Avis läste kapitel 77 högt för mig Det var ett väldigt intressant och roligt kapitel.

Det var ett jättebra kapitel och det passade väldigt bra med drunkningsgrejen som Snape gjorde!

Och vi lade märke till att Quirinus fick med sig väldigt mycket fika ut i skogen mellan frukost och lunch - MUMS! Han måste ha varit väldigt hungrig!

Hoppas Quirinus en dag vågar säga ifrån till Snape!

Det måste vara väldigt jobbigt när ens partner går bort.

Det var ett roligt inslag med boterskan, scenen i kaféet.

Texten är så spännande och vi är så glada att du är tillbaka efter allt som hänt. Vi längtar efter fortsättningen! Det blir spännande att se hur Nathan kommer att tackla sina känslor.

Elzyii och Avis Fortunae (som läste den som godnattsaga för mig)!

Mintygirl89 Jättemycket tack!!! Det är så kul att du kommenterar och det blir kul att se vad du tycker om fortsättningen!



Kapitel 39
Den blödande dödskallen

Hogwarts, sista veckan i januari 1998

Jag lät hovslagen dö ut mellan väggarna. Varken Draco eller Blaise sa någonting, men jag kunde känna deras blickar. Det blev jag som bröt isen genom att börja gå.
”Jag vill vara ifred”, blev mitt svar när de som en man samtidigt började röra sig efter mig.
Jag sa inte mer, såg i ögonvrån hur de hade stannat. Som två omaka stenfigurer stod de där, orörliga, och tittade efter min ryggtavla som blev mindre och mindre i deras synfält.
För jag gick snabbt. Väldigt snabbt. Allt omkring mig kändes som ett vakuum. Synen av Blaise och Draco tillsammans i den där städskrubben. Virginias plötsliga uppdykande. Ginnys ord. Mitt eget näst intill omedvetna agerande. Hade jag verkligen kastat min patronus på dem? Mitt fel att Harry, Ron och Hermione hade försvunnit. Harry och hennes relation… Vilken relation? Vad var det jag hade missat men ändå lyckats förstöra? Jag grät inte. Jag var inte ledsen. Inte arg. Jag var ingenting. Just nu önskade jag bara att jag fick vara ett med molnen, ett med monstren på Svartsjöns botten. Bara försvinna, försvinna någonstans där ingenting spelade någon roll. Jag förstod att Ginny och Virginia var i full färd med att berätta för McGonagall om vad jag gjort. Det skulle leda till ännu en straffkommendering, en straffkommendering som kunde bli hur som helst.
Min tillflykt den här gången blev ugglesalen. Shanti var inte där men det gjorde inte så mycket. Jag klättrade upp och satte mig i ett av de stora fönstren som Harry och jag suttit tillsammans i under ett av våra många besök här uppe. Våra snövita ugglor hade stuckit ut i mängden, något vi ofta hade kommenterat båda två. Harry. Vad gjorde han ens nu? Tänkte han också på våra träffar uppe i uggletornet, mindes han alla våra samtal nere i uppehållsrummet medan Hermione outtröttligt hade stickat ännu ett par rätt fula vantar åt husalferna och Ron högljutt snarkat i sin favoritfåtölj. Då hade uppehållsrummet varit ett av de ställen jag älskat mest med Hogwarts. Nu undvek jag det så ofta jag kunde.


Draco och Blaise gick där, sida vid sida. Nästan som förr.
Blaise kunde inte låta bli att snegla på Draco i smyg. Hans ansikte var blekt, sammanbitet och iskallt på samma gång. Givetvis hade de av Lostburge blivit ihopparade på straffkommenderingen. En rysning gick genom kroppen på Blaise när bilden av Owen Lostburge tornade upp sig för hans inre. Det fanns nog ingen på skolan som Blaise tyckte mindre om.
”Det är nog lika bra att vi särar på er, inte sant? Vi behöver ju inte mera ofog den här veckan…” Blaise kunde höra Lostburges skratt eka i sitt huvud och han sände en tacksam tanke till Severus Snape som åtagit sig att dela ut Ellis straffkommendering medan Lostburge lämnade slottet för ”viktiga ändamål”, vilka Blaise starkt kunde gissa sig till. Blaise hade nämligen en stark känsla av att Snape var betydligt bättre på att dela ut straffkommendering än vad Lostburge var. Elli skulle hjälpa Metrimona att sortera pergament nere i fängelsehålan, och Blaise kunde bara hoppas att Metrimona var så vänlig som hon gett intryck av. Vänlighet var ingenting som Blaise vågade lita på längre. Han och Draco, som enligt Draco bara befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt tidigare under dygnet utanför städskrubben, hade fått i uppgift att samla in Krilekronsvansar till kommande trolldryckslektion dagen därpå. Givetvis fanns dessa förbannade djur ingen annanstans förutom i den förbjudna skogen, vars namn det fanns goda skäl till. Blaise hatade den där skogen och med Draco Malfoy som enda sällskap gjorde det inte saken bättre. Lostburge hade bestämt sagt att de skulle gå tillsammans och Blaise förstod att det hade sina uppenbara skäl. Så nu gick de där, sida vid sida, medan mörkret föll tätare och tätare kring dem.
”Jag gillar inte det här”, sa Blaise och hoppade till av ljudet när hans fot knäckte en torr kvist. ”Jag gillar det inte alls.”
”Alltid lika harig, Zabini…” Dracos röst var släpig, obehagligt lik den han brukade använda under sina föregående år. Men hans ögon var likgiltiga, inte hånfulla. Det gjorde Blaise obehaglig till mods.
De fortsatte gå under tystnad. Det blev Draco som bröt den.
”Har du tänkt något mer på vad jag sa?”
Blaise svor högt när en vass gren rispade honom i ansiktet.
”Ska du börja nu igen? Kan du verkligen inte komma på något annat att prata om?” Hans djärvhet förvånade än en gång både honom själv och Draco, som ogillande krökte läpparna.
”Du hörde vad jag sa innan, jag tänker inte…Vad det ska stickas överallt då!” Blaise svor högt när ännu en gren rispade hans arm. Draco verkade inte ens märka det. Han bara trampade på utan att bry sig om grenar som rispade och slet i hans klädnad. Till Blaises förvåning svarade han inte. I stället stannade han till, böjde sig ner och drog äcklad oss en Krilekronssvans som satt fast med sin sugmun på en av stammarna. Hårt kastade han ner den i burken som Blaise höll fram.
”Det var den femte.” Draco plockade bort ett par grenar som fastnat i hans vitblonda hår. ”Nu går vi tillbaka.”
Blaise hade ingenting att invända, utan följde efter Draco när han vände om.
Ljuset från hans trollstav visade vägen och skrämde förhoppningsvis bort åtminstone hälften av alla otäcka varelser som Blaise visste härjade runt i skogen. Även om de inte var långt in, så kände han ett starkt obehag. Ett obehag som växte för varje steg de tog. Han ville få Draco att prata, bryta tystnaden som föll omkring dem, samtidigt som han var rädd för alla ord som kom från den bleka gestalten bredvid honom.
”Hur länge stannar du?”
Blaises fråga fick Draco att frysa mitt i steget. Han vände sig mot Blaise, såg honom stint i ögonen.
”Vad menar du?”
”På skolan. Du har väl annat… att göra…”
”Att göra… Du väljer verkligen inte dina ord väl du, Zabini…”
Draco gjorde sig beredd att gå igen, men Blaise stoppade honom.
Båda såg lika överraskade ut.
”Vad har de gjort med dig?” Blaise kände rädslan picka i bröstet, men känslan av att behöva fråga det han undrat så länge var starkare. Draco ryckte åt sig sin arm.
”Vad menar du?”
”Du vet precis vad jag menar… Du ser ju ut som… Elli… Alltsammans…”
”Lägg dig inte i sånt som du ändå inte begriper!” Dracos röst var vass, en tydlig ton som avgjorde att samtalet var avslutat och att de skulle fortsätta under absolut tystnad.
Men Blaise var inte klar. Han ville inte släppa det här. Dracos märkliga beteende tidigare i vintras, hans ord i skrubben, Lostburges samtal med honom själv i sovsalen dagarna innan, mentorssamtalet, lektionen i försvar mot svartkonster då Lostburge kastat crucio över både honom och Elli, av en anledning som Blaise inte kunde minnas hur han än försökte. Han kunde inte ens minnas smärtan, inte vad som skett varken precis före eller efter. Han kunde bara känna den intensiva rädslan, obehaget som etsat sig fast i honom och gjorde sig påmint varje gång han såg sin nye elevhemsföreståndare. En rädsla som han på något instinktivt sätt även visste fanns i Draco.
”Om de… ändå vill rekrytera mig har jag väl ändå rätt att veta… eller hur?”
Draco tittade på honom. Hans blick var omöjlig att läsa av, men han såg inte arg ut längre.
”Ville du verkligen det här?” Blaise tittade tillbaka, lät frågan som han velat ställa sen första gången Draco visade sig på skolan igen tona ut i luften mellan dem. ”Ville du verkligen bli en av dem?”
”Att tjäna mörkrets herre är en heder, inget straff om du trodde det!” Dracos ilskna röst var tillbaka. ”Kan vi gå nu? Jag finner inget nöje i att harva runt här med dig, även om du kanske gör det. Du är verkligen fortfarande helt…”
Men vad Draco tyckte att Blaise var fick han aldrig veta.
Med ett stön sjönk Draco ner på marken. Blaise, som befunnit sig precis bakom honom fick skutta åt sidan för att inte snubbla över hans hukade gestalt.
”Draco?” Blaise blev så chockad att han inte ens noterade att han nämnde honom vid förnamn. ”Vad är det? Vad händer?”
Draco svarade inte. Blaise såg skräckslaget hur tårar av smärta fyllde hans varggrå ögon.
Han andades häftigt och Blaise satte sig på huk framför honom, rörde försiktigt vid hans axel.
”Hörru, är allt som det ska?”
Dracos ögon var nu ihopknipna. Det var uppenbart att han hade fruktansvärt ont.
”Draco?!” Blaise skakade återigen Draco, som nu hade krupit ihop på marken. ”Vad sjutton är det med dig, kan du svara?!”
Blaise sökte förtvivlat runt omkring dem, försökte hitta någon som helst förklaring till det som nu skedde framför hans ögon, men han hittade ingenting. Hinken med Krilekronsvansar hade fallit åt sidan, och av ren reflex reste han upp den igen. Det hade inte behövts, eftersom deras munnar nu hade sugit sig fast på hinkens insida.
”Draco, kom igen nu!”
Draco stönade bara till svar. Blaise såg nu att han krampaktigt höll sig för sin vänsterarm.
Blaise lossade hans grepp och slet upp hans klädnad. Dödskallen grinade mot honom med öppet gap. Blod hade sipprat fram i skallens linjer och droppade nu sakta ner mellan Blaises fingrar.
”Nej, Draco… Helvete… Hjälp mig!”
Blaise såg sig omkring, en krypande känsla av fasa sipprade genom hans kropp och hans hjärta bankade så högt att han var säker på att det skulle falla ut från kroppen.
Mörkret var det enda som mötte honom. Kanske var det skräcken, kanske mörkret. Men Blaise såg inte gestalten som leende rättade till huvan medan han kavlade ner ärmen på sin vänsterarm och stoppade tillbaka trollstaven innanför klädnaden, innan han ljudlöst gled tillbaka in i skuggorna.



