Bra kapitel som vanligt! Oj då! Snape blev visst hotfull! Jag är mycket förvånad över att Miriam inte gav honom en örfil! Det skulle jag ha gjort! Hehehe! *

En sak jag undrar över: Vad har Miriam för förhållande till föräldrarna? Allt jag vet är att hon är mugglarfödd, men i övrigt finns inte mycket om hennes bakgrund. Skulle vilja veta mer.

Nå, bra kapitel i alla fall!

*Om du ser på bilden: Det är så skurken i Disneys "Ringaren i Notre Dame" ser ut!

Skum!

Bellatrix?

Avis Fortunae, eftersom jag kommenterade tre kapitel på fanfiction.net, tar jag och kommenterar från fjärde avsnittet! Ska försöka sammanfatta så gott det går!

Kapitel 4: Roligt att Hermione välkomnar Miriam på det sätt hon gör! Miriam har funnit en vän i henne, och Harry hoppas jag. Undrar hur det blir när hon träffar Ron. Och hur ska det gå med surpuppan Snape? Återstår att se!




Kapitel 5: Oj! Miriam hade definitivt passat i Gryffindor! Hon är ju modig som ett lejon!
Tycker dock synd om flickan. Vem är hon? Ginny är ju ett år yngre än Ron, och det står att flickan är rödhårig och går i första årskursen.


Kapitel 6: Snape är allt bra dum! Ursäkta, men vad är värre än ensamhet?! Nå, han kanske kommer på andra tankat angående Elvira. Vem vet? Ja, jag ska läsa vidare. Spännande med första uppgiften.


Kapitel 7: Himmel min skapare! Miriams hjärta bankar hårt för Snape! Hur ska det gå, när han upptäcker det? Dock bör hon vara försiktig, eftersom hon är mugglare.


Kapitel 8: Roligt att Hermione vill hjälpa Elvira, utan att bli svartsjuk! Vad kan Hagrid mena förresten?


Kapitel 9: Så bra att hon kan smyga utan att bli upptäckt av eleverna. Tror Snape ska få paketet! (Ja, Hon älskar ju honom!)


Kapitel 10:Låt mig gissa att Dumbledore vill muntra upp henne, så han har gett henne klänningen! Eller någon annan.


Kapitel 11: Oj, nu är hon orolig för Snape. Gillar hur du beskriver Harrys och Rons blickar. Även om man läser allt från Miriams parti, förstår man killarnas känslor. Se det som något positivt.


Kapitel 12: Oj! De där älvorna verkar mystiska! Undrar vad de kan vilja Snape. Hur kan han vara så lugn?! Jag skulle svimma av skräck! Spännande slut förresten! En riktig cliffhanger! Älskar sådant!


Kapitel 13: Himmel och pannkaka! Nu gick det hett till mellan Snape och Miriam! Deras första bråk! Undrar om Snape känner något för henne i alla fall! Ja, får se hur det går! Nu har hon dock svimmat igen. Hon är en riktig olycksfågel! (Men det var Quirinus också! )

Här kommer ännu ett kapitel. Är så glad att den blev populär!
___________________________________________________________________


Kapitel 18


Följande dag satt Amy och Melanie vid frukostbordet medan deras mamma var i tvättstugan. Allt som hade hänt under gårdagen kändes som en overklig dröm.
”Hur ska du tala om för Kate, Janice och Helen vad som hände?” undrade Melanie. ”Vi får ju inte låta mamma veta vad vi håller på med för då ger hon oss utegångsförbud i flera års tid!”
”Jag säger bara att vi ska låna några böcker av dem”, sa Amy. ”Då kan vi ta med oss bollen.”
Hon avslutade frukosten och drog på sig jeans och en tröja. Hon tog fram örhänget och lade det i sin sportbag tillsammans med bollen. När hon var klar fick hon till sin stora fasa syn på miss Smith som kom gående mot deras hus.
”Åh nej!” viskade Amy förfärat. ”Tänk om hon avslöjar något för mamma!”
Hon rusade ut ur sovrummet i hopp om att hon skulle hinna öppna dörren och försöka få grannen att gå, men oturligt nog hade Amber hunnit före. Amy smet hastigt in i vardagsrummet och bad en tyst bön att hennes mamma inte skulle få veta något. Hon satte sig ner medan klumpen i magen blev större. ”Ja, det är bara roligt att hjälpa er, miss Smith”, sa hennes mamma plötsligt.
Därefter stängdes ytterdörren.
Amy gick med darrande ben fram till Amber och frågade: ”Vad… vad sa miss Smith?”
”Hon ville bara låna en kopp socker”, sa Amber lugnt. ”Hennes systerson kommer på besök och hon skulle baka. Hon bad mig även säga att du är bjuden på te idag. Hon vill att du kommer före två.”
”Har hon bjudit mig?!” Amy trodde inte sina öron.
”Ja, hon sa det. Jag vet att miss Smith kan verka vresig men hon är faktiskt ensam och skulle behöva lite sällskap”, sa Amber. ”Du kan väl hälsa på? Hon vill ju så gärna det”, tillade hon vädjande.
”Okej”, mumlade Amy. ”Jag går dit.” Toppen! Nu måste jag sitta med den gamla surpuppan och bli utskälld! Åh, varför måste jag ha sådan otur?! tänkte hon argt.


