Jag håller med angående nya Dumbledore! Richard Harris gjorde att strålande jobb! Må han vila i frid! ♥♥♥♥♥♥♥♥

Hittade några till skämt!

Mer skämt!

Hihi. Kunde ej låta bli!

Hittade den när jag surfade runt!



Klockren som bara den! Hahahahahahahaha!

Bra teori!

Fast


Missförstå mig inte! Det var en bra teori du hade!

Tack!
KRAM SJÄLV! ♥♥♥♥

"VA?! Har vi hamnat fel?!" tänker ni nu. Men oroa er inte kära vänner! Det är rätt tråd! Det är bara jag som har lagt förslag på vad ni kan ha i närheten för detta kapitel kan bli så spännande, så det är en riktigt nagelbitare! Därför råder jag er att springa och hämta godis, popcorn, chips, nötter (för er som tål det!) och annat som visas på bilderna, innan ni bänkar er framför datorn så ni har något att tugga på. Mycket nöje, kära läsare!
____________________________________________________


Kapitel 24- Under ytan


Natten hade aldrig varit så lång och orolig tyckte Quirinus. Han vaknade av någon underlig anledning, men sedan somnade han om och drömde underliga drömmar. Fåglarna kvittrade när Quirinus vaknade på morgonen. På stolen bredvid hans säng satt mr Quirrell.
”Det är bra att du är vaken nu, vi skulle just äta lunch”, sa han.
Quirinus suckade tungt när han tänkte på att han inte hade ätit någon middag kvällen innan. Han satte sig mödosamt upp och kände hur huvudet värkte lite.
”Satt du här länge?” frågade Quirinus försiktigt.
”Nej. Jag väntade tills du hade somnat. Sedan tänkte jag att det var bäst att låta dig sova ett tag”, svarade mr Quirrell. ”Jag antar att du har sovit dåligt”, tillade han.
”Ja”, sa Quirinus. ”Det känns så overkligt alltihop”, tillade han medan han letade fram sina kläder.
Det tog nästan lång tid att sätta på sig tröjan.
”Egentligen var det tänkt att Jill skulle komma idag”, sa mr Quirrell. ”Men hon skrev och sa att hon inte ville besvära oss nu, med tanke på allt som har hänt, så det får bli till i sommar.”
Quirinus kände sig ganska lättad. Visserligen tyckte han om faster Jill, men han blev inte så glad när hon hela tiden tog med sig sina söner.
”Jag har inte hunnit prata med Jill än”, sa mr Quirrell hastigt, ”men jag kommer att åka över till henne så småningom.”
Dom stod tysta en stund.
”Förresten tror jag att Mike, Nigel och Gary förstår att det är dumt att retas”, sa mr Quirrell
”Dom är ett år yngre, men dom är större och starkare än mig. Och förresten kommer dom aldrig att sluta”, mumlade Quirinus.
”Vi får väl se. Men jag tror att dom lär sig att inte göra narr av någon”, sa mr Quirrell.
Quirinus suckade djupt och sedan gick dom ner för att äta lunch.


