Hej! Jag har jobbat TRE veckor i sträck! Har knappt hunnit in här, så om ni undrar varför jag inte varit aktiv och svarat på era kommentarer och läst fanfiction som ni skrivit! Mitt schema slutar på torsdag, efter det är jag föräldraledig i fem månader! Då kommer ni se mycket av mig, så stå ut!

Idag har min älskade vän Avis Fortunae skrivit ett Gästkapitel som jag kommer publicera! Hon är fantastiskt duktig, och det är en stor ära att presentera det här!
Här kommer det!


Kapitel 9
Med vänlig hälsning,


Metrimona Prince
Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, huvudsekretariatet.

Jag lät fjäderpennan omsorgsfullt avsluta min namnteckning och såg tankfullt på den medan bläcket sakta torkade på pergamentet. Signaturen måste duga bra, vara sirlig och distinkt, värdig en sekreterare på den mäktigaste trollkarlsskolan i England. En skola där alla premisser nyligen helt hade förändrats. Om man ansåg att det var till det bättre, berodde helt på vilken syn man hade på världsordningen. Oavsett vad, var det ingen tvivel om att rektorns kontor alltid hade varit skolans hjärta. Det kändes i själva väggarna, täckta med sina porträtt av före detta skolledare. Oftast var de ganska passiva, men när något av intresse hände brukade de vakna till och lyssna uppmärksamt. Och detta var en tid när avgörande ting ständigt inträffade.

Klassböckerna, vilka det var min uppgift att ständigt hålla aktuella, låg samlade på ett bord vid väggen. De var tämligen stora och tunga skapelser med läderinbundna pärmar. Jag drog långsamt och koncentrerat fram min trollstav och vägde den i handen. 10 ¾ tum idegran, drakhjärtesträng som kärna. Med ögonen starkt fokuserade på högen av böcker fick jag dem att levitera genom rummet och landa framför mig på den blankpolerade skrivbordsytan, där återspeglingen av en bemantlad siluett i detsamma dök upp.
“Är allt i sin ordning, Mona?” frågade Severus dämpat och jag såg upp på honom. Här inne kallade han mig alltid för det. Han var sig precis lik i den vanliga, svarta dräkten och hade på intet sätt förändrat sin framtoning sedan han fått positionen som skolans rektor. Kanske var det bara jag som såg de nya linjer som tecknats i hans svartvita ansikte.
“Jag ska gå igenom klassböckerna inför morgondagen”, svarade jag och slog upp en av dem. “Under de här första skolveckorna har det varit förändringar varje dag, antingen bland personalen eller eleverna, som ni vet.”
“Så är det”, sa Severus och vi utvecklade inte ämnet till att tala om några bakomliggande orsaker. Istället synade jag den första klassboken och konstaterade: “Professor Snigelhorn fortsätter ju att undervisa i trolldryckskonst, precis som tidigare. Liksom McGonagall och Sprout har oförändrad tjänst. Däremot ser jag att deras klasslistor tappat ytterligare några elever…”
“Föräldrarna tog dem från skolan igår”, informerade Severus och suckade nästan ohörbart. “Samtliga från Hufflepuff.” Vi undvek att se på varandra.
“Är det definitivt beslutat vem som kommer att undervisa i försvar mot svartkonster?” fortsatte jag med samma neutrala röst. “Blir det Amycus Carrow eller Jessica Raven?”
“Raven får tjänsten”, svarade Severus och rörde med sin trollstav över boken. “De första lektionerna har ju för övrigt redan redan hållits… hög tid att det blev ett officiellt beslut där. Jag fick se till att ta tag i saken. Och anteckna Crowley på spådomskonsten, är du snäll… Crowley Raven, om vi ska vara noga… så där ja.” Han tog några tankfulla steg utåt golvet och såg ut att överlägga med sig själv, medan jag öppnade nästa bok men hastigt slog igen den som om den hade bränts. Namnet Charity Burbage var numera ersatt av Alecto Carrow i klassboken för mugglarstudier, och jag tänkte inte bringa det på tal. Med ett djupt andetag sköt jag undan böckerna och plockade fram den lilla högen med pergament där det ansöktes om tillval.
“Har vi löst miss Fadeds önskan att studera samtliga ämnen där undervisning bedrivs?” undrade jag och lät en pärlemorskimrande nagel löpa över den långa raden av skolämnen på den sträva pappersytan.
“Ja, vi begagnar oss av tidvändare, precis som med miss Granger för ett antal år sedan...”
“Oh, det var värst”, avbröt jag och höll upp ett av pergamenten mot ljuset för att verkligen försäkra mig om att mina ögon inte lurade mig. “Miss Jacobsson har överklagat beslutet om att nekas läsa latin. Men det blir svårt, eller hur? Vi har ju inte fått tag på någon som kan tillträda tjänsten.”
“Nej, tyvärr inte. Flickan får finna sig i det”, sa han kärvt och sträckte sig efter pergamentet, vilket han sedan som hastigast ögnade igenom innan han gav mig det tillbaka. “Jag behöver ge mig ut ett kort ärende”, fortsatte han och började gå mot entrédörren. “Alla förseglingar är på plats.”
“Vänta ett ögonblick.” Jag reste mig från min plats bakom skrivbordet och gick fram bakom honom. “Kan du signera innan du går, så jag kan sända det tillbaka till henne?”
“Naturligtvis.” Han vände sig mot mig, tog fjäderpennan och signerade snabbt överklagandet. Nu återstod bara att anteckna min artigt beklagande standardfras, innan hon skulle få det tillbaka. Jag tog ännu ett djupt andetag och mötte min blick i spegeln vid entrédörren. Min långa, slanka gestalt skymtade bakom hans, samma höga kindben och svarta ögon, samma vita hy inramad av tjockt, mörkt hår. Långt efter att Severus lämnat kontoret blev jag stående och såg på kvinnan i spegeln, medan jag tog de djupa andetagen. Det viktigaste var att bevara lugnet, att ta fram de delar i sin personlighet som skulle passa med yrkesrollen.

