Hon använder en stor portion fantasi, kanske?

Ha, jag vet absolut vad Snapes omvandling beror på! Gillar hur Miriam försöker hjälpa Harry.

Nå vi får se vad som händer senare, när vi kommer till delen då Karkaroff dyker upp under lektionen.

Avis Fortunae, tack för din kritik! Ska genast ändra det! Nå, sen omsider lyckades jag knåpa ihop några kapitel. Hoppas ni gillar det senaste jag postar nu!
______________________________________________________________


Kapitel 21


Helens ord gjorde Amy omskakad. Hur kunde Martha Moyes, den bestämda men godhjärtade ridläraren, vilja skada henne? Kate reste sig upp och sa:
”Jag tycker vi åker till stallet direkt och kollar ifall det stämmer!”
”Bra idé!” sa Janice och Melanie med en mun.
De rusade mot dörren, men Amy blev stående på golvet.
”Jag förstår att du är chockad”, sa Helen vänligt. ”Jag tycker det är osannolikt, men det bästa vi kan göra är att se varför hon har gjort så. Ta med dig smyckena, och på samma gång kan du visa bilden på fotavtrycken som du och Melanie hittade i lördags.”
Amy nickade och efter att ha dragit en vit lögn för sin mamma, började de fem tjejerna ta sig till stallet.


