What the shadows tell us [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > What the shadows tell us [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
countess
Elev ![]() |
”Jo, visst är det mörkt. Men är det inte precis det vi är ute efter? Lite spänning. Något som skakar om den här tråkiga staden." Ellis flinade och lutade sig framåt för att sno åt sig en cigarett ur Wesleys paket. Han försökte hålla fasaden – det fräcka leendet, den nonchalanta hållningen – men inombords vred sig känslor han fortfarande inte kunde sätta ord på. Var han kär? I Wesley? Kunde det verkligen vara så? Han försökte känna efter, försökte förstå vad som pågick inuti honom. Men trots att Wesley nu satt precis framför honom, kändes hans känslor fortfarande helt obegripliga. Ellis suckade tyst och plockade fram en ny tändsticka som han använde för att tända cigaretten. Förde den sedan till läpparna, drog in ett bloss och släppte långsamt ut röken innan han såg ner på symbolerna på pappret igen.
"Nej, jag tror inte det är ett djur. Jag tror snarare att det handlar om... typ, att ge något betydelsefullt. Ett löfte, kanske? Eller något annat. Jag har inte lyckats klurat ut det ännu.”. Visst, tanken på att slå tillbaka mot rektorn lockade. Särskilt efter alla bestraffningar han utsatt dem för. Alla sömnlösa nätter då Ellis legat vaken medan såren på ryggen bultade av smärta... Han lyfte upp pappret från sängen, vek det prydligt och lade det på nattduksbordet intill tändsticksasken. Ett nytt bloss fyllde lungorna medan han lät blicken söka sig ut genom fönstret, och först då lade han märke till de vita snöflingorna som föll utanför. "Ja, texten beskriver platsen vi befann oss på. Jag tror inte man kan utföra ritualen någon annanstans”, svarade han på Wesleys fråga och kastade ett snabbt öga mot honom. Morgonljusets sken fick hans vän att nästan se ännu vackrare ut. Förbannade Wes. Måste han vara så förbannat... ja, allt? Ett brett leende spred sig över Samuels ansikte när han klev ut från Audreys rum och försiktigt stängde dörren bakom sig. Han hade fortfarande svårt att förstå varifrån modet hade kommit – som gjort att han vågat kyssa henne sådär. Men synen av Audrey, sittandes på soffan med ett mjukt leende på läpparna, hade gjort det omöjligt att låta bli. Och till hans stora lättnad – och förtjusning – hade Audrey besvarat kyssen. Minnet av hur hennes händer långsamt greppat hans tröja för att dra honom närmare fick hans hjärta att bulta hårt i bröstet. Men glädjen skingrades plötsligt när en välbekant röst bröt tystnaden i den annars tomma korridoren. "Samuel?" Rösten fick honom att stelna till, som om han just blivit påkommen med att göra något olagligt.. Samuel vände sig långsamt om, och såg Edmund stå där. Audreys tvillingbror stirrade på honom och såg minst lika förvånad ut som han själv kände sig. "Edmund?" Samuel hörde hur osäker hans egen röst lät, nästan skärrad. Han såg hur Edmunds ögon vandrade från hans ansikte till dörren bakom honom – den dörr han just stängt, den som ledde in till Audreys rum. Skulle han bli arg? Irriterad? "Jo, mycket trevligt", svarade Samuel generat och kände plötsligt att han ville förklara sig. "Vi satt uppe och pratade...”, började han och gestikulerade mot dörren. "Och, uh... vi råkade somna." Verkade inte Edmund lite sliten? Ögonen såg trötta ut, och var han inte lite blekare än vanligt? ”Vad gör du själv här?” frågade han, men så fort orden lämnat hans mun ångrade han sig. En dum fråga. Audrey och Edmund var nästan alltid tillsammans. Om den ena var här, så var den andra aldrig långt borta – det visste alla. 9 jan, 2025 21:40 |
bubbles
Elev ![]() |
Wesley höjer på ögonbrynen när han hör det Ellis säger. Lite spänning. Jodå, han själv har börjat bli rätt uttråkad i sin vardag. En privilegierad sak att bli kanske i hans position, men fortfarande sant. Han tar ett bloss och låter blicken vandra till ut genom fönstret.