En skarp liten knackning på dörren fick mig att spritta till av överraskning. Så var det med det lugnet. Vem hade tillgång till lösenordet? Jag höll trollstaven beredd och svängde långsamt upp dörren för att hinna samla ihop ansiktsdragen. När jag såg vem det var gick det dock att andas ut en aning.
“Så bra att du kom, miss Jacobsson”, sa jag med avmätt vänlighet och visade på pergamentet i handen. “Jag skulle precis färdigställa det här och återsända till dig.”
“Så det blir inte alls någon kurs i latin?” frågade hon och korsade de smala armarna. Ögonen var lätt röda och ansiktet flammigt, som om hon gråtit under en längre tid. Jag svalde.
Andas.
“Jag är ledsen att behöva meddela det, men vi får inte tag på någon ämnesbehörig till tjänsten. De växer inte på träd i dessa tider, tyvärr. Men er ambition uppskattas, miss Jacobsson.”
“Ni skulle inte ens ha behövt leta efter någon ny!” utbrast hon plötsligt och de röda ögonen blev blanka. “Vad görs när det gäller försvinnandet? Vem har hand om utredningen?”
Och andningen började fungera. En tyngd sänkte sig sakta över mig. Det enda som inte riktigt gick var att se rakt in i de där ögonen, så jag dröjde med blicken vid tröjan på hennes skoluniform. Den satt lite snett och såg skrynklig ut, med tydliga spår av tårar.
“Dessa saker får jag dessvärre hänvisa vidare till rektor”, hörde jag mig själv svara, vänligt men bestämt.
“Jag vill inte tala med honom!” Hon knyckte argt på nacken så att några vilda lockar lossnade ur håruppsättningen. “Och ni vet mycket väl varför, allesammans. Alla måste väl känna till vad jag har vittnat om.”
Tyngden hade lagt sig tillrätta över bröstet nu. “Som sagt, jag beklagar, men jag kan inte ge några som helst besked om det här.”
“Nej, det är ju vardagsmat nuförtiden. Människor mördas eller försvinner varje dag. Behåll ni det där pappret, jag kommer inte att besvära er igen!” Hon vände på klacken, så att den plisserade kjolen slog ut som en solfjäder runt henne, och rusade ut från kontoret.

Jag satt kvar och stirrade tomt på mina välmanikyrerade händer med minnet av hennes söndergråtna ansikte på näthinnan. Tyngden över bröstet rörde obevekligt på sig, trots att jag andades de djupa andetagen för att kunna bära den. Både de sirliga möblerna och porträtten tycktes hålla andan och betrakta mig genom den onaturliga tystnaden.

Nästan som av sig själva började så händerna röra sig. Naglarna på de långa fingrarna glänste när de drog till sig ett nytt, alldeles tomt pergament. Utan någon brevfot med Hogwarts namn. Det fanns helt enkelt inget val. Om det skulle gå att fortsätta andas lugnt, måste hon få någon form av tecken.

Tre ord och ett M.

Förhoppningsvis var det ändå värt något, tänkte jag och kallade till mig en av de många neutrala, grå ugglorna som användes för utgående post.

