Förlåt för att jag inte har svarat tidigare! Det kom lite annat i vägen! Men tänk så här: Bättre sent än aldrig!

Ett underbart kapitel som vanligt! Gillar hur Miriam tar adjö av trion, men att de lovar att hålla kontakten.
(Om du tycker att jag har tjatat om Snapes föräldrar, ber jag om ursäkt för det. Visst, du är också nyfiken, men jag känner mig tjatig. Så om du vill ta emot min ursäkt, blir jag glad! )

Hur ska detta gå?

Några saker:

Hon såg extra allvarlig ut och betraktade hela tiden vaksamt sina elever.


Kolla hur jag har skrivit.

Hon såg extra allvarlig ut och betraktade hela tiden sina elever med vaksam blick.

Det låter lite bättre!

Trohjärtat är ett ord jag aldrig har hört talats om.

– Miriam, sa Harry lite blygt och såg trohjärtat på mig. Tack för … du vet. För allt.
– Tack själv, Harry, du är helt … otrolig, men det vet du, va?
Fast jag tvivlade på att han faktiskt insåg det.
Vi gav varandra en blyg kram.

Om du ser orden med röd färg: Jag skulle vilja att du använde en synonym.

– Miriam, sa Harry lite blygt och såg trohjärtat på mig. Tack för … du vet. För allt.
– Tack själv, Harry, du är helt … otrolig, men det vet du, va?
Fast jag tvivlade på att han faktiskt insåg det.
Vi gav varandra en försiktig kram.

I övrigt längtar jag till slutet.

Jag finner inga ord till att beskriva hur bra detta kapitel var! Gillar hur Snape öppnar upp sig angående Lily. Undrar om vi får veta något om hans föräldrar i uppföljaren. Bara ett önsketänkande, du behöver inte ta med det.

En sak bara:

– God journalistik, höll jag med

Jag skulle hellre skriva så här:

– God journalistik, instämde jag

Det låter lite bättre!

Vilket underbart kapitel!

Oh, Snape och Miriam fick en stund i tårar tillsammans!Undrar hur det ska gå.

Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa! Underbart kapitel som vanligt! Ahhh, de möts alltmer på vägen! Tänk om de hade pussats! WOW! Det hade varit häftigt!


Jag längtar till nästa kapitel!

Chokladgrodekort på karaktärerna från "Fantastiska Vidunder" kanske?

Det var ett bra avsnitt, som vanligt! Gillar hur Miriam och Harry delar sina känslor och skapar ett vänskapsband! Hoppas hon får något liknande med Ron och Hermione, för att inte tala om Elvira. Undrar hur det ska gå med Snape.

Trezzan gjorde ett gott jobb som min vikarie angående kritiken, och jag hittade inget mer.

Jag hade alldeles glömt bort Himlen gråter!

Jo, den var sorglig, den också.

Oj! Det här kapitlet fick ögonen att tåras på mig! Men som du skrev, ska ju en berättelse innehålla alla sorts känslor.

(Spoiler från Quirrell första år på Hogwarts)




I alla fall, så blir jag berörd på slutet.
Förstår att Miriam blir förvirrad (eller vad man ska säga) när hon ser hur Snape och Sirius blänger på varandra, med ilska i blicken.

Får dock en känsla av att hon kommer att få veta i uppföljaren.

Spoiler:

Underbart kapitel som vanligt! Ja, vi vet ju hur Fudge är i femman, så jag har inget att säga om honom.
Ja, vi får se hur det ska gå för Miriam och Snape.

Fudge drog uppfordrande skärmen runt Harrys säng åt sidan. Jag var tacksam att jag tackat nej till skärm runt sängen. Det hade varit tillräckligt med avskärmningar ändå på sista tiden.
– Var är Dumbledore? frågade Fudge uppfordrande

Om du ser de röda orden: Använd hellre en synonym, eller följ exemplet jag har skrivit.

