Ännu ett kapitel att läsa! Njut!
_____________________________________________________________


Kapitel 15- Det anonyma brevet


När Quirinus kom nerför trapporna, förmörkades hans synfält plötsligt av en stor hårmassa.
”Claire! Är det du?” frågade han och försökte hitta balansen. Claire hade tydligen kastat sig över halsen på honom så han var nära att ramla omkull.
”Välkommen hem!” utbrast hon.
”Seså Claire! Ta det lugnt så att du inte stryper honom!” sa en obekant, men vänlig röst.
Quirinus föste undan Claires hår från ansiktet och fick se en lång, gänglig pojke, med rödbrunt, rufsigt hår. Han log vänligt. ”Ja det här är John, som jag berättade om i brevet! John McMillington”, sa Claire och gjorde en gest mot honom.
John sträckte fram handen.
”Trevligt att träffas”, mumlade Quirinus och skakade hand med honom.
”Detsamma. Jag har hört en hel del om dig!” sa John vänligt.
Quirinus kunde se att John hade ett grönt och ett brunt öga
”John gick i Hufflepuff och vi hade förvandlingskonst samtidigt”, förklarade Claire och log strålande. ”Hans föräldrar är i Indien för att hälsa på några vänner , men John fick inte ledigt tidigare från jobbet, så han ska vara hos oss under julen”, tillade hon.
Dom gick in i köket. David kom fram mot Quirinus och slog armarna om hans ben. ”David, ta det lugnt nu. Din bror har inte mått bra”, sa mrs Quirrell strängt.
”Det är ingen fara, mamma”, mumlade Quirinus och lyfte upp David i famnen. ”Hej lilla busunge!” tillade han.
”Jag är ingen busunge! Vet du vad? Jag fick grannens katt att flyga, så pappa säger att jag får åka tåg till Hogwarts”, sa David och hans blågråa ögon lyste.
”Det låter ju toppen David!” sa Quirinus.
”Ja, visst gör det!” sa en röst.
Quirinus vände sig om och fick se mr Quirrell stå vid dörröppningen. Han satte ner David på golvet och började gå fram mot honom.
”Välkommen hem, Quirinus!” sa mr Quirrell och slog armarna om honom.
”Tack pappa”, mumlade Quirinus i sin pappas famn. Han kände sig konstigt nog yr och utmattad igen.
”Terminen har nog varit jobbig. Så var det för mig också”, sa mr Quirrell och log förståeligt. ”Vi har så mycket att prata om, och dessutom”, han sänkte rösten till en viskning, ”så vill jag gärna att du berättar för mig om Sharon!” Quirinus kände hur hjärtat sjönk, det gjorde ont att tänka på Sharon nu.
”Ja… hon är väldigt snäll…och väldigt duktig”, sa han undvikande.
”Det är förståeligt. Alla i Ravenclaw är duktiga, se på din mamma!” sa mr Quirrell och log.
Quirinus kunde inte låta bli att le tillbaka. Dom satte sig ner vid middagsbordet, vilket blev ganska befriande.