Tusen tack för att ni läser! Och att du, Avis, ställde upp och gästade mig. Kapitlet var otroligt bra! Guls till er alla. Hoppas ni kommer tycka om nästa kapitel av Skam. Ni är bäst! ♥

Kapitel 10
"Försvar" mot svartkonster

Tiden hade alltid varit en oberäknelig livskamrat och det var den även den här gången. Sensommaren försvann och ersattes av hösten. Träden tappade sina gröna sommarklänningar och böt istället till en färgsprakande kjol i rött, gult och brunt som de med stolthet bar upp i det kyliga septembervindarna. Ett månvarv hade passerat och snart ännu ett. Jag började, sakta men säkert, att känna mig bättre. Långsamt lärde jag mig uthärda smärtan i bröstet som kom och gick, steg och sjönk. Men för första gången var den uthärdlig.

Jag glömde inte Hermione, Harry eller Ron men jag vande mig vid att umgås med Luna, Neville och Ginny istället. Jag och Blaise träffade på varandra ett par gånger i veckan och varje gång jag såg honom var det som om mina läppar ville le, men kroppen tillät det inte. Faktum var att det var Blaise som fick mig att fumlande fortsätta ta mig framåt, även de dagarna som jag bara ville lägga mig ner och dö. Han fick mig på något konstigt sätt att känna mig levande.

Det var fredag eftermiddag. Solen sken från en blå himmel och luften var klar och frisk. Jag lutade huvudet mot Blaise axel och blundade. Inga otäcka bilder dök upp i mitt huvud. Ingen Draco. Jag öppnade ögonen igen och såg upp i Blaises ansikte. Hans blick var frånvarande. Sakta rullade han sin trollstav mellan fingrarna, lät den glida från ena handen till den andra, om och om igen. Hans läppar rörde sig ljudlöst som om han mimade en trollformel. Jag kom att tänka på Dumbledores armé. Vi skulle ha det första mötet imorgon kväll. Jag hade, precis som jag lovat Ginny, inte talat om det för Blaise. Men nu när vi satt här, tätt tillsammans så fanns det ingenting jag hellre ville än att han skulle veta. Blaise tittade ner på mig och log. Hans tänder var lika vita som enhörningarna vi hade studerat förra terminen och leendet påminde om en kentaurs, vackert och mystiskt.
”Vad tänker du på?” sa han på sin klingande brittiska. ”Mig?”
Jag flinade och satte mig upp, strök luggen ur ansiktet.
”Ingenting särskilt. Bara på hur härligt det kändes att le igen.”
Blaise betraktade mig. Han hade fått en bekymrad liten rynka mellan de mörka ögonbrynen.
”Du borde le ännu oftare.”
”Det är inte så enkelt.”
En slemmig grå arm korsade vattenytan. Jättebläckfisken greppade tag i en flock med småfåglar som panikslaget hade tagit till flykten över sjön. Jag såg hur den långa armen drog ned fåglarna under ytan och försvann.
”Det känns bättre nu.”
”Med mig?” Han lutade sig fram som om han tänkte kyssa mig. Jag vred bort huvudet.
”Snälla Blaise”, mumlade jag. ”Inte nu.”
Besviket ryggade han tillbaka och fortsatte att stirra ut över sjön. Jag tog hans hand i min, kramade hans fingrar. ”Snälla, ta det inte så. Det är bara det att jag har så mycket...det passar inte just nu, bara.”
”Är det för att jag är en Slytherin?” Hans röst lät både sorgsen och lite anklagande.
”Är det för att du lyssnat på dem andra?”
Det sista sa han med eftertryck och en äcklad grimas. Jag tog ingen notis om den utan skakade bara på huvudet.
”Nej. Det handlar inte om det. Det handlar om mig, bara mig. Jag behöver tid.”
”Tid att glömma Draco”, sa han tyst.
”Tid att glömma allt.” sa jag bestämt. Bara det faktum att han nämnde Dracos namn fick det att hugga till i bröstet. ”Jag behöver få komma tillbaka. Hitta något som fungerar. Du är det enda jag har som gör det just nu.”
”Jag skulle aldrig överge dig.” Han viftade lite med trollstaven och en liten låga sköt ut ur spetsen, lagom stor för att vi skulle kunna värma våra frusna händer över den.
”Jag är inte som dem.”
Jag var ganska säker på vilka fler än Draco han syftade på. Insikten att han kanske hade rätt gjorde ont. En månad och inte ett enda brev. Förmodligen hade dem fullt upp, men ändå. Jag ville inte vara påstridig och hade inte skickat ut Shanti med några fler brev. Hon hade frisknat till efter attacken och verkade uttråkad över att hållas inspärrad i ugglesalen. Jag lovade mig själv att jag skulle smita upp till henne innan middagen med en näve ugglegodis som ursäkt.

