Var ska man posta novellen? Blev sugen på att testa, då jag skriver en berättelse om hästtjejer. Klicka gärna på min profil så hittar ni den!

Du är så duktig och kommenterar min berättelse, så jag kommer självklart att läsa din! Ge och ta vet du!

En mycket bra början. Nu blir jag nyfiken på vem Sabine är, men hon kommer väl så småningom. Längtar till nästa kapitel.
Du vill ju ha lite tips på förbättring och det är faktiskt en sak jag vill att du tänker på i fortsättningen. Röd= det som blev tokigt. Grönt= som det ska vara.


"Gumman, vi har redan pratat om det här." svarade Kajsa med trött röst.

När du inte har utropstecken eller frågetecken i ett samtal, ska du inte ha en punkt, använd hellre komma-tecken.

Så här:

"Gumman, vi har redan pratat om det här", svarade Kajsa med trött röst.

Hoppas du förstod det där. Annars är det väldigt bra och välskrivet.

Grattis till de nya prefekterna! Ni kommer att göra ett toppenjobb!

Till themarauder, grattis till lärartjänsten!

Nu blir det ordning och reda!

Tack gullungar! Jag känner mig väldigt snäll ikväll, så ni får ett till kapitel! Njut!
____________________________________________________________


Kapitel 6


Amy trodde inte sina öron. Skulle Martha Moyes försöka skada hästarna? Hon var ju en så bra ridlärare och hade god hand med hästar.
”Men miss Moyes var ju inte ens där när vi kom” sa Amy.
”Det stämmer!” Lionel såg lika chockad ut. ”Hon kom precis samtidigt som veterinären och hon stod och pratade med min pappa!”
”Ja, jag vet inte så mycket. Martha är lite knepig.” Mrs Dubois såg sur ut. ”Hon verkar så snäll och trevlig, men hon tycker som sagt att Chip är alldeles för vild och hon har ett hemskt humör. Sömnmedlet stod på hennes skrivbord och hon försökte bli av med hästen. Hon måste ha gjort det innan ni kom till London Riding.”
”Jag… tror vi ska gå”, sa Amy. ”Tack för teet.”
”Varsågod lilla vän!” sa mrs Dubois. ”Lycka till med artikeln.” Amy och Lionel skyndade sig ut.
”Jag undrar om hon menar det hon säger”, sa Amy. ”Miss Moyes är ju den bästa ridläraren och hon har lätt för att skratta åt Kates skämt.”
”Jag vet”, mumlade Lionel. ”Jag har känt henne sen jag var liten. Vi får fråga henne imorgon när det är ridlektion.”
De skildes åt och Amy cyklade hem, ivrig att få berätta för sina vänner vad hon hade hört.


Under kvällen när Amy hjälpte Melanie med läxorna, ringde det på dörren.
”Amy!” ropade Amber efter några sekunder. ”Dina vänner är här.”
”Bra”, svarade Amy. Hon vände sig till Melanie och viskade: ”Jag bad dem komma hit, så kila in på rummet för det kan vara bra att du hör det här.”
Melanie såg förbryllad ut men lydde ändå. Väl inne på rummet satt Helen, Janice, Kate och Melanie med spända ansiktsuttryck. Amy försäkrade sig om att hennes mamma var utom hörhåll innan hon berättade om samtalet med mrs Dubois.
”Lägg av!” sa Helen. ”Miss Moyes skulle aldrig göra något sådant!”
”Hur skulle hon hinna hälla medlet i maten och sedan åka iväg innan vi kom?” undrade Janice.
”Mrs Dubois kanske yrar”, föreslog Kate oskyldigt.
”Lägg av!” fräste Melanie. ”Det är inte läge att skoja om något sånt! Chip kanske dör!”
”Lugna er”, bad Amy. ”Vi vet inte säkert, men imorgon ska jag och Lionel prata med miss Moyes”, tillade hon.
”Låt oss bara hoppas att hon vet mer om Arthur”, sa Helen dystert.
Kate och Janice mumlade instämmande.
”Fast en sak är lite konstigt”, sa Melanie. ”Hur kan mrs Dubois veta att sömnmedlet låg i höet?”
”Hästar är kloka djur”, sa Helen eftertänksamt. ”Lukten och smaken från höet dolde säkert medlet, så Chip kunde mumsa i sig det. Annars hade han försökt undvika det om någon försökte ge honom en sked.”
Ingen av dem sa något på ett tag.
”Vad stod det på flaskan?” undrade Amy.
”Det stod ’Sov gott’ på etiketten”, svarade Helen. ”Min mamma hade det under en tid. Man blandar det med dryck eller mat. Jag tror inte det är så smart att ge den till djur.”
Amy plockade fram sin anteckningsbok.
”Rita hur den såg ut”, bad hon Helen, ”så ska jag visa bilden för miss Moyes.”
En knackning hördes och i nästa sekund stack Amber in huvudet med ett bistert uttryck.
”Hör ni flickor, jag tror att ni får gå hem nu”, sa hon. ”Amy, kan du gå till köket? Jag vill prata med dig.”
Därefter gick hon.
”Det lät inte bra”, sa Janice.
”Tror du hon vet något?” frågade Kate.
”Jag vet inte”, sa Amy, som frös inombords. ”Ring oss om det blir något problem”, sa Helen innan de gav varandra en kram.