Varken Blaise eller Draco kom tillbaka från sin straffkommendering under kvällen.
Jag satt uppe och väntade utanför Slytherins sällskapsrum tills Snape jagade iväg mig framåt midnatt. Beredd på ännu en straffkommendering, som till min förvåning aldrig kom, gick jag motvilligt mot Gryffindors sällskapsrum och kröp ner i min himmelssäng i den numera tomma sovsalen. Jag brukade turas om att sova i min och Hermiones himmelssäng. Även om jag visste att sängkläderna var tvättade sen länge var det på något vis en tröst att veta att hon i sex år hade sovit just precis där. Jag saknade henne mer än jag trodde var möjligt.

Jag valde att helt hoppa över frukosten morgonen därpå. En halvseg smörgås med jordnötssmör som jag sparat från gårdagens kvällsfika fick duga, och jag tuggade envetet i mig den medan jag rotade i kofferten efter en ren strumpa. Jag hade hört hur Pansy och Millicent högljutt klagade på att det numera var ostädat i Slytherins sällskapsrum, och tanken på vilken doft som måste spridas därinne när Crabbe och Goyle klampade omkring, nu mer oduschade än någonsin, fick mig att le.
Dagens första lektion var förvandlingskonst. Som de flesta andra lektioner skulle vi ha den tillsammans med Slytherin, något som numera alltid gladde mig, åtminstone fram tills att Draco kom tillbaka. Till min ännu större glädje var han inte på lektionen när jag flåsande halvsprang in i klassrummet med en sträng blick från professor McGonagall brännande i nacken. Blaise däremot satt redan i sin bänk. Han gav mig ett leende som mest liknade en grimas. Han hade mörka ringar under ögonen och såg trött ut. För att förstärka det ännu mer gäspade han stort.
”Blev det sent igår?” Jag lät frågan hänga i luften medan jag plockade upp mitt exemplar av En handledning i avancerad förvandlingskonst som hade börjat se rätt sliten ut efter att ha hängt med sedan jag började på Hogwarts för snart två år sedan. Jag noterade att Blaises exemplar av boken såg nästintill nytt ut.
”Mm”, mumlade han bara till svar utan att se på mig. Jag rynkade pannan.
”Gick allting bra därute?”
”Javisst.”
Samma mumlande. Jag kände irritationen växa.
”Anföll han dig eller? Det skulle väl inte direkt förvåna mig i såna fall…”
”Nej”, svarade Blaise tyst och fortsatte stirra ner i boken. ”Vi tappade bort oss lite, det blev sent, inget mer än så.”
”Miss Jacobsson och mr Zabini!” McGonagalls röst lät lika sträng som under förra läsåret. Det kändes nästan som en befrielse. ”Om förvandlingskonst inte intresserar er så kan ni åtminstone låtsas lyssna.”
”Ursäkta oss professorn”, sa jag och gav Blaise en sista blick.
”Som jag precis sa innan det onödiga avbrottet – en duva till en katt och tillbaka igen, utan att varelsen tappar medvetandet. Ni ska inte skapa, ni ska bevara. Varsågoda.”
En grå, liten och tufsig duva dök plötsligt upp framför oss. Ögonen såg ledsna ut.
”Vill du börja?” Blaises fråga tvingade mig att slita blicken från duvans gula, bedjande ögon.
”Visst.”
Både jag och Blaise lyckades med nästan perfekt precision förvandla vår stackars fågel till en nästan lika ynklig katt. Blaise råkade ge katten näbb vid två tillfällen och för mig tycktes duvan få något som såg misstänkt likt en svansstump bak i ändan. Men skulle man jämföra oss med Crabbe och Goyle, vars duva fortfarande satt stilla på bänken utan så mycket som ett morrhår, eller med Neville och Seamus, vars katt mest liknade en missbildad tvättbjörn efter att Neville en tredje gång försökt utföra Vero verto på deras stackars duva.
Professor McGonagalls ansikte blev rödare och rödare för varje gång som hon tvingades bort till deras bänk för att återställa det stackars djuret till sin ursprungliga form, och Nevilles panna blev blankare och blankare.
Efter lektionen (som hade varit ovanligt normal) var det rast innan nästa lektion, mugglarstudier, där Alecto hade tagit över, skulle börja. Jag funderade på om jag ens skulle gå. Förra lektionen hade mestadels gått ut på att Alecto föreläste om hur man på bästa sätt kunde avliva en mugglare, samt hur mugglarens existens hotar vår värld. Jag hade känt mig spyfärdig hela lektionen, och tankarna hade ideligen gått till Alice där hemma i Sverige. Jag stod nära både henne och hennes familj och hade svårt att begripa hur någon ens kunde tro att de skulle vara ett hot för någon genom att bara existera.
När jag och Blaise under en ovanligt ihållande tystnad rörde oss bort från klassrummet stod han plötsligt framför oss. Med sitt vitblonda hår, bleka, spetsiga ansikte och varggrå ögon stack han ut i massan av rött, brunt och cendré. Draco. Naturligtvis…
”Jag behöver prata med dig.” Det var inte till mig han sa det, utan hans blick gick förbi mig, rakt på Blaise som inte direkt såg glad ut. Men han invände inte heller. Istället vände han sig mot mig.
”Jag kommer snart. Du kan vänta på mig vid klassrummet.”
Han mötte fortfarande inte min blick, och jag kände ett styng av oro hugga till i bröstet.
Inte han också. Inte nu.

Har jobbat, jobbat ocb JOBBAT. Blä! Ledig helg, så vad gör jag då?! Skriver såklart ♥ Kommentera så lägger jag upp ett nytt kapitel! ♥



Ser framemot alla dina kapitel med Jess!!! U nåw why....!! Loveu ♥


Åh, vad glad jag blir över att du gillar det!!! Tusen miljoner tack för det, och TACK FÖR ATT DU VILL LÄSA. Pansy girl är ju ett charmtroll, inte sant?! Och Luna... Ja hon bara kommer till mig, och skriver sig själv... xD

Ser framemot ditt nästa kapitel, så hoppas du skrivit ett! ♥


Vet att jag satt & läste den här kommentaren direkt när du skrev den, och svarade lååångt på den i mitt huvud. Jag är så himla glad att du tar dig tid, och att du tycker att JAG är en inspiration. Längtar tills vi kan prata i telefon, och ännu hellre - ses.

Gud ja, jag minns den där Julbalen... Tyckte själv att det var de sämsta kapitlet jag skrivit, bara för att det var sååå laddat!! Så roligt att du minns det, Känns så häftigt att du varit med från början, fast några år efteråt. Du gjorde mugglis levande igen. Tack för det ♥ Hoppas på ett saftigt kapitel av prinsen nu jag!!! MINST ett! DäR jag kan få bli inspirerad!!! Och ja, Nott han är.... spännande. Han är väldifgt... speciell. Gillar också honom! Han måste väl få komma i prinsen?! Du är ♥33333 TACK SÅ JÄTTEMYCKET


Å vännen. Blev så glad ska du veta!! Att du ÄR här. Att du LÄSER, TYCKER OM DET OCH TAR DIG TID. Behöver jag säga annat än att det räcker gott och väl?! Nu vet jag att du är. Tusen tack för det, Pixe ♥ Tack!!!!

Tack så jättemycket för din kommentar också, Mintygirl89

♥ Så glad att du gillar det!!

Tack så mycket Mintygirl89 för att du kommenterar! Vi är jätteglada att du följer oss, mig och Avis Fortunae!



Kapitel 38
Rent hus

Hogwarts, sista veckan i januari 1998

”Draco.” Draco vände sig om som på given signal när han hörde den obehagligt bekanta rösten. En kall kåre letade sig ner genom hans allt mer framträdande ryggrad när mannen framför honom steg fram till full beskådan.
”Värst vad du har bråttom, nästan så man skulle börja fundera på om du ställt till med något ofog…” Han skrattade högt åt sitt eget skämt. Draco bet ihop käkarna så hårt att det gjorde ont.
”Nåväl…”, Lostburge rättade till det välansade lilla skägget. ”Jag ville mest höra hur det går med Blaise Zabini… Mitt intryck av den grabben är att han är halare än en ål…”
”Zabini passar inte för att tjäna mörkrets herre, det har jag ju redan sagt!” Draco märkte irriterat att rösten lät betydligt mer pojkaktig än vad han tänkt sig. ”Han… Han skulle inte hålla måttet, inte palla trycket.”
”Inte hålla måttet…” Lostburge skrockade. ”Du har helt klart höga tankar om dig själv, Draco… Men beklagligt nog inte lika höga om dina vänner…Tråkigt. Kanske du anser att Neville Longbottom vore mer passande att rekrytera? Eller, varför inte halvtrollen du umgås med?”
”Nej jag…” Draco svalde i ett försök att återfå sitt vanliga kalla uttryck. ”Jag menar bara”, sa han, nu med något mer spelad självsäkerhet, ”att Zabini är vek. Vi behöver inte en till Igor Karkaroff, eller hur?”
”Bra drag där, Draco. Du är sannerligen mycket påläst. Tyvärr är det så att det är jag som tilldelats uppgiften av mörkrets herre, alltså är det jag som avgör vilka elever som håller måttet, och vilka som inte gör det. Eller du kanske motsätter dig herrens omdöme? Kanske rentav… kritiserar det?”
Draco skakade snabbt på huvudet och Lostburge log ännu större.
”Du förstår Draco… Min dotter har precis installerat sig på skolan. Privatskolan i Louisiana har tyvärr tillfälligt bommat igen efter… låt oss säga, tråkiga omständigheter. Jag hade tänkt att du skulle vara ett bra sällskap för henne. Hon känner ju inte någon här, du förstår…”
Lostburge tittade på Draco på samma sätt som en katt tittar på en extra fet råtta, och Draco kände hur frukosten var på väg upp igen. Han svalde ner den.
”Nej, nu ska inte jag stå här och ta av din tid… Ni ungdomar har förstås mycket att stå i…”
Lostburge gav Dracos smala axel en hård tryckning innan han med ett sista leende började gå bort i korridoren. ”Åh förresten”; han vände sig om i steget så den långa manteln svischade, ”jag tyckte mig se Zabini uppe i biblioteket. Ensam. Tänkte om du ville passa på medan Jacobsson och Nattvandraren är borta…” Lostburge gav Draco en blinkning innan han stegade iväg, visslande på en visa. Draco visste att den handlade om mördade mugglare.
”Han är otäck den där du”, muttrade porträttet av Babelius den barmhärtige, en mycket fetlagd trollkarl som var iklädd en gräslig, gul klädnad. Draco ville minnas att det varit ett av Dumbledores favoritporträtt.
Draco valde snabbt om han skulle förolämpa porträttet eller gå sin väg. Han valde det sistnämnda och skyndade sig iväg mot biblioteket, osäker på om det var han som styrde benen eller om det var någon annan som gjorde det åt honom.

Draco fick genast syn på honom. Dels var biblioteket nästan tomt, dels satt Blaise med en bok som fick Hogwarts historia att se lika fjuttig ut som Nevilles anteckningar inför ett trolldrycksprov.
”Zabini.” Draco kunde inte låta bli att känna en våg av skadeglädje när Blaise ryckte till vid ljudet av hans röst. Sen byttes rädslan ut i ren förvåning.
”Malfoy. Vad gör du här?”
”Har du inte saknat mig?” Draco lutade sig mot hyllan i trä innehållande böcker som han aldrig skulle göra sig besväret att vidröra. ”Du umgicks ju ändå med mig i skapligt många år.”
”Umgås var väl att ta i…”, mumlade Blaise, som hade sänkt blicken mot boken igen.
”Wow, du har verkligen lärt dig tala för dig…” Draco slängde sig ner på stolen mitt emot Blaise. ”Imponerande.”
”Vad vill du?” Blaises mörkt bruna, nästan svarta ögon, mötte Dracos grå. Något i Blaises blick fick Draco att titta bort.
”Vad håller du på med, Zabini? Läser?” Draco fnös, sträckte sig efter boken.
Blaise drog snabbt undan den. ”Malfoy, vad vill du?”
Blaises plötsliga fula ovana att svara emot och ta ögonkontakt fick Draco ur balans, även om det varken var något Blaise uppfattade eller något som Draco ville erkänna ens för sig själv.
”Inte här”, svarade han bara. ”Följ med.”

