Tack det var snällt!

Hoppas ni gillar det nya kapitlet!
____________________________________________________

Kapitel 4- Sorteringsfesten


Äntligen stannade båtarna. Dom andra eleverna klev ur sina båtar utan att ens vingla till. Frank däremot såg ännu gråare ut i ansiktet än tidigare och var nära att ramla omkull.
”Det är bäst att du stödjer dig mot mig. Annars ramlar du väl i sjön”, sa Quirinus och lät Frank lägga sin ena arm om hans axlar.
Pojken, som hade suttit i samma båt som dom, log hånfullt och sa:
”Jag visste det! Ni kommer inte ens att hamna i Hufflepuff!”
”TÄPP TILL TRUTEN MED STÅLTRÅD!” skrek Frank, trots att han såg illamående ut.
”Vet du vad? Jag tycker att du ska sluta håna andra personer för deras svagheter”, sa Quirinus kyligt.
Jätten kom fram till dom.
”Ni bråkar väl inte!” sa han.
Pojken flinade elakt innan han sprang fram till dom andra eleverna.
”Nej sir, men det är Frank. Han mår inte så bra”, förklarade Quirinus. ”Och den där pojken retades för det”, tillade han.
Jätten tog fram en liten flaska, som han räckte fram till Frank.
"Drick det här. Det brukar hjälpa”, sa han.
Frank drack det och gjorde en grimas.
”Vad är det? Mår du sämre?” frågade Quirinus oroligt.
”Nej. Men det jag har aldrig smakat något så vidrigt!” svarade Frank. ”Tack för att du inte skrattade åt mig”, tillade han och log.
Quirinus log tillbaka, sedan började dom springa för att hinna ifatt dom andra.


Väl framme vid entrén, öppnades dörren av en häxa med ett strängt utseende.
”Tack, Hagrid. Ni kan komma med mig”, sa hon med skarp röst.
Alla följde efter henne.
”Man är dödens om man kommer för sent till hennes lektioner, så sträng som hon låter!” flåsade Frank när dom hade stannat till.
Häxan talade snabbt, men Quirinus lyckades uppfatta att dom skulle sorteras in i dom olika elevhemmen, och om dom gjorde bra ifrån sig, skulle dom få poäng. Men om dom bröt mot några regler skulle det bli avdrag.
”Vänta här ett ögonblick”, sa häxan efter att ha pratat klart.
”Det var en väldigt fin klocka du har!” sa en röst bakom Quirinus.
Han vände sig om och blev nästan svimfärdig. Där stod en mycket söt flicka och log vänligt mot honom. Hennes hår var midjelångt och alldeles blont, men inte rödblont som hans mammas, utan guldaktigt blont, hennes läppar var knallröda och hennes svarta ögon lyste som opaler. Quirinus kände sig torr i munnen, när han svarade:
”Tack…hrm… det är inte min klocka egentligen, det var min morfars. Jag fick den.”
”Åh! Jaha! Ja, då måste han vara väldigt stolt över dig, om han ger bort sin finaste klocka!” sa flickan.
”Nja…eh …uh…” Quirinus fick slut på ord.
Flickan log förståeligt.
"Du är nog nervös för sorteringen”, sa hon och vände sig om för att prata med en annan flicka.
Så vacker hon var!
”Quirinus! Mår du bra?” väste Frank. ”Vi ska gå in nu!” tillade han.
Kön började faktiskt röra på sig. När dom kom in i stora salen, kunde Quirinus se en svart hatt som utbröt i sång:

Jag sorterar er i era nya hem, här
kommer en beskrivning på var och en.
Hufflepuff säger: ’Ni passar här, vi behandlar alla lika som dom är’
Gryffindor säger: ’Ni som modiga
är, passar här’
Ravenclaw säger: ’Kom här! Ni som
visa är’
Slytherin säger: ’ Ni ska vara här, ni som listiga är!’
Jag kan lova, jag är en hatt med tankegåva!