Kvart i två gick Amy med raska steg till miss Smith och ringde på. Dörren öppnades och ett par grå ögon såg på henne.
”Så bra att du kommer”, sa miss Smith. ”Stig på.”
Amy lydde medan hon funderade om hon skulle niga, men hon undvek det. Istället följde hon med miss Smith till vardagsrummet där det fanns en stor tårta och lite småkakor. ”Varsågod och slå dig ner”, sa miss Smith och gjorde en gest mot soffan. ”Jag kommer med teet och sen hoppas jag att min systerson anländer.”
Amy satte sig ner medan hon undrade vad det var som pågick. Miss Smith kom in med en tekanna och tre koppar.
”Ja, då är det bara att vänta tills pojken kommer”, sa hon. ”Men innan dess vill jag prata med dig.”
”Jag är ledsen för min kamrat”, sa Amy. ”Det var inte…”
”Lugna dig”, avbröt miss Smith och plötsligt fick hon en vänlig glimt i sina grå ögon. ”Det är jag som ska säga förlåt för att jag lät mitt dåliga humör gå ut över dig igår. Jag skulle inte ha skällt på dig som jag gjorde.”
Amy kände sig förvånad över det milda tonfallet. Miss Smith fortsatte:
”Den där människan som var här igår och på fredagskvällen betedde sig illa men det är inte ditt fel. Det var därför jag bad din mamma skicka hit dig innan min systerson kommer.” Hon log och tillade: ”Du är en fin flicka. Jag har sett dig när du tar hand om din lillasyster och att du hjälper din mamma så gott du kan.”
”Åh miss Smith, jag vet inte vad jag ska säga”, sa Amy. Hennes granne log.
”Till och börja med kan du kalla mig Hazel.” Hon tog Amys hand i sin. ”Jag vill som sagt gottgöra dig”, tillade hon. ”Men jag har ett stressigt jobb och därför blir jag grinig. Så på samma gång har jag gjort mig förtjänt av att betraktas som kvarterets surkart!” Hon fnissade och Amy kunde inte låta bli att stämma in i skrattet.
En signal hördes och Hazel sken upp.
”Nu kommer min systerson!” utropade hon. ”Vet du Amy, jag tror du kommer att gilla honom! Han är en bra pojke. Snäll, omtänksam och modig. Konstigt att han inte har någon flickvän!” Hon gick ut till hallen och sa sedan: ”Där är du! Och du har mintchoklad med dig! Min lille gosse! Jag har en till gäst som väntar på oss i vardagsrummet.”
I näste sekund kom Hazel in och Amy blev häpen när hon såg systersonen.
”Lionel?!” utropade hon och reste sig upp.
”Amy! Det var en överraskning”, sa Lionel glatt.
”Så ni känner varandra?” Hazel tittade nyfiket på dem.
”Ja moster Hazel. Amy och jag går i samma skola och hon är med på ridskolan”, sa Lionel.
”Lionel räddade mig från att bli krossad av höbalen”, sa Amy. ”Tänk vad världen är liten”, skrattade Hazel. ”Jag ska bara hämta mjölk och socker.”
När hon gick ut, viskade Amy:
”Jag visste inte att du och Hazel är släkt.”
”Hon är min mammas storasyster”, svarade Lionel lugnt. ”Hon är faktiskt snäll, även om hon har ett hett temperament.” Han blinkade.


Hazel kom tillbaka.
”Nå då var vi samlade”, sa hon och hällde upp te. ”Får jag höra om det har hänt något mer på London Riding?”
Amy stirrade på den äldre damen.
”Hur känner du till det?” frågade hon.
”Min syster och jag har god kontakt och så fort hon fick höra om stölden, berättade hon för mig vad som hade hänt”, förklarade Hazel lugnt. ”Jag är nämligen polis och jag ingår i gruppen som utreder fallet med sabotagen.”
”Och jag kom hit för att prata om det som hände i fredags”, sa Lionel raskt. Han vände sig till sin moster och tillade: ”Det hände inget särskilt förutom att miss Moyes kom dit.”
Hazel såg genast bekymrad ut.
”Den stackars flickan”, sa hon medlidsamt. ”Hon måste ha det tufft med alla de här otäcka sakerna.”
”Ja, hon verkar må dåligt”, medgav Amy. Hon tvekade men sedan tillade hon: ”Jag känner på mig att personen vill skada mig också.”
Med viss motvilja berättade hon hur hon och Melanie blev vettskrämda när de hade hört ljudet av en motorcykel.
”Det var fruktansvärt. Melanie bara grät och ville att mamma skulle komma. Jag försökte lugna henne även om jag var livrädd”, avslutade hon. När hon var klar, slog Lionel näven hårt i bordet medan han såg rasande ut.
”Om jag ändå hade gett dig mitt telefonnummer!” röt han argt. ”Då hade jag kommit som ett skott och slagit ner det där lilla kräket!” Han drog handen genom håret. ”Du skulle ha ringt till ridskolan och frågat efter mig eller till tjejerna! Inte nog med att den där typen försökte döda dig, nu har hon eller han skrämt din lillasyster! När jag få tag på människan, ska jag se till så att svinet blir liggande på sjukhus i ett år!”
”Snälla Lionel”, bad Amy och innan hon hann tänka sig för lade hon en hand på hans arm. ”Jag vet att jag borde ha ringt till Helen, Kate och Janice men jag ville skydda Melanie.”
”Det du gjorde var helt rätt”, sa Hazel. ”Jag hörde också ljudet men jag såg ingenting så förmodligen försökte personen skrämma er.” Ingen av dem sa något på en stund.
”Jag tror jag måste åka”, mumlade Lionel som fortfarande var röd i ansiktet av vrede. ”Det här blev för mycket!”
”Åk du och lugna ner dig”, sa Hazel. ”Så ska jag ta upp det här med mina kollegor.”
Lionel gav henne en kram innan han vände sig till Amy.
”Vi får prata om det här i morgon på skolan”, sa han. Han tryckte hennes hand innan han gick.
Amy stannade kvar och hjälpte Hazel att plocka undan alla saker. Medan hon diskade undan kopparna var hon rörd över att Lionel brydde sig om henne och hon var extra glad över att han inte hade en flickvän.
”Lionel är en bra pojke”, sa Hazel när allt var bortstökat. ”Han har ett temperament som heter duga och trotsar alla faror.” Amy log men blev sedan orolig.
”Jo Hazel”, sa hon försiktigt. ”Min mamma behöver väl inte veta om det här?”
”Oroa dig inte flicka lilla. Det stannar mellan oss”, sa Hazel bestämt. ”Om Amber frågar, ska du säga att anledningen till att jag bjöd dig var för att jag ville fråga dig om du hade sminktips att ge mig.” Hon blinkade.
”Tack så mycket”, sa Amy lättat.
Hazel gav henne en kram och sa:
”Det är bara roligt att hjälpa dig. Nästa gång den är otäcka människan kommer, kan du komma till mig. Lova mig att du tar med din syster men också dina väninnor. Jag kan behöva lite sällskap av trevliga tjejer när de flesta av mina arbetskompisar är tokiga karlar!” Hon skrockade muntert.