”Jo.. det har du såklart rätt i,” svarar han med ett litet flin och stryker en hand genom sina mörka lockar. Vad skulle de ens göra om de fick de här krafterna? Det är någonting han tänkt mycket på, han har ju varit väldigt exalterad över den här ritualen och haft förhoppningar om att det skulle funka. Men är det värt att göra det igen? Att ge något betydelsefullt, ett löfte? Vad skulle Wesley kunna lova för något? Vad skulle han kunna offra? Det behöver ju troligen vara något relativt värdefullt för att det faktiskt ska fungera. ”Jag föredrar det över att behöva slakta ett djur. Hm.. jag är på om vi kan lista ut det här. Vet inte hur bra hjälp jag kan vara däremot,” säger han fundersamt och ser när han viker ihop texten igen. Han är ändå imponerad över att Ellis lyckats tyda några av de här symbolerna, det är betydligt mer än vad Wesley själv skulle kunna göra. Han rynkar på ögonbrynen av det hans vän säger, man kan inte utföra ritualen någon annanstans, och tar ett bloss av cigaretten. ”Då får man kanske försöka få ut det ur Cecilia, någonting som kan hjälpa till att hitta. Som du sa, jag tvivlar på att hon skulle följa med ut för att köra det igen.” Säger han och skakar lite på huvudet. Nej, och det är ju förståeligt. Han minns hur de hade blivit nerslagna, knuffade ner på marken när de gjort den där ritualen. Någonting hade ju hänt, men än så länge verkar ingen ha blivit påverkad av det. Edmund finner det nästan komiskt att se hur Samuel långsamt vänder sig om emot honom. De bägge två verkar bli oerhört förvånade över att de stött på varandra här i flickornas elevhem. Han själv är särskilt förvånad då det är rätt uppenbart att hans vän försökt smyga ut ur Audreys rum utan att bli upptäckt. Han hade definitivt inte förväntat sig att Samuel skulle ha stannat kvar där under natten, så han har ett uppenbart förvånat ansiktsuttryck. Om han inte varit så förbaskat trött så skulle han nog faktiskt skratta rätt mycket åt det hela. Men han är fortfarande blek och är aningen mörk runt ögonen. Han har vanligen en väldig stadig och rak hållning på kroppen, men just nu ser han mest bara sliten ut. Även om han nu mår rätt förjävligt så kan han inte undgå att le åt allting Samuel säger, som att han känner ett behov av att förklara vad som hänt och varför han stannat där över natten. ”Ni råkade somna?” Upprepar han med ett litet leende och stryker en hand genom sitt ljusa hår. Det låter gulligt, att de två somnat i varandras sällskap. ”Du behöver inte förklara dig.. jag har ingenting med det att göra, bra att ni hade det trevligt,” säger han och gäspar tyst. Vad gör han här själv? Edmund höjer lite på ögonbrynen och skakar lite på huvudet. ”Jag hade hoppats på att prata med Audrey lite innan skolan bara.. är hon vaken?” ![]() ![]() 10 jan, 2025 14:33 |
countess
Elev ![]() |
"Bra!" sa Ellis med ett nöjt leende. "Då ger vi oss av natten efter att vi lyckats pressa ur Cecilia var platsen ligger." Hans ögon gnistrade av förväntan. Det var inte bara spänningen inför att utföra ritualen igen som fick honom att se så upprymd ut – det var också tanken på att han skulle få göra det med Wes. Bara de två, tillsammans.