Därefter hördes applåder från dom andra eleverna. Häxan, som hade tagit emot dom, vecklade upp ett pergamentstycke.
”När jag ropar upp erat namn”, sa hon högt och tydligt, ”kommer ni fram.”
Listan var tydligen lång. ”Jag börjar bli hungrig!” sa Frank efter en stund.
”Dom har kommit till L nu, så snart är det din tur”, sa Quirinus.
”Rabastan Lestrange!” sa häxan.
Frank knuffade till Quirinus. Det var ju pojken som hade retat dom vid båtarna. Hatten hade bara nuddat hans öron innan den skrek:
”SLYTHERIN!”
Rabastan log överlägset när han gick till Slytherinbordet. Quirinus kände genast igen pojken som han hade råkat knuffa till i bokaffären, Snape hette han visst.
”Frank Longbottom!”
”Lycka till!” viskade Quirinus.
Hatten såg ut att fundera.
”RAVENCLAW!” ropade den till slut.
Frank såg ut att vara lättad. Det kändes som en evighet igen tills…
”Quirinus Quirrell!”
Quirinus gick fram och satte sig på pallen. Hatten sattes på och plötsligt sa en tunn röst:
”Hm. Du skulle då inte passa i Slytherin, det kan jag säga på en gång. Hufflepuff eller Gryffindor… nja det får bli… RAVENCLAW!”
Det sista ordet hade hatten sagt lite högre. Quirinus satte sig bredvid Frank.
”Grattis! Jag förstod nästan att du skulle passa här!” sa han. ”Ja, fast jag tvivlade ett tag. Min mamma, mina mostrar och Claire gick också här”, sa Quirinus.
”Sharon Roberts!”
Quirinus tappade hakan. Det var ju flickan som han hade pratat med innan dom skulle börja sorteringen.
”RAVENCLAW!” skrek hatten.
Sharon satte sig bredvid en mörkhårig flicka. Äntligen var sorteringen över. Den gamle mannen, som satt i mitten av lärarbordet välkomnade dom. Sedan var det dags att äta.
”Äntligen! Jag är utsvulten!” utbrast Frank.
Quirinus tog för sig av maten, medan han stirrade på Sharon; hon var så söt och hon skrattade åt nästan varenda sak som den mörkhåriga flickan sa, Sarah, hette hon visst.


Efter middagen var det dags att gå och lägga sig.
”Vet du vad? Om jag hade hamnat i Gryffindor, hade mamma blivit olidlig. Hon tycker det är tradition att man ska hamna i Gryffindor!” sa Frank.
”Tja, min pappa och hans föräldrar gick i Gryffindor, och min mormor gick i Hufflepuff”, sa Quirinus.
”Men din morfar då?” frågade Frank.
”Han var mugglare, men han dog innan jag fick brevet” svarade Quirinus.
”Åh! Det var ju inte roligt för dig!” sa en röst. Quirinus och Frank snodde om och fick se Sharon. Hon såg medlidsam ut.
”Nej, men det var väntat.” Quirinus kände sig torr i munnen när han sa det.
Väl uppe i sovrummet, kände Quirinus att det skulle bli skönt att komma i säng. Där fanns tre andra pojkar; Adam Turner, Martin McMillan och Jake Sommes och dom började prata med varandra och fick veta att både Jake och Adam var fullblodstrollkarlar. Martin, som kortare än Quirinus, var däremot halvblod och bodde med sin mamma eftersom hans pappa hade dött.
“Det var tråkigt att höra”, sa Quirinus medlidsamt.
“Han fick problem med hjärtat”, sa Martin. “Men han är nog stolt över mig ändå, var han än håller hus.”
Efter ett tag kom en prefekt och talade om att det var läggdags
Frank somnade på en gång.
”Jag undrar vad vi ska ha för lektioner”, sa Adam.
”Det får vi veta imorgon” sa Martin.
“Vad spännande det ska bli!” sa Jake.
Ja, jag behöver inte undra vad världens sötaste flicka heter! tänkte Quirinus och log när han låg på rygg i sängen.
”Sharon Roberts”, viskade han tyst. Sedan gled han in i sömnen.

___________________________________________________

Ja, sorteringshatten blev inte så värst lång! ^__^’ Men jag hoppas att ni har överseende med det, för det är jättesvårt att få det att se bra ut. I övrigt hoppas jag att ni gillar kapitlet. Förresten, kan ni känna att det blev något på gång? Tänker på Sharon som dök upp i kapitlet. Skulle kanske ha väntat till på söndag då det är alla hjärtans dag, men det kliade i fingrarna! Ja just det! Nu fick ni veta vem det var Quirrell råkade knuffa till i affären i första kapitlet. Men det kanske ni förstod på en gång?!

Då tycker jag att vi lämnar allt bråk om anlslagstavlan på is och gläds åt att Mugglis håller på att få tillbaka sin fina stämning, tack vare Salem, mitchan, Georgetown, Emmi, themarauderoch alla andra i staff som gör ett bra jobb!

Den filmen är faktiskt ganska bra!

Tog en kaka till teet så jag firade hans födelsedag på sätt och vis! Skulle gärna vilja se hur hans fru och döttrar ser ut, men han vill väl skydda dem.

Min kram går Emma07, som var förstående när jag backade ur en tävling. Hon visade inget tecken på besvikelse utan tog det hur bra som helst.

6 böcker, en sjunde är på väg.