Så fort de andra tjejerna hade åkt iväg, stod Amy och Melanie i köket. Amber stod vid bordet och såg nästan arg ut.
”Melanie, jag skulle vilja att du går till ert rum. Det här rör bara din syster och mig”, sa hon.
Melanie gav Amy en medlidsam blick innan hon gick. Det tog kanske bara ett par minuter innan Amber utbrast:
”HUR KUNDE DU LJUGA FÖR MIG?!”
”Vad… vad menar du?” stammade Amy fram.
”SPELA INTE DUM, UNGA DAM! JAG PRATAR OM I LÖRDAGS! JAG PRATADE MED HELENS MAMMA I TELEFON NYSS OCH HON SA ATT NI HADE CYKLAT TILL STALLET PÅ KVÄLLEN! DU SA TILL MIG ATT HELEN INTE MÅDDE BRA OCH DET VAR DÄRFÖR DU KOM HEM TIDIGARE!” skrek Amber. ”MEN JAG FICK HÖRA ATT HENNES HÄST HAR BLVIT STULEN! DU LJÖG! FATTAR DU INTE ATT NI INTE FÅR GE ER AV ENSAMMA NÄR DET ÄR MÖRKT?”
”Snälla mamma”, bad Amy. ”Janice och hennes mamma fick höra av miss Moyes att Arthur hade blivit stulen! Helen blev så förtvivlad så vi ville se om vi kunde hjälpa till.”
”NI CYKLADE UT I MÖRKRET!” skrek Amber gällt. ”FATTAR DU INTE VAD SOM HADE KUNNAT HÄNDA? GODE GUD, NI SKULLE BETT HELENS MAMMA SKJUTSA ER! DU SKULLE HA SAGT SANNINGEN!”
”Jag kunde inte göra det”, sa Amy försiktigt.
”Vi tänkte oss inte för.”
”DET MÄRKS! EFTERSOM DU HAR TALAT OSANNING, FÅR DU INTE GÅ UT PÅ EN VECKA!”
Amy kände plötsligt hur vreden tog över.
”ÄR DU INTE KLOK?!” röt hon därför. ”JAG VILLE INTE BERÄTTA FÖR ATT JAG VISSTE ATT DET SKULLE BLI SÅHÄR! DESSUTOM SKA JAG SKRIVA EN ARTIKEL OM DETTA I SKOLTIDNINGEN! JAG MÅSTE UT IMORGON! OM DU INTE VISSTE DET, SÅ VAR VI DÄR IGÅR! MELANIE HITTADE CHIP MEDVETSLÖS OCH…”
”ÄR DU GALEN?!” avbröt Amber. ”Varför var ni där?”
”Vi ville prata med miss Moyes, men hon syntes inte till så vi började leta. Melanie gick till stallet.”
”DU ÄR JU INTE KLOK!” Hennes mamma höjde rösten igen. ”DU UTSATTE DIN SYSTER FÖR OBEHAGLIGA SAKER!”
”HON VALDE ATT GÅ DIT SJÄLV!” skrek Amy medan hon fick tårar i ögonen. ”HON VILLE FÖLJA MED OCH HJÄLPA TILL! HAR DU INTE ENS MÄRKT ATT HON ÄR OROLIG? HON VÄNTAR PÅ ATT FÅ BESKED OM SIN HÄST!”
Hon andades häftigt. Amber satte sig tungt ner.
”Jag borde ha anat att det var något som var annorlunda”, muttrade hon och för ett ögonblick såg hon medlidsam ut. ”Men det är ingen ursäkt till att du ljög.”
En spänd tystnad rådde mellan dem.
”Mamma”, sa Amy när hon hade lugnat sig. ”Jag är ledsen att jag ljög. Men snälla, ge mig inte utegångsförbud! Jag har lovat att skriva om detta i tidningen.”
Amber bet sig i läppen.
”Du har betett dig mycket dumt”, sa hon. ”Du får inte gå till dina väninnor efter skoltid den här veckan. Du får åka till stallet, men sen kommer du raka vägen hem.”
”Men artikeln…”, började Amy.
”DU STANNAR INTE KVAR EFTER RIDLEKTIONEN!” avbröt Amber. ”DU KOMMER RAKA VÄGEN HEM! DETSAMMA GÄLLER SKOLAN!”
”TACK FÖR DET!” skrek Amy ilsket. ”VI HADE KUNNAT FÅNGA SKURKEN TIDIGARE, MEN DÅ FÅR JAG VÄL SÄGA TILL PATRICIA ATT DET INTE BLIR NÅGON ARTIKEL PÅ MÅNDAG! DU KAN BERÄTTA FÖR HELEN ATT HENNES HÄST ALDRIG KOMMER ATT HITTAS!”
Hon vände på klacken och sprang till sitt rum. Där slängde hon sig på sängen och snyftade förtvivlat.
”Åh, Amy!” sa Melanie medlidsamt. ”Jag är ledsen för att du fick utså det här!” Hon satte sig på sängkanten och sa: ”Mamma var onödigt hård. Jag tycker inte att du utsatte mig för något. Det var mitt val!”
”Säg det till henne”, sa Amy medan tårarna rann nerför kinderna.
”Jag kan gå så får du vara ifred ett tag”, sa Melanie och nästa sekund var hon borta.
Amy låg kvar med ansiktet nerborrat in kudden.
Nu kommer jag aldrig att få vara i närheten av Lionel! Jag är inte bra på att simma, så jag kan inte anmäla mig till simmarlaget! tänkte hon och fortsatte gråta bittert.
____________________________________________________________

Detta kapitel blev lite dystert på slutet och det blev stora bokstäver. Men är man tonåring, måste man ge utlopp för sina känslor.

Här får ni ett nytt kapitel, gullungar! Hoppas ni gillar det!
______________________________________________________


