What the shadows tell us [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > What the shadows tell us [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
countess
Elev ![]() |
Ellis borde vara van vid det här laget, men varje gång Wesley rörde vid honom pirrade det till, som om en elektrisk stöt for genom hans kropp. Hur i helvete skulle han någonsin komma över den här killen?
Wesley hade klampat in, med en energi som fyllde hela rummet, och slängt sig ner på sängen. Han pratade snabbt, om någon blobfisk och dumma elever, men Ellis hörde knappt orden. Det enda han kunde tänka på var Wesley på hans säng, hans närvaro så naturlig och självklar. Det var inget ovanligt att de hängde så här, i varandras rum, och han hade alltid varit skicklig på att dölja sina känslor. Men något hade förändrats sedan hans samtal med Edmund – han hade erkänt hur han kände för Wes och att säga orden högt hade gjort allt så verkligt. Och nu, när Wesley var så nära, kändes han sig som en tickande bomb... ”Så… blobfisken är tydligen din nemesis nu?”, sa Ellis roat. ”Jag är säker på att han förtjänade det”, fortsatte han och gick bort till fönstret för att släppa in lite ljus i rummet innan han själv slog sig ner på sängen bredvid sin vän. Han lämnade dock ett litet mellanrum mellan dem – ett där deras axlar inte nuddade varandra och där Ellis kanske, bara kanske, kunde hålla sina tankar i schack. Han såg hur Welsey tittade ut över rummet och följde hans blick. ”Ah… Eddie är här”, sa Ellis med ett halvt skratt när deras blickar fastnade på soffan där Edmund låg med en filt över ansiktet, och han kunde inte riktigt avgöra om killen sov eller inte. ”Vi hängde igår, och han tappade tydligen räkningen på hur många glas vin hans lever klarar av”. Ellis visste inte riktigt varför han ljög. Kanske för att han visste exakt hur dåligt Edmund mådde, och det skulle inte hjälpa Edmund om Wesley visste sanningen – att Ellis hade hittat honom i korridoren, ensam och så berusad att han knappt kunde stå. 21 dec, 2024 22:14 |
bubbles
Elev ![]() |
De ljusblåa ögonen stryker sig över det välbekanta rummet. Wesley har suttit i samma rum väldigt mycket, och umgåtts med killen vars dörr han nästan haft sönder. Han stryker en hand genom sina mörka lockar, han hade gått upp lite i varv efter att ha blivit jagad av de något äldre eleverna. Han är tacksam över att de varit så långsamma, nu är han rätt lång och skulle nog kunna hantera ett par slag, men ja.. han skulle helst undvika det. Det känns väldigt naturligt att sitta på sin väns säng, han känner inte riktigt något behov av att be om ursäkt över att han klampat in så. Nu kanske han borde ha det, men det har hänt några gånger nu.
”Mhm ja.. jag antar att jag har en talang för att få några nemesis,” säger han och ser upp mot sin vän, so släpper in lite ljus i rummet. Med tanke på årstiden så är det inte mycket ljus att ha, men det är helt klart bättre än inget. När han sedan hör hur en till av hans vänner ligger och sussar i soffan så höjer han på ögonbrynen, men ler roat. ”Jaså? Vilken tur du har, har aldrig fått vittna honom berusad,” påpekar han och ser mot soffan där filten hänger över en liten filur. Hans ord verkar få Edmund att vakna upp lite, och han sätter sig upp i soffan. Hans lockiga hår är aningen rufset, någonting han inte brukar ha och hans ansikte är blekt, hans kinder puffiga.. ja, det är en syn som Wesley inte riktigt sett förut, hans mindre vän brukar alltid vara så välskött, med kontroll med sitt lockiga hår. Även om han är blek ser han söt ut. ”Det kommer du aldrig att få heller,” svarar han och drar händerna över sitt ansikte. Han vill verkligen bort från platsen, han kommer bara få ännu mer ångest av att sitta och höra de. Edmund gäspar och ställer sig upp från soffan, med filten fortfarande över sig. ”Jag lämnar tillbaka dina kläder senare eller imorgon Ellis..” Lägger han till och plockar upp sina egna kläder från sin prydliga lilla hög på en stol. ”Jag tänker gå och ta en dusch.. jag lånar din filt också.” Säger han och går mot dörren. Ångesten ligger och gnor i honom, och det känns som att han ska kräkas igen, han kan känna ett hårt tryck mot sin bröstkorg. ”Förlåt om mitt bankande fick dig att lida för mycket,” säger Wesley efter honom, men Edmund vinkar bara lite, som ett tecken på att det inte är någon fara. Snart glider dörren igen efter Eddie, vilket lämnar Wesley och Ellis själva i rummet. Den längre ut av dem kliar sig lite bakom nacken och sätter sig lite mer bekvämt i sin väns säng. ”Det var faktiskt någonting mer jag ville snacka med dig om..” Börjar han och ser mot sin vän med sina blåa, klara ögon. ”Angående vad som hände under skolfesten, du gjorde mig aningen orolig, och är lite nyfiken på vad du ville?” ![]() ![]() 21 dec, 2024 22:53 |
countess
Elev ![]() |
"Tro mig, det var en upplevelse utöver det vanliga”, svarade Ellis och en gäspning smög sig fram medan han sträckte på överkroppen. Även han hade sovit dåligt. Smärtan från såren på ryggen hade tvingat honom att ligga i konstiga, obekväma ställningar hela natten. Dessutom hade han vaknat av ljud från Edmund som vred sig i soffan – som om han varit fast i en dröm. Ellis hade övervägt att gå dit, kanske lägga en hand på hans axel och väcka honom, men istället hade han stannat kvar i sängen och stirrat ut genom fönstret tills han somnat om.
