Underbart kapitel! Satt och bet lite på naglarna. Spänningen är olidlig och man kan undra vad som ska hända. Slutet tyder på att hon försöker hålla god min i elakt spel, känns det som.


“Vi … vi gör läxor ihop!” skrek Draco och såg, om möjligt, ännu mer kränkt ut än tidigare. “Vi träffas och … tränar tillsammans!”

Kan inte låta bli att känna hur luften laddas med elektricitet! Draco försöker säga att det är läxor de gör ihop, men det känns som han döljer något. Det är otroligt hur bra du är på att skriva så att man sitter som på nålar medan man läser! Men du vet ju hur det är. I "Vandalen på ridskolan" gjorde jag likadant, liksom "Quirrells första år på Hogwarts". (I "Tårar från himlen" får du och de andra läsarna klura på en mystisk person som dök upp i kapitel 59! ) Då får man sitta på nålar och klura medan man läser.

Oj! En karaktär vid namn Owen Lostburge kommer in i bilden! Han verkar läskig och framkallar ilska hos Miriam! Undrar om det stämmer att han och Snape är gamla vänner. Hm, något säger mig att han inte har rent mjöl i påsen. Sorry, men det är den känslan jag får! Min största fråga är ju hur han annars känner Snape. Och är han en vän eller fiende? Bara att klura.


“Åhå. Ni är synnerligen roande. Man kan inte tro att ni är släkt med Severus … miss Metrimona Prince.”

Ännu en gång blir jag orolig på om någon känner till att Miriam och Metrimona är en och samma person! Och denna någon är Owen! Alltså, jag kan inte sluta tänka på det som hände i Kapitel 4-Bord!

Han visste alltså. Severus måste ha berättat. Vid Merlin, var fanns han?

Om du ser den understrukna delen: Jag förstår varför hon undrar. Situationen känns ohållbar och hon blir mer och mer rädd, även om hon inte vill visa det.


“Åh, inte alls, Severus. Det har varit ett sant nöje att göra … Monas bekantskap”, försäkrade Lostburge och jag kunde slå vad om att grinet i hans ansikte var bredare än det på masken när han tog sig friheten att använda mitt förnamn. “Vi har haft en riktigt angenäm stund tillsammans, inte sant? I det här rummet är vi väl alla vänner?”

Okej! Saken är klar! Jag litar INTE på Lostburge. Han verkar vara en väldigt obehaglig typ, för att inte säga otrevlig! Falsk och inställsam på något sätt. Huuu! Äcklig typ! (Påminner lite om Frollo känns det som!)
(Jag tänker lite på när det står att Owens leende är väldigt brett!)

Ska bli spännande att se vad som händer. Jag litar inte på Lostburge! Sorry, men sant. Han känns som sagt väldigt obehaglig. Vi får se hur det går.

Angående Elli och sjön:

God morgon, kära läsare! Snart är detta år till ända, och då passar jag på att posta ett nytt kapitel. Nästa år blir det ett nytt kapitel. Men som ni vet, kan det bli mycket på jobbet på teatern, så var förberedda på att det kan bli pauser.

I förra kapitlet gick Quirinus direkt till sitt rum, utan att prata med Nathan. Men efter att ha pratat, blir de sams. Quirinus slumrar till och drömmer mardrömmar om de mystiska pojkarna från Hufflepuff. Han vågar dock inte berätta för sin pappa om drömmen.

Avis Fortunae ♥


Elzyii♥





boknörd_, catradora, Pixelow, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09, Trezzan och Fanny Lawiise ♥