Om det var något Blaise lärt sig efter åren som Dracos följeslagare var det att lyda.
Det gjorde han den här gången också, om än motvilligt. Med en tydlig suck slog han ihop boken, stoppade tillbaka den i sin väska (hur sjutton den nu fick plats där, tänkte Draco) och följde efter den smala, vitblonda, bleka pojken ut från biblioteket.
De gick under tystnad. Det enda som hördes var ljudet av deras fotsteg som ekade mellan väggarna, och Blaise kom att tänka på dagen då de smugit runt i slottet på samma sätt, och Weasleys äckliga, bruna råtta hade kommit kilande på sina smala ben med den skära, kala svansen släpande efter sig. Han hade inte sett råttan sedan dess. Den hade försvunnit med Weasley, förhoppningsvis död och begraven sedan länge.
”In här”, Draco hade stannat så tvärt att Blaise nästan snubblade över honom. Med tanke på att Blaise var betydligt längre än Draco så hade det inte varit ett helt otänkbart scenario.
”En… städskrubb?” Blaise rynkade pannan och såg tvekande in i skrymslet som blottade sig innanför den öppna dörren. Moppar, skurhinkar och trasor var prydligt uppradade längs väggarna. Det var här som Crabbe och Goyle en gång under fjärde året fått hämta saker till sin straffkommendering, vilken hade gått ut på att skrubba Severus Snapes kontor skinande rent. Hur de hade kommit in i skrubben var en gåta. Vid närmare eftertanke mindes Blaise att Goyle hade stuckit in en stor näve och rafsat åt sig det nödvändigaste ur den minimala skrubben. Det var enda gången som Draco hade umgåtts med Blaise utan att kasta ur sig glåpord; istället hade han inför honom hånat Crabbe och Goyle, vars straffkommendering berodde på att dem båda hade vaggat ner i köket långt efter middagstid och ätit upp morgondagens efterrätt.
En hård knuff från Draco fick Blaise att återvända till verkligheten och han gick med viss tvekan in i skrymslet. Draco drog igen dörren bakom dem och det blev kolmörkt. ”Lumos”, väste Draco och skrubben lystes upp från skenet av trollstaven.
De stod så nära varandra att Blaise kunde känna Dracos andetag mot sitt ansikte, eller snarare mot halsen på grund av skillnaden i längd. Andetagen kom i korta stötar.
”Varför ska vi…”
”Minns du samtalet vi hade i vintras?” avbröt Draco.
”När du dök upp här mitt i natten? Ja…”
”De vill rekrytera dig.”
”Rekrytera mig?”
”Du ska bli dödsätare.”
”Nej, det ska jag inte.” Blaise hörde själv hur dumt det lät, men paniken hade tagit över som genom ett trollslag. ”Jag vill inte bli någon dödsätare.”
”Det begriper jag väl, idiot”, fräste Draco, märkbart både irriterad och stressad. Blaise kunde inte avgöra om det var Dracos eller hans eget hjärta som dunkade högt. Kanske var det bådas.
”Men jag har fått i uppgift att rekrytera dig.”
”I uppgift?!” Blaise kunde inte längre dölja sin frustration. ”Glöm det!” Han mindes Lostburges antydningar under mentorssamtalet. Ge akt på dina kamrater. Nej, Blaise tänkte inte göra det. De skulle aldrig få honom till det, varken de vuxna eller de så kallade kamraterna.
Han gjorde en ansats att gå ut, men Draco hindrade honom.
”Vänta”, nästan flämtade han. Det började bli väldigt varmt i skrubben nu. ”Du har liksom inget val, men…”
”Vadå inget val? Jag tänker inte… Du kan inte tvinga mig!”
”Tro mig, det är bättre att jag gör det än någon annan…” Det sista nästan viskade Draco, och det skrämde Blaise rejält. Han stirrade på Draco som fortfarande mötte hans blick. Plötsligt gick det upp för Blaise hur trött Draco såg ut.
Han lät sin blick glida över det bleka ansiktet, där rivsåret han sett ett par månader tidigare nu blivit ett ärr.
”Vad har de gjort med dig?”
Draco svarade inte, men blicken sa mer än tusen ord, och Blaise flämtade till.
”Skyll dig själv då”, sa Draco istället. ”Nu har jag i alla fall försökt.”
Han smällde upp dörren, och båda skyndade sig ut i luften igen.
Blaise torkade snabbt bort svetten ur pannan och sneglade på Draco som likgiltigt stirrade tillbaka.
”Men jag måste väl kunna… säga nej?”
”Säga nej?” Draco gav upp ett glädjelöst skratt. ”Säga nej? Zabini, allvarligt, vilken planet befinner du dig på?”
Innan Blaise hann svara, ljöd en välkänd stämma bakom dem.
”Var ni inne i städskrubben tillsammans precis?”
Både Draco och Blaise snodde runt.
Elli stod framför dem. Hennes nötbruna ögon granskade dem ingående och hon såg mycket skeptisk ut.
”Va?! Nej, alltså…”
”Och säga nej till vadå, Blaise? Om jag vore du skulle jag hålla mig LÅNGT borta från honom!”
Hon gav Draco en giftig blick. Han besvarade den inte utan tittade stint åt ett annat håll.
Blaise öppnade munnen, stängde den igen, svalde och sa sedan med en röst som tydligt avslöjade att orden han sa inte stämde överens med sanningen:
”Vi… Vi bara…Malfoy visade mig…en sak… ett arbete som vi… kollar på i Slytherin…”
”I städskrubben?”
”Ja alltså vi… Det är hemligt, jag kan inte…Vi kan gå nu, vi är klara…”
Blaise trängde sig förbi Draco, väl medveten om att han fortfarande svettades.


Jag stirrade från Blaise till Draco. Hela situationen kändes så absurd, och städskrubben gjorde ingenting bättre. Blaise såg ut som om han sett ett spöke, var uppenbart stressad och nervös. Draco verkade spelat oberörd. Nästan för oberörd.
Hans vitblonda hår lyste mot den grå väggen, och ögonen gnistrade i skenet från elden som brann i sina facklor på väggarna. Han undvek omsorgsfullt att möta min blick. Jag kämpade mot impulsen att slå honom på käften, och nöjde mig med att kasta ett ilsket ögonkast på honom innan jag följde Blaises exempel och vände om. Men Blaise hade stannat, stirrande på något som spärrade vägen framför oss. Irriterat öppnade jag munnen, men någon annan hann före.
”Så det är här du gömmer dig! Bland ormarna, såklart…”
”Virginia”, sa jag tyst, utan att kunna hålla tillbaka min avsky.
Den blonda flickan log elakt mot mig. Hon var givetvis inte ensam. Bredvid henne tornade sig Ginny och tre flickor upp. Ginny tittade förbi mig.
”Vad vill ni nu då?” Jag hörde själv hur trött jag lät. Jag blev inte ledsen längre. Nu var de endast ett irritationsmoment.
”Varför byter du inte bara elevhem? Ingen vill ändå ha med dig att göra i Gryffindor. Men det vill ju ormarna uppenbarligen ha, där har du ju både hundvalpen, mördaren och blodsugaren att umgås med.
”Vad kallade du mig, smutsskalle?” Draco hade dykt upp vid min andra sida. Hans ögon glödde av ilska. Tydligen hade Virginia rört ett ömt område.
Till allas förvåning, även min, hånlog hon bara.
”Kom igen, Malfoy. Din tid i rampljuset är förbi. Förresten, så är mitt blod säkerligen renare än ditt.”
Draco drog häftigt efter andan, och famlade efter sin trollstav. Blaise högg i ren reflex tag i honom och hindrade hans rörelse.
”Du är så förlorad, Elli”, sa Virginia, fortfarande med samma leende. ”Ser du inte det? När vi vunnit kriget är du den första som faller. Du kommer att stå högst upp på listan med förrädare. Du har fläckat ner dig sen första gången du satte din fot här på skolan, bara ställt till med problem.
”Fläckat ner? Lyssna på dig själv.” Jag skakade sakta på huvudet. ”Hör du hur det låter?”
”Ja”, Virginia tog ett steg närmare. ”Bra, om du frågar mig. Och du ska veta att alla i Gryffindor håller med mig. Varför vill ingen annars ha med dig att göra tror du? Harry kanske såg något i dig, men varken han, Hermione eller Ron är kvar för att skydda dig och din uppkäftighet. En utlänning som gått på någon liten skitskola, som tror att hon kan komma hit och göra som hon vill, rucka på tusenåriga regler…”
”Vet du vad”, sa jag tyst men utan att vika min bruna blick från hennes blå. ”Det är inte Slytherin det är mest fel på. Inte längre. Ni är inte ett dugg bättre. Och du håller med i allt hon säger nu, Ginny, eller?”
Ginny svarade inte. Hon vägrade fortfarande att se på mig.
”Wow”, sa jag ironiskt. ”Ron måste vara stolt…”
”Blanda inte in min familj i det här!” Plötsligt vaknade Ginny till liv. Hennes ögon glödde lika intensivt som håret som hängde över hennes späda axlar.
Jag tittade bara på henne. Borrade in mina mörka ögon i hennes ljusare.
Jag kunde se fräknarna på hennes näsa, se hur hennes läppar darrade, ögonen tårades.
”Du har förstört allt, precis allt! Om det inte varit för dig så hade det aldrig spårat ur som det gjort här på skolan! Det är ditt fel att Harry är borta… min bror… Hermione… Allt, allt är ditt fel! Harry och jag… Vi… Vi alla hade det så bra innan du kom och förstörde allt. Kan du inte bara försvinna?”
Jag hörde vad hon sa, medan marken försvann under mig. Det kändes som att falla ner i ett mörkt, svart hål. Ginny. Rons lillasyster, som jag en gång hade tyckt om. Som jag hade skrattat tillsammans med, tröstat när det tagit slut mellan henne och Dean, spelat Quidditch med. Det kändes som om någonting väldigt hårt hade träffat mig rakt i bröstet. Mitt ansikte var orubbligt, men inuti skrek jag. Skrek, det gjorde även de fem flickorna framför mig.
Från spetsen av min trollstav kom det nu en kraftfull, vit dimma. Dimman förvandlades till en stor, skimrande enhörning som med ett ilsket frustande stampade med framhoven i marken. Sedan reste den sig på bakbenen och galopperade med kraftfulla steg mot Virginia, Ginny och deras följeslagare. Skrikande kastade de sig åt olika håll och började springa bort från oss. Min patronus följde dundrande efter dem och ljudet av hovslagen fick facklornas sken att vibrera.