Snön började smälta och på lördagen var det dags för Quirinus att åka tillbaka till Hogwarts. Han kände att det kunde vara bra att tänka på något annat, även om saknaden efter Lucy fanns kvar.
”Alla kommer att ha full förståelse, ifall du skulle verka ledsen”, sa mrs Quirrell vänligt.
”Gör bara ditt bästa”, sa mr Quirrell.
”Jag lovar”, mumlade Quirinus och gav sina föräldrar en kram, innan han tog Henrys bur och gick in i eldstaden.
Han hamnade i uppehållsrummet och fick syn på Frank.
”Hej. Hur känner du dig?” frågade han medlidsamt.
”Så där”, svarade Quirinus. Han reste sig upp.
”Jag är verkligen ledsen för det som har hänt!” sa Frank. ”Och dom andra också, jag förklarade för dom vad som hade hänt”, tillade han.
”Tack ”, mumlade Quirinus och satte sig tungt ner i en fåtölj.
”Du skulle inte vilja berätta lite?” frågade Frank försiktigt. ”Men det är ingen fara om du inte vill!” tillade han hastigt.
”Jag berättar”, sa Quirinus.
Det kändes på ett sätt väldigt skönt att få berätta.
”Den där Sandelton verkade ganska snäll, det är ju synd att vi inte har honom. Men jag förstår inte varför David blev så rädd”, sa Frank.
”Han kan bli lite blyg om någon dyker upp så där plötsligt, men sedan brukar rädslan lägga sig. Men den gjorde inte det den här gången”, sa Quirinus, när han mindes hur David hade stirrat vaksamt på professor Sandelton. ”Men en sak är då säker”, tillade han dystert, ”moster Jodie kommer aldrig att vilja prata med pappa.”
”Konstiga typer finns, jag menar, min mamma och min farbror drar inte heller jämt alla gånger, men dom bryter då inte kontakten”, sa Frank. Han bet sig i läppen och det blev en besvärlig tystnad.
”Vem var det som sprang efter Dumbledore?” frågade Quirinus efter en stund.
”Sharon sprang iväg till stora salen”, svarade Frank.
”Sharon?!”
”Ja. Jag skrek åt James att han inte skulle se ut som en idiot, men han rörde sig inte ur fläcken. Då sprang Sharon iväg så fort hon kunde”, sa Frank lugnt.


Den första dagen efter påsklovet kom, och Quirinus släpade sig till växthuset följande morgon. Lestrange, som hade sett ett tillfälle att reta Quirinus ordentligt, flinade försmädligt. Men Quirinus försökte göra sitt bästa för att inte bry sig om honom. Efter lektionen i trollformelläran fick Quirinus stanna kvar.
Dom andra eleverna gick iväg, och det såg ut som att Sharon ville stanna kvar, men hon gav upp efter några sekunder, när Jane drog i ärmen på hennes klädnad.
”Ja Quirrell, du vet nog varför jag vill prata lite med dig”, sa Flitwick vänligt när klassrummet var tomt.
Quirinus nickade; han kände hur han återigen fick en gråtklump i halsen.
”Jag kan inte säga hur ledsen jag är för din skull. Och din syster förstås. Du och Lucy måste ha kommit bra överens?” frågade Flitwick.
”Ja det gjorde vi”, svarade Quirinus tonlöst.
”Dina föräldrar och jag har pratat lite, och jag tycker personligen att du åtminstone ska försöka sköta ditt arbete. Professor Dumbledore erbjöd sig att meddela personalen”, sa Flitwick.
”Jag ska göra mitt bästa”, sa Quirinus och svalde hårt.
”Det låter bra. Kila iväg nu, så att du inte kommer för sent.”
Quirinus gick iväg, medan han torkade sig i ansiktet med ärmen.