Väl framme såg de Lionel komma gående mot dem.
”Så bra att ni kommer”, sa han. ”Polisen vill prata med dig, Amy.”
”Lionel?” ropade en obekant röst. ”Du följer väl också med?” En smal kvinna med rågblont hår stod och såg ängslig ut.
”Ja, mamma”, sa Lionel. Han vände sig till Amy och fortsatte: ”Vi måste berätta för polisen om höbalen.”
Mrs Berry närmade sig dem och tog Amys hand i sin.
”Oroa dig inte min vän”, sa hon och log vänligt. ”Jag ska också vara med och ta reda på varför Martha har gjort så här!”
De följdes åt och när de kom på kontoret, fick de syn på miss Moyes, som hade tårar i ögonen.
”Snälla, ni kan inte göra såhär!” utbrast hon. ”Jag sa ju att jag inte vet hur de där sakerna har hamnat i mitt skåp!”
”Hur förklarar ni då hotbrevet?” frågade Lionel argt. ”Och medicinen som fick Chip att bli sjuk?!”
”Jag vet inte!” Miss Moyes såg ännu mer förtvivlad ut. ”Jag har inte skrivit några brev, jag lovar!”
Amy gick fram och sa:
”Miss Moyes, ni är ju en bra lärare! Varför har ni gjort så här?” Hon lyfte upp påsen med örhänget och ringen. ”Känner ni igen dessa saker?” tillade hon skarpt.
Miss Moyes stirrade på dem.
”Var har du hittat dem?” frågade hon.
”Ringen hittades i Arthurs box och örhänget fanns i Amys trädgård”, svarade Helen i Amys ställe, och hennes röst darrade av vrede. ”Ni ringde Amy och låtsades vara Lionel för att sedan försöka krossa henne under höbalen!”
”JAG VAR JU INTE HÄR NÄR DET HÄNDE!” skrek miss Moyes gällt och nu rann tårarna nerför kinderna. ”Jag vet att jag har sett smyckena någon gång, men de är inte mina! Jag har aldrig smycken som dinglar och jag äger ingen ring!” Hon vände sig till Lionels mamma och tillade: ”Snälla Pamela! Du måste tro mig! Jag älskar ju mitt jobb och mina elever. Jag skulle aldrig göra någon illa!”
Mrs Berry såg på henne med skarpa ögon.
”Varför har du i så fall skrivit ett hotbrev till Amy? Fattar du inte att det är olagligt?!” fräste hon. ”Och tänk på Chip och Apple! Vi får hoppas att de snart mår bra!”
En iskall tystnad fyllde rummet och Amy kände sig svimfärdig. Plötsligt kände hon en arm om sina axlar. Hon vände sig om och såg på Lionel.
”Vi måste berätta för mamma och polisen att vi var här på natten. Du behöver bara be henne att inte säga något till Amber.”
”Men du råkar ju illa ut!” viskade Amy.
”Det är jag beredd på att göra.” Lionel log.
Amy log ett tveksamt leende, innan hon vände sig till miss Moyes.
”Varför var ni i stallet mitt i natten på fredagen?” undrade hon. ”Jag s-sa ju det”, viskade miss Moyes. ”Jag kunde inte sova och då ville jag åka till stallet, för jag blir på ett sätt lugn av hästarna. Snälla Amy, tro mig! Jag skulle aldrig skada dig!”
En polisman tog henne om axlarna och sa:
”Ni bör följa med oss, miss Moyes. Ni står anklagad för skadegörelse, stöld, mordförsök och olaga hot.” Han vände sig till Amy och tillade: ”Mrs Berry har tagit hand om brevet så du får se det om du vill. Annars är det bara att slänga det.”
När miss Moyes fördes ut, fyllde en iskall tystnad rummet. Mrs Berry kom fram mot Amy och sa:
”Jag förstår om du är chockad. Men nu får vi hoppas att det är över och att vi kan fortsätta hålla igång ridskolan.”
Amy satte sig ner utan ett ord och stirrade rakt fram. Hur kunde miss Moyes ha gjort såhär mot henne? Efter ett ögonblick kände hon en hand på sin axel och såg in i Lionels vänliga ögon.
”Du är trygg nu”, viskade han. ”Och med lite tur får hon sitt straff.”
Mrs Berry tog Amys händer i sina och sa:
”Nu vill jag gärna veta vad ni gjorde i stallet i fredags.”
”Vi ville hitta vandalen”, sa Lionel. ”Det var min idé och jag bär det fulla ansvaret, mamma! Amy var med och ville hjälpa till, men straffa henne inte. Och säg helst inget till hennes mamma!”
”Nej snälla, mrs Berry”, bad Amy. ”Mamma blir så lätt arg!” Helen, Melanie, Kate och Janice såg medlidsamma ut.
”Jag ska inte säga något.” Mrs Berry log. ”Men hon bör veta att du har blivit hotad…”
”Då får hon slag!” avbröt Melanie.
”Nåja”, sa mrs Berry. Hon drog fram ett kuvert. ”Här är brevet som hittades i Marthas skåp. Vore jag du, skulle jag bränna det direkt.”
Amy reste sig och gick ut, tätt följd av Melanie, Lionel och sina vänner.
”Jag vill inte tro det!” sa Helen och torkade sig i ögonen. ”Men om bevisen har hittats, kan vi lika gärna sluta undra.”
”Vi får bara hoppas Arthur kommer tillbaka”, sa Kate.
De stod tysta en stund. Amy lät tårarna rinna för hon var djupt skakad. Tänk att hennes egen lärare hade försökt få skolan att stängas.


Väl hemma, när Melanie tog ett bad och deras mamma satt och såg på nyheterna, plockade Amy fram brevet hon hade fått.

Din dumma flicka! Du snokar! Inte nog med att du hittade min ring, du förstör mina planer. Du hade tur att Lionel kom, din godtrogna snorunge! Synd att du hann smita i fredags, annars hade jag lyckats ta dig, Nästa gång kanske du får hälsa på hos fiskarna. Hoppsan, jag glömde bort det! Du kan ju inte simma!

