Jag fick ju avnjuta det här fantastiska kapitlet igår live med Avis underbara berättarröst, kan man begära annat? ♥ Känslan sitter fortfarande kvar - Underbar.

Kapitlet är som jag sa igår svårt att beskriva. Jag tyckte det var så bra! Du gav mig så många tankar, frågor och funderingar.

Jag älskar att få läsa om Jessica och om hur allt startade från början. Älskar också att få höra om Narcissa. Hur ser deras vänskap ut egentligen? Vem är den blonda kvinnan bakom skalet?

Och Jessica, så mystisk och kall men ändå med ett pumpande hjärta långt inuti.

Lova mig att aldrig sluta med det du gör, Trezzan. Du är så duktig och har stor talang. Jag avundas dig idag men gläds med dig.

Säger som Avis, ur djupet av mitt hjärta så längtar jag efter mer!

Nu ska jag få läsa, läsa och LÄSA!

*Dansar en galen dans med Voldemort*

Tjoho!

Jag älskar Ida och Harrys vänskap! Den är så äkta och genuin. Dem känns nästan lite som bror och syster. DEN vänskapen, om du förstår hur jag menar?

Lider med Seaumus. Olycklig kärlek är aldrig lätt, och han kan nog verkligen inte förstå Idas val av pojkvän. Du är så duktig på att skriva om känslor och relationer. Det blir så äkta och går rakt in i hjärtat på mig som läsare. Du behöver inte så många ord för att beskriva, det träffar så rätt ändå. Jag avundas dig på den förmågan!

”Men sen handlar det ju om en av Harry Potters bästa vänner och Slytherins självutnämnda prins”, fortsatte Dean och fick ännu en irriterad blick från Ida.
”Snälla kalla honom inte för prins”, suckade hon irriterat. ”Höj för Merlins skull inte upp honom mer än vad han förtjänar.”

Ja du vet ju hur mycket jag älskar Ida som karaktär! Här har du svaret! Hon är så otroligt stark, kaxig och härlig. Hon svassar inte runt Draco i ett rosa skimmer. Hon fortsätter vara sig själv, kan se vad som är bra och inte bra. Tvivlar inte en sekund på att hon inte kommer kunna bita ifrån när den dagen kommer. För Draco är Draco, och vi alla vet hur han kan vara.

Så fint beskrivet när dem möter varandra, Ida och Draco. Jag älskar hur kärleksfull han är, han älskar henne verkligen. Det blir inte för överdrivet heller. Allt är så äkta, jag avundas dig så på din talang, underbara du!

Jag känner på mig att det snart kommer att hända något som gör det svårare för Ida. Jag vet inte vad, men har en känsla. Draco är ju Draco, och vi alla vet vad han har i kikaren - för eller senare. Och hur blir det mellan Ida och Seaumus? Kommer dem kunna få tillbaka sin vänskap?

Ser framemot nästa kapitel redan & det gör Draco med

Självklart kommer vi ihåg dig!
Jätteglad att du kom tillbaka, jag har saknat dig väldigt länge ♥ Å va roligt att få ett kapitel

Kapitlet var underbart! Jag tycker det är en sån mys stämning över hela den här ff:n, går inte att förklara, men den är mysig på något sätt!

Älskar hur dem väljer att sätta sig med Huffelpuff.. Så genuint, vänskap över elevhemmen. Verkligen jättebra kapitel!

Ska bli spännande att se hur det går för Harry på Mysterieavdelningen. Älskade brevet från honom - så Harry rakt igenom!

Och boken. Spännande inslag... Undra vad den kan tänkas dölja för hemligheter?

Jag läser alltid, det vet du! Vill så gärna också att forumet blir levande igen, som på min tid! ♥

Ta det i din takt ♥ Jag finns här!

Kommer följa dig oavsett vad ♥

Tusen, tusen tack för era hängvina kommentarer!
Jag ska svara på dem, men först ska ni få det utlovade kapitlet. Ni får tre tummar så länge ♥ Jag är så tacksam för att ni finns här för mig, i vått och torrt så stöttar ni mig. Ni läser, kommenterar och finns här. Jag gör det samma för er, tusenfalt!
Tack till alla som läser

Kapitel 12

Hemligt möte

Tapeterna var vita. Gardinerna var vita. Lakanet var vitt. Varför var allting så vitt i ett rum som bara dolde ett enda stort mörker?

