Jag är en ny bevakare!
Läser mest ff:n där Draco är med, men måste väl prova något nytt. Intressant handling! Jättespännande att du bara har med egna karaktärer. Du gör verkligen berättelsen till din egen, och sånt är väldigt häftigt tycker jag.

Du skriver på ett bra och fängslande sätt. Kanon bra, verkligen.

Tack vad underbara ni är allihopa,
nu är jag genast på bättre humör!! ♥
*Tugga lite på Trezzan*
Och ja glina2 det visste jag faktiskt!
Häftigt, jag hade kysst det kapitlet (a)

Här kommer det iallafall, inte så välskrivet men ni
vet ju varför.
Hoppas de ska bli spännande iallafa,, ni är bara bäst!
Kram ♥33

Kapitel 27
Tappa inte förnuftet

Draco såg sig omkring i rummet.
Han hade varit nästan helt säker på att någon hade stått och stirrat på honom,
vilket var omöjligt om personen i fråga (som med säkerhet inte ens existerade) inte kunde gå genom väggar. Han hade hittat rummet av en ren slump. Det var faktiskt som om det kommit till honom som en hjälpande hand när han som mest behövde det.
Det hade bara gått lite över en månad in på terminen och han hade redan hittat det perfekta gömstället.
Draco kunde inte undgå att känna sig väldigt stolt över sig själv. Han kunde bra mycket mer än vad alla de där andra pappskallarna han gick i samma årskurs som kunde tillsammans.
Men trots att han kände en illvillig glädje när han tänkte på att han kanske inte skulle misslyckas trots allt, så kunde han inte släppa den där krypande känslan om att vara iakttagen.
”Hallå?” Hans ord ekade tillbaka mot honom i det runda cirkelformade rummet och han höjde irriterat på ögonbrynen.
Lät han verkligen sådär fånig?
Han skakade på huvudet åt sig själv och fortsatte att omsorgsfullt paketera in föremålet som han höll i ett försiktigt grepp med hjälp av en frånstötande handduk.
I helgen skulle skolan på sin första Hogsmeade utflykt… Han skulle helt enkelt inte kunna få ett bättre tillfälle.
Snabbt knöt han ihop det mellanstora paketet med ett slitstarkt snöre och placerade det sedan försiktigt på golvet innan han kastade sig ner på mage för att studera det från en annan vinkel.
Jodå, han hade täckt över allting bra.
Nu fanns det inte en chans att fel person skulle röra vid det. Bara den som paketet var avsett för.
Fast han med alla sina viljestyrkor försökte ignorera det så fick han en obehaglig känsla i maggropen som talade om för honom att han gjorde något som egentligen var väldigt fel.
”Skärp dig!” väste han till sig själv och snurrade över på rygg och såg ilsket upp i det höga taket där en rad med strypsnaror var placerade. ”Var inte en sådan mes!”
Han suckade och satte sig tvärt upp och lade huvudet i händerna.
Han hade ju kommit på den perfekta planen för att slutföra de uppdrag som han svurit sina föräldrar att han skulle klara, bara några dagar till så skulle det vara klart och han, Draco, skulle bli hyllad som ingen annan blivit tidigare.
Konstigt nog fick den tanken inte honom att må bättre, bara sämre.
Han behövde prata med någon, han höll ju på att bli helt sentimental!
Draco reste sig tvärt upp och borstade av dammet som etsat sig fast på hans klädnad.
Bara hans far blev stolt över honom… Då var det värt det, det var värt allt.
Eller var de det?
Förstrött såg han ut genom fönstret där det tidiga oktober regnet öste ner utanför.
Var det verkligen värt att göra såhär, bara för att se sin far bli stolt?
”Ja det är det”, svarade han halvhögt sig själv och gnuggade den dimmiga rutan med knytnäven.
”Skärp dig nu, annars kan du lika väl börja i Hufflepuff.”
Han suckade åt sig själv och var väldigt glad över att han var helt ensam i rummet och stegade fram till knytet på marken och plockade upp det.
Förstrött såg han på det i några sekunder, kände ett hastigt illamående och stoppade snabbt in det innanför klädnaden och gick på darriga ben mot dörren.
Han lutade sig mot den, lyssnade.
När ingenting hördes öppnade han den försiktigt och kikade ut för att vara helt säker på att
inte bli påkommen.
Han drog en hög suck av lättnad över att se korridoren lika ödslig som när han
gick in, och skyndade sig att gå ut och omsorgsfullt stänga dörren, som genast försvann i tomma intet som om den aldrig funnits där, efter sig.
Föraktfullt kastade han en blick på gobelängen av Barnabas den barnslige som med ett koncentrerat uttryck i det pojkaktiga ansiktet försökte få de två trollen som tjurigt stod med sina håriga armar i kors över bröstet iförda små skära trikåkjolar att ta några danssteg när han gick förbi.
”Har du inget bättre för dig va!” sa Draco ilsket och gav Gobiljären med det små rörliga figurerna en hård knuff.
Ett av trollen tappade balansen i sin klumpiga piruett som Barnabas äntligen fått honom att göra och nu såg han förolämpat efter Draco med sina vävda blåa ögon medan trollen ilsket hötte med sina tjocka träklubbor och grymtade fula ord.
Draco insåg plötsligt hur mycket det liknade Crabbe och Goyle, och med den roande tanken i huvudet behöll han ett elakt flin i ansiktet ända tills han steg in i Slytherins sällskapsrum och såg vem som satt där i en av de mjuka gröna fåtöljerna och väntade på honom.

”Hej Draco”, kvittrade Pansy och blinkade åt honom genom sina kladdiga ögonfransar.
”Vart har du hållit hus? Jag har väntat på dig!” Hon skuttade ner från fåtöljen och
blockerade vägen för honom med sin kraftiga överkropp.
”Pansy, jag är faktiskt väldigt trött…”
”Draco, var inte sån där nu!” Hon skrattade och visade en rad av gula tänder och ett grönt tandsmycke i form av en liten orm som stirrade rakt på Draco med sina gula ögon av satin.
”Nej allvarligt, jag orkar inte.” Han knuffade till henne i ett försök att komma förbi men eftersom hon var betydligt starkare än honom så förblev hon orubblig.
”Draco, vi är helt ensamma här”, sa Pansy lågt och hennes ögon glittrade ikapp med den lilla ormen.
”Nu kan vi äntligen få lite tid med varandra…” Hon fnissade och trutade med läpparna mot honom, ställde sig alldeles intill hans kropp.
”Nej jag har faktiskt inte tid!” fräste Draco och backade undan ifrån henne. ”Vi ses imorgon.”
Och med de orden sprang han uppför trappan medan Pansy sårat såg efter honom
med ögonen fulla av ilskna tårar.

Dagen för besöket i Hogsmeade var verkligen korrekt tajmat.
Solen sken från den klarblåa himlen och luften var kylig och frisk mot elevernas ansikten som alla
ivrigt väntade på att Argus Filch skulle pricka av dem på sin lista så att de kunde få vandra in i den
välbesökta byn.
Jag gav Filch ett litet leende som han besvarade genom att blänga surt på mig och ruska på huvudet så att den degiga hakan dallrade innan han tog emot mitt intyg, synade det kritiskt och slarvigt bockade för mitt namn med sin fjäderpenna.
Jag och Hermione, som stått framför mig i kön, steg åt sidan för att vänta på Harry och Ron som båda två febrilt letade efter sina tillståndsblanketrar i klädnadens innerfoder.
Ginny kom fram till oss i sällskap med Luna som dagen till ära bar senapsgula strumpbyxor till sin svarta och blåa skolklädnad.
”Hej Luna”, sa Hermione ansträngt och pressade fram ett leende som mest liknade en grimas,
”Hur är det med dig?”
”Bra”, svarade hon entonigt och stirrade med sin drömmande blick på Hermiones haka, ”Jag måste verkligen köpa nya tuggbensstavar, dammråttorna har ätit upp allihop.”
”Ähum, vad är…” Började Hermione osäkert men blev avbruten av Harry och Ron som äntligen lyckats ta sig förbi Filch och nu kom springande bort till oss.
”Ska vi gå?” flämtade Ron och höll sig om magen, ”Han höll aldrig på att släppa förbi oss, han fick för sig att våra blanketter var förfalskade… Sätt fart nu innan han ångrar sig!”