Fudge drog skärmen runt Harrys säng åt sidan med ett bestämt ansiktsuttryck. Jag var tacksam att jag tackat nej till skärm runt sängen. Det hade varit tillräckligt med avskärmningar ändå på sista tiden.
– Var är Dumbledore? frågade Fudge uppfordrande

Det låter lite bättre i mina öron.

I övrigt var det jättebra.

Ett underbart och sorgligt kapitel! Som du skrev, är det lite Frollo över Karkaroff!

Men varför blir du spänd. Du vet att jag gillar din berättelse! ♥ Visst, jag blev paff över att du nämnde Quirinus, men du tackade för att jag berättade hur det var i boken!

Nu längtar jag till nästa kapitel!

Namn på texten: Himlen gråter
Inspiration: Hade en diskussion med en vän på fanfictin.net om Quirrell. Spoiler från första boken:


Ni som har läst "Quirrells första år på Hogwarts" kan klicka på spoilern:


_____________________________________________________


Kapitel 1


Hösten hade börjat komma på allvar under den första veckan i oktober. Tolvårige Quirinus Quirrell såg på träden som höll på att tappa sina löv. Han slog sig ner vid ett bord i biblioteket och drog fram läxan de hade fått i förvandlingskonst. Medan han sökte svar i sina böcker, tänkte han på sina föräldrar, Mia och Nathan Quirrell. För två veckor sedan hade de uppfört sig väldigt konstigt. Modern, som var mugglare, hade vid några tillfällen suttit helt tyst och sett ledsen ut och ibland hade hon gråtit. Quirinus bet sig i läppen när han mindes hur att han hade råkat slå ner en vas som hade gått i kras och utan förvarning hade hans mamma börjat snyfta, vilket hade skrämt honom.



Quirinus njöt av solens varma strålar när han vilade i gräset på ängen, som låg en bit bort från huset. Det var en vecka kvar innan han skulle återvända till sitt andra år på Hogwarts, och även om sommarlovet hade varit roligt, längtade han till skolan. Han log när han tänkte på att han och hans föräldrar skulle besöka Diagongränden följande dag, för att handla nya böcker inför skolstarten. Just som han tänkte på morgondagen, hörde han modern ropa:

”Quirinus! Kom in, är du snäll. Vi ska äta.”

”Jag kommer”, svarade Quirinus. Han reste sig upp och borstade bort grässtrån från sina kläder innan han började gå mot den gröna villan.

Doften av Mias speciella köttgryta, med små äppelklyftor, fick honom att småspringa den sista biten eftersom han var ganska hungrig.

”Mamma”, sa han glatt. ”Jag är hemma nu, och där ute på ängen fick jag… OJ!” utbrast han förfärat när han råkade slå till en vas som höll på att falla från ett bord. Quirinus sträckte fram händerna för att fånga den, men tyvärr var han en sekund försen. Krukan föll till golvet och gick i tusen bitar. De röda skärvorna spred sig över hela hallen och i nästa ögonblick hördes steg.

”Men Quirinus!” utropade Mia när hon stod i dörröppningen till köket. ”Vad håller du på med?!”

”F-f-förlåt m-mig”, stammade Quirinus fram. ”Jag… jag…”

”Den där vasen fick vi av din mormor på vår bröllopsdag!” skrek modern förskräckt. ”Titta vad som har hänt!”

Quirinus förstod ingenting när han såg Mias reaktion. I vanliga fall brukade hon aldrig skrika åt honom om han råkade tappa något som gick sönder. ”Förlåt mig, mamma”, bad han. Det var inte...”

”Din mormor gav den till mig när jag och din pappa gifte oss!” avbröt Mia och hennes annars så milda, klarblå ögon lyste av ilska. ”Det var min favorit! Hur kunde du vara så klumpig?! Titta bara vad som hände!” I nästa sekund sjönk hon ihop på golvet och började gråta. ”Snälla mamma! Gråt inte!” vädjade Quirinus och lyckades ta sig fram till modern. ”Jag är verkligen ledsen. Snälla, var inte arg! Jag kan…”

”Du får inte använda magi utanför skolan!” snyftade hans mamma uppgivet. ”Du… du ä-är inte myndig!” Hon lyfte blicken och tårarna rann nerför kinderna, medan hennes ljusröda hår föll över ögonen. ”Du är inte myndig”, tillade hon och slog händerna för ansiktet. ”Vad är det som händer?” frågade en förvånad röst.