Jullovet var ovanligt kallt. Men det gjorde inget tyckte Quirinus. Det hade varit jobbigt att tänka på Sharon hela dagarna och det var fel att ljuga för mr Quirrell.
”Du har sett så ledsen ut sen du kom hem!” sa mrs Quirrell en dag. ”Du är väl inte sjuk?” tillade hon oroligt.
”Nej då, mamma. Oroa dig inte. Jag mår bra”, sa Quirinus och kollade ut genom fönstret. Snön virvlade ute på gården.
”Är det något annat som är på tok då?” frågade mrs Quirrell vänligt när hon kom fram till honom. “Du vet att du kan berätta för mig eller Harold”, tillade hon.
”Det… det är ingenting.” Quirinus bet sig i läppen. ”Vädret kan nog påverka en”, tillade han och kollade ner i golvet.
Mrs Quirrell log lättat och slog armarna om honom.
”Ja det gör det nog. Din morfar brukade bli på ett ruskigt dåligt humör, när det var snöstorm en dag när jag kom hem på julloven”, sa hon.
Quirinus kunde inte låta bli att le, Joe kunde verkligen bli arg om vädret var dåligt.
”Nåja huvudsaken är att du inte är sjuk”, fortsatte mrs Quirrell, ”för då hade det nog blivit tråkigt för dig.”
”Ja det hade det nog” sa Quirinus och lutade sig mot hennes axel. Det kändes mycket jobbigt att ljuga.
Plötsligt hördes ett högt ljud och Claire kom in i köket.
”Mamma! Pappa behöver lite hjälp så han vill att du går till vardagsrummet”, sa hon medan hon slätade till sitt hår.
Mrs Quirrell svängde på sin stav och fyllde lådorna och skåpen med bestick och tallrikar innan hon gick till vardagsrummet. ”Vad händer?” frågade Quirinus.
”Äsch. Det var bara krångel med spisen”, sa Claire och trollade fram två koppar varm choklad. ”Berätta nu. Vilka lektioner tycker du har varit bra?” tillade hon.
”Jo, trollformelläran och förvandlingskonsten var väl bra ”, svarade Quirinus och drack lite av chokladen.
”Inte Försvar Mot Svartkonster?” Claire lät förvånad. ”Det är ju den mest intressanta kursen på hela skolan!” tillade hon. ”Nja… inte precis, läraren är… lite…eh … öh…uh… tråkig”, sa Quirinus undvikande, det var inte värt att berätta hur hemsk Marrigburn hade varit mot honom. Men Claire verkade inte nöja sig med svaret.
”Lite tråkig? Professor Sandelton, är ju hur bra som helst!” sa hon. ”Han kan sina saker”, tillade hon och såg ännu mer förvånad ut.
”Vi har inte den där professor Sandelton, eller vad han nu heter. Vi har professor Marrigburn och hon är tråkig!” sa Quirinus.
”Oh, då måste han ha slutat ”, sa Claire.
Han skulle då inte vara elak mot mig! tänkte Quirinus bittert.
”Nåja, hon blir kanske bättre med åren”, sa Claire lugnt.
Gud vad jag hatar att ljuga! tänkte Quirinus. John kom in i köket och Quirinus blev glad över att samtalet var över, det var ganska jobbigt att ljuga för Claire, men det kändes inte heller rätt att göra henne orolig. Han drack ur sin choklad och gick sedan upp på sitt rum.


Några dagar senare blev vädret lugnare. Quirinus såg ett tillfälle att gå till Joes grav, det kunde vara bra att komma ut i friska luften.
”Du gör det som känns rätt”, sa moster Lucy, när Quirinus berättade vad han hade tänkt att göra. ”Du kanske får annat att tänka på än Sharon.”
”Var du förälskad i någon som föredrog en modig Gryffindorelev?” frågade Quirinus. Moster Lucy log vänligt.
”Nej, jag var aldrig förälskad i någon i mitt elevhem. Däremot var jag förtjust i en pojke i Hufflepuff, men det blev som inget av med det, vi var för olika”, sa hon. Innan Quirinus hann säga något, kom David in i köket. ”Mamma sa att du skulle gå ut. Får jag följa med?” frågade han och log förväntansfullt.
Quirinus bet sig i läppen och kände sig både skyldig och dum. I vanliga fall skulle David ha fått följa med, men inte idag. Han behövde vara ensam. Men David skulle bli så ledsen om han inte fick följa med.
”Det är nog bäst att du stannar här David. Jag tror att Quirinus vill vara lite ensam. Du och jag kan gå ut efter lunchen eller imorgon”, sa moster Lucy hastigt medan hon blinkade åt Quirinus. David sken som en sol.
”Imorgon. Då går jag till John istället”, sa han och sprang ut till vardagsrummet.
”Tack moster Lucy!” viskade Quirinus och gav henne ett svagt leende.
”Det var så lite så. Vänta ska du få se”, sa moster Lucy och drog fram en trollstav. Hon mumlade: ”Orkidéus” och en vacker blombukett sprang fram ur trollstavsspetsen. Quirinus tog emot den.
”Lägg den på graven. Jag har satt en värmande formel på den så den vissnar nog inte i första taget” sa moster Lucy och log sitt listiga leende.
”Vi ses senare”, sa Quirinus och gav henne en kram. Sedan gick han ut.