”Det var tråkigt att din moster gick bort”, sa Sharon medlidsamt. Det var under lördagen en kylig eftermiddag och Sharon hade bett Quirinus att följa med ut. Dom gick runt sjön med raska steg. ”Ja…fast…sjukdomen var allvarlig, och botarna försökte i alla fall”, mumlade Quirinus och stirrade ner i marken.
”Hur som helst, så tycker jag att det är väldigt tråkigt för dig. Och James var inte så mycket till nytta! Jag tyckte rent synd om både dig och Frank!” sa Sharon och hon såg ännu mer medlidsam ut.
Dom fortsatte gå under tystnad. Luften blev kyligare så dom bestämde sig för att gå tillbaka till slottet. När dom hade passerat Hagrids stuga, hörde Quirinus plötsligt hur en röst skrek: ”Expelliarmus!” och en bländande mörkröd blixt dök upp från den förbjudna skogen med en rasande fart emot dom.
”Akta dig!” ropade Quirinus förskräckt och gav Sharon en kraftig knuff åt sidan, så att hon inte skulle träffas av den.
Men innan han hann slänga sig ner på marken, kände Quirinus den välbekanta, smärtsamma stöten, som Snape hade använt en gång tidigare. I sitt stilla sinne hoppades han att han skulle landa på marken men han flög längre. Någon skrek, förmodligen Sharon. Till sin stora förskräckelse upptäckte Quirinus att han var ovanför sjön. Plötsligt avtog farten och han föll i med ett plask.
Vattnet var iskallt och Quirinus fick panik när han upptäckte att han inte kunde känna någon botten. Han skulle just skrika på hjälp, eftersom han inte kunde simma så bra, när han plötsligt drogs ner under ytan. Täta tångruskor och ljusgröna sjöväxter svajade otäckt. Quirinus slog och sparkade med all kraft, samtidigt som han höll utkik efter jättebläckfisken.
När han lyckades få huvudet ovanför vattenytan, försökte han återigen ropa på hjälp, men vattnet rusade in i munnen på honom. Han kippade efter luft och slog förtvivlat omkring sig för att inte sjunka igen.
”Simma in mot land!” ropade någon.
”Jag kan inte simma!” ropade Quirinus förtvivlat och fick en kallsup. Han kände paniken stiga när vattnet nådde hakan.
”Försök hålla dig ovanför ytan!” skrek någon annan. Kunde det ha varit Frank?
Quirinus såg till sin lättnad hur en tjock trädgren flöt några centimeter ifrån honom. Han började sträcka på ena handen, medan han slog och sparkade för att hålla sig ovanför ytan.
Kom igen! Bara lite till! tänkte Quirinus förtvivlat medan han sträckte sig efter grenen, vilket var svårt eftersom att den flöt allt längre bort ifrån honom.
Han fortsatte sträcka sig efter den. På samma gång hörde han hur någon hoppade i och då kunde det vara bra att hålla sig flytande tills personen kom till undsättning.
Äntligen! tänkte Quirinus när han nuddade vid sin livlina. Han höll på att känna sig trött. Men just som han skulle gripa tag i grenen, kände Quirinus hur något eller någon, plötsligt grep tag om hans ben, och han höll på att dras neråt.
Han fick återigen panik så han slog förtvivlat, medan han skrek:
”Hjälp! Hjälp! Hjälp mig någon!”
Ännu mer vatten rusade in i munnen och näsan på honom. Trädgrenen flöt ännu längre bort.
”Håll ut! Jag kommer!” ropade någon.
Quirinus skulle just kolla vem som skrek, när han drogs ner under ytan igen. Han fick en chock när han såg en lång gummiliknande arm runt fotlederna. Det var jättebläckfisken som höll på att dra ner honom mot botten. Quirinus började slå med armarna och sparka med fötterna, men det var meningslöst. Han började känna sig yr och huvudet värkte på grund av syrebrist.
Små fiskar dök upp från ingenstans och det såg ut som dom ville hjälpa till, för dom nafsade i bläckfiskens arm. Quirinus fick ytterligare en chock när han kände hur något grep tag om halsen på hans klädnad. Han vred sig hastigt runt och fick syn på en blekgrön, hornprydd varelse med långa spindeltunna fingrar. Den mystiska varelsen blottade sina gröna tänder och Quirinus fick en obehaglig känsla av att den var livsfarlig.