Nu såg han hur Edmund började röra sig under filten. Ett kort, dovt stön följdes av att vännen sakta drog sig upp till sittande ställning. Jo, killen var definitivt bakfull – blek i ansiktet och med håret som en vild röra. Men ändå, trots att han såg både trött och sliten ut fanns det något charmig över honom – nästan gulligt. "Behåll dem så länge du vill," svarade Ellis och nickade mot kläderna och filten som fortfarande hängde över Edmunds axlar. Han följde sin vän med blicken när han raglade ut ur rummet, vilket lämnande Ellis och Wesley ensamma. Och av någon anledning kändes sovrummet plötsligt mindre än tidigare. Ellis drog in ett långsamt andetag och mötte Wesleys blick – de där klarblå ögonen. Gud, vad han älskade de där ögonen. Sedan kom det som Ellis bävat för. Han visste att detta skulle komma förr eller senare, och ändå fick frågan honom att stelna till. Vad hade han velat säga till Wesley på festen igår? ”Eddie berättade vad som hände… ”, började Ellis och grimaserade. Han ville så gärna berätta sanningen – att det inte gick en dag utan att han tänkte på Wesley, att han aldrig känt såhär för en annan person, och att det nästan drog honom till vansinne – men han stoppade sig, som så många gånger tidigare. För vad skulle hända om Wesley fick veta sanningen? Skulle han backa undan? Avfärda honom? Trots alla antydningar från Edmund om att Wesley var öppensinnad, vågade Ellis inte ta risken. För det var inte bara risken att förlora en vän, utan också risken att andra fick veta. Fel ord till fel person, och allt kunde rasera… ”Ärligt talat har jag inte en blekaste aning. Det sista jag minns från igår är att vi kom fram till stora salen. Sedan…”. Ellis ryckte på axlarna och lutade sig nonchalant tillbaka. ”Sedan vaknade jag med världens baksmälla och en kallelse till rektorn”.” Han tvingade fram ett kort skratt. ”Men jag måste ha ställt till med en jäkla show, för den gamle mannen gav mig några riktigt bra rapp den är gången... och två veckors utegångsförbud”. Samuel öppnade långsamt ögonen. För ett ögonblick var världen runt honom suddig, och han visste inte var han befann sig. Men så kände han en varm, lätt tyngd mot sitt bröst. Han låg på en soffa och Audrey vilade intill honom, fortfarande i djup sömn, hennes blonda hår utspritt över dem båda. Minnet av kvällen innan kom tillbaka. De hade lämnat den lilla puben tillsammans och hela bilresan hem hade hennes hand legat tryggt i hans. När de återvänt till skolområdet, hade ingen av dem velat säga godnatt. Istället hade han smugit med henne till hennes rum, och där de hade varit vakna halva natten. Det hade varit så enkelt att prata, att vara nära. Och nu, när han låg där med armen kring Audrey, kunde han inte slita blicken från hennes vackra ansikte. Han tog ett djupt andetag och mycket försiktighet lyfte han bort en hårslinga som fallit över hennes ansikte. Lutade sig sedan fram och tryckte en lätt kyss mot hennes panna. Allt var så stilla, så perfekt. Till bilder plötsligt flimrade förbi hans ögon igen... Plötsligt befann han sig i en kvav och klaustrofobisk lägenhet. "Andrew..." hörde Samuel sig själv säga, men rösten tillhörde inte honom, utan Audrey. "Lämna mig ifred. Jag menar allvar.". I andra sidan av rummet stod en bredaxlad, ung man med ett ilsket uttryck i ansiktet. "Du…" Mannen spottade nästan ut ordet. "...menar allvar?" Hans knogar vitnade medan han knöt händerna, och med en oroande lugn steg han framåt. "Visst, öppna dörren," hånade han. "Spring, Audrey. Kom igen. Låt oss se hur långt du kommer innan jag hinner ifatt dig." Paniken sköljde över henne, men hon pressade ner den. Hon måste ta sig ut. Ytterdörren var så nära att hon nästan kände den mot sina fingertoppar. Med en sista desperat kraftansträngning kastade hon sig framåt. Men innan hon hann ta tag i dörren kände hon hans hårda grepp om sin arm. Den unge mannen slungade henne tillbaka in i lägenheten och... Samuels andades häftigt när han kastades tillbaka i nuet. Vad var det han just hade sett? Hade han sett Audreys minnen igen? Men vem var Andrew? Hjärtslagen dunkade så hårt i hans bröst att det ekade i hans öron. 4 jan, 2025 00:45 |
bubbles
Elev ![]() |
Hm jo, det kan Wesley tänka sig. Att se en berusad Eddie har varit lite på hans egna bucket-list ända sedan de var tretton, men den har alltid känts omöjlig att få i uppfyllelse. Nu hade däremot Ellis fått det av någon galen anledning, så kanske det inte är så omöjligt iallafall. Däremot kan han inte undgå att tänka på vad som orsakat det hela, om det varit pågrund av att den andre bara ville utforska och känna hur det känns, eller om det är någonting som gnor i honom, någonting som fått alkoholen att ses som en utväg. Kanske han får fråga Eddie om det, men om han känner sin vän rätt så är han säker på att Edmund helst bara vill glömma att det någonsin hänt.