Jag låg i en utav de gamla sängarna och tittade rakt upp i taket inuti sjukhusflygen. Så många gånger hade jag varit här, både för min egen och för andras skull. Så många elever, lärare och rektorer hade legat i de här sängarna, som hade funnits uppradade här i flera decennier. Hade Dumbledore i sin ungdom legat i just den här sängen och fundersamt stirrat upp i taket, precis som jag gjorde nu? Kanske hade han också studerat de vita gardinerna och funderat över varför allting var så vitt? Hade han också känt mörkret komma närmare och närmare, sett hur det långsamt färgade de vita gardinerna mörka med sitt hat och sin längtan efter revolution? Plötsligt kunde jag ana Dumbledores högresta gestalt framför ett av fönstren, blidkande ut över sjön som låg där nedanför. Jag slöt ögonen. När jag öppnade dem igen var han borta. Jag var fortfarande ensam. Ändå kände jag mig iakttagen. Jag letade runt i rummet, lät blicken svepa över väggarna. Ingen där. Inte ens Madam Pomfrey. Hon hade blivit beordrad att plåstra om Filch som hade blivit överfallen av två stinkbomber med huggtänder. Hans hand hade blivit sliten i stycken och nu letade våra nya lärare med ljus och lykta efter förövaren. Något sade mig att de gamla inte gjorde någon större ansträngning att delta.
Jag satte mig försiktigt upp. Snuddade med fingerspetsarna över pannan som fortfarande var kallsvettig. Jag fick syn på min egen spegelbild och ryggade tillbaka. Ansiktet var blekt och ögonen såg ut som svarta hål i allt det vita. Läpparna var spruckna efter fallet nedför slänten och jag hade rispor i både ansiktet och på armarna. Jag mindes ingenting, ändå satt skräcken som ett gjutjärn i bröstet.
Den fick mig att vilja fly. Slänga mig ut genom fönstret och dyka långt, långt ner i Svartsjön. Ända tills jag nådde botten och kunde gömma mig nere i den dyiga sanden. Vad var det egentligen som hade hänt?
”Dementorer”, hade Neville sagt. ”Massor av Dementorer”.
Det var det enda han hade sagt på flera dagar, och de andra trodde att han hade tappat förståndet. Jag trodde ingenting utan var bara tacksam över att de blivit utkörda av Madam Pomfrey när de kommit på besök. Jag var redan less på deras spekulationer om vem som kastat patronusen och varför denne hade gjort det. Vem det än nu var, hade den personen räddat våra liv. Hade det varit förra hösten så hade jag genast deltagit i deras gissningslek. Nu kände jag bara en stor trötthet. Alla som stod mig nära var borta. Mamma var död. Draco var borta. Hermione, Ron och Harry, som hade utgett sig för att vara mina bästa vänner hade fortfarande inte hört av sig.
Jag kände mig så ensam.

”Mår du bättre Miss?” Madam Pomfreys uttryckslösa ansikte dök upp i dörren. Om jag inte hade varit så trött, så hade åsynen av henne gjort mig nyfiken. Madam Pomfrey hade alltid varit en sträng, men mycket omtänksam häxa. Nu såg hon bara stel och drömmande ut, som hon var någon helt annanstans. Hon rörde sig som en robot genom rummet och rätade mekaniskt till mitt lakan.
”Något att dricka, Miss Jacobson?”
”Öh, nej tack Madam Pomfrey”, sa jag och drog upp täcket. ”Det är bra tack.”
”Jag hämtar ett glas pumpajuice åt dig, Miss”. Hon försvann ut genom dörren igen och jag stirrade hänfört efter henne. Madam Pomfrey hade väckt mig ur den dvala som jag befunnit mig i senaste dygnet, och hjärnan började långsamt spinna på igen. Rummet var kanske inte fullt så vitt längre.