Han slet förtvivlat i sin klädnad och slog för att skaka av sig vattendemonen. Plötsligt kände han hur bläckfisken släppte taget om hans ben. Vattendemonen, som hade ilskna röda fläckar på sin hud, släppte taget om Quirinus klädnad och simmade iväg bland sjögräsen. Det blev obehagligt tyst. Quirinus slog och sparkade, trots att alla krafter höll på att försvinna. Han kikade för att se om bläckfisken var kvar. Ännu några fiskar kom fram som silverpilar. Till sin stora förvåning kände Quirinus hur någon grep tag om hans midja. Han kunde se hur personen tog sats mot en sten och simmade sedan uppåt.
När dagsljuset närmade sig, var dom framme vid ytan. En del människor ropade i mun på varandra. Det var som om personen höll ett för löst grepp. När Quirinus märkte att han hade näsan under ytan (eftersom han höll på att glida ur personens grepp), kände han den välbekanta paniken stiga och började slå vilt samtidigt som han fick ännu en kallsup.
”Lugna dig!” sa personen plötsligt och tog ett hårdare tag om Quirinus midja.
Quirinus, som märkte att han drogs uppåt, gjorde som han blev tillsagd och kippade efter luft.
”Hör på. Jag ska ta dig in mot land och då måste du hålla dig lugn, annars drunknar vi båda två. Förstår du?” frågade personen.
Trots att det var svårt att känna igen rösten, kunde man höra att det var en pojke. Quirinus skulle just säga att han förstod, när han plötsligt började hosta. Han nöjde sig med att nicka medan vattnet forsade ut ur munnen och näsan.
”Bra. Håll dig lugn nu, jag ska inte släppa taget”, sa pojken.
Quirinus lutade sig bakåt mot pojkens axel och hämtade luft. Han kände sig utmattad efter allt slit.
”Jag är ledsen att jag höll på att tappa greppet om dig”, sa pojken. ”Jag trodde att jag höll stadigt, men vattnet är så kallt och jag var tvungen att säga till dom på stranden att lugna sig. Men jag märkte att du höll på att sjunka när jag inte hörde dig andas, så jag var på väg att ta ett stadigare tag om dig”, tillade han.
”Jag fick panik”, mumlade Quirinus, som kände hur en snyftning steg i strupen.
”Jag kan förstå det”, sa pojken vänligt, ”så på samma gång var det bra att du sa till mig.”
Quirinus suckade djupt, men sedan blev han förskräckt. Vad kunde ha hänt med Sharon?
”Går det bra?” ropade någon från stranden.
Quirinus kände till sin lättnad hur fötterna slog mot botten, men han var alldeles för utmattad för att resa sig upp. Han kände hur någon grep tag om hans armar och han drogs in mot land och lades på rygg.
”Jag kan inte tänka mig vad som hade hänt om vi inte kom i tid!” sa någon, som lät gråtfärdig.
”Han hade kunnat bli medvetslös”, sa pojken som hade räddat Quirinus.
”Vi måste hjälpa Sharon och Frank också”, sa en person som lät allvarlig.
Sharon och Frank!? Har dom blivit skadade?! tänkte Quirinus förskräckt. Han försökte säga något men istället började han hosta.
”Lugna dig, ni ska alla tre få komma in i sjukhusflygeln”, mumlade någon.
Quirinus suckade och plötsligt blev allt svart.
__________________________________________________

Huuu! Det var riktigt gastkramade om ni vill veta vad jag tycker! Tur att det var någon som räddade honom. *drar en suck av lättnad*

Nu fick ni er två tankeställare, så skapa teorier så tangentbordet!

Vem slängde formeln på mot dem?

Vem var det som drog upp Quirinus?

Som sagt, skapa teorier.
En del av er kanske tycker att det är jättekonstigt att Quirinus inte kan simma, men det finns förklaring i ett tidigare avsnitt.

Klicka på länken: Kapitel 18- Dom mystiska snyftningarna

Hoppas ni hade något ätbart i närheten!

Det stämmer, det var med i sjätte filmen, men det kommer från sjätte boken, i kapitlet "Dracos avstickare"!

Se sidan 127 i svenska versionen. Eller vänta! Jag citerar från boken!

"Det där blir tre galleoner, nio siklar och en knuting", sa Fred och granskade de många askarna i Rons famn. "Kläm fram pegnarna."
"Jag är din bror!"
"Och det är våra grejer som du snuvar oss på. Tre galleoner och nio siklar. Jag slår av på knutingen."

Hoppas det bringar klarhet i frågan!

Klart jag skulle vilja träffa dig!