Kapitel 5


Amy och Helen närmade sig stallet, när Melanie kom ut med tårar i ögonen.
”Chip rör sig inte!” skrek hon och snyftade förtvivlat. ”Han rör sig inte!”
”Stanna här”, sa Helen och gick in.
Amy böjde sig ner och kramade sin syster hårt.
”Oroa dig inte gumman”, viskade hon, samtidigt som hon var lättad över att Melanie inte var skadad. ”Berätta vad som hände.
”Chip är som min vän!” viskade Melanie utan att lyssna. ”Han var orörlig när jag kom in och då skrek jag. Han får inte…” Hon avbröt sig och snyftade förtvivlat.
Steg hördes och Janice och Kate kom springande, tillsammans med Lionel.
”Vi hörde ett skrik”, flåsade Kate.
”Det var Melanie”, förklarade Amy och höll systern hårdare i famnen. ”Chip ligger orörlig i stallet men Helen tittar till honom…”
”Han andas”, hördes Helens röst. ”Men vi behöver en veterinär!”
”Jag springer upp till kontoret och ringer”, sa Lionel. ”Stanna här!” Han vände på klacken och rusade iväg.
I nästa sekund kom Helen ut och höll upp en flaska. ”Sömnmedel”, sa hon bistert. ”Jag börjar undra vad som händer!”
Amy bet sig i läppen.
”Först Arthur och nu Chip”, muttrade hon. ”Och de enda ledtrådarna vi har är sömnmedlet och en ring.”
”En ring?!” utropade Helen, Kate och Janice chockat.
Amy plockade fram näsduken och visade sina vänner ringen. ”Jag hittade den när vi var här i lördags” förklarade hon. ”Det kan mycket väl vara vår objudne gäst som äger den.”
”Den är rätt snygg”, sa Kate.
”Hoppas personen grinar hemma hos sig för att ringen är borta”, muttrade Melanie argt.
I nästa stund kom Lionel ut.
”Veterinären är på väg” meddelade han. ”Mamma har även ringt efter miss Moyes.”
Det tog en bra stund innan Chip fördes iväg till djursjukhuset och Amy stirrade efter bilen. Efter några minuter kom miss Moyes fram till dem och sa:
”Jag kan tyvärr inte säga annat än att det är fruktansvärt. Men vi kan inte göra annat än att hoppas att de löser sig. Under tiden får ni åka hem. Jag ger besked om Chips tillstånd.”
Amy och hennes vänner började gå mot cyklarna.
”Det här vore något för skoltidningen!” sa Helen medan de gick. ”Amy, du kan fråga Patricia om du får skriva om detta. Det kan bli intressant och se om tjuven blir rädd och erkänner.” ”Tja, jag kan ju försöka”, sa Amy. ”Vi får hoppas att inget annat hemskt händer under tiden.”


Dagen efter cyklade Amy iväg tidigt till skolan och med raska steg gick hon till rummet där alla som jobbade med skoltidiningen brukade samlas. Till hennes stora lättnad satt Patricia Spellman vid sitt skrivbord.
”Åh, Amy”, sa hon och log vänligt medan hon rätta till sin kastanjebruna hästsvans. ”Du är uppe med tuppen, ser jag.” Amy kunde inte låta bli att le. Trots att Patricia var den populäraste tjejen på hela skolan var hon ändå trevlig mot alla elever och som redaktör för skoltidningen var hon duktig som lät alla få sin röst hörd, så Amy gillade henne, även om de inte umgicks så mycket.
”Ville du något?” undrade Patricia.
”Jo, jag undrar om jag får skriva om London Riding. Det har nämligen hänt märkliga saker där”, förklarade Amy.
”Jag hörde det”, sa Patricia och såg medlidsam ut. ”Stackars Helen, och din syster! Jag skulle gärna låta dig skriva om det men någon annan vill göra det och jag sa ja.”
Amy kände hur besvikelsen tog över.
”Jag hade hoppats få uppdraget”, sa hon. ”Helen har lovat mig en intervju.”
”Kan vi inte hjälpas åt då?” frågade en röst plötsligt.
Amy tittade bakåt och fick syn på Lionel, vilket fick hennes hjärta att bulta.
”Det var en bra idé”, sa Patricia.
”Ja… det… det är underbart!” sa Amy ivrigt.
”Perfekt!” sa Lionel. ”Du kan skriva medan jag ställer frågor, eller tvärtom”, tillade han. ”Min lektion i kemi är inställd, så vi kan träffas efter skolan ifall du har tid.”
”Bra att ni har ett mål”, sa Patricia uppmuntrande. ”Jag vill ha in artikeln på måndag nästa vecka, gärna före klockan två.” ”Ja, självklart”, sa Amy.
Hon och Lionel gick ut från rummet.
”Jag… jag visste inte att du jobbade på skoltidningen”, lyckades Amy få fram.
”Åh, jag brukar mest recensera böcker och filmer, men med tanke på vad som har hänt, frågade jag Patricia om jag fick skriva om det istället”, förklarade Lionel.
Det blev tyst en stund.
”Jag slutar faktiskt också tidigt”, sa Amy. ”Så vi kan kanske träffas så jag får bjuda dig på fika, som tack för att du kom med min mobil.”
Lionel såg förvånad ut men sen log han.
”Visst, varför inte? Vi kan träffas kvart över två vid kafeterian.”
Amy log innan hon rusade iväg till sina vänner.


När klockan var kvart över två möttes Amy och Lionel i skolkafeterian och drog sedan fram sina anteckningsböcker. ”Ja, min första tanke var att vi kunde fråga miss Moyes om stölden”, sa Lionel innan han tog en klunk av sitt kaffe.
”Ja, det låter bra. Vi borde även fråga mrs Dubois”, sa Amy. ”Hon är ju där på eftermiddagen, så hon kan ha sett något.” ”Kör till”, sa Lionel. ”Vi kan åka dit på en gång. Mamma och pappa skulle också kunna vara med på intervjun.”
Tänk att vi fick jobba tillsammans med detta, tänkte Amy och fylldes av glädje. Snart kan jag berätta exakt vad jag känner för honom.
För sin inre syn kunde hon se sig själv rida tillsammans med Lionel över ängarna och under månen.
”Jorden anropar Amy!”
Amy hoppade till och rodnade.
”Är det okej om vi gör det?” frågade Lionel vänligt
”Förlåt”, mumlade Amy. ”Jag hörde inte.” Hon svor tyst över att hon hade börjat dagdrömma.
”Jo”, förklarade Lionel tålmodigt. ”Jag sa vi bör prata med mrs Dubois nu på en gång. För som du sa, borde hon ha sett något.”
”Ja, vi kilar innan hon åker till stallet”, sa Amy.