Men det fanns ett problem. Hur skulle han kunna smyga ut utan att lärarna upptäckte att han var borta från sitt rum, särskilt när han hade utegångsförbud? Ellis strök tankfullt en hand genom sitt blonda hår och såg fundersam ut. "Tror du att Edmund skulle gå med på att låtsas vara jag medan vi är borta?” frågade han efter en stunds tystnad. "Om en lärare knackar på måste jag kunna bevisa att jag fortfarande är i rummet. Annars kommer de att förlänga utegångsförbudet" Ellis misstänkte att det inte skulle bli helt enkelt att övertyga deras vän. Han var inte den typen som gärna bröt mot skolans regler. Han var vanligtvis ansvarsfull, nästan irriterande korrekt ibland. Men de senaste dagarna… ja, de hade varit annorlunda. Edmund hade både smugit ut i skogen den där natten OCH vandrat omkring dyngrak i korridorerna. Så ja, kanske fanns det ändå en liten chans... Samuel kunde nästan känna hur värmen steg upp över hans kinder när han såg det lilla leendet som smög sig fram på Edmunds läppar. Han nickade långsamt. Jo, nog hade de haft trevligt. Åtminstone efter att de lämnat bion. Han kunde inte låta bli att undra om Audrey skulle säga något till sin bror om vad som hade hänt. Hon hade lovat att hålla det hemligt, och självklart ville han lita på henne. Men det här var Edmund. Hade de två någonsin haft hemligheter för varandra? "Ja, vi... hon... har varit vaken ett tag," svarade Samuel. Hans blick flackade lätt mellan dörren och Edmund innan han harklade sig och tog ett steg åt sidan. "Jag borde gå, så jag hinner byta om innan frukosten." Han försökte sig på ett leende. Och då hörde han det igen. En viskning, låg och mörk, som ekade i hans huvud. "Han fanns inte där för henne." Samuels leende dog bort i samma ögonblick som orden tog form. Rösten var dämpad men på något sätt ändå klar, som om den trängde igenom en tjock barriär av glas. Hans ögon fastnade på Edmund, som inte verkade ha hört något alls. "Han fanns inte där för henne," upprepade rösten, med en obehaglig efterklang. "Var var han, när hon behövde honom som mest?" Samuel svalde hårt och en rynka djupnade mellan hans ögonbryn när han mötte Edmunds blick igen. Fingrarna kramade hårdare om kappan han fortfarande höll i sin hand. "Vi… ehm… vi ses senare,” mumlade han och bröt ögonkontakten. Och innan Edmund hann svara, började Samuel gå. Hans steg ekade lätt när han försvann nerför korridoren och han kunde nästan känna Edmunds ögon mot sin ryggtavla. 12 jan, 2025 20:21 |
bubbles
Elev ![]() |
Det verkar som att Ellis verkligen vill gå ut i skogen och prova om ritualen. Wesley vet inte riktigt vad han tycker om det hela, men han är rätt säker på att hans vän kommer gå ut i den mörka skogen vare sig han följer med eller inte. Och kanske det är bäst om han följer med? Troligen. Då kan de vara två om de går vilse, två att försöka leta sig runt i mörkret. Nu är han inte så taggad på det hela, att gå ut medan det är ett täcke av snö på marken, samtidigt så är han nyfiken på om det kommer fungera eller inte.
”Absolut, det blir bra,” svarar han och tar ett djupt bloss, medan blicken vilar upp mot taket. Han kan inte undgå att undra varför Ellis är så sugen på att det hela ska fungera.. krafter vore såklart väldigt häftigt att ha, men han är lite osäker på om det kommer gå snett eller inte. Hans väns fråga gör honom förvånad, minst sagt. Skulle Edmund låtsas vara Ellis? Han höjer på ögonbrynen och låter blicken glida mot sin vän, det hade han inte förväntat sig. ”Hur tänker du då? Ni är inte så lika..” Påpekar han och låter blicken glida mot fönstret igen. Han tvivlar på att Edmund skulle vilja ta den platsen, att bryta mot reglerna. Nu har han visserligen gjort det ett par gånger under helgens gång, men ja. Sen så är han förvånad över att Ellis ens föreslår det, för om nu lärarna får reda på att Edmund ljugit och tagit Ellis plats, så kommer nog han också bli bestraffad. Kanske lite mindre än vad Wesley och Ellis skulle bli, med tanke på att han inte har gjort något problematiskt tidigare.. men ändå. ”Du kan ju försöka övertala honom,” lägger han till och nickar lite. Kanske det skulle gå? Nu vet inte Wesley riktigt vad han själv tycker, Edmund verkar generellt gå igenom någonting med tanke på att han blivit dyngrak och gått runt i skolans korridorer ensam. En sansad Edmund skulle aldrig göra det, kanske han skulle få för sig att säga ja till det förslaget. I början hade Samuel verkat aningen generad, och osäker på vad han ska säga. Men sen skiftar det. Hans ansiktsuttryck skiftar, Edmund kan se det klart och tydligt. Hans leende försvinner abrupt, och han kan se hur en rynka glider mellan hans ögonbryn. Blicken Samuel ger honom känns plötsligt helt annorlunda, som att han är arg på honom, dömmer