Quirinus tittade upp och fick syn på sin far, som såg förundrad ut. ”Vad är det som händer?” upprepade Nathan.

Innan Quirinus hann svara, sa han mamma: ”Quirinus välte ner vasen vi fick på vår bröllopsdag! Det är min favorit! Mamma gav den till oss!”

”Det var inte med flit!” sa Quirinus och fick tårar i ögonen. ”Jag var ute på ängen och sen kom jag hit. I all hast råkade jag slå ner den! Jag skulle fånga den, men jag hann inte!”

Nathan såg sig omkring, innan han lade en arm om Quirinus axlar och tog honom till övervåningen.

”Pappa”, viskade Quirinus förtvivlat. ”Jag menade inte att ha sönder mammas vas! Du måste tro mig, jag ville inte göra mamma ledsen!” ”Oroa dig inte”, sa Nathan vänligt. ”Jag vet att det var en olycka, så jag ska laga krukan på en gång. Men jag tror det är bäst att du äter på ditt rum. Jag ska prata med Mia.” Han skyndade sig nerför trapporna och kom tillbaka med ett glas mjölk och en tallrik. ”Mamma kommer in till dig när hon har lugnat sig”, sa han. ”Lova att du väntar här.”

”Ja.” Quirinus tassade in på sitt rum och lät dörren stå på glänt.

”Såja, Mia”, hörde han sin pappa säga. ”Jag kan laga vasen, det är det som är det fina med att vara trollkarl!”

”Den gick sönder”, hulkade Mia. ”Det är ett minne från…”

”Jag vet”, avbröt Nathan tröstande. ”Quirinus menade inget illa. Försök äta lite. Jag tar hand om disken sedan, jag lovar.”

Quirinus stängde sovrumsdörren och började äta, men maten växte i munnen.

En halvtimme senare hörde han sina föräldrars röster utanför rummet.

”När ska vi berätta för honom?” frågade Nathan.

”Inte än”, sa modern strängt. ”Jag vill inte att han ska tänka på det nu. Han ska snart tillbaka till skolan och han måste sköta sina uppgifter!”

Berätta vadå? Quirinus förstod inte vad de pratade om, men det lät oroväckande. I nästa sekund öppnades dörren och Mia klev in. ”Quirinus, vännen”, sa hon försiktigt när hon kom fram och satte sig på huk framför honom. ”Jag är ledsen att jag skrek åt dig på det sättet. Det är jag verkligen.”

”Det var inte med flit”, mumlade Quirinus och tittade på sina knän.

”Jag vet.” Mia satte en hand under hans haka och såg in i hans ögon. ”Jag har bara… varit så trött den sista tiden och det blev lite för mycket för mig.” Hon log urskuldande. ”Men jag vet att det var ett misstag, och jag överreagerade. Kan du förlåta mig?” undrade hon. Quirinus svarade inte, utan slog armarna om hennes hals, medan han lät tårar av lättnad rinna nerför kinderna.

Mia harklade sig efter en stund och sa:

”Pappa har gjort en jordgubbspaj. Vi tänkte att vi kunde sitta på ängen och äta den. Skulle du tycka om det?”

Quirinus torkade sig i ansiktet och log.

”Det låter jättebra!” sa han. ”Om det går, kan vi kanske titta på molnen.”

Mia skrattade hjärtligt. ”Det låter som en fin idé”, sa hon. ”Gå och tvätta av dig i ansiktet, så kan vi gå. Jag ska ta med mig picknickkorgen.” Hon reste sig och lämnade rummet.