______________________________________________________


Kapitel 74


Klockan var två på måndagseftermiddagen när Quirinus hörde röster från nedervåningen. Han slog ihop boken han höll på med och lämnade sitt rum. När han kom ner, blev han glad när han fick syn på sin farmor. Nicole stod vid spisen och kokade te medan hon sa till Nathan:
”Jag tycker det är bra synd att Quirinus inte har sagt hur det ligger till med Eileens son!”
Quirinus tvärstannade vid dörröppningen innan någon hann se honom, för han gillade inte tonfallet. Han blev nästan kallsvettig när han såg farmoderns bistra min.
”Han sa inget till mig heller tidigare”, sa Nathan med en djup suck. ”Jag kommer så väl ihåg den där gången i Diagongränden när Quirinus och Mia berättade om Severus Snape. Och efter nyår blev det extra jobbigt, för professor Flitwick skickade ett brev. Där stod det att Quirinus slagit till Eileens son.”
”Ja, jag tycker som sagt att det är synd att han inte har sagt sanningen”, muttrade Nicole och tog fram en burk med kakor. ”Förra julen så trodde jag verkligen att han var vän med Severus Snape.” Hon bet sig i läppen innan hon tillade: ”Jag antar att när Quirinus frågade om någon varit förbi och pratat med mig, så syftade han på Eileen.”
”Ja, jag tror det var så”, sa Nathan. ”Jag blev faktiskt chockad när jag fick brevet.” Han rynkade pannan och tillade: ”När jag hämtade Quirinus, sa jag att vi inte ska diskutera händelsen.” ”Men du kan ta upp det med andra, utan att bry dig om vad jag tycker?!” utbrast Quirinus, som inte kunde hejda ilskan som bubblade inom honom.
Han steg in i köket, medan hjärtat bultade hårt. Både fadern och farmodern tittade förvånat på honom. Luften kändes tunn och tystnaden som lade sig, kändes outhärdlig.
Nicole såg besvärad ut när hon till slut sa:
”Vi… vi visste inte att du stod där. Sen… sen vet du ju… att vi ska vara… ärliga.” Hon bet sig i läppen och såg genast skuldmedveten ut.
”Ingen av er var ärliga mot mig, när mamma blev sjuk!” fräste Quirinus, som kände hur det sved bakom ögonlocken. ”Jag kunde inte säga något om Snape, för du, farmor, antog att vi var vänner!” Han vände sig mot Nathan och fortsatte: ”Du verkar ju vilja tjata om det som hände innan jullovet! Så jag tänker fråga moster Marie om jag får bo hos henne i fortsättningen! Och jag behöver inget te… eller middag!” Han vände på klacken och rusade tillbaka till sitt rum. När han hade stängt dörren med en smäll, snubblade han fram till sin säng och lät tårarna rinna. Varför skulle allt vara så krångligt?
”Om farmor ändå inte bott i närheten av Snape!” snyftade han. ”Då skulle allt vara lugnare.”


Nathan svor tyst över hur allt hade blivit så fel.
”Jag skulle inte ha nämnt vad som hände före jul!” muttrade han. ”Jag skulle ha pratat om det när jag frågade om du kunde komma till oss. Nu kommer Quirinus att vara på dåligt humör hela dagen… och hela sommaren!” Han begravde ansiktet i händerna.
Nicole suckade medkännande och slog sig ner.
”Det är mitt fel också”, sa hon urskuldande. ”Jag skulle inte ha antagit att han var vän med den där pojken när ni var hos mig förra julen. Istället skulle jag ha frågat.”
”Det dumma är att jag inte anade att Snape är lik sin mamma till sättet”, sa Nathan, som åter kom ihåg vilken plåga Eileen var mot honom. ”Jag menar… hon var ju jättejobbig mot mig.”
En spänd tystnad sänkte sig. Det enda han kunde höra, var sonens snyftningar från övervåningen. Nicole hällde upp te innan hon sa:
”Jag ska prata med Quirinus senare. Just nu tror jag att han behöver vara ifred.” Hon bet sig i läppen och tillade: ”Sedan bör vi låta bli att nämna händelsen igen, som du tydligen lovade.” Nathan suckade.
”Jag vet.” Han tog en klunk av sitt te. ”Och när vi är hos dig, så får vi hålla ett öga på Snape och Eileen.”
Modern nickade gillande.
”Det låter bra.” Hon kastade en snabb blick på sitt armbandsur. ”Du bör nog skynda dig, så du inte kommer för sent. Jag tar hand om Quirinus.”
Nathan kände en enorm tacksamhet mot sin mamma och gav henne en kram, innan han drack sitt te och skyndade upp till övervåningen för att duscha. Medan vattnet rann över honom, kände hur det dåliga samvetet kröp inom honom. Han hade nämligen tänkt på den mystiska kvinnan han krockat med och inte lyssnat så noga på sin son.
Det är svårt att bara glömma boterskan, tänkte han bistert. Och jag har inte pratat med mamma om råden pappa och Mia gav mig i mina drömmar. Jag vill inte svika Mias minne. Han suckade och tvålade in sig, innan han sköljde av sig tvålen och svepte en handduk om sig. När Nathan var klar, kunde han inte låta bli att gå förbi Quirinus sovrum. Där inne hördes snyftningar och han kände sig illa till mods.
”Förlåt mig”, viskade han. ”Jag ska försöka att inte tänka på häxan från Sankt Mungos.”