Vinden blåste och snön låg som ett mjukt täcke på marken. Quirinus gick med snabba steg till platsen där Joes grav låg. När han kom fram till platsen, var gravstenen täckt med en massa snö. Quirinus drog vinterjackan tätare om sig och strök bort all snö från stenen innan han satte sig på huk framför den. Bokstäverna glimmade av guld.
”Jag är ledsen, morfar, men jag kan inte göra framsteg! Visserligen svarar jag rätt på frågor och så, men det gick uruselt på flygövningen” , sa Quirinus och strök undan en tår från sin ena kind. ”Men jag har ändå klockan som en lyckobringare, den ger tur på frågor och prov”, tillade han.
Han drog fram blombuketten som moster Lucy hade trollat fram, och lade den på graven. Tre fåglar satte sig på gravstenen och kvittrade glatt, trots det kalla vädret. Det började snöa igen.
”Jag saknar dig, morfar!” sa Quirinus och kände hur tårarna rann nerför kinderna, medan snöflingorna lade sig i håret.
”Det gör jag också”, sa en röst plötsligt så Quirinus ryckte till.
Han vände sig sakta om för att se vem det var och blev så förvånad att han nästan ramlade omkull. Där stod hans mormor, Sheila Stevenson. Hon log vänligt mot honom, medan dom klarblåa ögonen gnistrade och det midjelånga, svarta, gråsprängda håret fladdrade i vinden.
”Mormor! Jag visste inte att du var här!” sa Quirinus och gav henne en kram.
”Nej, och jag visste inte att du skulle vara här. Jag tänkte nämligen besöka graven innan jag går till ert hus. Du ser förvånad ut. Har inte mamma sagt att jag ska komma hem till er?” frågade Sheila.
”Nej. Ingen har sagt att du skulle komma”, mumlade Quirinus.
Sheila log vänligt.
”Nåja. Dom har väl haft mycket att tänka på. Tänk va! Du hamnade i Ravenclaw, precis som Jodie, Veronica, Lucy och Claire!” sa hon.
”Ja, hatten tyckte att jag skulle passa där”, sa Quirinus. ”Och så har jag fått en vän”, tillade han.
”Ja, jag hörde det. Kom nu så går vi innan det blir för kallt”, sa Sheila och borstade bort snön från Quirinus hår.


Väl hemma drog Sheila fram trollstaven och en ånga sprang fram ur spetsen. Det värmde skönt tyckte Quirinus när Sheila pekade med staven på honom. Dörren öppnades och mr Quirrell klev ut och slog händerna för munnen.
”Sheila!” utbrast han. ”Skulle du inte komma på nyårsafton?” ”Är det förbjudet att ändra sig?” frågade Sheila med en glimt i ögat.
Quirinus kände hur humöret steg lite, Sheila missade aldrig ett tillfälle att skoja lite. Dom gick in i värmen och David kom in i hallen och sträckte fram armarna mot Sheila, som lyfte upp honom i famnen.
”Ja innan jag glömmer det”, sa mr Quirrell, som tydligen hade hämtat sig.” Din uggla kom med två brev, medan du var ute.”
”Okej”, mumlade Quirinus och hängde av sig jackan.
Han gick upp och fick se Henry sitta på sängen.
”Jaså. Du har tänkt förlåta mig för att jag tog en annan uggla”, sa Quirinus och strök honom försiktigt över vingen.
Ugglan hoade mjukt, vilket kunde betyda ja. Quirinus lossade breven från Henrys ben och tog det ena, som visade sig vara från Frank.

Quirinus.