Nu ska ni gullungar äntligen få ett till kapitel! Förra veckan blev det en riktig cliffhanger! Hoppas ni har kunnat sova ändå.
______________________________________________________________


Kapitel 11


Förlamad av fasa gav Amy ifrån sig ett skrik. Plötsligt kände hon ett grepp om midjan och drogs baklänges innan höbalen landade på marken.
”Tur att jag skulle förbi stallet och titta till hästarna”, sa en röst. Amy tittade upp och fick syn på Lionel.
”Du… du räddade mitt liv!” viskade hon. ”Tack!”
”Ingen orsak”, sa Lionel och hjälpte henne upp på fötter. ”Jag skulle just ropa på dig när höbalen var på väg mot dig.”
Amy ryste när hon tänkte på vad som kunde ha hänt.
”Jag blev stel av skräck”, mumlade hon skamset. ”Jag skulle ha hoppat åt sidan.”
”Anklaga inte dig själv”, sa Lionel bestämt. ”Jag tyckte att jag såg en människa däruppe. Han eller hon verkar ha gjort det med flit, kolla!” Han pekade mot fönstret och en svartklädd figur med huva syntes. Personen flydde iväg.
”Stanna här”, sa Lionel innan han rusade efter angriparen.
Amy såg hur både Lionel och angriparen försvann innan hon med darrande fingrar lyfte upp sin mobil för att få tag på sina vänner. Hon lyckades få tag på Janice och med svag röst berättade hon vad som hade hänt.
”Åh gode Gud!” utbrast Janice förfärat. ”Du kunde ha dött!” ”Jag… jag mår bra”, mumlade Amy men hon fick en gråtklump i halsen. ”Det var otäckt! Jag kunde inte ens hoppa åt sidan, så rädd blev jag! Om Lionel…” Hon avbröt sig när hon kände hur tårarna fyllde hennes ögon.
”Stanna där du är!” befallde Janice. ”Jag talar om det för de andra tjejerna så kommer vi på en gång”, tillade hon innan samtalet bröts.


Ett par minuter senare kom Lionel tillbaka med bister min. ”Den där typen hoppade upp på sin motorcykel”, morrade han. ”Jag hann inte ikapp honom eller henne, men jag lovar att jag ska klå den där människan!”
Amy snyftade bara till svar för hon kunde inte låta bli att tänka på vad som nyss hade hänt.
”Förlåt”, mumlade hon. ”Du måste tycka att jag är den fegaste personen i hela världen!”
Lionel lade en arm om hennes axlar och drog fram en näsduk. ”Du har all rätt vara ledsen”, sa han milt. ”Jag skulle inte heller bli så kaxig om jag var nära på att bli krossad. Låt tårarna rinna, det lättar.”
Utan att hejda sig slog Amy armarna om hans midja och grät tyst, samtidigt som hon andades in en svag citrusdoft från hans svarta skjorta.
”Det är bra. Jag är här”, sa Lionel tröstande samtidigt som han strök henne över ryggen. ”Kom med mig till fikarummet”, tillade han, ”så får du lite te. Jag ska även be mamma att ringa polisen.”


Amy kramade sin tekopp hårt när hon satt i ridlärarnas fikarum. Det hade gått femton minuter sedan hon kom dit och hon var fortfarande skakig. Steg hördes och Janice, Helen, Kate och Melanie stod i dörröppningen.
”Åh himmel!” utbrast Kate.
”Så obehagligt det måste ha varit för dig!” tillade hon med skälvande röst.
Melanie kröp upp i Amys knä och viskade:
”Tur att Lionel kom!”
”Jag håller med”, sa Amy och kramade sin syster hårt.
”Jag tror jag vill åka hem.”
”Det förstår vi”, sa Janice vänligt.
”Efter det här behöver du vila”, sa Helen. ”Mitt förslag är att du stannar hemma från skolan i morgon. Vi kan komma med läxorna”, tillade hon.
Just då kom Lionel in i rummet.
”Jag har ju glömt fråga varför du gick till höloftet”, sa han och satte sig bredvid Amy. ”Du har ju inte lektion förrän imorgon.” Amy stirrade på sina stövlar samtidigt som hon kände att hon blev röd i ansiktet.
”Efter att jag hade varit hos mrs Dubois, ringde mobilen och jag trodde att det var du”, mumlade hon. Med viss motvilja berättade hon hur det hade låtit.
”Jag har ju inte ens ditt nummer.” Lionel lät förbryllad.
”Någon låtsades förstås vara du!” utbrast Helen skräckslaget. ”Vilket kräk!” sa Kate och Janice i kör.
Amy svalde hårt och sa:
”Jag tror att det var samma person som knuffade ner höbalen mot mig!”
Tystnaden lade sig som ett lock över rummet och den kändes obehaglig för varje sekund som gick.
”Huvudsaken är att du inte blev skadad”, sa Lionel efter ett ögonblick. ”Jag föreslår att ni åker hem. Vi kan prata imorgon när det är ridlektion.”
De fem tjejerna lydde och gick sin väg.
Det här känns som en deckarroman, tänkte Amy med en klump i magen. Någon verkar tycka att jag snokar, men jag tänker inte låta mig skrämmas! Jag ska visa den där råttan att jag kommer att kämpa för hästarna och mina vänner!
_______________________________________________________

Tur att Lionel kom till undsättning! Undrar hur det ska gå.