Quirinus grät tyst där han satt med ansiktet i händerna. Det kändes inte bra att bli osams med både fadern och farmodern, men han tyckte att de anklagade honom för att vara oärlig.
”De sa inte sanningen om mammas hjärta!” muttrade han ilsket medan nya tårar rann nerför kinderna. ”Jag hoppas jag får bo hos moster Marie. Då slipper jag höra pappa tjata!”
Innan han visste ordet av, knackade det på dörren.
”Quirinus?” sa farmodern försiktigt. ”Jag skulle vilja prata med dig.”
”Låt mig vara!” fräste Quirinus argt. ”Jag vill inte prata med dig… eller pappa!”
”Snälla, bara en liten stund”, bad Nicole. ”Jag vet att det blev fel och jag vill gärna att vi reder ut det.”
Quirinus sa inget, för han var alldeles för upprörd, men han fick även skuldkänslor. Han hade ju inte sagt sanningen om Snape den där gången när han såg honom en bit ifrån farmoderns hus. Efter några sekunders tvekan gick han och öppnade dörren. Nicole log försiktigt mot honom när hon kom in med en bricka som svävade bredvid henne.
”Jag tänkte att du kanske var lite hungrig”, sa hon och gjorde en gest mot några smörgåsar och en tekopp.
Quirinus sa fortfarande ingenting, utan satte sig tungt ner på sängen. Farmodern såg sig omkring i sovrummet några minuter, innan hon sa:
”Quirinus, jag erkänner att jag uttryckte mig klumpigt när jag sa att vi måste vara ärliga mot varandra. Som du sa, berättade vi inte vad Mia gick igenom.”
”Ni ville skydda mig”, mumlade Quirinus och tittade ner på sina knän.
”Det stämmer”, sa Nicole och slog sig ner bredvid honom. ”Den där gången du såg Eileens son, skulle jag inte ha antagit att ni var vänner. Jag borde ha frågat.” Hon lade en tröstande arm om Quirinus axlar och tillade: ”Nathan och jag har pratat, och vi ska aldrig mer nämna händelsen.”
”Bra”, sa Quirinus och torkade sig i ögonen. ”Förlåt att jag blev arg.”
Nicole log medkännande.
”Det är inte lätt att vara tonåring. Dessutom är det en hel del saker som rör sig i huvudet på dig.” Hon kramade honom hårt. ”Men vi finns för dig, det vet du.”
”Ja”, viskade Quirinus, som kände sig lite bättre till mods.
I sitt stilla sinne hoppades han att sommaren skulle bli lugn, trots att modern inte var med.
_________________________________________________________

Aj då! Quirinus råkade höra att Nathan och Nicole pratar om det som hände före jullovet. (När han gjorde så att Snape blödde näsblod. Se kapitel 49) Det resulterar i att Quirinus blir jättearg och vägrar umgås med dem. Istället springer han tillbaka till sitt rum och gråter.

Nathan i sin tur får dåligt samvete, då han har lovat att aldrig nämna händelsen igen. Som om det inte räcker, tänker han på den mystiska boterskan från Sankt Mungos, vilket gör honom ännu mer skuldmedveten.

Quirinus vägrar först prata med sin farmor, men sedan låter han henne komma in på rummet. Efter att ha pratat, blir de sams.

Tack till Avis Fortunae som kommit med finfina tips!

Snart närmar sig julen. Bara fyra dagar kvar! Himmel och pannkaka! I alla fall får ni ett kapitel. Har varit lite dålig på att uppdatera tråden, men ibland kommer annat i vägen.