Kapitel 35
Vampyrens vrede

Smärtan. Där var den igen, så mycket mer intensiv än vad jag mindes den. Det kändes som om kroppen kastades omkull, som om huden sprack upp inifrån, fick mig att kvävas… Och så plötsligt upphörde allt. Flämtande vaknade jag ur helvetet jag nyss befunnit mig i. Golvet var kallt mot min kind och jag hade blodsmak i munnen. Allting skakade, och det tog ett tag innan jag förstod att det inte var jag som gjorde det. Allting skakade faktiskt. Golvet, taket, möblerna. Blaise stönade bredvid mig, och jag kämpade mig upp i sittande ställning, lade handen på hans rygg medan jag försökte hitta källan till vad som skedde omkring oss. Det verkade jag inte vara ensam om. Lostburge snurrade runt på stället så hans prydliga mantel flaxade på ett mycket Snape-liknande vis. Han höll trollstaven höjd över huvudet och det var uppenbart att han hade lika dålig koll på vad som hände som vi andra. Draco hade pressat sig mot väggen, alldeles framför ett porträtt av en fetlagd trollkarl med ilsket röd, välkammad mustasch. Trollkarlen hytte ilsket med näven åt Draco medan han sträckte på sig för att få en skymt av synen som nu utspelade sig framför honom.

Neville satt som förstenad på golvet. Seamus hade likt Lostburge höjt sin trollstav, och jag följde hans exempel. Nu hade det börjat banka mot dörren. Det lät som om en flock hungriga vargar stod utanför, klösande och dunsande mot den starka trädörren. Plötsligt for den upp med sådan kraft att den slets loss från sina gångjärn och krossades mot väggen, en hårsmån från Crabbe och Goyle, som förvånat ryckte till.
”Det är inte möjligt…” Lostburges röst blev nästan en viskning och jag följde hans blick. När jag fick syn på skepnaden i dörren tog mitt hjärta ett skutt samtidigt som det började skena.
”Så vi möts igen, Theodore? Inte under särskilt trevliga omständigheter, eller vad säger du?” Lostburges röst var fortfarande lika lugn, lika saklig, men någonstans kunde jag svära på att den darrade. Jag förstod honom. Jag såg också Nott i dörröppningen. Han såg rasande ut. Hans ögon var svarta av hat och skuggan som kastades upp bakom honom fick honom att se mycket större ut än vad han var. Han stirrade på Lostburge utan att blinka. De kritvita, spetsiga tänderna var blottade. Han höll ingen trollstav i sina händer, och jag insåg att han måste ha flyttat dörren utan den.
”Jag trodde att klassrummet var förseglat för sådana som dig, men jag måste ha misstagit mig en smula.”
”Det verkar så”, svarade Nott. Hans röst var hård som sten och orden kom utan att han behövde röra på sina bleka läppar. ”Lika oförsiktig som då, Owen.”
En knappt märkbar rysning skar genom Lostburges kropp när Nott nämnde honom vid förnamn. Han skrattade till. Det lät inte fullt så självsäkert längre. ”Käre Theodore, det där är historia…”
”Inte för mig”, väste Nott. ”Släpp henne.”
”Henne… Ryktena är sanna? Den store Theodore Nott har präglats till en blek, försvarslös flicka. Nästan som i sagorna, bortsett från att du är så långt ifrån en prins man kan komma… Dessutom, Theodore, är du väl vegetarian nu mer? Och så vitt jag vet kommer det valet med en hel del, låt oss säga… nackdelar?”
”Det beror på vad saken gäller”, svarade Nott, fortfarande med samma hårda ton. Kring honom virvlade en svart, tjock rök.

I nästa stund, utan att jag hann blinka, hade han sträckt ut sina händer.

Med ögon fortfarande var svarta av hat riktade han dem mot Lostburge, som flög upp i luften. Där blev han hängandes, obehagligt lik en stor trasdocka.
Pansy och hennes vänner tog tillfället i akt när Nott flyttat sig från dörröppningen och flydde skrikande ut ur klassrummet. Själv kunde jag inte ens få benen att lyfta mig från marken.
”Theodore, varför hänga upp dig på gammalt? Jag tänkte aldrig skada henne, förstår du väl. Bara tillrättavisa henne lite gra…”
En smäll hördes och väggen bakom exploderade. Nu blev det för mycket även för Draco, som tog sin tillflykt ut ur klassrummet. Crabbe och Goyle joggade slött efter, föga intresserade av skådespelet som utspelade sig framför deras trötta grisögon.
”Rör henne aldrig mer igen.” Notts ton var befallande.
”Givetvis inte…”, svarade Lostburge, fortfarande med leendet fastklistrat på sina läppar trots att han hängde flera meter upp i luften. ”Vi kanske ska talas vid om det här i enrum, Theodore? Det är onödigt om någon kommer till skada…”
En till smäll och pelaren bakom mig exploderade. Jag kastade mig ner över Blaise, som hade slutit ögonen. Jag kunde inte avgöra om han hade svimmat eller om han bara blundade för att slippa se eländet. En tjock näve drog plötsligt upp mig på fötter; Neville hade på något mirakulöst sätt lyckats ta sig upp och kommit bort till mig. Seamus stod vid hans sida, dragandes i Blaises orörliga kropp.
”Vi måste ut härifrån!”
En till smäll, denna gången var det Lostburge själv som smällde in i katedern. ”Kom!”
”Men Blaise…”
”Vi får med honom också”, flämtade Seamus. ”Kom igen, hugg i här…”
Neville, som var betydligt större än vad Blaise var, åtminstone gällande bredd och muskelstyrka, lyfte upp honom utan större ansträngning. Seamus tog mig i handen och ömsom släpade, ömsom drog mig ut ur rummet. Det sista jag såg var Notts bleka ansikte, de svarta ögonen och de sammanpressade läpparna med de vita, spetsiga tänderna som tillsammans med hans hungriga, hatiska blick fick honom att likna en dementor.

Mintygirl89 Tusen tack för att du läser!

Kapitel 37
Mentorssamtal

Hogwarts, sista veckan i januari 1998

”Det är väl trevligt med en liten tillbakablick då och då, käre Theodore…” Lostburge skrockade förnöjsamt innan han stödde hakan i händerna och betraktade Nott med ett nästan förväntansfullt uttryck. Stearinljuset, som brann på det mörkt träfärgade skrivbordet, kastade en skugga över Notts ansikte. Även om han fortfarande inte hade rört en min så var det som om Lostburge kunde se något som ingen annan hade kunnat se.
”Fundera ordentligt nu, kära du”, sa Lostburge när Nott, utan att göra ett ljud ifrån sig, reste sig upp.
”Det gör du klokast i.”



”Har du inte märkt hur konstig han är?”
Jag tittade uppfordrande på Blaise medan vi skyndade ner mot Hagrids numera tomma stuga. Det hade blivit alltför farligt för vår store vän att vara kvar på slottet, men den knapphändiga undervisningen om djur hölls fortfarande delvis i närheten av hans domäner, och vi var desperata över att få vistas i dagsljuset under den timmen vi tilläts att göra det.
”Vem?” frågade Blaise förbryllat, och jag puffade irriterat till honom.
”Nott, såklart!”
”Han har väl alltid varit konstig?” svarade Blaise flämtande medan vi pulsade genom den djupa snön.
”Jo, men… konstigare. Kan vi inte stanna här? Det är för mycket snö.”
Blaise lydde och vi hämtade andan. Han lade sin arm om mig och jag lutade mig prövande mot honom. Det kändes okej.
”Han döljer något.”
”Hm, jaså det säger du inte…”, sa Blaise svävande. ”Elli, vi trodde i tre år att han var mänsklig… och så var han en vampyr hela tiden. Alltså, vi anade väl allihopa att något inte riktigt stod rätt till med den grabben, men att det var så illa…”
”Nej, jag menar det, Blaise. Jag VET att det är någonting. Han brukar alltid bara dyka upp, alltid hålla sig i närheten… på något vis i alla fall. Men nu håller han sig undan. Jag måste prata med honom.”
”Absolut, lycka till…” Blaise gav mig en lätt puss på munnen. Jag gjorde ingen ansats att besvara den, och han såg besviken ut.
”Vi går in”, sa jag och började gå utan att vänta för att se om Blaise följde efter, vilket han naturligtvis gjorde. Jag kunde höra hur han längde på stegen för att följa med i mitt tempo.
”Värst vad bråttom du fick nu då, det var ju du som ville gå…”
Han tystnade så tvärt att jag blev tvungen att vända mig om för att se så att han fortfarande var kvar.
”Blaise?”
Han hade stannat, stirrande på någonting litet och runt som låg i hans handflata. Ett mynt. Ett mynt med Slytherins emblem på. Jag glodde på ormen i miniatyr som glänste i silver, en tydlig kontrast till det annars helt gröna föremålet. Den glodde tillbaka med en elak, nästan överlägsen glimt i de gula ögonen.
”Vad är det där?”
”Lostburge… eh, ja, han är vår elevhemsföreståndare nu … gav oss dem hans första dag. Alla i Slytherin över femton fick ett och jag… ja, nu kallar han in mig.”
”Dig?” ekade jag. ”Varför då?”
Blaise ryckte på axlarna, stoppade försiktigt ner myntet i klädnaden igen.
”Jag vet inte. Men det är bäst att jag snabbar mig på. Goyle hade blivit kallad, glömt bort det och… ja, han blev tydligen utan middag, och för Goyles del är det väl det värsta straffet man kan få.”
”Skumt…”
Blaise log bara till svar, men jag kunde se en osäker glimt i hans vackra, mörka ögon. Det fick mig att tänka på Draco. Jag hade sett samma glimt i hans ögon ett år tidigare. Irriterat skakade jag av mig känslan.
Blaise fortsatte att se på mig med de där ögonen. Jag kom ihåg hur de hade varit slutna när han legat där på golvet i Lostburges klassrum. Han hade velat ta på sig straffet i mitt ställe, varit beredd att utsätta sig för Cruciatusförbannelsen, medan Draco stått där och stirrat som stelnad av fasa. Varför kunde jag inte bara sluta tänka på honom? Jag vände demonstrativt min uppmärksamhet mot Blaise. Det kändes mer än olustigt att han skulle iväg ensam till Lostburge, men jag anade att det inte gick att undvika. Även om Lostburge milt uttryckt inte hörde till mina favoriter, och definitivt inte efter vår första lektion med honom för några dagar sedan, så var det kanske ändå inte helt oväntat att han ville kalla in sina elever på mötestid. Vem vet, de kanske var kallade allihop.
”Var försiktig…eftersom…du vet…” Jag kastade en blick över axeln, och gav honom en kram.
Han kramade tillbaka och jag kunde känna att hans andhämtning var snabb.
Det gjorde mig inte bättre till mods.
Länge stod jag och såg Blaise ta sig tillbaka över den frusna, snöiga marken mot slottet. Jag kände min ångest
växa i takt med varje steg.