”Försvar mot svartkonster...” Den korta, knubbiga trollkarlen som vi fått lära känna som Amycus Carrot, skrattade. ”Försvar...Vad är det ni vill lära er att försvara er emot, mina vänner?” Han lutade sig fram över katedern och stirrade på Goyle som satt längst fram. Goyle, som suttit och glott rakt fram med sina slöa grisögon ryckte till. Amycus skrattade ännu högre och knäppte med fingrarna på Goyles hand. Goyle kved till och gömde handen under katedern och Crabbe skyndade sig att göra likadant, ifall att Amycus skulle få för sig att göra samma sak mot honom.
”I mitt klassrum kommer ni inte att lära er att försvara er mot svartkonster. Här kommer ni lära er att utöva den.” Det kändes som om någon drog med ett iskallt finger längs ryggraden på mig och jag rös. Flera i klassen verkade obekväma och jag tyckte att till och med Pansy Parkinsson och hennes flickgäng såg ganska spaka ut där de satt tätt hopslingrade vid det lilla bordet längst bort.
”Här kommer ni att få lära er verklighetens magi. Den magi som er ynk till före detta rektor borde ha sett till att ni fått lära er för längesen. Vi kommer att börja med... Cruciatusförbannelsen.”
Klassen flämtade till. Neville som satt bredvid mig såg lamslagen ut av skräck och spetsen på Deans trollstav darrade oroväckande.
”Det är inte lagligt ens!” pep Parvati Patil. ”Den är...” hennes röst dog bort och hon snyftade till. Mulciber, som hade blivit utbeordrad som övervakare, tog ett par steg framåt mot hennes bänk och såg stackars Parvati rakt i ögonen.
”Miss Patil, Vem är det som avgör vad som är lagligt och inte?”
När han såg hur tårarna började rinna ned för Parvatis kinder flinade han brett och nickade åt Amycus. Amycus gav upp ett gällt, obehagligt skratt och riktade trollstaven emot Neville. ”Longbottom, eller hur? Visste du att min gode vän Mulciber här satt inne i Azkaban tillsammans med dem som torterade dina föräldrar. Stackars lilla Alice och Frank Longbottom. Dem hade inte en chans när Barty överraskade dem. Jag kan höra historien om och om igen... den slutar aldrig att vara roande.”
Neville satt stel som en pinne bredvid mig. Hans axlar skakade och tårarna stod som en sky i hans ögon.
”Du kanske vill följa i dina föräldrars fotspår, Longbottom? Då skulle dem säkert bli stolta över dig. Crucio!”
Med ett vrål föll Neville av stolen och landade med ett brak på golvet, som gav vika för hans tyngd. Där låg han sedan och kippade, förlamad av sina plågor och obenägen att resa sig upp. Jag flög upp och kastade mig ner bredvid Neville.
”Neville! Åh, Neville. Sluta! Snälla sluta!” Jag kände inte igen min egen röst. Den var gäll och främmande, skräckslagen. Nevilles skrik överröstade mina böner.
”Sluta då!” vrålade Seaumus och Dean i kör. ”Du gör honom illa!”
Dean gjorde ett tappert försök att slå undan trollstaven som var riktad ett par meter ovanför Nevilles huvud, men slogs till golvet av en enkel rörelse och började skrika lika öronbedövande som Neville. Tårarna rann ner för mina kinder och jag ömsom höll i Neville, ömsom i Dean. Det kändes som om det hela pågick i en evighet och när våran nya svartkonstlärare slutligen sänkte trollstaven blev det knäpptyst i klassrummet. Det enda ljud som hördes var Nevilles och Deans gnällande andetag och en och annan snyftning från Parvati och Lavender Brown, som bägge två hade rusat upp, redo att lämna klassrummet.
”Cruciatusförbannelsen, som sagt.” sa Amycus stilla. ”Makt. Mycket makt.”
”Ni är galen!” skrek jag medan jag försökte få Neville att börja andas normalt.
”Hur kan ni utsätta dem för detta? De har inte gjort er någonting! Ingenting!” Nevilles huvud svajade från sida till sida i mina armar och jag skakade honom. ”Neville! Snälla Neville!”
Mulciber log. ”Det ser ut som om jag och eran nya lärare tråkigt nog får dela ut en del straffkommenderingar under hans första praktiska lektion, så tråkigt. Få se nu.”
Han såg sig om och blicken landade på Seaumus som satt orörlig vid Deans sida.
”Dean Thomas”, han flyttade blicken och såg på mig, Neville och Seaumus i tur och ordning. ”Ni får alla fyra straffkommendering.”
”Va!” tjöt Seaumus som verkade återfått talförmågan. ”Vi har inte gjort er något, förutom att försöka hindra honom; han pekade med ett darrande finger på Amycus som log brett, från att begå ett misstag!”
Mulcibers ögon smalnade, och han uttalade varje ord med betoning: ” Här är det jag som avgör vilka som gör misstag, halvblod. Mitt kontor klockan sju ikväll. Inga undantag godtas. Se nu till och få bort kräken härifrån”, han gjorde en menande gest åt Neville och Dean, ”och kom sedan tillbaka till lektionen. Ni vill inte ha en straffkommendering till. Och Jacobson; han nickade menande åt mig, ”Jag skulle inte vara så näsvis om jag var du. Särskilt inte om jag var du.”