Så fort Amy hade ringt på dörren, öppnade Abigail Dubois. Hon var en smal femtiofemårig kvinna med gröna vänliga ögon och det grå lockiga håret fick henne att se ut som en mormor. Dessutom skötte hon om bokföringen och alla nya elever som anmälde sig till skolan.
”God dag, mrs Dubois”, sa Amy artigt.
”Åh, Amy!” utbrast mrs Dubois glatt. ”Så roligt att du hälsar på! Och du med, Lionel!” tillade hon och nöp Lionel i kinden, vilket fick honom att le generat.
Mrs Dubois visade in dem i sitt vardagsrum.
”Vänta här medan jag hämtar te åt er”, sa hon innan hon gick ut till köket.
”Hon är snäll”, sa Lionel. ”Men jag önskar att hon inte gjorde så där!”
Amy kände hur hon var på väg att skratta.
”Hon tycker kanske att du är söt!” viskade hon. ”Mycket lustigt”, muttrade Lionel innan han blinkade åt henne. ”Jag är ändå för ung för henne!”
Nu kunde Amy inte låta bli utan brast i skratt, men sedan lugnade hon ner sig när mrs Dubois kom med tre tekoppar. ”Jaha, och vad har ni på hjärtat?” frågade hon och slog sig ner. ”Jo vi tänkte prata med er om stölden av Arthur”, sa Amy.
”Det är en artikel för skoltidningen. Vi undrar om ni såg något när han stals”, sa Lionel.
Mrs Dubois tog sig för hakan.
”Inte vad jag kan minnas”, sa hon efter en stund. ”Jag hade en förfärlig huvudvärk, så jag åkte hem vid fyratiden och då var Martha kvar.” Hon tog en klunk av sitt te. ”Hur är det förresten med din syster?” tillade hon vänligt.
”Inte så bra”, svarade Amy. ”När vi kom till stallet för att prata med miss Moyes om stölden, hittade hon sin häst medvetslös.” "Åh, kära nån!” Mrs Dubois såg förskräckt ut. ”Då var det som jag misstänkte!”
”Vad då?” undrade Lionel.
Mrs Dubois skruvade besvärat på sig.
”Jag… jag skäms för att säga det”, mumlade hon och tittade på sina händer. ”Men i söndags när jag kom till jobbet, hörde jag Martha prata med dina föräldrar, Lionel. Hon klagade på att Chip är så bångstyrig. Hon sa något om att hon ville sälja honom.”
Det blev en obehaglig tystnad. Amy tyckte att det lät konstigt, för varken hon eller Melanie hade uppfattat Chip som bråkig, tvärtom. Han var väldigt lydig och Melanie kände sig trygg med honom.
”Hur mår han förresten”, frågade mrs Dubois.
”Vi vet inte än”, svarade Lionel. ”Men vi kan konstatera att han fick en stor dos av sömnmedel.”
”Då var det som jag trodde.” Mrs Dubois tog en näsduk och snöt sig. ”Jag såg nämligen en flaska sömnmedel på Marthas skrivbord. Hon måste ha lagt det i hästens mat!”
_____________________________________________________

Oj, nu blev det spännande! Miss Moyes blir misstänkt! Nästa kapitel kommer någon gång. Kom gärna med kritik.

Vet ej vad det beror på, men mitt förslag är att du pratar med en läkare.

Andra tips är att stänga i stort sett all elektronik två timmar innan läggdags.

Gillar du att läsa? Perfekt! Det är nämligen superbra att läsa innan man ska sova. (Se länkar längre ner.) OBS! Det gäller bara pappersböcker. Det blå ljuset från surf/läsplattan och mobilen kan nämligen lura hjärnan att tro att du ska vara vaken.

Dusch eller bad är också ett tips. Använd då duschtvål med lavendeldoft, det är avslappnande.

Undvik läsk, te, choklad och kaffe. Varm mjölk och rött te är däremot okej,

Förbered morgondagen. Plocka fram kläder, packa väskan och ställ väckarklockan.

I första hand bör du prata med föräldrar och läkare.

Länkar angående böcker och sömn:

Därför ska du läsa innan du somnar

Läser du alltid innan du lägger dig? Grattis!

Därför är böcker bättre än telefoner innan läggdags

Forskning: Därför ska du läsa innan du går och lägger dig

Därför ska du läsa en bok i stället för att surfa innan du lägger dig

Egentligen skulle jag ha skrivit fler delar av denna berättelse, men i och med att jag inte har tillgång till datorn i helgen, får ni detta kapitel redan nu. Tack för ert stöd!
_________________________________________________________


Kapitel 4


Amy och hennes båda vänner cyklade i rasande fart mot ridskolan och när de anlände fick de syn på Janice som såg medlidsam ut.
”Åh, Helen!” sa hon. ”Jag är verkligen ledsen! Och miss Moyes också, hon berättade att hon ringde polisen direkt.” Helen bara snyftade.
”Är hon säker på att det rör sig om stöld?” undrade Amy.
”Hon misstänkte det på en gång”, förklarade Janice. ”Eftersom det inte fanns några tecken på att han kan ha smitit ut, så finns det bara en slutsats.”
”Jag ska slå ner tjuven!” skrek Helen gällt medan tårarna rann nerför kinderna. ”Jag ska slå ner den där typen som har kidnappat Arthur! Pappa köpte honom till mig på min tioårsdag!”
Amy lade armen om hennes axlar.
”Förlåt mig, Helen”, mumlade hon. ”Jag borde inte ha frågat så som jag gjorde. Det är klart att han inte skulle rymma.”
”Du behöver inte be om ursäkt.” Helen torkade sig i ansiktet med ärmen. ”Jag skulle ha undrat samma sak om det var Isadora.” Hon började gråta igen.
”Vi kanske borde gå och se efter för säkerhets skull?” föreslog Kate.
”Bra idé”, sa Amy och alla fyra gick in. Arthurs box stod tom och dörren stod på vid gavel.
”Allt annat är kvar”, snyftade Helen. ”Hans täcke som jag köpte till honom för två månader sen är här! Åh, Gud, min stackars häst!”
Ingen av dem sa något på en stund.
”Vi får prata med miss Moyes på måndag”, sa Janice. ”Eftersom hon har ringt polisen, så får hon säkert besked”, tillade hon.
Hon och Kate hjälpte Helen mot utgången. Amy skulle just följa med, när hon såg att något glimmade i höet. Hon böjde sig ner och fick se att det var en silverring, som pryddes med en grön sten. Utan att tveka drog hon fram en näsduk och lindade in ringen i den, för hon fick en känsla av att det vara en ledtråd. ”Amy? Kommer du?” hördes en röst.
Amy tittade upp och fick syn på Janice.
”Visst.” Hon stoppade näsduken i sin väska och gick med raska steg ut.
”Jag undrar vem som stjäl just Arthur”, sa Janice bekymrat. ”Helens pappa brukar ge generösa bidrag till ridskolan”, sa Amy fundersamt. ”Någon kan vara avundsjuk på honom för det.”
”Ja, vad det än är, så kommer jag också vilja klå den där typen gul och blå!” muttrade Janice hätskt.
De började ta sig hemåt under tystnad och allt som hördes var Helens förtvivlade snyftningar.