***Gästskribent Avis Fortunae***

Blaise Zabini kände hur stegen blev tyngre ju närmare slottet han kom. Det var inte bara mängden snö som gjorde det. Tyngden följde honom även in mellan slottets väggar, och rann inte av honom som smältvattnet. När Lostburges dörr slutligen tornade upp sig framför Blaise, massiv och mörk, orkade han nästan inte lyfta armen för att knacka på.
Det behövdes inte heller. Han föll nästan i golvet när dörren åkte upp med ett imponerande vinddrag och den långe Dödsätaren uppenbarade sig i dess mitt, som så ofta med masken på.
“Stig in, stig in.” Lostburge visade Blaise in i den mörktonade bostaden med överdrivet yviga gester. Efter att ha anvisat sin unge gäst en plats i en av rummets enorma, bruna skinnfåtöljer slog han sig själv ner i en likadan på andra sidan ett litet rangligt bord svagt upplyst av en ful fotogenlampa. Han lutade sig tillbaka med det ena långa benet över det andra och flätade nästan förväntansfullt ihop fingrarna.
“Så möts vi igen, min käre Blaise.” Lostburges leende blev bredare för varje ord. “Denna gång för ett litet … ja, vad är det man brukar kalla det … mentorssamtal.”
Blaise svarade inte. Han önskade att samtalet vore över, men visste att vad hans mentor än hade planerat måste det genomlidas.
“Vitsen med mentorssamtal”, mässade Lostburge nästan vanemässigt medan han tankfullt strök det lilla getskägget, “är alltid att återknyta till föregående tillfälle. Det är så utveckling i lärandet är tänkt att ske. I ditt fall, Blaise -” och med det ironiska betonandet av förnamnet blev han med ens alldeles stilla medan de isande ögonen borrade sig in i studenten framför honom, vilket fick Blaise att instinktivt rygga tillbaka - “behöver vi snarare upprepa det mesta - då, sorgligt nog, ingen utveckling tycks ha skett. Eller vad anser du själv?”
“Jag förstår inte, sir”, sa Blaise tyst medan han såg Elli framför sig där ute i snön. Froststjärnorna i hennes hår, de bruna ögonen så fulla av oro när han gav sig av. Han undrade om hon tänkte på honom nu. Om hon förstod hur svårt han hade det.
“Nej, du gör uppenbarligen inte det, Blaise.” Lostburges röst var lika iskall som hans leende var brett. “Trots att dina betyg här indikerar att du är en av de mer högpresterande studenterna här i elevhemmet. Din ambition tycks dock inte sträcka sig längre än till det som … låt oss säga … ryms inom dessa begränsade väggar. Trots att du med uppenbar tydlighet blivit erbjuden andra vägar. Fått dessa uråldriga slottsportar bokstavligen öppnade för dig, Blaise. Tro mig när jag säger att det inte är alla i din ålder som får den möjligheten. Många som skulle ge sin ena arm …” han tycktes avsiktligt betona just de orden, “... för att få en sådan chans. Flera av dina kamrater - de med ambition, de som är något att räkna med på det här stället - skulle ge vad som helst för att få det privilegium som tilldelas dig.”
Lostburge lutade sig äntligen tillbaka så att skinnet i fåtöljen knastrade obehagligt och fick Blaise att ofrivilligt rysa till.
“Det sociala sammanhanget är av yttersta vikt. Ge akt på dem, Blaise. Ge akt på dina kamrater.”
Han fixerade Blaises hand som stack fram ur klädnadens ärm, och Blaise tänkte på uttrycket att ge sin högra arm. Det var dock inte den som Lostburges iskalla ögon var så intensivt fästa på.

Det var den vänstra.

***


”Men kan du PRATA med mig!” Rösten gick upp i falsett men jag orkade inte bry mig om det.
Ilsket, mer ilsket än jag tänkt, högg jag tag i Notts klädnad. Han tvärstannade, men såg fortfarande inte på mig.
”Hallå! Vad sjutton är det med DIG?”
Fortfarande ingen reaktion. Han såg rakt förbi mig, stirrade ut i tomma intet.
”Hallå?!” Jag ruskade hans tunna arm. Ett gäng högljudda femteårselever från Slytherin gick förbi. Två av gängets absolut skränigaste pojkar busvisslade.
”Fnurra på spindeltråden, Jacobsson?” sa en tredje, och de övriga skrattade högt. Jag orkade inte ens be dem att hålla käften.
”Titta på mig i alla fall, vid Merlins skägg!” utbrast jag, och kände tårarna bränna bakom ögonen. ”Vad har jag gjort?”
Då såg han på mig. Hans ögon var tomma och samtidigt, djupt där inne, fulla av något jag inte kunde förstå. Fruktan?
”Ingenting”, svarade han med sin melodiska röst. ”Ingenting, Eleonora.”
”Ingenting?” fräste jag. ”Du pratar inte med mig. Du tittar inte på mig. Du har varit konstig i flera dagar. Vad är det?”
En skugga drogs över Notts djuriskt gulbruna ögon. Han vände bort blicken igen, stirrade på ett par Ravenclawflickor med en sådan intensitet att jag för ett ögonblick övervägde tanken om han funderade på att äta dem till middag. Men jag kände honom bättre än så efter det gångna året. Han ville undvika att ge mig ett svar.
”Du är min vän… Ja, tillsammans med Blaise, min bästa och enda vän här. Jag kan inte… Jag klarar inte att förlora dig också.” Jag blinkade bort en tår som fastnat på mina långa ögonfransar. ”Jag vet vad du tror men jag bryr mig verkligen inte vem du varit, vad de gjorde mot dig, vad du…blev. Jag gör inte det, jag…”
En skarp smärta sköt genom min högerarm när Nott på en millisekund slitit tag i mig och mer eller mindre kastat mig åt sidan. Där vi tidigare stått en blinkning tidigare låg nu en meter hög och minst lika bred sten. Jag drog efter andan, vinglade bakåt och satte mig på rumpan rakt ner i snön. Hela kroppen skälvde och jag försökte förstå vad som precis hänt. För att få någon form av förklaring tittade jag på Nott. Han tittade återigen inte tillbaka.
I stället stirrade han uppåt, högst upp mot tornet. Han rörde sig inte ur fläcken, utan stod bara där, som en staty. Han påminde om ett av de förstenade väsen i en av folksagorna mamma alltid läste för mig som barn. Vacker, tyst, djurisk. Det svarta håret glänste i solen och hans finlemmade drag i ansiktet var hårt sammanpressade när hela hans fokus fanns vid det där tornet många, många meter upp.

Jag lät också min blick vandra dit. Jag vet inte om det var solen som spelade mig ett spratt, men jag kunde svära på att jag såg konturen av en svart mantel försvinna bort från tornets fönster och in i slottet.

Kapitel 34
Den okände Dödsätaren

Hogwarts, måndag 26 januari 1998

Måndag morgon. Kliva upp. Klä på sig. Ner i stora salen. Äta frukost ensam. Gärna en kvart efter att de andra lämnat sina sovsalar så att jag slapp stöta ihop med någon. Så såg mina dagar ut, oavsett om det var måndag, tisdag eller onsdag. Den ende från mitt eget elevhem som pratade med mig ibland var Neville, men han var nedtyngd och ledsen över att Luna inte längre fanns kvar bland oss. Med darrande kinder och tårfyllda ögon hade Neville berättat för mig om hur hon av Dödsätare hade släpats bort från tåget, då hon skulle åka hem och fira jullov. Jag saknade hennes drömmande leende som lyst upp den allmänt dystra stämningen. Lektionerna började också ge mig mindre och mindre mening. Det var som om flera av lärarna började tappa den gnista som en gång brunnit likt en fågel fenix. Jag kom ner den här måndagsmorgonen bara för att mötas av beskedet att ännu en av lärarna hade tillfångatagits - försvunnit, precis som Miriam i våras - och ersatts av en Dödsätare. Den här gången var det professor Trelawney. Jag hade inte sett henne bli bortförd med egna ögon men nåddes av ryktet via Ginnys viskningar till sina vänner när vi passerade varandra, hon på väg ut med dem från stora salen och jag dit. Jag kunde inte hindra rysningen som spred sig genom min kropp. Jag kunde erkänna för mig själv att professor Trelawney med sitt hispiga, dramatiska sätt att vara och sherryluktande andedräkt aldrig hört till mina älsklingslärare. Ändå fick tanken på att hon var borta mig att må betydligt sämre än vad jag gjort innan budskapet nådde mina öron. Vad hade de gjort med henne? Skulle hon gå upp i rök precis som stackars Charity Burbage, läraren i mugglarstudier, för att sedan hittas mördad i någon fallfärdig stuga?
Jag svalde hårt och bad en tyst bön om att professor Trelawney, sherryluktande eller inte, skulle ha turen på sin sida.
Precis som jag fortfarande hoppades att Miriam och Luna hade haft det.

Det kändes konstigt att se Crabbe och Goyle med raka ryggar igen. Efter att mest ha liknat två slokande fläskkotletter efter att Draco lämnat skolan, levde de nu upp. Nu när de fått tillbaka sitt syfte, att följa efter Draco, var det som om det lilla självförtroende de tydligen hade förvarat någonstans innanför det ihåliga pannbenet blommade upp igen. Med ny kraft i de svängande gorillaarmarna smällde de till förstaårselever till höger och vänster. Draco, å andra sidan, verkade ha svårt att hitta tillbaka till sin gamla roll som Slytherins nummer ett.
När jag nu fick syn på honom tillsammans med Pansy, Millicent, Crabbe och Goyle verkade inget av det självbelåtna lystret han tidigare alltid haft runt omkring sig finnas kvar. Han verkade mest trött och det var uppenbart att Pansy tog tillfället i akt fullt ut. Hon klängde och kråmade sig som en fet skrumpmask framför honom, uppenbarligen mycket övertygad om att hon var helt oemotståndlig. Hennes bästa vän, Millicent, hade skaffat pojkvän. Han var så lik ett troll att jag nästan blev överväldigad. Trots att han var ett år yngre än Crabbe och Goyle var han nästan dubbelt så stor. Varje gång Millicent sade något fladdrade hans enorma näsborrar som prydde den köttiga näsan till, och med sina små vassa ögon följde han intresserat utbuktningen strax under hennes haka. Det såg ut som om han klädde av henne med blicken och jag kände en våg av illamående skölja över mig vid den obehagliga inre bilden av de två som groteskt rullade runt i en av himmelssängarna nere i fängelsehålan.
”Noel Grand, sjätte årskursen”, viskade Blaise som om han läst mina tankar. ”Förtjusande kille va?”
”Mycket”, svarade jag, fortfarande äcklad av bilden som spelades upp inuti mitt huvud.
”Men de passar väldigt bra ihop.”
Nu hade Noel lagt sin enorma arm om Millicents kraftiga axlar och hon såg så lycklig ut att jag blev full i skratt. Pansy däremot verkade inte road. Hon blängde surmulet på Millicent och tryckte sig mot Draco. För ett kort ögonblick tittade han på mig. Sedan gjorde han något som fick mig att bli ännu mer illamående. Med en snabb rörelse lade han armen om Pansy, som nu såg ut som att hon vunnit högsta vinsten.
”Ta mig i handen!” väste jag åt Blaise, som förvirrat gav mig en sidoblick.
”Men jag trodde inte du…”
”Nu!” beordrade jag, och Blaise gjorde snabbt som han blev tillsagd.
Jag kunde känna hur Dracos grå ögon svedde min ryggtavla och ett styng av skuld fyllde mig.
Jag försökte ruska av mig hans intensiva, brännande blick genom att tyst intala mig själv om att han var minst lika omogen som jag. Den lilla tanken som envist dök upp i mitt huvud gällande att jag utnyttjade Blaise bara för att trycka till Draco var desto svårare att trycka undan.