Ser framemot fortsättningen ♥

Du är fantastiskt duktig!

Å vilket otroligt bra kapitel!

ÄLSKAR Charlies personlighet, hur han kommer på sig själv att han ska iväg på möte, precis efter att Millie påminner honom!

Du är fantastiskt duktig på att skriva dialoger.Du fångar känslor och uttrycker dig korrekt! En fröjd att läsa, måste jag erkänna.

Jag älskar den stora portionen humor du fyller dina kapitel med. I kombination med ditt fina sätt att skriva blir det otroligt bra.

Älskade Dumbledore, jag älskar hur han talar. Hur den kalla vinden sveper in... Jag ryser.

Ser framemot nästa kapitel!

ja ett nytt kapitel

ETT NYTT KAPITEL

*Läsa*

*dö*

WOW VA BRA DET VAR!

Hur gör du detta? HUR gör du detta? Jag trodde inte att Draco kunde älska någon mer än mig, men det gör ont att erkänna att Ida verkligen fått honom på fall.

Fast jag älskar ju Ida, så det är väl ändå helt okej antar jag.

Det märks, som Avis säger, att du verkligen lägger ner TID på dina kapitel, och det älskar jag. Avundas också dig för den talangen, jag klarar knappt av att läsa igenom det jag själv skrivit utan att få panik. Otroligt bra jobbat. Vilken utveckling du gör. Så fint att få vara en del av det! ♥

Jag tycker det är så häftigt att se hur en vänskap, eller något som iallafall kan likna det, växer fram mellan Draco och Hermione. Det ingen någonsin kunnat tro. Men jag tror att det är mycket skört. Ska bli spännande att se hur det utvecklar sig!

När den varma och fuktiga doften av jord byttes ut mot kall och frisk luft,

Dina miljöbeskrivningar... Jag svär, jag skulle kunna döda för dem.

några minuter senare. De satte sig en bit ifrån dem, men Ida märkte att de alla titt som tätt kikade åt deras håll.
”Kan de inte snälla sluta stirra på oss”, sade Ida med munnen full av köttgryta.
”Och du borde kanske lära dig att låta maten tysta mun”, föreslog Hermione med en äcklad grimas.

Älskar hur NORMAL Ida är! Hon är så genuin och härlig, en fantastisk karaktär. Det där hade kunnat vara jag, jag svär.

Jag tycker så synd om Ida. Det kan ju inte vara lätt för henne. Hur hon än gör och känner blir det fel. Jag är sååååå himla taggad på en fortsättning nu, jag måste få veta hur det går!!

Jag började också känna adrenalinet när du skrev om duellen! Gick helt in i Idas roll, och det var helt magiskt. Jag kan riktigt känna Seaumus smärta, och "Det var inte såhär det skulle bli!".... Så hjärtskärande.

Och hur ska det gå för Draco??! Nu måste du släppa ett nytt kapitel snart, annars blir jag galen!

RIKTIGT RIKTIGT BRA!

Din trogna,
/ Elzyii

Å va härligt med ett nytt bra kapitel från bästa Minty!

Du har som vanligt skrivit ett kanonbra kapitel. Både spännande och intressant, och som vanligt välskrivet!

Jag älskar hur du beskriver marodörerna. Du får dem att framstå så verkliga, och du beskriver dem precis som Rowling själv gör. Du fångar verkligen deras personligheter, och det ska du ha beröm för!

Jag tycker Q verkar så gullig. Kan inte tro att det är samma Q som går i pakt med Voldemort senare... Kanske får vi här svaret på varför, eller så ser du till att det blir en helt annan vändning? Hur det än blir vet jag att du kommer göra det fantastiskt bra.

Det här kapitlet ska du verkligen vara stolt över!

Det var en fröjd att läsa. Jättespännande på slutet, vem är det som kommer in? jag har mina aningar (Hmmm... Lucius Malfoy...?)
Men det kan ju vara vem som helst.

Ser framemot nästa kapitel med spänning!

Älskling ♥

Du är SÅ MAGISK.

Jessica är otrolig, på alla sätt och vis.

Jag älskar henne???!!!

Och att hon får vara Ellis mamma... Tänk om alla mina fan från 2013 kunde se detta???! Dem skulle avlida av lycka, tro mig.

Jag fangirlar som en galning här borta.

Jag måste få prata med dig och Avis och sprattla av mig hur sjukt bra detta var. Nu måste jag också skriva!!!!