honom, eller bara helt generellt vill bort från honom. Det får Edmund själv att rynka på ögonbrynen, helt förvirrad över vad det är som pågår. ”Mår du okej?” Undrar han förvirrat, men han får inget svar på det. Han ser hur hans vän börjar gå därifrån, och hans blick följer efter honom. Vad hade nyss hänt? Vad var det som pågick där inne i hjärnan på honom? Vad hade Edmund gjort för att han skulle reagera på det viset? Alla tankar ger honom huvudvärk och han drar händerna över ansiktet. Han har verkligen ingen aning, men han bestämmer sig för att försöka att inte överanalysera det hela. Han ser efter Samuel, innan han fortsätter framåt till dörren som den andre nyss kommit ut ur, och knackar på. Hon kan höra hans tvillingsysters röst som säger att han kan komma in, och han går snabbt in till hennes rum och möter hennes blick. ”Åh.. jag trodde det var någon annan,” säger Audrey med ett litet leende, som att hon hoppats att någon annan skulle komma in i hennes rum, och Edmund förstår direkt vem det är hon syftat på. ”Förlåt att jag gjorde dig besviken. Samuel, eller hur?” Säger han med ett lätt skratt och sjunker ner i hennes soffa med en djup suck. Hon höjer på ögonbrynen och nickar långsamt. Frukosten är om ungefär en timme, men de två syskonen börjar berätta om sina kvällar. Självklart finns det en hel del som Audrey inte berättar, om bilderna som Samuel fått, vad de pratat om. När någon ber henne hålla en hemlighet, ja, då håller hon den. Däremot blir hon oerhört förvånad, och orolig när hennes bror berättar om hans kväll, om hur han snott två vinflaskor från henne. Men också aningen road och nyfiken när hon får höra om Henry, och sedan Ellis. ![]() ![]() 13 jan, 2025 11:17 |
countess
Elev ![]() |
”Om de hör att någon är i rummet, så brukar de inte kräva att jag ska öppna dörren. Då går de bara förbi", svarade Ellis eftertänksamt. Han visste knappt själv varför han hade föreslagit Edmund. Det fanns andra som säkert skulle se det hela som en kul grej. Men efter de senaste dagarna hade Edmund blivit någon som Ellis kände att han kunde lita på. Någon som aldrig skulle gå bakom ryggen på honom, eller tjalla för skolpersonalen om deras planer.
Ellis tog ett långsamt bloss och reste sig från sängen. Med lätta steg gick han bort till garderoben och plockade ihop en hög kläder innan han begav sig vidare till badrummet. I vanliga fall brydde han sig inte – att byta om framför andra var ingen stor grej. Men med Wes kändes det annorlunda. Mer… intimt. Han drog på kranen och sköljde ansiktet med kallt vatten, svepte händerna snabbt genom det blonda håret och klädde på sig en mörk skjorta och ett par byxor. Väl tillbaka i rummet gick han fram till garderoben igen, började rota bland kläderna och fann snart det han letade efter – en röd scarf. Han slängde den nonchalant runt nacken och justerade den i spegeln med ett litet leende i mungipan. Accessoaren gav precis den där lilla touchen han behövde för att outfiten skulle kännas komplett. "Ska du med till frukosten?”. frågade han medan cigaretten, som fortfarande balanserade mellan hans läppar, gungande i takt med hans ord. ”Eller är du rädd att blobfisken ska sitta där och vänta på dig?” Samuel saktade inte in förrän han nådde sitt rum. Han slog igen dörren bakom sig, vred om låset med en skakig hand. Hjärtat dunkade i bröstet, för fort, för hårt, som om det försökte slita sig ut från hans bröst. Alla händelser från gårdagskvällen vällde över honom. Audrey. Hennes varma skratt. Känslan av hennes hand i hans under bilresan. Kyssarna. Men också... det andra. Synerna. Rösterna. Gränden. Mannens stirrande, skräckslagna blick. Den tunga dunsen när han föll till marken… och allt blod. Minnet fick Samuel att nästa vika sig dubbel av illamående. Herregud, han hade aldrig sett så mycket blod. "Du gjorde det rätta", viskade rösten inom honom. Len, nästan ömsint. ”Du gjorde det för henne. För Audrey." För Audrey. Ja, det var för Audrey han hade gjort det. Den där mannen skulle aldrig röra henne igen – aldrig någonsin. Samuel rörde sig mot badrummet, benen vinglade till men han höll sig på fötter, nätt och jämnt. Och väl framme vid handfatet vred han på kranen, så iskallt det gick. Han kippade till när vattnet slog emot hans ansikte, luften gick ur honom som om han fått ett slag i magen, men det var precis vad han behövde. Långsamt drog han efter andan igen, djupt, och kände hur syret äntligen nådde hans lungor... Vad höll på att hända med honom? 17 jan, 2025 14:15 |
bubbles
Elev ![]() |
Wesley är fortfarande förvånad över att hans vän ställt den där frågan, men kanske inte Edmund skulle ha något emot att göra det? I såna fall är det ju ingen skada skedd, åtminstone inte i hans ögon, inte när han hör hans väns resonerande.