Blaise hade aldrig tyckt om svartkonst. Sedan den dagen som hans morbror förvandlat hans favoritnalle till en köttätande fladdermus så hade han föraktat den typen av trollkonst. Detta var givetvis ännu ett skäl till att han inte platsade i Slytherin, vilket Draco alltid varit snabb att tala om för honom. Nu hade han slutligen blivit tvungen att använda sig utav det. Han hade behövt kasta en confundus besvärjelse över halva sin klass, för att inte väcka misstankar när han dök upp och försvann ideligen. Han hade också behövt använda sig av Imperio för att få Ginny, Dean och Seamus att fortsätta låtsas som om det enda de intresserade sig för var Dementor överfallet i den förbjudna skogen. Neville hade han inte ens brytt sig om att förhäxa. Blaise kände sig nästan stolt när han försiktigt öppnade dörren till puben och steg in. Han sjönk ner på en ranglig stol och såg sig försiktigt omkring. Pubens invånare bar samtliga svarta klädnader. Alla hade sina huvor uppdragna för att dölja sig för mindre välkomna gäster. Vid bordet närmast honom satt tre häxor hopkrupna. De viskade lågmält med varandra samtidigt som det misstänksamt iakttog honom över kanten på sina koppar. När en utav dem lyfte koppen fick Blaise en skymt av innehållet. De var obehagligt likt blod och han tittade snabbt bort.
”Ah, se unge Zabini”. Innehavaren, en mycket gammal och tandlös trollkarl vid namn Slaverik, släntrade fram till honom. Hans utstående ögon snurrade runt i sina hålor, och munnen drogs ihop i ett leende. Blaise kunde inte avgöra om leendet var avsett för att välkomna eller skrämma. Försäkerhetsskull drog han på smilbanden tillbaka.
”Jag ska meddela unge Mr Malfoy att ni är här.” Slaverik såg upphetsad ut, precis som om han blivit tilldelad ett hedersuppdrag.
Blaise nickade och mannen haltade iväg bakom ett skynke och försvann. Blaise bet sig i tungan och försökte att behålla den lilla värdighet som hans namn fortfarande gav honom, trots att han var obehagligt medveten om att skräcken antagligen lyste om honom. Han blängde på häxorna som fortfarande glodde när dem trodde att han inte såg, och beställde sedan in ett stort glas med eldwhiskey, mest för att ha något att göra. Knappt hade han hunnit smutta på drycken, som han i själva verket inte ens tänkte röra, innan det hördes ett dovt POFF, och någon satte sig i stolen mittemot honom. Blaise kände bara en enda person som hade så ljust hår, blekt ansikte och kalla ögon. Malfoy var sig lik. Dödsätarmärket på hans vänsterarm syntes tydligt trots att ljuset inne på puben var dunkelt.
”Ni hade sökt mig.” Blaise försökte att få till en någorlunda karsk ton. Han visste direkt att han misslyckats. Han var fortfarande rädd för Draco.
”Zabini”, Draco talade snabbt. Han såg sig om över axeln, som för att försäkra sig om att han inte var avlyssnad. ”Ge dig av härifrån. Jag menar det”, la han till när han såg Blaises ansiktsuttryck.
”Mörkrets herre har riktat in sig på slottet”, hans ögon spärrades upp.
”Jag vet det inte säkert...Men jag vet att det kommer att ske. Ge dig av och ta Elli med dig. Ta er till ett säkert ställe. Någonstans där dem inte kan hitta er.”
Hans röst var stadig men ögonen rädda.
”Varför bryr du dig om det nu?” Blaise lutade sig fram över bordet.
”Dementorerna höll på att slita hennes själ i stycken. Jag vet att ni vet vilka som skickade dem. Jag vet att...”
”Tyst med dig!”
Blaise såg skuggan som drogs över Malfoys ansikte.
”Du vet ingenting, Zabini. Om du gjorde det så hade allting sett annorlunda ut.” Malfoy reste sig upp och mötte Blaise blick.
”Gör bara som jag säger utan att krångla för en gångs skull. Om exakt tre månvarv kommer Hogwarts att stå i brand. Vi kommer för att stötta Mörkrets herres väg tillbaka till makten. Ni vet det, alla vet det. Du och jag också, Zabini. Vi båda vet hur utgången blir. Ni förlorar. Ännu en gång.” Malfoy lutade sig så nära att deras ansikten bara var någon centimeter ifrån varandra. ”Ni kanske kan lura min far att du skulle täcka upp för vår sida, Zabini. Men mig lurar du inte. Lyd mitt råd. Ta Elli med dig och ta er från det där patetiska slottet. Om ni försvinner vid gryningen när det tredje månvarvet passerar, så klarar ni er. Du skulle göra mig en tjänst då.”
Malfoy tittade bort vid den sista meningen, och Blaise kunde svära på att hans röst darrade.

