel så det finns i reserv. (Under tiden kan de som vill, läsa/läsa om ”Quirrells första år på Hogwarts” och/eller ”Vandalen på ridskolan”.)

Tack! Du med!

När jag gick från jobbet på stadshuset, jublade jag, för semestern har äntligen börjat!