JAG VILL SKRIVA EN SKITLÅNG KOMMENTAR MEN JAG MÅSTE SOVA.

MEN DET HÄR. Jag finner inga ord!!!!

När vi pratar disc, då ska du få din kommentar. Var så säker!! Vi har MYCKET att prata om. Du har ju överträffat mig på alla punkter???

Tack för att jag får finnas i ditt liv!

Jag kommer slänga upp nytt kapitel imorgon! Jätteroligt att ni är några som tycker om den, det betyder mycket för mig!

Jag blev sååå glad när jag loggade in och fick se att jag har fått BEVAKARE!!! Suttit och skrivit tre nya kapitel under dagarna som jag och Draco bara väntar på att få ladda upp!! Ni är så goa, allihop!!!


Tack gullis ♥


Det är en fristående berättelse! Åh va roligt att du vill läsa, jag blir så himla glad. Ta dig tid, jag skriver alldeles för långa kapitel, så ta god tid på dig!!


Åh! Ett till Draco fan!! Nu blev han lite stolt här, tror jag Han ser då bra kaxig ut iallafall! Superkul att du vill bevaka, det värmer ♥


Jaaa!!!!! Jag blir så glad!!!!!


Å tack vännen! Du anar inte hur glad jag är att ha dig här igen. Jag är så taggad på att skriva klart, nu när jag äntligen gått klart skolan!!! Tack så himla mycket! Vad gör du på sjukhuset, du mår väl bra?! Kram!


Åh va kul att du ville läsa! Tycker att din ff:n var så bra, så den längtar jag efter!! Ja dem är lite otäcka...


Du är bara bäst!! Du ger MIG så sjukt mycket inspiration, glädje och pepp. Vet inte vad jag är utan dig nu?!! Jag måste ha dig här för att det ska fungera!!! Önskar vi kunde träffas en dag. Har precis satt mig för att läsa Prinsen, och gud så spännande det ska bli!!!! Kan jag säga annat än att jag är sjukt taggad???! Det är en ÄRA för mig att du skriver en föregångare till DM, du skriver.....UNDERBART. Du är så jäkla bra!!!!

Självklart har jag inte missat det! Jag älskade kapitlet! Åh va fint ♥


Jag bara måste ju ha med Miriam i min också ju!! Har redan börjat läsa, och fangirlar som sjutton. Du skulle se mig nu, haha! Dansar runt i köket xD Tack snälla för att du läser,, även om du läst flera ggr förut. Den här gången håller jag fast ♥ Har skrivit om litegrann också. Du är...!♥

Här kommer kapitel två! Jag hoppas att ni ska gilla det och fortsätta läsa, då kommer jag fortsätta skriva ♥

Kapitel 2
I en annan del av England

Det känns som att det var igår som du var en del av mig.
Jag minns allt, fast ändå ingenting. Jag minns hur du såg på mig en sista gång, för att sedan vända om och gå din väg. Jag försöker att stå stadigt kvar och hålla huvudet över ytan. Jag försöker att vara stark. Men värmen från dina armar runt min kropp finns hos mig varje natt i mina drömmar.
Allting kändes mer än rätt då. Som om vi var okrossbara, som om ingenting kunde gå fel.
Nu vet jag att allt kan gå fel bara jag blundar lite för länge. Jag berättade så mycket för dig.
Öppnade upp dörren och lät dig komma in. Du fick mig att känna mig hel för första gången någonsin. Nu känner jag mig tommare än aldrig förr. Mitt inre slits i bitar för att du valde att inte stanna kvar. Jag trodde faktiskt för en stund att jag betydde någonting för dig.
Allt som var vi var en lögn. Allt som du sa, allt som du gjorde och allt som du borde gjort betyder ingenting nu. Ändå betyder det allt. Du levde i en lögn och tvingade mig att leva där med dig.
Ser du vad det gjort med mig nu?
Nej, jag gråter inte på utsidan. Längre...