Hans klarblåa ögon stryker sig över Ellis ansikte. Han vill tro att han är duktig på att läsa av sina vänner, men han har på känn att det är någonting han missat. Någonting som han inte kan sätta fingret på. Vilket är lite komiskt, för aldrig har han haft en tanke på att Ellis kanske har känslor för honom, och det är inte någonting som han ens en tanke som kommer till honom nu. Det är så avlägset. När hans bästa vän sedan berättar att han inte minns någonting från den kvällen så rynkar han lite på ögonbrynen. ”Jaså? Det verkade som att det var väldigt viktigt.. fick höra hur du klättrade på eldstaden för att hitta mig, jag blir väldigt nyfiken,” säger han med ett litet flin och stryker enhand genom sina mörka lockar. ”Tror inte jag sett dig så berusad förut faktiskt, det är inte någonting som man borde vara bekymrad över?” Undrar han och lägger sig ner på rygg i hans säng. Nej, han har druckit många gånger med Ellis, men den andre har aldrig blivit så berusad som han verkar ha blivit kvällen innan. Wesley själv däremot har aldrig riktigt haft någon gräns när han umgås med sina vänner. Oftast brukar han vara den som är mest borta, så det här är något helt nytt för honom. När Ellis sedan berättar om hans lilla möte med rektorn så höjer han på ögonbrynen och skakar lätt på huvudet. ”Han blir så lätt upprörd. Som att han själv inte dricker sig redlös ibland. Hur ser såren ut?” Undrar han och ser upp mot sin vän där han ligger. ”Två veckor? Seriöst? Han har verkligen ingen humor alls den där snubben. Måste du vara inlåst på ditt rum då?” När Edmund kommit ut ur Ellis rum så känner han bara hur klumpen i hans mage växer, och hur illamåendet än en gång börjar bli för mycket. Han skyndar sig till sitt rum, vilket bara är ett par dörrar bort, och slår igen dörren med en lätt smäll. ”Jävla idiot,” muttrar han för sig själv och begraver ansiktet i händerna. Kläderna han hållit i glider ner mot golvet i en liten, oprydlig hög. Vem är han ens? Han har som max tidigare druckit något glas whisky, eller ett par glas vin. Han har inte druckit nästintill två flaskor vin på samma kväll. Självklart hade han stött på Ellis och gjort bort sig som aldrig förr. Universum hatar honom på det viset. Vill se honom lida. Han känner fortfarande ett hårt tryck mot bröstkorgen, vilket bara får illamåendet att bli värre. Samtidigt som han uppenbarligen är bakfull så känner han sig.. märklig.. han har nog aldrig sovit så dåligt, efter haft så läskiga drömmar tidigare. Han kan inte sätta ord på det, och han vet inte hur han ska förklara det för någon. Med en djup suck drar han benen mot sitt badrum och påbörjar en lång dusch. Han känner sig smutsig, äcklig och patetisk. Han känner en märklig närvaro, som att någon är i rummet bredvid. Hans tankar är så inne på hur han gjort bort sig framför Ellis, att han inte ens hunnit tänka på Henry och det som hänt mellan dem, eller hur han ska göra med det hela. Det hade varit en väldigt mysig, fantastisk kväll i Audreys ögon. De hade inte velat säga adjö till varandra när de kommit tillbaka till skolan, så Samuel hade följt med till hennes rum. Hon har inte haft så många besökare i sitt rum, det är främst Edmund som brukar sitta i hennes säng eller soffa medan de snackat, också Cecilia en hel del gånger. Det är första gången Samuel varit i hennes rum, och det kändes väldigt naturligt. Hon har böcker utspridda över hela hennes rum, ett bord med en spegel, fylld med olika skisser på papper, smink och hårklämmor. Hon har en staffli med en målning som hon inte blivit klar med än, på ett landskap fylld med snö. En ljusblå gitarr i trä står i ena hörnet och hennes lilla ukulele står vid sängen. Bredvid hennes säng har hon ett litet, brunt nattduksbord som hon målat olika mönster på med olika färger. Hon själv finner sitt rum mysigt, välkomnande och hemtrevligt. De två hade delat några kyssar, och pratat långt in på natten. Allt hade känts så naturligt, som att de känt varandra hela livet, men ändå lär sig så mycket nytt om varandra. De hade tillslut somnat intill varandra i hennes soffa, och allt hade känts så förskräckligt bra. Ändå blir Audrey förvånad när hon trött slår upp ögonen. Hon kan känna hans hjärta dunka när hon har huvudet mot hans bröstkorg. Det är så lugnt, innan hon plötsligt känner hur hela han rycker till, som att han varit med om en riktig chock. Hon kan känna hur hans hjärta dunkar hårdare, vilket får Audrey att höja på blicken och se på honom. Ja.. han ser chockad ut, rädd nästan. Hennes blick stryker sig över hans ansikte, som i ett försök att se vad som hänt. ”Hade du en mardröm?” ![]() ![]() 4 jan, 2025 15:02 |
countess
Elev ![]() |
Ett frustrerat stön lämnade Ellis läppar.