Idag för 53 år sen föddes Ian Hart, som spelade professor Quirinus Quirrell i ”Harry Potter och de vises sten”! Han gjorde en strålande insats tycker jag och därför skapar jag denna tråd, som ett sätt att gratulera honom på hans stora dag. Hans fru och döttrar har säkert hittat på en massa fina presenter.

Som han såg ut i första filmen:


Som han eventuellt ser ut i verkligheten (OBS! Bilden kan vara lite äldre.)

Jag vet att öronen sticker ut en del, men jag tror inte hans fru brydde sig om det. Hon såg nog hans inre skönhet!

Oj, här hittade jag en bild när han medverkade i en tv-serie som heter ”One summer”. Då var han endast 19 år!


Jag lägger upp en bild på en tårta och lite blommor, bara för att krydda tråden!

Ja, jag vet! Det blev en Ravenclaw-tårta, men vad gör det? Quirinus tillhörde Ravenclaw, det har J.K Rowling bekräftat.



Kuriosa om honom (se gul text) :

Ian Hart har jobbat med ganska många skådespelare från Harry Potter, både före och efter första filmen! Kommer dock inte ihåg filmernas titlar, men det kanske inte gör något.
Kolla bara på alla namn!

Jason Isaacs (Lucius Malfoy), Gemma Jones (Madame Pomfre), Alan Rickman (Snape), Domnhall Gleeson (Bill Weasley), Brendan Gleeson (Moody), Helen McCrory (Narcissa Malfoy), Kelly McDonald (Helena Ravenclaw), Bill Nighy (Rufus Scrimgeour), Shirley Henderson (Myrtle), Michael Gambon (Nya Dumbledore), Roger Lloyd-Pack (Barty Crouch den äldre), David Thewlis (Lupin) och Ralph Fiennes (Voldemort).
Puh, det var många han har jobbat med! Synd att han inte fick rollen som Belles pappa i spelfilmen ”Skönheten och Odjuret” (2017). Då hade han fått jobba ihop med Emma Watson igen!

Ian Hart hade aldrig läst Harry Potter-böckerna, så för att förbereda sig för sin roll i första HP-filmen, gick han till en bokaffär för att skaffa boken. Han fick andra boken och blev mycket förvirrad, eftersom han inte kunde hitta sin karaktär! XD Men de gick förmodligen bra, eftersom han blev Quirrell med oss fans! (Hahaha!)*

Hans fru är lärare och tillsammans har de två döttrar; Daisy (född 1996 eller 1997) och Holly (född 2001). Vem vet? En vacker dag kanske han blir morfar! ♥♥♥♥

Hoppas han får en trevlig födelsedag tillsammans med familjen och vännerna! Skriv gärna ner era tankar, men håll god ton. Vill ni får ni gärna ladda upp bilder på tårtor och blommor.

*Här kunde varken min mamma eller jag låta bli att fnissa, för det lät riktigt komiskt även om det måste ha känts snopet för Ian Hart. Jag skojade och sa att hans fru måste ha fått sig ett riktigt gott skratt. Med tanke på att hon är lärare, så kan hon kanske ha sett många av elever som har läst Harry Potter-böckerna, bland annat första boken. Hon kan mycket väl ha läst böckerna själv när hon har haft rast och kanske tagit dem i rätt ordning. Fast nu efterhand skrattar de nog båda åt det lilla misstaget!

Här kommer ännu ett kapitel. Hoppas ni gillar det!