Amy bet sig i läppen.
”Så klart att hon vet det”, mumlade hon för sig själv. ”Jag minns när vi campade med hästarna för några år sedan och då var vi i närheten av en sjö. ”De andra hoppade i vattnet och plaskade runt, samtidigt som jag stod på stranden och såg på. Miss Moyes frågade varför jag inte var med, och då berättade jag varför. Hur kunde jag vara så dum?!” Hon skulle visa brevet för sina vänner, så hon lade ner lappen i väskan, medan hon lät tårarna rinna nerför kinderna.
Steg hördes utanför rummet, så hon torkade sig snabbt i ansiktet, men hon blev lättad när hon såg att det var Melanie. Systern stängde omsorgsfullt dörren innan hon satte sig på sängkanten.
”Det är overkligt”, sa hon efter några sekunder.
”Jag vet”, muttrade Amy. ”Vi trodde vi kände miss Moyes, men så visar det sig att hon är en samvetslös mördare, tjuv och djurplågare.”
”Fast hon förnekar allt.” Melanie gned sig i pannan. ”Vi borde kanske prata med Hazel”, tillade hon.
”Jag tänkte faktiskt göra det”, medgav Amy. ”Vi kan be Helen, Janice och Kate komma med, så får de en chans och lära känna henne”, tillade och lyckades le lite.
”Vi kan gå dit efter skolan imorgon”, sa Melanie.
När Amy låg i sin säng och lyssnade på systerns lugna andetag, mindes hon att Lionel hade varit beredd på att ta på sig skulden för det nattliga besöket i stallet.
Han är verkligen modig, tänkte hon. Om det nu är över, ska jag tala vad jag känner för honom.
Med den glada tanken somnade hon till slut. Vid tvåtiden på natten smög en mystisk person fram mot fönstret, där Amy låg och sov djupt. Den konstiga främlingen log hånfullt, för att sedan smita iväg i den mörka natten.
________________________________________________________________

Oj, hu! Nu blev det spännande på slutet!

Ja, egentligen borde Lionels mamma berätta allt för Amber, men precis som sin syster, lyssnar hon på sitt hjärta., eller vad tror du, Avis Fortunae? Men ni har väl alla märkt att Amys och Melanies mamma är väldigt sträng, och om hon får veta detta, blir hon skogstokig!

Oj! Nu blev det spännande! Antar att det är delen då Harry luskar ut sanningen om ägget. Undrar hur Miriam ska reagera angående sanningselixiret! Då hoppas jag hon skäller ut Snape rejält!* Hehehe!



*

En Snape som skrattar?! Himmel och pannkaka! Det hade varit något! Haha! Nej, men Miriam ville bara överraska honom på födelsedagen. Tanken var god, men det blev katastrof!
Och Peeves som kommer och busar! Ja herregud, vilken soppa. Nå det ordnade sig i alla fall, och det var tur.

Filch kom rusande med en eldgaffel i handen och sin galna blick fästad på poltergeisten.

Om du ser den röda texten: Jag vet inte om man kan säga fästad. Tror fäst, eller fastnaglad låter liite bättre!

Filch kom rusande med en eldgaffel i handen och sin galna blick fäst på poltergeisten.

Ett tips är att du läser texten högt och lyssnar hur det låter. Då kan du snabbt upptäcka vilka ord som låter bra, och vad som inte gör det.

Nu har jag läst kapitlet och som vanligt var det bra! Snape verkar visst få lite känslor för henne. Tänker på den okynniga blicken han ger henne då och då! Angående förra kapitlet: Ja, tre punkter funkar perfekt.

Som Pride Potter skrev, får till vänskapen mellan trion och Elvira på ett bra sätt.

Lite kritik bara:

Det smakade inte särskilt bra med det gick att dricka utan att spy. Jag gav Snape tillbaka glaset utan ett ord.

Om du ser den röda texten: Tror du menar men! Sedan skulle det inte skada om du hade ett komma-tecken, då jag tycker meningen känns lång.

Det smakade inte särskilt bra, men det gick att dricka utan att spy. Jag gav Snape tillbaka glaset utan ett ord.

Jag gav Snape tillbaka glaset utan ett ord.

Meningen låter lite konstig i mina öron när jag läser den högt. Jag skulle vilja att du skrev så här:

Utan ett ord räckte jag glaset till Snape.

Du gör självklart som du vill, men det låter lite bättre, om du förstår.

I övrigt, bra kapitel!