”På en skala från ett till tio, hur förnedrande var det egentligen?”. Han masserade tinningarna för att försöka trycka undan skammen. Det var en katastrof – han hade gjort bort sig totalt framför Wesley. Och inte nog med det, han hade lyckats bli så full att han knappt mindes hälften av kvällen. Det enda han faktiskt kunde vara tacksam för var att någon hade hunnit stoppa honom innan han hann erkänna sina känslor för killen som nu befann sig i hans rum. Inför hela skolan dessutom. Var det Edmund som hade räddat honom? Om det var så... Ja, då stod han i evig tacksamhetsskuld. "Jag ville kanske berätta hur katastrofal den där uppsatsen du bad mig läsa igenom var. Totalt misshandel av språket. Det saknades både punkter och kommatecken.", fortsatte han sarkastiskt och gav Wesley en retsam knuff mot benet med sitt eget. Såg sedan ner på sin vän som låg utsträckt på rygg på sängen, lika avslappnad som vanligt. Om Ellis inte hade haft sin skadade rygg hade han slängt sig bredvid honom, låtit sig falla tillbaka i samma avslappnade position. Men i stället blev han kvar på sängkanten och fingrade rastlöst på en tändsticksask som han hittat på nattduksbordet. Lät den rulla mellan fingrarna medan han försökte hitta orden. "Nah, jag underskattade nog bara hur mycket jag drack," mumlade han till slut. Ett uselt försök till bortförklaring. Han visste det. Wesley visste det också. De hade festat tillsammans så många gånger att lögnen var genomskinlig. Det var nästan alltid Wesley som drack mest – och Ellis som höll sig på rätt sida av gränsen. Just för att undvika att avslöja något han senare skulle ångra. När Wesley frågade om ryggen kunde inte Ellis låta bli att grimasera. "Det kunde varit värre," flinade han. ”Det är inte lika illa som efter den där gången vi råkade sätta eld på gardinen i sällskapsrummet.” Han vred försiktigt på överkroppen och drog upp tröjan och morgonrocken för att visa de röda märkena på ryggen. De sträckte sig som långa linjer efter käppen men såg bättre ut än dagen innan, tack vare Edmund. "Så, enligt rektorn måste jag vara på rummet innan sju varje kväll." Han ryckte på axlarna. "Om de hittar mig utanför en enda gång så förlänger de mitt utegångsförbud med ytterligare en vecka." Ett snett leende dök upp på hans läppar när han såg Wesleys reaktion. "Så om du har tråkigt någon kväll… Då vet du var jag finns." Samuel andades fortfarande häftigt när han hörde Audreys röst. Han såg hastigt ner på henne, mötte hennes vackra ansikte som lystes upp i det mjuka morgonljuset som föll in genom fönstret. Hon var här, med honom. Hon var trygg. Hon var oskadd. Han svalde hårt, kämpade för att samla sig, och drog in ett djupt, darrande andetag. Långsamt kände han hur hjärtat började lugna sig, även om klumpen i magen fortfarande växte sig starkare. ”Ja… en mardröm,” mumlade han. Men det hade inte varit en dröm. Nej, det hade hänt igen – de där bilderna, det var glimtar av Audreys förflutna som trängt sig in i hans huvud, som om de vore hans egna minnen. Förra gången hade han sett en äldre man – hennes pappas vän. Men nu... den här gången var det någon annan. Någon yngre, någon i deras ålder. Andrew. Vem var han? Vad hade han gjort mot Audrey? Tankar snurrade i Samuels huvud. ”Förlåt, väckte jag dig?”, undrade han och sträckte varsamt ut handen. Lät fingrar snudda vid hennes arm, precis där han mindes att Andrew hade greppat tag i henne. Han blundade ett ögonblick och och drog in ett nytt, knappt hörbart andetag. Försökte tvinga bort bilden av den unge mannens ansikte, de grymma ögonen, det hånfulla leendet, och smärtan han hade orsakat flickan som nu låg i hans armar. 4 jan, 2025 21:30 |
bubbles
Elev ![]() |
Wesley är lite osäker på vad han ska svara på den där frågan, ska han vara ärlig eller göra det lite lättare för sin vän? Han har alltid haft en tendens att vara lite väl ärlig och inte tänka särskilt mycket innan han öppnar sin mun.