Klockan var halv tio när Amy kom hem.
”Är du redan hemma?” sa Amber förvånat.
”Ja, Helen… mådde inte så värst bra”, svarade Amy undvikande. Hon kunde inte berätta att hon hade cyklat till stallet under kvällen, för hennes mamma skulle bli tokig. ”Då tyckte hon det var bättre att vi åkte hem.”
Hon smet in på sitt sovrum och fick syn på Melanie som satt och läste.
”Hej Amy!” sa hon glatt. ”Du borde ta och läsa den här boken! Det handlar om… ” Hon avbröt sig när hon såg Amys bekymrade min. ”Har det hänt något?”
Amy stängde noggrant dörren efter sig innan hon satte sig på sin säng och i viskande ton berättade vad som hade hänt. ”Stackars Helen!” sa Melanie och hennes ögon blev nästan blanka. ”Jag minns att hon lät mig klappa Arthur när jag var yngre, han var jättesnäll!”
”Jag vet”, sa Amy innan hon plockade fram näsduken och visade ringen. ”Jag undrar om det är tjuvens ring”, tillade hon bistert.
Melanie stirrade på den.
”Den ser dyr ut. Jag hoppas personen gråter floder över den”, muttrade hon. ”Då vet människan hur det känns för Helen!”
”Vi har tänkt cykla dit på måndag för att prata med miss Moyes”, sa Amy medan hon lindade in ringen i näsduken och lade tillbaka den i väskan. ”Du kan få följa med om du vill”, tillade hon.


Helgen tog slut och Amy gav sig av till skolan. Vid entrén stod Janice och Kate.
”Kommer inte Helen?” frågade Amy förvånat.
”Inte efter det som hände i lördags”, sa Janice medlidsamt. ”Hon är verkligen förstörd”, sa Kate med allvarlig blick. ”Innan vi åker till ridskolan, tänkte jag att vi kunde åka förbi henne”, tillade hon.
”Det var en fin tanke”, sa Amy innan de rusade till skåpen. Matematik var den tråkigaste lektionen på hela skolan tyckte Amy och hon sneglade på klockan. Tjugo minuter kvar. Den enda som alltid hade haft lätt för matte var Janice, så henne kunde man alltid fråga om hjälp. Amy kämpade vidare med den sista uppgiften innan det äntligen ringde ut.
”Tur att det är en halvtimme kvar till historialektionen”, sa Kate. ”Jag tänker sätta mig ute en stund.”
”Det låter trevligt”, instämde Janice.
”Gå i förväg ni, jag måste lämna igen en bok”, sa Amy. ”Och om ni vill, kan ni kanske kolla hur Helen mår”, tillade hon.
”Vi ringer henne på en gång”, sa Janice.
Amy småsprang till skolbiblioteket. Just som hon kom in råkade hon knuffa till någon. När hon såg vem det var blev hon röd i ansiktet.
”Åh, förlåt mig Lionel!” utbrast hon och blev förskräckt när hon såg alla papper på golvet.
”Ingen fara”, sa Lionel lugnt. ”Jag var också i egna tankar.” Amy slängde sig på knä och började plocka upp hans saker. ”Jo”, mumlade hon. ”Tack för att du kom med min mobil. Mamma skulle bli tokig om hon fick veta att jag hade glömt den”, tillade hon.
”Som jag sa, ställer jag alltid upp”, sa Lionel och log. ”Det är mitt motto!” Han blinkade åt henne. ”Hur gick det med din syster?”
”Bara bra”, sa Amy medan hon fick fjärilar i magen. ”Vi satt och såg Ringaren i Notre Dameoch… ”
”Menar du Disneys version?” frågade Lionel med ivriga ögon. ”Det är min älsklingsfilm!”
”Åh, vilket lustigt sammanträffande”, sa Amy. ”Min syster och jag ser den så ofta vi kan.”
”Det låter häftigt med en sån lillasyster.” Lionel log strålande. ”Vi kan kanske se den tillsammans”, föreslog han.
”Det skulle vara kul, men idag kan jag inte”, sa Amy och blev genast dyster. ”Jag hade tänkt hälsa på Helen.”
Lionel såg genast medlidsam ut.
”Jag kan förstå det. Miss Moyes berättade för min mamma vad som hade hänt och jag tycker synd om Helen”, sa han. ”Jag tror det är bäst jag går innan jag kommer försent. Hälsa Helen från mig.”
”Visst.” Amy kände sig genast dum. Hon kunde ha erbjudit honom att följa med.