”Hm, ja du kan ju alltid fråga honom,” påpekar han och nickar lite. Han har svårt att se Edmund gå med på det, men vad vet han. Däremot så finner han vännens skiftande i beteende aningen oroväckande, men han tvivlar på att det är någonting stort. Han följer Ellis med blicken när han går till sin garderob för att rota fram lite kläder, men sen glider blicken ut genom fönstret igen. Snö. Han gillar snö. Han har som tradition att göra åtminstone två snögubbar varje vinter, och att kasta snöbollar i sina vänners ansikten har alltid varit roligt. Ända sedan han var liten och bara var vän med Edmund och Audrey så brukade han plåga dem genom att kasta bollarna i både deras ansikten och innanför deras jackor. Han tar ett bloss av cigaretten och sluter ögonlocken ett slag. Wesley har inte riktigt någon lust att gå till lektionerna under dagen. Nu har han nästan aldrig någon lust med det, men måndagar är extra jobbiga. När han hör Ellis nästa gång så rynkar han på ögonbrynen och ruskar på huvudet. ”Rädd? Jag är aldrig rädd,” protesterar han och hoppar upp från sin plats i hans säng, och rör sig mot dörren till rummet. ”Men ja, jag är fan vrålhungrig,” lägger han till och ser mot sin vän. Den där skarfen har han sett sin vän använda oändligt många gånger, det är väl som en del av hans klädnad nu. ”Om han är där så är jag ändå snabbare än honom,” säger han och rycker på axlarna. Tvillingarnas lilla pratstund innan frukosten går fram och tillbaka. Det finns positiva saker som kommer upp under samtalet, främst Audreys dejt med Samuel. Men det finns också en hel del knepigheter, och saker som den unga kvinnan oroar sig för. Varför skulle hennes bror få för sig att dricka två flaskor rödvin en söndags kväll? Vad var det för något i hans skalle som fick honom att gå dit? Edmund hade sagt att det varit pågrund av hans känslor för Ellis och att han inte riktigt står ut med dem längre, men hon har på känn att det är någonting annat också. När Audrey sedan fått reda på att deras långa klasskompis Henry erkänt sina känslor för Edmund så hade hon inte riktigt vetat vad hon skulle ge för råd. Hon brukar ofta vara bra på det.. men med tanke på att känslorna för Ellis fortfarande finns så är det svårt. Men det hade verkat som att tvillingbrodern blivit rätt beslutsam i att ge Henry en chans.. den jämnåriga killen är ju snäll, rolig och har många fina egenskaper, och kanske de här känslorna kan gå över snart. Medan de pratar så gör Audrey sig i ordning i badrummet intill. Hon har ju haft på sig samma kläder som går kvällen medan hon sovit, så hon behöver fräscha upp sig lite. Borsta tänderna, gå igenom sin hudvårdsrutin. När hon är klar så klär hon på sig, ett par strumpbyxor, en svartkjol och en mörkbrun, stickad och långärmad tröja. Hon fixar till sitt ljusa hår, och luggen, sätter på sig ett lite rödare läppstift, innan hon tillslut går ut ur badrummet. Det har blivit en klassiker, hennes lätt röda läppar, en sak hon gör i sin rutin varje dag. När hon kommer ut så ser hon sin bror sitta och stirra ut genom fönstret. Blek och mörk under ögonen. ”Har du någonting som kan få mig att se mindre död ut?” Undrar Edmund med trött röst och drar en hand genom sitt lockiga, ljusa hår. Audrey höjer lite på ögonbrynen, hon har faktiskt sminkat sin bror några gånger, men oftast inte på en skoldag. ”Visst,” säger hon och rycker på axlarna, innan hon drar med honom till sitt lilla sminkbord och börjar försiktigt att täcka över de mörka ringarna under hans ögon. När de är klara så rör de sig mot matsalen. En viss bekant figur står och plockar på sig mat. Edmund möter Henrys mörka ögon, och de båda ler lite. ”Jag sätter mig med honom,” säger han och plockar åt sig lite gröt och en kopp te, innan han slår sig ner mittemot Henry. De får ju inte vara uppenbara. ![]() ![]() 17 jan, 2025 15:33 |