”Vad gör du?”
Jag ryckte till och vände mig hastigt om. Blaise stod i dörröppningen.
Hans mörkt kastanjefärgade hår var ordentligt borstat och den grönrutiga skjortan han bar utanpå T-shirten var fläckfri.
”Skriver du en dikt?”
Nyfiket böjde han sig fram och roffade åt sig papperet. Jag kände hur paniken växte inuti bröstet innan jag kom på att han inte skulle förstå vad det stod. Mycket riktigt rynkade Blaise oförstående pannan.
”Varför skriver du på svenska?”
”För att du inte ska kunna läsa det, förstås.” Jag log.
”Alla har vi våra hemligheter Blaise.”
Han skrattade och blottade en rad av perfekta vita tänder.
”Det är sant.”
Han satte sig ned bredvid mig på sängen.
”Något nytt om...”
”Nej”, avbröt jag innan Blaise hunnit slutföra meningen.
”Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Draco har gjort sitt val. Jag måste göra mitt.”
”Mm.” Han nickade men hans rynkade panna skvallrade om att han inte trodde mig.
”Blaise.” Jag vände mig om och mötte hans blick. ”Det är säkert. Du vet lika bra som jag att ingen kan påverka hans beslut.”
Blaise ryckte på axlarna. Han strök sakta min fjälluggla Shanti över fjädrarna. Hon klapprade tillitsfullt med näbben och satte sig tillrätta i hans knä.
”Jag tycker det är skönt att han är borta.”
”Jag vet.”
”Han ställde bara till det för sig”, sa Blaise svävande och schasade iväg Shanti som börjat dra i hans byxficka på jakt efter godis. ”Det var kanske lika bra att han försvann.”
Jag knep ihop munnen för att inte protestera. Jag visste att Blaise hade rätt och att jag borde hålla med honom. Men jag kunde helt enkelt inte. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte fylla tomrummet som Draco hade lämnat efter sig. Samtidigt kunde jag förstå Blaise lättnad över att Draco var borta. Han hade aldrig varit särskilt snäll mot Blaise, trots att det varit vänner i flera år. Ärligt talat så hade Draco inte varit särskilt snäll mot någon.
”Undra hur Crabbe och Goyle kommer att klara sig nu”, sa Blaise som om han hade läst mina tankar. ”Har de där båda klumpedunsarna överhuvudtaget utvecklat någonting som heter egen vilja?”
”Jag tror att de missade den utvecklingsfasen”, sa jag. ”Vi får väl hjälpa dem lite på traven.”
”Aldrig i livet!” utropade Blaise, förskräckt över blotta tanken på att inleda någon form av umgänge med Crabbe och Goyle. ”Jag går inte i närheten av de där två fören de börjar använda schampo istället för diskmedel när dem duschar. Och det skulle inte skada om de slutade grymta oförstående så fort någon öppnar munnen heller.”
”Det är ju inte deras fel att Draco manipulerat dem”, påpekade jag. ”Vem vet, de kanske är jätteklyftiga egentligen.”
”Säkert!” Blaise skrattade. ”Elli, det märks verkligen att du inte är härifrån. Om du träffat deras föräldrar skulle du förstått att de där båda är ett hopplöst fall, dem råkar nämligen vara precis lika korkade som sina föräldrar.”
Blaise mamma ropade något ohörbart från nedervåningen och Blaise reste sig genast upp.
Han sopade bort lite inbillad smuts från sina nypressade byxor.
”Det är bäst att vi beger oss ner till köket. Jag tror att middagen är klar.”

Familjen Zabinis herrgård låg i utkanten av Gloucestershire, ett grevskap som låg fint till i sydvästra England. Det gränsande till bland annat Wiltshire, där Draco hade bott.
Huset var en typisk familjeklenod och hade gått i arv i många generationer. Det var till skillnad från Malfoy Manor rött till färgen och inte hälften så stort. Till huset hörde också en lägre mycket mindre byggnad. Mrs. Zabini, Blaises mamma, älskade att rida och stallet beboddes av sju ståtliga hästar och deras skötare. Mrs. Zabini, som insisterade på att vi skulle kalla henne Cynthia var en mycket vacker kvinna. Hon var lång och slank och hade ett midjemått som många flickor bara kunde drömma om. Det mörka lockiga håret föll naturligt nedför hennes smala axlar och ögonen var liksom Blaise vackert nötbruna.
”Varsågoda och sitt”, sa hon med en röst som tydligt talande om för mig
att det var en order, inte en vädjan. ”Hoppas det ska smaka.”
Hon vinkade med en benig hand som pryddes av fem röda blankpolerade naglar och gårdens tre husalfer började lydigt servera oss. Till en början hade jag försökt förklara för dem att jag inte hade någonting emot att ta mat och städa undan efter mig på egen hand. Men efter ett par dagar hade jag insett att det var lönlöst och lät dem hållas.
Alla tre bar relativt rena höftskynken och varsin hätta på huvudet med hål för det stora fladdermusliknade öronen. De var så små att det blev tvungna att ställa sig på tå för att få huvudet över bordskanten. Mrs. Zabini betraktade oss under tystnad medan vi åt. Hon rörde inte sin tallrik. Jag kände mig nervös av hennes stirrande och ansträngde mig för att inte tugga med öppen mun eller spilla på den vita bordsduken.
När vi hade ätit färdigt spände hon blicken i Blaise och bad att få tala med honom i enrum. Han sneglade lite på mig innan han reste sig upp och försvann efter sin mamma. Jag blev sittande vid bordet, osäker på om jag hade fått klartecken att gå därifrån eller inte. Blaise mamma var sträng och en åthutning från henne kunde sluta med en natt i stallet. Egentligen hade jag ingenting emot att tillbringa en natt eller två tillsammans med hästarna och stallpersonalen men det var någonting som sa mig att Blaise kunde råka illa ut om inte jag uppförde mig korrekt.