Quirinus log när han tänkte på hur trevligt han och föräldrarna hade haft den där kvällen. Bråket om vasen hade de skrattat bort och allt blev bra. Han funderade dock på vad det var Mia inte ville berätta för honom. ”Tänk om hon väntar barm?!” sa Quirinus tyst för sig själv. Han bestämde sig för att ta itu med läxan senare, så han packade ner sina saker i skolväskan och letade i hyllorna efter böcker om barn, fast han hittade inga. Han kunde ändå inte låta bli att le åt tanken att få ett litet syskon. ”Hoppas det blir en pojke”, sa han, och med den glada tanken lämnade han biblioteket. Utanför fönstret singlade löven ner.
_______________________________________________


Kapitel 2
De mörka molnen drog över himlen och det skulle kunna regna när som helst. Nathan Quirrell vände sig bort och betraktade sin hustru, som låg i en sjukhussäng. Mia öppnade långsamt ögonen och log ett matt leende.

”Har du suttit här hela natten?” frågade hon.

”Vad ska jag annars göra?” Nathan satte sig på en stol och tog hennes hand. ”Jag är orolig för dig. Ända sedan Quirinus åkte tillbaka, har du varit tvungen att ligga här!” sa han. ”Vi skulle ha sagt något om det första sjukhusbesöket du gjorde, medan han var hos min mamma!”

”Du vet att han skulle ha blivit ängslig!” sa Mia bestämt. ”Minns du inte vad doktorn sa första gången jag besökte honom?”

Nathan svarade först inte, för han ville helst glömma hur det hade varit. Han kunde inte sluta tänka på hur hans fru hade planterat blommor, när hon plötsligt tagit sig för hjärtat och fått svårt att andas. Enligt läkarna hade det rört sig om något mugglarna kallade hjärtflimmer, men just då hade hon klarat sig.

”Minns du vad han sa första gången?” upprepade Mia.

”Han… han sa att han var säker på att det inte var någon fara”, svarade Nathan motvilligt. ”Men se på dig!” tillade han upprört. ”Du… du ä-är alldeles blek! Och de där läkarna har pratat om att ditt hjärta inte är som det ska!”

”Jag vet.” Mia höjde försiktigt sin ena hand och rörde hans kind. ”Jag vet att det blev fler sjukhusbesök än vad vi hoppades på. Hjärtat är inte som det ska, och min pappa hade något liknande.” Hon fick plötsligt tårar i ögonen. ”Och din magi kan inte hjälpa mig.”

Nathan kramade hennes hand hårt.

”Säg inte så”, vädjade han. ”Vi ska ta oss ur det här!”

Mia bet sig i läppen, men innan hon hann säga något, kom en läkare med mörkt hår fram till dem. Trots oron, log Nathan, för mannen hade tagit emot dem första gången de hade kommit till sjukhuset. Doktor Young var en smal, gråhårig man med vänliga bruna ögon, och han såg väldigt bekymrad ut. ”Jag skulle behöva prata med er, mr Quirrell”, sa han, innan han kastade en menande blick på Mia. ”I enrum.”

”Det går bra, Nathan.” Mia log förståeligt. ”Gå du.”

Nathan tryckte hennes hand innan han motvilligt följde med doktor Young till korridoren.



De stirrade tyst på varandra.

”Ja, mr Quirrell”, sa den äldre mannen försiktigt. ”Vi har gjort grundliga undersökningar på er fru, och jag kan tyvärr inte ge er goda nyheter.”

“Vad menar ni?” Nathan blev torr i munnen. ”Hon hade hjärtflimmer i somras, men ni sa att det kanske inte var så allvarligt och att hon skulle bli frisk.” Han tvekade innan han tillade: ”Vi kom ju så fort vi kunde i början av september, när hon klagade på smärtor.”

”Det vet jag.” Doktor Young lade en hand på hans axel. ”Men efter hennes första besök kom ni då och då och vi tog prover. Nu har vi som sagt upptäckt att det inte går att göra något mer. Hon har under sin vistelse fått en kraftig hjärtattack, och hon berättade att hennes pappa hade något liknande. Det är ärftligt, så vi kan tyvärr inte hjälpa henne.”

Nathan satte sig snabbt ner på en stol, medan han kippade efter andan, samtidigt som han tänkte på sin son.