”Äsch, alla kommer glömma att det hände rätt snart, de går alltid över till någonting annat efter typ en vecka,” säger han och rycker lätt på axlarna. Han ser upp i taket en liten stund, oerhört fundersam över det hans bästa vän säger. Jaså? Hans uppsats? ”Hm? Det visste du redan att den skulle vara, ingenting förvånande där,” säger han med ett litet flin och knuffar lätt tillbaka med sitt egna ben. Helt ärligt så är han fortfarande nyfiken och orolig över det som hände, för vad hade varit så viktigt att Ellis ställt sig på eldstaden och ropat efter honom? Det är ju omöjligt att han ville prata med honom om uppsatsen så akut. De klarblåa ögonen stryker sig över sin väns ansikte, som att det ska svara på alla hans frågor. Samtidigt så kan han inte direkt pressa ut svaret ur Ellis, det är helt enkelt någonting han får berätta i sin egna takt. Även om Wesley själv är väldigt nyfiken på vad det hela handlat om. ”Vi båda vet att det inte är sant. Men jag tänker inte tvinga dig att prata om det Ellis, du får ha dina hemligheter,” säger han med lätt skämtsam ton. När det kommer till rapp från rektorn så är de bägge två lite av några experter, de lyckas alltid få bestraffningar.. i hans ögon är det aldrig deras fel, rektorn har bara lite av ett ilskeproblem. ”Nej, det är nog svårt att få lika illa som det..” Säger han tyst och ser ner på sin väns rygg när han drar upp tröja och morgonrocken. Där kan Wesley se skarpa, röda märken på hans rygg, och han kan känna hans smärta. ”Fy fan.. man blir verkligen aldrig riktigt van vid det,” säger han med ett svagt, medkännande leende på läpparna. Sen när han hör hur hans vän måste vara inne på sitt rum innan sju, varje kväll i två veckor så skakar han på huvudet. Herregud. ”Vi får göra det mesta av tiden innan klockan sju helt enkelt. Åh, jag har alltid tråkigt, så jag kommer nog hit en hel del.” De mörka ögonen stryker sig över Samuels ansikte, han ser nästan livrädd ut. Hans andetag darrar, och hon kan känna hur hårt och snabbt hans hjärta slår. Audrey gör små, lugnande mönster över axeln på honom med sina smala fingrar, som att det skulle få honom att lugna ner sig lite. ”Vad handlade den om?” Undrar hon och ser upp i hans mörka, vänliga ögon, men som fortfarande har en osäkerhet och rädsla i sig. Hon själv är väldigt van vid att få mardrömmar, där hon är tillbaka i ställen hon aldrig vill besöka igen, där hon träffar människor som hon aldrig vill lägga ögonen på igen. Hon kan känna hans varsamma beröring mot hennes arm.. Det känns rätt galet att hon ligger här bredvid Samuel, att de varit på en perfekt dejt kvällen innan, att de snackat nästintill hela natten, att de nu ligger tätt ihop och somnat hållandes om varandra. När han sedan frågar om han väckte henne så skakar hon lätt på huvudet. ”Nejdå,” svarar hon och sätter sig lite upp så att hon kan se mer utav hans ansikte. Hennes fingrar stryker bort en mörk hårlock som fallit ner över hans ögon, och hon ler mot honom. ”Hur mår du? Det verkar ha varit en väldigt tuff mardröm.” ![]() ![]() 5 jan, 2025 17:17 |
countess
Elev ![]() |
Det var inget konstigt med att Wesley ville veta. Om rollerna varit omvända—om det var Ellis som hade sett sin vän klättra upp på en eldstad och förtvivlat ropa efter honom inför hela skolan—hade han varit minst lika nyfiken.
"Om jag berättade allt som rör sig i mitt huvud skulle du springa härifrån så fort att jag bara skulle se dammet efter dig," svarade Ellis med ett lågt skratt. Han kunde känna sin väns blick på sig och hans hjärta slog hårdare än det borde. Kanske var det inte så tokigt med utegångsförbud ändå, om det innebar att han fick spendera kvällarna tillsammans med Wes. Tanken fick hans dumma hjärna att börja måla upp förbjudna scenarion, det ena mer riskfyllt än det andra. Hur det skulle vara att lägga sig på sängen och luta sig fram, bara lite, tillräckligt för att känna Wes andedräkt mot sin egen. Att låta handen glida över täcket och nudda vid Wes knogar. Hur det kanske skulle kännas om Wes inte drog sig undan utan istället... Ellis skakade bestämt på huvudet för att få bort idéerna ur sin skalle. Han drog ned både tröjan och morgonrocken igen, och medan hans fingrar fortsatte att leka med tändsticksasken, lät han blicken vandra ut över rummet. Plötsligt fastnade ögonen på något som låg slängt ovanpå några böcker på skrivbordet. Han reste sig hastigt, gick bort och plockade upp ett hopvikt pappersark, slätade ut det medan han gick tillbaka till sängen och satte sig igen. "Kan du bevara en hemlighet?" frågade han och höll fram pappret mot sin vän. Det var den utrivna boksidan som beskrev ritualen de hade utfört den där natten i skogen. "Du vet… ritualen”. Ellis höjde blicken långsamt och mötte Wesleys ögon. "Tja, det finns en pytteliten chans att jag kanske… råkade tolka några av symbolerna fel." Ett försiktigt leende lekte över hans läppar, halvt ursäktande, halvt roat. "Jag menar, inget hände ju egentligen. Men… några av de andra skulle nog flippa om de visste." Ellis hade åtagit uppgiften att översätta sidan och hade spenderat otaliga kvällar och nätter med att försöka tyda de kryptiska tecknen och formlerna, men trots sin dedikation fanns det fortfarande delar han inte helt förstod, vilket han inte riktigt hade vågat erkänna för sina