Jättespännande kapitel!
Va fint beskrivet med snöflingorna, jag älskar det!!

Sirius är verkligen modig som vågar gå emellan och stoppa mobbningen mot Q. Hoppas dem blir riktigt nära vänner. Q kan behöva en riktigt nära vän ♥ ^

Dumma Snape. Jag avskyr honom! Hur kan han vara så elak? Usch.

Hoppas Q kommer att kunna säga ifrån ordentligt, och ta stöd av sina nya vänner!

Väntar med spänning på nästa kapitel!

Tusen tack för att ni fortfarande hänger med här! ♥ Jag blir så glad över era kommentarr, och att få TVÅ NYA bevakare.. Crazy! Nytt kapitel imorgon, har jobbat 5 dagar i sträck varav ett dygn och 3 nätter. Gissa min frustration när internet inte fungerat förren nu??!


Tusen tack, min vapendragare ♥


åhh!!!!! Jobbat tre vaknätter (inne på tredje nu), lite lagom groogy och inte mycket hopp om livet de närmaste timmarna, loggar in och finner... DETTA!!!!
Jag tror inte att du förstår hur glad jag blev av din kommentar. Dra mig baklänges alltså. Det var exakt just detta jag behövde, precis just nu!! TUSEN TACK!!!!!
Du behöver inte läsa DM för att hänga med, men vill du någon gång ha en överdos av Draco så doit! Han är inte trevligare här än där, varnar dig bara..... TUSEN TUSEN TACK FÖR ATT DU VILL BEVAKA!!!!!! ♥


Åh, jag blev så himla glad!!! TVÅ NYA BEVAKARE, det är galet. Mer än så! Det är sånt som gör en sugen på att skriva. Tusen tack!!





Älskade bästa Trezz!!!! Hur orkar du ens skriva en sån här lång och underbar kommentar? Är jag ens värd det?! Ja, det är jag, men bara för att du är min fru!!!

HAHAHAHAHHAHA!! Erkänn att du blev lite sugen nu va, på Voldys närhet du med? Kan hälsa att Jessica också är det. Eller är det snarare tvärtom...? Ring mig nån dag vetja så vi får diskutera saken!Lyckan jag känner nu, kan nästan jämföras med den jag känner när jag får krama dig. Fantastiskt ♥ Du är så fin på alla sätt, och du och Avis får mig verkligen att vilja göra det här. Mina karaktärer är tillbaka igen. Så... magiskt. Jag känner mig hel.

Blaise är gullig, eller hur? Kommer han också råka ut för Jessica? Varför kan jag föreställa mig att hon kladdar på honom?! Hon är så NASTY ♥ Och att Draco är en liten bitch, det vet vi sen tidigare. Men förhoppningsvis har han blivit lite vuxnare sen sist vi såg honom.

JAG VET!!! Är väl bara för att hon är svensk... xD Och pojkar i den åldern blir väl kära i allt som rör sig! Eller så är det för att hon ärvt J:s skönhet, om du förstår vad jag menar. Hon är ju en riktig diamant, men en iskall sådan. Jess ska DEFINITIVT FÖRSÖKA MÖRDA DRACO. U NOW WHY!!! Hon gillar inte honom.

HAHAHHA ALLTSÅ JAG DÖR VERKLIGEN AV DIN KOMMENTAR, PÅ ALLA SÄTT OCH VIS SOM ÄR MÖJLIGA RIGHT KNOW. Jag älskar det!!!!!!! Sitter här och garvar högt på jobbet, folk tror som vanligt att jag är sinnessjukt. Känner mig plötsligt inte alls så trött längre.