På kvällen berättade Amy för sin syster om bjudningen.
”Och jag som alltid har betraktat miss Smith som en tjurig tant!” sa Melanie förvånat. ”Men hon är ju hur cool som helst och dessutom släkt med Lionel!”
”Jag vet!” Amy log. ”Vi får gå dit någon gång för hon behöver också vänner.”
Det påminde henne om att hon måste tala om för sina kompisar vad som hade hänt, så hon skickade ett meddelande till var och en av dem för att bestämma en mötesplats så de kunde prata ostört och hon tänkte ta med sig bollen på samma gång. Den natten sov hon bättre än tidigare.
_______________________________________________________________

Ja, det var en oväntat tvist att Lionel är systerson till surpuppan, som för övrigt är en rar gammal kvinna!
Tur att Hazel är polis; nu vet vi att Amy kan berätta om allt skumt som händer.

Som ni ser på bilden, kan det vara superbra om ni har popcorn i närheten, för det kan verka kusligt! Hoppas ni gillar det.

______________________________________________________________


Kapitel 16


Klockan var kvart över nio när den underbara doften av varm choklad fick Amy att vakna och när hon öppnade ögonen fick hon syn på sin syster.
”Hej Melanie”, mumlade hon sömndrucket.
”God morgon”, sa Melanie och räckte fram koppen. ”Allt gick perfekt! Mamma kom in strax efter att du hade gett dig av, men hon anade ingenting. Jag är ändå glad att du hann hem.” ”Jag också.” Amy lät den varma söta drycken rinna ner för strupen. ”Fast det var förgäves eftersom inget mystiskt hände”, tillade hon och berättade hur det hade gått.
Melanie såg fundersam ut.
”Jag hoppas miss Moyes talade sanning”, sa hon och bet sig i läppen. ”Av allt mrs Dubois har sagt till dig och Lionel, börjar jag bli osäker.”
”Jag tror inte att miss Moyes skulle skada hästarna, men jag får fråga henne. Jag ska även hälsa på mrs Dubois och se hur hon mår”, sa Amy.
Innan Melanie hann säga något hördes en knackning och Amber stack in huvudet.
”Åh, så bra att du är vaken Amy. Jag skulle behöva er hjälp idag”, sa hon. ”En av mina arbetskompisar glömde sin mobil här igår och jag måste lämna tillbaka den. Jag behöver även handla hem lite matvaror och jag ska hämta medicin på apoteket men jag kan inte göra allt på samma gång. Dessutom måste jag till banken.”
”Vi kan handla och hämta din medicin”, sa Melanie raskt. ”Javisst”, sa Amy och slängde av sig täcket. ”Vi ska ändå besöka mrs Dubois. Hon har varit lite krasslig sista tiden”, tillade hon.
Amber log.
”Vilka snälla flickor jag har! Jag ska bara kamma mig och sen måste jag rusa. Listan och receptet finns på köksbordet och ni får lite extra pengar så ni kan köpa något att äta till lunch. Ikväll ska ni få något extra gott till efterrätt eftersom ni är så hjälpsamma.” Hon gav dem en kram innan hon gick. Efter några minuter stängdes dörren
”Då lägger vi tillbaka alla kuddar”, sa Amy och drog fram alla saker. ”Vi gömmer bollen i garderoben så länge.”


Det blev en trevlig förmiddag och vid lunchtid gick Amy och Melanie på hamburgerbaren. Medan de väntade på sin mat skickade Amy ett sms till sina vänner för att i korthet berätta hur planen hade gått.
”Jo Amy”, sa Melanie plötsligt, ”vad hände innan miss Moyes kom?”
”Inget särskilt”, svarade Amy och smuttade på sin läsk. ”Jag och Lionel småpratade lite och han vill gottgöra dig för att han inte hörde när du sa hej. Han lyssnade på musik just då.” Melanie log.
”Han har ju sagt att jag får vara med och se film och det räcker för mig”, sa hon.
”Ja, han är toppen”, sa Amy. ”Och modig”, tillade hon.
När de var klara gick de för att köpa blommor och styrde stegen mot mrs Dubois.


Efter ett tag stod de utanför hennes lägenhet men när de ringde på kom ingen och öppnade.
”Kan hon ha åkt till stallet redan?” undrade Melanie. ”Hon brukar åka vid fyratiden”, sa Amy.
”Klockan är bara tjugo minuter över tolv.” Hon blev fundersam och skulle just ringa på när det hördes steg så hon vände sig om. ”Mrs Dubois”, sa hon glatt när hon såg den äldre damen komma gående uppför trapporna.
”Amy!” Mrs Dubois log. ”Och lilla Melanie har du med dig! Så trevligt att ni hälsar på.”
”Ja vi ville se hur ni mår efter det som hände”, sa Amy och räckte fram blommorna.
”Det var snällt av er”, sa mrs Dubois och stack näsan i buketten. ”Ni får gärna komma in om ni vill.”
Hon öppnade dörren och visade in dem innan hon gick till köket.
”Ska vi fråga var hon höll hus i natt?” viskade Melanie.
”Jag tänkte det”, erkände Amy.
Mrs Dubois kom in och slog sig ner i en fåtölj.
”Ja, det är trevligt att ni tänker på mig”, sa hon. ”Men jag är inte så lätt att knäcka ska ni veta!” Hon log retsamt men blev sedan allvarlig. ”Jag hoppas dock att Martha erkänner och åker i fängelse! Det var sista droppen med överfallet! Och du Amy som hade kunnat bli krossad under höbalen!”
Amy blev chockad när hon hörde den gamla damens ord.
”Hur känner ni till det?” frågade Melanie. ”Vi har inte sagt något om det!” tillade hon skarpt.
”Åh, Lionels mamma berättade det för mig”, sa mrs Dubois. ”Hon talade även om för mig vad som har hänt med alla hinder.”
Amy ryste när hon kom ihåg händelsen med höbalen. Det blev tyst ett par sekunder och allt som hördes var fåglarnas kvitter. ”Jo, jag skulle gärna vilja veta var ni befann er igår kväll”, sa Amy försiktigt.
”Jag kände mig omskakad efter det som hände så jag sov hos en väninna. Det var därför jag kom när ni stod här”, svarade mrs Dubois. ”Jag hoppas de får fatt i Marthas kompanjon!” tillade hon hätskt.
”Såg ni vem det var som befann sig på kontoret?” frågade Melanie.
”Det var Joshua Grant, Marthas pojkvän. ”Mrs Dubois gjorde en grimas. ”Han är precis som hon, argsint och falsk!” Hon kastade en snabb blick på sin klocka. ”Ledsen flickor, men ni måste nog gå. Jag har inte ätit någon lunch och jag ska vara hos doktorn klockan ett.”
Amy och Melanie tackade för sig och gick. Allt kändes egendomligt. Kunde miss Moyes vara den skyldiga?
”Det här är skumt!” sa Melanie plötsligt. ”Hur kan mrs Dubois känna till att miss Moyes har en pojkvän?”
”Hon har väl sett dem tillsammans någon gång”, sa Amy. ”Fast jag håller med om det är konstigt. Jag menar, mrs Dubois känner till alla händelser innan vi ens har nämnt dem och sen säger hon att mrs Berry har talat om det för henne.”
”De kanske är väldigt bra vänner”, föreslog Melanie. ”Om inget annat är det otäckt att hon verkar så säker på att miss Moyes skulle skada hästarna och försöka döda dig!”
De gick under tystnad.