vänner. Istället hade han med sitt sedvanliga självförtroende lyckats övertyga dem om att han visste exakt vad de gav sig in på. ”Jag måste säga att det är lite av en besvikelse,” konstaterade han. ”Gudomliga krafter hade suttit fint just nu. Då hade det varit slut på bestraffningar från rektorn”. De små rörelserna från Audreys fingrar fick hans rusande hjärta att sakta slå lugnare, precis som den där gången på bänken utanför biografen. Vad hade drömmen handlat om? Samuel tvekade, osäker på hur mycket han vågade avslöja. Skulle han berätta om Andrew? Nej, det kändes inte rätt. Inte efter att han redan dragit upp gamla sår genom att fråga om den andre mannen som visade sig vara hennes fars vän. Dessutom visste han inte vad han skulle göra med all den information han fått. Det måste betyda något, tänkte han. Att han börjat få syner av Audreys förflutna kunde inte vara en slump. Men vad innebar det? "Jag minns inte allt," sade han till slut och mötte hennes blick – en halv sanning. "Bara att jag var i något konstigt rum, och att någon jagade mig. Det kändes bara så… verkligt." Han log svagt medan Audrey strök undan en hårslinga som fallit över hans ögon. Hela situationen kändes surrealistisk. Att han låg här, med Audrey. Att någon som hon överhuvudtaget ville vara med honom. I jämförelse med henne kände han sig som en blek skugga, en nobody. ”Men jag mår bra nu," fortsatte han tyst. "Nu när jag vet att det bara var en dröm. Och att jag är här, med dig." Orden kändes naiva, men de var sanna. Och utan att tänka för mycket drog han henne lite närmare, som om hennes närhet var den enda han behövde för att känna sig helt trygg. Utanför kunde han höra ljudet av fotsteg och dämpade röster, två flickor som passerade förbi dörren. Det påminde honom—han var på förbjuden mark, i tjejernas del av skolan. ”Hur mycket trubbel tror du vi hamnar i om någon lärare får reda på att jag varit här i natt?” 6 jan, 2025 14:20 |
bubbles
Elev ![]() |
Wesley nickar åt det hans vän säger, visserligen är han nyfiken. Hans ord gör honom bara ännu mer nyfiken..
”Det tvivlar jag på Ellis, tror inte det finns något du kan säga som kommer få mig att reagera på det viset,” säger han med ett litet flin och ser upp i taket. Han är alltid väldigt nyfiken, särskilt när det gäller hans vänner. Han bryr sig oerhört mycket om sina vänner och vill bara att de ska må bra, samtidigt så vet han att han inte har att göra med allting. ”Men struntsamma, om du vill prata om det någon gång så bor jag ett par dörrar bort.” Säger han och klappar sin vän lätt på axeln innan han sätter sig upp i sängen igen. Han stryker en hand genom sina mörka lockar, medan blicken stryker sig över sin väns rum, innan den landar på Ellis igen. Det verkar som att han är djupt nere i sina egna tankar, och han inser än en gång att han väldigt gärna skulle kunna läsa tankar, tänk om han kunde det? Hans blick glider ut genom fönstret, där han kan se några små snöflingor glida ner mot marken. Snö. Han väcks inte bort från sitt stirrande ut genom fönstret förrän han hör Ellis prata igen. Bevara en hemlighet? ”Du vet mycket väl att jag kan göra det,” svarar han med ett lätt leende och följer sin vän med blicken när han plockar upp ett papper och sedan går tillbaka till sängen för att hålla fram den till Wesley. ”Seriöst? Hm ja några av dem skulle nog flippa.. har du lyckats tolka några av symbolerna rätt nu då?” Undrar han och höjer på ögonbrynen. Wesley hade faktiskt blivit enormt nyfiken så fort Ellis kommit med idén. Han vet att några i deras lilla grupp är betydligt mer skeptiska, någonting negativt hände iallafall inte. ”Det hade ju varit något.. att slippa bestraffningar, skulle nästan vilja bestraffa rektorn tillbaka,” instämmer han drömskt. Hm ja, tänk att få lite hämnd på rektorn.. det skulle allt vara något. ”Så, tänker du försöka igen? Vet inte om det är en så bra idé om jag ska vara ärlig.” Audrey gillar att göra små mönster över hans axel och hans bröstkorg. Det verkar som att det är lugnande för Samuel, och det är det för henne också. Det är väldigt lugnande att luta sitt huvud mot hans bröstkorg och samtidigt stryka sina fingrar över hans tröja. När han sedan berättar om sin dröm så höjer hon på blicken och ser in i hans mörka ögon med ett svagt leende över hennes läppar. Hennes fingrar rör försiktigt vid hans kind. ”Fy fan vad läskigt det låter.. men du är säker, nu är du bara fast med mig,” försäkrar hon och blickar in i hans mörka ögon. Hans ögon är så vänliga, hon gillar dem verkligen. Hon har sett in i många kalla, elaka ögon tidigare, men hans blick är helt annorlunda. Hon känner hur han drar henne närmre sig, och hon flyttar sig lite närmre. Hennes ena arm vilar över hans bröstkorg, och hon lutar försiktigt sitt huvud vid hans bröstkorg. Audrey lägger snart märke till hur röster hörs i korridoren och hon kan inte undgå att skratta till över det hela. Hon hade inte riktigt tänkt på att det är förbjudet för killar att vara i tjejernas del av skolan. ”Hm.. ja du, de skulle bli väldigt arga. Men tjejerna brukar inte skvallra på varandra, så det är nog ingen fara.. vi får smyga ut dig.” ![]() ![]() 6 jan, 2025 18:06 |
countess
Elev ![]() |
Med en smidig rörelse sköt Ellis benen under sig och satte sig i skräddarställning på sängen.