Vi gjorde ett första besök på Godisbaronen som var Hogsmeades populäraste affär.
Det vimlade av folk där inne och det tog flera minuter att ta sig fram till alla hyllorna vilket inte gjorde mig någonting överhuvudtaget, då hann jag ta en ordentlig titt på allt.
Fred och George hade verkligen haft rätt när de sa att Godisbaronen i Hogsmeade var ännu mäktigare än den som fanns i Diagongränden.
Lådor med alla läckerheter du kan tänka dig fanns staplade från golv till tak och
det fanns stora frysdiskar med rubriker som Karameller som håller-För alltid och en liten ugn i miniatyr där kopior av Chokladdraken jag köpt till Draco vandrade omkring och fnyste ut små kaskader av eld medan de kastade övervakande blickar på de små vita chokladäggen som låg här och där i små bon gjorda av mörk choklad.
”Titta så söta!” utbrast Ginny pipigt och gick fram för att få sig en närmare titt på de små drakarna. ”Undrar vad en sådan där kostar?”
”Vad realistiska det är”, sa Hermione imponerat och böjde sig ner för att syna en av drakarna på nära håll, ”Riktigt proffsigt gjort!”
”Synd att det är så dyra”, sa Ginny sorgset efter att ha tagit sig en närmare titt på prislappen, ”Annars hade jag velat ha en uppe i min sovsal.”
”Du kan få en av mig”, sa jag och log mot Ginny som förvånat vände sig om mot mig, ”Jag har en som jag egentligen köpte åt Draco”, jag ryckte på axlarna, ” men du kan få den istället om du vill.”
”Ja tack snälla!” sa Ginny lyckligt och strålade ikapp med solen utanför det stora fönstret, ”Åå vad du är snäll!”
”Är ni klara?” Ron och Harry kom fram till oss, Ron lätt vinglande under tyngden av den enorma hög av godis som han höll i armarna.
Hermione rynkade genast ogillande på pannan. ”Ron, har du verkligen råd med allt det där?” Hon pekade på hans godis som nu täckte hela disken. ”Det ser ut att bli väldigt mycket…”
”Äsh håll klaffen, Hermione!” svarade Ron surt och rotade i sin penningpung efter en Galleon,
”Jag har sparat hela sommaren för det här… Har du en Galleon, Harry?”
Harry räckte honom utan protester en Galleon ur sin egen ficka vart efter han betalde sitt egna godis.
Hermione skakade ogillande på huvudet och gav mig och Ginny en Vad-var-det-jag-sa blick och lade sedan försiktigt fram sina mintkarameller på disken.
Jag betalade min godispåse efter henne och Ginny som inte hade köpt något väntade snällt innan
hon följde med mig ut ur butiken.
Det var skönt att komma ifrån trängseln inne i Godisbaronen och solen värmde skönt våra nackar
där vi strövade runt i byn och kikade in i skyltfönstren.
Efter ett mycket lyckat besök inne på Zonkos affär för skämtartiklar och med betydligt lättare penningpåsar bestämde vi oss för att gå in till byns populäraste pub, Tre kvastar.
Där inne var det mycket ljust och trevligt, och honungsölen som jag köpt från rekommendation av både Harry, Ginny och Hermione smakade ljuvligt och jag fick verkligen lägga band på mig
för att inte svepa hela glaset i ett enda nafs.
Tillochmed Ron verkade tina upp en smula och efter sitt tredje glas började han tillochmed bli riktigt
trevlig mot mig medan Hermione blev mer och mer irriterad.
”Vem av er är det som är Elli?” en lång smal flicka med mörkt tjockt hår uppsatt i en hästsvans
hade kommit fram till bordet där vi satt.
Hennes ansiktsuttryck var stelt och blicken såg ut att vara långt borta.
”Ööh…?” Sa Harry frågande och stirrade på flickan som stint stirrade tillbaka utan att ta
någon ögonkontakt.
”Katie, det är ju vi det vet du vä…”
”Det är jag”, svarade jag snabbt med en blick på Harry som tystnade tvärt och förvånat såg tillbaka på mig.
”Jag har fått i uppdrag att överlämna det här till dig”, svarade hon och tog handen innanför klädnaden och tog fram ett mellanstort väl inslaget paket.
”Oj, Jasså”, svarade jag och tog förvånat emot det. ”Från vem då?”
”Det är en överraskning.” svarade Katie uttryckslöst och med blicken tomt framför sig.
”Använd det väl vill jag hälsa.”
Hon vände sig om och försvann tillbaka in i mängden och lämnade
oss alla som stora frågetecken.

Kapitel 26
Sanna dina ord

Kapitel 26
Sanna dina ord

Ormen slingrade sig långsamt över den nötta mattan och lämnade ett brett
märke efter sig på det dammiga förslitna trägolvet.
Skuggorna från de maskerade personerna som nu stod samlade i en stor ring inuti den lilla stugan som en gång i tiden hade tillhört trädgårdsmästaren Frank Bryce, backade några steg för att ge plats åt odjuret som sakta ålade sig över golvet. Ormen gled fram till en blek högrest gestalt som stod i ringens mitt. Med ett nöjt väsande rullade reptilen ihop sig framför fötterna på dem bleka mannen.
Mannen böjde sig framåt och strök djuret lätt över huvudet med ett kritvit pekfinger, och ormen slöt sina ögon. Den såg nöjd ut.
Lord Voldemort rätade på sig och drog ihop sina mycket smala läppar i ett leende som skulle få
även den tappraste att falla i anda, vartefter han långsamt tog några steg framåt in i ringen.
”Lucius Malfoy”, befallde han med en röst som påminde mer om ormens väsande än som en mans, ”Kom hit.”
En av personerna lösgjorde sig ur ringen och stegade fram till Voldemort. Han sjönk ner på knä och kysste fållan på Voldemorts klädnad. ”Åh Herre… Det är mig en stor ära…”
” Hur går det för din son, Lucius?” avbröt Voldemort och tog tag i mannens ansikte och slet av honom masken.
Lucius stirrade skrämt upp på sin herre, obenägen att först ta till orda.
Men efter ett par sekunders spänd tystnad svarade han med en röst som skakade lite:
”Bara bra, Herre… Bara bra…”
Han försökte återigen kyssa Voldemorts klädnad men blev tillbakahållen av en hand lika benig och vit som dess fingrar.
”Du vill inte ha mig till fiende, Lucius”, sa Voldemort betonande och fingrade försiktigt på
Lucius ansikte.
”Om Draco inte kommer slutföra sitt uppdrag är det du som får stå till svars för det.”
”Han kommer klara det!” svarade Lucius hastigt och skrämt.
”Draco är redan på god väg… Han vet vad som ska göras, han kommer inte göra dig besviken herre.”
”Det får vi hoppas”. Voldemort släppte Lucius, som föll ihop framför honom.
”Jag måste medge att hans relation till den där flicka får mig att känna en viss oro.”
”Han och den där smutsiga blodsförädaren har ingen relation överhuvudtaget, herre!” svarade Lucius tvärt och kravlade sig upp på fötter medan han såg in i Voldemorts röda springor till ögon.
”Draco tyckte aldrig om henne, Herre. Och om det skulle behövas så svär jag vid mitt blod att
se till så att hon röjs ur vägen.”
”Jag tar dina ord på största allvar, Lucius”, svarade Voldemort långsamt och fortsatte att se sin underordnande i ögonen, tillfredsställd över att det gav honom ett stort obehag.
”Jag ger dig mitt förtroende den här gången men med högsta tvivel. Låt mig inte bli besviken igen.”
”Självklart inte herre”, flämtade Lucius och hans röst var full av lättnad.
”Tack för den här chansen, herre… Tack… Jag ska inte låta dig bli besviken igen.”
Han reste sig upp och bugade sig djupt innan han återgick till sin plats i cirkeln mellan sin fru och hennes syster, Bellatrix. Hon gav honom ett ogillande ögonkast och sa sedan vänd mot Voldemort:
”Herre! Åh, Herre. Jag har en ide.” Hon skyndade sig att krypa fram och även hon kyssa hans klädnad.
”En ide hur du kan få pojken Potter ur vägen. Snorvalpen Draco kan säkert
hjälpa till…Å mästare!” Hon var så upphetsad att hon nästan inte kunde hålla sig.
Narcissa grep sin make om armen och såg med viss oro på sin syster vars ansikte fått en ännu sjukligare glöd än vanligt. Voldemort svepte fram och grep Bellatrix om halsen med sin ena hand, vart efter han med sin väsande stämma sa:
”Nå låt höra då, Bellatrix…Vad har du för plan åt mig?”