Så fort de kom hem packade de upp varorna och medicinen. Just som de var klara ringde det på dörren.
”Jag tar hand om det”, sa Amy och gick till hallen. Ute på trappen stod Hazel Smith som bodde på andra sidan gatan och var känd för sitt sura humör. Hon var sextio år och hennes vita hår glänste i höstsolen när hon tittade strängt på Amy med sina hårda grå ögon.
”Jaså, ni är hemma nu”, sa hon vresigt.
”Ja. Kan jag hjälpa er, miss Smith?” frågade Amy i ett försök att vara artig trots att hon blev nervös när hon hörde grannens vassa tonfall.
”Ja, säg åt dina vänner att inte skrika och gapa så hela kvarteret hör!” fräste miss Smith.
”Vad menar ni?”
”Vid elvatiden såg jag någon stå på er trappa och ringa på dörren och efteråt började människan skrika en massa fula ord och sa åt dig att komma ut!” svarade miss Smith argt. ”Om du ska bort får du faktiskt meddela dina kamrater i tid! I går kväll när jag skulle ta en kopp te såg jag en person stå på er gård och jag misstänker att det är samma bråkstake, för människan hade samma svarta huvtröja och byxor på sig!”
Amy kände att hon stelnade till när hon hörde beskrivningen för det var samma kläder som angriparen på höloftet hade haft. Svetten bröt fram i pannan och hon blev svimfärdig. ”Nå?” Miss Smith såg uppfordrande ut. ”Ska du göra något åt det eller ska jag be din mamma bannlysa dina vänner från kvarteret?!” tillade hon.
”Nej… nej m-miss Smith”, stammade Amy fram. ”Jag ska prata med min… kompis.”
Miss Smith fnös och vände på klacken.
”Vänta lite!” ropade Amy och följde efter.” Ni såg inte vem det var?”
”Nej det gjorde jag inte”, svarade miss Smith buttert. ”Din vän tog till slut sin motorcykel och åkte iväg direkt.”
”Och var ställde sig min kamrat?” undrade Amy.
”Bredvid ert äppelträd”, sa miss Smith innan hon gick.
Amy stängde dörren och med ett svagt kvidande sjönk hon ner på golvet.
”Vandalen vet var jag bor!” viskade hon förfärat. ”Åh himmel! Han eller hon har varit här!”
”Amy?” Melanie kom ut i hallen. ”Amy! Du ser blek ut! Vad är det som har hänt?”
”Melanie.” Amy försökte samla sig. ”Såg du om n-någon stod härute igår?”
”Jag märkte inget”, svarade systern. ”Som jag sa, kom mamma in strax efter att du hade smitit iväg och jag var rädd att hon skulle se bollen. När hon gick, läste jag min bok för att lugna ner mig. Hur så?”
Amy slog armarna om henne och viskade:
”Han eller hon vet var vi bor! Miss Smith beskrev kläderna och jag tror det är samma människa som knuffade ner höbalen mot mig!”
”Åh Amy!” Melanie såg skräckslagen ut. ”Då är ingen av oss säker!”
________________________________________________________________

Oh, slutet blev läskigt! Nu är frågan vem det är!
Jag vet att miss Smith är en surpuppa men på samma gång var det bra att hon sa något, eller hur?

Märker ni flera skumma grejer? Skriv gärna ner era teorier.

Ni är riktiga gullungar alla tre! Och nu äntligen får ni ett kapitel som ni har väntat tålmodigt på! Hoppas ni gillar det! ♥
_________________________________________________________________


Kapitel 13


Amy och hennes vänner rusade så snabbt de kunde mot mrs Dubois kontor och när de kom fram, kände Helen på dörren. ”Den är låst!” upplyste hon förfärat. Amy gjorde ett försök att knuffa in dörren medan hon ropade:
”Mrs Dubois?! Svara mig! Vi ska hjälpa er!”
En duns hördes följt av ännu ett skrik. Någon kom springande och i nästa sekund kom Melanie tillsammans med Lionel, som hade en nyckel i handen. Efter några sekunder fick han upp låset och alla sex tog sig in.
”Åh, tack och lov!” sa mrs Dubois som såg chockad ut. ”Jag trodde att personen skulle göra illa mig!” Hon strök undan en hårslinga ur ansiktet och hennes läppar darrade.
Amy tog tag om hennes händer och frågade:
”Vad hände?”
”Det var förfärligt!” sa mrs Dubois med gäll röst. ”Jag skulle bara sätta mig framför datorn när någon med svart huvtröja stod vid skrivbordet.” Hon drog upp en näsduk och snöt sig. ”Jag skulle just fly för att hämta hjälp men inkräktaren stängde dörren för mig och började vifta med sin pistol. När ni äntligen kom hoppade människan ut genom fönstret.” Hon pekade mot fönstret som stod på vid gavel.
”Åh, mrs Dubois!” sa Kate med uppspärrade ögon. ”Så otäckt det måste ha varit.”
Amy ryste av obehag.
”Hann ni se vem det var?” undrade Helen.
”Tyvärr inte, men jag känner på mig att Martha har anlitat någon för att verka oskyldig!” Mrs Dubois såg arg ut. ”Jag säger då det! Inte nog med att hon försöker skada hästarna och förstör sadlarna, nu får någon hjälpa henne med hennes dumheter! Nej, nu ska jag prata med din mamma, Lionel och hoppas att hon sparkar Martha!” Med de orden klampade hon ut.
När hon var borta, sa Lionel:
”Jag har fått nog! Jag tänker hålla vakt utanför stallet i kväll för att få reda på vem som gör dessa dumheter!”
”Jag hjälper till!” utbrast Amy utan att tänka sig för.
”Men Amy! Amber sa ju åt dig att du inte får gå ut i kväll eller i morgon!” sa Janice förfärat.
Amy bet sig i läppen för hon kom ihåg löftet hon hade gett sin mamma.
”Typiskt också!” muttrade hon argt.
Men Melanie sken upp.
”Det tror jag vi kan lösa!” utbrast hon ivrigt. ”Men vi måste gå någonstans där vi kan prata ostört”, tillade hon.
”Ingen är hemma hos mig”, sa Helen raskt.
”Då åker vi med en gång”, sa Lionel. ”Jag ska bara säga till mamma.”