Jag skriver till dig för att höra om du mår bra. Min mamma blev stolt när hon hörde att jag hamnade i Ravenclaw, men hon tjatar ändå om dom ämnen hon gillade! Usch! Jag vill byta med dig. Ja, innan jag glömmer bort det. Efter det att du hade farit, så gick jag till biblioteket, och då hörde jag James och hans gäng prata om flygövningen vi gjorde. Jag vet inte om dom skrattade åt dig, men James är fortfarande arg över blåtiran du gav honom, så jag klandrar dig inte ifall du är arg på dom, jag menar James ljög ju när han sa att han inte hade sett dig bli attackerad, så han bad ju om det. Nåja, vi kan försöka undvika dom. Sköt om dig, vi ses efter jul.

Frank.

Quirinus log lite. Frank hade säkert god lust att byta hus för ett tag. Han drog fram det andra brevet, men handstilen var okänd.

Käre Quirinus!

Jag vet att du har varit arg på mig sen flygövningen. Men jag tycker i alla fall att du ska försöka strunta i dom i Slytherin. Jag vill inte vara ovän med dig. Jag lovar, jag vill inte det. Nåja fundera på saken. Jag måste gå.

Det var inte ens undertecknat. Quirinus vände på pergamentstycket, men det fanns inget namn på baksidan. ”Vad konstigt!” mumlade Quirinus för sig själv.
Han skulle just läsa om brevet, när det knackade på dörren. Quirinus gömde hastigt brevet i en bok och ropade:
”Kom in!”
Dörren öppnades och John klev in.
”Ursäkta om jag stör, men din mamma är klar med maten och hon bad mig säga till dig”, sa han.
”Åh… visst, jag kommer snart”, mumlade Quirinus, som kände sig kallsvettig.
John log och stängde dörren efter sig. Quirinus kollade igenom brevet igen. Vem kunde det vara ifrån?

_____________________________________________________________________________________________________

Nu fick ni en tankeställare. Undrar vem det var ifrån det andra brevet! Det vet bara jag.

Du är jätteduktig!

Lotf Volhrmoyu


Hoppsan! Inte ens nära!

Tack Evreka för ditt fina ord.
Kan tala om att jag fick svar från Oskan först, men han hade tyvärr lite bråttom, så han kunde inte kolla upp saken på en gång. Då tog jag initiativet och raderade bilden för att inte skada någon (Jag tog inte illa vid mig, i och med att jag är av indiskt påbrå).

Fick sedan ett svar av themarauder och hon tyckte inte det var så farligt men hon sa att det var viktigt att respektera. Tror hon tyckte det var bra att att jag tog hänsyn. Har ej kvar hennes meddelande, så jag minns inte exakt vad hon skrev. Ni får väl fråga henne genom att skicka en uggla.


Här kommer ett annat skämt!

Jag tror jag lägger upp ett till kapitel idag. Tror jag i fortsättningen ska ladda upp på fredagar och lördagar, när ingen har skola eller jobb för närvarande, utan kan koppla av. Jag känner mig mer avslappnad om jag får ladda upp på helgerna. Då hoppas jag på överseende och tålamod. Njut!
_______________________________________________________________________