Jag blir så varm i hjärtat över att det är många som gillar berättelsen! En sak som gör mig extra glad är att ni väntar tålmodigt på varje kapitel. Ni är riktiga gullungar! ♥♥♥♥♥
___________________________________________________________________________


Kapitel 9


En våg av rädsla sköljde över Amy när hon hörde Isadoras namn.
”Åh, gode Gud!” viskade hon och lutade sig mot en vägg. ”Min fina lilla häst!”
Kate tog ett hårt tag om hennes axlar.
”Jag förstår att det är tufft”, sa hon. ”Men du måste ta dig samman! Vi får kämpa med historialektionen så gott det går. Helen erbjöd sig hämta Melanie så hon kan följa med.”
Amy nickade och när hon och Kate mötte de andra tjejerna, slog hon armarna om Helens hals.
”Tack för att du tar hand om Melanie!” snyftade hon. ”Jag m-måste till stallet direkt!”
”Det förstår jag”, sa Helen lugnande. ”Så fort lektionen är slut skyndar jag mig till hennes skola och berättar för henne”, tillade hon medan hon strök Amy över håret.
Det kändes som en evighet innan den sista lektionen äntligen var avklarad. Så fort läraren skickade iväg eleverna sprang Amy till cyklarna utan att vänta på Janice och Kate.
Isadora får inte bli sjuk! tänkte Amy medan hon trampade iväg.

Väl framme mötte Amy miss Moyes, som hejdade henne. ”Släpp mig!” utbrast Amy. ”Jag måste få se hur Isadora mår!” ”Du kan inte gå in nu”, förmanade miss Moyes strängt. ”Hästen blev helt galen när jag skulle titta till henne. Hon började bete sig vilt som om hon hade tänkt anfalla mig.”
”Var är hon nu?” frågade Amy.
”Mr och mrs Berry har försökt få henne lugn”, svarade miss Moyes och hennes tonfall blev mildare. ”De fick tillkalla veterinären så de kommer snart att veta vad som är fel.” Hon rusade in i stallet.
Efter några minuter kom Kate, Janice och Helen tillsammans med Melanie. Ett frustande hördes och miss Moyes stack ut huvudet.
”Ni kan komma in nu”, sa hon.
Amy gick med darrande ben in i stallet. Mitt på golvet låg en häst alldeles utslagen.
”Det där är inte Isadora!” sa Janice. ”Hon har ju en vit prick i pannan!”
Amy böjde sig ner och såg att hästen var helt ljusbrun i pannan.
”Den där hästen heter Apple. Jag vet vem som rider henne”, sa Melanie chockat. ”Det är Polly Hunter i min nybörjargrupp! Åh, vad ska vi säga till henne?”
”Sanningen”, sa Helen. ”Men jag undrar vad som hände.”
”Hon måste ha fått i sig något medel som gjort henne överaktiv”, mumlade Janice. ”Det finns ingen annan förklaring”, tillade hon.
”Hoppas hon klarar sig”, sa Amy, som var lättad över att det inte var Isadora. Hon rusade till boxen och fick se Isadora stå och mumsa på hö. ”Åh Isadora”, sa hon och kramade hästen. ”Jag trodde att någon hade skadat dig!”
Stoet gnäggade och puffade till henne med mulen.
Amy pussade henne innan hon stängde boxen och gick ut till de andra.
”Veterinären har inte gett något besked än”, upplyste miss Moyes. ”Men som en av er sa har Apple med all sannolikhet fått i sig något som gjort henne överaktiv. Vi måste vara uppmärksamma på vad som händer runt omkring gården. Snart har jag lektion, så ni får avgå”, tillade hon, men plötsligt kom Lionel springande.
”Ni måste komma till sadelkammaren!” utbrast han.
”Ska eländet aldrig ta slut?” muttrade miss Moyes innan alla sprang till kammaren.


Där låg nästan alla sadlar sönderskurna och rummet var i en enda röra. Amy kände sig illamående och de andra såg lika chockade ut.
”Det är bäst jag ställer in lektionerna”, sa miss Moyes bittert. ”Så här kan vi inte ha det!” Hon gick iväg med bestämde steg och de andra följde med.
Amy stannade dock kvar för hon behövde samla tankarna. ”Först stjäl någon Helens häst, sedan får Chip sömnmedel som passar bäst för oss människor och Apple får något olämpligt i sig”, mumlade hon för sig själv. ”Det värsta är nog att det var Isadora som var målet! Hon och Apple är ju väldigt lika med undantag av pricken!” Hon ryste och sprang ut så fort hon kunde.
Lionel kom fram till henne med medlidsam min.
”Jag förstår om du tycker att det är obehagligt”, sa han.
”Ja, jag trodde att det var Isadora som blev skadad”, viskade Amy och för andra gången började hon snyfta. ”Jag var just där inne i rummet och t-tänkte att I-Isadora var målet!” Hon slog händerna för ansiktet och grät tyst.
Till sin stora förvåning kände hon hur en arm lades om hennes axlar och hon såg in i Lionels gröna vänliga ögon. Han log deltagande och sa:
”Det är förståeligt att du tycker det känns otäckt. Jag börjar också tycka det är obehagligt.”
Amy snöt sig och strök undan tårarna.
”Tack för omtanken”, sa hon. ”Jag tror jag åker över till mrs Dubois redan ikväll”, tillade hon. ”Följer du med?”
”Jag är ledsen”, sa Lionel. ”Jag måste göra andra saker, skolan du vet. Men du kan skicka ett mejl om du får fram något.” ”Visst”, sa Amy och försökte låta lugn, men hon kände sig besviken.