countess
Elev ![]() |
De två vännerna fimpade sina cigaretter och började röra sig mot skolans matsal. Deras röster var livliga, och Ellis skrattade gott åt något Wesley just sagt när de steg in i den sorlande lokalen. Ljudet av skramlande bestick och dämpade samtal fyllde rummet, och Ellis plockade vant åt sig en kopp te och några rostade mackor innan han följde Wesley genom myllret av bord för att hitta en plats att slå sig ner.
Mitt i sökandet fastnade hans blick vid ett bord längre in i rummet, där Edmund satt tillsammans med Henry. De två satt mitt emot varandra, noterade han – inte bredvid. Och synen fick hans tankar att vandra tillbaka till kvällen innan. Till vad Edmund hade berättat för honom, om kyssen, och de starka känslorna hans vän tydligen hade för Henry. Vem hade kunnat tro det? Av ren impuls flyttade Ellis sin frukostbricka till ena handen och gav Edmund en vänskaplig dask på axeln när han gick förbi. "Du ser piggare ut, Eddie," sa han med ett roat tonfall och gick vidare efter Wesley, som redan närmade sig ett bord där Audrey satt. De slog sig ner, och Ellis lutade sig tillbaka, med benen nonchalant utsträckta och ett flin som lekte över läpparna. "Så, var har vi Sammy?" frågade han. Och som på beställning klev Samuel in i matsalen. Han hade fräschat upp sig och bar nu ett par mörka kostymbyxor och en vit skjorta, vilket fick honom att passa in i skolans eleganta atmosfär. Blicken var fäst på ärmen, där han kämpade med att få den lilla knappen på plats, men när han väl lyfte huvudet lät han ögonen svepa över rummet. Som om han letade efter något – eller någon. Och så snart han fick syn på Audrey spred sig ett leende över hans läppar, började i ögonen och spred sig mjukt över ansiktet. Deras blickar möttes och han stod där, nästan som förtrollad, och bara såg på henne i ett ögonblick som kändes längre än det egentligen var. Men sedan verkade han komma på sig själv, bröt ögonkontakten och började röra sig mot serveringsbordet för att välja sin frukost. Ellis betraktade dem och lutade sig sedan fram över bordet, vilande hakan mot handen, "Så… ni hade roligt igår, gissar jag?" frågade han med ett höjt ögonbryn. 19 jan, 2025 18:10 |
bubbles
Elev ![]() |
Det är faktiskt trevligt, att sitta där mittemot vännen som nu blivit Edmunds.. ja, pojkvän? Han hade berättat för Henry rätt snabbt att han vill ge det hela en chans, och ett glatt leende hade spridit sig över Henrys ansikte, och han hade sett på honom med sina varma, mörka ögon. När han ser på honom och tänker på hur mysig den andre är så ångrar han inte sitt val alls. Nu hade han satt sig mittemot honom, men det var endast för att han inte ville att någon skulle reagera på om de satt tätt bredvid varandra. Men Henry hade varit snabb med att luta sina långa ben mot Edmunds betydligt kortare, och han trummar lätt med foten mot den mindres vad under bordet. Henry verkar exalterad, och det glädjer honom väldigt mycket faktiskt. Det gör honom på bättre humör, för tidigare hade han nästan inte kunnat ta sig ur sängen.