Hej kära vänner! Med tanke på att jobbet på teatern tog upp all min energi, lät jag berättelsen ligga på is. Det blev en längre paus än sist, men nu har jag fått igen styrka att fila på berättelsen! Hoppas ni vill läsa den, trots den långa väntan! NJUT!
_______________________________________________________


Kapitel 20



Amy kände sig illamående när hon hörde miss Moyes ord.
”Det får inte sluta så!” utbrast hon. ”Snälla miss Moyes, jag och Lionel har skrivit en artikel om allt som hänt, så förhoppningsvis får vi fast i vandalen! Och tänk på Lionels föräldrar!”
”Glöm inte Arthur, Apple och Chip!” bad Helen, medan Kate och Janice nickade instämmande.
Miss Moyes såg ännu mer dyster ut.
”Jag är ledsen”, sa hon. ”Men vi kan inte ha det så här. Jag måste tillbaka.” Med de orden vände hon på klacken.
”Det här blir konstigare och konstigare”, sa Amy. ”Och jag hann inte ens fråga henne om örhänget och ringen.”
”Vi skulle ha frågat om den där Joshua Grant”, muttrade Janice.
”Det värsta är att skolan kanske stängs!” Kate fick tårar i ögonen.
Amy lade en arm om henne.
”Vi får inte tappa hoppet. Jag tänker åka till mrs Dubois nu efter skolan och prata med henne igen”, sa hon.
”Jag kan åka till ridskolan och be miss Moyes berätta varför hon inte har köpt någon ny sömnmedicin”, sa Janice.
”Jag sticker till Melanies skola och berättar allt för henne”, erbjöd sig Kate. ”Jag ska även köpa lite godis för att trösta henne efter det som hände i helgen”, tillade hon.
”Men Lionel då?” Amy blev genast moloken, för hon hade inte sett honom på hela dagen.
”Han och jag har simträning idag, så jag kan tala om det.” Helen gav Amy ett lugnande leende. ”Oroa dig inte, jag ska inte berätta om dina känslor för honom.”
Trots den hårda klumpen i magen kunde Amy inte låta bli att fnittra.
”Det är bäst det. Annars ska jag tvinga dig köpa den där knallrosa baddräkten med volanger!” sa hon skämtsamt.
Vid det laget kunde ingen av dem hålla sig för skratt och gav varandra en kram.