Väl hemma hos Helen satt Amy bredvid Lionel på golvet och hon kände hur glädjen spred sig inom henne.
Vad Melanie än har hittat på, ger det mig en chans att komma nära Lionel. Hon vände sig mot systern som såg bestämd ut.
”Okej hör upp nu”, sa Melanie. ”Amy, du får ju inte gå ut men jag tror vi kan lösa det.”
”Hur då?” undrade Amy. ”Mamma blir tokig om hon upptäcker att jag har varit borta.”
”Inte om hon inte vet något.” Melanie log listigt. ”Vi behöver bara bädda din säng så att det ser ut som att du ligger i den!” ”Jag fattar!” utbrast Helen glatt. ”Man använder kuddar eller något liknande och sen använder man täcket för att dölja sakerna.”
”Precis. Vi behöver bara ta lite garn som påminner om Amys hårfärg”, sa Melanie.
”Det kan vi åka och köpa på vägen hem!” sa Amy som kände sig stolt över sin syster.
Helen plockade fram sin börs och tog fram några sedlar.
”Jag betalar gärna lite för garnet”, sa hon. ”Du är så snäll och hjälper mig när det gäller Arthur!”
”Ni kan behöva en boll”, sa Janice och tog fram lite pengar. ”Så kan ni klistra garnet på den så det ser ut som en människa.” ”Jag bidrar med pengar till klistret.” Kate log strålande.
”Då hjälper jag er att handla det”, sa Lionel. Han kastade en blick på Melanie och sa: ”Du är väldigt smart, så det är konstigt att du inte har fått hoppa över några klasser!”
Melanie rodnade.
”Jag trivs bra i den klassen jag går i. Om vi skyndar oss hinner vi innan mamma kommer hem.”


Med Lionels hjälp gick det lätt att hitta alla saker som behövdes för att fullfölja planen.
”Då träffas vi vid stallet halv tio”, sa Lionel.
”Det gör vi”, sa Amy. ”Om mamma inte märker något, blir det lätt som en plätt.”
När systrarna kom hem, började de genast sätta sin plan i verket. Amy letade fram några extra kuddar medan Melanie klistrade fast garnet på basketbollen de hade köpt.
”Det här ser perfekt ut!” sa Amy och betraktade bollen med garn. ”Fast jag vet inte hur jag ska smita utan att mamma märker något.”
”Oroa dig inte syrran”, sa Melanie lugnt. ”Du låtsas att du får ont i magen under middagen och vill gå och lägga dig, men istället ska du göra i ordning sovsäcken och skor som du ska ha med dig. Jag håller mamma sällskap en stund och när klockan är ungefär halv nio lurar jag in henne i badrummet så hon får göra en ansiktsmask eller liknande. Därefter kommer jag med lite mat och dryck som du och Lionel kan dela på!” Hon log stolt.
”Du är nog den bästa systern man kan ha!” skrattade Amy och gav henne en kram. ”Jag lovar att vi ska se Ringaren i Notre Dame tre kvällar i rad! Visste du förresten att Lionel också gillar den?”
”Gör han?” Melanie gjorde stora ögon. ”Hur vet du det?”
”Jo, i måndags efter att Arthur hade blivit stulen, så råkade jag knuffa till honom i skolan”, svarade Amy som kände hur hon rodnade men hon fortsatte berätta hur det hade gått till.
När hon var klar, sa Melanie:
”Ja, han har bra smak! Det var dessutom snällt att jag får vara med och se den om han kommer hit.” Hon kastade en blick på sitt armbandsur. ”Mamma kommer om en timme så vi gömmer sakerna och du bör sova lite så du orkar hålla vakt efter vandalen.”
___________________________________________________________

Haha! Melanie är listig som en räv! Ja, jag blev inspirerad av tv-serien "MacGyver", för han är väldigt smart! Hoppas ni gillade kapitlet.

Bara bra, men det trista vädret gör mig trött!

Nu kommer ännu ett kapitel! Hoppas ni gillar det.
___________________________________________________________________


Kapitel 12


På fredagmorgonen låtsades Amy ha ont i huvudet så hon kunde vara hemma, precis som Helen rådde henne till.
”Jag har igång ljudet på mobilen om du vill mig något”, sa Amber medan hon drog på sig kappan. ”Tänk också på att vila ordentligt. Och om du känner dig bättre och vill åka till stallet, måste du äta ett rejält mellanmål innan du tar dig dit.”
”Tack mamma”, mumlade Amy.
Så fort hon blev ensam satte hon sig tungt ner vid bordet. Gårdagens händelse gjorde sig påmind och hon kände sig illamående.
”Om Lionel inte hade kommit, hade jag blivit omvandlad till en pannkaka”, mumlade hon för sig själv. ”Jag undrar vem som gör dessa saker. Varför verkar mrs Dubois säker på att miss Moyes vill skada alla hästar?” Hon bet sig i läppen när hon tänkte på Arthur. Hur hade han det? Amy stönade för hon kände att alla frågor blev jobbiga.
Istället tog hon en smörgås och en kopp te innan hon skrev klart artikeln. Hon log för sig själv när hon hade skrivit ner sista raden och så fort hon lade allt i väskan drog en djup suck av lättnad. Telefonen i hallen ringde och hon gick dit.
”Hallå?” Ett väsande hördes i andra änden. ”Är det någon där?” undrade Amy. Inget svar hördes nu heller.
Hon kände att hon blev irriterad så hon sa:
”Vem är du? Vad vill du?!” När det fortfarande var tyst utbrast hon: ”Om du inte säger vem du är, ringer jag polisen!”
”Förlåt! Fel nummer”, sa en röst innan luren lades på.
”Vilken ohyfsad typ!” muttrade Amy. ”Den där människan kan inte ha några vänner!”
Hon gick till sitt rum och betade av hemuppgiften i kemi medan hon försökte lugna sina nerver.