”Hur… hur lång tid har hon kvar?” frågade han. ”Vad ska jag s-säga till vår son?! Han är på sin skola och det är… långt dit!”

”Försök berätta så skonsamt ni kan”, sa doktorn vänligt. ”Hör efter om er son kan få lämna skolan, för att ta farväl.”

”Jag… ska försöka.” Nathan kämpade för att hålla tårarna tillbaka.

Doktorn tryckte hans hand innan han gick. Nathan skyndade sig in till sin fru och viskade:

”Älskling! Jag är så ledsen! Jag…”

”Jag vet”, avbröt Mia. ”Jag hoppades att pappas sjukdom inte skulle drabba mig, men jag hade fel.” Hennes klarblå ögon, som Quirinus hade ärvt, fylldes av tårar. ”Jag tror inte Quirinus hinner i tid. Om det värsta händer, vill jag att han ska veta att jag älskade honom! Lova att du säger det! Och ta hand om honom”

”Jag lovar”, svarade Nathan. ”Jag ska skicka en uggla till Dumbledore nu genast, så Quirinus kan komma hit!”

Mia strök honom över kinden.

”Jag vet inte om han hinner”, mumlade hon. Hon hostade till. ”Du kan väl gå och köpa en kopp te till dig själv?” tillade hon. ”Du behöver det.”

Trots klumpen i halsen, kunde Nathan inte låta bli att le och sa:

”Alltid lika omtänksam!” Han kysste henne på pannan innan han lämnade rummet. När han hade fått den varma drycken, skyndade han sig tillbaka. När han gick fram till sängen, såg han hur några sköterskor stod vid sängen.

"Det finns inget vi kan göra”, sa en av dem, som hade fått syn på Nathan. ”Hon… hon…”

Nathan hejdade henne och gick fram till sängen. ”Hon visste”, sa han och satte sig ner.

”Hon visste att hon skulle dö. Det var därför hon skickade iväg mig!” Han lät tårarna rinna och strök Mia över håret. Han böjde sig ner mot henne och med låg röst sa han: ”Du ville inte att jag skulle se dig dö! Det var därför du skickade ut mig.”



Ett par dagar efter hustruns död, hade Nathan fortfarande inte kontaktat Dumbledore, eller sin son. Sorgen hade angripit honom inifrån och han hade försummat sina uppgifter på sitt jobb på trolldomsministeriet.

”Jag måste skicka ett brev till professor Dumbledore och be honom prata med Quirinus”, mumlade han för sig själv och satte sig tungt ner vid skrivbord. När han tog sin fjäderpenna, kändes handen lika tung som bly.
____________________________________________________


Kapitel 3


Tre dagar hade gått utan att Quirinus visste något om moderns död, så han fortsatte sköta sina uppgifter som vanligt. Han kikade dock ifall en uggla skulle komma nu under frukosten, i hopp om att hans föräldrar skulle skriva något om barnet. Men tyvärr kom ingen uggla flygande, så han böjde sig besviket ner över sin äggröra.

Det är kanske för tidigt för dem att säga något, tänkte han. Det är ju ganska tidigt, och det syntes inte på mamma att hon väntade barn. Men hon var faktiskt trött, så det kan mycket väl vara så att jag ska bli storebror!

Tanken fick honom på lite gladare och han avslutade frukosten för att gå till trolldryckslektionen. Han huttrade när han kom ner till fängelsehålorna. Kylan utomhus hade nämligen börjat tränga sig in genom slottets väggar.

”Tur att det inte regnar”, mumlade Quirinus för sig själv. ”Jag kanske ska gå en promenad under lunchen, det är ganska fint väder, även om löven börjar försvinna. Om jag hittar några, kan jag pressa dem och skicka dem till mamma. Hon älskar färgerna.”

Dörren till klassrummet öppnades och professor Horace Snigelhorn visade in dem. Hans runda ansikte lyste av iver när han pratade om elixiret de skulle framställa den här dagen. Quirinus läste igenom anvisningarna noga och letade fram alla ingredienser. Just som han skulle sätta igång, hördes en knackning.