DU MÅSTE GE MIG ALLA DINA IDEER. I need them. typ nu! Älskar Jess, ännu mer nu efter din ff:n, som verkligen alla borde läsa. SÅ bra är den. Och Ja, Blaise är inte det ljusaste ljuset i lådan, så att säga. Han är lite korkad. Och kär i Draco, who knows?! Avery, honom älskar jag. Han är så genuint snäll på något vis. Som Blaise, fast väldigt mycket tuffare. BÄST FÖR DIG ATT DU HAR ETT KAPITEL ATT SERVERA MIG NU, FÖR JAG BLEV SUGEN.



åH, aVIS!!!! Precis som Trezzan, så får du mig alltid att känna mig bra. Enda gången jag faktiskt känner den känslan, tragiskt nog. Att få sitta här och ta emot en kommentar, beröm, från två personer som själva skriver så bra är magiskt. Du vet hur mycket jag älskar din ff:n. Har redan spånat på ett kapitel där Miriam kommer in i min. Du ska få höra sen! Behöver din hjälp. Älskar att vi skriver tillsammans på något vis, det är så fantastiskt. MUGGLIS, HERE WE COME! De tre marodörerna ♥ Det är vi!! Blir jätteglad att du vill komma med tips och råd. Trots att jag läser igenom, missas det ändå en hel del. Sen har jag faktiskt en lätt släng av dyslexsi pga min adhd. Det är ingen som tror på mig när jag säger det, men det har jag. Fått jobba hårt för att lära mig när stycken ska delas in, form och struktur. Läser du DM syns min problematik mer tydligt. De/Dem/Det har jag haft stora problem med pga detta, så är verkligen tacksam för all hjälp jag kan få. Om du känner att du har tid, får du gärna skicka mig en uggla (eller på messenger), och skriva en liten "Mall", när det ska vara de/dem/det. Jag hade en tidigare men nu är den försvunnen.

Jag blir så glad att DU som skriver som en gud, prisar min berättelse. Jag ska äntligen få gå in och läsa ett saftigt kapitel av Prinsen, har längtat så!! Tro alltid på dig och din förmåga. Jag önskar att du varit min lärare också. Den empati du och Miriam uppvisar är fantastisk. Du ser människor. Det är långt ifrån alla som verkligen gör det.

Jag blir så sugen på att skriva nu. Jag är så glad att ni fick mig tillbaka till det jag älskar mest, att ni tror på mig och att ni berömmer mig. Tusen, tusen tack!! ♥

Å ETT NYTT KAPITEL ♥
Som jag längtat... och väntat.
Du är bäst i världen som vanligt, Trezz. Och jag älskar Jess, för hon är så du ♥

Önskar att alla mina fans från 2013 skulle få chansen att läsa det här. Dem missar verkligen någonting. Den storyn vi byggt upp, det du och Avis gör = Skriver så magiskt... Ja, dem missar sannerligen något. Jag hade inte haft en chans, och det gör mig stolt ♥

Det är märkligt, tänker Jessica, hur utmattningen kan botas så lätt med att par droppar elixir. Samtidigt är hon misstänksam till att detta skall vara ännu ett trick, att det egentligen är Snape som vill att hon ska ta drycken för deras fortsatta bryggandes skull. Men den underliga kontrasten mellan att känna uppfriskandet från elixiret hon tar varje morgon efter hon vaknat och att vakna alldeles utmattad får henne att drömma mycket märkliga drömmar. Att minnas saker i sitt liv som skapar en känsla av lycka inom henne. Att överhuvudtaget känna lycka i misären hon genomlider.

Hur sorgligt är inte detta?! Hur hon längtar tillbaka... Sen.. Hur minnena kommer över henne. Hur Sirius alltid saknas hos henne. Jag älskar att hon använder samma smeknamn som jag har på honom, "Sirreboy", yes du är ju för underbar.

RING HONOM!! Eller ja, på häxors vis... Teleportera dig, GÖR NÅGONTING! Han måste få veta vad du känner. Jag blir tokig snart!!!