”Det har kommit upp! Titta Dennis… Nu kan jag köpa allt det där
åt dig som jag berättat om!”
Colin Creevey, en kortvuxen femteårselev med råttfärgat lockigt hår och stora framtänder vände sig ivrigt till sin yngre bror Dennis.
”Ja! Pipsnurfor och råttfräkar och syrliga puffar och…”
”Äsh flytta på dig!” fräste Ron och knuffade pojkarna åt sidan för att själv kunna
ta sig en titt på anslaget som var uppsatt på Gryffindors anslagstavla.
”Schas!” sa han irriterat och viftade med händerna åt ett par andraårselever som andlöst stod och läste framför honom, ”Ni får inte gå dit ändå… Harry kolla in det här!”
Harry masade sig fram till Ron med en urskuldande blick på Colin och Dennis.
”Hogsmeade!” Utbrast Ron och log från öra till öra. ”De var på tiden…”
”Verkligen”, instämde Harry och kisade för att kunna läsa den lilla texten.
”Det är nu till helgen va?”
”Ja”, svarade Ron och tog en tugga av kycklingbenet som han knyckt nere vid middagen.
”Ja det ser så ut… Söndag.”
”Söndag?” sa Harry förvånat och rynkade pannan.
”Vi brukar väl aldrig besöka Hogsmeade på söndagarna?”
”Huvudsaken är att vi får åka dit!” svarade Ron nonchalant och schasade upp en liten rödlätt flicka som inte kunde vara mer än elva år gammal från sin favoritfåtölj närmast brasan.
”Ska vi fråga Hermione om hon vill gå med oss?” Ron lutade sig tillbaka i fåtöljen och blundade.
”Och Elli”, svarade Harry snabbt utan att se Ron i ögonen. ”Hon vill säkert också följa med.”
”Äh, hon kan väl gå med Draco”, sa Ron och gjorde till rösten.
”Han är ju så snäll och gullig!”
”Lägg av”, sa Harry. ”Det är väl inte så farligt.”
”Inte så farligt?” Ron höjde på ögonbrynen och tog en till tugga av kycklingen.
”Harry, hon umgås med vår största fiende, alltså så kan vi inte lita på henne!”
”Äsch lägg av nu”, svarade Harry bestämt och iakttog Seamus och Dean som kom krypande in genom porträtt hålet med en stor låda mellan sig. Lådan kväkte högljutt.
”Ingen aning”, sa Ron och kastade en ointresserad blick på dem innan han fortsatte;
” Tänk själv på att allt vi säger till henne går direkt till lilla Malfoy. Vill vi att han ska veta allting som vi säger eller gör?”
”Det tror inte jag”, sa Harry som nu började känna sig irriterad.
”Jag tror faktiskt inte att hon pratar om oss med honom. Hon sa till mig att..”
”Sådär säger du bara för att du tycker att hon är snygg!” utropade Ron hånfullt och slängde sitt halvätna kycklingben in i elden, ”Du tycker att hon är...”
”Är vadå?” frågade Hermione som precis kom in klättrande genom porträtthålet.
”Ingenting”, svarade Harry snabbt och gav Ron en blick som tydligt talade om vad som skulle hända om han avslöjade något.
”Vi diskuterar bara lite.”
”Jo du, jag hör det”, svarade hon och snörpte ogillande på munnen.
”Ron, varför var du inte i korridorerna?
Det är din tur att patrullera ikväll men nu fick jag lov att ta ditt pass!”
”Så trå…trå…kigt då”, svarade Ron och försökte hålla tillbaka en gäspning men misslyckades.
”Jisses vad jag är trött. Harry, vad är klockan?”
”Fem över åtta”, svarade Harry och synade sitt armbandsur.
”Öhm…Vart är Elli?”
”Ååå… Hon skulle gå en sväng med Draco”, sa Hermione besvärat utan att se på honom.
”Hon kommer säkert tillbaka snart.”
”Vad var det jag sa”, utbrast Ron triumferande och slog med knytnäven i bordet,
”Jag sa ju att hon inte går att lita på! Umgås med Slytherin elever… Malfoy dessutom!”
”Struntprat!” fräste Hermione och blängde ilsket på Ron över kanten på sin bok Forntida runor åk sex som hon precis tagit fram ur väskan.
”Du är bara så avundsjuk Ron.”
Hon skakade på huvudet åt Harry.
”Och så fruktansvärt omogen!”
”Avundsjuk? På vadå? Att jag inte får springa runt och hångla upp Malfoy i
vartenda hörn på skolan va? Det var de fånigaste jag hört!”
Ron var så upprörd att spottet flög ur munnen på honom och träffade Hermione, som äcklat ryggade tillbaka, rakt i ansiktet.
”Avundsjuk!”
”För sista gången Ronald!” sa Hermione och reste sig upp ur fåtöljen med boken höjd över huvudet, som om hon övervägde att dra till den i skallen på honom,
”Elli hånglar inte med Draco, de är bara vänner!”
”Vad gulligt, du har börjat kalla honom för Draco nu också! Ni kanske också är kompisar nu, va? Vilket gulligt litet gäng… Om du har tur kanske du kan få byta till Slytherin!”
Harry höll verkligen med om att Ron var barnslig och klandrade inte Hermione ett dugg
när hon med all kraft smällde till Ron med sin tomma handflata över kinden innan hon med tårar i ögonen av ilska vände på klacken och marscherade upp till flickornas sovsalar med flera par ögon förskräckt stirrandes efter sig.

”Det måste vara väldigt fint här på Vintern, va?” sa jag och tittade ut över det stora landskapet
som glittrade i höstens alla färger.
”Jag gillar inte vintern”, svarade Draco snabbt och kastade iväg en sten som med ett litet
plopp träffade sjöns svarta yta och sjönk ner till bottnen.
”Du gillar ju ingenting du”, svarade jag med ett skratt och strök mitt mörka hår bakom öronen.
”Inte sommar, inte vintern, inte skolan, inte sommarlov…” Jag skakade på huvudet åt honom.
”Finns det någonting du inte ogillar så mycket?”
”Kanske det”, sa han och ryckte på axlarna,
”Det finns någonting jag gillar väldigt mycket, men vad det är kommer jag inte tala om för dig.”
”Varför inte det?” sa jag oförstående och lade huvudet på sned.
”Jag trodde vi berättade allt för varandra, Draco!” sa jag med spelad besvikelse och knuffade till honom lite. Han flinade till svar och såg på mig och det var någonting i hans blick som med ens gjorde mig orolig. Den var okontaktbar, långt borta på något vis.
”Draco”, sa jag försiktigt och flyttade mig lite närmare honom, ”Tror du på änglar?”
”Nej”, svarade han och tog tag i ännu en sten, gjorde sig beredd för att kasta.
”Varför inte det?”
”Mina föräldrar har sagt att är man död så är man, och det låter väl ganska logiskt.”
”Jag tror iallafall att min pappa är en ängel”, sa jag och såg tyst upp mot himlen som hade övergått till en vacker mörkblå färg med stjärnor som tindrade likt små diamanter långt, långt borta någonstans i fjärran land.
”Är man död så är man väl död!” svarade han irriterat och lutade sig mot trädet.
”Det finns ingenting efter döden.”
”Så kan man ju inte tänka.”
Jag skakade på huvudet och fortsatte att se upp i det oändliga, fast besluten vid att fortsätta tro att min älskade pappa fanns där uppe någonstans och tittade tillbaka ner på mig.
”Det är bara knäppgökar som tror på sådant där.”
Draco skakade misstroget på huvudet och tittade ointresserat upp i mörkret.
”Eller vi som vågar tro på någonting”, svarade jag honom bestämt.
”Om man inte tror på något, hur ska man då orka kämpa?”
Vi lät tystnaden efter mina ord falla in ett par sekunder, han såg ut över sjön med en blick som
inte avslöjade någonting utav det han tänkte.
”Draco, du vet att jag bryr mig om dig”, sa jag tyst och tog tag i hans hand med en känsla av att det var viktigt att säga just dem orden.
”Vad som än händer, så glöm inte bort det.”
Jag tryckte hans fingrar mellan mina innan jag släppte honom och vände mig om för att gå tillbaka upp mot slottet, utan att vara medveten om hans gråa ögon som följde mig, fulla av något jag aldrig kunde tyda. Om jag bara hade vetat.

Du är för go du!!! Du är nog DUBBEL QUUEN isf!! Jag lääängtar så efter fortsättningen, är riktigt riktigt nyfiken på vad som komma skall! Så...ett litet kapitel kan man väl inom de närmsta dagara? ;*

Du är inte tjatig, du är urgo!
Tack vad snäll du är ♥ Har man ADHD så tror folk att man är dum i huvudet, men det är man inte! ♥

Aww samma till dig, Hermione!
Vilken tur att du läser min ffs, hihi om nån är dum mot dig så gör jag samma sak!