”Ja, jag tror jag har knäckt några fler rader…”, svarade han och la ner den utrivna boksidan på täcket mellan dem och strök med fingret över en rad med uråldriga symboler. ”Här skulle jag säga att det står nåt i stil med: ’Och stor kraft når den som bär mörker i sitt hjärta.”. Fingret fortsatte sin bana över sidan och stannade till vid en ny rad. ”Och den här…” Han pekade på en annan symbol. ”Den påminner om en gammal runa för att ’offra’. Du vet, ge något för att få något tillbaka”. Han lyfte blicken för att se Wesleys reaktion och lät ögonen svepa över vännens ansikte. De var så nära nu, och det skulle vara så enkelt att bara luta sig fram och… Nej! Han bet hårt ihop käkarna och sträckte sig rastlöst efter den lilla tändsticksasken på nattduksbordet igen. Med vana fingrar plockade han fram en sticka och tände den med ett knäppande ljud. Den lilla lågan dansade mellan dem, dess gyllene sken reflekterat i Wesleys blick. Tänkte han försöka igen? ”Jag vet inte.”, svarade Ellis och betraktade den brinnande stickan medan han fortsatte. ”Det vore såklart intressant att ta reda på om vi missade någonting förra gång. Men jag tror inte ens jag hittar tillbaka till platsen utan Cecilias hjälp, och henne får vi knappast med ut till skogen igen”. Han lät tändstickan nästan brinna ner innan han långsamt blåste ut elden. En svag rökstrimma steg uppåt, och glöden falnade. Kanske hade Cecilia rätt – kanske var det här inget annat än ett dumt påhitt. Men en liten del av Ellis hoppades ändå att det var på riktigt... ”Det snöar...”, mumlade Samuel. Tiden tycktes stå stilla medan hans fingrar varsamt strök genom Audreys hår. Han kunde inte stanna länge till. De visste de båda. Så en halvtimme senare lösgjorde han sig motvilligt och med en liten suck reste han sig upp och sträckte sig efter kappan som låg prydligt placerad över ett armstöd. Det tog emot att lämna, men risken var för stor. Han hade sett Edmund gå in och ut ur sin systers rum vid alla möjliga tider. Ingen brydde sig – det var ju bara naturligt att tvillingsyskon delade den typen av närhet. Men Samuel visste att hans närvaro inte skulle bemötas med samma acceptans. Om någon i skolpersonalen kom på honom med att smyga ut från Audreys rum så här tidigt på morgonen, skulle de båda hamna i trubbel. Och hans förnuft sa att han måste gå, även om hjärtat ville något annat. Han gick fram till dörren som ledde ut i korridoren och vilade handen mot handtaget. Men han tryckte inte ner det. Istället stannade han upp och vände huvudet mot Audrey igen. Blicken föll på henne där hon satt i soffan, och det var som om tiden stannade. Han kunde inte slita sig. Kappan gled ur hans grepp och föll ljudlöst till golvet. Och med bestämda, nästan otåliga steg skyndade han tillbaka till henne. Samuel tog Audreys ansikte i sina händer, lutade sig framåt och kysste henne. Inte med någon tvekan eller försiktighet som tidigare, utan med en sån passion att det tog andan ur dem båda. När deras läppar till sist skildes, flämtade båda efter luft, men ingen av dem verkade vilja dra sig undan. Samuel vilade sitt panna mot hennes, ögonen slutna, som om han ville frysa denna stund för evigt. ”Vi ses nere vid frukosten” sa han till slut med ett litet leende på läpparna. Gav henne en sista, snabb kyss mot pannan innan han gick tillbaka till dörren, plockade upp kappan från golvet, kontrollerade att kusten var klar och smög ut. Fortfarande klädd i gårdagens kläder. 8 jan, 2025 23:33 |
bubbles
Elev ![]() |
Hm. Wesley finner det nästan lite roande hur hans vän ljugit om att han löst alla de här symbolerna tidigare innan de gjort ritualen. Tänk om något mörkare hade tagit tag i någon då? Nu verkar det som att det inte har gjort det, men det är lite av en roande tanke. Han höjer på ögonbrynen när han sedan ser hur Ellis lägger ut en utriven boksida och lägger den på täcket. Hans klarblåa ögon stryker sig över symbolerna som står, han själv har ingen som helst koll på vad det står, men han är fortfarande fascinerad och lyssnar intresserat på det hans vän säger.