Förra gången ville Nathan åka hem tidigare från Maries familj. Det gjorde Quirinus ledsen för de har bara varit hos mosterns familj i tre dagar. Han ber att få stanna och lovar att hjälpa till så gott han kan. Men Nathan lyssnar inte, vilket gör Quirinus ledsen, så han rusar ut på gården, trots Maries försök att trösta. Nathan håller på att städa i gästrummet medan han brottas med skuldkänslor. Han känner sig inte redo att berätta för varken Marie eller Quirinus att han tänker på en annan kvinna. Under bilfärden är Quirinus väldigt sur, ledsen och besviken, vilket man kan förstå.

Avis Fortunae ♥


Elzyii ♥

boknörd_


catradora, Pixelow,Trezzan, Leoney, ginnymollyw Ellpotter09 och Fanny Lawiise ♥


______________________________________________________


Kapitel 73


Väl tillbaka gick Quirinus raka vägen till sitt rum utan att så mycket som ens titta på Nathan. Han sjönk ner på sängen och lät tårarna rinna. Med darrande fingrar öppnade han berlocken han hade fått i julklapp. Mias varma leende fick honom att gråta ännu mer.
”Jag trodde jag skulle få skingra tankarna åtminstone ett par veckor, men pappa ändrar sig så snabbt! Varför kunde jag inte få stanna kvar?! Jag skulle inte vara i vägen.”
Det knackade på dörren och Nathan sa:
”Quirinus? Kan jag få komma in?”
”Nej!” fräste Quirinus, som kände sig alltför bitter. ”Låt mig vara ifred!”
”Snälla?” Fadern lät vädjande. ”Jag vet att du är arg och jag förstår dig. Men jag måste få säga en sak!”
Quirinus svarade inte på en gång, utan snöt sig.
”Kom in en liten stund då”, muttrade han surt innan han vände ansiktet mot väggen.
Nathan kom in och satte sig på sängkanten.
”Vet du Quirinus”, sa han. ”Du gör det inte direkt lättare för mig, när du är på ett så här dåligt humör.”
”Ska jag vara glad för att du inte låter mig få bo hos moster Marie medan du jobbar?!” sa Quirinus ilsket.
Fadern såg sorgsen ut.
”Jag sa ju det i bilen. Vi måste kunna umgås så mycket som möjligt. Men du vet ju att jag måste jobba, också.”
Quirinus suckade men han visste att Nathan hade rätt.
”Ja, du måste ju det”, mumlade han. ”Fast jag kan faktiskt vara hemma själv! Jag är inget litet barn längre!”
”Jag vet.” Nathan rynkade på ögonbrynen. ”Men du förstår väl att jag är rädd att du ska göra något dumt.”
En spänd tystnad lade sig och allt som hördes var fåglarna som kvittrade utanför sovrumsfönstret.
”Varför måste du dra upp det?” undrade Quirinus efter några minuter. ”Jag råkade somna, det är inget konstigt med det.”
”I badkaret kan det vara farligt”, sa fadern upprört. ”Hur tror du det kändes för mig att se dig där inne den kvällen? Du kunde faktiskt ha glidit ner under vattnet! Förstår du inte det?!” Han såg nästan arg ut när han tillade: ”Vad skulle du säga, om jag låg i badkaret som du gjorde?”
Quirinus kände hur hjärtat slog hårt av rädsla.
”Jag… jag skulle bli livrädd!” viskade han.
”Just det”, sa Nathan. ”Därför får du lova att inte bråka om du måste sova över hos farmor. Men jag har faktiskt tänkt åka över till henne redan nu och fråga om hon kan bo här några dagar medan jag jobbar.”
Quirinus kände sig genast lättad över att Nicole förhoppningsvis kunde komma till dem istället. När hans pappa hade transfererat sig till farmodern gick han till badrummet för att tvätta sig i ansiktet. Han kände sig utmattad efter allt gråtande, så han tog sig tillbaka till sovrummet för att vila. När han lade sig ner, somnade han genast.