Åh Tack så mycket underbara kvinna!♥♥♥
Detsamma till dig, tacktacktack!
Ja det är synd om honom...Och värre lär det bli!
TACK!!!! ♥33

Tack vad underbara nu är!!!
TACK♥ Hoppas ni fortsätter läsa, annars så får jag ju inte skriva... BEVAKAR ERA OCKSÅ! ♥
Ja det skulle jag vilja bli :* ♥

Nu kommer ett nytt kapitel,
lite slarvigt skrivet men ska skärpa mig
Imorgon åker jag till NewYork(USH) och kommer hem om en vecka, ska försöka skriva massor då och har ja internett kommer jag lägga upp det.
Men ifall att de inte går, så ni vet ifall jag blir lite inaktiv.
Hoppas ni gillar detta iaf, nu kommer LUNA!
Kram ♥


Kapitel 15
Korridortrubbel


Kapitel 15
Korridortrubbel

Det blodröda tågets vissla ljöd för andra gången. Elever knuffades för att komma fram först i kön för att få dem bästa platserna, och föräldrar försökte bära fram sina förstaårselever till tåget för att dem skulle få en plats överhuvudtaget.
En storvuxen kvinna med brunt krusigt hår och röda kinder kom springande
med en liten späd flicka i handen. Flickans blekröda råttsvansar trummade rytmiskt mot hennes smala nacke när hon sprang, och hennes förväntansfulla ansiktsuttryck fick de stora framtänderna att framhävas ännu tydligare. I ett hårt grepp höll hon en liten bur där en vettskrämd raggig liten uggla klamrade sig fast medan den utstötte skräckslagna hoanden.
”Vänta vänta! Min lilla Melanie ska med!”
Den tjocka kvinnan kastade sig på tågets konduktör som klivit ut på perrongen för att vissla en sista gång. Hon drog honom så hårt i armen att han höll på att fara på näsan i betonggolvet.
”Tåget ska inte avgå ännu! Min lilla Melanie ska med!”
”Tåget avgår om precis en minut, frun”, sa konduktören irriterat och vred sig ur hennes grepp.
”Om ni bara ser till att er dotter intar sin plats i ledet och väntar på sin tur…”
”Kom.” Draco hade redan börjat dra sin koffert mot den kö som snabbt bildats utanför en av tågets dörrar. ”Så slipper vi stå här bland alla smutskallar…”
”Jag har faktiskt inget emot mugglarfödda!” fräste jag och gick ikapp honom.
”Det är ingen skillnad på dem och oss!”
Om Draco svarade eller inte vet jag inte, för precis då ljöd visslan för sista gången och dörrarna slogs upp. Eleverna välde in i tåget och jag snurrade förvirrat runt på stället, fick syn på Dracos ljusa kalufs en bit fram och trängde mig ditåt. Han var fortfarande ensam, tack och lov där han surt stod och knuffade småungar till höger och vänster för att själv komma framåt i kön.
Jag rynkade ogillande på näsan, insåg att det var Draco det handlade om och ignorerade det hela.
Istället försökte jag behålla min plats i kön vilket visade sig vara en kamp på liv och död. Här gällde djungelns lag och jag fick ta emot flera armbågar. Förstaårseleverna stod skrämt ihop tryckta mot varandra i små klungor, och jag gav en liten pojke med lockigt brunt hår min plats och skyndade sen att haka på honom in i tåget. Alla verkade veta precis vart dem skulle ta vägen. Till och med majoriteten av förstaårseleverna verkade målmedvetna där de skyndade förbi mig med huvuden som knappt nådde mig till axel. Jag sträckte på mig och spanade efter Draco, tyckte jag såg en skymt av vitblont och började småspringa åt det hållet för att i nästa sekund krocka med något stort och runt som kom kutande från det motsatta hållet.
”Åhoahjj!”
Det smällde till och jag studsade bort från objektet och krockade in i väggen med huvudet före, tappade uggleburen som rullade iväg i gången med ett fasligt skramlande som förstärktes av Shantis panikslagna hoanden.
”Ååååååååå förlåt!” Det som jag hade kolliderat med reste sig upp och blev till en han.
En knubbigt rund pojke med mörkt hår och oroliga ögon stod framför mig med en sprucken läpp och en tjock padda i handen.
”Det var Trevor… Han rymmer ibland…”
Pojken kramade sin padda så våldsamt att ögonen höll på att lämna sina hålor på den.
”Fy på dig, Trevor!”
”Trevor…” Jag antog att det var namnet på djuret. Efter sommaren hos Malfoys hade min engelska blivit bra mycket bättre men den hade fortfarande sina brister.
Jag log ansträngt mot honom. Stackars kille!
En ganska kort flicka med blont långt hår och lätt utstående ögon räckte mig Shanti, som fortfarande hoade upprört.
”Ååh, tack så mycket…”
”Det var inte så svårt.” Flickan glodde på mig och öppnade munnen lite.
Jag försökte att inte fästa blicken på spenatbladet som satt fast mellan hennes framtänder och pressade fram ett till leende.
”Jag heter Luna”, sa hon svävande och kliade sig i örat. ”Och det där är Neville”, lade hon till och fäste sin simmiga blick på den runda pojken.
Neville log glädjestrålande mot mig, fortfarande med ett alldeles för hårt grepp om paddan som nu börjat anta en mystisk blålila färg.
”Jaha….Öh…Har ni sett..”
”Draco gick åt det hållet.” Luna pekade med ett långt krokigt finger, vars varenda centimeter täcktes av jordnötsringar.
”Men om jag var du skulle jag inte gå dit. Slytherinare är inte alltid så trevliga.” avslutade hon och fick något drömmande i blicken.
”Åtminstone inte om man inte gillar att få höra lite elaka saker, det kan faktiskt vara riktigt roligt ibland.”
”Öh… Tack.” Jag undrade men kände inte för att stifta någon närmare bekantskap med flickan genom att fråga hur hon visste att jag var här med Draco. Jag tog Shantis bur i ena handen och kofferten i den andra.
”Tack så mycket för hjälpen.” Jag vände mig om, gick ett par steg…
”Vänta!” Nevilles runda ansikte dök upp framför mig, något svajande eftersom tåget just satt av i rörelse. ”Din trollstav!”
”Tack.” Jag tog emot den, rodnade återigen över min klumpighet, åt hur mycket jag redan skämt ut mig, och åt hur mycket mer det skulle bli om jag fortsatte att stå kvar.
”Nu måste jag verkligen…”
”Du kan sitta med oss om du vill!” avbröt Neville.
”Vi har massor med plats i vår kupé!”
”Tack Neville… öh, men jag har lovat Draco...”
”Men han sitter ju i prefektvagnen!” sa Neville snabbt. ”Där får inte du sitta.”
”Prefektvagnen?”
”Vagnen där alla som blivit utnämnda till prefekter sitter! Vi har massor av plats i vår vagn, kom!”
”Han har inte sagt något om någon prefekt till mig”, flåsade jag när Neville halvt släpade mig efter sig genom korridorerna med Luna skuttandes framför.
Neville valde att inte svara, istället slet han upp dörren till något som visade sig vara
en kupé full av gängliga tonårspojkar (Ursäkta!) och vidare till nästa som var helt tom på folk.
Luna hoppade upp på ett av sätena och kröp sen fram till platsen närmast fönstret där hon satte sig tillrätta. Neville slog sig ner bredvid henne och pekade mot platsen mitt emot.
”Sätt dig!”
Fortfarande utan att riktigt veta vad som hänt eller varför satte jag mig och placerade Shantis bur på sätet bredvid. Hon burrade ilsket upp fjädrarna och vände baken till när jag försökte klappa henne.
Neville hade rest sig upp igen och slängde upp min koffert på hyllan ovanför där det redan låg två stycken, en vanlig stor svart och en skrikande gulorange med rörliga bilder på.
”Jösses!” sa Neville när han satt sig ner igen. ”Vi vet ju inte ens vad du heter!”
”Åh, förlåt mig. ”Jag sträckte fram handen.
”Elli.”
”Elli…” Neville smackade med tungan. ”Vilket ovanligt namn.”
”Jag är från Sverige.”
”Sverige?” Lunas röst klingade till borta från hörnet.
”Har ni fortfarande massor med Snorkackor där?”
”Snorkackor?” Ekade jag.
”Skrynkelhornade Snorkackor.” Luna spände blicken i mig.
”Har ni det? Då kanske du vill läsa min pappas reportage om dem?
Han har hållit på i flera veckor med den här artikeln; hon viftade med en tidning som hon höll uppochner i högra handen, ”Jag tror verkligen att du skulle gilla det här, den har blivit riktigt populär.
”Tack så mycket Luna”, sa jag matt och tog emot tidningen som hon sträckte över till mig.
”Vad intressant…”
”Pappa är en mycket storslagen reporter.” Hon spärrade upp sina utstående ögon i ren upphetsning. ”Han tjänar nästan lika bra på den här artikeln som den han skrev i vintras om Harry Potter.”
Jag vred och vände på tidningen som ståtade med massor av märkliga rubriker såsom "Är Mr Fudge en svartalfsapa och Få bort dina fläckar med drakspillning, allt blir svart istället för brunt."
”Vilken spännande artikel. ” Jag sköt tillbaka tidningen till Luna som såg lätt besviken ut.
”Men jag tror inte att vi har några… Öh, Snorkacklande…”
”Snorkackor.”
”Javisst, Snorkackor, i Sverige. Inte längre i alla fall.”
”Vad synd.” Luna kliade sig på hakan.
”Men då kanske ni har Gryffeltandade mastodonter? Vänta lite…”
Hon rotade i en liten lila väska prydd med korkar och jag kastade en blick på Neville som såg förvirrad ut medan jag bad en tyst bön om att Draco snart skulle dyka upp.
”Här! Läs den här… Pappa tycker det är väldigt viktigt att alla blir informerade.”
Hon kastade över ännu en tidning av Hört&Sett till mig.
”Du kan också ta en”, Hon slängde en till Neville som tappade den på golvet.
”Pappa vet verkligen hur man tar sig an faror som ingen vill låtsas om!”
Hon var så upphetsad att ögonen återigen höll på att tränga sig ut ur sina hålor.
”Pappa brukar alltid säga…”
Men vad Lunas pappa alltid brukade säga fick vi aldrig veta, för plötsligt slogs kupédörren upp med en smäll och tre personer varav en var så lång att han fick ducka för att inte slå den rödlätta skallen i taket, uppenbarade sig i dörren.
”Ni kan aldrig gissa vem som blivit prefekt för Slytherin!”
Ron stönade och sjönk ner på ett ledigt säte med ögonen hårt slutna.
”Näääeh vem?” sa Neville skrämt. ”Snape?”
”Malfoy!” suckade Ron. ”Nu kommer han bli ännu värre än tidigare. Det enda positiva är att vi kan göra livet lika surt för hans kompisar som han kommer göra för våra.”
”Är det sant?” Då hade jag rätt fast jag bara gissade!”
Neville studsade upp och ner i sin iver över att få avslöja sin nyhet.
”Vadå?” muttrade Ron fortfarande med ögonen hårt slutna.
Det rann en dregeldroppe nerför munnen på honom.
”Att han blivit Prefekt! Det var ju nått jag bara sa för att få dig att sitta med oss, Elli!”
”Elli?”
Plötsligt vändes tre par ögon mot mig och Hermione slog händerna för munnen.
”Hej! Vad roligt!” Hon slet bort händerna igen och log glädjestrålande mot mig.
”Jag visste inte att du kände Neville och… Luna!”
”Det gör jag inte heller, men…”
”Har du rymt från Malfoy?” Harrys gröna ögon glittrade illvilligt mot mig och han lyfte försiktigt bort Shantis bur så att han kunde sätta sig. ”Jag tyckte väl att han såg ovanligt sur ut.”
”Är du med Malfoy?!” Neville gjorde stora ögon. ”Oj…”
”Med Malfoy?” Ron blängde misstänksamt mot mig. ”Vadå med Malfoy?”
”Ron!” Hermione gav honom en minst lika dräpande blick. ”Låt henne vara!”
Hon gav mig ännu ett leende och satte sig med en besvärad blick på Luna, mittemot mig.
”Jag tror att han letade efter dig, han såg inte glad ut…”
”Vart är han nu?” Jag gjorde en ansats att resa mig, men Harrys mening stoppade mig.
”Han sitter i en av Slytherinvagnarna tillsammans med Pansy Parkinsson och några andra Slytherin elever.
”Jasså” Jag lutade mig tillbaka.
”Då kan han gott sitta där.”
Hermione log igen och trampade Ron på foten.
”AAJ… Vad i…”
”Vad kul att du ska börja på Hogwarts, Elli”, sa Hermione besvärat medan hon stirrade på Luna, som nu börjat läsa sin tidning uppochner igen medan hon nynnade högt för sig själv.
”Jag hoppas du kommer tycka om skolan.”
”Varför bor du hos Malfoy?” frågade Ron barskt. ”Vem bor frivilligt hos dem?”
”Min mamma är sjuk, därför”, svarade jag kort och tvingade ner klumpen i halsen.
”Jag flyttar tillbaka så fort hon blir frisk.”
För det måste hon bli, tänkte jag desperat.
”Men varför hos Malfoys?” Ron slog ut med armarna. ”De är ju värre än pesten.”
”Draco är min vän”, sa jag bestämt. ”Han är okej.”
”Okej?! Han är ju fullkomligt… AAJ, Hermione! Du gillar ju inte heller honom…”
”Jag känner honom inte”, invände hon snabbt.
”Han kanske är…öh…annorlunda när han är med…” Hon nickade mot mig.
”Fast jag vet inte”, la hon till nervöst. ”Jag känner honom inte alls…”
”Jag känner honom.” muttrade Ron medan han gned sin arm. ”Och så mycket kan jag säga att han är det äckligaste vidrigaste lilla krypet som finns på Hogwarts, han är till och med värre än Snape.”
”Någon som är hungrig?” sa Harry högt.
”Jag tror att Matvagen är på väg hitåt.”