”Offra? Offra vadå? Ett djur? Det låter rätt mörkt Ellis,” påpekar han och drar upp sitt cigarettpaket och får smidigt upp en som han för till läpparna. Vant tänder han cigaretten och tar ett lätt bloss, innan han ser ner på pappret igen. Det är rätt uppenbart att Ellis är besvärad, att han inte riktigt vet vad han ska göra av sig själv. Än en gång så undrar han vad som pågår bakom pannbenet på honom, men han bestämmer sig för att hålla truten och inte fråga något om det. Hans blicks stryker sig över vännens ansikte med ett fundersamt ansiktsuttryck, som att han skulle kunna läsa tankar, eller känslor. ”Hm.. det skulle vara sjukt intressant att veta om det funkar om man gör det lite annorlunda den här gången. Jag skulle verkligen inte säga nej till något som gör en mer kraftfull och kan slå tillbaka mot rektorn, men tänk om det skulle gå värre till?” Undrar han med aningen rynkade ögonbryn. Om det skulle funka så vill han ju såklart, men just nu är han osäker på om det är någon vidare bra idé. Det där med att de skulle offra någonting känns nästintill oroväckande. ”Nej det har du rätt i, mitt lokalsinne suger. Var det bestämt det stället som skulle fungera?” Det är mysigt att bara ligga där bredvid Samuel och lyssna på hans hjärtslag, samtidigt som de pratar om allt mellan himmel och jord. Men det är kortvarigt, och de inser bägge två att han inte kan stanna för länge. Om någon i personalen skulle se honom så skulle det ligga illa för dem båda två. Men när han ställer sig upp så känner hon saknaden av en värme. En värme som en filt eller täcke inte kan ge henne, en värme som hon verkligen inte vill lämna. Audreys mörka ögon följer efter honom när han går mot dörren och tar till sig sin jacka. Hon har haft det otroligt mysigt med honom, vilket gör det svårare att säga hejdå. Hon hade förväntat sig att han snabbt skulle gå ut ur rummet och stänga den tyst efter sig, men han verkar komma på andra tankar. Deras blickar möts, och än en gång känner hon hur hjärtat börjar dunka hårt inombords. Artonåringen är precis påväg att ställa sig upp för att gå fram till honom, men så ser hon hur han släpper taget om jackan, och kommer emot henne. Än en gång möts deras läppar i en kyss. Men en annorlunda kyss. De här kyssarna är inte försiktiga eller med någon tvekan, de är mer passionerade och mindre oskyldiga än de kyssar de delat tidigare. Det kittlas i hela henne, och hennes händer tar försiktigt tag i hans tröja för att dra honom lite närmre sig. Nu vill hon verkligen inte lämna honom. Passionen och kemin emellan dem är svår att dölja, och när deras läppar sen skildes så verkar de bägge två vara helt tagna. Ett leende sprider sig över hennes läppar. ”Jag antar att du måste gå..” Säger hon tyst och stryker försiktigt en hand genom hans mörka lockar. Hon har svårt att släppa taget om hans tröja, men hon inser själv att han måste bege sig. ”Det gör vi,” svarar hon och ler mot honom, medan blicken följer efter när han tar sin kappa och smyger ut genom dörren. Herregud. Edmund har haft en väldigt jobbig morgon. Den har varit fylld med ångest och tankar som han gärna skulle slippa ett tag. Efter att ha tagit en dusch, tvättat sitt hår och gjort hela sin hudvårdsrutin så känner han sig åtminstone lite bättre. Kroppen är fortfarande seg och illamåendet ligger kvar, men han känner sig iallafall mer fräsch. Han borstade tänderna ännu längre än vad han brukar, men ändå mår han dåligt över att han kräkts. Hans ansikte är fortfarande blekt, av flera olika anledningar.. han vill skylla det på att han är bakfull, men drömmarna han haft, synerna han sett i ögonvrån. Han börjar bli orolig över att det är någonting ännu värre på gång. Han tvingar på sig ett par svarta kostymbyxor och en långärmad, stickad mörkröd tröja. Egentligen vill han bara sätta på sig mjukisbyxorna och tröjan han fått låna av Ellis, men han inser själv att han inte kommer må något bra av det. När han väl blivit klar så bestämmer han sig för att stanna till hos sin syster, höra hur dejten gått, och berätta om allt som hänt under det senaste dygnet. Han har på sig ett par tofflor, och han nästan släpar fram benen, han är så ofantligt trött och sliten, men han har verkligen inte kunnat somna. När Edmund kommer fram till tjejernas elevhem så stannar han abrupt till. För där ser han någon, någon som kommer ut ur Audreys rum. Hans ögon blir stora, och blicken flackar mellan killen och dörren. ”Samuel?” Säger han och går fram till sin vän. Ett litet leende sprider sig över hans läppar. ”Har ni haft det trevligt?” ![]() ![]() 9 jan, 2025 12:24 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > What the shadows tell us [PRS]
Du får inte svara på den här tråden.