”Elever. Var goda och stig in.” Den kalla rösten dök plötsligt upp från ingenstans och väckte mig ur mina funderingar. Som om jag bränt mig släppte jag Blaises hand, och jag kunde mer känna än se en tacksam tystnad från hans sida att jag varit den som tagit initiativet att göra det. En lång, mager Dödsätare skred fram över golvet. Hans ansikte doldes av den karakteristiska masken, en grinande dödskalle. Jag kunde se hur Draco rynkade obemärkt på pannan när vi slöt efter i deras kölvatten in i klassrummet. Att inte han heller verkade förstå vem mannen var gav mig kalla kårar.
En röst inom mig skrek att jag skulle springa, fly därifrån. Att om jag skulle kliva in i klassrummet så skulle någonting mycket dåligt inträffa. Men benen fortsatte att gå vid Blaises sida efter Draco och hans kumpaner in i klassrummet. Millicents troll till pojkvän hade avvikit med sina vänner, och Nott syntes inte heller till, men vid det här laget visste jag att så var det ibland med honom. Kvar fanns bara det omtalade järngänget tillsammans med mig, Blaise och så mina två kvarvarande elevhemskamrater, Seamus och Neville, som båda två mötte min blick. Deras ögon sa det min magkänsla försökte skrika till mig. Seamus såg inte ens ilsken ut när han tittade på mig, utan bara rädd. Nevilles läpp darrade. Dödsätarens flin blev bredare. Jag svalde.
”Välkomna, kära elever. Mitt namn är Owen Lostburge. Jag är här för att lära er det som mina kära kollegor ansågs för usla för att kunna göra. Jag ska lära er försvar mot svartkonster.”
”Var är Raven?” Förvånad vände jag mig mot Draco, vars fråga nu hängde och dallrade i luften. ”Jag trodde att hon undervisade här?”
”Jessica Raven har åtagit sig andra ärenden”, svarade den maskerade Dödsätaren med en röst som inte kunde antyda annat än att hans läppar log under masken. ”Idag är det jag som håller lektionen. Det har du väl ingenting emot, Malfoy? Din första riktiga försvarslektion tillbaka i verksamheten igen, i all ära.”
Draco stirrade bara till svar, jag tyckte mig ana ett blänk av osäkerhet i hans ögon och det skrämde mig.
”Om vi nu har presenterat oss tillräckligt föreslår jag att vi börjar lektionen. Jag förstod det på Mulciber att ni redan varit och nosat lite på Cruciatusförbannelsen, inte sant?” När ingen svarade nickade Dödsätaren för sig själv.
”Toppen. Det är nämligen det som vi ska fortsätta med idag. Ni har ju haft en veckas teori med vikarien men nu, mina vänner, är det dags för praktiska övningar. Jag har tagit hit några missfoster som ni ska få träna lite på… Jag menar, ingen vet ju när ni får användning av detta, eller hur? Det vet väl du allt för väl, Draco… Se så, kom fram nu. Inte vara blygsamma. Kom och stå tillsammans, i det här klassrummet är vi alla vänner…”
Han svepte ut med handen i en befallande gest och vi flyttade oss närmare, vi tre i rött och guld blandade med en större skara grönt och silver.

En stor, brun säck svävade genom rummet. Dödsätaren sänkte försiktigt handen och säcken landade framför oss. Det kom ett obehagligt, gnyende ljud inifrån och jag kände hur det vände sig i magen.
Synen som mötte mig när innehållet ur säcken kanade ner på det hårda stengolvet etsade sig för alltid fast i mitt minne. Husalfer. En liten, skakande hög av hårlösa armar och ben, smutsiga höftskynken och hättor. Fem stycken, två av honkön och tre som var obehagligt lika Dobby, husalfen som Harry var vän med. Alla fem skakade så mycket att de hackade tänder.
Lostburge log stort mot den sorgliga högen på golvet och det kändes som att jag skulle kräkas.
”Husalfer, donerade från familjer som tröttnat på dem. Så ni behöver inte ha dåligt samvete över att ni torterar dem, de är för usla för att uppfylla sitt syfte i alla fall.”
Lugnt, som om han tillrättavisade en stökig elev, höjde han trollstaven och riktade den mot en av husalferna.
”Crucio!” En blixt sköt ut ur trollstavens spets och träffade den lilla alfen rätt i bröstet.
Under fruktansvärda skrik vred sig husalfen i plågor medan hans likasinnade pep och grät i högan sky, plötsligt fullt medvetna om vad som väntade dem härnäst.

”Ni behöver inte mer genomgång än det här.” Lostburge stoppade tillbaka staven innanför klädnaden igen och nickade uppfordrande mot oss. ”Sätt igång, para ihop er och välj ut en husalf. Vi har inte hela dagen på oss, kom ihåg att tiden går fort när man har roligt.”
Som i trans såg jag hur Draco stegade fram och utan ett ord slet upp en av husalferna från marken. När han släpade den pipande alfen förbi mig försökte jag få en glimt av hans ansikte.
Han tittade bort.
”Nej, nej, nej”, kved Neville med ansiktet dolt bakom de knubbiga fingrarna. Seamus var blekare än ett spöke och hans underläpp darrade på ett mycket neville-aktigt sätt.
”Aldrig”, sa jag, mer till mig själv än till dem. ”Jag gör det inte.”
”Du gör det inte?” Den iskalla rösten bröt oväsendet omkring mig. Likt en orm ringlade den sig runt mig, omsvepte mig med sin kyla. Jag rös, ville inte möta blicken till rösten. Visste ändå att jag var tvungen att göra det. Hans isgrå blick var stint fäst i min mörka. Läpparna log. Han såg nästan nöjd ut, som om jag inte alls trotsat hans befallning utan snarare utövat den korrekt. Jag blev tvungen att titta bort.
”Du gör det inte?” upprepade han.
”Nej.” Min röst blev till en viskning. Irriterat harklade jag mig, vände återigen upp blicken mot mannen framför mig. ”Nej sir, jag tänker inte göra det.” Jag tänkte på Metrimonas undervisning och vårt arbete med de svåra följderna av Cruciatusförbannelsen. Fullständig fysisk kollaps. Förlust av tal. Magi instabil eller omöjlig att använda.
Han skakade på huvudet, fortfarande med samma roade ansiktsuttryck.
”Ingen tvekan vem du är i alla fall, miss Jacobsson. Utlänningen som Harry Potter valde att lämna efter sig. Flickan som sägs kunna gå över vilken gräns som helst. Ryktena verkar stämma… tyvärr inte till din fördel…”
”Hon vet inte vad hon pratar om, Potter har hjärntvättat henne.”
En släpig, bekant röst dök plötsligt upp bakom mig.
Oväsendet runt oss hade tystnat. Jag vände mig om, såg Dracos bleka ansikte dyka upp i mitt synfält.
”Jag skulle kanske kunna…” Lostburge tystnade honom med en hand, lika enkelt som man stoppade en dresserad drake från att attackera.
”Jag tror inte att din hjälp skulle förändra någonting, Malfoy”, svarade han, med en ton som skvallrade om att det låg betydligt mer bakom varje stavelse än vad han uttalade. ”Men vi måste absolut få bukt med problemet…Din olydnad, Miss Jacobsson, den är inte att förneka. Jag har hört att du liksom Potter visat dig på styva linan vid flera tillfällen under din tid på Hogwarts. Du kommer från Sverige, inte sant? Magisterium… en skola så full av skam och smuts att de flesta trollkarlar med magin i behåll väljer att inte uttala dess namn…”
”Det var inget fel på min gamla skola!” Ilskan hade blossat upp inom mig som en brinnande fågel Fenix. “Magisterium var en mycket bra skola! Vår rektor…”
”… var inte särskilt mycket klyftigare än halvjätten som brölar ute i sin stuga”, avslutade Lostburge meningen åt mig.
Jag stirrade på honom, kunde inte få ur mig ett enda ord. Det var som om hans isande blick sköljde rakt igenom mig, frös mig till is från insidan.
”Nej, vi behöver göra något åt det här.” Samtidigt som han långsamt uttalade orden, på samma sätt som om han höll ett föredrag, riktade han sin trollstav mot mig.
Isen bröts och jag tog förskräckt ett steg åt sidan.
Jag hörde hur Draco flämtade till bakom mig.
”Nej!” Blaises röst bröt ut ur mängden. Jag hade inte märkt att han stod där förrän nu.
Lostburge skrattade. Det var ett hest, obehagligt skratt som fick mina knän att börja skaka.
Neville snyftade högt någonstans längst bak i klassrummet. Pansy, Alyson Umbrigde och Millicent stod tysta. Seamus var likblek i ansiktet. Dracos ögon var uppspärrade, han såg rädd ut och det både skrämde och chockade mig.
”Zabini… Ja visst ja, du har blivit svenskans lilla leksak… Det är ju en historia för sig det”, skrattade Lostburge och viftade till med staven, bara för att njuta av skräcken hans rörelse åstadkom i mitt och övriga åskådares ansikten.
”Jag tänker inte döda henne om ni trodde det, hur skulle det se ut? Sådana hemskheter har vi väl haft nog av på den här skolan, eller vad säger du Draco?”
”Kan vi fortsätta med lektionen nu? Jag kan se till att hon gör det hon blivit tillsagd att göra…”
”Å nej. Har man vägrat lyda så behöver det bli konsekvenser. Det känner du väl till allt om vid det här laget, inte sant, Draco?”
Jag kunde se i ögonvrån hur Draco sänkte blicken, bet ihop käkarna. Han vägrade att titta på mig, vilket han för övrigt inte gjort på hela tiden. Det såg ut som om han tänkte febrilt, men inte ett ord tycktes komma ut från hans hårt sammanpressade läppar.
”Cruci…”
”Nej!” Blaises röst bröt igenom ännu en gång, ännu mer desperat den här gången. Han kastade sig nästan framåt, snubblade till men lyckades hålla sig på fötter. ”Kasta den på mig istället, sir! Jag kan ta straffet i hennes ställe, jag kan…”
”Alarte Ascendare”, sa Lostburge lugnt, nu med trollstaven riktad mot Blaises skakande kropp.
Med en dov smäll flög Blaise en meter upp i luften innan han landade en meter bort. Jag kunde höra hur någon skrek till, och det tog några sekunder innan jag förstod att det var jag. Draco hade kastat sig åt sidan i samma stund som Lostburge uttalat förhäxningen. Han stod nu lite längre bort, stirrande på Blaises orörliga gestalt.
Nu var det min tur att ropa ”Nej!”, och jag kastade mig fram mot Blaise.
”Blaise!”
”Rörande”, sa Lostburge tyst, mer till sig själv än till någon annan. Sedan vände han sig mot sina elever, som visade upp blandade reaktioner. Neville grät fortfarande, och när Lostburges blick landade på honom sjönk han ihop i en liten sorglig hög på golvet. Crabbe och Goyle såg förvirrat på Draco, som fortfarande stod kvar där jag lämnat honom. I deras små hjärnor pågick det en stark aktivitet. Skulle de följa efter Draco och ställa sig bakom honom, trots att de riskerade att själva bli utsatta för Lostburges vrede? Skulle de stå kvar? Skulle de fortsätta tortera husalferna? Goyle knep ihop sina små grisliknande ögon av ansträngningen och Crabbe drog ett grymtande, ansträngt andetag. Pansy och hennes vänner förblev tysta, liksom Seamus, som såg ut som om han när som helst skulle kräkas. Husalferna hade slutat att pipa. De hade krupit tillbaka i samma liknande hög som de ankommit i. Orörliga låg de nu där, med tårar i de stora utbuktande ögonen, och betraktade scenen framför sig.
”Nu får det vara slut på leken. Jag trodde att era elevhemsföreståndare informerat er om att Cruciatusförbannelsen nu ingår i kategorin av bestraffningar som verkställs vid olydnad här på Hogwarts? Jag får ta upp detta med Horace och Minerva efter lektionen…”
Han vände sig återigen mot mig, som nu satt på knä bredvid Blaise på det kalla golvet. Blaise hade öppnat ett öga och såg nu på mig med en blick som skvallrade om både smärta och förvirring.
”Elli…” mumlade han svagt. ”Ge dig iväg härifrån…”
”Crucio!”

Måndag 26 januari 2026 publiceras kapitlet om måndag 26 januari 1998.