Efter några lektioner var skolan slut för dagen så Amy, Janice och Kate tog sig genast till Helen. På vägen dit köpte de blommor i ett försök att få henne lite gladare. När de ringde på stod Helens mamma där med bekymrad blick.
”Så trevligt att ni kommer flickor”, sa hon. ”Helen är på sitt rum och bara gråter.”
”Vi kan förstå det, mrs Graham”, sa Amy. ”Vi vill bara prata med henne en stund om hon känner för det.”
”Det var snällt av er”, sa mrs Graham. ”Ni kan gå in till henne, så kommer jag med te åt er sen.”
De tre flickorna tackade henne innan de gick till Helens sovrum.
”Helen?” sa Amy försiktigt när hon knackade på dörren. ”Kan du öppna? Vi vill prata med dig.”
En snyftning hördes.
”Vi vet att du är ledsen”, sa Janice. ”Det är därför vi är här”, tillade hon.
”Vänner ska ställa upp för varandra, oavsett vad som händer!” Kate lät bestämd.
Dörren öppnades och Helen såg på dem med tårar i ögonen. ”Kom in”, sa hon med tårfylld röst.
Amy räckte fram buketten med rosor och sa:
”Det här kanske inte får Arthur tillbaka, men det kan uppmuntra dig lite grann hoppas jag.”
”Det var snällt av er”, mumlade Helen med ett blekt leende innan hon lade blommorna i en vas. ”Förlåt, men jag kan inte låta bli att tänka vad som har hänt Arthur! Vem har gjort så här?!”
”Vi vet inte”, sa Janice och lade armarna om henne. ”Men vi tänkte prata med miss Moyes nu idag”, tillade hon.
”Det kanske skulle vara bra om du kom med”, föreslog Kate. Innan Helen hann säga något kom hennes mamma in med te och kakor och de fyra väninnorna tog för sig av det. Amy betraktade noga sin vän, vars händer darrade, och hon kände hur en klump formade sig i magen.
Jag skulle också vara förkrossad om det gällde Isadora, tänkte hon. Jag skulle nog inte lämna sängen.
”Jag kommer med!” Helens röst bröt den besvärliga tystnaden. ”Jag ska visa det där äckliga lilla kräket att jag är stark! Arthur skulle nog vilja att jag kämpade för hans skull!”
”Det är rätta takter”, sa Janice.
”Då är den trofasta kvartetten på språng!” utbrast Kate glatt. ”Ja, vi får bara inte glömma Melanie”, sa Amy, som kom ihåg systern. ”Hon blev väldigt upprörd när hon fick veta vad som hände.”
”Då hämtar vi henne!” Helen drog en borste genom sitt hår med beslutsamma tag. ”Ju fler vi är, desto bättre! Då kanske den där typen blir livrädd för fem arga tjejer!”


Så fort Amy hade hämtat systern tog sig alla fem till London Riding, men när de kom dit kunde de inte se miss Moyes någonstans.
”Hon kanske inte har kommit än”, sa Melanie fundersamt.
”Det är inte likt henne”, muttrade Helen. ”Hon brukar vara här innan eleverna kommer”, tillade hon.
”Vi får leta”, sa Janice bestämt. ”Jag och Kate kan leta vid hagarna.”
”Jag kan kika om hon är i stallet”, erbjöd sig Melanie.
”Bra tänkt, syrran”, sa Amy uppmuntrande. ”Då kan Helen och jag kolla om hon är på kontoret.”
De delade på sig och gick åt varsitt håll. Amy kom plötsligt ihåg ringen hon hade hittat och skulle just ta fram den, när hon hörde ett skräckslaget skrik.
”Det kommer från stallet!” Helen såg vettskrämd ut.
Skriket hördes igen.
”Åh, gode Gud! Det är Melanie!” utbrast Amy förfärat.
Utan att tveka sprang hon och Helen så fort de kunde.
Bara inget händer henne! tänkte hon medan hon sprang. Snälla säg att inget ont har hänt henne!

______________________________________________________

Nu blev det spännande!

Vi får se när nästa kapitel kommer. Jag måste skriva så att det blir bra.

Tack för era fina kommentarer! Förlåt mig för att det inte blev något kapitel igår, men när jag kom hem, var jag jättetrött och det var bara att krypa ner i sängen. Hoppas på förståelse. Här kommer nästa kapitel.
_______________________________________________________


Kapitel 2


Amy gav Isadora lite sockerbitar innan hon gick ut. När hon kom fram till sin cykel, stod hennes syster redan där.
”Hej syrran!” utropade hon glatt. ”Vet du vad? Jag red i hagen idag och det var jättehärligt!” Hennes safirblå ögon som liknande Amys glittrade.
”Jag såg det”, skrattade Amy och gav Melanie en kram. ”Janice tror att du snart kan börja rida med oss.”
De började ta sig hemåt.
”Vill du förresten veta en sak?” undrade Melanie plötsligt. ”När ni var ute i skogen, såg jag Lionel Berry lasta in höet!”
”Lionel?! Var han på ridskolan idag?” utbrast Amy och tvärbromsade. Hon hade alltid haft ett gott öga till Lionel Berry och det var hans föräldrar som ägde London Riding. Han gick dessutom på hennes skola men de gick inte i samma klass vilket Amy var besviken över, fast ibland kunde hon se honom i skolans bibliotek och i matsalen. Han var även med i skolans simmarlag tillsammans med Helen.
”Han såg mig inte ens”, muttrade Melanie och gjorde en sur grimas. ”Jag sa hej, men han verkade inte höra mig”, tillade hon.
”Han… han kanske var koncentrerad på höet.” Amy försökte hålla rösten naturlig, även om det pirrade inombords.