Det här är en historia om två unga människors livsöden. Två unga vars hjärtan gick isär i samma stund som Lord Voldemort återvände till makten. Det här är en historia om vanmakt, svek och saknad. Om glädje, kärlek och hjältemod. Det här är berättelsen om Elli och Draco.
Draco dormiens nunquam titillandus


Titel: Draco dormiens
Författare: Elzyii
Språk: Svenska.
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 3
Åldersgräns: PG13 för vissa kapitel.
Prolog/Handling:
Det här är en fristående fortsättning på Draco Memoraid. Fristående innebär att den ska ses som en egen fanfiction och kan läsas utan att man läst DM. Berättelsen utspelar sig i höjd med bok sju.



Här har ni alla kapitlen listade
så ni slipper leta efter dem! Jag läser gärna era fanfiction, extra gärna om Draco är med

Spännande! Jag är ny bevakare
Eller ny & ny, men varit oaktiv ett tag.

Har precis sträckläst hela, och WOW, du gjorde mig inte besviken den saken är säker! Jag har aldrig varit redigt intresserad av att läsa 3e generationen, tycker sällan att de får någon riktig personlighet. Men WOW igen, du överraskar mig verkligen!
Jag är ju hopplöst kär i Draco, men han son är väl helt okej också antar jag

Jag älskar ff:n som är lite "bad", och den här var riktigt, riktigt bra. Välskriven, spännande, dramatisk.. Allt vad jag vill ha av en ff:n helt enkelt.

"Scorpius klev på tåget och höll utkik efter sin bäste vän Albus, medan han försökte hitta en tom kupé. "Här borta, Scorpius!" hördes en röst. Det var Albus som stod vid öppningen av en kupé och vinkade. Scorpius log och sprang genast fram till honom, slängde sina armar runt halsen och kramade honom hårt. "Okej", skrattade Albus. "Det räcker nu, du kväver mig." Scorpius släppte taget och skrattade han också. "Det är så himla kul att se dig igen! Hur är det? Har du haft en bra sommar?" frågade Scorpius. "Du skulle bara veta", sa Albus. "Vi går in och sätter oss så kan jag berätta." De gick in i kupén och satte sig mittemot varandra. "Okej, så veckan efter du åkte hem", började Albus. Scorpius hade varit hemma hos Albus under de två första veckorna av lovet så han förstod precis när han menade. "Kommer du ihåg Max? Max Copperfield?" Scorpius nickade. Han hade aldrig träffat henne men Albus berättade i våras att han hade haft kvarsittning ihop med en tjej han blev förtjust i. Max var en blivande sjätteårselev från Gryffindor. Så mycket visste Scorpius än så länge. "Hon skrev till mig", fortsatte Albus och tittade ner för att dölja sitt generade ansiktsuttryck. "Sen dess har vi brevväxlat hela sommaren. Och nu vill hon börja ses mer i skolan." Det blev en kort paus. Scorpius var glad för sin väns skull men något kändes inte rätt. "Vet du?" sa Albus och tittade upp. "Jag tror hon gillar mig." "Var det därför du inte svarade på vissa brev från mig?" sa Scorpius. "Förlåt för det. Du vet, jag läste dem och jag ville svara, men du vet. Det blev lite mycket." Scorpius visste inte hur han skulle ta det. Han var glad att Albus hade träffat någon, men själv kände han sig lite bortprioriterad. "Jag förstår", sa Scorpius och nickade.