Till Amys stora glädje var mattelektionen inställd, så hon sa hej då till sina vänner innan hon tog sig till mrs Dubois. Till hennes stora förvåning fick hon se att den äldre damen stod utanför sin dörr.
”Åh, Amy!” utropade hon glatt. ”Så ofta som du är här, borde du få en nyckel”, tillade hon innan hon öppnade dörren.
Amy klev in och blev hänvisad till vardagsrummet. Mrs Dubois kom med en kanna saft och lite kakor.
”Nå, vad har du på hjärtat?” frågade hon när hon slog sig ner.
”Jo, miss Moyes var förbi skolan och berättade att någon har stulit pengar och redskap”, sa Amy. ”Och jag vill fråga er om ni vet något.”
Mrs Dubois bet sig i läppen.
”Tyvärr har jag inte märkt något”, sa hon och tog en klunk av sin saft. ”Men jag vet ju att Marthas pojkvän är med och hjälper henne.”
Det blev tyst en stund. Allt som hördes var tickandet från en väggklocka.
”Jo, mrs Dubois”, sa Amy försiktigt. ”Varför tror ni att miss Moyes vill skada hästarna?”
”Åh, har ingen berättat det för dig?” Mrs Dubois såg bestört ut. ”Hon hatar hästar för att hon en gång blev bannlyst från tävlingar!” Hon skakade medlidsamt på huvudet. ”Martha var bara sjutton år när hon var med på sin femte tävling. Hon hade just fixat allt när hästen vägrade lyda, och då blev hon rasande på den och började piska den! Hästen fortsatte vara olydig, och då blev hon så arg att hon skadade den så att den inte kunde gå längre. Martha blev diskvalificerad från tävlingen, vilket är synd för hon hade goda chanser att vinna.”
Amy kände hur kakan växte i munnen när hon hörde om händelsen.
”Och vad har det med sabotagen i stallet att göra”, frågade hon.
”Hon flydde med sina föräldrar”, svarade mrs Dubois. ”Sedan efter många år kom hon tillbaka för att få en chans till. Tyvärr fick hon inte det och hon blev ännu mer bitter. Efter ett par månader fick hon dock jobb på London Riding och hon hoppades att hon inte skulle bli upptäckt. Men förra månaden upptäckte Lionels föräldrar vem hon är och hotade med att ge henne sparken. Det är anledningen till att hon förstör allt för att skolan ska stängas.” Mrs Dubois lutade sig tillbaka.
”Hur känner ni till allt det där?” undrade Amy.
”Jag var en av domarna”, svarade mrs Dubois lugnt. ”Du bör även prata med Lionel om det.” Hon log milt och tillade: ”Du gillar honom, eller hur?”
”Ja han… han är en bra kompis”, mumlade Amy och tittade på sina knän.
”Jag vet ju att han är med i skolans simmarlag”, sa mrs Dubois raskt. ”Varför anmäler du dig inte, så ni kan ses oftare?” Hennes leende blev ivrigt.
”Jag är ledsen, men jag är inte så bra på att simma”, sa Amy och i detsamma kände hon att hon blev röd i ansiktet.
”Åh, inte det?” Mrs Dubois såg förbryllad ut. ”Hur kan det komma sig?”
”Jag var fyra år när jag var vid en pool med Helen, Janice och Kate. Jag hamnade efter dem och plötsligt föll jag i bassängen där det var djupt”, svarade Amy undvikande. ”Som tur var såg Helens pappa mig och drog upp mig. Jag är livrädd för vatten sedan olyckan. Fast tack för rådet.” Hon kom genast ihåg påsen med örhänget och tog upp den. ”Känner ni igen det här örhänget?”
”Var hittade du det?” Mrs Dubois såg förbluffad ut.
”Ute i min trädgård.” Amy kunde inte dölja bitterheten i rösten. ”Jag fick veta av min granne att det hade stått en främmande person på gården under fredagen. I lördags när jag och min syster var ute, kom människan tillbaka och jag misstänker att smycket är hans, eller hennes! Hazel beskrev främlingens kläder och jag gissar att det är samma person som knuffade ner höbalen mot mig.”
Mrs Dubois såg bestört ut.
”Kära nån! Stackars flicka, så hemskt det måste ha varit!”
”Det värsta var att den där typen skrämde Melanie!” sa Amy. Återigen blev det en besvärad tystnad.
”Jag är ledsen Amy, men jag tror att du får gå”, sa mrs Dubois och reste sig. ”Jag blev så upprörd av det du har berättat, så jag måste vila.”
”Gör det”, sa Amy. ”Jag kan diska åt er innan jag går.”
Mrs Dubois räckte nyckeln till henne.
”Släng bara in den genom brevinkastet när du har låst”, sa hon. Hon gick in på sitt rum och stängde dörren.
Amy bar med sig sakerna till köket och diskade undan allt. När hon var klar tog hon sig till ytterdörren och skulle just gå, när hon fick se något mystiskt.
På spegelbordet låg ett örhänge som påminde om det hon hade hittat vid äppelträdet, men också ett par nycklar som hörde till en motorcykel. Amy blev fundersam, för mrs Dubois hade ju bil.
”Det kan ju hända att hon har hittat dessa saker och ska gå med dem till polisen”, mumlade hon för sig själv och gick.