Efter en stund tröttnade jag på att vänta och vände mig till en utav husalferna som hängde över diskhon och skrubbade bort potatisrester som om det gällde livet, och bad att han skulle meddela Cynthia att jag hade gått till mitt rum. Jag kom på mig själv när jag tyst smög uppför trappan att längta till att få åka tillbaka till Hogwarts, sova i min ”egna” säng och att träffa alla nyfunna vänner som jag skiljts från i slutet av terminen. Fast det skulle inte finnas så värst många kvar att umgås med. Jag fick en klump i halsen. Draco skulle jag aldrig mer få se, åtminstone inte i det skick som jag ville se honom i. Harry, Ron och Hermione skulle inte heller komma tillbaka till skolan. De hade släppt bomben när jag bodde hos Ron i början på sommaren.
Till en början hade det varit väldigt förtegna om vad det skulle göra.
Men sedan hade Harry och berättat allt för mig om Horrokruxerna och uppdraget som Dumbledore hade lämnat i deras händer innan han dog.
Jag hade genast velat följa med, men de hade gjort klart för mig att det var omöjligt,
”Tänk lite Elli”, hade Hermione suckat. ”Draco känner dig bra vid det här laget. Det vore vansinne att ge honom en sådan chans att fjäska för mörkrets herre. Han skulle utan ansträngning få dig att vandra rakt i fällan. Och det unnar du honom inte, eller hur?”
Jag visste att hon hade rätt. Ändå blev jag besviken.
Harry, Ron och Hermione hade gett sig av för drygt två veckor sedan. Magen knöt sig av oro och jag lutade huvudet i händerna och suckade. Ett brev. Det var allt jag hade hört från dem. Givetvis förstod jag att de var upptagna med att leta efter Horrokruxer och inte hade tid att brevväxla. Men jag hade väntat mig lite mer än ett ynka brev. Jag lyfte huvudet från händerna och öppnade skrivbordslådan. Pergamentstycket låg där jag lämnat det, gömt under min anteckningsbok. Jag ville vara helt säker på att ingen, inte ens Blaise, skulle hitta det. Försiktigt för att inte skära mig på de vassa kanterna vecklade jag upp brevet. Det var ner krafsat i all hast, som om Harry egentligen inte hade haft tid att skriva men gjorde det ändå. Jag ögnade igenom brevet för säkert hundrade gången.

Hej Elli
Hoppas allt är bra med dig.
Kan inte uppge vart vi befinner oss ifall vi är bevakade.
Men det är fint här. Jag vet att du skulle tycka om det.
Ron bad mig hälsa att du ska se upp för att beblanda dig för mycket med Slytherinare, dem smittar. Jag saknar dig. Hoppas vi ses snart.
Harry

Ilsket torkade jag bort tårarna som steg i ögonvrån i takt med att jag läste. Det hjälpte inte att gråta. Det visste jag så väl vid det här laget. Allting hade förändrats. Hogwarts skulle inte vara sig likt.
Kunde det bli ett Hogwarts utan Dumbledore? Och ett Hogwarts utan Draco... Jag visste ju inget annat än ett med Draco. Han hade alltid funnits där. Oavsett om vi var i luven på varandra eller inte så hade jag vetat att han bara var ett par våningar bort. Nu skulle det bli annorlunda. Jag hade inte en aning om han överhuvudtaget var i livet. Och tänk om ryktena va sanna - tänk så var det sant att dödsätarna hade tagit över skolan? Vad hade hänt med lärarna, hade dem blivit torterade eller än värre – mördade dem också?
”Jag vet att du är lika orolig som jag”, sa jag till Shanti som nervöst plockade med min fjäderpenna.
”Men vi har ingenting att välja på.”
Den snövita ugglan tittade på mig med sina runda bärnstensfärgade ögon. Blicken hon gav mig var så full av tillit att jag återigen blev tårögd. Jag sträckte ut handen och snuddade vid hennes mjuka huvud. Jag tänkte på Hedwig som offrat sig själv för att rädda Harry. Jag undrade om Shanti skulle gjort samma sak för mig. Hedwig hade vetat vad hon gjorde.
Hon hade med en ugglas visdom förstått att det skulle bli Harry eller hon. Och utan att tveka hade hon räddat sin husbonde sen sju år tillbaka. Jag visste att Harry tagit förlusten av sin älskade uggla hårt. Och att han saknade henne. Det gjorde jag med.