Bara den här inledningen på första kapitlet är underbar! Du lyckas med något jag aldrig lyckades med. Du kan få till en bra och spännande början utan att ha för mycket beskrivningar. Man kastas in i handlingen direkt, och det gör att läsningen blir intressant från första stund!

Max är en väldigt spännande karaktär! Jag gillar henne skarpt och vill gärna se MER av henne! Såå gulligt att Albus fick fjärilar i magen i början där, dog lite. Föreställer mig att hon är supersnygg!



...Fast han ska helst vara med Scorpi såklart. Dog lite när Albus kom upp full i sovsalen, och att de brukar sova tillsammans. Och då ska vi inte tala om kapitlet innan, med Albus och Max... GJORDE dem det??! Jag bara måste få VETA MER NU NU NU NU!!! Hatar verkligen cliffhangers.... so.... Kapitel...?


OMG SÅG PRECIS ATT DET KOMMIT ETT NYTT KAPITEL! NU är kvällen räddad! *LÄSER*

Tack Avis, Gik och Snooky, för att ni vill läsa och bevaka. Här kommer nästa kapitel!

Kapitel 3
Diagonggränden

De följande dagarna som kom virvlade förbi som i en tjock ogenomtränglig dimma.
Jag tillbringade all min tid uppe på rummet, och gick bara ner när Draco eller någon av husalferna kom upp för att hämta mig, det vill säga vid måltiderna.
Jag blev förvånad över att Narcissa och Lucius lät mig vara ifred. Narcissa gav mig bara sitt vanliga kalla leende, böt några ord med mig för att sedan rikta sin uppmärksamhet åt något annat. Det var oftast mot sin son eller make, men ibland hände det att hon hade väninnor på besök. En av dem tyckte jag särskilt illa om. Hon hade svart, spretigt år, blekt ansikte och ögon så fulla av galenskap att de såg ut som att de skulle tränga sig ur sina hålor. Ändå kunde jag tänka mig att hon en gång varit mycket vacker. Varje gång som hon kom och hälsade på blev jag strängt tillsagd av Narcissa att hålla mig på mitt rum.
Lucius syntes knappt till alls. Han uppenbarade sig bara som hastigast vid frukosten och sen ibland lagom till middagen. Han verkade tröttare och tröttare, men leendet på de smala läpparna blev större och större, som om han visste att något bra väntade honom.
Draco visade stötte jag inte heller ihop med och jag gissade att han också tillbringade större delen av dagen på sitt rum. Under måltiderna satt han tyst som en mus med en surmulen uppsyn i det bleka spetsiga ansiktet.

Roslagskullvägen.
Jag satt vid skrivbordet och skrev dit min gamla adress med snirkliga bokstäver på pergamentet. Tårarna hade sen länge torkat på papperet och bildat små fläckar lite här och där över texten. Shanti hoade och flaxade ner bredvid mig och sträckte ivrigt ut benet.
”Snart klart.”
Jag krafsade dit riktnummer och land och rullade ihop pergamentstycket.
”Jag ska bara försegla det.”
Stegen i trappan fick mig att stelna till ett ögonblick innan jag kom på att jag inte gjorde något otillåtet och fortsatte rulla ihop brevet och fäste det sedan vid Shantis ben.
”Vem skriver du till?” sa Draco misstänksamt när han dök upp i dörröppningen.
”Min mamma”, svarade jag och kände en välbekant gråtklump i halsen.
”Är det också förbjudet?”
Jag vände på huvudet och såg på honom där han stod, som vanligt lutad mot listen och iakttog mig.
”Nej”, sa Draco som nu rättade till sin klädnad helt i onödan.
”Mamma vill att du ska komma med ner.”
Han sträckte på sig och återgick till sin fulla längd.
”Vi ska åka till Diagongränden.”
”Diagongränden?” sa jag oförstående och höjde på ögonbrynen.
”Vad är det?”
”En gata för sådana som oss”, svarade han irriterat.
”Vi behöver köpa skolsaker där, och min pappa…”
”Jag behöver inga nya skolsaker.”
”Min mamma vill i alla fall att du kommer med”, sa han kyligt.
”Och om jag vore du, ” fortsatte han, ”så skulle jag inte rekommendera att säga emot min mamma.”
”Mammas lilla pojke va?”
Ett elakt leende spreds över mitt ansikte, och jag kände en liten stöt av tillfredsställelse när jag såg hur Draco rodnade ilsket.
”Är det något problem där uppe, Draco?”
Narcissas lena röst hade letat sig upp från bottenvåning.
Jag kände en ofrivillig rysning gå genom kroppen, och Draco stelnade till.
”Nej, mamma.”
Han kastade en misstrogen blick på mig.
”Vi kommer ner alldeles strax.”
Han gav mig en ilsken blick innan han försvann ut ur rummet.
Jag insåg min brist på valmöjlighet och skyndade att fästa fast pergamentet vid Shantis ben.
”Hacka på henne tills hon låter mig komma hem igen”, sa jag sorgset.
Shanti lät höra ett lugnande hoande, bredde ut sina vingar och försvann ut i friheten.
Själv drog jag fram trollstaven och placerade den in säkert förvar innanför klädnaden och begav mig nerför trappan. Hela familjen Malfoy stod samlade vid spishällen när jag kom ner. Alla bar dem svarta resemantlar med en liten broderad silvergrå orm vid brättet.
Jag kände ett stygn av skadeglädje över att jag inte tagit på mig min mantel när jag såg Narcissas ogillande min. Hon sa ingenting, utan vände sig istället mot Lucius som stegade fram till brasan. Han vände sig mot mig.
”Har Miss Jacobsson rest med flammpulver förut?” frågade han med en röst hos någon som talade med en mycket efterbliven person.
”Ja”, svarade jag.
”Jag trodde inte att ni kommit så långt i utvecklingen i …” Han gjorde en paus och gav mig ett försmädligt leende. ”Ert land.” Han och vände sig om och stoppade ner handen i en skål gjuten i silver.
”Diagongränden!”
Mr Malfoy försvann i ett virrvarr av starka gröna lågor.
”Bäst att du visar henne hur det ska gå till, Draco.”
Narcissa gav hans axel en lätt tryckning innan intog samma plats som Lucius och upprepade proceduren. I ett grönt skimmer var också hon borta och Draco vände sig mot mig. Han gav mig en blick som tydligt talade om vad han tyckte om att bli tvungen att stå i en spis tillsammans med.
”Kom hit.”
Jag kände hur hans överlägsenhet fick det att koka i kroppen. Jag fick tvinga mig själv att ta plats bredvid honom. Det var varmt och trångt och jag kunde känna hans andetag i mitt öra. Draco räckte fram skålen och jag tog en näve av pulvret.
”Diagongränden!” hojtade han och i nästa sekund infann sig känslan av att stå i en mycket varm snurrande karusell. Jag slöt ögonen och drog ihop axlarna så mycket som det var möjligt för att slippa stöta in i Draco. Ett ögonblick senare snubblade vi ut i ett dunkelt rum.
Glada röster höjdes och sänktes runt omkring oss. Jag sopade ögonen rena från sot och såg mig omkring. Vi befann oss på en pub.
En stor kraftig häxa med något som såg ut som en stor fjällig svans utstickande från manteln betraktade oss nyfiket innan hon vände sig mot bartendern, en skallig krum man med märkligt utseende.
”Kom.”
Jag följde efter Draco som tagit sikte på dörren ut mot gatan, medan jag nyfiket såg mig omkring. Det verkade vara en mycket populär pub.
Vi fick lov att röra oss i sidled förbi de stora borden för att undgå att trampa någon på tårna.
Mängder av häxor och trollkarlar flockades runt bardisken där den skalliga bartendern nu fått sällskap av två till, som stressat for fram och tillbaka för att servera sina gäster med allt från Pumpasaft till någonting som var misstänkt likt blod.
I hörnet alldeles vid utgången satt en mycket gammal häxa insvept i svart sjal
och rörde i någonting som liknade halvruttna råttsvansar.
Hon blinkade irriterat åt ljuset som svämmade in när Draco öppnade dörren och slank ut.
Efter att ha kastat en sista blick bakåt stängde jag dörren till puben, med en märklig känsla av att vara iakttagen i ryggen. Jag hann se en stor skylt med texten ”Den läckande kitteln” placerad över ingången (där ännu fler Häxor och trollkarlar nu kämpade för att ta sig in) innan jag upptäckte att Draco försvunnit en bra bit bort, och jag blev tvungen att småspringa efter.