När klockan var halv två stekte hon lite ägg och gjorde en smörgås så hon kunde få i sig något innan hon skulle till ridskolan fast först kunde hon läsa en liten stund. Just som hon skulle plocka fram sin bok, ringde det på dörren. Först blev hon frustrerad, men sen tänkte hon att hennes vänner skulle komma med läxorna och gick för att öppna, men på trappan stod Lionel.
”Jag erbjöd mig att besöka dig”, sa han vänligt. ”Ni har nämligen inga läxor idag.”
”Åh, så bra”, sa Amy samtidigt som hon rodnade. ”Det var snällt av dig att komma förbi.”
”Jag vill veta hur du mår.” Lionel såg ängslig ut.
”Bättre än igår”, mumlade Amy. ”Kom in, så bjuder jag på mellanmål.” Hon bet sig i läppen och tillade: ”Som tack för att du räddade mitt liv.”
De gick in i köket och hon gjorde i ordning en till smörgås för att sedan äta under tystnad.
”Jag glömde fråga vad mrs Dubois berättade för dig”, sa Lionel plötsligt.
”Åh, det var så konstigt!” sa Amy. ”Hon påstod att miss Moyes ljuger för att rädda sig själv.” Hon redogjorde för hur samtalet med mrs Dubois hade gått till.
”Jag tycker det är konstigt att mrs Dubois skulle säga sådana saker om miss Moyes”, sa Lionel.
”Jag vet”, sa Amy. ”Det märkliga är att mrs Dubois har varit borta på sista tiden.”
”Hon kanske har det jobbigt”, sa Lionel. Han kastade en blick på sin klocka och tillade: ”Jag tror det är bäst vi skyndar oss så vi inte kommer för sent.”
De tog sina cyklar och skyndade sig så fort de kunde mot stallet.
Jag hoppas att jag någonsin ska kunna säga vad jag känner, tänkte Amy medan hon betraktade Lionels rågblonda hår som fladdrade i vinden. Undrar om han har samma känslor för mig, eftersom han kom för att se hur jag mår.


Så fort de kom till London Riding gick Lionel för att prata med sin mamma och Amy mötte Melanie och sina kompisar i stallet. ”Känns det bättre?” undrade Helen vänligt.
”Ja det är inte lika jobbigt som i går”, sa Amy. ”Men nu ska ni få höra vad som hände!” tillade hon och berättade om telefonsamtalet.
När hon var klar sa Melanie:
”Det var kanske någon som blev förvånad över att du svarade, eller också var det ett dåligt skämt.”
”Låt oss hoppas det”, sa Kate.
”Om det händer igen, måste du tala om det för din mamma.” Janice såg bestämd ut. ”Om hon blir så arg att hon ger dig utegångsförbud en vecka eller månad så får du finna dig i det! Jag tycker att höbalen var nog så otäck! Jag menar det Amy. Nästa gång kanske personen attackerar dig när du är utomhus på kvällen.”
”Oroa er inte”, sa Amy. ”Jag ska vara försiktig.”
Steg hördes plötsligt och i nästa minut stod miss Moyes i dörröppningen.
”Vi måste ställa in lektionerna”, sa hon förtvivlat. ”Jag hade tänkt att vi skulle öva på att hoppa över hinder men all utrustning är tyvärr förstörd.”
”Det är orättvist!” utbrast Melanie ilsket.
”Det kan inte hjälpas”, sa miss Moyes. ”Vi hinner inte få ihop ny utrustning på en timme. Så det är lika bra att ni åker hem. Jag ska åka över till polisen nu genast.” Hon vände på klacken och gick.
”Det här är otroligt”, sa Helen argt.
”Jag håller med”, sa Janice.
”Vem vill förstöra för oss?” undrade Kate.
De hade just hunnit ut på gården när ett gällt skrik hördes.
”Åh gode Gud!” utbrast Melanie och såg förskräckt ut. ”Det lät som mrs Dubois!”
”Melanie, spring och hämta Lionel!” befallde Amy bestämt. ”Vi andra ser vad som händer!”
_____________________________________________________________

Oj, vad kan ha hänt?

Känner någon annan att Amors pilar finns i närheten? Tänker på Amy och Lionel!

Det blev ju inget kapitel i fredags, så jag kan ge er ett redan nu. Det blir kanske lite kortare än de andra men jag hoppas ni gillar det ändå. Är så glad för att ni gillar berättelsen.
______________________________________________________________


Kapitel 7


Vid frukostbordet rådde en spänd tystnad. Amy slängde i sig sin gröt utan att titta på sin mamma. Hon visste inte vad hon skulle säga till Helen och hon hade en känsla av att hon hade svikit en av sina bästa kompisar.
Om Helen blir sur på mig, tänkte Amy bittert, är det mammas fel! Hon svalde sin sista sked gröt och hängde skolväskan över axeln.
”Jag är också klar nu”, sa Melanie försiktigt.
”Det är bra”, sa Amy lite vänligare. ”Gå och kolla om att du har med dig allt, så kan vi ge oss av.”
Melanie smet kvickt ut ur köket. Amy gick ut i hallen och slängde på sig jackan. Hon ville bort från huset så fort som möjligt och slippa sin mamma. Melanie kom sedan och väntade vid dörren, men just som de skulle gå, kom Amber fram till dem.
”Ni kommer väl raka vägen hem?” frågade hon.
”Ja, oroa dig inte”, sa Melanie.
Amy sa inget, för hon var alltför bitter för att få fram ett ord. Gårdagens gräl sved fortfarande i henne.
”Det låter bra”, sa Amber. ”Jo, Amy. Du minns väl vad jag sa?” ”Du tror förstås att jag är glömsk nu också?!” fräste Amy.
”Nej jag bara frågar”, sa modern.
”Kom Melanie”, sa Amy och tog sin syster i handen.
Därefter stängde hon ytterdörren med en smäll.
”Amy, jag vet att du är arg på mamma”, sa Melanie medan de cyklade iväg, ”men du måste lugna dig.”
”Jag vet”, muttrade Amy. ”Men det känns som om jag förråder Helen.”