Det nya lilla paret pratar, och han är väldigt glad över att ha den andre i sitt liv. Men sen så känner han hur någon daskar till honom på axeln. Edmunds mörka ögon glider genast upp mot personen som gjort det, uppenbarligen Ellis, och hjärtat tar ett par extra skutt. Nej, nej, nej. Han får inte känna så här, de känslorna måste bort. Han tänker ignorera dem. Ellis har däremot inte fel. Även om hans syster inte så ofta använder särskilt mycket smink så är hon duktig med det, och hon hade lyckats få de mörka ringarna runt Edmunds ögon att nästintill försvinna. Han ser efter killen som han är så olyckligt kär i, men tvingar snart bort den när han hör Henry prata med honom igen. Han möter hans blick, och ler mjukt mot honom, innan de fortsätter att prata om musik, som de bägge två älskar. Edmund är riktigt duktig på att spela piano, fiol och han älskar att sjunga. Det kan nästan bli irriterande hur mycket han gillar det. De mörkbruna ögonen vilar mot tvillingbrodern och killen han nu verkar inleda ett förhållande med. Audrey finner det roligt, han har liksom inte satsat på ett förhållande sedan han var femton, och hon finner de två oerhört gulliga tillsammans. Även om hon skulle fina det oerhört roande att se sin bror tillsammans med Ellis, men ja.. det kommer inte att hända. Hon tar en klunk av sitt varma te medan hon söker med blicken över matsalen, i hopp om att få se en speciell person. Framför henne har hon en skål med gröt, som hon då och då tar ut av. Sen så ser hon hur Ellis och Wesley kommer gåendes till bordet hon sitter vid, och hur de sätter sig mittemot henne. När han frågar var Samuel är så höjer hon på de noggrant plockade ögonbrynen, och skakar lite på huvudet. ”Hur ska jag kunna veta det?” Svarar hon och trummar fingrarna lätt vid porslinsmuggen. Men så faller hennes blick på en välbekant filur, och ett leende sprider sig över hennes läppar. De får genast ögonkontakt, och det känns som att tiden stannar till, där de bara ser på varandra.. hon blir alldeles varm i bröstkorgen, och hon kan inte riktigt sluta att le. När Samuel sedda går för att plocka på sig frukost, så viker hon undan med blicken och återgår till sitt te. När hon hör Ellis fråga så rycker hon lätt på axlarna. ”Det skulle du gärna veta va?” Säger hon med ett leende och stryker en hand genom sina lena, blonda lockar. ”Ja, vi hade det väldigt roligt faktiskt.” ![]() ![]() 20 jan, 2025 15:15 |
countess
Elev ![]() |
En kort gäspning undslapp Ellis innan han gav ifrån sig ett litet skratt.
”Tja… jag måste säga att jag hade en väldigt trevlig kväll med din bror igår. Och jag fick se en helt ny sida av honom”, sa han och tog en tugga av sin rostade macka. Det hade varit en ovanlig syn att se hans annars så ordningsamma vän så avslappnad, och han undrade hur mycket Edmund faktiskt kom ihåg av gårdagskvällen. Han hade inte hunnit fråga eftersom Wesley hade väckt dem på morgonen, och Edmund hade skyndat sig ut ur rummet som om han inte stått ut att vara där inne en sekund längre. Kanske trodde Edmund att Ellis inte märkt något. Men det hade han. Edmund hade varit märkbart obekväm, och det verkade inte bara bero på vanlig bakfylleångest... Ellis svalde en tugga innan han fortsatte: "Men jag visste inte att han rörde sig så mycket i sömnen. Han väckte mig mitt i natten med sina drömmar – killen sov verkligen oroligt." Han kastade en snabb blick mot Edmund, som verkade fullt upptagen med att prata med Henry. "God morgon." Samuels röst bröt in i samtalet när han kom fram till bordet. Med sig hade han en kopp te och en skål gröt som han ställde ner innan han drog ut stolen bredvid Audrey. Ett varmt leende prydde hans ansikte när han satte sig. "Hej igen," sa han mjukt till henne, nästan som en viskning, medan hans blick sökte Audreys ögon. Han ville inget hellre än att luta sig fram och kyssa henne, men trots att