När flickorna kom hem stod deras mamma i köket och gjorde i ordning middagen. Amber Roberts log vänligt mot dem.
”Så bra att ni kommer. Maten är klar om en stund så tvätta händerna är ni snälla”, sa hon.
Så fort Amy och Melanie var klara så slog de sig ner vid bordet och doften av grillad kyckling kändes underbar.
”Jo, tjejer”, sa Amber medan hon tog lite sallad. ”Jag ska vara på biblioteket och träffa medlemmarna i min bokcirkel. Jag ska vara där om en halvtimme så jag behöver hjälp att hänga upp tvätten för jag hinner inte.”
”Jag fixar det”, sa Amy. ”Jag har ändå inget att göra.”
”Mamma, kan inte jag få följa med?” bad Melanie. ”Jag hann inte dit innan jag skulle till ridskolan.”
”Jag är ledsen, gumman”, sa Amber, ”men det kan bli långtråkigt för dig och dessutom kommer jag hem sent. Jag har lovat en vän att hjälpa henne med lite småsaker.”
Melanie såg genast ledsen ut.
”Men jag vill ju gå dit”, klagade hon.
”Vi kan gå dit imorgon om du vill”, sa Amy raskt. ”Jag ser till att vakna klockan sju, så vi hinner göra oss i ordning.” När systern fortfarande såg dyster ut, tillade hon: ”Och ikväll kan vi se Disneys Ringaren i Notre Dame så fort jag har fixat tvätten och duschat.”
”Åh! Du är världens bästa storasyster!” utropade Melanie innan hon sprang runt bordet och gav Amy en kram. ”Mina kompisar, Daisy och Vanessa kommer att bli avundsjuka när jag berättar det för dem på måndag!”
”Ja, det låter bra”, sa Amber som såg tacksam ut. ”Eftersom det är fredag får ni ta lite chips och godis, men ni måste lova att ni borstar tänderna ordentligt.”
”Vi lovar”, sa Amy och Melanie i kör.
När Melanie var klar, rusade hon snabbt ut ur köket för att tvätta av sig.
”Jag är så glad att du hjälper till”, sa Amber när hon och Amy hade blivit ensamma. ”Du är så ansvarsfull och tar verkligen hand om din syster.”
Amy kände hur hon rodnade.
”Systrar ska ställa upp”, mumlade hon. Amber log innan hon fortsatte att äta. Så fort hon var klar och hade ställt disken i diskmaskinen, gav hon Amy en puss innan hon tog på sig sin kappa och gick.
Amy satt dock kvar och funderade på vad hennes mamma hade sagt. Det var sant att hon brydde sig om sin syster, kanske lite för mycket. Men Melanie hade alltid varit lätt att ha att göra med och ända sedan deras far flyttade ifrån dem för tre år sedan, hade deras relation varit väldigt stark.
”Kan vi se filmen snart?” frågade en röst. Amy vände sig om och fick se att hennes syster stod och såg förväntansfull ut med sin ljusgröna nattskjorta in och ut och det mörkbruna blöta håret som doftade hallon.
”Jag ska först hänga upp tvätten och sen måste jag också duscha”, svarade Amy vänligt. ”Du kan kanske sätta dig vid datorn, eller läsa en stund? Jag ska skynda mig.”
Melanie nickade lydigt.
”Glöm inte bort att plocka fram godiset”, sa hon innan hon rusade ut.
Härliga unge! tänkte Amy kärleksfullt medan hon styrde stegen mot källaren där tvättstugan låg. Hon är för det mesta glad och hon rotar aldrig i mina lådor trots att vi delar rum.


Så fort Amy hade duschat klart, granskade hon sin egen spegelbild. Hennes safirblå ögon lyste och det musbruna håret var klistrat mot huvudet och hon tänkte genast på Lionel Berry. Hon undrade i sitt stilla sinne om han någonsin skulle lägga märke till henne.
”Jag är ganska liten och tanig”, mumlade hon för sig själv. ”Jag har inte muskler som Helen eller långt rödblont hår som Kate. Och jag har inte heller Janices långa modellben och ljusbruna lockiga hår som skulle passa i en Hollywoodfilm.” Hon bet sig i läppen när hon kom ihåg vad hon och hennes vänner hade pratat om i skogen. ”Fast det är ju inte utsidan eller talangen som räknas! Huvudsaken är väl ändå att jag har en snygg insida!” Hon småskrattade åt sig själv innan hon drog på sig sin lila nattskjorta och sin rosa morgonrock innan hon skyndade sig för att plocka fram lite tilltugg till filmen.
”Äntligen!” utropade Melanie när Amy kom med chips, godis, läsk och lite glass. ”Jag trodde att du hade glömt mig!”
”Och låta dig äta alla godsaker själv?” skojade Amy. ”Skulle inte tro det!” Just som hon skulle kittla sin syster, ringde det på dörren.
Melanie såg förbryllad ut.
”Har inte mamma med sig sin egen nyckel?” undrade hon. ”Jodå”, sa Amy. ”Vänta här, så tar jag hand om det.”
Hon gick med snabba steg till hallen. Så fort hon öppnade dörren fick hon en chock samtidigt som det pirrade i magen. Ute på trappen stod Lionel Berry, med sitt rågblonda välkammade hår och gröna ögon som framhävdes av hans skjorta.
”Hej Amy”, sa han vänligt.
”H… Hej”, lyckades Amy få fram. ”Vad… vad trevligt att du tittar förbi.” Åh, Gud! Jag dör! tänkte hon.
Lionel log och sa:
”Min mamma var i omklädningsrummet och hittade en kvarglömd mobil där. Hon såg genast ditt namn på fodralet och bad mig ge den till dig.” Han höll fram telefonen.
”Åh, jag märkte det inte ens!” Amy svor tyst för hon visste att hennes mamma skulle bli arg om hon fick reda på det. ”Tack för att du kom med den”, mumlade hon.
”Ingen orsak, jag hjälper alltid folk som är i nöd!” Lionel blinkade åt henne.
”Amy”, hördes plötsligt Melanies stämma. ”Jag längtar efter att få se filmen!”
”Kommer”, ropade Amy. ”Ursäkta mig. Jag har lovat att umgås med min syster medan vår mamma är borta”, tillade hon medan det hettade till i ansiktet.
”Jag förstår”, sa Lionel vänligt. ”Jag måste kila iväg så vi ses.” Han vände på klacken och gick.
Amy låste dörren och gick och satte sig med sin syster.
Han var här,tänkte Amy medan filmen rullade. Lionel var här och lämnade min mobil! Himmel, han måste tycka att jag är den mest glömska personen i världen! Hon blev lite irriterad på sig själv men tänkte att hon kanske skulle bjuda honom på fika i skolkafeterian. Då skulle hon återgälda honom. Hoppas han inte har simträning just då. För då kan vi umgås ordentligt!
Med den glada tanken koncentrerade hon sig på filmen.
__________________________________________________________

Ja, så fick ni möta ännu en karaktär, som dessutom är Amys stora kärlek!

Ni fick dessutom lite filmtips på samma gång. Disneys Ringaren i Notre Dame är superbra, eller vad säger du Atira? Varför inte se den en helg med vänner eller familj? Ladda med chips, godis, popcorn eller något annat ni gillar, så ni inte biter på naglarna!