Så fort det blev lunch berättade Amy om grälet för sina vänner. ”Jag kan inte begripa varför mamma skulle berätta det för Amber!” muttrade Helen.
”Vad ska du säga till Patricia?” undrade Kate.
”Och Lionel?” Janice såg medlidsam ut.
”Jag vet inte!” viskade Amy och började gråta. ”Förlåt mig Helen! Jag… jag v-vill gärna hjälpa dig, men jag kan inte!” Helen räckte henne en servett och sa:
”Det är inte ditt fel. Jag ska ringa mamma och be henne förklara för Amber.”
”Men vad ska jag säga till Lionel?” undrade Amy. ”Vi skulle göra artikeln tillsammans!”
”Om du har fått utegångsförbud kan det bli svårt”, sa Kate. ”Deppa inte ihop nu”, sa Helen bestämt. ”Jag ringer mamma nu på en gång, så ska du se att det ordnar sig. I annat fall kan du och Lionel prata med miss Moyes när vi anländer till stallet.” ”Tack Helen”, mumlade Amy och log. ”Och ni också, Kate och Janice. Ni är alla riktiga kompisar!”
Hon reste sig upp och smög iväg till flicktoaletten för att tvätta sig i ansiktet. När hon var klar fick hon syn på Lionel.
”Hej”, sa han vänligt. ”Är allt bra?”
”Javisst”, sa Amy och försökte låta glad. ”Varför skulle det inte vara det?”
”Jag såg dig under lunchen”, sa Lionel försiktigt. ”Du grät.” Typiskt! Jag har visst bara otur, tänkte Amy.
”Vill du berätta?” Lionels röst var mjuk.
Till sin stora förargelse började Amy snyfta igen.
”D-det blev bråk med mamma!” sa hon. ”Hon fick reda på att jag hade cyklat till stallet på lördagen när det var mörkt!” Hon talade återigen om vad som hade hänt.
”Mammor är till för att bry sig”, sa Lionel när Amy var klar. ”Hon vill inte att något ska hända dig, fast jag tycker att hon var hård.”
Amy strök undan tårarna och sa:
”Det sa Melanie också. Och mina vänner tycker likadant. Helen sa att hon skulle ringa sin mamma för att reda ut det här.” ”Helen är verkligen en riktig vän”, sa Lionel uppmuntrande innan han drog fram en pappersnäsduk. ”Du skulle se henne i simmarlaget! Hon är from som ett lamm men väl i bassängen blir hon som ett rivjärn!” tillade han och log retsamt.
Amy kunde inte låta bli att skratta för hennes vän var verkligen tuff.
”Så säg inget till Patricia”, fortsatte Lionel. ”Kom till stallet, så kan vi prata med miss Moyes direkt.”
”Vi ses då”, sa Amy, som kände sig lite gladare.
Lionel log innan han gick iväg.


”Vi kan ta och börja mocka”, sa Kate, ”så kan du leta upp Lionel.”
”Här får du bilden på flaskan”, sa Helen och räckte fram anteckningsboken.
”Se till att vara tålmodig”, sa Janice. ”Försök låta bli att nämna mrs Dubois, för annars kan det bli problem.”
”Jag lovar”, sa Amy. Hon skulle just gå när hon kände en hand på sin axel.
Helen gav henne en tröstande blick och sa:
”Jag ringde mamma efter lunchen. Hon ska försöka få tag på Amber så fort hon kan.”
”Tack Helen.” Amy log och traskade iväg.
Utanför kontoret stod Lionel med en kamera i famnen.
”Jag undrade just vart du tog vägen”, skrattade han.
”Åh, jag försvann in i mina kompisars prat”, skojade Amy. ”Jag fick även en bild på flaskan, så vi får se vad miss Moyes säger.”
De knackade på.
”Kom in”, sa miss Moyes röst.
Amy och Lionel klev in.
”Åh, vilken överraskning”, sa miss Moyes och log vänligt.
”Ja, vi skriver en artikel om det som har hänt”, sa Amy. ”Det är för skoltidningen.”
Med viss möda började hon ställa frågor som miss Moyes svarade artigt på.
”Var befann ni er när Chip hittades medvetslös?” undrade Amy. ”Jag var hos tandläkaren”, svarade miss Moyes. ”Därför kom jag väldigt sent.”
”Visste ni att Chip hade fått i sig sömnmedel?” frågade Lionel. ”Ja din mamma sa det.” Miss Moyes såg bekymrad ut. ”Jag har fortfarande inte fått något besked av veterinären, men jag håller koll, jag lovar.”
Amy kände sig besvärad, men hon tog ändå upp papperslappen hon hade fått.
”Jo, miss Moyes”, sa hon. ”Känner ni till det här sömnmedlet?” Miss Moyes tog lappen och satt och gapade.
”Åh herregud!” utbrast hon. Hon började slita ut sina skrivbordslådor. ”Någon har varit här och stulit min medicin!”
_____________________________________________________________

Oh, nu blev det spännande! Hoppas ni gillade kapitlet. Skapa teorier så att tangentbordet glöder! Vi får se när nästa avsnitt kommer.

Eftersom det inte blev något kapitel igår, får ni nästa redan nu. Tack för era gulliga kommentarer! Det värmer i hjärtat! ♥
_________________________________________________________

Kapitel 3

På lördagmorgonen vaknade både Amy och Melanie tidigt för att göra sig i ordning så de kunde gå till biblioteket. Deras mamma låg och sov så de försökte vara tysta. ”Jo, Amy”, viskade Melanie. ”Vem var det som ringde på dörren igår?” Amy tvekade ett par ögonblick för de enda som visste att hon hade känslor för Lionel var Helen, Janice och Kate.
”Melanie, kan du låta bli att säga något till mamma?” bad hon därför.
”Visst”, sa systern.
”Jo”, började Amy försiktigt, ”jag hade glömt min mobil i omklädningsrummet och då… då kom Lionel med den!” Hon bet sig i läppen innan hon tillade: ”Mamma blir tokig om hon får veta att jag inte kom ihåg telefonen så jag blir glad om det stannar mellan oss.”
”Jag lovar”, sa Melanie innan hon fortsatte med sin frukost. Någon dag ska jag berätta för henne vad jag känner för Lionel, tänkte Amy. Men inte nu, det är för tidigt.