Klockan var fem över sju när Amy stod utanför mrs Dubois lägenhet och ringde på. Efter ett par sekunder senare öppnade mrs Dubois som log välvilligt.
”Åh, Amy, lilla vän!” sa hon. ”Vilken trevlig överraskning. Har du inte Lionel med dig?”
”Nej, inte den här gången”, svarade Amy och klev in. ”Jag kom hit för att prata med er om några saker.”
”Åh, du menar det som hände i sadelkammaren”, sa mrs Dubois. ”Ja det är förfärligt!”
Jag har inte ens sagt något, tänkte Amy förbryllat.
”Det stämmer”, sa hon. ”Hur visste ni det?” tillade hon.
”Åh, Lionels mamma ringde mig”, svarade mrs Dubois svävande. ”Jag kunde nämligen inte komma idag, för jag var tvungen att hjälpa en väninna till doktorn. Hon har ingen bil förstår du.”
”Åh, då har hon tur att ni ställer upp för henne”, sa Amy vänligt.
Ingen av dem sa något på ett tag.
”Visste ni att miss Moyes har blivit av med sin sömnmedicin?” frågade Amy i ett försök att komma vidare.
”Snälla lilla gumman”, sa mrs Dubois vänligt. ”Det sa jag ju sist du och Lionel var här. Jag såg flaskan på hennes skrivbord och hon lade det säkert i höet.”
”Men vi pratade med henne i tisdags”, invände Amy. ”Hon hade varit hos tandläkaren och det skedde innan Chip hittades! Hon berättade även att hon hade köpt medicinen på söndagen och då lade hon den i översta skrivbordslådan.”
”Tror du verkligen på det där?” Mrs Dubois annars så varma gröna ögon glimmade till av ilska och hon såg arg ut. ”Hon hade flaskan på bordet. Jag säger ju att Martha är falsk!” tillade hon. ”Hon har alltid varit svår att lita på.”
”Men snälla mrs Dubois”, bad Amy. ”Miss Moyes berättade att hon har haft svårt att sova och då köpte hon medicinen. Hon lade sömnmedlet i översta lådan så att ingen skulle ställa frågor.”
Mrs Dubois skakade medlidsamt på huvudet.
”Stackars flicka”, sa hon och tog Amys händer i sina. ”Du är söt, men också väldigt godtrogen. Martha ljuger för att rädda sitt eget skinn. Hon vill få dig att tro att hon har sömnproblem.” Hon harklade sig och tillade: ”Jag tror du får gå nu. Väninnan som jag hjälpte ska kanske ringa och jag behöver få prata i lugn och ro med henne.”
Amy insåg att hon inte kunde få fram något mer så hon sa god natt. Medan hon tog sig hem, undrade hon om miss Moyes verkligen ljög om sitt sömnproblem.
”Mrs Dubois verkar så säker på sin sak”, muttrade hon. ”Jag får prata med miss Moyes igen.”
Plötsligt ringde hennes mobil och utan att tveka svarade hon. ”Hallå?”
”Åh, hej Amy!” sa en obekant, hes röst. ”Det är Lionel.”
Amy kände hur hjärtat tog ett skutt.
”Åh, vad trevligt att du ringer”, sa hon. ”Hur gick grejen med skolan?”
”Bara fint”, sa Lionel. ”Jag ville bara tala om att mrs Dubois har rätt. Miss Moyes ljuger för att dölja sitt alibi. Mamma sa att flaskan stod på skrivbordet. Pappa sa att han såg miss Moyes bil innan ni kom till stallet.”
Amy blev fundersam över Lionels ord, för även han hade tvivlat på att miss Moyes skulle vilja skada hästarna. Melanie, Janice, Kate och Helen hade sagt samma sak.
”Nej, ledsen Amy”, sa Lionel plötsligt, ”men jag har ett viktigt prov i skolan imorgon så jag måste plugga. Men vi kan väl träffas på höloftet imorgon när du är klar för dagen? Jag vill gärna prata med dig i enrum.”
”Visst… jag kan nog komma över även om jag inte har ridlektion just då”, sa Amy.
”Bra! Kom klockan halv fyra.”
Innan Amy hann säga något mer blev det tyst i andra änden. Jag får väl berätta om samtalet med mrs Dubois i morgon. Men det känns som att han har bjudit ut mig på en dejt! tänkte hon och blev alldeles salig. Det kändes som om hon svävade på rosa moln när hon tog sig hemåt.
________________________________________________________________

Oj, Amy blev visst bjuden på dejt. Men så är hon ju blixtförälskad i Lionel och då släpper man tankarna på allt annat! Ni som läste "Quirrells första år på Hogwarts" vet hur det är!