Älskar verkligen Narcissa och Jess vid bordet, deras konversation. Du gör det hela så perfekt. Och jag är så taggad på att veta mer. Måste få veta mer om Ellis mamma.... Hennes riktiga mamma, men det vet hon ännu inte ens själv. Jessica är en sån unik karaktär, kan inte annat än älska henne.

Vill bara få veta mer om henne. Allt.

”Min förstfödda son ska bli herrens lärling. En fantastisk ära och möjlighet. Lucius och jag är så otroligt stolta. Liksom Lucius skall vår son bära märket vid sexton års ålder.” Narcissa sträcker sig om möjligt ännu rakare och sitter så stilla att hon skulle kunna mistas för en staty om hennes ögon inte avslöjar kluvenheten hon känner.

Du vet att det här fick mig att rysa och krossade mitt hjärta litegrann va? Finaste Draco, min babe

Å NYTT KAPITEL!!!!!
Du vet hur man gör en kvinna glad, du ♥ Jag Har längtat som en galning.

*Läsa*

Åh

Alltså min fangirlning räcker inte till. Jag vet att du är på jobbet, hade du varit ledig hade jag ringt dig DIREKT. Du är så magisk!

Du tar mig tillbaka till DM, gör mig så inspirerad, får mig nästan att gilla Snappe (Observera NÄSTAN).

Jag önskar verkligen att vi kunde sitta tillsammans och skriva.

Jag hatar att jag bor så långt ifrån er. Du gör mig galnare än vad jag redan är! Du är min stora inspirationskälla, och utan dig och Trezzan hade jag för länge sen gett upp. Det tror jag du vet så väl...

Till och med Draco älskar dig!! Fast det skulle varit lite mer Draco i din berättelse, så det kan man väl få önska? :*

Åsynen av den förtvivlade gestalten på strandkanten var allt som behövdes. Mitt hjärta veknade omedelbart och det enda jag ville var att rusa fram till honom. Varken jag eller Jessica hann emellertid röra oss förrän han var på benen och en eldröd blixt sköt ut från hans trollstav mot oss. Jag kände Jessicas tunna kropp tappa sitt grepp om mig och segna ner livlös på marken.
“Severus, vad gör du?” utbrast jag förfärat. “Du har väl inte dödat henne?”
“Hon lever”, mumlade han bistert och undvek att se på mig. Istället såg han kallt på den orörliga gestalten som fallit hårt mot klippan. Kroppen var knappt skönjbar under klädnadens lager av tyg. Något inom mig fattade eld: “Väck henne genast! Jessica har hjälpt mig, Severus! Hon har räddat mitt liv!” Jag sjönk ner på marken och försökte tafatt stötta upp det mörka huvudet i mitt knä. Det kändes märkligt, som om jag överträdde en gräns. De blå ögonen rörde sig jagat mellan mig och Severus.
“Väck henne nu!”
“Hon kan vara extremt farlig, Miriam. Hur vet du att hon vill dig väl?”
Jag såg tigande på honom, ville lämna åt Jessica att nämna Sirius om hon valde det. Severus undvek min blick och fortsatte att se mycket vaksamt på Jessica. “Ta hennes trollstav, om det känns säkrare”, kom jag på. “Men befria henne, så hon får en chans att tala för sig.”

Jag ÄLSKAR hur du beskriver dessa Dödsätare! Jag har aldrig fått till det som du och Trezzan kan, kanske för att jag helt enkelt är en renodlad Grfyffindor? Jag kan se, känna allt.
Och det där stycket, ryser!

Jag är lite fundersam hur det ska gå med Jess och Snape. Ingen överasskning att dem inte gillar varandra, och jag tror stenhårt på en sammandrabbning. Någonstans kommer deras åsikter gå isär för mycket, någonstans kommer det börja ryka.. Och det gäller att inte stå i vägen när det sker. Så sjukt spännande!

Samma det med Sirius. Vad kan det bli för meningskiljaktigheter mellan honom och Miriam? Många är jag rädd. Och jag 'är väldigt nyfiken på att få veta mer.

Såååå sorgligt på slutet..... Miriam är värd någon bättre än Snappe, vad ni andra än säger!

Jag längtar och väntar, vill ha mer, mer MER nu.
Du är bäst Avis ♥