”Kom in”, ropade Snigelhorn muntert. Dörren öppnades och Quirinus såg hur hans elevhemsföreståndare, professor Flitwick skyndade fram genom rummet. Flitwick, som var väldigt kort, såg nervös ut när han stod bredvid Snigelhorn och gjorde ett tecken åt honom att böja sig ner. Snigelhorn såg först chockad ut, men sedan kastade han en medlidsam blick på Quirinus, som blev förvånad. Vad var det som pågick?

”Ni får gå tidigare idag”, sa professor Snigelhorn plötsligt.

Eleverna utbytte förbryllade blickar, men de ställde ändå tillbaka sina kittlar och ingredienser.

Professor Flitwick skyndade sig fram mot Quirinus och viskade:

”Rektorn har bett mig hämta dig till hans kontor. Det är väldigt viktigt.”

”Jag kommer också med”, sa Snigelhorn raskt. ”Packa dina saker, så går vi dit tillsammans.”

Quirinus tyckte att det lät alltmer konstigt, men han lydde och lade ner sina lärare.



När de anlände till arbetsrummet, satt Albus Dumbledore bakom sitt jättelika skrivbord.

”Ah, så bra att du kommer”, sa han vänligt. ”Var snäll och sätt dig ner, Quirinus”, tillade han och gjorde en gest mot stolen.

Quirinus, som kände sig ännu mer förvirrad, gjorde som han blev tillsagd. En spänd tystnad sänkte sig över rummet.

”Ja, Quirinus, du undrar nog varför jag ville att du skulle komma”, sa Dumbledore till slut.

”Ja, sir”, sa Quirinus. ”Har jag gjort något fel?”

”Nej.” Dumbledore granskade honom genom sina halvmåneformade glasögon. ”Jag fick ett brev av din pappa nu efter frukost”, sa han. ”Din mamma… din mamma blev sjuk förra månaden. Hon blev tvungen att åka direkt till sjukhuset.”

”Sjukhuset?” Quirinus trodde inte sina öron.

Snigelhorn och Flitwick gav honom en medkännande blick.

”Ja, din pappa skriver att det skedde när du hade klivit på tåget”, sa Dumbledore försiktigt. ”Hon har varit där sedan dess.”

Det lät ytterst märkligt, tyckte Quirinus. Hur kunde en bebis göra så att Mia var tvungen att vistas på sjukhus? Det hade ju inte funnits tecken på att hon var gravid.

”Är… ni säker på att mamma var tvungen att sova på sjukhus? Ett barn kan väl inte orsaka någon sjukdom?”

”Barn?” Dumbledore såg förvånad ut.

”Ja, ett barn”, sa Quirinus raskt. ”I somras betedde hon sig konstigt, och jag tyckte det var underligt, men för några dagar tänkte jag att hon väntar barn.”

Dumbledore klev upp från stolen och gick runt skrivbordet.

”Quirinus, lyssna på mig”, bad han och tog Quirinus hand i sin. ”Det rörde sig inte om ett barn. Mia fick problem med hjärtat någon gång under sommarlovet, och det blev värre trots att hon gick till läkaren några gånger.”

En iskall hand grep tag om Quirinus eget hjärta och han blev alldeles kallsvettig.

”Kommer… kommer mamma att… att bli frisk?” undrade han ängsligt.

Varken rektorn, Flitwick eller Snigelhorn svarade på en gång, men alla tre såg deltagande ut

”Snälla, säg att pappa skrev ifall läkarna gör allt de kan för att hon ska bli bra!” vädjade Quirinus, som inte stod ut med tystnaden.

Dumbledore harklade sig och sa:

”Jag måste tyvärr tala om att… din mor avled för några dagar sedan.”

Orden sköljde över Quirinus som en våg och han kippade efter andan.

”Nej!” viskade han förfärat. ”Nej, det är inte sant! Inte mamma!”

”Jag förstår att du är chockad”, sa Flitwick som hade kommit fram till honom.