Kapitel 36
En trio blir kvartett

Hogwarts 26 januari 1998, vid en sen timme

Severus Snape stod tyst på kontoret och väntade på sina besökare. Ingen av dem behövde något lösenord.
När Owen Lostburge sekundsnabbt materialiserades framför honom och Theodore Nott kom glidande genom dörren, som därefter hastigt svepte igen, nickade han bekräftande.
“Så möts vår trio igen.” Det var Lostburge som först tog till orda.
“Vi var aldrig någon trio.” Notts röst var hatisk.
“Oavsett benämning”, Snape såg allvarligt från den ene till den andre, “har omständigheterna fört med sig att vi nu befinner oss inom samma murar. Vi behöver hantera det.”
“Jag inser inte problemet, Severus”, replikerade Lostburge nästan uttråkat. “Eden vi fyra … ja, numera tre … står under gör ju ändå att vi omöjligt kan bära hand på varandra. I alla fall inte på något ödesdigert sätt …”
“Varför inte tala klarspråk”, bet Nott av. “Även om vi inte kan förinta varandra, finns andra saker som går att utföra. Det vet du lika väl som jag, Owen.” De spetsiga tänderna glimmade till i vaxljusens sken när han gav Lostburge en sidoblick.
“Ingenting i den vägen ska utföras här.” Severus lät mycket bestämd. “Det gäller er båda, i den position ni för tillfället innehar på slottet. Alldeles oavsett vad historien förtäljer. Så länge ni vistas här, bär ingen av er hand på den andre. Så är det.”
“Och hur förhindrar du det, Severus?” Lostburge log kyligt.
Severus vände sig allvarligt till honom.
“Det gör jag inte”, sa han. “Däremot vädjar jag till er som civiliserade individer.”
Han nickade mot dem båda.
“För sakens skull.”

26 januari, vid en ännu senare timme

Det var mörkt och tyst innanför Hogwarts murar. Det enda som hördes innanför det annars så rörliga slottet var Mrs Norris tassande kattfötter mot stengolvet. Det enda ljus som flammade i den vilande borgen kom långt nerifrån fängelsehålan, en del där det tidigare varit förbjudet för eleverna att vistas. Det hade tagit en viss tid att rusta upp området så pass att en större våning, i klass med exklusiv gästflygel, kunnat inredas. Där sprakade brasan i den magnifika eldstaden på ett sätt som kunde varit hemtrevligt ifall omständigheterna varit annorlunda.

”Nej men Theodore…Slå dig ner!”
Lostburge gjorde en svepande rörelse med sin hand, en gest som skulle föreställa inbjudande.
Theodore Nott stod kvar ett ögonblick i dörröppningen med ormstatyn i bakgrunden. Med sina flammande, gulbruna ögon betraktade han den högreste, leende mannen framför sig. Lostburges leende gick visserligen från öra till öra, men bakom detta fanns en nästan lika brinnande avsky som den Nott själv kände. Leendet var inte ett leende av värme, utan av triumf. En seger som ännu inte var vunnen, men där resultatet redan var utstakat. Nott rörde sig långsamt in mot rummet. Tyst, likt en fladdermus som fäller ihop sina vingar, slog han sig ner i stolen mittemot Lostburge, som fortfarande log.
Mannen knäppte sina händer, flätade ihop de långa, smala fingrarna med varandra, lutade sig fram och iakttog Nott med stort intresse.
”Jag antar att du med hjälp av dina specialegenskaper listat ut vad du gör här? Att du redan fått icke godkänt i Försvar mot svartkonster har du nog förstått för länge sedan…”
Lostburge skrockade tyst åt sitt eget skämt. Nott rörde inte en min. Han fortsatte bara att stirra på mannen framför sig, med de smala läpparna sammanpressade.
Ett sting av nervositet tycktes anas hos Lostburge, och som om Theodore Nott vädrat sig till det, började han tala: ”Jag har mina aningar, Owen. Men låt oss få det hela ur världen, vad är syftet med vår sammankomst denna sena timme?”
”Sena timme…” Lostburge skrattade återigen till. ”Som om du lägger någon vikt vid sådant, Theo…” Han uttalade smeknamnet som Eleonora brukade använda på Theodore Nott med en tillgjord röst, vilket fick Nott att göra en hastig rörelse. Lostburge hoppade ofrivilligt till.
”Hoppsan, känsligt område...” Han skakade beklagande på huvudet likt en förälder som nekar ett barn en godispåse. ”Men intressant. Det är ju just på grund av denna lilla fröken som vi två sitter här nu. Du och jag, som på den gamla goda tiden, eller hur? När du löd under min order… Trilskades inte, njöt av att döda…” Lostburges leende blev bredare när han såg Notts ögon mörkna.
”Du kan inte döda mig, och det vet du, inte sant? Det handlar inte bara om eden. Vad skulle Mörkrets herre göra med flickan då, när han får reda på det, Nott? När han får reda på din svaghet. Att herrens mördarmaskin har skaffat sig svagheter… nästan likt oss alldagliga personer.” Lostburge lutade sig ännu närmare Nott, stödde armbågarna på skrivbordet som skilde dem båda åt: ”Du vet att herren inte vill något hellre än att få tillbaka sin dödsmaskin, eller hur? Nästan lika gärna som han vill åt pojken Potter, så vill han ha tillgång till den, sitt hemliga vapen. Nämligen Du.”
Den bleka, mörkhåriga pojkens ansiktsuttryck avslöjade ingenting om huruvida Lostburges ord hade påverkat honom eller inte. Inte en enda känsla speglades i hans ansikte, men det var som om det inte behövdes, som om Lostburge i sitt sinne kunde läsa det som han någonstans ändå visste att Nott kände, långt där inuti kroppen utan ett pumpande hjärta.
”Du minns väl Richmond, gör du inte? Eller Bibury, Hawkshead eller Grassington?”
Lostburge hade nu rest sig upp och nästan lika ljudlöst som Nott själv förflyttat sig så de stod jämsides med varandra. Den äldre, långa mannen med den svarta manteln, och den yngre, kortare, taniga pojken. Åtminstone yngre till allmän beskådan, i själva verket var Nott äldre än så.
”Allt lidande du orsakat, Theo…All ond bråd död. Minns du?” Lostburge lutade sig nära, fäste sina isande ögon i Notts gulbruna. ”Jag minns allt, gör du?”
Utan att ta blicken från Notts ansikte tog Lostburge fram sin trollstav och förde den till tinningen. Den dansande, silvriga massan var identisk med den som Nott själv hade visat för Eleonora förra terminen. Utan ett ord tog Nott emot den, lät den virvla i luften ett par sekunder innan han tillsammans med Lostburge lät sig slitas in i minnets dansande skimmer.

Tre trollkarlar kom gående längs vägen. Alla tre bar mörka mantlar och huvorna var uppdragna över deras bleka ansikten svedda av mörker, strider och hat. Den förste av dem bar hat för sig själv och sina synder, den andre för allt han inte lyckats åstadkomma, och den tredje för allt som stod i hans väg. Ljudet av deras steg var det enda som hördes i den mörka, svala sommarnatten. Inte ens en fågels pipande eller en fladdermus vingslag bröt tystnaden. Männen fortsatte att gå, tills en av dem, den längsta och mest resliga, han med mest spänst i stegen och beslutsamhet i blicken, plötsligt stannade. Som på en given signal stannade de andra också.
Owen Lostburge fällde ner huvan så de glittrande, grå ögonen blev synliga.
”Herre, vi är här nu…”
Det hördes ett susande, som en viskning. En vind smekte över trollkarlarna, fick nackhåren på nummer två i trion att resa sig. En rysning skar genom hans kropp när han tillsammans med de två andra mötte herrens glödande blick.
”Severus…Igor…Owen…” Lord Voldemort hälsade de tre männen välkomna med en svepande gest. I mörkret trädde ytterligare tre personer med huvor fram. Mellan sig höll de någonting, någonting som ingen av dem egentligen verkade vilja hålla i. Någonting som rörde sig i bojor, med steg som verkade alldeles ljudlösa. Igor började darra. Severus bet ihop läpparna. Owen sträckte nyfiket på sig.
”Jag har någonting jag vill presentera för er… Något alldeles speciellt, något enastående…”
”Är det vapnet ni talat om, herre?” Owen försökte få rösten att verka stadig, men hans iver och brinnande nyfikenhet gick inte att ta miste på.
Voldemort gav upp ett ihåligt skratt som fick Karkaroff att darra om möjligt ännu mer.
”Släpp fram den!” beordrade Voldemort de tre Dödsätarna som hade stannat till alldeles bakom honom. Som på en given signal fortsatte de framåt, och nu i månens plötsliga sken gick det att se klart. Mellan Dödsätarna gick en pojke. En smal, blek pojke med svart hår och svart klädnad. Hans ansikte var blekt som marmor, kallt och tidlöst. Ögonen röda, som blodet innanför alla dessa sju kroppar som befann sig där. I denna varelses kropp hade blodet sedan länge torkat ut.
Lostburge tog ett steg bakåt. Snape rynkade pannan. Karkaroff flämtade till.
”Vad är det för någonting, herre?” Snape, som hittills inte hade yttrat ett enda ord, var den man som först tog till orda.
Voldemorts leende blev ännu bredare. Pupillerna vidgades som hos ett barn på julafton, ett barn som precis fått en alldeles för dyr, värdefull leksak.
”Det här, mina vänner, är framtidens vapen.”
”En… vampyr?” Severus fråga hängde i luften, men lämnades obesvarad endast ett par sekunder.
”Det stämmer…” Voldemort gick ett varv runt pojken och Dödsätarna som fortfarande höll honom fångad i kedjor. Handklovarna om hans smala handleder var hårt satta.
”En vampyr… skapad av Patriarkatet, på min order… fullt omedvetet att detta skulle bli en sådan fullträff. Den här har visat sig ha krafter utöver det vanliga. Med rätt träning har den visat sig bli väldigt användbar.”
Voldemort ställde sig nu alldeles framför den bleka, betydligt kortare pojken. Han tittade fortfarande bara rakt fram, rörde inte en min. Ögonen glödde.
”Den kan… döda. Den är gjord för att döda. Skapad för att döda.”
Voldemort rörde älskvärt vid pojkens ansikte.
”På min signal dödar den vem som helst…” Voldemorts blick föll på Karkaroff, som gav till ett kvävt läte. ”Vem jag behagar… dödar den som gjort Mörkrets herre besviken… Den gör jobbet, vi behöver inte göra någonting. Kan det bli så mycket bättre än så? Den känner ingenting. Den har ingen själ, så ingenting kan påverkas eller slitas sönder. Ingen trolldom kan blidka denna varelse. Han har inget syfte som leder honom vidare utöver det syfte jag skänkt honom. Och han, mina herrar, han ska göra er trio till en kvartett. Låt mig presentera…. Theodore Nott.”

Trezzan Nordanhym boknörd_Mintygirl89

Tack för tummar och läsning!

Detta kapitel är skrivet tillsammans med Avis Fortunae. Här får vi veta hur Blaise och Theo hade det strax innan terminsstarten 1998.

Kapitel 29
Ormens intrång

Blaise slöt ögonen.
Hans ögonfransar var så långa att han kunde känna hur de klibbade mot huden och det brände fortfarande bakom ögonlocken.
Knep ihop dem, hårt, så hårt han bara kunde. Allt för att försöka förtränga minnesbilderna som dansade inför hans inre. Hans mammas vackra, hårda ansikte. Dracos bleka, fårade. Snön som sakta dalade ner från himlen, hans skor som gjorde avtryck mot den vita marken.
Det hjälpte inte, scenerna från gårdagen spelades upp om och om igen, hur mycket Blaise än ansträngde sig för att förtränga dem.