Här får ni ett kapitel som ni kan belöna er med när skolan/jobbet är slut. Som ni kanske minns från förra veckan, håller Amy på att skriva en artikel om händelserna i skoltidningen. Hon får jobba med Lionel vilket gör henne glad, då han är hennes stora kärlek. De har frågat mrs Dubois, som sköter bokföringen, och av henne har de fått veta att miss Moyes har sagt att Chip är bråkig och att hon vill sälja honom.
______________________________________________________________


Kapitel 8


Det knöt sig i magen på Amy när hon såg miss Moyes förskräckta min.
”Då hade mrs Dubois rätt”, viskade Lionel.
”Hur ska jag nu göra?” sa miss Moyes.
”Var hade ni flaskan sist?” undrade Amy.
”I översta skrivbordslådan.” Miss Moyes såg förfärad ut. ”Jag har haft svårt att sova, så en vän tipsade mig om medicinen. Jag åkte till apoteket under lunchen i söndags. När jag kom hit lade jag den i lådan för att ingen skulle ställa frågor men jag glömde den!”
Men mrs Dubois sa att flaskan stod på skrivbordet, tänkte Amy förbryllat. Det här blev konstigare.
”Vad gjorde ni när Arthur stals?” undrade Lionel. Han vände sig till Amy och i viskande ton tillade han: ”Vi säger inget till henne att hon är misstänkt.”
”Jag ringde polisen på en gång”, svarade miss Moyes. ”Jag skulle släcka i vanlig ordning när jag såg hur dörren till hans box var tom. Jag fick onda aningar direkt.”
Amy kände sig illamående, för hon hade alltid tyckt om sin ridlärare.
Lionel verkade förstå, för han sa:
”Ja, då har vi nog fått allt material vi behöver. Tack så mycket.” Han och Amy gick kvickt ut och styrde stegen till stallet. ”Jag tycker det känns underligt”, sa Amy. ”Miss Moyes blev faktiskt förfärad, men kan hon ha ljugit om tandläkaren?”
”Jag vet inte”, muttrade Lionel.
”Men mamma kan kanske bekräfta det”, tillade han. ”Jag pratar med henne efter maten i kväll, så kan jag ringa dig.” Amy kom plötsligt ihåg bråket med Amber och sa:
”Jag tror inte det är någon bra idé. Mamma känner ju inte dig, så hon blir nog ännu argare på mig. Men kan du inte skicka ett mejl?”
”Din önskan är min lag!” Lionel låtsades buga innan han blinkade åt henne. ”Skriv bara ner adressen, så skickar jag ett meddelande ikväll.”
När lektionen var slut berättade Amy för sina vänner om samtalet.
”Det här blir ännu märkligare”, sa Janice och gned sig i pannan.
”Frågade du henne om ringen?” undrade Kate.
”Nej, jag glömde det. Dessutom är den hemma hos mig, på ett säkert ställe”, svarade Amy. ”Annars får väl mamma sitt raseriutbrott”, tillade hon bittert.
”Ja, det är inte värt det”, instämde Helen. ”Men nu har Lionel tänkt prata med sin mamma och vi får hoppas att miss Moyes alibi stämmer.”
Amy sa hej då innan hon tog sig hem.


Precis som på morgonen var det tyst vid matbordet för Amy var fortfarande arg på sin mamma och hon var säker på att ilskan skulle hålla i sig ett bra tag. Det enda som gjorde henne lite gladare var att Lionel skulle skicka ett mejl till henne.
”Jo, Amy, kan du gå till vardagsrummet när du har ätit klart?” frågade Amber plötsligt.
”Varför det?” sa Amy surt. ”Förresten har jag läxor att göra.” ”Jag vill bara prata med dig.” Amber såg lugn ut. ”Melanie, du kan kanske gå ner till källaren och hänga upp tvätten?”
Melanie gav Amy en orolig blick innan hon tassade ut. Amy ställde in tallriken och besticken i diskmaskinen innan hon klampade ut till vardagsrummet och satte sig ner i soffan.
Hon ska säkert korsförhöra mig, tänkte hon bistert. Amber kom till rummet en kopp kaffe och ingen av dem sa något på ett tag.
”Jo, Amy”, sa Amber till slut. ”Helens mamma ringde mig nu innan maten och hon sa att ni hade talat om att ni skulle cykla till stallet.”
Amy knep ihop munnen för hon hade ett dräpande svar på tungan som hon helst ville säga men hon valde att låta bli. ”Och jag inser att jag var orättvis”, fortsatte Amber. ”Om du absolut vill skriva om det här i skoltidningen, måste du förstås få göra det, även om du gör det efter skoltid. Men hur väl du än menade, får du inte ljuga. Jag har därför bestämt mig för att du inte får gå ut nu i helgen. Och jag ska kolla igenom dina läxor så fort du är klar, okej?”
Amy suckade.
”Låt gå då”, sa hon, för på samma gång var det lite rättvist. ”Men jag måste få tala om det för de andra tjejerna.”
”Gör det”, sa Amber.