Det var annorlunda, tyckte Quirinus när han vaknade. Han var inte längre i sitt sovrum, utan i ett klassrum på Hogwarts. Men det var konstigt, för han hade ju sommarlov nu. Med viss möda reste han sig upp och började vandra omkring bland bänkarna. Han huttrade till, för det kändes kallt, men också kusligt på något sätt. Inte en enda människa syntes till. Quirinus fortsatte gå omkring för att lämna klassrummet, men han kunde inte hitta utgången, eftersom han verkade ha hamnat i en labyrint. Ju längre in i salen han kom, desto mer panik fick han.
”Är det någon där?!” ropade han med bultande hjärta. ”Hallå! Pappa! Är du här?”
Ingen svarade. Quirinus kände hur kallsvetten bröt fram i pannan och pulsen ökade.
”Jag kommer inte ut! Snälla, hjälp mig!” Han föll på knä eftersom han kände sig svimfärdig och dessutom hade han svårt att andas. Det var som om luften i rummet blev tunnare. Quirinus blev alltmer rädd för varje sekund som gick. Bänkarna blev större och han kände sig omringad, vilket fick honom att snyfta till och tårarna att rinna nerför kinderna.
”Titta, som han gnäller!” sa en röst plötsligt. ”Ja, så ynklig han är!” sa någon annan.
Quirinus tittade upp och blev förvånad. De två pojkarna från Hufflepuff stod och såg på honom med varsitt hånfulla leende. ”Snälla”, bad Quirinus förtvivlat och reste sig upp med darrande ben. ”Hjälp mig! Jag kommer inte ut härifrån!”
Den större pojken skrattade elakt.
”Lika gnällig som din pappa!” hånade han.
”Ja, vi vet ju att han inte ville åka med båtarna!” Pojken med svart hår flinade försmädligt. ”Akta så du inte tappar dina älskade böcker i sjön!” tillade han.
”Eller ramlar i vattnet själv!” Den smutsblonde elevens isblå ögon lyste av skadeglädje innan han och brodern gick iväg med raska steg.
”Vänta på mig!” sa Quirinus, men när han försökte följa med dem, kunde han inte röra sig och allt kändes blött. När han tittade ner, såg han att det på något mystiskt sätt hade kommit in vatten i rummet. Det reste sig ovanligt fort och nådde honom till midjan. Med bultande hjärta försökte han ta sig till en bänk, men oturligt nog snubblade han över något så han tappade balansen och föll framlänges, så vattnet slöt sig över honom. Quirinus försökte ställa sig upp, men till sin stora fasa hade golvet försvunnit under honom. Han började vifta vilt omkring sig medan paniken växte.
När han äntligen fick huvudet ovanför ytan, såg han att klassrummet stod under vatten och böcker, pergamentstycken, stolar, bänkar och fjäderpennor flöt omkring, medan han själv slog vilt för att inte sjunka.
”Hjälp!” ropade han och fick en kallsup. ”Hjälp mig!” Han hostade kraftigt när han fick ännu mer vatten i munnen. Men ingen verkade höra honom. ”Hjälp mig, någon!” ropade han igen. ”Jag sjunker! Hjälp! Hjälp!”


”Quirinus!” utropade en skrämd röst. ”Lugna dig!”
Quirinus vaknade av att någon ruskade på honom och när han slog upp ögonen, fick han till sin lättnad se att han var i sitt eget rum. Nathan stod böjd över honom med orolig blick.
”Lugna dig”, sa han och hjälpte honom upp i sittande ställning. ”Du drömmer!”
”Vad… vad hände?” undrade Quirinus med darrande röst.
”Du låg och skrek på hjälp”, svarade fadern ängsligt. ”Du viftade dessutom med armarna.” Han såg nervös ut och tillade: ”Vad drömde du?”
Quirinus svarade inte på en gång. Han kände hur han frös inombords när han tänkte på de båda pojkarnas hånfulla ansiktsuttryck och han blev smärtsamt påmind om hur elaka de varit när de hade pratat om honom och Nathan.
”Jag… jag drömde att jag gick i den förbjudna skogen”, mumlade han undvikande. ”Jag blev attackerad av en örn.”
Han visste att om han sa sanningen, skulle hans pappa bli orolig och försöka tyda drömmen. Nathan log medkännande.
”Ja, det kan ju vara otäckt”, sa han. ”Huvudsaken är att det bara var en dröm.”
Synd bara att de där eleverna var med i den, tänkte Quirinus dystert.
Han harklade sig och sa:
”Vad sa farmor? Kommer hon hit?”
”Ja, det gör hon gärna”, svarade Nathan. ”Hon kommer under eftermiddagen innan jag åker till sjukhuset.”
Det fick Quirinus att bli gladare. Men senare samma kväll när han skulle ta ett bad innan läggdags, kom han ihåg mardrömmen han hade haft, vilket fick honom att rysa. Så han lät dörren stå på glänt för säkerhets skull.