”Jag vill inte tro det!” sa Quirinus, som kämpade för att hålla tillbaka tårarna. ”Hon får inte vara död! Varför sa de inget?!”

”Det vet vi inte”, sa Snigelhorn försiktigt. ”Försök vara stark nu.”

Men Quirinus kunde inte hejda sig, utan började snyfta förtvivlat, samtidigt som skuldkänslor angrep honom.

”Gråt du”, uppmanade Dumbledore vänligt medan han drog fram en näsduk. ”Tänk på att din mamma alltid kommer att finnas i dina minnen”, tillade han.

”Jag skulle ha varit hos henne!” sa Quirinus medan han lät tårarna rinna nerför kinderna. ”Mamma är borta och jag fick i-inte vara med henne!” ”Anklaga inte dig själv”, bad rektorn. ”Jag har skickat ett brev till din pappa, så han kommer och hämtar dig.”





Plötsligt hördes ljud från eldstaden och en lång man med mörkbrunt hår stod i rummet. Hans gröna ögon var blanka och han såg väldigt förtvivlad ut. ”Pappa?” sa Quirinus och reste sig upp.

”Åh, Quirinus!” utropade Nathan. ”Din mamma… Mia… jag…” Han avbröt sig.

Quirinus tog några osäkra steg mot sin far, samtidigt som han darrade inombords.

”När fick mamma problem med hjärtat?” undrade han.

”Det var den där gången då du var hos farmor”, svarade Nathan. ”Mia var ute i trädgården och planterade blommor, när hon plötsligt tog sig för hjärtat! Vi åkte till sjukhuset, som är för mugglare, men då var det inte någon fara för hennes liv.” Hans underläpp darrade när han tillade: ”Dessvärre började hon känna av det då och då, och den sista veckan var hon på en kontroll, och läkaren märkte att något var på tok!”

”Det är ju fruktansvärt!” utropade Snigelhorn.

”Ni sa inget till mig!” Quirinus märkte att sorgen ersattes med vrede. ”Den där gången jag slog ner vasen, hörde jag att du frågade när du och mamma skulle berätta något och hon sa inte än. Jag har under dagarna trott att hon väntade barn, men det var hjärtat hela tiden! Men ni berättade inget!” Utan att hejda sig, knöt han händerna och hamrade mot sin fars mage, samtidigt som tårar av ilska rann nerför kinderna. ”Hur kunde ni?! Hur kunde ni?!” skrek han medan han slog vilt.

”Snälla, lugna dig!” vädjade Nathan och grep tag om hans handleder. ”Jag ville göra det.”

”Men du lät bli!” fräste Quirinus och försökte slita sig loss.

”Mia ville inte att du skulle bli ängslig.” Fadern böjde sig ner så att deras blickar möttes. ”Hon tyckte att det var bäst att du fick koncentrera dig på dina uppgifter”, tillade han.

”Du kunde ha kommit och hämtat mig!” Quirinus vände bort blicken. ”Hon… hon ä-är borta, men jag fick inte vara med! Ni ljög för mig!”

”De ville…”, började Flitwick, men Dumbledore hejdade honom.

”Jag fick inte säga adjö till mamma!” utbrast Quirinus argt. ”Du… undanhöll allt fram t-t-t-till! Var du ens hos henne?”

”Nej, hon föreslog att jag skulle ta mig en kopp te. När jag kom tillbaka, hade hon somnat in.” Nathan drog en skälvande suck. ”Men hon bad mig säga att hon älskade dig, och det kommer hon alltid att göra.”

Quirinus brast återigen i gråt och lät sig omfamnas av sin pappa.

”Mamma är borta!” kved han medan nya tårar rann nerför kinderna.

”Jag vet”, viskade Nathan, som hade börjat gråta, han också. Utanför fönstret blåste det till storm och alla löven fladdrade förbi.

Quirinus snyftade ännu mer, när han förstod att modern aldrig skulle få uppleva hösten och alla dess vackra färger. Det började regna, och han intalade sig själv att hans mamma var uppe i himlen och grät för hans skull. Hösten skulle bli lång och sorglig.