Gata upp och gata ner täcktes med flera olika affärer.
Vissa hade till och med förhäxat sina skyltar så de skrek ut saker om varorna (Flourish och Blotts- Enda bokhandeln där du kan finna ”3001 Magiska bönor”, till bönsmå priser!) andra verkade ha smyckat sina affärer så utstickande som det bara kunde.
En liten Häxa stod som bäst och viftade med sin trollstav så att flera hundra feer i olika färger svävade omkring och försökte dra in besökarna i affären.
En lång, ståtlig trollkarl hade satt levande eldsalamandrar i kedjor utanför en stor affär med texten Det magiska mengariet och dem tittade sorgset på mig när vi gick förbi (Magiska Mengariet- Allt från päls till fjäll!) och jag kunde känna ett stygn i hjärtat av medlidande.
Nu var jag visserligen inte fasttjudrad i Draco, men känslan var den samma.
Jag hade ingen aning vart vi var på väg. Fråga var ingen mening då han i alla fall inte skulle svara. Draco verkade vilja komma bort från Diagongränden så fort som möjligt.
Plötsligt stannade han och vände sig om mot mig.
”Vi ska vänta här.”
”Vart är vi?”
Jag sträckte på mig för att läsa vad som stod på den vindpinade sneda skylten bakom honom.
”Svartvändargränden?” Vad är det för nått?”
Draco flinade.
”Du är korkad, du. Synd, för det kommer man inte långt på.”
”Konstigt att du har blivit så gammal då”, sa jag och mötte trotsigt hans blick.
”Du kommer garanterat att hamna i Gryffindor!” fräste han ilsket innan han vände sig bort för att betrakta de svartklädda figurerna som rörde sig inne på Svartvändargrändens gata, varav två var hans föräldrar.

LÄNGTAR efter fortsättningen! Ville bara att du ska veta det ♥ Jag är så tacksam för att du stöttar mig. Och bara det att du säger att JAG är din största inspirationskälla, att du öser beröm över min ff:n... Du ska veta hur mycket det betyder för mig. Du förtjänar verkligen all publicitet du kan få.

Och jag längtar till nästa..... Så jag tycker det kan komma snart! Sluta aldrig skriva. Du har ju till och med fått mig att tycka om Snape, hur är det ens möjligt liksom?! DU ÄR BÄST

Åh tack för att du LÄSER! Du är en stor inspirationskälla för mig också, men det vet du förstås redan ♥ Så mycket som jag tjatar om det, typ i varannan mening xD Är jätteglad för att du vill läsa, och förhoppningsvis vill fortsätta läsa mina andra ff:n också. Jag är alltid en trogen läsare hos dig!
Och för mig kvittar det om kommentaren är lång eller kort, huvudsaken är att du vill läsa den!

Det är säker lite små fel, men orkar inte rätta. Tycker den är seg i början, men blir bättre efter hand. Kram ♥


Här kommer nästa kapitel!


Kapitel 2
Narcissa Malfoy

Middagen den kvällen blev bland det värsta jag upplevt. Maten var det inget fel på. Det var garanterat den mest påkostade middag jag hade ätit. Familjen Malfoys husalfer vimsade hela tiden runt bordet, redo att stå till tjänst så fort någon så mycket som harklade sig.