Kapitel 10- Quidditch


Lektionerna i Försvar Mot Svartkonster hade blivit Quirinus värsta ämne. Professor Marrigburn var lika hemsk och elak mot honom som på första lektionen och hon letade alltid en anledning till att dra av poäng från Ravenclaw. Om Quirinus hade rätt någon gång, så ignorerade Marrigburn det.
”Hon är verkligen en mara!” viskade Frank i skydd av en bok. Quirinus nickade. Professor Marrigburn svepte förbi deras bänk och gick fram till katedern. Det blev otäckt tyst.
”Jag kan meddela er att nästa lektion kommer vi att ha en praktisk övning, och jag förväntar mig att ni har med er trollstavarna.” Marrigburn lät giftig på rösten.
”Vad blir det för en övning, professorn?” frågade Quirinus
”Fem poängs avdrag för dumma frågor, Quirrell! Precis som din moster!” sa Marrigburn och log elakt.
Efter lektionen gick Quirinus och Frank till biblioteket. ”Stackars moster Lucy, som var tvungen att gå i samma årskurs som Marrigburn!” sa Quirinus.
”Jag håller med. Synd att Marrigburn inte gick med Jodie!” sa Frank.
Quirinus kände hur det ryckte i mungiporna; moster Jodie hade nog tråkat ut Marrigburn ordentligt. Dom kom in i biblioteket och stötte på Sam.
”Där är ni!” sa han. ”Jag tänkte tala om att det är en Quidditchmatch idag efter lunchen. Ravenclaw mot Gryffindor. Ni borde komma och se den.” Hans ögon lyste.
”Det ska bli kul!” sa Frank
”Ja, verkligen”, sa Quirinus.
Han kunde få annat att tänka på än alla orättvisor. Sam log mot dom och gick i väg med Fiona, fjärdeårseleven.
”Tror du att du kommer att våga kolla på den? Med tanke på att du är rädd för kvastar!” sa en röst.
Quirinus snodde om och kände sig ytterst rasande. Där stod Rabastan Lestrange och log elakt.
”Jag är inte rädd för kvastar!” fräste Quirinus. ”Vad har du fått den idén ifrån?” tillade han.
”Åh, erkänn att du darrar som ett asplöv, varje gång du ser en kvast! Jag har nog hört att du har bett att få slippa flygövningen! Tro inte att jag är dum!” sa Lestrange.
Snape dök upp bakom Lestranges rygg och log försmädligt. Han hade förstås hört allt.
Quirinus spände ögonen i Lestrange och väste:
”Det är nog du som är rädd av dig! Du går ju och gnäller hos Snape så fort nån ger dig svar på tal!”
Marrigburn kom fram till dom. Av hennes min hade hon hört nästan allt. ”Åh! Mr Quirrell! Inte ska du väl bråka med någon annan efter min lektion?” sa hon och log elakt. Lestrange flinade och gick iväg.
”Nej, professor Marrigburn. Men det var Lestrange, han…”, började Quirinus men Marrigburn avbröt honom
”Jag har sagt att du inte ska ljuga! Tio poäng från Ravenclaw!” sa hon.
Din hemska ragata! Inte undra på att moster Lucy hatade dig! tänkte Quirinus argt.
”Hon försöker bara skada dig”, väste Frank och gav Marrigburn en ilsken blick.


Efter lunchen, gick Quirinus upp till pojkarnas sovsal för att hämta sin halsduk, det höll på att bli kallt. Nere i uppehållsrummet var alla lika uppspelta. Adam, Martin och Jake gjorde en banderoll och med Franks hjälp, lyste färgerna starkt.
”Det här ska bli så spännande! Det är första gången jag ska få se trollkarlsvärldens sport”, sa Sharon, som hade dykt upp bakom Quirinus.
Han rodnade och sa:
”Jodå. Men det låter lite som fotboll, tycker du inte det?”
”Jo, det gör det. Sarah och Sam har förklarat för mig. Och Fiona har visat mig bollarna, hon är ju Jagare”, sa Sharon glatt. ”Skulle du kunna tänka dig spela Quidditch?” tillade hon.
Quirinus skulle just svara när Jake kom fram till dom och sa:
”Din uggla var utanför fönstret. Jag tog in honom, han måste väl ha kommit senare än vanligt.”
”Åh, tack Jake”, sa Quirinus och tog emot Henry, glad över att slippa hitta på en lögn till Sharons fråga. ”Ursäkta mig, det är privat det här”, tillade han vänd mot Sharon.
Hon log och sa:
”Det är okej.”
Quirinus gick upp till pojkarnas sovsal, lossade brevet från Henrys ben och läste:

Käre Quirinus!