Amy smet iväg till sitt rum där Melanie gjorde sin egen hemuppgift.
”Gick det bra?” undrade systern.
”Jag får inte gå ut på fredag och lördag”, svarade Amy medan hon plockade fram sina läxböcker. ”Men jag får skriva artikeln.” Hon började arbeta med sina uppgifter och när hon hade gjort klart sista läxan, öppnade hon sin dator. Hennes hjärta tog ett skutt när hon såg att hon hade fått ett mejl från Lionel. Med darrande fingrar öppnade hon brevet och blev förvånad över innehållet.
Hej, Amy! Mamma talade om att miss Moyes ringde och berättade att hon skulle bli sen och det hände vid tiotiden på förmiddagen, alltså innan Chip hittades medvetslös. Det kan vara sant, men vi får kanske tala med mrs Dubois igen. Sedan sa mamma att hon inte hade sett flaskan med sömnmedel. Vi kan prata om det på skolan. Ha det bra! / Lionel.
Amy stängde datorn och berättade för sin syster.
”Jag undrar hur det ska gå”, mumlade Melanie. ”Sa hon förresten något om ringen?”
”Jag nämnde den aldrig för jag glömde det”, sa Amy. ”Miss Moyes var så upprörd och jag ville inte göra det värre.”
”Det var klokt”, sa Melanie. ”Jag hoppas att det inte är hon, för hon är så snäll. Och Chip är inte alls bråkig!”
”Ja, Lionel och jag ska prata med mrs Dubois igen. Det kan hända att hon missförstod.”
Hon log innan hon tog läxorna till Amber.


På skolan nästa dag var Amy glad att mattelektionen var inställd så hon fick tid på sig att prata med sina vänner och även göra klart läxan i biologi.
”Jag är glad att du och din mamma är sams igen”, sa Helen vänligt, ”men det är tråkigt att du inte får gå ut i helgen.”
”Fast det var en bra kompromiss”, sa Janice förnuftigt.
”Nu kan du skriva artikeln”, sa Kate ivrigt. ”Passa på att berätta för Lionel hur du känner!”
Amy slog henne lätt på armen.
”Ska du inte höja rösten så att hela skolan hör?!” väste hon irriterat. ”Melanie vet inget, och inte mamma heller. Det är vår hemlighet! Jag vill inte ha konkurrens!”
”Ledsen”, sa Kate och sänkte rösten. ”Men du kan inte bara sitta och dregla över honom. Han kommer aldrig att fatta att du gillar honom om du sitter tyst som en mus.”
”Kate har rätt”, sa Helen. ”Men jag tror du bör koncentrera dig på artikeln.”
De fyra flickorna skrev klart sina uppgifter innan de gjorde sig redo för idrotten.


Amy njöt av hallondoften från schampot när hon duschade efter gympan och hon tänkte att hon skulle förbi biblioteket. Hade hon tur, skulle hon kanske möta Lionel.
Kate har faktiskt rätt, tänkte Amy när hon klädde på sig. Jag måste berätta för honom någon dag. Fast när allt detta är över kan jag ta det då.
Hon packade ner sina saker i gympabagen och gick med raska steg mot biblioteket. Till hennes stora besvikelse var Lionel inte där och hon kände sig irriterad. Hon hade hoppats få prata med honom angående artikeln.
”Jag får väl tala med honom under nästa ridlektion”, muttrade hon för sig själv. ”Då kan jag presentera honom för Melanie!” Hon log åt tanken. Men leendet dog bort när hon såg Kate komma springande mot henne med ett panikslaget ansiktsuttryck.
”Amy!” skrek hon. ”Du måste komma med till stallet efter skolan!”
”Lugna dig”, bad Amy. ”Vad pratar du om?”
”Det är ytterligare en… h-häst som blivit konstig! Miss Moyes tror att det är I-Isadora!” flämtade Kate.

______________________________________________________

Hur ska det gå? Håll koll imorgon efter nästa kapitel!