impulsen var så stark att det nästan gjorde ont, höll han sig tillbaka. Han visste fortfarande inte vad som pågick mellan dem. Var det bara hans hjärta som rusade vilt varje gång han såg henne, eller kände hon samma sak? Och om hon gjorde det, vad vågade de egentligen visa, här, inför deras vänner? Ellis följde Samuels blick som tycktes vara fastnaglad vid Audrey, och det var något nästan rörande över sättet han såg på henne, som om hon var den enda personen i rummet. Han lutade sig tillbaka i stolen för att vänta ut situationen, men när inget sades kunde han inte låta bli att avfyra en kommentar. "Wow… Det måste ha varit en riktigt bra film ni såg igår," sa han torrt, med ett leende som avslöjade att han visste precis vad det var som pågick. Han såg hur rodnaden spred sig från Samuels kinder ner till halsen och hur hans hand reflexmässigt sköt upp för att gnida nacken, ett klassiskt tecken på nervositet. 23 jan, 2025 20:30 |
bubbles
Elev ![]() |
Audrey höjer på ögonbrynen åt det Ellis säger. En helt ny sida av honom. Ja, hon själv hade sett en rätt stor skillnad när hennes tvillingbror kommit och knackat på hos henne, men samtidigt hade skillnaden varit mest fysisk. Ellis hade fått se Edmund dyngrak, och hon är väldigt säker på att den sistnämnda inte kommer ihåg allting som sades eller gjordes. Hon tar en sked av sin risgrynsgröt och skakar lite på huvudet.
”Det var synd att jag inte var med, hade väldigt gärna se en berusad Edmund,” säger Wesley, avundsjuk över att inte ha fått tillfälle att se sin barndomskompis packad. Han önskar lite att det varit han som stött på Edmund i korridoren… och han kan inte undgå att undra hur illa det varit för honom, hur pass dåligt han mår nu. Hans blick glider mot honom där han sitter med Henry. Vanligtvis brukar hans vän sitta hos dem under frukosten, men kanske de två kommit lite närmre varandra. ”Hm ja, han verkar inte riktigt ha sovit särskilt bra. Han såg lite ut som ett lik tidigare,” säger hon med ett lätt leende och rycker på axlarna. Nu ser Edmund lite friskare ut, inte lika blek, och hon har lyckats gömma de mörka ringarna runt hans ögon rätt bra. Hon vet inte riktigt om hennes vänner funnit det lite oroväckande, men faktumet att hennes bror skulle sno två vinflaskor från henne och dricka de på en och samma kväll.. det är inte i hans karaktär, det är något hon aldrig skulle förvänta sig, och det tyder bara på att det är någonting fel. Audrey inser att en del utav det handlar om Ellis.. eller ja, rätt mycket av det egentligen, han har aldrig varit så kär tidigare, men det är någonting annat också. Audrey väcks inte upp från sina tankar förrän hon hör Samuels röst, och ser hur han sätter sig ner bredvid henne. Ett leende sprider sig över hennes lätt röda läppar, och hon blickar in i hans mörka ögon. ”Godmorgon,” svarar hon. Hon vill kyssa honom, sätta sig närmre.. men hon är rätt säker på att både Wesley och Ellis aldrig skulle sluta tjata ifall de är för klängiga med varandra. Och hon kan finna dem bägge två ruskigt irriterande ibland. Hon himlar med ögonen åt det Ellis säger och tar en klunk av sitt svarta te. ”Det var Alfred Hitchcock, han kan i princip aldrig göra någonting dåligt,” svarar hon och rycker lätt på axlarna. Nu hade de inte sett filmen, men det känns som att det varit det lättaste svaret att säga.. förhoppningsvis blir det inga följdfrågor. Det som hänt utanför bion är deras hemlighet, i slutändan hade det hänt väldigt mycket jobbigt den kvällen, men ändå hade den varit perfekt. Försiktigt lägger Audrey sin hand på Samuels under bordet.. där kan vännerna inte se, och hon får röra lite vid honom. ”Men ni hade det bra?” Undrar Wesley roat och höjer lite på ögonbrynen. ![]() ![]() 24 jan, 2025 13:50 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > What the shadows tell us [PRS]
Du får inte svara på den här tråden.