_________________________________________________________________

Så har Quirinus och Nathan kommit hem. Det är oerhört spänt mellan far och son, vilket inte är så konstigt. Nathan måste jobba och han vill inte lämna Quirinus ensam. Det får Quirinus att bli ännu mer sur för han är inte ett litet barn längre, men blir påmind om att han somnade i badkaret, vilket kunde blivit farligt, vilket ni kan läsa om i kapitel 40.

Han inser att om han hade sett sin far sova i badkaret, hade han blivit livrädd. Oturligt nog drömmer han en hemsk mardröm, där han ser de båda elaka pojkarna från Hufflepuff. Det får honom att rysa.

Tack till Avis Fortunae, som kommit med superbra tips!
Ni får gärna spekulera vad drömmen kan betyda.

Vilket bra kapitel! Ännu en gång blir stämningen spänd mellan Metrimona och Draco! (Vad duktig Avis Fortunae har varit!)

Undrar vad som ska hända sen!

Vilket bra kapitel! Aha! Då förstår jag angående drakhonan! (Vilken bra idé av Elzyii!)

Egentligen fanns det bara ett sätt för mig att komma i närheten av Malfoy Manor utan att väcka misstankar och det var om, eller rättare sagt när, herren efterfrågade mig igen.

Den här meningen gör så att jag blir pirrig i kroppen! Undrar om/när det sker. Alltså att herren kallar på henne. Då blir man ännu mera spänd på vad som kan hända. Såvitt jag minns, frågade han ju om Miriam och mina misstankar om att en dödsätare såg dem i sjön, väcktes. Undrar hur det ska går. Får vänta tålmodigt på nästa avsnitt.

Ang. ditt svar i spoilern:

bubbles  jag förstår.

Hoppas det ordnar sig.

Ja, det var enormt jobbigt. Vill du, kan vi ta det via ugglan.

bubbles , sånt där är urtaskigt! Tycker du ska förklara för kusinen hur ledsen du blev! Kan du kanske vara med hennes vänner? Finns det annars någon aktivitet du kan göra? Typ om det finns en klubb eller liknande. (Är inte bra på att förklara, sorry!)

Kan tala om att det är också jobbigt om någon ska bestämma över andra och paja det de har planerat. Hände mig en gång, år 2019. Var med en så kallad "kompis" två lördagar i rad från 13.00 till 22.30!

Jag minns att det inte kändes bra, så en söndag när min pojkvän och jag hade varit på födelsedagsfest hos en bekant, bestämde vi att han och jag skulle träffas helgen efter, på en rimlig tid.
Minns att kompisen frågade vad vi skulle hitta på och vi sa vad vi tänkte.

"Nej! Kan ni inte komma till mig istället?!" sa hon då.

Vi försökte vara schyssta och förklara att vi hade planerat det hela. Men hon var så löjligt vädjande, att vi fick skita i det vi hade tänkt göra. Mer om det kan du läsa om här.

Nu börjar min ledighet!

Har rensat både i sängskåpet och på byrån. Det har legat en massa tidningar där, så jag kände mig kvävd. Nu ligger tidningarna i påsar, respektive lådor och ska tas ner till förrådet. Känns skönt att det blev städat.

Blev klar med all tvätt innan 22.00 ikväll!

Och så har jag betalat taxi-räkningen. Så jag slipper bekymra mig om det.

Dessutom har jag påbörjat ett nytt kapitel på "Tårar från himlen"! ♥ (Håll ögonen öppna, Avis Fortunae!)