Ja, kära läsare som har kommenterat. Jag är glad att det är ganska många som vill läsa berättelsen, även om det inte har med Harry Potter att göra! Njut av första kapitlet.
_______________________________________________________


Kapitel 1


I ett stall som kallades London Riding stod en sextonårig flicka vid namn Amy Roberts och gjorde i ordning sin ljusbruna favorithäst Isadora för ridturen som skulle börja om en kvart och idag skulle hon och hennes vänner rida i skogen ensamma. Stoet gnäggade som om hon var ivrig på att få sätta igång. Amy skrattade och sa:
”Som du håller på kan man tro att det är du som ska rida på mig och inte tvärtom.”
Hon kikade en extra gång så att hon hade gjort rätt med sadeln innan hon tog på sig hjälmen. Därefter ledde hon ut hästen och mötte sina bästa vänner, Janice Pemberton, Helen Graham och Kate Sudol.
”Tänk vad roligt det ska bli!” sa Janice.
”Jag kunde knappt sova”, sa Kate medan hennes mörka ögon glittrade ivrigt.
”Samma här”, sa Helen och slängde med sitt svarta kortklippta hår.
”Så fort miss Moyes säger till kan vi ge oss av”, sa Amy och klev upp på sin islandshäst.
Efter några minuter kom ridläraren Martha Moyes ut. Hon var en trettioårig kvinna med rött långt hår och hennes grå ögon hade en vaksam blick.
”Okej, flickor”, sa hon bestämt men vänligt. ”Nu när ni rider i skogen ska ni hålla er till stigen hela tiden som ni har lärt er. Tänk också på att hålla ihop.”
"Ja, annars tar väl ett spöke oss”, sa Kate vilket fick de andra att börja fnissa.
”Mycket lustigt”, muttrade miss Moyes men sedan log hon. ”Nå sätt igång nu och var försiktiga.”
Amy drog lätt i Isadoras tyglar och sen gav de sig av.


Det doftade underbart och fåglarna kvittrade glatt.
”Det känns så befriande!” sa Janice efter en stund. ”Som om vi var på en campingtur”, tillade hon.
”Det är verkligen mysigt”, instämde Amy medan hon kände vinden i sitt hår. Hon hade alltid älskat att rida och för sex år sen kom hon in på ridskolan tillsammans med Helen, Janice och Kate som hade varit hennes bästa vänner sedan de var små. De stannade vid en glänta och klev av hästarna
”Tänk om vi skulle övernatta utomhus med hästarna”, sa Kate. ”Gärna vid en sjö, så vi kan bada”, sa Helen. ”Oj, det påminner mig om att jag måste åka och köpa en ny baddräkt!” tillade hon. ”Jag har simträning på måndag.”
Amy kände plötsligt hur en våg av dysterhet sköljde över henne när hon hörde Helens ord. Hon var den enda av sina kompisar som inte kunde simma särskilt bra och en sjö var inte så lockande. Helen verkade förstå vad hon hade sagt, för hon såg genast skuldmedveten ut och gick fram till Amy.
”Åh, Amy! Förlåt mig”, bad hon och lade en hand på hennes arm. ”Jag tänkte mig inte för. Jag borde ju förstå att du inte vill vara i närheten av vatten! Vi är ju kompisar.”
”Det gör inget”, mumlade Amy och tittade rakt fram.
”Jo, det gör det!” Helen lät bestämd. ”Jag var en idiot som nämnde att vi kunde vara i närheten av en sjö, när jag borde veta bättre. Du är vår bästa vän och vi skulle aldrig göra så att du känner dig utanför.”
Ingen av dem sa något på en stund.
”Jag vet att jag uttryckte mig klumpigt”, sa Helen vänligt. Hon fick genast en busaktig glimt i sina bruna ögon och sa: ”Minns du när min kusin retade dig för att du inte ville bada i poolen med oss. Jag blev så arg så jag slängde en badboll på honom så han hamnade i bassängen med ett plask! Gud, vilken syn det var!”
Minnet fick Amy att börja fnittra.
”Just det”, sa hon, ”och sen såg vi att han hade tappat badbyxorna!”
Nu kunde ingen av dem hålla sig utan brast i skratt så att tårarna rann.
”Precis”, sa Helen och gav Amy en kram. ”Kan du förlåta mig?”
”Självklart!”, sa Amy. ”På ett villkor att du fotar den mest pinsammaste baddräkt du kan hitta och skickar bilden till mig!” ”Avgjort”, sa Helen muntert. ”Det får bli mitt straff!”
”Okej tjejer”, sa Janice. ”Nu blir det gruppkram och sedan ska vi kanske rida tillbaka.”
”Ja, det börjar mörkna”, muttrade Kate. ”Dessutom vill vi inte bli uppätna av ett spöke!”
De andra tjejerna skrattade, för Kate var klassens clown och hon lyckades lätta upp de spända stunderna.


När de kom tillbaka tänkte Amy hur lyckligt lottad hon var med Isadora och sina vänner.
Vad gör det att jag inte är simkunnig som Helen? tänkte hon. Jag är inte klassens clown som Kate eller ett mattesnille som Janice, men vi håller alltid ihop och bråkar bara på skoj.
”Amy!” utropade Helen plötsligt. ”Titta där borta!” Hon pekade mot hagen.
Amy fick syn på sin nioåriga lillasyster Melanie, som hade börjat i nybörjargruppen förra veckan. Hennes mörkbruna hår fladdrade i vinden när hon tog sig fram på sin svarta ponny Chip.
”Snart kommer nog din syster komma in i vår grupp”, sa Janice.
”Hon verkar redan kunna det mesta!” Kate såg imponerad ut. ”Det skulle inte vara så dumt”, sa Amy medan hon betraktade sin syster med stolthet.
Trots att hon var sju år äldre än Melanie, hade de alltid hållit ihop och aldrig bråkat med varandra.
Ja, livet är perfekt, tänkte Amy. Med tre underbara kompisar, en snäll lillasyster och Isadora kan inget gå fel! Hon log och började sadla av hästen så det var gjort innan hon skulle cykla hem tillsammans med Melanie.

______________________________________________________________

Ja, så fick ni första kapitlet och en presentation av huvudpersonen och hennes vänner.

Nästa kapitel kan komma sen imorgon,

Den här videon är jättefin! Snygga färgskiftningar eller vad man ska säga! ♥♥♥♥



Doctor Dorito Om du har tråkigt, kan du alltid skriva en fanfiction eller läsa en fanfiction. (Varför inte kika på min? Klicka bara på länken i singaturen! )

Skriv felix recenserar i sökmotorn på youtube och kolla på några videon. Jag lovar du kommer att skratta gott!