På eftermiddagen hade Helen, Kate och Janice samlats i Melanies och Amys rum för att få veta vad mrs Dubois hade sagt.
”Det här blir allt konstigare och konstigare”, sa Melanie. ”Om skolan stängs, blir alla hästälskare olyckliga! Det värsta är att miss Moyes verkar ha plågat en häst!”
”Jag har svårt att tro det”, sa Helen. ”Hon skulle aldrig ringa polisen om hon hade stulit Arthur!”
Amy bet sig i läppen, för hon tyckte att det var något som inte stämde.
”Miss Moyes har ju alltid haft god hand med hästarna. Jag undrar om mrs Dubois bara yrar.” Hon vände sig till Janice och Kate. ”Vad fick ni fram för information?”
”Jag kunde inte få tag på miss Moyes”, sa Janice besviket. ”Men jag sprang på Pamela, Lionels mamma. Hon berättade att miss Moyes har köpt ny sömnmedicin, men så fort hon har lyckats få tag på den, är det någon som stjäl flaskan! Jag passade på att se om jag kunde hitta spår efter personen som överföll mrs Dubois, men det fanns inga tecken på att någon hade hoppat ut genom fönstret.”
”Miss Moyes vän kanske hade gömt sig och tvingat stackars mrs Dubois att hålla tyst”, utropade Kate upprört.
”Det värsta är att vi inte vet om miss Moyes talar sanning!” muttrade Amy bistert. ”Vi får åka och prata med henne om ringen och örhänget efter skolan imorgon!” Med kvicka rörelser drog hon fram alla ledtrådar och lade dem i väskan. ”Vi får bara hoppas att örhänget som låg hos mrs Dubois inte försvinner.” tillade hon.
En gäll signal hördes från Helens telefon och hon svarade.
”Hej mamma! Vi… öh… gör läxor tillsammans med Amy och vi… Vad säger du?!” utropade hon chockat ”Är det sant?! Åh nej!” ”Vad är det?” sa Amy, Melanie, Kate och Janice i kör.
”Mamma var förbi stallet och mötte Lionel. Det… det är miss Moyes! Hon har blivit tagen av polisen för de har hittat alla redskap i hennes skåp!” viskade Helen med darrande stämma. ”De hittade även ett hotbrev som hon har skrivit åt dig, Amy!”

____________________________________________________

Åh, nej! Nu blev det en tvist!

Nå, nu fick ni veta, varför Amy inte simmar som en fisk. Hoppas ni gillade kapitlet.

LunaLovegood123, tack för ditt tips! Uppskattar det verkligen! ♥♥♥♥ Har försökt sätta komma-tecken lite här och där.

Tack vare att Avis Fortunae kom med ett bra råd och peppade mig, har jag nu dammtorkat och städat handfat och toastol, utan att knorra! Ska ju till stan och handla idag, så jag kan dammsuga när jag kommer hem! Sedan kan jag koppla av ordentligt, för imorgon, klockan 14.00 smäller det! Då ska jag äntligen klippa mig!

Först vill jag bara tacka för att du länkar till mina berättelser, och uppmanar de andra att läsa dem! Så tack! ♥♥♥♥

Sedan är jag imponerad över detta kapitel! Oj! Det verkar som Miriam har lite magi i sig. Tänker på kristallkronan som föll ner! Undrar hur det ska gå. Tur att de fick åka i en droska istället för att ta kvasten. Känns nog tryggare efter det som hände. Förstår att Miriam blir arg på Draco, med tanke på att han försöker sabba för Hagrid! Jag tål inte den där lille fjanten! GRRR! Nå, han fick sig en läxa! Hehehe!

Lite kritik bara. (Se röd, respektive grön text)


Åter igen

Jag såg på baksidan av en bok att ordet sitter ihop. Det ser lite bättre ut.

Återigen

mig -

skulle vilja att du hade en punkt istället, det ser lite bättre ut.

mig.

Avis Fortunae, när du nämner "Vandalen på ridskolan", jag förstår precis! Okej, undan för undan får vi veta. När du skriver att hon vill skydda dem, så är det som i "Quirrells första år på Hogwarts". (Ni som inte har läst den, bör inte klicka på spoilern! Men ni får gärna läsa den! Klicka på min profi, så hittar ni länken, samt "Vandalen på ridskolan"!)



Så jag fattar precis! I alla fall så var det som vanligt ett bra kapitel och du skapade en riktig cliffhanger på slutet. Hur ska det går. när hon möter den där gräsliga familjen?! Förlåt, men jag måste skriva det! Se bara på Draco!

Undrar vad Snape har för plan? Ska bli mycket intressant och läsa.