Vid tiotiden stod systrarna i biblioteket och medan Melanie kikade på böcker, tog Amy chansen och läste igenom alla meddelanden på sin telefon. Mobilen pep till och hon fick syn på ett sms från Helen men också ett fotografi. Bilden visade en baddräkt som var knallrosa med volanger och lila prickar, som skar sig mot Helens olivfärgade hy. Amy skrattade åt bilden innan hon läste meddelandet:
Jag skulle hellre gå i en sopsäck än ha på mig denna, haha! Men jag hittade en vit bikini utan något krimskrams. Känner du för att komma hem till mig klockan sex ikväll? Janice och Kate ska också vara med. Om du vill, får du gärna ta med dig Melanie!
Amy kunde inte låta bli att le åt det sista, för hennes syster var populär hos de andra tjejerna, trots den stora åldersskillnaden. Det låter trevligt, så jag ska fråga mamma. Vi får se om Melanie vill följa med, men annars har jag en jätteviktig sak att berätta för er!
Så fort hon hade skickat iväg meddelandet kom Melanie fram mot henne med inte mindre än tre böcker i famnen.
”Nu har jag något att läsa under rasten på skolan”, sa hon sakligt.
”Det låter bra”, sa Amy och kikade på sitt armbandsur. ”Då tror jag vi ska gå hem innan det blir dags för lunch”, tillade hon. ”Jo, om jag får för mamma, så ska jag och de andra tjejerna träffas hemma hos Helen klockan sex ikväll. Helen skrev att du gärna får komma med.”
”Det låter kul, men jag tror jag vill vara hemma”, sa Melanie vänligt. ”Vi umgicks igår, så jag tycker att du ska ha dina kompisar för dig själv.”
Amy gav henne kram.
”Du är den mest snälla människa jag känner!”


Dagen gled sakta framåt och halv sex på kvällen gjorde Amy sig i ordning för att åka till Helen.
”Lova att du är hemma klockan tio”, bad Amber. ”Och blir det senare måste du ringa så jag får hämta dig.”
”Jag lovar”, sa Amy.
”Det är bra.” Hennes mamma log. ”Ha så kul nu.”
Amy sa hej då innan hon cyklade hem till Helens stora gröna villa.
”Vad kul att du kunde komma!” sa Helen glatt när Amy kom. ”Janice kommer senare, hon var tvungen att hjälpa sin mamma med några småsaker, men Kate är här.”
De gick in i Helens sovrum.
”Jag hade hoppats få tala om för henne vad som hände igår”, sa Amy lite besviket.
”Du kan ju meddela för oss nu, så kan vi ta det med henne sen”, föreslog Helen vänligt medan hon serverade te.
”Jag spricker av nyfikenhet!” sa Kate och hennes ögon glittrade ivrigt.
Amy skrattade innan hon redogjorde för dem om Lionel.
”Jag kunde inte låta bli att skämmas när han hade gått”, erkände hon när hon hade berättat allt. ”Jag menar, jag hade inte ens märkt att mobilen inte låg i väskan!”
”Men du pratade med honom!” sa Helen. ”Det är ett första steg, så nu kan du kanske prata med honom på skolan!”
Amy kände hur hon rodnade.
”Jag vet”, mumlade hon. ”Men frågan är bara hur jag ska få honom att lägga märke till mig. Jag är ju inte med i simmarlaget”, tillade hon dystert.
”Men då har jag ett förslag”, sa Kate entusiastiskt. ”Sminka dig med starka färger och klä dig i något som väcker uppmärksamhet! Då blir han med all säkerhet förvånad!” ”Snälla Kate”, skrattade Amy. ”Jag uppskattar din hjälp, men jag tror han blir förskräckt när han ser mig!”
Kate ryckte på axlarna.
”Det kan stämma. Men nästa gång du mockar i boxarna kan du se om han kommer in i stallet. När han kommer förbi, låtsas du snubbla och försök att landa i hans famn!”
Varken Amy eller Helen svarade utan kastade varsin kudde på Kate som fnissade.
”Förresten så kanske han har glömt mig”, muttrade Amy. ”Jag blir ju blyg när han är med på stallet, och om jag går till bassängen, frågar han säkert om jag inte vill göra honom sällskap.”
Det blev tyst en stund och allt som hördes var musiken från stereon.
”Var inte så nervös”, sa Helen hjälpsamt. ”Gå fram till honom och bara prata. Var dig själv så går det nog bra.”
Innan någon hann säga något, ringde telefonen så Helen reste sig och svarade.
”Janice!” utropade hon överraskat. ”Var är du någonstans? Vi väntar på dig och Amy har… Va?! Vad säger du? Nej! Nej, nej, nej!” Hon lade ner telefonen och bara gapade.
”Helen?” sa Kate försiktigt.
”Vad har hänt?” undrade Amy oroligt.
Helen gav ifrån sig ett svagt kvidande och gick till fönstret.
”Nej”, sa hon med gäll röst. ”Nej!”
”Vad har hänt?” Amy blev riktigt ängslig.
Helen vände sig om och hennes ögon var fyllda av tårar.
”Det… det är Arthur!” fick hon fram med darrande stämma. ”Janice och hennes mamma mötte miss Moyes på affären. Hon berättade att hon bara skulle släcka i stallet när hon såg att Arthurs box är tom! Han… h-han var inte heller i hagen, så han…” Hon avbröt sig och började snyfta.
”Snälla Helen”, bad Amy och kramade sin vän. ”Försök att ta dig samman! Berätta!”
Helen drog efter andan och utbrast:
”Han måste ha blivit stulen!”
_____________________________________________________

Oj, nu blev det spännande! Vi får se hur det går.

Nästa kapitel kommer på obestämd tid. Jag har så mycket på jobbet, så vi får se om jag orkar skriva. Som det står i första inlägget, får ni ha tålamod mellan varje kapitel, annars kanske det inte blir samma kvalitet. Tänk på att alla stora författare som J.K. Rowling, Camilla Läckberg och Maria Gustavsdotter tar pauser för att göra annat.

Ja. Gärna på kvällen, för då kan man sova!