Tack för ditt brev. Jag är jätteglad över att du har kommit in i Ravenclaw! Min egen lillebror! Jag grät av glädje. Mamma har kanske redan sagt det, men jag säger det ändå. Jag har börjat jobba på Sankt Mungos sjukhus och jag träffar John där, pojken som jag berättade om, kvällen innan du fick morfars klocka. Han är lika gullig och rolig, precis som när vi gick på Hogwarts. Oj så jag pratar! Du hade ju skrivit till mig av en annan anledning! Ja, jag kände Remus Lupin och hans vänner lite grann, trots att dom gick i Gryffindor, precis som pappa gjorde! Jag hade börjat femte året och blivit prefekt just då, och då började dom första året. Och ja, jag stoppade James och Sirius för deras upptåg. Och ibland upptäckte jag att Snape gjorde en hel del dumma saker. Bry dig inte om honom och den där Lestrange. En sak ska du veta, Snape ljuger bara, jag var fenomenal på Quidditch! Jag måste tyvärr sluta, jag ska jobba på natten. Men lyd mitt råd nu, och oroa dig inte för flyglektionen. Lycka till!

Kram Claire

”Okej, det blir väl så!” mumlade Quirinus för sig själv och stoppade ner brevet i väskan. Sedan tog han Henry på armen och gick ner.
”Där är du! Den börjar snart! Kom nu!” sa Frank glatt.
”Du är verkligen värre än David!” skrattade Quirinus och lät Henry flyga iväg mot ugglesalen.


Läktaren var fullsatt och flera elever bar Ravenclaws färger. Alla var uppspelta när laget kom ut. Gryffindorlaget kom ut i sina guldröda färger. Quirinus blev överraskad när han fick se James bland spelarna.
”Kaptenerna skakar hand!” sa domaren, madam Hooch.
”Det är hon vi ska ha under våran lektion i flygning!” sa Sarah, som satt bakom Frank.
Quirinus vände sig bort och fick se Fiona skaka hand med Gryffindors lagkapten.
”Alla spelare är ute på planen!” skrek kommentatorn, som visade sig vara Sirius. ”Kaptenerna har skakat hand, alla har satt sig på sina kvastar. Domaren tar upp klonken…”, Sirius tystnade när Madam Hooch tog upp en stor röd boll och kastade upp den i luften, ”… och spelet börjar!” Flera av åskådarna jublade och Quirinus kunde inte låta bli att vissla av glädje när Fiona fick tag i Klonken. Det var ovanligt spännande; Zoe, som var Ravenclaws Sökare, cirklade runt och såg sig om Kvicken, som Quirinus hade sett i en bok. Det fanns även två Dunkare, som slagmännen skulle hålla borta från dom andra spelarna.
”Zoe Jenkins från Ravenclaw har fått syn på Kvicken, men James gör sig beredd att följa efter!” skrek Sirius efter en stund, då det stod trettio-tjugo till Gryffindor.
Kom igen Zoe, du tar nog Kvicken! tänkte Quirinus och höll tummarna.
Plötslig, innan någon hade lagt märke till det, kom en Dunkare av misstag fram mot platsen där Quirinus satt. Dunkaren slog honom ordentligt i vänstra armen.
”Mark Hunter från Gryffindor slår av misstag en Dunkare mot läktarplatsen och någon ser ut att ha blivit träffad”, ropade Sirius.
”Säg något! Gör det ont!?” frågade Frank förskräckt.
Quirinus kände sig så yr, och ögonen tårades av smärta, att han inte kunde svara. Han kände hur han föll ihop. Det hördes en massa röster som pratade högt. Sedan blev det svart.


Quirinus vaknade av att några stod och pratade. Han slog försiktigt upp ögonen och fick se Frank, Jake och några Ravenclawspelare, och Mark Hunter från Gryffindor. Där fanns även madam Pomfrey, skolsköterskan. ”Hur känner du dig?” frågade Frank oroligt.
”Bra”, svarade Quirinus och satte sig försiktigt upp. Det gjorde lite ont i armen men den var nog inte bruten. Mark Hunter kom fram emot honom och sa:
”Jag är verkligen ledsen för den där dunkaren! Jag slog med all med min kraft och jag såg inte vart den tog vägen!” Han såg väldigt skuldmedveten ut.
”Det är ingen fara”, sa Quirinus och vände sig till Frank. ”Vann vi?” tillade han.
”Ja. Det gjorde vi”, sa Frank, som hade fått tillbaka färgen i ansiktet. ”Zoe tog Kvicken innan du kom in hit!” tillade han och log.
”Nu är det bäst att ni går så att han får vila”, sa madam Pomfrey.
”Vi kan prata senare”, mumlade Quirinus till Frank. Han sjönk tillbaka mot kuddarna och somnade.