Lovet hade varit pest och pina. Ständiga möten och Dödsätare som kom och gick i huset. Alltid var det någon som satt och grinade upp sig vid matsalsbordet, smaskade av maten och stirrade i hans mors urringning. Blaise gjorde en grimas och försökte få bort de motbjudande tankarna. Han ansträngde sig för att tänka på något trevligt, något som kunde få honom att se fram emot skolstarten. Och då var det bara ett ansikte han såg framför sig. Bara ett par ögon, mörkbruna som hans egna men så oerhört mycket vackrare.

Tanken på Elli fick Blaise att blunda och alla vidriga middagsgäster i hemmet suddades ut för att ersättas av hennes leende ansikte några bord bort när de åt i stora salen. Snart, snart skulle han få se henne igen. Känna hennes doft. Vara nära henne. Men något var fel. Han kunde inte minnas doften av Elli. Någonting störde honom. Minnet av vad som hänt igår trängde sig åter på, då när han suttit i sitt rum precis som nu. Samma kvarvarande julljus i fönstren, med raka lågor som plötsligt fladdrat till.

Utan att Blaise märkt det, hade rummet svepts i ett moln av söt parfym, och en smal hand med glänsande, röda naglar vilade på hans axel. Hans mor, Cynthia, hade obemärkt kommit in och han vände sig häftigt mot henne.
“Jag skulle uppskatta om du kunde knacka, mamma.”
“Inte skrämde jag dig väl?" spann Cynthia och kramade hans axel så att naglarna skar in i huden. “Min son är väl ingen vekling?”
Blaise bet ihop käkarna. Han tyckte inte om Cynthias ton och de långa naglarna var obehagliga.
“Snart börjar terminen, Blaise”, kungjorde Cynthia som om Blaise inte redan visste det. Som om han inte räknat ner varenda dag tills han fick träffa Elli igen. “Det här är din viktigaste del av utbildningen, min son”, fortsatte Cynthia och släppte äntligen hans axel för att omsorgsfullt dra fram sin trollstav ur klädnaden. Stavens skaft pryddes av några små glittrande ädelstenar. “Viktigare än någonsin att visa mod och manlighet. Visa var du står.”
Hon hade sett sig om i pojkrummet, på kofferten som Blaise redan då börjat packa för avfärd.
“Vet du vem som var här på visit, Blaise?” frågade hon med ett tonfall som var svårt att tyda, men Blaise visste ändå alltför väl vilken besökare hans mor syftade på. Herren själv hade träffat henne bakom låsta dörrar och Blaise ville inte ens tänka på vad de hade talat om. Eller vad de gjort heller, för den delen.
“Herren var inte glad, Blaise.” Cynthias röst lät allt mer beslutsam. “Pojken Potter hade undkommit, igen. Det är märkligt hur han alltid klarar sig, tycker du inte?”
“Potter är bara en vanlig kille, mamma.” Blaise försökte se sin mor stadigt i ögonen. “En vanlig löjlig kille. Det är inget speciellt med honom. Han kan inte vara utvald, fråga de som träffat honom i skolan! Varför lägga så mycket tid på att få tag i en sån?”
“Det är inte upp till dig att ha någon åsikt om det, Blaise!” fräste Cynthia, nu uppenbart irriterad och något mer, något Blaise inte kunde sätta fingret på. Pressad?
“Det är inte upp till oss!” fortsatte Cynthia gällt, metodiskt kramande om trollstaven. “Jag vill aldrig mer höra dig tala på det här sättet. Herren fattar besluten, vi följer och du ska lyda din mor! Du måste visa dig värdig märket som snart ska pryda din vänstra arm, min son! Och jag, din mor, måste få veta om du är oss trogen!”
Blaise fann till sin förfäran hur hans ögon, vars blick han försökt göra bestämd, fixerades vid hennes utan att han kunde stänga dem eller röra sig. Cynthia riktade staven mot honom utan att tveka.
“Legilimens!” ropade hon och utan att Blaise kunde göra något åt det, drog hans mest hemliga minnen förbi dem båda till full beskådan. Hans kinder hettade och aldrig hade han känt sig mer avklädd, mer blottad och förnedrad, inte ens under sin långa tid som Dracos skugga. Där var Draco nu, i minnet när han sökte upp Blaise utanför skolan. Deras läppar rörde sig hastigt när de talade med varandra och Dracos rispade ansikte lyste benvitt mot snön. Blaise försökte förtvivlat få bort sin blick från moderns. Tvingade den mot hennes hals där ett nytt smycke lyste. En orm i silver som letade sig ner i klyftan där så många Dödsätares blickar brukade dröja. Överväldigad av spyreflexen förlorade Blaise kraft och var åter snärjd i Cynthias ögon. Det ena minnet efter det andra blixtrade förbi. Och sedan … Blaise och Elli bland de gröna lakanen av siden…
“NEJ!” ropade Blaise och tog sig äntligen ur förtrollningen, lyckades knipa ihop ögonen i ren desperation. “DU HAR INGEN RÄTT! DET ÄR PRIVAT! DU FÅR INTE!”
Hans mor hade sänkt staven. Såg sig åter om i rummet. Hittade en enstaka vilsekommen strumpa som hon tog i ett pincettgrepp och släppte ner i sonens koffert.
“Det jag såg gjorde mig inte glad, Blaise”, sa hon kyligt. “Och jag tror inte heller att Lucius kommer att uppskatta det.”



Blaise hade haft ovanligt lätt för att lära sig transferens. Det snudd på genomskinliga sinnestillstånd man behövde försätta sig i strax innan övergången kändes till och med välbekant efter alla år han tillbringat i Draco Malfoys kölvatten. Osynlig. När Blaise nu med en diskret liten smäll, inte högre än en vindpust, klev ut i snårskogen visste han att han kommit rätt. Bland de glesnande träden kunde han skymta en stuga som kurade ute på ängen. Nätt och jämnt synlig, i det närmaste kamouflerad som en jägare på sitt pass. Tålmodigt väntande.

Med viss försiktighet närmade sig Blaise det fallfärdiga lilla huset. Precis när han skulle knacka på den mossbelupna dörren ljöd en välbekant monoton röst inifrån mörkret: “Du kan stiga in. Men se upp med var du sätter fötterna. Golvet har inte reparerats på ett tag.”
Väl innanför dörren tog det några sekunder innan Blaises ögon vande sig vid skumrasket. Hans blick fångades dock snabbt av ett ögonpar lysande som lampor mot honom. Nott satt uppflugen på ett rangligt fällbord utan stolar, placerat mitt på golvet. Hukande under manteln spejade han ut mot sin besökare: “Välkommen till min enkla boning.”

Theodore Nott betraktade sin elevhemskamrat. Själv hade han kommit till lärosätet i fjärde årskursen, vilket varit möjligt eftersom de vedervärdiga omständigheterna eliminerat de synliga spåren av tid i hans utseende. Zabini hade alltid funnits där i elevhemmet som en symmetrisk och välskapt skugga, men inte kommit i Theodores väg förrän detta sjunde läsår. Zabini befann sig nämligen ofta i Eleonoras närhet, och där fanns också Theodore.
“Nott”, började Zabini men ändrade sig sedan tveksamt: “Theo. Förlåt att jag stör dig så här den sista tiden på jullovet, men det har hänt något.”
Theodore noterade användningen av namnen. Vänskap kunde innebära att man använde varandras förnamn och ibland förkortade dem. Eleonora hade lärt honom en del om hur vänner brukade interagera.
“Vad har hänt?” frågade han och såg hur Zabini darrade lätt på både läppar och händer. “Något som du tror är ofördelaktigt?”
“Jag är rädd för det”, svarade Zabini och hans ögon blev blanka. “Min mor läste mig … Hon utövade Legilimens och såg att Draco Malfoy besökte mig utanför Hogwarts i höstas. Det … Det var mycket farligt för honom att göra det, förstår du? Och kanske inte bara för honom utan för oss också.”
“Oss?” Theodore begrundade vilka som kunde tänkas inbegripas i ett sådant vagt begrepp. Han behövde få klarhet. “Kom hit”, sa han.
Zabini kom försiktigt närmare fällbordet.
“Du måste titta rakt in i mina ögon. Det krävs inte lång tid”, förklarade Theodore och fokuserade på energin i Zabinis varelse, vädrande i luften. Godkänt hög nivå av magi i blodet, för dem som lade vikt vid sådant. Och ja, någon hade nyligen penetrerat hans minnen.

Några sekunder förflöt i total tystnad.

“En person har haft tillgång till ditt sinne, precis som du säger”, meddelade Theodore. “Men denna någon har endast sett bilder och rörelser, inte hört orden som yppades. Din mor har sannolikt en del kvar att lära om Legilimens.”
Det gick som ett ljus över Zabinis ansikte. Han log. “Hoppas du har rätt. Tack, kompis”, sa han och såg sig för första gången om i stugan. Theodore visste inte vad han skulle svara, så han valde tystnaden.
“Vi vill ju inte att något ska hända henne, eller hur?” fortsatte Zabini och nu förstod Theodore genast vem han syftade på. “Malfoy ville att jag skulle…” Zabini tystnade och såg med ens osäker ut igen.
“Så mycket vet jag”, klargjorde Theodore, “att intet ont kommer att vederfaras Eleonora. Åtminstone inte så länge jag är i närheten. Och det har jag för avsikt att vara”, fortsatte han och ville att Zabini skulle förstå. Att han inte skulle komma på tanken att ifrågasätta detta ofrånkomliga faktum av någon outgrundlig anledning som människor ibland kunde få för sig.
Men Zabini nickade bara.
“Det är bra”, sa han.




Blaise tänkte på den äventyrliga glimten i Ellis ögon när hon berättat om Sverige. Om djupa skogar och sjöar. Om huvudstaden med sitt glittrande ljus och nöjesfältet vid vattnet. Gröna Lund, hade hon kallat det. Ett så vackert namn på en nöjespark. Med Elli var hela livet som ett gnistrande tivoli. Bara tanken på henne fick Blaises hjärta att slå några extra slag.

Tänk om han hade gjort som Draco sagt. Försökt fly långt bort med Elli, kanske till Sverige, till allt det där grönskande och glittrande som hon berättade om. Långt bort från alla äckliga Dödsätare.

Men Blaise visste att det inte var så enkelt. Vart skulle de ta vägen och hur skulle de ens kunna gömma sig? Blaise begrep inte hur Potter gjorde för att hålla sig dold, i dessa tider med snappare och spioner precis överallt. Kanske var killen lite speciell ändå.

Trots det hade tanken gnagt hos Blaise sedan Dracos besök och ideligen gjort sig påmind. Att han borde göra något, åtminstone för Ellis säkerhet, hur det nu skulle gå till. Därför kände han sig nu underligt lugnad av Notts försäkran. De skulle hjälpas åt att skydda Elli och den känslan var starkare än svartsjukan han kanske kunde ha upplevt. Blaise fick erkänna för sig själv att han litade på Theodore, hur konstigt det än var.

Tanken om tillit fick honom att tänka på Draco igen. Honom litade han inte alls på av uppenbara skäl, men det hade ändå varit stort av honom att ta den oerhörda risken och söka upp Blaise. Vad hade hänt med Draco när Cynthia skvallrat för Lucius om det förbjudna mötet med Blaise? Han undrade hur Draco hade det nu, mindes det rispade ansiktet med sitt färska rivsår över vänstra kinden.

Han undrade när han skulle se Draco igen.

Kapitel 29 på wattpad