Lydigt hade jag kommit ner till matsalen prick klockan sju.
En husalf med vit hätta och enorma bruna ögon hade erbjudit mig en stol medan en annan serverade mig att dricka. Lucius hade välkomnat mig till bordet med sitt falska leende, och hade sedan återgått till att tala lågmält med Mr. Grain som hela tiden envetet passat upp honom med flera olika sorters drinkar. Draco var på extra dåligt humör. Bryskt befallde han en utav husalferna att servera honom mer potatis, och när det inte skedde tillräckligt fort var han snabb att peka med sin trollstav på den stackars alfen som skräckslaget skyndade iväg till spisen.
”Så… vad tycker du om Hogwarts då?” frågade jag Draco i ett försök att vara trevlig.
Draco ryckte på axlarna.
”Min pappa hade hellre velat att jag gick på Durmstrang.”
Han lade försiktigt in en liten bit kyckling och tuggade misstänksamt innan han gjorde en grimas och spottade ut den igen.
”Där har de i alla fall ordentliga lärare.. Pappa!”
Lucius vände sig irriterat mot sin son.
”Vad är det nu då, Draco?”
”Min mat är kall…”
Jag stödde hakan i handen och lät Dracos gnällande försvinna bortåt.
Tänk om det han sagt ändå var sant? Då hade min enda förväntan inför den här resan krympt ihop till ingenting. Jag kände en stöt i magen och bestämde mig för att inte fråga Draco något mer gällande Hogwarts. Så snart som Lucius tillät det, tackade jag tyst för maten och smet upp på rummet igen. Shanti satt på min säng och såg misstroget på kycklingbenen som jag stjälpte ner framför henne.
”Det var det enda jag kunde ta.” Jag suckade och såg på medans hon knaprade i sig dem.
Då slog det mig plötsligt att Draco inte verkade ha berättat något för sin pappa om att jag lät Shanti vara utanför buren. Jag slängde mig på sängen bredvid Shanti och strök henne ömsint över fjädrarna. I ungefär fem minuter fann hon sig i mitt kelande, sen fick hon nog och tog sin tillflykt högst upp på garderoben. Där satt hon sedan och iakttog mig en stund, innan hon stoppade huvudet under vingen för att ta sig en middagslur.
Jag fick lov att erkänna att det var ett trevligt rum. Vita tapeter och mörkt marmorgolv med små symboler inristade i marmorn. En säng som inte var alltför obekväm, ett litet trä snidat skrivbord och en stor garderob i samma mörka nyans som skrivbordet. Rummet var dock det enda jag hittils gillade med Malfoy Manor, men jag såg inte fram emot att tillbringa resterande delen av sommarlovet här uppe. Jag kände något blött och varmt rinna nerför kinden, och när jag strök med handen spred det ut sig över fingrarna. Utan att jag ens märkt det hade tårarna kommit.
Jag slöt ögonen. Framför mig såg jag min mamma. En mamma som var frisk, stark och glad.
En mamma som jag haft förut, men som inte längre fanns.
Och Miranda…lilla söta goa Miranda. Miranda med sitt långa blonda hår i en fläta.
Min älskade lillasyster. Alice, min närmaste vän sen barnsben. Alice som jag gjort så mycket tillsammans med. Kompisen som man kunde berätta allt för.
Varför? Jag snyftade till och greppade tag om kudden och tryckte den emot mig.
Varför mamma, varför just min mamma? Jag vill inte vara här…
Jag pressade den hårt mot ansiktet och snyftade till igen.
Snälla…Låt mig få komma hem igen.
Låt allt bli som vanligt.. Jag lovar, kära gud… Att om…
Jag knep ihop ögonen allt vad jag kunde, pressade kudden hårt mot ansiktet…
Om allt bara blir som vanligt… Lovar jag att aldrig önska mer i hela mitt liv.
Skrammel! Duns duns. Ljudet av fötter som kilade över golvet.
Fortfarande förblindad av tårar kastade jag mig upp och grep i luften efter min trollstav, innan jag kom på att den fortfarande fanns i fickan på min kappa.
Sakta, sakta ifall ljudet skulle upprepa sig igen reste jag mig upp, samtidigt som jag torkade ansiktet med baksidan av handen. Hade jag inte stängt dörren? En kall kåre letade sig nedför ryggraden och jag stirrade på dörren som nu stod på glänt.
Jag kikade ut genom springan och fann hallen utanför skrämmande mörk och tyst.
Inte ett ljud hördes förutom skramlandet från rören som gav ifrån sig ett märkligt väsande ljud. Nästan som en orms. Med en rysning stängde jag dörren och gled ner på sängen igen.
Vad det än hade varit, var det borta nu.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute.
Förvirrat kravlade jag mig upp i sittande ställning utan att komma ihåg att jag ens hade somnat. Rummet låg i ett halvdunkel, och himlen utanför fönstret skvallrade om att timmen var väldigt tidig. Jag försökte kväva en gäspning samtidigt som jag sträckte på mig, vilket resulterade i en hostattack som fick Shanti att irriterat öppna ena ögat där hon fortfarande satt uppflugen på garderoben. Halsen var torr av törst, att försöka somna om skulle vara omöjligt.
”Det kan inte vara någon vaken nu”, sa jag högt till mig själv.
”Måste bara ha lite vatten…” Jag kände mig urfånig som pratade högt för mig själv, men närvaron av någons röst, trots att det bara var min egen, gjorde mig trygg. Försiktigt gläntade jag på dörren och stelnade genast till när den gav ifrån sig ett gnissel. Det här huset fick mig att känna mig skyldig på något vis.
”Eleonora Jacobsson, skärp dig!” viskade jag halvhögt när jag smög ut i korridoren.
”Jag ska bara hämta ett glas vatten, det är allt…”
Kniiiirrrrr. Trappan knarrade trots att jag knappt nuddade trappstegen. Knarrrrknoar.
Jag tvärstannade. Nu var jag nästan nere, bara två trappsteg till.
”Så!” viskade jag triumferande till mig själv när jag landade mjukt på den röda heltäckningsmattan. Nu när faran var över kunde jag inte låta bli att se mig nyfiket omkring.
Hallen lystes upp av skenet från månen utanför och kastade spöklika skuggor på alla porträtten med dess innehavare som nu lugnt slumrade inuti sina ramar. Jag gick fram och studerade den stora ormen på väggen. Gapet var öppet och gifttänderna blottade. De röda diamanterna till ögon fick den att se ondskefull ut. Månljuset fick de att glimma som riktiga pupiller och det såg nästan ut som om ormen följde mig med blicken.
”Usch.”
Jag backade, vände mig om och var i nästa sekund nära att skrika rakt ut.
Det stod en mörk siluett vid slutet av trappan.
Den bara stod där och såg på mig, lätt skimrande i det starka ljuset utifrån.
Jag bet tag i handen som jag satt för munnen för att inte skrika. Varelsen rörde sig försiktigt en bit framåt mot mig, till hälften dold i skuggorna som om den ännu inte hade bestämt sig för om den ville bli sedd eller inte.
Den sträckte fram någonting, som skulle kunnat vara en hand medans den utstötte något slags mumlande läte…
”Gillar du att smyga omkring på nätterna?”
Reaktionen var omedelbar.
Jag kastade mig tvärt åt sidan, snurrade runt och grep efter trollstaven, återigen utan att minnas att den fortfarande låg kvar uppe på rummet.
Draco, som tydligen trodde att jag faktiskt tänkte förhäxa honom (vilket jag garanterat hade gjort också, om jag bara haft min stav) hoppade skrämt bakåt, snubblade över sin mantel och blev liggande i trappan. Vi stirrade på varandra ett par sekunder, innan jag kom på hur löjligt det måste se ut att stå med handen framsträckt och skyndade mig att snabbt sänkte den.
Tydligen tänkte Draco i samma banor, för han kravlade sig hastigt upp på fötter och gav mig en ilsken blick.
”Förlåt. Det var inte meningen, jag skulle bara…”
”Vad håller du på med? Snokar runt va!”
Han tog några hotfulla steg mot mig, samtidigt som han kastade en orolig blick över axeln.
”Nej! Jag skulle bara… hämta ett glas vatten”
” I hallen?”
Jag suckade, insåg att det var kört och tittade på Draco, som fortfarande blängde förargat på mig. Jag kunde inte låta bli att le, även fast jag kände hur benen fortfarande skakade efter konfrontationen och mötet med saken uppe vid trappan.
Han såg precis ut som en tjurig barnunge som just blivit berövad sin favoritleksak.
”Jag tyckte jag såg…strunt samma.”
Jag hade ingen lust att ge Draco ännu en anledning till att förnedra mig.
”Våra släkter klenoder va!”
Hans röst var triumferande.
”När jag talar om för pappa att du tänkte stjäla dem…”
”Var inte dummare än du ser ut!” Fräste jag.
”Varför i hela friden skulle jag vilja stjäla massa saker som verkar vara så fulla av svartmagi att det skulle passa betydligt bättre in i en svartkonstaffär än i ett vardagsrum? Hälften av er inredning verkar komma därifrån. ”
” Rätt Jacobsson”, sa Draco nöjt och sträckte på sig.
”Det här är äkta svartkonstföremål.”
”Ja, och det är ju något att skryta med”, svarade jag kyligt.
Jag stegade uppför trappan igen. Vattenglaset var glömt. Skräcken hade fått sällskap av ilskan. Draco hade låtit så nöjd när han sa det, som om det var något fint.
Något man skulle vara stolt över. Hur hade mamma kunnat skicka hit mig?
Jag hade bott här i exakt trettiofyra timmar, och planerade redan att rymma.
Min pappa hade varit auror, och min mamma tvingade mig att bo hos en familj som nästan helt säkert, åtminstone om man skulle tro Malissa, var dödsätare och hade hela huset fullt med svart magi. Deras son var bortskämd och uppblåst, och Lucius såg ut som om han luktat på en tunna drakspillning varje gång jag var i närheten. Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick träffa Narcissa.

Det blev redan två dagar därefter visade det sig. En äldre husalf som jag inte sett tidigare hämtade mig strax före lunchdags. Jag var trött då jag legat vaken större delen av natten och gått igenom händelsen från natten innan. Draco hade ignorerat mig hela den dagen vilket hade känts som en stor befrielse. Jag kastade en förströdd blick ut genom fönstret medan jag stoppade tillbaka Att strula med troll i kofferten. Det var första gången som jag såg Malfoy Manor i dagsljus. Trädgården var stor och väldigt vacker. Det fanns flera sorters blommor i de välansade rabatterna och både där och i häckarna runt om herrgården trängdes det mängder av fjärilar. Jag kunde svära på att dem använt sig av en fastlåsnings besvärjelse, för fjärilarna rörde sig mycket långsamt.
I mitten av alltihopa fanns en ståtlig porlande fontän med stenstatyer föreställande tre trollkarlar. Alla tre såg väldigt respektingivande ut, med långt hår och trollstavarna lyfta upp mot skyn. Det fanns en skrift inristad på en liten mässingsskylt, men hur jag än kisade kunde jag inte se vad det stod från fönstret. Med ett hoande svischade Shanti ner på min axel.
”Gumman” Jag strök henne över den lilla näbben.
”Det är nog bäst att du stannar här.” Jag lyfte ner henne och satte henne på sängen.
”Jag är inte säker på att Narcissa gillar Ugglor, förstår du.”

Kvinnan framför mig gav mig ett stelt leende medan hon räckte fram en benig hand som klingade av alla de guldarmband hon bar. Hennes naglar var långa och blodröda och hon bar en vacker smaragdgrön klänning som var broderad med diamanter i olika nyanser.
Håret var långt och vitblont som resten av familjens, och ansiktet litet och spetsigt med rena fina drag. Hade hon inte haft de kalla ögonen som verkade företräda hela familjen Malfoy, så hade hon varit riktigt vacker.
”Välkommen Eleonora, till vår familj.”
Hon fortsatte att le och förde till min fasa sin beniga hand mot min kind och strök den lätt.
”Du är så lik henne.” Hennes blick flyttade sig över mitt ansikte.
”Samma mörka hår och ögon, men hans näsa ser jag. Men jag ser att du också tyckts ärvt en del från min förtjusande syster.”, sa hon och leendet fick ett bistert uttryck när hon granskade mig uppifrån och ner. Sedan vände hon sig om och log mot sin son som stod och lutade sig mot väggen bakom henne.
”Jag antar att du redan blivit bekant med min son, Draco.”
Hon gjorde samma gest mot Draco som Lucius gjort för att uppmana honom att komma närmare. Inte heller nu rörde han sig, han fortsatte stå lutad mot väggen och betraktade mig med samma blick hos någon som såg på ett ovanligt tråkigt djur.
”Och min man” Hon gjorde en gest mot Lucius, som tog ett steg fram och nickade avmätt.
”Vi ska nog bli goda vänner, vi också.” Hon log ett leende som jag inte besvarade, jag kunde bara känna att varje gång jag såg på den här kvinnan vällde en stark ovilja upp inom mig och plötsligt kunde jag förstå varför Malissa hade brutit all kontakt med sin yngsta syster.