På kvällen kände Quirinus att han mådde bättre och beslöt sig för att gå tillbaka till uppehållsrummet.
”Om du börjar känna dig yr, kan du komma tillbaka”, sa madam Pomfrey vänligt.
Quirinus sa god natt och gick. När han kom upp till uppehållsrummet, satt Sharon där och gjorde läxorna dom hade fått dagen innan. Quirinus ställde ner väskan.
”Hur känner du dig?” frågade Sharon oroligt.
”Det känns bra” sa Quirinus och satte sig i en fåtölj.
Varför skulle han bli så röd i ansiktet? Sharon log lättat och återvände till sin bok. Hon var så söt och hennes hår såg ännu guldaktigare ut i skenet från brasan.
”Vad har ni andra fått göra medan jag har varit i sjukhusflygeln?” frågade Quirinus.
”Åh, det är inte så mycket, vi brukar ju inte ha några lektioner på fredagseftermiddagarna ”, svarade Sharon. Det blev tyst.
”Jag går och lägger mig nu”, sa Quirinus till Sharon. ”God natt.” ”God natt. Hoppas att du inte kommer att må illa”, sa hon. Quirinus kände hur han nästan svävade uppför trappan. Frank satt där och väntade.
”Ni har pratat igen. Du och Sharon”, sa han.
”Ja, det har vi, och jag fick inte tunghäfta!” sa Quirinus stolt. Han lyfte på armen och skulle ta av sig klockan, när han upptäckte att den var borta.
”Den föll av din arm, så jag la den i din väska. Var inte ängslig. Den har inte gått sönder”, sa Frank.
”Och väskan glömde jag där nere!” suckade Quirinus. ”Jag går och hämtar den. Tack för att du tog hand om den”, tillade han och började gå mot trapporna.

___________________________________________________________

Om ni läser sista stycket: Ack ja, den kärleken! (Atira vet! ) Men det är bara roligt om man får fram en romantisk sida av Quirrell!

I början tyckte jag att serien var lite konstig men sedan blev den bättre! Första delen av femte säsongen var häpnadsväckande bra, tyckte både mamma och jag!

Apropå snygga killar: Killian Jones/Hook är snygg som bara den! Ögongodis till tusen, både i serien och privat!

Här är två bilder på Colin O'Donoghue.

Som Krok:



Yummy!

Som han ser ut i verkligheten:



Dubbel-mums!

Bonusbilder!

Här med sin fru!


Och här med sin lille son!


Awww! Jag dör bara jag ser den bilden!

Hahahahahaha! Jag tror jag dör av skratt!

Mycket tragiskt! Hon var ju så ung! (46 år). Yngre än Alan Rickman (han blev 69 år!)!

Vet nån varför hon avled?

Vila i frid! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Lite mer bildskämt som jag hittade, om det är okej.





EDIT: Tog bort sista bilden, så ingen ska bli sårad.

Bwhahahahaha! Jag dog! Ja, du/ni andra läste rätt! Jag dog... nästan! Superroligt!

Hittade något på samma gång!




McGonagall is the queen!

Man blir glad av denna lilla flicka! Hon äter sin allra första födelsedagstårta och ja, det går lite som det vill! ♥





Notera en sak: Hon gråter inte på slutet, hon skrattar! Hade hon blivit ledsen, hade det låtit mer hjärtskärande, och då hade någon av de vuxna kommit fram och försökt trösta henne. Dessutom hade hon skrynklat ihop ansiktet och blivit röd som en tomat!